fot, det skall jag ha äran att säga. För resten bor du naturligtvis vid
världens ända.
-- I Hagalund, invände pojken försagd.
-- Ja, det är ungefär detsamma. Mamma är väl sjuk, och pappa död, och
ni ä' sju syskon minst, så att du måste ut och tigga på julafton? Jo,
man känner till det där.
-- Nej, det är mamma, som är död; pappa lever nog.
Det låg något betryckt i gossens röst, då han svarade.
-- Syskonen då? frågade doktorn.
-- Jag har inga.
-- Nå, varför har du gått och tiggt i dag?
-- För att få litet mat.
-- Kunde inte din far ge dig det då?
-- Han har inte varit hemma sedan i går.
-- Såå. -- Han slarvar väl då? Va?
Gossen svarade inte, men det var något i hans blick och darrningen
kring läpparna, som kom den gamle doktorn att avbryta förhöret.
-- Nå, fick du mat sedan? tillade han efter en stund i något mindre
tvär ton.
-- Ja, jag köpte en bulle, men jag gav hälften åt Björn.
-- Vem är Björn?
-- Det är en hund, som aldrig får någon mat av sin husbonde. Han brukar
alltid följa mig, och då dela vi; men nu har jag tappat bort honom i
folkträngseln.
-- Hm! Är du hungrig?
-- Åh-ja. Det kom fram litet tveksamt.
-- Naturligtvis, menar du. Här har du då. Doktorn satte hastigt, som om
han skämts däröver, litet skåpmat på bordet.
-- Tack, snälla herrn!
Gossens ögon tindrade, men han tordes tydligen inte röra det framsatta.
-- Nå, vad krusar du för? Skall man kanske servera dig?
Doktorn lagade under tiden verkligen i ordning en smörgås och sköt fram
den till pojken.
-- Ska' jag hjälpa dig att äta den också, kanske?
-- Nej, tack, snälla herrn. Den hungrige gossen knäppte först samman
sina händer och grep sedan verket an, medan den gamle ungkarlen
betraktade honom med en min, som skulle föreställa bister, men som på
det hela taget var ganska godmodig.
-- Där har du en till. Doktorn bredde på en ny skiva. -- Nå, går det
inte i dig, din stackare? tillade han, då gossen tycktes tveka.
-- Jo, men -- -- --
-- Men vad?
-- Kunde jag inte få gömma den till Björn?
-- Ät du, det kan nog bli över åt hundkräket också.
-- Tack, snälla herrn!
Gossen tog nu glatt itu med den andra smörgåsen.
-- Vad ser du efter? frågade doktorn, ty hans lilla gästs ögon vände
sig oupphörligt åt fönstret.
-- Åh, där är en så'n vacker julgran mitt emot, svarade denne något
blygt -- I fjor hade _vi_ också julljus, ett väldigt grannt ett, med
röda och blå pappersremsor. Då levde mamma. Han suckade litet.
-- Och hon är död nu?
-- Ja, hon är i himmelen.
-- Himmelen? Vad vet du om den? Doktorn skrattade en smula kort.
-- Åh, mycket! Mamma talade jämt om den och om änglarna och Gud. Hon
sade, att om man ber Gud riktigt om hjälp, när man behöver den, så
hjälper han också. Och det är nog sant. Jag bad så mycket, när jag satt
i trappan och inte kunde röra mig, och så kom herrn.
[Illustration: DU KUNDE FÖRSÖKA SOVA I STÄLLET.]
Doktorn rynkade ihop ögonbrynen. -- Tror du inte, att Gud har annat att
göra än hjälpa dumma ungar som du?
-- Gud hjälper alla människor. Vet inte herrn det? Gossen såg upp med
ett par ögon, som uttryckte djup förvåning över en sådan okunnighet.
-- Nå, ja visst, det förstås, nog _vet_ jag väl _det_ -- -- --
-- Hör du, vill du ha en smörgås till?
-- Nej tack, jag skall väl gå nu.
-- Gå! Det blir ingenting av. Gå, har man hört på maken! Du kunde
försöka sova i stället. Lägg upp benet! Så där. Och här har du
nattrocken över dig.
-- Tack snälla herrn!
-- Ja, det där kan jag nu! Jag går ut ett slag.
Den gamle doktorn hade plötsligt kommit i gott lynne, så gott, att
han nästan småskrattade för sig själv, medan han tog på sig den litet
gammalmodiga överrocken och pälsmössan, men han skulle ha blivit
högeligen förgrymmad, om någon sagt honom det.
Det blåste duktigt, och drivorna lågo fotshöga. Men doktorn drog upp
rockkragen, stoppade händerna i fickorna och gav sig modigt i väg i det
slags språngmarsch, som stark köld alltid berättigar. Han tycktes ha
ett bestämt mål och hörde således ej till de tokiga människorna, som
kunde ge sig ut i ett sådant väder för rakt ingenting.
Framför ett brödmagasin stannade han, knuffade upp dörren efter ett par
hårda slag, ty den var nästan igenfrusen, stampade snön av fötterna och
klev in.
Då han steg ut på gatan igen, var han så lastad med paket, att man
kunnat taga honom för en riktig julgubbe.
[Illustration: D:R B. EN RIKTIG JULGUBBE.]
Gossen sov djupt och tryggt, då doktor Berg kom tillbaka efter sin
utflykt. Han stannade en stund framför bädden och betraktade det lilla
avmagrade ansiktet och de smutsiga röda fingrarna, som i sömnen gripit
om tovsarna på nattrocken. Om man vågar påstå, att den gamle såg rörd
ut, så gjorde han det nu. Men så vände han sig åt stolen, där paketen
lågo, gnuggade händerna och småmyste, slugt och belåtet.
Och nu kommer det märkligaste av hela historien: den lärde, världs-
och julföraktaren, vecklade försiktigt ur ett papper något, som han
sedan ställde på bordet, och det var -- ett julljus, och -- ännu
obegripligare, framför ljuset lade han upp äpplen och nötter, en bulle,
en pepparkaksgris och en julbock. När detta var gjort, tände han
ljusen, gick baklänges för att beundra sitt verk, och slutligen väckte
han pojken.
Men vad hade då den gamle enstöringen undergått för en märklig
förändring? Vem vet? Kanske densamma, som de stela snöflingorna, då
vårsolen börjar lysa mot dem -- det kan ligga mycket sol i ett par
barnaögon ibland.
Pojken slog emellertid yrvaken upp sina ögon, slöt dem genast åter,
bländad av ljuset, och saknade ord för sin förtjusning.
-- O, så vackert! sade han slutligen, då han för sin hänryckning fick
fram ett ord. -- Tack snälla, snälla herrn!
-- Håll mun, din byting, det är egentligen jag, som borde tacka dig,
för att jag har fått lite jul i kväll. Nå, vad säger du om grisen? Det
duger att ha ett förgyllt tryne, skulle jag tro.
-- Ack ja! Tack goa, snälla -- -- --
-- Eller snälla goa herrn! Doktorn skrattade sitt första hjärtliga
skratt sedan mycket lång tid tillbaka.
Men ute på gatan var det inte längre så livligt. Yrvädret hade
upphört. Flingorna lågo uppkastade i draperier kring gaslyktorna,
och snön var gnistrande vit. Stjärnorna tittade stora och klara ned
över skorstenarna, bodarna voro tillbommade, men ljusen från fönstren
strålade muntert ut på de ödsliga gatorna -- även från den gamle
enstöringens, doktor Bergs lilla våning, där nu sutto två lyckliga
människor, doktorn och hans lilla julgäst.
Illustratör: _Nils Kjellberg_.
[Illustration]
Lilla Trummis.
För Snövit av _Carl Riddersporre_.
Det var vår, och solen sken så varmt genom det lilla soldattorpets små
fönster, men soldat Fröjd, som låg sjuk i sängen inne i kammaren, frös,
så att han skakade. Tre veckor hade han legat och väntat, att sjukdomen
skulle ge med sig, men nu hade han blivit sämre. Han kände så väl, att
det led mot slutet.
Ute i köket stökade gamla Anna-Greta, granngumman, som skött hans
hushåll, alltsedan han blev änkling för fyra år sedan. Han låg och
hörde på, huru hon klampade och gick därute, huru hon slamrade med
koppar och fat. Hans feberheta huvud värkte, men han försökte dock reda
tankarna, försökte tänka sig in i, huru det skulle bli, när han var
borta.
-- Det är bra synd om Janne, tänkte han, så ung, bara 13 år, och utan
både far och mor. Vem skulle ta hand om honom? Nog kunde det väl hända,
att döttrarna hans, som rest till Amerika och nu voro gifta där, skulle
ta sig an gossen, men då skulle han förstås ditöver också, och se, det
_ville_ inte Fröjd.
Han hade misstroende till sina döttrar, hade varit emot deras resa,
och så hade de blivit så kallsinniga därute. De hade nog inte mycken
känsla kvar för sitt gamla hem, det förstod han redan av deras brev, då
gumman hans dött. Nej, till dem skulle inte Janne. Om de också skulle
kunna ha litet känsla för sin lille bror, så vem visste, hurudana
deras män voro? Det kunde bli värre för Janne att komma dit än till
främlingar härhemma. Kanhända var gamla Anna-Gretas förslag det bästa.
Hon hade erbjudit sig att ta Janne hem till sin stuga, om så olyckligt
skulle ske, att Fröjd fölle ifrån. Tvär och konstig var ju gumman, men
en redbar människa i alla fall, det visste han, och snart skulle ju
gossen vara så stor, att han kunde sörja för sig själv. Fröjd knäppte
sakta sina händer och suckade. Åh -- vad det var tungt! Om han blott
fått leva ett par år till för gossens skull, gossen, som han var så
fästad vid, som han fått vara både far och mor för under dessa fyra år,
som han varit ensam. Hur roligt hade de inte haft det tillsammans här
hemma och på regementet, dit han tagit honom med, och där han hyrt ett
litet rum för dem båda. Den sjuke låg och följde med blicken solskenets
lek på tapeten, medan han så i tankarna genomlevde de år, som han och
gossen vuxit sig samman i kärlek. Då märkte han, huru dörren till
kammaren sakta öppnades, och Janne trädde in. Med tysta steg smög han
sig fram till faderns bädd och frågade ömt och stilla:
-- Huru är det med dig far? Du är väl inte sämre?
Ett matt leende drog över den sjukes ansikte.
-- Sätt dig gosse, viskade Fröjd. Jag har något att säga dig.
[Illustration: FADERN SMEKTE SAKTA HANS HUVUD.]
Janne satte sig på sängkanten, och fadern började tala med honom om det
svåra, oundvikliga, som nu upptog hans tankar.
En förfärande beklämning grep gossen, men han kunde inte, ville inte
tro, att far skulle gå bort. Nej han _kunde_ inte fatta detta. Tyst,
utan ett ord, böjde han sig ned mot täcket och grät stilla. Så låg han
länge och kände, huru fadern sakta smekte hans huvud. Så grep han den
smekande, tärda handen och nästan skrek:
-- Far, du _får_ inte gå bort! Vart skulle jag taga vägen utan dig?
-- Guds vilja kunna vi icke ändra gosse, viskade den sjuke. Gamla
Anna-Greta har lovat att ta hand om dig, tills du blir så stor, att
du kan ordna för dig själv, och fast hon är gammal och underlig, är
hon dock bättre än de flesta. Bliv en ärlig och rättskaffens gosse, så
går det dig väl i livet! När jag är borta, skall du skriva till dina
systrar i Amerika och tala om huru det är, men, hör du Janne, om de då
skriva och bedja dig komma över till dem, så res inte -- hör du det --
res inte!
* * * * *
En dag, flera månader efter sedan soldaten Fröjd gömdes i jorden,
satt den lilla fader- och moderlösa Janne tyst och tankfull i mor
Anna-Gretas lilla stuga. Han hade upphört att gråta nu, men han tyckte
sorgen kändes dubbelt så tung, då den ej fick utlopp i tårar. Nog
gjorde den gamla gumman, vad hon kunde för honom, och han såg, att hon
ville honom väl, men hon var dyster och trumpen, och han var nästan
skygg för henne. Så gott han kunde, sökte han hjälpa henne för att på
så sätt göra litet rätt för sig, men han kände dock, att han var den
bistra gumman mera till besvär än gagn, och detta plågade honom. Hon
hade också på sista tiden sagt till honom, att han borde söka få tag i
något arbete, och nu satt han och tänkte på, huru han skulle ställa det
för sig. Då öppnades dörren, och den nya knekten, som tagit nummer och
namn efter hans far, steg in i stugan. -- Jag kommer från handelsboden
och har ett brev till dig Janne, sade han och räckte gossen ett brev
med utländskt frimärke. Det klack till i Janne. Det var systrarnas
brev, som han så länge väntat på. Han bröt det med darrande händer och
läste. Innehållet var främmande och kallt, knappt ett ord uttryckte
sorg över faderns död, men så mycket mer stod där om, huru bra de
hade det därute i Amerika, där möjligheterna voro så stora. Till sist
följde ett erbjudande till honom, att, om han ville, skulle respengar
sändas honom, så att även _han_ kunde få komma ut till det fjärran
lyckolandet. Han skulle få det så bra hos dem, och väl avlönat arbete
skulle det också bli! Om och om igen läste Janne brevet. Var dock
icke detta en utväg för honom? Skulle han icke, då hans egna systrar
erbjödo honom hjälp, taga emot? Men fars sista vilja var, att han inte
skulle resa. Kunde det vara rätt att bryta däremot? Han talade vid mor
Anna-Greta om saken, men hon svarade kärvt, att i detta fall finge han
själv bestämma. Han kände sig oviss och ängslig. Åh, vad det var svårt
att vara så ensam i världen!
På kvällen gick Janne till sitt gamla hem. Han hade den sista tiden
ofta varit där, dels emedan platsen var honom kär, och dels emedan han
tyckte mycket om den unga, muntra soldaten, som nu bebodde den välkända
stugan.
Janne berättade om det erbjudande han fått men även om sin fars sista
vilja.
-- Du skulle väl inte vara klok, sade den muntra knekten, om du inte
toge emot ett sådant erbjudande. Vad har du att vänta härhemma? Släp
och slit bara och dåligt betalt. Därute betalas arbete, även det
lättaste, högt. Där kan du på några år bli en bärgad man. Vore jag som
du, nog reste _jag_. De satte sig på den grönmålade bänken, som Jannes
far en gång satt upp under det stora äppelträdet. Kvällen led, medan de
sutto där och resonerade, skymningen smög fram över bygden, och allt
blev så fagert och så stilla. Den unge soldaten talade och talade om
Amerikas rikedomar och om den lycka, som där vinkade var och en, som
ville bjuda till, men Janne blev allt mera tyst, till sist hörde han
knappt, varom Fröjd talade, han satt bara och förundrades över, huru
fagert allt var. Skogen stod så skyddande, hög och mörk bakom hans
barndomshem. Himmeln välvde sig gul och lysande efter solnedgången,
skymningen smög så mjuk och stilla över barndomshemmets tegar. O, så
vackert allt var! Det blev så varmt inne i bröstet. Aldrig hade han
sett hembygdens skönhet så rik som nu. Aldrig, aldrig, det kände han,
skulle han i det fjärran landet finna en plats så vacker som denna.
Nej, han kunde inte resa bort från allt detta.
Han vaknade upp ur sina tankar, då soldaten slog honom på axeln och
frågade:
-- Nå, visst reser du väl, Janne?
Gossen såg upp.
-- Nej, sade han sakta och bestämt, jag reser _inte_. Far var emot det,
och -- och -- så är det så vackert härhemma.
-- Vackert, tja, visst är det vackert här, sade Fröjd, men inte lever
man på det. Men du kanske är en sådan, som skulle längta, om du komme
ditut och se, då ginge det galet, ty det har jag hört många berätta,
att om en svensk kommer till Amerika och där gripes av hemsjukan, då
går han helt och hållet under. Så, är du av _den_ sorten, är det allt
bäst, att du stannar.
-- Ja, jag stannar, sade Janne, jag skulle aldrig kunna finna någon
lycka därborta. Han sade farväl till soldaten och var snart åter
tillbaka i mor Anna-Gretas stuga. Han var lugn nu, då han fattat
sitt beslut. Bara han nu hade ett gott arbete, så skulle väl allt så
småningom ljusna. Med dessa tankar somnade Janne den kvällen.
En dag frampå våren fick Janne tag i en tidning, där han bland
andra annonser fann en om anställning av trumslagarpojkar vid samma
regemente, där hans far tjänat. Kanske kunde det vara något för honom.
Hela vintern hade han varit så gott som utan arbete, och gumman var
trumpnare än vanligt. Toge han nu tjänst som trumslagare, så fick han
åtminstone kläder och mat en del av året. På kvällen gick han till den
unge soldaten och frågade honom till råds.
-- Det är nog inte så dumt du, sa' Fröjd, du kan ju alltid försöka. Och
så begav det sig, att Janne en solig och vacker majdag blev inskriven
såsom trumslagare vid sin fars gamla regemente.
Lärotiden var lång och besvärlig, men Janne var en sådan där präktig
pojke, som inte ger sig i första taget, och så hände det sig, att han
på kortare tid än sina kamrater blev en riktigt duktig trumslagare.
Nu började ett friskt och muntert liv. Huru lustigt var det inte att
på långa marscher gå före trupperna och slå den ena muntra takten
efter den andra för de trötta soldaterna. Själv tröttnade han aldrig.
Han var liten men spänstig och stark, och hans armar voro unga och
mjuka. »Lilla Fröjden» blev snart allas favorit. Både officerare och
manskap språkade så kamratligt med honom, och han tyckte om dem alla,
mest dock om dem, som varit hans fars gamla kamrater, och som talade
om gamle Fröjd och sade, att han varit en riktig hedersman. Bland
Jannes närmaste kamrater fanns det dock några, som icke gillade honom,
det var sådana pojkar, som aldrig i arbetet göra sitt bästa, och som,
då de hava ledigt, samla sig kring kortleken. Dessa pojkar kunde inte
tåla Jannes plikttrohet, ej heller att han på sin lediga tid tog sig
till med något, som i deras ögon var mycket dumt -- han läste. Vid
regementet fanns nämligen ett stort bibliotek, där var och en fick låna
böcker, och sedan Janne börjat begagna sig av denna förmånsrätt, fann
han snart, att böcker äro ett gott och trevligt sällskap. Så fort han
hade en ledig stund, läste han; på matrasterna, på kvällarna, under
lediga stunder vid vakttjänstgöring, ja till och med då under marsch
truppen fick endast några minuters vila. En dag, då Janne var på vakt,
låg han på magen i gräset och läste Sveriges historia. Tiden var inne
att slå virveln, men Janne var så intresserad av vad han läste, att han
den gången alldeles glömde bort sig. Då fick han höra daglöjtnantens
barska röst:
-- Nå Fröjd, hur låter trumman? Blossande röd slängde gossen boken,
grep trumman och lät virveln gå. Han vågade inte se på löjtnanten.
Tänk, om han nu skulle bli straffad för första gången för sin
försumlighet. Men då virveln var slut, gick löjtnanten fram och
klappade Janne på axeln -- Var nu inte rädd, lilla Fröjd, sade han. Du
sköter trumman som en hel karl, så liten du är. Hör du, du tycker visst
om att läsa. Vad är det för en bok du har? Låt se!
I stram giv-akt överlämnade Janne boken, och nu vågade han se upp
i löjtnantens ansikte. Det var ett ungt och vänligt ansikte med
glittrande blå ögon.
[Illustration: GOSSEN SLÄNGDE BOKEN OCH LÄT VIRVELN.]
-- Minns du något av vad du läser då? frågade löjtnanten.
-- Ja, löjtnant, svarade Janne.
-- Låt höra då! Och så började löjtnanten förhöra Janne, och vad han än
frågade, så visste gossen att ge besked.
-- Hör du, du är ju en styv gosse, du. Har du kanske läst andra böcker
lika grundligt? Kom och sätt dig här, får jag höra, sade löjtnanten och
förde Janne med sig bort till en bänk, där de båda satte sig, och så
fick gossen redogöra för litet av varje, och det gjorde han så väl,
att löjtnanten snart kom under fund med, att »Lilla Fröjden» var en
ovanligt begåvad gosse, som bättre passade för boken än för trumman,
och när han sedan fick veta, huru ensam Janne stod i världen, glänste
något klart och fuktigt i officerens blå ögon. Han satt tyst en stund
och såg på gossen, och så frågade han plötsligt:
-- Vill du studera Fröjd, så skall jag ordna det för dig? Men då måste
du flytta in till staden och gå där i skola, förstår du, men det går
nog bra, ty om du vill, så får du ett hem hos mig.
Det glittrade i Jannes ögon, hela hans ansikte sken av fröjd. -- Åh,
om jag finge det, så roligt det skulle vara! jublade han. Han glömde
alldeles bort, att det var hans förman, som satt där bredvid honom, han
kände blott, att det var en god människa, som ville honom väl. Därför
glömde han också att göra stram militärisk ställning, när löjtnanten
reste sig för att gå, och det behövdes inte heller, ty som en äldre
kamrat och vän räckte den unge officeren trumslagargossen handen och
sade:
-- Då är det avgjort då, när mötet är slut, resa vi hem, Janne.
* * * * *
Då militärövningarna för året voro slut, sade Janne farväl till
trumman, icke utan saknad, ty den hade blivit honom kär, och så följde
han löjtnant Sprengel in i staden och sattes där i skola. Sprengel
var en rik man och därtill god. Han kände en innerlig glädje över att
kunna hjälpa den lille fattige och föräldralöse trumslagargossen och
ville, att han skulle känna sig riktigt hemmastadd hos honom, men
detta hade Janne svårt för i början, respekten för löjtnanten satt i,
och så var det så fint och förnämt överallt. Mest förtrolig blev han
med fru Sprengel, en vacker och moderligt god kvinna och med lilla
Elsa, som var 9 år och spenslig och blek men yr som en pojke. Hon
ville från allra första dagen ha Janne till lekkamrat och lät honom
ej vara i fred, förrän han följt med och sett på alla rum och på alla
hennes leksaker. »Lilla Trummis», som hon kallade honom, blev snart
hennes allra bästa vän, och då han var i skolan, gick hon bara och
längtade efter honom. Den glada lilla flickan jagade till slut bort
Jannes blyghet, så att han började känna sig som barn i huset i det
förnäma hemmet. Flitig som han var och därtill begåvad gick det bra för
honom i skolan, och vid varje termins slut kom han hem med de bästa
betyg. Så gingo åren, och han blev student, och så ställdes färden
till Uppsala, till »Den eviga ungdomens stad». Och nu lämna vi honom
där i den av ungdom och sång uppfyllda staden, där han sitter i sin
lilla studerkammare och läser och gnor, och förflytta oss flera tiotal
år framåt i tiden, ända fram till våra dagar, och vi gå tillbaka till
den plats, där vår berättelse börjar, till det lilla soldattorpet i
skogsbrynet.
* * * * *
De gamla indelta soldaterna finnas icke mer, och deras torp hava
sålts till förste bäste köpare. Den som köpt Fröjdtorpet är en gammal
bekant, det är Janne Fröjd, nu en berömd och lärd doktor, som, eljest
bosatt i huvudstaden, tillbringar sina somrar här i sitt gamla
barndomshem. Nära intill har han låtit bygga en vacker vit villa, där
hans svärföräldrar, översten och överstinnan Sprengel, bo. Det är
kanske litet svårt till en början att i den högreste grånade officeren
igenkänna den unge löjtnanten ifrån förr, men Janne som ännu är i sin
bästa mannaålder känna vi genast igen, och hans fru är lika glad och
munter, som då hon som liten flicka lekte med Janne och kallade honom
»lilla Trummis».
[Illustration: -- PAPPA, SLÅ EN VIRVEL FÖR OSS, BER JANNE.]
Allt är sig likt vid det gamla Fröjdtorpet. Träd och buskar växa som
förr, till och med den grönmålade bänken under äppelträdet står kvar.
Där sitta i de tysta och vackra sommarkvällarna de gamla makarna
Sprengel och doktorn och doktorinnan Fröjd, och äro doktorns småttingar
med, så sitta de nedanför i gräset, ty de få icke rum på bänken. Då kan
det hända, att yngsta pysen Janne, som absolut vill bli militär som
morfar, tigger och ber:
-- Pappa, slå en virvel för oss, och då ler doktor Fröjd så ljust och
gott och går in i kammaren efter sin gamla trumma, och så låter han
takter och virvlar ljuda, så att det ekar långt bort i skogen, och
medan han så rör pinnarna, står han och ser ut över sin väna hembygd
och tänker på, huru lyckligt det var, att han den där kvällen, då
amerikabrevet kommit, lät sig fångas och hållas fast av sin hembygds
skönhet och sin faders sista vilja.
Illustratör: _Carl Riddersporre_.
[Illustration]
[Illustration]
En kärlekstjänst.
En julskiss för Snövit av _Ernst Jotson_.
En julafton för många år sedan, när »frid på jorden, och människorna en
god vilja», rådde mera i världen, än nu tyckes vara fallet, gav Margit
Ekgren från vindskupan i ett högt hus akt på, hur de duniga flingorna
föllo lätt ned på de omgivande taken och skorstenarna och beklädde dem
med en bländande renhet. Jorden införde sig en vit högtidsskrud för att
välkomna Kristusbarnet, och snart skulle talrika julgranar, tindrande
med många ljus, upplysa de olika hemmen, prydda och smyckade för Jesu
ankomst.
Skulle han komma även till denna kulna vindskupa? Margit gjorde sig
denna fråga och suckade tvivlande. Det föreföll omöjligt.
-- Men julen är underverkens tid! mumlade hon förhoppningsfullt.
-- Vad säger du, Margit? frågade en klagande röst från den torftiga
sängen i rummets bortersta hörn, där en ung flicka kastade sig
oupphörligt av och an och grät över sin nöd och sjukdom.
-- Jag tänkte, att nu var rätta tiden för ett underverk att hända. Min
far sade alltid, att Kristus kom till oss alla på julafton.
-- Han kommer ej hit, sade den trötta rösten retligt. Naturligtvis,
eftersom du är prästdotter, tror du på sådant. Jag gör det ej. Det är
bara inbillning, kära du. Ett hopp mot allt hopp!
-- Nej, nej, nej. Margit lämnade fönstret för att knäböja bredvid
sängen. Vi hava förlorat allting utom tron, Gertrud. Låt oss behålla
den.
[Illustration: VI HA FÖRLORAT ALLT UTOM TRON, GERTRUD.]
-- Jag kan det ej längre, snyftade den andra vid Margits bröst och i
Margits tröstande armar. Vi ha studerat sång så flitigt och så länge
och utgivit allt vad vi hade för att lära. Och likväl ha vi ej lyckats
skaffa oss någon anställning ens som korister. Nu svälta vi och bliva
snart utkastade på gatan, emedan vi ej kunna betala vår hyra.
-- Åh, fullt ut så farligt är det väl ej, Gertrud lilla, sade Margit
lugnande. Fru Ström låter oss nog stanna en vecka till. Hon sade mig
det i går, och vi hava ännu tio kronor kvar till mat.