SNÖVIT. BARNENS JULKALENDER 1918
[Illustration]
ILLUSTRERAD LÄSNING
UR
=VERKLIGHETENS OCH SAGANS VÄRLD=
UNDER MEDVERKAN AV
FRAMSTÅENDE FÖRFATTARE OCH KONSTNÄRER
UTGIVEN AV
=JULKLOCKANS REDAKTION=
19:de ÅRGÅNGEN
[Illustration]
STOCKHOLM
AKTIEBOLAGET FOLKSKOLANS VÄNS FÖRLAG
STOCKHOLM 1918
NORDISKA BOKINDUSTRI A.-B.
_Till alla Sveriges barn!_
_Eder kära =Snövit= kommer nu för =nittonde= gången och hoppas
på gästfritt mottagande i edra hem. Hon är lika vacker och
innehållsrik som förr. Endast priset har måst ökas något, då alla
tillverkningskostnader stigit så oerhört. Men allt är förstklassigt som
förr._
_Förra julen rönte =Snövit= så livlig efterfrågan, att vartenda
exemplar gick åt. Ja, även alla resterna av äldre årgångar ströko med,
så att en del rekvirenter blevo utan._
_Därför ha =vi höjt upplagan i år=, så att den som vill och rekvirerar
i tid kan få sitt ex. av denna verkligt goda bok._
_=Snövits= yngre syskon =Lilla Sessan= och =Svenska Gossar= samt den
färgrika och trevliga =Julklockan= komma ut även i år, likaså fars och
mors präktiga julbok =Hemmets Kalender=._
_Glöm inte köpa den åt far och mor och bed dem vackert få köpa
=Julklockan=, =Snövit= och alla hennes små följeslagare. De äro goda
och vackra allasammans._
_=En mycket god och framför allt fridfull jul!=
tillönskas eder alla._
_Stockholm i oktober 1918._
_JULKLOCKANS REDAKTION._
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Till alla Sveriges barn. Av _Julklockans Redaktion_ 3
Maria med Jesusbarnet. Helsidesplansch 5
Johan och den lånade bibeln. Berättelse av _Anna Blomqvist_
Med teckningar av _J. Swedin_ 7
Snövits ord av _Novir_ 22
Vallflickan och rövaren. Saga av _Alfred Smedberg_. Med teckningar
av _Einar Torsslow_ 24
Birgittas juldröm. Berättelse av _Gewe_. Med teckningar av
_Nils Kjellberg_ 38
Mormors kängor. Berättelse av _Alfred Smedberg_. Med teckningar
av _Alfr. Frijs_ 45
En fridsstiftare. Berättelse av _Arvid Ohlsson_. Med teckningar
av _J. Swedin_ 56
Gossen och enstöringen. Julberättelse av _Farbror Nils_. Med
teckningar av _Nils Kjellberg_ 70
Lilla Trummis. Berättelse med teckningar av _Carl Riddersporre_ 79
En kärlekstjänst. Julskiss av _Ernst Jotson_. Med teckningar av
_Einar Torsslow_ 92
I vissnad lund. Poem av _Lars Lunell_ 102
Barfota-Lisa. Berättelse av _Helfrid Sjögren_. Med teckning av
_Tycko Ödberg_ 103
Stjärnedansen. Ett 50-årsminne av _Lars Lunell_. Med teckning
av _Einar Torsslow_ 106
Julvisa. Musik av _Einar Ehrnström_ till text av _Z. Topelius_ 110
[Illustration]
[Illustration: MARIA MED JESUSBARNET.]
[Illustration]
Johan och den lånade bibeln.
För Snövit av _Anna Blomqvist_.
Det var en kulen novemberdag år 1838. Det enda rummet i stugan i
Skogstorp var alldeles fullt av människor, som sutto på bänkar och
stolar, på soffor och bräden, ja, till och med i sängarna och i den
stora öppna spisen. Där var gubbar och gummor, husbönder och matmödrar,
drängar och pigor, gossar och flickor. Det var husförhör i roten i dag,
och då måste alla vara med.
Prosten var där, förstås. Han satt längst framme vid bordet, där den
stora husförhörsboken låg. Katekesen och Nya testamentet lågo där
också, och de ungas blickar foro ofta hän till de där böckerna. Ty i
dag skulle prosten anställa förhör med dem i deras kristendomskunskap
och deras färdighet att läsa innantill. Mer än en darrade invärtes, ty
prosten var en sträng man, som icke sparade på bannor och förmaningar.
Men var det någon, som gjorde sin sak bra, så sparade han inte på beröm
heller.
Nu slog prosten igen den stora boken och tog Nya testamentet i hand.
Innanläsningen skulle börja. Alla de unga fingo komma fram i tur och
ordning och läsa några verser. På den tiden fanns ingen folkskola, utan
föräldrarna fingo själva undervisa sina barn i läsning. Därför var det
ganska olika med färdigheten. Somliga läste rätt så bra, andra kunde
knappt stava sig fram.
[Illustration: ALLA DE UNGA FINGO KOMMA FRAM.]
Där var en pojke, som hette Nisse. Han var redan aderton år gammal och
tre alnar lång, men hade ännu icke fått deltaga i nattvardsläsningen,
för att han ej kunde läsa innantill. Två år å rad hade han kommit
till prosten för att få läsa med de andra barnen men varje år blivit
hemskickad igen.
Nu skulle Nisse fram och läsa. Rädd var han förut, och inte blev det
bättre, när han stod inför den stränge prosten, som tittade så skarpt
genom glasögonen.
-- Jaså, är det du, Nisse, sa' prosten. -- Låt oss nu höra, om du
bättrat dig, se'n sist vi träffades.
Och Nisse läste, men det gick lika illa som vanligt.
-- Jaha, då blir det ingenting av med din konfirmation i år heller,
sade prosten.
Men då begynte Nisse gråta och be:
-- Söta, snälla, goda prosten, låt mig gå med. Jag är ju så stor och
gammal nu, och ingen vill ha mig till dräng, för att jag inte har läst
mig fram.
-- Ja, du må väl gråta, som är så stor och så dum, tyckte prosten.
Äntligen var det slut med läsningen och förhöret i katekesen. Prosten
lade ifrån sig böckerna. Men då fick hans skarpa öga syn på ett par små
pysar, som höllo till borta i spiselvrån. Med stora vakna blå ögon hade
de uppmärksamt följt med under hela tiden.
-- Kom hit, ni små pojkar därborta, ropade prosten.
De bägge piltarna klevo fram, så gott de kunde i trängseln och ställde
sig frimodigt framför prosten.
-- Vad heter du? sporde han den störste av dem.
-- Jag heter Johan.
-- Och hur gammal är du?
-- Sju år sedan i april.
-- Än du då, vad heter du?
-- Anders.
-- Och hur gammal är du?
-- Jag är ett år yngre än bror min, svarade Anders käckt.
-- Jaså. Ni kan väl inte läsa något, ni båda?
-- Jo, det kan vi. Mor har lärt oss, förklarade Johan.
-- Låt höra då, sade prosten och slog upp en sida i sitt Nya testamente
och räckte det åt Johan.
Johan läste högt och tydligt alldeles flytande halva kapitlet.
Prosten myste så gott.
-- Det var bra, du, sade han. Låt nu bror din fortsätta.
Anders läste, nästan lika säkert som Johan, kapitlet till slut.
Då klappade prosten honom på huvudet och sade:
-- Det var riktigt duktigt gjort. Se här, denna får du till belöning.
Du får dela den med din bror, hälften var.
Anders kilade bort till Johan, som redan återvänt till spiselvrån, och
visade honom skatten. Det var en 24-skilling.
Så stora pengar hade pojkarna aldrig förut ägt, och deras glädje var
stor.
När husförhöret var slut och prosten lagade sig till att resa, måste
gossarna fram till honom för att bocka och tacka för vad de fått.
-- Det var ett par pigga pojkar ni har, fader Johannes, sade prosten
till deras far. Dem kan det bli någonting av med tiden.
De där orden hörde Johan, och de fäste sig i hans minne och sinne.
[Illustration: BARNEN STÄLLDE SIG I HALVCIRKEL FRAMFÖR TABELLEN.]
När Johan var nio år, fick han börja gå i skola. Baronen, som ägde den
stora herrgården, hade inrättat en skola för socknens barn framme vid
kyrka. Det var mer än en halv mil från Johans hem fram till kyrkan, men
Johan gick med glädje den långa vägen. Nu skulle han ju få läsa -- läsa
så mycket han ville.
I skolan undervisades barnen efter växelundervisningsmetoden. Det
vill säga, att de mera försigkomna lärjungarna fingo hjälpa till att
undervisa de yngre och mindre försigkomna. Stavningen inlärdes från
tabeller, som hängde på väggarna. Barnen ställde sig i en halvcirkel
framför tabellen. En av de duktigaste, som kallades monitör, stod med
en pekpinne i handen och pekade för de andra ord för ord, rad för rad,
allt medan någon av dem stavade högt. Johan blev snart upphöjd till
monitör och skötte sin pekpinne med säkerhet.
Men när han fyllt tolv år, var det slut med skolgången. Prosten sade
visserligen till hans far vid sista examen:
-- Den här pojken borde ni låta studera, fader Johannes.
Men fader Johannes hade ej råd att låta sin gosse studera. Han var ej
rik på någonting annat än på barn. Därav hade han stugan full, och
nästan vart år kom där en ny, så att han till sist hade dussinet jämt
fullt. Och Johan var den äldste i den stora skaran. Han måste nu vara
hemma och hjälpa far med arbetet.
Så ofta han fick en ledig stund, läste han. Han läste allt vad han kom
över, men det var just icke så mycket. Det fanns ej ett sådant överflöd
på böcker då som i våra dagar. De enda böcker, som funnos i Johans hem,
voro Nya testamentet, psalmboken, almanackan och en stor postilla. I
dessa böcker läste Johan, till dess han kunde långa stycken av dem
utantill. I skolan hade han ju fått läsa katekesen också, och den kunde
han från pärm till pärm, »som ett rinnande vatten».
Det var ju egentligen lusten att läsa, som drev Johan, men det uppstod
snart i hans själ en längtan att få veta mera om de heliga ting, som
han läste om i sina böcker. Särskilt önskade han att få läsa bibeln i
sin helhet. Hemma hade de bara det Nya testamentet, och Johan önskade
så mycket att också få läsa det Gamla, om vars underbara berättelser
han hört ett och annat i skolan och i kyrkan.
Helt nära intill Johans hem bodde en bonde, som hette Måns. Han var
mycket sparsam och kallades därför Snål-Måns. Måns var rik men tyckte
ändå, att han ej hade råd att hava en dräng. En sådan åt alltför
mycket, menade han. När han därför behövde hjälp till arbetet, lejde
han någon av grannarnas pojkar. Johan fick ofta gå till Måns och hjälpa
honom att tröska. Då måste han stiga upp klockan fyra de mörka höst-
och vintermorgnarna och hålla i med slagan ända till kvällen. Nog hände
det då, att både rygg och armar värkte.
Vid måltidstimmarna fick Johan gå med Måns in i stugan och få mat samt
rasta en stund. Måns lade sig att sova i sängen, men Johan tittade
hellre på Måns bokhylla. Ty böcker hade han skaffat sig, den gamla
snålvargen. När Måns såg, huru begärligt Johan betraktade hans böcker,
gav han honom lov att läsa i dem under rastetimmen. Men den timmen blev
alltid för kort för Johan. När han sedan stod där ute på logen och lät
sin slaga hålla jämn takt med Måns, dröjde hans tankar kvar inne hos
böckerna, och han önskade ibland, att han vore så rik som Måns. Då
skulle han köpa böcker -- rara böcker.
Måns stora bibel med både Gamla och Nya testamentet samt de apokryfiska
böckerna, var den bok, som allra mest fängslade Johan.
-- Ack, om jag hade en sådan här bibel hemma, suckade han en dag, då
han fördjupat sig i en av de heliga berättelserna och Måns kom och
manade på honom att följa med ut på logen.
-- Efter du så gärna vill läsa den, så kan du väl få låna hem den, om
du aktar den väl, sade Måns.
Johan blev alldeles röd i ansiktet av glädje och överraskning.
-- Får jag det? Får jag verkligen låna hem bibeln? Visst skall jag vara
rädd om den. Men vad skall jag göra er i stället då?
Måns mumlade något i skägget, som Johan ej kunde uppfatta. Han blev
rädd, att Måns skulle ångra sitt löfte och skyndade därför att säga:
-- Om ni vill, skall jag komma hit och tröska åt er utan betalning ett
par dar, om jag får ha bibeln hemma, tills jag läst ut den.
-- Nå, det var bra, det kan du få, svarade Måns belåten. Nu hade han ju
gjort en god affär, tyckte han.
Men Johan tyckte i alla fall, att han gjort den bästa affären, när han
hjärteglad ilade hemåt med den stora bibeln under armen.
Nu var det Johan, som blev snål -- snål om varje minut, som han kunde
få rå om själv. Det var ett riktigt gästabud för honom att få sätta sig
ned och läsa i den lånade bibeln.
Han fick nu göra bekantskap med de heliga Guds män, vars bilder det
Gamla testamentet så levande framställer för oss. Han läste om Josef,
om Samuel, om David och Daniel, och en längtan föddes inom honom att
kunna likna dessa i deras gudsfruktan, deras tro och tillit till Gud.
[Illustration: JOHAN MED BIBELN UNDER ARMEN.]
När han läste om Samuel, som redan vid sin födelse blev avskild till
Herrens tjänst, och som sedan blev en Herrens präst och profet, kom
med ny styrka över honom den där tanken, som han i hemlighet burit
på, allt sedan den dagen, då prosten sagt, att det kunde bli något av
den pojken, om han fick studera. Den tanken, att han en dag skulle
bli präst och få läsa så många böcker han någonsin ville, blev allt
starkare.
När sommaren kom, fick Johan komma till herrgården och valla fåren.
När han då gick därute på fälten ensam med fåren, sysslade hans tankar
oftast med berättelserna han läst i Måns stora bibel. Han tänkte på
David, som också varit en fåraherde, men som blev en stor och mäktig
konung. Samme Gud, som var mäktig att av den ena herdegossen göra en
konung, var väl ock mäktig att av den andra herdegossen göra en präst.
Så tänkte Johan.
Ofta böjde han sina knän därute i ensamheten och omtalade för Gud sitt
hjärtas önskan. Under denna sommar, då Johan gick i vall med fåren,
lärde han att bedja, såsom han aldrig förut gjort. Han kände, att han
talade till en, som var honom nära och hörde hans bön.
En dag fram på sensommaren hade Johan som vanligt på kvällen fört in
fåren i fårstallet. Han skulle just stänga igen den stora porten, då
det övre gångjärnet lossnade på den ena av de stora dörrarna. Den tunga
dörren störtade ned och föll över Johan, som ej hann att springa undan.
Ett par karlar, som voro i närheten, hörde braket och skyndade dit. Med
stor ansträngning lyckades de lyfta upp dörren och befria Johan. Han
försökte kravla sig upp på benen, men det gjorde så förskräckligt ont.
Han kunde ej alls stödja på det högra benet, det var avbrutet uppe vid
höften.
I hast ställdes nu i ordning ett åkdon, och så fick Johan fara den en
mil långa vägen till klockarfar i grannsocknen, som var känd för sin
skicklighet att sätta ihop avbrutna armar och ben. Med benet ordentligt
spjälkat och ombundet skjutsades Johan så hem till Skogstorp, där han
nu måste ligga stilla i sin säng, till dess benet blev läkt igen.
Nu blev det en lång och plågsam tid för Johan, men det var något, som
förtog ledsnaden för honom -- han hade ju nu tid att läsa. De gamla
böckerna togos åter fram, men när Johan läst dem, längtade han efter
mer.
Just som han så låg där och trånade efter något att läsa, öppnades
dörren, och grannen Måns trädde in med sin stora bibel under armen.
-- God kväll, Johan. Huru står det till med dig?
-- Åh, det går väl an. Det är bara så långsamt att ligga jämt.
-- Ja, det var det jag tänkte, och därför tog jag med mig bibeln här.
Jag vet du är så glad åt att läsa i den.
Johan såg på Måns, glad och överraskad. Det var ju alldeles som om Måns
hade kunnat läsa hans tankar alldeles nyss. Nej, tänkte Johan, det är
nog Gud, som sett min längtan och skickat honom till mig med bibeln.
Den kära boken blev nu Johans sällskap under de många, långa veckor,
han ännu hade kvar att ligga stilla i sin säng. Måns kom då och då till
honom med någon av sina böcker och satt gärna och språkade en stund med
Johan. Det märktes då, att han både läst mycket och visste mycket mer,
än folk trodde honom om. Johan hade upptäckt en god och vacker sida hos
den knarrige Snål-Måns, och de båda voro från denna tid riktigt goda
vänner.
Så gick tiden, tills Johan blev sexton år och läste sin
nattvardsläsning för prosten. Prosten lärde sig snart nog, till vem
han skulle vända sig, när han ville ha ett klart och säkert svar. Det
hände till och med, att Johan fick hjälpa prostens egen son Wilhelm med
svaren ibland.
Konfirmations dagen var inne. Den högtidliga akten i kyrkan var slut,
och fader Johannes i Skogstorp stod redo att begiva sig hem med sin
Johan. Då kom prosten ut ur sakristian och vinkade åt honom. Han gick
dit för att höra, vad prosten ville.
[Illustration: JOHAN STOD KVAR BORTA VID DÖRREN.]
-- Fader Johannes skall ta sin Johan med sig och komma upp i
prästgården. Jag har något att tala med er om.
Undrande följde Johan sin far uppför prästgårdsbacken. Vad kunde
prosten vilja dem. Johans hjärta bultade hårt. Kunde prosten på något
sätt vara missnöjd med honom?
Äntligen kom då prosten och förde dem in i sitt arbetsrum. Det var
med en högtidlig känsla Johan trädde in i detta rum och såg det stora
skrivbordet och skåpen och hyllorna fulla av böcker.
Prosten slog sig ner i sin skrivstol och bjöd fader Johannes att taga
plats i stolen mitt emot. Johan stod kvar borta vid dörren och kramade
sin mössa i handen.
-- Jag ville tala ett ord med er om pojken där, sade prosten med sin
vanliga, något barska ton.
Vad månde det nu vilja bli av? Johan tyckte, att golvet brände under
fötterna, där han stod.
Prosten fortsatte:
-- Ni minns nog, vad jag sagt er om pojken, fader Johannes. Att ni
borde låta honom få studera.
-- Ja, jag minns nog det. Men ser vördig prosten, det är mig alldeles
omöjligt att kosta någon lärdom på pojken, så gärna jag det ville.
-- Ja, jag vet. Men nu är det så, att min äldste son Wilhelm skall
beredas för gymnasiet, och jag har fördenskull anskaffat en informator,
som skall läsa med honom här hemma under ett års tid. Nu tror både jag
och magistern, att det vore bra för min gosse, om han hade en kamrat
till sällskap i studierna. Wilhelm tänkte då genast på Johan, som han
lärt känna både i skolan och under nattvardsläsningen. Alltså är mitt
förslag detta: Vill ni låta Johan komma hit till prästgården och läsa
tillsammans med Wilhelm? Böcker, mat och husrum skall han få, och tukt
och förmaning även där så behöves.
Johan stod som en drömmande. Var det verklighet detta, att han nu
skulle få börja läsa -- läsa på allvar. Vad skulle nu far svara? Men
fader Johannes satt tyst och såg fundersam ut.
-- Nå, vad säger ni om mitt förslag, återtog prosten, när varken far
eller son sade ett ord.
-- Vad annat kan jag säga, vördig prosten, än stor tack för en sådan
godhet mot min pojke. Det är bara en sak jag tänker på. Om han nu får
börja att studera och liksom får smak på kunskapens bägare och han
sedan inte kan få fortsätta, då blir det kanske bara svårare för honom,
än om han aldrig fått börja därmed.
-- Kommer dag, så kommer råd, säger ju ordspråket. Låt honom börja, så
få vi tänka på fortsättningen sedan. Men vad säger du själv om det här
förslaget, Johan.
[Illustration: NU SATT HAN VID SITT SKRIVBORD.]
Denne ville svara, men sinnesrörelsen kvävde orden, innan de kommo
fram, och stora tårar stodo honom i ögonen.
Prosten förstod honom gott. Han gick bort till honom, klappade honom
vänligt på huvudet och sade:
-- Så välkommen då i Guds namn! Och må Gud välsigna dig nu och allt
framgent.
Så började Johan att studera på fullt allvar, och efter flera års
träget arbete uppnådde han sin längtans mål.
* * * * *
I en liten prästgård långt inne i Smålands bygder finna vi honom nu
sittande vid sitt skrivbord. Ty även han har nu ett skrivbord och
en bokhylla med icke så få böcker. Men den stora bibeln, som ligger
uppslagen på bordet framför honom, den är så lik Måns stora bibel. Ja,
det är verkligen Måns bibel, men nu mera icke lånad, utan Johans egen
tillhörighet. När Måns för några år tillbaka hade dött, befanns det,
att han testamenterat alla sina böcker samt en summa penningar till
Johan. Pengarna voro ju mycket välkomna, men ännu mycket större värde
satte Johan på den gamla för honom så kär vordna bibeln. Ur denna hade
han som barn hämtat sina bästa kunskaper. Nu ville han som man och som
en Herrens tjänare fortsätta att hämta ur samma rika skattkammare, för
att sedan dela med sig åt hungrande, törstande människosjälar. Det
hade blivit en levande sanning för honom, det ordet som han läst i den
gamla bibeln: »_Jag fann dina ord, och de blevo min spis, de blevo mitt
hjärtas glädje och fröjd_.»
Illustratör: _J. Swedin_.
_Snövits ord_
_till en liten parvel._
Nu flammar brasan på hällen.
Jag sitter i lugn och lä
i skymmande vinterkvällen.
Då kryper du upp i mitt knä
och sätter dig där tillrätta
och ber mig så vackert: berätta.
Då väljer jag ut det bästa,
jag minns av saga och sång,
Se'n själv jag som barn fick gästa
i sagornas land en gång.
Då täljer jag dig en saga
om mandom och morske män,
som fjärran i härnad draga
och komma med ära igen.
Jag täljer om ung prinsessa
med krona på lockig hjässa.
Hon länge fick sitta och bida,
tills riddar'n med frejdigt mod
drog svärdet ur gyllene skida
och krävde drakarnas blod.
Så sitter jag och berättar,
vad minnet har i behåll
av sagor om dvärgar och jättar,
prinsessor och drakar och troll.
Och brokigt sig bilderna måla
för blickar, som glänsa och stråla. --
Din barndoms saga skall sluta
som alla sagor en gång.
Ack, finge du gåvan att njuta
fast vuxen av saga och sång!
_Novir._
[Illustration]
[Illustration]
Vallflickan och rövaren.
Saga för _Snövit_ av _Alfred Smedberg_.
Långt, långt inne i djupa skogen låg ett gammalt slott. Egentligen var
det bara ruinerna av ett slott, för det var så gammalt och förfallet,
att ingen människa hade kunnat bo i det på mer än hundra år. Då kan man
veta, hur skröpligt det var.
I forna tider hade slottet dock varit en ståtlig riddarborg med torn
och vallgravar, praktfulla salar, sovkamrar och gemak. Och då hade
väggarna genljudit av glada röster från riddare, lansknektar, svenner
och väpnare. I de vackra gemaken sutto adliga damer och stickade på
väggbonader och riddarrustningar med silke och guldtråd. Ystra gossar
och väna flickor sprungo lekande omkring i parken där utanför, unga
kammartärnor dukade fram kostliga rätter på silverfat, och vid portarna
till borgen stodo harneskklädda slottsknektar på vakt.
Men så kommo fienderna in i landet. De dödade eller förjagade
invånarna, skövlade planteringarna och brände slottet. Och eftersom
ingen människa längre tog vård om den förstörda parken, växte vilda
skogen så småningom ända fram till de nedrasade murarna.
Bland dessa kvarstod emellertid ännu ett torn med tjocka murar och
skottgluggar här och där. Då nu ingen ägare till slottet längre fanns
i livet, och ingen annan människa kunde trivas där, tog en elak rövare
sin boning i det övergivna tornet.
Rövaren var grym och förvildad. Han roffade till sig mat och penningar,
guld, silver och andra dyrbarheter, var och när han kunde komma i
tillfälle därtill. En lång tid var han en skräck för folket i orten,
och ingen vågade nalkas tornet, där han bodde. Det skulle heller inte
varit så lätt att driva bort honom, för tornet hade starka järndörrar,
som han alltid höll väl tillbommade, och från skottgluggarna kunde han
skjuta ihjäl var och en, som kom i närheten.
Ingen visste, vad rövaren hette, och ingen hade någonsin talat med
honom. Men folk hade ofta sett honom, när han tidigt om morgonen kom
hem från sina rövarfärder och med de stulna skatterna smög sig genom
skogen till sin boning i slottstornet.
Bortom skogen låg en betesmark, och om somrarna gick där en ung flicka
och vallade får. Hon hette Helfrid och var en snäll och godhjärtad
flicka, glad och flitig i arbete och trogen i vården om sin lilla
hjord. Hon råkade en gång falla i rövarens klor, och huru det gick till
samt huru hon blev räddad, därom skola vi nu berätta.
En sommarafton satt Helfrid på en tuva i beteshagen och stickade på
en strumpa, allt under det hon noga gav akt på fåren. Det gällde att
särskilt se efter de späda lammen, så att intet av dem sprang bort och
förvillade sig i skogen kring rövarborgen. Medan hon stickade och såg
efter hjorden, sjöng hon sin visa:
»Tussi, tussi, mina får,
Lika många som i går.
Lyckan ger
Kanske fler --
Sju i fjol och tolv i år.
Tussi, tussi, lammen små,
Räven skall er inte få.
Varg och lo,
Hur de sno,
Få sin väg med skammen gå.
Tussi, tussi, får och lamm --
Svansen bak och nosen fram.
Stackars små
Trötta gå,
Men jag är så glad ändå.»
Rätt som flickan satt där och sjöng, fick hon se en stor, grov och
skäggig karl stå bakom en buske och betrakta henne. Hon såg genast, att
det var rövaren, för hon hade en gång förut sett honom komma ut ur det
gamla tornet och lunka bort genom skogen.
Att den lilla vallflickan kände hjärtat börja bulta av förskräckelse,
kan man inte förundra sig över. Hon förstod mycket väl, att rövaren kom
för att göra henne illa och skövla hennes hjord. Och hur skulle hon, en
svag och värnlös flicka, kunna försvara sig eller fåren mot en stor och
stark karl?
Men så kom hon ihåg, att hon på morgonen anbefallt sig själv och sina
skyddslingar i Guds händer, vilket hon för resten gjorde alla dagar,
såväl morgon som afton. Då blev hon strax lugnare. Och när hon så
ytterligare uppsänt en tyst bön till Gud om hjälp och beskydd, var hon
alldeles säker på, att ingen utan hans vilja skulle kunna göra henne
något ont. Med glatt mod fortfor hon att sjunga:
»Tussi, tussi, mina får.
Rövaren oss inte når.
Herren är
Alltid när,
Så i dag som sist i går.»
[Illustration: VAD ÄR DET FÖR FOLK DU HAR OMKRING DIG? FRÅGADE HAN.]
Just som Helfrid sjöng de sista orden, störtade rövaren fram för
att gripa henne. Men då han kommit på tre eller fyra stegs avstånd,
tvärstannade han och stirrade framför sig med vidöppen mun.
-- Vad är det för folk du har omkring dig? frågade han häpen.
-- Jag har ingen annan omkring mig än mina får, svarade flickan blygt.
-- Jo, det står två vitklädda gestalter alldeles bredvid dig, brummade
rövaren.
-- Jag ser inte till någon, genmälde flickan förvånad. Finns här några,
så är det väl Guds änglar, kan jag tro.
-- Tyst, tyst, nämn inte det namnet, viskade rövaren ängsligt. Har du
alltid de där varelserna i sällskap?
-- Det vet jag inte, men det kan allt hända. Ty varje morgon och afton
ber jag Gud om hjälp och beskydd.
-- Tyst, säger jag! skrek rövaren förfärad, varpå han tvärt vände
flickan ryggen och sprang in i skogen. Han tålde inte att höra Guds
namn.
Nu skyndade han raka vägen till en gammal häxa, som bodde i en jordhåla
bortom skogen.
-- God dag, gamla trollpacka! hälsade rövaren.
-- God dag igen, ditt leda rövaretroll! svarade häxan.
-- Du får allt lov att hjälpa mig i ett bekymmer, sa' rövaren.
-- Vad kan det vara för ett bekymmer? sporde häxan.
-- Jo, det går en flicka bortom skogen och vallar får. Hon skulle passa
bra till att koka min mat, städa min tornkammare och laga mina strumpor.
-- Nå, så tag henne då! sa' häxan vresigt.
[Illustration: VAD KAN DET VARA FÖR BEKYMMER? SPORDE HÄXAN.]
-- Nej, det kan jag inte, för hon har änglavakt omkring sig. Kan du
inte laga så, att den kommer bort?
-- Det går inte för sig. Ingen kan jaga bort den vakten mer än flickan
själv.
-- Aj, så försmädligt! Hon vill nog inte mista den.
-- Nej, det är klart. Men hon kan narras till att handla så, att vakten
överger henne.
-- Säjer du det? För all del hjälp mig då!
-- Ja, vad vill du ge mig, om jag styr om så, att flickan mister den
där vakten? frågade häxan med ett ondskefullt grin.
-- Du skall få en hel skäppa guld, svarade rövaren.
-- Nå, kom då hit i morgon med guldet, så ska jag hjälpa dig.
Rövaren blev glad, och följande morgon gick han till häxan med en hel
skäppa guld.
-- Det var hederligt av en rövaregubbe, sa' häxan. Här ska du få en
flaska med en trolldryck, som jag kokat ihop åt dig. Om du kan narra
flickan att dricka litet av den, så glömmer hon bort sin Gud. Då upphör
hon också att bedja sina morgon- och aftonböner, och då försvinner
änglavakten.
-- Tack ska du ha, gamla trollpacka! sa' rövaren.
-- Tack själv, ditt leda åbäke! svarade häxan. Men det var sant. Du
måste vakta flickan mycket väl, så att hon inte kommer nära intill
någon tornglugg, som är vänd mot kyrkan. För om hon får höra klockorna
ringa, så återfår hon sitt minne. Då beder hon till sin Gud, och då har
du inte längre någon makt över henne.
-- Var du lugn, grinade rövaren. Jag skall nog vakta henne.
Och så gick han till betesmarken, där Helfrid satt bland sina får och
stickade strumpor. Han började prata med henne så vänligt han kunde,
och så tog han upp sin flaska och drack en klunk. Han var inte rädd för
att glömma Gud, han.
-- Man blir så rysligt törstig i den här värmen, sade han. Vill du inte
smaka min goda hallonsaft? Jag skall slå en tår i din mugg, som du har
där bredvid dig.
-- Nej, tack, tack! sade Helfrid. Jag har friskt vatten i en källa där
borta i skogskanten.
-- Det kan väl vara, smilade rövaren. Men saften är så god, och så
släcker den törsten mycket bättre. Drick du! Det är dig så innerligen
väl unnat.
Och så fyllde han muggen ända till brädden.
Flickan började fundera på saken. Hon kände sig ganska törstig, för
det var tryckande varmt, och rövaren såg nu inte alls elak ut, tyckte
hon. Det vore kanske illa att göra honom förargad med att säga nej till
bjudningen. Hon tog emot den fyllda muggen och förde den till läpparna.
Då var det som om någon hade viskat i hennes öra:
-- Drick inte! Det är synd att göra det, som en ogudaktig människa vill
locka dig till.
Helfrid visste alls inte, att det var hennes skyddsängel, som viskade
detta till henne, ty hon såg inte de båda änglarna. Hon tyckte det var
bara pjåsk och blev nästan lite förargad.
-- Vad var det för en dum tanke jag nu fick? sade hon för sig själv.
Inte kan det väl vara någon synd att dricka, när man är törstig, fast
det är en rövare, som bjuder.
Och så smakade hon på trolldrycken. Den var både frisk och söt, och
hon fick en sådan begärelse efter den, att hon tömde muggen ända till
bottnen.
De två änglarna sänkte sina huvuden i sorg. De hade inte kunnat hindra
flickan från att dricka, eftersom hon själv ville det. De hade endast
fått makt att beskydda henne för faror utifrån, så länge hon vandrade
på Guds vägar.
-- Tack så mycket för den rara drycken! sade Helfrid, i det hon räckte
fram sin hand och neg för rövaren.
-- Väl bekommet! nickade denne och gick sin väg med en belåten
grymtning.
Men hade Helfrid vetat, hur farlig den drycken var, så hade hon nog
aldrig smakat den. Nu gick det som häxan hade sagt. Flickan förlorade
på en gång minnet av Gud och alla hans varningar och budord, löften och
välgärningar. Från den stunden hon druckit av trolldrycken, kom hon
inte längre ihåg, att hon hade en fader i himmelen. Det var som om hon
aldrig hört talas om honom. Hon blev i andliga ting lika okunnig som en
hedning.
[Illustration: HON TÖMDE MUGGEN ÄNDA TILL BOTTNEN.]
Den kvällen gick Helfrid till sängs utan någon bön till Gud. Hur skulle
hon också kunna bedja till den, som hon inte längre kände till? På
morgonen blev det likaså. Hon steg upp och klädde sig samt gick till
betesmarken med sina får alldeles som vanligt. Men någon morgonbön kom
inte ifråga, eftersom hon glömt bort, att det fanns en Gud.
Frampå dagen kom rövaren för att ta reda på, om trolldrycken hade haft
någon verkan. Han uppgav ett glädjerop, då han fick se, att de två
änglarna voro borta. Som en tiger störtade han fram, grep flickan om
livet och släpade henne med sig till det gamla slottstornet i skogen.
Ja, det var verkligen inte roligt för lilla Helfrid. Hon brast i gråt
och vred sina händer i förtvivlan, då hon släpades bort och kastades in
i den mörka tornkammaren. Ty fast hon glömt Gud, kom hon likväl ihåg
allting annat. Hon kom ihåg sina föräldrar och syskon, sina får och
allt, som hon fått lära sig i hemmet och i skolan. Det var endast Gud
hon hade glömt.
Hos rövaren fick nu Helfrid utföra de grövsta sysslor som en riktig
slavinna. Dålig mat fick hon, ofta hugg och slag, och det värsta var,
att hon natt och dag hölls innestängd i tornet som en eländig fånge.
Hade hon blott kunnat bedja till Gud, skulle detta ha varit henne till
stor hjälp och tröst. Men det kunde hon ju inte, eftersom hon icke
längre visste om någon Gud. Nu kunde hon bara gråta.
Man kan begripa, att det blev oro i hemmet, då Helfrid på kvällen inte
kom hem med fåren, som hon alltid brukade göra. Hennes äldsta bror gick
på natten till betesmarken och fann fåren stå i en klunga, modlösa och
tätt ihopkrupna, men flickan såg han icke till.
Följande dagen gingo alla ut i skogen och letade. Det höllo de på med
dag efter dag en hel veckas tid, men något spår efter flickan kunde
icke upptäckas. Då förstodo alla, att hon fallit i rövarens händer.
Ja, hur skulle man nu bära sig åt? Att befria Helfrid ur fångenskapen
i tornet kunde inte gå på något annat sätt än genom att bryta upp
järndörrarna, och därtill behövdes mycket folk. Ty komme blott några
få, skulle rövaren skjuta ihjäl dem genom gluggarna på tornet.
Flickans fader gav sig därför ut i bygden för att skaffa hjälp. Under
tiden smög sig brodern bort till tornet, där han ställde sig utmed
väggen för att lyssna. Han hoppades möjligen få höra något ljud ifrån
sin syster. Efter en stund fick han höra henne sjunga med en sorgsen
och klagande röst. Sången avbröts ofta av gråt och snyftningar, och han
kunde blott urskilja följande ord:
»Tussi, tussi mina får!
Dagen tung och natten svår.
Aldrig mer
Ser jag er.
Stackars den, som vilse går!»
När Helfrid slutat sjunga, ropade brodern sakta hennes namn. Hon spratt
till och skyndade till torngluggen för att lyssna. Brodern berättade
nu, att deras far snart skulle komma med mycket folk och taga henne ut
ur tornet. Helfrid darrade av glad överraskning. Hon vågade dock inte
tala till brodern, för då kunde rövaren upptäcka honom. Men hon kunde
sjunga det hon ville säga honom. Sången brydde sig nämligen rövaren
inte om att lyssna på. Och så sjöng hon:
»Sorgsna rop från skogen höras,
Vem är det, som klagar så?»
Brodern svarade:
»Ropen, som med vinden föras,
Gå från lammen dina små.»
Helfrid väntade ängsligt på, att den utlovade hjälpen skulle komma, och
så fortsatte hon att sjunga:
»Hjärtat bultar ideligen,
Ser du ingen komma än?»
Brodern svarade:
»Kvällen skymmer, mörk är stigen.
Ingen, ingen ser jag än.»
Men nu hade rövaren äntligen begripit, att någon talade med flickan.
Han rusade fram och ryckte henne ifrån torngluggen.
-- Släpp mig! ropade Helfrid gråtande. Far kommer snart med mycket folk
och räddar mig härifrån.
-- Ha, är det på det viset! skrek rövaren ursinnig. Då är jag dödens
man, men då skall du också dö.
Och så släpade han flickan med sig uppför en trappa till en glugg, som
var så vid, att man kunde komma ut genom den. Helfrid grät och ropade
än en gång till brodern där utanför:
»Räven släpar mig till döden.
Ser du ingen komma än?»
[Illustration: HAN SLÄPPTE FLICKAN OCH TUMLADE BAKLÄNGES.]
Brodern svarade:
»Jo, nu får du hjälp i nöden.
Se, här kommer hundra män.»
Så var det också. En stor folkskara skyndade fram ur skogen och angrep
tornporten med klubbor, släggor och järnspett. Rövaren hörde bullret
och förstod, att hans sista stund var kommen. Han grep flickan om livet
för att kasta henne ut genom torngluggen.
Då började i detsamma kyrkklockorna ringa till helgsmål, ty det var en
lördagsafton. Så snart Helfrid hörde klockorna, återfick hon minnet av
Gud. I ångesten knäppte hon händerna och ropade:
-- Käre Herre Gud, hjälp mig, fräls mig från rövaren och döden!
Vid dessa ord blev rövaren likblek i ansiktet. Han släppte flickan och
tumlade baklänges.
-- Ve mig, ve mig! utbrast han förfärad. Flickan har återfått minnet av
den, som jag inte vill nämna. Hon har åkallat honom, och nu stå de två
änglarna åter vid hennes sida. Jag är förlorad.
I det samma hördes ett brak från den inslagna järnporten, och folket
rusade uppför trappan. Rövaren tog ett språng och kastade sig ut genom
torngluggen samt slog ihjäl sig mot stenarna på marken där utanför. Med
fröjd och glädjerop fördes flickan hem, och från den dagen hade man
aldrig ont av rövaren i det gamla slottstornet.
Illustratör: _Einar Torsslow._
[Illustration]
[Illustration]
Birgittas juldröm.
För _Snövit_ av _Gewe_.
Den fröjdefulla julkvällen var tillända.
Ingen hade kunnat glädja sig mer än lilla Birgitta. Den disharmoni,
som ofta gjorde sig kännbar inom familjen Kruse, hade man enats om att
denna afton utestänga. Den tolvåriga Birgitta hade för en gång känt sig
fullt lycklig och så glad, som det endast förunnas ett barn att vara.
Hennes föräldrar, baron Kruses, bebodde en stor, något avsides liggande
egendom, där de förde ett gästfritt hus. Vänner och bekanta anlände och
reste åter i en oavbruten följd.
I detta hem, fullt av omväxling, fanns dock en, vilken bar
ensamhetskänslan i hjärtat. Det var lilla Birgitta. Hennes inre
harmonierade ingalunda med det rörliga livet omkring henne. Mest
berodde detta kanske på, att hon vanligen saknade jämnårigas sällskap,
en brist, som heller aldrig gjordes något för att avhjälpa.
Hennes båda systrar voro betydligt äldre än hon själv, och med syskons
självtagna och ofta despotiska rätt sköto de den yngsta systern åt
sidan och läto henne alltid veta, att hon var i vägen, om hon någon
gång sökte deras sällskap.
Modern kanske icke lade märke till detta, i allt fall låtsades hon
vara omedveten om, att icke allt var, som det borde vara, med lilla
Birgittas ställning inom hemmet.
Själv sjuklig och nervös, hade hon aldrig i nämnvärd grad tagit sig an
sina barn, och särskilt gällde detta yngsta dottern.
Strax efter födelsen hade Birgitta lämnats i en tjänarinnas vård.
Mor Karin var änka och måste för sin utkomst söka sig en plats. Med
glädje mottog hon anbudet att på eget ansvar vårda lilla Birgitta. En
plikt, som hon också samvetsgrant uppfyllde.
Så småningom gjorde mor Karin sig oumbärlig i det Kruseska hemmet.
Följden blev, att hon där kom att kvarstanna, även sedan Birgitta icke
längre direkt behövde hennes vård.
Mor Karin var Birgittas bästa vän, och barnet visste intet bättre än
att få vara tillsammans med henne.
Ingen kunde berätta så vackra sagor eller förtälja så mycket av
intresse som mor Karin. En tacksammare åhörare än Birgitta kunde hon
icke önska sig. Nu särskilt tiden före jul hade hon berättat om allt
det myckna övernaturliga, som tilldrager sig under julnatten.
Bland mycket annat hade mor Karin förtäljt om, huru djuren i ladugården
den natten mellan 12-1 erhålla förmågan att liksom människor samtala
med varandra. Ingen borde då störa dem, hade hon sagt, ty de skulle
unnas ro den enda timme på året, som en mild försyn givit dem
talförmåga. Dessutom var det förenat med en stor risk att just då
under »spöktimmen» beträda ladugården.
[Illustration: EN TACKSAMMARE ÅHÖRARE KUNDE HON INTE TÄNKA SIG.]
Denna berättelse hade gjort ett så djupt intryck på Birgitta, att
tanken därpå icke lämnat henne ro varken dag eller natt.
Att det var sant, tvivlade hon icke ett ögonblick på. Mor Karin, som
var så klok och visste allting mycket bättre än andra, måste ju också
veta detta. -- -- -- --
Julafton, Birgittas gladaste dag på året, är som nämnts tillända.
Birgitta har sagt godnatt till föräldrar och syskon och befinner sig på
sitt eget lilla rum, tillsagd att gå till vila.
Det lilla huvudet är emellertid fullt av funderingar, och först och
sist tänker hon på, att snart är den förunderliga timme inne, då djuren
börja tala. Visserligen har mor Karin sagt, att de på inga villkor
få störas, men tänk, om hon likväl skulle våga smyga sig ditut i den
stjärnklara natten. Mörkrädd är hon då alls icke, och om hon går på
tå riktigt tyst och försiktigt, kanske de aldrig ens komma att märka
henne. Om de likväl få syn på henne, kunna de ändå omöjligt bli onda,
ty hon är ju så god vän med dem och brukar dagligen besöka ladugården.
Att komma obemärkt ut genom husets stora port skall nog gå ganska lätt,
ty Birgitta är van att öppna och stänga den.
Precis klockan tolv skall hon smyga sig ut. Visst är hon nu litet
sömnig, men det gör ingenting. Hon kan gärna krypa upp i soffhörnet och
vila en stund, medan hon väntar på tolvslaget. Nu har hon det riktigt
bekvämt. Pappa brukar säga, att om man blott vill vakna på ett bestämt
klockslag, så gör man det också. Nog vill Birgitta det alltid, och sin
lilla klocka håller hon hårt sluten i handen.
-- -- -- -- Så där ja. Vart har tiden tagit vägen? Tornurets tolvslag
ljuda redan genom det stora huset. Nu är tiden inne. Det känns litet
kusligt, men Birgitta vill icke avstå från sitt beslut.
Så i ett nu befinner hon sig i sin fars stora ladugård, och det utan
alla besvär.
Birgitta står alldeles nere vid dörren, och hon trycker sig så hårt hon
kan intill väggen. Vad hon ser, kommer henne att på en gång fröjdas och
förskräckas. Ett starkt ljussken, ett sådant hon aldrig förr skådat,
möter hennes blick, och hon måste skugga med handen för ögonen för
att ej alldeles bländas. Det tyckes henne, som om ljuskällan vore i
själva himmelen, ja, hon har en förnimmelse av att själv befinna sig
där. Hon vet, att detta är fars ladugård, och likväl ser hon nu icke
vare sig väggar eller tak. Rummet är icke mer begränsat, och det tyckes
Birgitta, som om det vore gjort av renaste guld.
Djuren finnas där alla. Hon känner dem var och en, och dock äro de
sig så olika. De stå på sina gamla platser, men inga tunga kedjor
hindra dem nu mer från att röra sig, som de själva behaga. O, vad de
äro vackra! Skönast av dem alla strålar dock Birgittas älsklingskossa
»Solöga».
Nu ville Birgitta smyga sig bort. Hon tror icke, att någon märkt
hennes närvaro. Då vänder sig plötsligt »Solöga» mot henne. Birgitta
börjar att darra och skälva i hela sin lilla kropp. Månne hon nu skall
få bannor! Men hon har ju ej alls menat illa, och »Solöga» har hon
alltid tyckt så mycket om. Birgitta står som fastvuxen och kan icke
röra sig eller fly, som hon ämnat. Då höres »Solöga» tala: »Du goda,
älskliga barn, som vågat dig ensam hit denna tid på dygnet, som de
dumma människorna kalla »spöktimmen», du skall veta, att välsignelse
städse skall följa dina spår, ty du har ett hjärta, som ömmar och
blöder för alla värnlösa. Du vill icke skada någon utav oss. Jag minns
din lena, mjuka hand, med vilken du strök mig och gav mig lindring, när
den grymma drängen nyligen slagit mig. Fortsätt att vara god mot alla
varelser, som äro i människans våld. Du skall icke göra det förgäves.
Lycka och välsignelse skola följa dina spår.
[Illustration: DÅ VÄNDER SIG PLÖTSLIGT SOLÖGA MOT HENNE.]
En hemlighet vill jag också uppenbara för dig. Något som icke
människorna förstå. Just därför att de äro grymma och orättvisa mot
oss värnlösa varelser, har Gud förhärdat deras hjärtan och låtit
dem i sin förblindelse vända sig mot varandra. Därför rasar nu det
allt förhärjande världskriget. Kom ihåg att säga dem, att för varje
handling, som av kärlek göres mot oss arma över vilka de råda, minskas
i någon mån deras skuldregister, och möjlighet gives, att Gud åter kan
förbarma sig över jordens folk och låta dem känna den länge saknade
freden.» -- -- -- -- --
-- Birgitta vakna! höres mor Karins röst i dörren, det är tid att stiga
upp, om Birgitta vill hinna bli färdig att åka med till julottan. Men
vad tänker mitt kära barn på? Här ligger hon fullt påklädd på soffan
i stället för att vila i sin mjuka bädd, och därtill har hon lampan
brinnande och ställd så, att skenet faller mitt i hennes ögon.
Birgitta berättar i all hast sin dröm för den uppmärksamt lyssnande mor
Karin. Sedan dröjer det icke länge, innan hon är färdig att resa till
julottan.
När Birgitta sedan sitter i det rikt upplysta templet och stämmer in
med församlingen i den sköna julpsalmen, lever hon på nytt i tankarna
om sitt drömda besök i fars ladugård.
En så högtidlig julmorgon, tycker hon sig aldrig förr ha upplevat, och
den underbara drömmen bevarar Birgitta alltjämt i trogen hågkomst.
Illustratör: _Nils Kjellberg._
[Illustration]
[Illustration]
Mormors kängor.
Berättelse för _Snövit_ av _Alfred Smedberg_.
Lilla Malin satt ihopkrupen på den oklädda träsoffan bredvid fönstret,
och hon var mycket förtretad. Ja, hon var så ond, att hon skulle kunnat
sparka och slå den där stora och drumliga gossen, som hade burit sig så
skamligt åt mot hennes snälla mormor. Det ryckte i mungiporna, och hon
var nära att brista i gråt.
Malin var i sitt åttonde år och hade nyss fått lära sig läsa. Hennes
mamma hade dött några år förut, och då hade hon fått komma till sina
morföräldrar, som bodde i en liten nätt och trevlig stuga bredvid
landsvägen. Där fick hon lära sig allt, som var nyttigt och gott, för
både morfadern och mormodern voro kunniga, snälla och gudfruktiga
människor. Malin var också en mycket snäll och läraktig flicka, som
strävade efter att på alla sätt vara de gamla morföräldrarna till
glädje och trevnad.
Men nu var hon som sagt riktigt ond, och det var inte så alldeles utan,
att hon hade sina goda skäl därtill. Vi skola i det följande berätta om
de tilldragelser, som gjorde henne så förtretad.
Det hände sig en dag frampå senhösten, att en fattig torparpojke kom
in i stugan till de gamla och bad att få värma sina fötter. Han hade
så trasiga skor och strumpor, att nakna tårna stucko ut, och så var
det ett förskräckligt snöslask ute på vägarna. Pojken hade varit i
handelsboden och gått och pölat i det djupa snöslasket, så att skor och
strumpor voro alldeles genomsura och tårna röda som en tuppkam.
Den snälla gumman drog genast skorna av pojken, tvättade, gned och
värmde hans rödfrusna fötter och lät honom ta på sig ett par torra och
varma strumpor, medan hans egna torkades framför brasan i spisen.
Gubben tog de trasiga skorna och tittade på dem. Han var skicklig i
litet av varje, den gamle hedersmannen, och hade i sin ungdom även fått
lära sig göra skor, fast han egentligen var jordbrukare till yrket.
-- Jag skulle allt kunna laga de här skorna, så att inte tårna krypa
ut och gå sin väg, sade han med ett småleende. Om du vill sitta här en
stund, min käre Kalle, så kan du få med dig dem både hela och torra,
när du går hem.
Ja, det hade pojken ingenting emot, och så fick han låna gummans
nya kängor att ha på fötterna, medan han satt där och väntade.
Vardagsskorna hade gumman själv på sig, så det var hennes kyrkkängor
han fick låna.
Med lagningen gick det emellertid långsammare än gubben hade tänkt,
för när han en gång åtagit sig arbetet, ville han göra det riktigt
ordentligt med både tåhättor, halvsulning och klackning. Skorna kunde
därför inte bli färdiga förrän på kvällen, och Kalle ville inte
vänta, tills det blev mörkt. Han fick gå hem i gummans nya kängor.
Hon hade visserligen ett ögonblick tänkt på, att låta honom få ta
sina vardagsskor i stället, för att kängorna inte skulle bli sura och
otrevliga. Men så tyckte hon, att snöslasket var alldeles för djupt.
Det skulle säkert ha gått över de låga skorna.
[Illustration: JAG SKULLE ALLT KUNNA LAGA DE HÄR SKORNA, SADE HAN.]
-- Men jag är rädd om mina kängor, sa' gumman, så du får gå hit igen
med dem i morgon bittida. Då får du dina lagade skor i stället.
Ja, det lovade pojken förstås, och så gick han utan att säga tack för
den hjälp han fått.
-- Mormor! sade lilla Malin förvånad. Har inte Kalle fått lära sig
tacka, när han får något?
-- Nej, det är nog det ledsammaste med många av barnen från de allra
fattigaste hemmen, att de inte lärt sig vara tacksamma, svarade gumman.
Därför ha de ingen välsignelse av det de få, och så bli de allt
fattigare och fattigare.
-- Bli de fattiga därför, att de inte tacka, när de få något?
-- Ja, otacksamheten har ofta det straffet med sig. Den som är tacksam
mot Gud och hjälpsamma människor behöver aldrig råka i någon verklig
fattigdom, såvida han annars är arbetsam och ordentlig.
-- Jag tänker, han tackar väl, när han kommer tillbaka med kängorna och
får se, hur fina och vackra morfar har gjort hans trasiga skor, sade
Malin förtröstansfullt.
Men den som inte kom tillbaka, det var allt pojken. Gumman väntade
förgäves den följande dagen och ytterligare tre eller fyra dagar. När
då ingen Kalle hördes av, gick gubben själv till torpet för att lämna
de lagade skorna och få igen kängorna. Men där träffade han ingen hemma
utan fick återvända med oförrättat ärende.
Ytterligare en vecka gick -- det gick två, ja det gick tre, och ingen
pojke hördes av. Gumman kunde inte komma till kyrkan, eftersom hon
ingenting annat hade på fötterna än sina låga vardagsskor. Hon blev
tvungen att ge sig av till torpet för att höra efter sina kängor. Då
var folket hemma, men munsjör Kalle var ute på sina strövtåg och hade
naturligtvis kängorna på sig.
-- Ja, se han fick lov te' gå ett ärende, sade torparhustrun, men i
morron ska han få gå tebaks med kängorna, nu se'n han fått sina skor
lagade.
-- De ha legat färdiga där hemma nära en hel månad, upplyste gumman,
och vi ha väntat på Kalle varenda dag.
-- Jaså, ha ni det? Ja, i morron ska han komma.
-- Har han gått med mina kängor, alltse'n han fick låna dem?
-- Nej, visst inte! Han har haft träskorna i slasket. Men nu fick han
ta kängorna, för det var lång väg, och så var det torrt på marken.
Gumman gick hem ganska missbelåten, men hon hade inte hjärta att banna
upp torparhustrun för deras försumlighet och slarv.
Följande dagen kom Kalle och lämnade igen de lånade kängorna. De voro
nu så smutsiga, slitna och illa medfarna, att man inte kunde känna igen
dem. Men gossen sprang sin väg så hastigt, att ingen i stugan hann säga
något åt honom.
Gumman blev så ledsen över att ha fått sina bästa skor fördärvade, att
hon nära på ville gråta. Kängorna måste nu både lappas och halvsulas,
innan hon kunde begagna dem.
Det var då Malin blev så ond. Hon höll innerligt av sin snälla mormor,
och när hon såg, hur usla kängorna voro och hur ledsen gumman var, och
när hon av allt som hänt kunde förstå, hur illa pojken hade lönat de
gamlas godhet mot honom, knöt hon sin lilla näve i förbittring.
-- En så'n pojke, en så'n otäck pojke! fräste hon. Han skall ha stryk,
ja, han skulle ha stryk i åtta dar.