— Jaja, Ejnar från Andersagårn har fäll i så fall ärvt lusten att

förskriva sej till tockna omänniskor av mor sin då, grinade han lett.

Men allvarsammeligen talat, skall det branog me pengar till för att

lösa någon från skrivet kontrakt me bå fan själv å me vanligt folk.

Han visste ännu inte riktigt, vart Mats ville komma. Förmodligen ville

han bara begära uppskov med uppgörelsen, såsom de vanligen försökte i

hans bondaffärer. För en så stor summa, som det här gällde, kunde han

väl inte lägga kontant på bordet ändå? Men sannerligen drog han inte

upp en tjock sedelbunt ur fickan, det såg inte ut att fattas mycket i

köpesumman.

— Här ä pengarna, sade Mats affärsmässigt kallt.

Han hade lyckats betvinga sig. Grubben tog en inte i öppen ordstrid,

han måste ringas in och rökas ut som storvilt.

— Patron kan själv räkna in summan, när ja har pappere i min hand,

fortfor han. De ska fäll ungefär stämma me de Ejnar sa.

Han tyckte, att Grubbens ögon girigt hängde fast vid sedlarna — —

skulle han verkligen ha ont efter kontanter? Men så ändrade sig

plötsligt uttrycket i de små listiga björnögonen — eftertänksamt kröpo

de åter tillbaka i springorna.

Nänä, man fick se sig om. Pengar var nog bra, men skog var bättre.

Det gällde utskeppningskontraktena till våren — hela sågens väl och

ve hängde på att de infriades. Nog såg det underligt ut, att den

unge mannen här kom stickande med hela summan kontant. Han var inte

fattigpojken från Tavle nu, han var Gebhardtens kompanjon och hans

värsta konkurrent. Kanske hade han här den, som sökt mota honom i

skogsaffärerna på sista tiden? Kanske han lurade bönderna från honom

i annat än småhandeln också? Men det skulle sättas stopp för det nu.

Storbjörnen lät sig inte motas in i någon jägarring så lätt inte,

bättre beten fingo de lägga ut. Och litet mindre klumpigt fingo de

följa honom i spåren. Komma helt öppet stickande med reda pengar, så

att han fick ögonen på dem, det var då också en jägarkonst! Nej, de

fingo visst gå i lära litet hos gammeljägarn först.

— Ja, de kan nog så vara me själva köpesumman de, sade han illmarigt.

Men så ä de intressena me. Å de blir inte några vanliga intressen, de,

för se de ä inte någe vanligt papper de ä frågan om. De går bara att

lösa genom avrad i skogen hans, de.

— Jamen, skogen ä ju egentligen mor hans, tyckte Mats i sin rådvillhet.

— Ja, namne, som står på Ejnars papper ä hennes me, tyckte Grubben.

Får hon läsa allri så lite mellan raderna där, så lär hon ock släppa

mej på skogen frivilligt. Ja har vittnen på vem, som skrev.

Satan, ville Mats säga, nog känner man dina knep. Men ännu en gång

sökte han betvinga sig, han visste, att han redan gått för långt och

blottat sig för mycket. Kanske kunde han ändå röras till vanligt

mänskligt medlidande, stenhjärtat där.

— Ejnar ä å hederligt folk, lyckades han få fram, fast rösten skälvde.

Far hans var en hedersgubbe, å nu ligger mor hans slagen å sjuk av

sorg över sonen å hans tilltag. Va vinner ni på, om han kommer på

häkte?

— Vem har talat om häkte, inte ja, sade Grubben muntert, de va ett

svårt ord, de. Men intressena mina säljer ja inte för en hacka till

förste bäste. Å dem ligger just nu i storskogen där. Därför får

Svart-Brita se till att komma till förnuft ändå, fast ja går å plockar

några furupinnar inpå knutarna hennes. Ja kan ju låta granruskorna

vara, om de så ä, så hon har någe att gå å plocka ogräse sitt inunder.

— Ä allting sagt med de? for Mats ut. Rösten var hård och sträv av

allt det, som han med möda höll tillbaka.

— Ja de ä de, sade Stor-Grubben och steg upp för att markera, att

samtalet var slut.

Då förlorade Mats för andra gången herraväldet över sig själv. Vit som

ett lakan upp till hårfästet steg han ända inpå patronen och såg honom

stint i ögonen.

— Nä de ä de int, sade han. Vi tör ha mycke otalt me varann ännu. Bå

om farsarve mitt å om allt de ni gjort me Tavle byalag. Men än har ja

int riktigt lärt mej språket erat. Förresten tör nog den dag komma

me, då ni får ta er tid att tala å svara på mitt vis. Få se då, vem

som får sistordet!

— Nånå, nånå, svarade patron Grubb godmodigt och gick framåt dörren,

ta de inte så hett, min käre Mats Jonsson. Du ä nog en get mindre, när

du kommer igen. Apropos oskäliga kräk, hur va de förresten me fårena

dina, den tid du va fårvaktar för mej där borti stadsfållan? De fick

vi allri uppgjort. De fanns dem, som ville ha stämning till tings på

dej å skadestånd för den saken. Så spela du på en lägre ton, den visan

låter bättre.

Och därmed öppnade han dubbeldörren ditut till kontorsherrarna.

Då insåg Mats, att han fick svälja resten av vad han hade osagt till

en annan gång. Han visste, att Grubben brukade ta vittnen på, om

någon lurad stackare skällde och anfäktade sig i den första hettan

och ibland gick det till ärekränkningsmål. Och när då bara en hade

vittnen, så förstod man nog, hur det gick. Det fattades bara, att han

skulle trassla in sig i sådant nu, då han så väl behövde händerna fria.

Blek och med sammanbitna tänder gick han därför tyst ut mellan raderna

av flinande bokhållare. De sågo nog ej ogärna, att den högfärdige Mats

Jonsson fick sig en stukning av gammelpatron. Snopen och skamsen kände

han sig också själv, där han smög sig ut mellan fiendens leder, slagen

på alla punkter. En snöplig reträtt blev slutet på det käcka anfall

han drömt om i så många år.

Med ett litet medlidsamt löje över sig själv mindes han sina

barndomsdrömmar om den dag, då han skulle stå där som man på Grubbens

kontor och stolt slänga honom köpesumman för farsgården rakt i synen.

Nu hade han stått där med den summan flerdubbelt upp och sökt köpa en

annan fri. Hån och spe var allt, vad han vunnit på den kuppen. Nej, så

lätt stormade man nog inte Stor-Molochs borg, fast rotad som den var

i mänsklig svaghet och nöd och den fala respekten för guldets makt.

Alltför många hade han bakom sin rygg, som berodde av, om han stod

eller föll. Och här hade han, Mats, löpt an mot järnmurarna som en

ensam tok med bara sina ärliga bondenävar till vapen!

Kanske inte alldeles ensam ändå. Bakom honom stod det också många i

tysta, djupa led. Alla Grubbens offer stodo där i en fast ring, de

levande och de döda. Och i spetsen för drevet gick storjägarn själv,

fars Gud, det kände han nu.

Måtro, om far stod där just nu inför tronen och sade till Vår Herre:

Nu är tid dig förbarma.

Far ned uti det syndaland

och fräls de fångar arma.

Och så pekade han på Grubben och på dem, som nu voro i hans våld. Men

den en rättfärdig man så pekar ut inför Vår Herre, den får snart sitt.

Utan att veta varför, förnam han det plötsligt som en säker visshet,

att Stor-Grubbens timme snart skulle vara slagen.

Av gammal vana knöt han vid den tanken näven i byxfickan, där han stod

i skymningen utanför det stora huset, vars bostadsvåning var rikt

upplyst och varifrån man hörde klaverspel och skratt. Då kände han

sedelbunten mellan sina fingrar.

— Här har ja de i alla fall, ditt eget vapen, de enda du kan såras me,

mumlade han. Från å me i dag ska de bli krig på liv å död ute på dina

egna marker!

I detsamma skar ett ilsket vinande tjut genom tystnaden. Det var

sågen, som blåste till aftonvard. Nu strömmade de ut därifrån,

arbetarna, stora och små, till en kort rast från det tunga arbetet.

Tankspridd vände sig Mats åt det håll, varifrån ljudet kom. Där borta

såg han den höga skorstenen på spånugnen sticka upp som ett svart och

varnande finger. Högt över kyrkspiran tycktes den sträcka sig, det var

som om den velat peka ut en dunkel skrift däruppe på det molntäckta

himlavalvet.

Eller var det en väg den ville peka ut därnere på den smutsiga jorden,

där människorna kämpade om bröd och makt?

— Sågen! utropade Mats högt med en röst, som skalv av en plötslig

ingivelse. Där ska vi träffas till slut, ja å Grubben!

— — —

Men inte heller patron Grubb liknade just någon segrare, då han vresig

drog sig tillbaka till sitt innerkontor. Hur det var, så hade det, som

hänt, gjort ett visst obehagligt intryck. Tänka sig, att de vågade

komma och öppet hota honom i hans eget hus numera, det var inga goda

tecken. Vad var det allt han vågat slänga honom i synen, den där

bondvalpen? För sitt eget anseende hade han inte låtsats ta vid sig så

hårt, men träffad kände han sig ändå.

Men värre än detta var det han väntade sig i brevet, som ännu låg

oöppnat på hans höga skrivpulpet. Han fick styrka sig både en och två

gånger ur romflaskan, innan handen slutade darra så, att han lyckades

skära upp det med sin stora renhornskniv.

Det var som han väntat, en jobspost av värsta slag enligt hans egen

mening. Långlappflickan var plötsligt och oväntat med döden avgången

och vore att hemförvänta med första möjliga båtlägenhet. I sitt spända

nit om sin underliga skyddslings väl, hade den lille provisorn gått

för långt i beskäftiga omsorger. Långlappflickan hade nämligen över

allt på jorden älskat god och mycken mat, och nu hade hon för första

gången fått tillfredsställa denna längtan. Med häpnad hade provisorn

sett de jätteportioner, som var dag dukades fram på den storväxta

flickans bord, naturligtvis på Grubbens bekostnad. En sådan glänsande

aptit på livets goda håvor roade honom först ofantligt. Men sedan

greps han av ett bekymrat ansvar för det mänskliga undrets liv och

hälsa, ett bekymmer som snart nog visade sig berättigat. Efter många

och glada dagar vid ett rågat bord hade långlappflickan nämligen

slutat med att äta sig till fettsot och ohälsa med ovannämnda sorgliga

påföljd.

Bestört och förtretad läste patronen det långa brevet till slut. Inte

ett ögonblick tänkte han på det sorgliga i saken för den stackars

varelsen själv utan bara på de följder det inträffade kunde tänkas

få för honom själv. Långlappflickan hade inte haft mera verkligt

liv för honom än en fetisch av sten eller trä. Men ändå kändes det

besynnerligt kusligt att läsa bekräftelsen på det han redan anat så

där i svart på vitt. Det var rakt som att läsa sitt eget dödsbud.

Nu först skulle de väl komma på allvar, besvärligheterna och

motgångarna, som den sista tiden bebådat sin ankomst. Magneten, som

dragit turen till honom, hade mist sin kraft.

Stod där kanske redan någon olycka och väntade i långfarstun? Kom det

inte som hårda, tunga steg efter gången? Nu knackade det på dörren,

han kunde knappt förmå sig att ropa ett stig in.

— — Patron Grubb hade anat rätt — — det första olycksbudet var det som

kom, så snabbt som åskknallen följer på blixten. En av hans skutor var

det, som hade stött på grund utanför Gadden och sjunkit med man och

allt.

* * * * *

— — — När turen på allvar vänder sig i otur, så har den ingen

återvändo mer, det fick Grubben snart besanna.

Skutan, som satt sig på grund, var bara den första av en rad av

olyckor och förluster. Sedan följde det ena på det andra, slag i

slag, som det brukar, när det väl börjat i den orätta ändan. Det var

virkesleveranser, som ej blevo fullgjorda i tid, det var processer och

bråk med säljare och köpare, det var knivuppträden och slagsmål uppe

i finnskogarna hans. Det var ett helt timmermagasin, som bröt sig loss

under den första vinterisens påfrestning, så att många tusen klampar

sleto sig och drevo till havs, innan man hann bärga dem. Det viskades

till och med om att det skulle varit någon, som med flit hade öppnat

spärrbommen en mörk och stormig natt. Var det sant, så hade det då

inte skett med patron Grubbs vilja den gången. Hela partiet hade nyss

blivit ditfraktat och var ännu oförsäkrat. Han glömde till och med

sådana viktiga saker nu ibland, Stor-Grubben, tills det var för sent.

Så är det ofta — de flesta affärer gå omkull inte bara genom

penningkriser utan först och främst genom människokriser. Och det inre

förfallet röjer sig först i de tusen småsakerna.

Till råga på allt hade det så blivit arbetsnedläggelse vid sågen.

Strejk kallade de det, det var något nytt häruppe. Nytt liksom att

någon vågade föreskriva Grubben villkor. Högre dagspenning, hette det,

och kortare arbetstid för barnstackarna därnere i sågbottnens fukt

och mörker. Annars skulle de nog laga, att Grubben blev bet på sina

kontrakt till våren. Nu, när inte så mycket timmer låg inne, var det

desto mera angeläget, att det som fanns blev sågat i rättan tid.

Men Grubben lät inte föreskriva sig några arbetslagar, han. Nytt

folk skulle han ta dit uppifrån finnskogarna, där fanns karlar i

överflöd. Men innan han fick hit dem, skulle många dyrbara arbetsdagar

gå förlorade, det var det de räknade på, de uslingarna. Det var

många dagsresor ditupp med hästskjuts och på skidor efter obanade

skogsvägar. Förrän det riktiga snöföret kom, kunde han inte få ner

dem. Och för var dag, som gick, betydde det en oersättlig förlust för

Grubben.

Fortsatte det länge så här, såg han sig ingen annan utväg än att sätta

sågen på aktier, som han tänkt en gång förut. Men med det skulle det

också vara slut på hans självhärskardöme.

Han kände redan nu tydligt, hur någon i hemlighet hotade den makten.

Någon eller några var det, som snappade bort de fetaste bitarna för

honom, så att han fick nöjas med avfallet och slamsorna. Vem det var

kunde han inte veta. Ibland gissade han på Mats Jonsson, som öppet

hotat honom, men så kunde han inte tro den träbocken om så mycket

vett. Han hade ju gunås många fler fiender än honom. Men säkert var,

att den, som motarbetade honom så, var listig och slug som om han gått

i lära hos honom själv och förstod, att hålla sig undan dagsljuset.

Lyckades han och de, som stodo bakom, få sågen i sin hand, så visste

man nog vad timmen var slagen.

Men Stor-Grubben ville själv ställa sin klocka, han, och bestämma sin

tid. Sågen skulle han hålla till vad pris som helst över krisen, det

svor han vid både mörka och ljusa makter på. Han skulle nog visa sina

hemliga fiender, han, att det inte var han själv, som stött på grund

den där stormiga höstnatten.

Men vem var det han hade att tacka för allt detta trassel om inte det

där förbannade lappspöket, som gick och självdog, när hon som bäst

behövdes! Nu kunde hon gärna bli där hon var, men nu fick han förstås

lov att ta hand om det, som var kvar av henne också.

Med första tyska båt kom verkligen långlappflickan tillbaka också. Det

var den sista båten för året, som skar genom den första vinterisens

tunna glasskiva för att komma uppför älven.

På provisorns föranstaltande hade man låtit undersöka långlappflickans

kropp av framstående läkare och nu vilade hon balsamerad i en stor

trälår, då man inte hunnit med att låta göra henne en särskild kista.

På var sin sida av låren stodo den gnällande Nila och den lille

provisorn, sörjande som en sann riddare med sorgflor på sin höga hatt,

till sin släkts gränslösa förargelse, där den satt mangrant samlad

kring rådmanskans skvallerspegel i hennes hus nere vid hamnen.

Det var meningen, att vidundret sedan skulle föras vidare upp till

fjället för att där begravas, ty Fattig-Nilas enda tröst i hans

förtvivlade sorg var tanken på en högtidlig begravning med tal och

sång av kirkoharra där uppe i hans avlägsna kyrkby. Men tills vidare

måste liket ställas in i Stor-Grubbens magasin i väntan på det riktiga

snöföret.

Dyster och förkrossad sökte sig Lapp-Nila så in i bondkammaren för att

skölja ner faderssorgen med en kanna renat.

En enda sup gjorde annars Nila så glad som ett speleverk, så att han

skrattade och slog stig på knäna och jojkade och sjöng. Men nu gjorde

honom första supen bara dystrare, vid den andra suckade han och vid

den tredje grät han som ett barn. Vid den fjärde svor han, att nu var

han först riktigt en fattig och hemlös man. Ty dotter hans sjukdom

och död och den långa hemresan hade slukat alla hans besparingar efter

rundresan.

Men Stor-Grubben kom ej genast fram med pengarna till begravningen

och till en trösteslant åt fattiglappen som han trott. Det var som

om han kommit på andra tankar. Han hade plötsligt fått en idé.

Långlappflickan var död, men det som fanns kvar av henne kunde ännu

bringa tur och guld.

— Det blir väl alltid någon råd med det, sade han undvikande och slog

i femte supen åt Nila.

Och när stopet var tomt, satt fattig-Nila där röd i ögonen som förr

och sjöng sina gladaste visor. Då kom Stor-Grubben fram med sitt

förslag. I viskande ton, sedan han förvissat sig om att ingen lyssnade

vid dörren.

Ty med tyskbåten hade han också fått ett brev söderifrån. Det var

från en framstående lärd, som å sin institutions vägnar bjöd en rund

summa för vidundrets balsamerade kropp. Och nu satt Stor-Grubben

där och sökte köpa flickan av lappen för en tredjedel av priset.

Någon förmögenhet gällde det inte, men mycket nog för en förtvivlad

man. Just den summan kunde kanske rädda sågen åt honom tills de nya

arbetarna kunde komma. För första gången i hans liv hade bankerna

nekat honom vidare kredit.

Men när Fattig-Nila hörde hans förslag, blev han nästan nykter igen.

— Åh, jämmerligen, Herre Gofader, gnällde han. Vill tu ha mik att

sälja mitt eget kött och blod? Nej, ej för pengar, ej för alla mina

rivna renar, ej för en kittel full av guld!

Stor-Grubben gav sig dock ej. Hans ord voro många, snärjande och

trånga. De gillrade lappen som i ett vargnät, hur han sprattlade,

kom han ej ut. Och brännvinskannan var öppen och vid, där tappade

han resten av människovärde och faderskänslor. Runda och blanka

föllo pengarna i hans hand, de klingade som renbjällror och sedlarna

prasslade som renklövar över fjolårslöv. När kannan var tom, hade

han sålt dotter sin för halva priset, och sen låg han dygnet över i

fållbänken i bondkammarn och sov ruset av sig med blodspengarna i

skinnväskan under kudden.

Dagen därpå lät Stor-Grubben kasta ut honom ur kammarn och förbjöd

sina drängar att någonsin mera släppa Fattig-Nila inpå knutarna sina.

— — —

Nu hade han den summa han behövde för att hålla allt tillsamman, tills

finnfolket hann komma.

Långlappflickan ställdes tills vidare in i Stor-Grubbens sommarbod.

Ingen anade, vad den långa lådan innehöll, som stuvades in längst in i

bodens mörkaste vrå. Det var meningen, att hon skulle stå hela vintern

och avvakta första båtlägenhet till Stockholm, ty att frakta henne den

långa vägen dit ner med hästskjuts skulle ställa sig för dyrt.

Men Fattig-Nila skulle ändå få sin fina begravning för dottern däruppe

i fjället, fast vad som låg i kistan skulle bara två veta.

Och så en dag kom äntligen den första riktiga vintersnön. Mjuk och

len löste den sig ut ur de tunga, blygrå molnen och lade sig milt

skylande över den smutsiga, stenfrusna marken. Lätta och duniga

virvlade de stora lappvantarna kring i väldiga moln. Det var som om

vintergatan börjat dugga sina mjölkvita, disiga stjärnor.

Men också snöfjunet frös till, när det kom i beröring med den svarta,

bottenfrusna jorden. Och så lade sig nysnön i allt tätare drivor

därovanpå, tills det äntligen blev ett före, som bar.

Då tog patron Grubb fram sin stora släde med det vita filetnätet åt

frun och barnen. Och dagen därpå lät han skicka en stor, grann kista

på silverfötter upp till Lapp-Nila i fjället med den lille provisorn

som hedersvakt.

När provisorn kom hem från den färden, kunde han förmäla, att nu hade

Fattig-Nila blivit tokig av sorgen, då ingen makt i världen kunde

förmå honom att tro, att det var hans dotter, som låg i den granna

kistan.

— — — Två dagar efter långlappflickans likfärd kommo finnpojkarna till

staden. De hade redan haft skidföre länge nog däruppe för att kunna

göra färden hit ner. Storvuxna och seniga kommo de hoppackade i sina

finnrisslor, medan öronlapparna på mössorna slängde dem kring ansiktet

just som på Grubben själv.

Den kvällen blev det liv i luckan, skall man veta. Var krog, som

fanns i staden stormades av de törstiga finnkolapojkarna, och fram på

natten satt kniven lös i bältet på mer än en. Då gick Grubben själv

ner ibland dem och tog ett par av de värsta bråkstakarna i kragen och

lät dem kyssas med näsorna en stund på äkta lappvis. Det var kraftiga

kyssar, det, som gjorde näsorna blodiga. Men sedan höllo sig de andra

lugna.

Och så skulle de börja sitt arbete dagen därpå. Men när de kommo ner

till sågen, var den redan i full gång. Storbasen hade haft nyckeln,

han, och nu stod var och en av Grubbens gamla arbetare på sin post,

som om ingenting hänt, vid sågramar och storkantverk, vid ugnar och

plankbord, ända ner till pojkbytingarna nere i klyvverket.

Arga och förbluffade, med humöret ännu mera eldfängt av nattens

orgier, stodo finnarna där församlade utanför sågen.

— Gubbfan har lurat oss, tjöto de, han har narrat hit oss för platt

ingenting!

— De ä vi, som ska in i sågen, pojkar, höjdes en annan röst. Låt oss

slänga ut bondpatrasket där på bosshögen!

Men ändå vågade ingen göra något av rädsla för Stor-Grubbens vrede. Så

hade han förstått att sätta sig i respekt kvällen förut. Då kom han

själv farande, varskodd av sågens väldiga orkester, som för första

gången på veckotal spelat upp sin välkända låt någon timme förrän han

beräknat.

— Häv ut det bråtet på spånbacken, var hans korta order till de

knotande finnarna. Grubben trugar ingen, han. Den, som ä bjuden

en gång, ä också sedd. Men bondtjyvarna därinne ha sagt tack till

bjudningen, de.

Med ett jubelskri av hänförelse över ordern grepo sig finnpojkarna

genast verket an. Det var ett uppdrag det, som passade

bärsärkaynglingar som de dagen efter en dryckesnatt! Patron Grubb var

en karl hela dagen, det.

Det dröjde inte heller lång stund förrän hela fästningen var stormad

ända upp till schevugnspipan, medan sågbacken därnere krälade av

svärjande arbetare, som lågo och sökte leta rätt på sina egna lemmar

ur den myllrande härvan av fäktande armar och ben. Och en halv timme

därefter var arbetet i full gång igen i hela den väldiga sågen,

som darrade och skalv under trycket som ett överhetsat hjärta. Men

snopna och skamflata smögo sig Grubbens gamla arbetare en och en från

sågbacken hem till sitt.

Den dagen blev det mycket spring i dörrarna hos Mats Jonsson. Ut och

in, in och ut strömmade de oupphörligt, först och främst alla forna

Tavlebor och deras söner men också alla de, som visste, att han tagit

sig an deras sak, som hade något otalt med patron Grubb. Och alla hade

de detsamma att säga.

— Först tog han skogen å hemmanet av oss, de egna hemmet å friheten.

Nu tar han brödkakan å livhanken me, den storslukarn! Slänger oss som

en gammal vante på sophögen, så fort han kan, å tar sitt eget folk.

Lika barn leka bäst ska man veta, å Grubben tör väl supa helst i

lag me finnfolk, han. Hjälp oss för Guds barmhärtighets skull, Mats

Jonsson, hustru å barn svälter!

Men andra gingo mera direkt till sakens kärnpunkt.

— Du får se till, att sågen snart blir din, Mats, sade de. Dej ta

vi gärna till herre över oss. Då kör vi finnpacket där på dörren, å

Grubben får slå följe i samma släde.

Men Mats kunde bara medlidsamt skaka på huvudet. Nog hade han kanske

pengar nog till att köpa hela Grubbens såg redan. Slugt som gamlingen

själv hade han förstått att öka sitt guld och sin makt på denna korta

tid. Som en feber hade den tanken legat över honom, att han måste göra

sig jämnstark med Grubben till vad pris som helst i och för det sista

enviget. Som i en ständig hets hade han arbetat dag och natt med det

enda målet som syfte. Kanske hade han därvid både en och två gånger

kommit att snudda vid sådant, som han bara för några månader sedan

inte skulle velat röra vid med fingerspetsarna. Men han urskuldade

sig med, att det var för ett gott ändamål det skedde. Var det en och

annan, som förlorade några hundralappar eller mer på sina affärer med

honom, så skulle hela bygden vinna desto mer den dag han kunde kasta

Grubben ut ur hans rövarborg.

Men dagars trägna arbete och sömnlösa nätters grubbel hade det krävt.

Lova klagade jämnt numera över att han aldrig hade tid med henne, och

med ett litet förstrött leende gav han henne rätt. Men så hade han

också lyckats över all förväntan, och med Gebhardten bakom sig som en

trofast reserv trodde han sig om att kunna öppet ge sig på Grubben när

som helst nu, bara tillfälle gav sig.

Det var just det — — vem kan köpa det, som inte är till salu, om han

så har hela köpesumman kontant i sin ficka? Med list och våld, med

tusen okända knep hade patron Grubb mot all förväntan lyckats hålla

sin sågverksrörelse gående, fast alla visste, vilka stora svårigheter

han oförmodat råkat i.

Det var därför Mats måste skaka på huvudet åt arbetarna, när de kommo

till honom, förtroendefulla som barn. Litet pengar till att lindra den

värsta nöden med gav han dem och bad dem ha tålamod.

— Tålamod, ja, men magen, han har int tålamod, han, knorrade en i

hopen.

Då öppnade Mats dörren till boden därute och gav dem löfte om full

kredit till den dag de lyckades få annat arbete. Men inte ens det

lyckades lugna de upprörda sinnena.

— Ska vi tåla, att intränglingar tar brödkakan från oss, pojkar, ska

vi tåla de, va? ropade en ung hetsporre bland mängden, som trängdes

inne på kontoret. — Nej, brinna skulle den, Grubbens trampkvarn, så

att det osade bränt finnfläsk i hela stan!

Då tystade Mats strängeligen den brottslige uppviglaren och lovade att

minnas honom för framtiden, om han kom med sådant tal mer.

— Ett ord till om mord å brand, å ja stänger krediten för er allihop,

sade han strängt. Ja tänker patron Grubb får nog sitt ändå, men int

ska de ske med sådana medel.

Och därmed körde han ut dem alla för den dagen.

Men ännu en tog sig in bakvägen, innan porten hann stängas. Det var

Storgårds-Ejnar. Nykter var han för ovanlighetens skull, men ändå mera

blek och förstörd än sist.

— Mor dör, kved han med ånger och samvetskval i blicken, sanna mina

ord dör hon int för mej, om Grubben får hållas! Nu härjar han var

dag som en galning därinne i skogen våran. De ä int fråga om några

mastträd nu bara, storskogen ska kalhuggas från topp till rot. Hela

timmermagasinet, som gick för honom i höststormen, ska han ta igen på

oss. Å mor ligger där, stackare, å tynar av för var dag å bara hör,

hur de faller. Men den dag hon dör genom mitt förvållande ä min frid å

salighet borta. Hjälp, för Jesu Kristi skull, Mats, så svär ja att bli

kar å allri röra glaset mer!

Aldrig hade Mats sett Ejnar sådan förr. Många gånger förr hade han

svurit dyra eder på sin nya karlaktighet, men nu var det ett allvar

och en nytänd vilja i hans ögon, som lovade mer än de stora orden.

Äntligen tycktes livets allvar ha nått fram till Storgårds-Ejnar

också. Men hjälpen han bad om, vem visste, om den kunde hinna fram

i tid. Åter tycktes Grubben ha övertaget och sitta säkert rotad som

aldrig förr. Så fick också Ejnar gå utan stor tröst den dagen.

När Mats åter blev ensam, ställde han sig och såg tankfullt ut genom

fönstret bortemot sågen. Där låg den väldig och stor och ångade

kraft ur sina heta lungor. Hela fönsterraden blänkte vasst och hårt

i vintersolen som hånfullt leende ögon. Den såg så mätt och trygg

ut, där den låg och lät sig matas av främmande händer, den spann så

surrande och belåtet, som fröjdade den sig över, att den fått krossa

sönder några fattiga människoöden som tilltugg till torrkosten.

Grym och omättlig på levande liv tycktes den vara. Och ändå — — om

det vilddjuret blev riktigt tämt en vacker dag? Om det tvangs att på

allvar erkänna sin herre människan? Vilken trofast tjänare, vilket

underbart och lydigt redskap till allas lycka kunde den inte bli!

Herre över Grubbens såg — — ja, nog vore det ock en framtid att drömma

om! Hans egen sista och hemligaste dröm var det de gett uttryck åt i

dag. Herre över sågen — — det betydde herre över så många fattiga liv.

Också där fanns ett stort fält att plöja och så. Så mycket nytt och

gott man kunde blanda i den sådden. Bättre löner, rimlig arbetstid,

skydd för allt det farliga därinne i odjurets buk kunde man införa.

Och barnen, de små tordyvlarna på bottnen, de borde upp ur dyn och

mörkret och ut under Guds fria sol därute på sågbacken. Plocka

småved och späntestickor gratis hem till mor, det var det arbete de

borde få. Mätta och nöjda kunde de vuxna gå därinne och sköta sitt,

nöjda att vara en nyttig del av det hela, och sågen själv, den stora

maskinkroppen, skulle kuvad och tämd tvingas att tjäna dem alla.

Och han själv, Mats? Då först skulle han riktigt bli det han drömt om

i barndomsdagarna, en storpatron och like med de bästa i staden. Herre

skulle han heta också bland riktigt storfolk. Och hon, Lova, skulle

inte sköta sig illa varken vid hans bord eller i hans salong, det

visste han säkert. Och i sinom tid fick hon väl lära honom själv det

som brast i sådana stycken.

Då skulle han, bygdens son, snart hålla dem alla i sin hand, de höga

stadsherrarna, med ett tack för sista för den gången de satte honom på

nådebröd bland stadens får!

Vad var väl några fattiga myrmarker värda mot all denna härlighet?

Och Anna-Greta, hon som omedvetet stått bakom all hans hemliga längtan

till den utarmade hembygden, henne hade han knappt haft tid att tänka

på nu på länge. Hon skötte om mor sin, sade Ejnar. Snällt och tåligt

satt hon dagen lång vid sjukbädden och sökte ge den tröst hon kunde.

Ja visst kunde hon vara god och öm, hon med, det visste nog Mats bäst.

Men hennes ömhet var inte för honom — hon hade delat den på fler,

hette det ju. Allt detta gamla fick lämnas också i hjärtats lönnlighet

från den dag han intog Grubbens plats. Vilda drömmar och fantasilekar,

sådant hövdes inte en tocken storkarl. Han måste lära sig leva på

slika herrars vis och det skulle Lova, förståndiga människan, lära

honom.

Det var väl redan ett framsteg på den vägen, att han inte rört

bonderocken sin i skrubben på flere veckor nu, och bondetankarna

tycktes ha stannat ute med den. Och i fickan på den gamla rocken låg

en liten, klumpigt utskuren docka av trä och sov med ansiktet djupt

borrat i fodret.

Så satt han här på sitt kontor och bidade otåligt tiden till sitt

riktiga nappatag med Grubben.

— — —

Men en annan av Grubbens fiender fanns det, som inte bidade tiden. Det

var Fattig-Nila, som också kommit tillbaka med skidföret.

Dag och natt strök han nu kring Stor-Grubbens gård med köpesumman

i koltbarmen. Dag och natt ruvade han på tillfälle att få slänga

patronen pengarna i ansiktet och låta köpet gå tillbaka. Men för var

gång han ville lista sig in i boden eller på kontoret eller slinka

in genom gårdsporten, blev han utkastad av Stor-Grubbens påpassliga

drängar.

Då ville han nattetid smyga in i bodar och magasin för att själv

leta reda på den långa lådan. Men drängarna passade honom, skrattade

ena stunden ut honom och skakade den andra medlidsamt på huvudet. Ty

var och en visste ju nu, att tigglappen blivit tokig av sorgen efter

dotter sin och alltjämt sprang och letade henne inom Stor-Grubbens

gård, fast hon längesedan fått sin kristliga begravning där uppe i

fjället i patronens fina kista med silverfötter, egentligen bara

alltför fin till en lappfjolla som hon.

Till slut slocknade alla rediga tankar i Fattig-Nilas huvud utom

en — tanken på hämnd. Men ingen hämnd på avstånd med signerier och

trollskott utan en hämnd öga mot öga. Ty han måste själv se och njuta

av Stor-Grubbens fasa och skräck.

Men han kom aldrig öga mot öga med Grubben.

Kvickt som en lämmel visste denne att smita undan, trots sin stora

och oviga kropp. Ännu mer rädd var han om sina bodar och magasin. Och

nere vid sågen lät han sätta vakt dag och natt, ty han fruktade för

mordbrand mer än för lappkniven.

Så gick en tid, utan att Nila kom åt att utföra sitt verk.

Säker som aldrig förr tycktes patron Grubb sitta där och ordna upp

sina affärer på nytt. Det nya, befängda köpet med lappbyket där hade

åter gett honom det han behövde, en tids andrum. Och nu gick sågen

flinkare än någonsin under finnfolkets vana händer. Ny trygghet och

makt malde den till honom för var dag. Snart skulle allt vara som

förr.

Men lapptoken där, som strök kring knutarna, besvärade honom ändå.

Folk kunde ju fatta misstankar och det hade han inte råd till just nu,

då krediten ännu inte var så säker. Han fick se till att bli honom

kvitt, kosta vad det ville.

Till slut beslöt han sig att ej avvakta öppet vatten för att

frakta ner den mystiska lådan till Stockholm utan anlita den dyra

hästskjutsen. Han tänkte, att inför fullbordat faktum skulle väl

lappen så småningom lugna sig och vända åter till sina fjäll igen.

I första gryningen en strålande januarimorgon lät han i största

hemlighet föra lådan ut till den stora landsvägen, där långskjutsen

väntade, sedan han först förgäves låtit leta efter lapptoken överallt.

Men Lapp-Nila var redan på benen, fast ingen såg honom. Väl gömd bland

säckar och balar i en av magasinsportarna såg han lådan föras bort

och förstod, att han aldrig skulle se den mer. Helst hade han velat

riva den ur händerna på Grubbens legohjon, men vad förmådde en ensam

man mot tio. Men hämnd, sin dyra hämnd, skulle han ta just nu, när

de bovarna glömt sin vakttjänst. Den synen han sett hade gjort honom

vild. Vrede och förtvivlan gåvo honom en jättes krafter. På en minut

var han uppe vid Grubbens gård, med ett språng uppe på trappan. För

hans vredgade händer bräcktes lås och bommar, portar och dörrar rev

han upp med blodiga och sönderrivna fingrar.

De trötta drängarna hade uttröttade somnat från vakten, och innan

någon hunnit morna sig nog för att hindra lapptoken, stod han redan

i patronens sängkammare. Där låg Stor-Grubben bred och dryg under

sidentäcket bredvid sin fina stadsfru i nattmössa med krus. Båda hade

vaknat av larmet, men när frun fick se lapptoken, svimmade hon.

Flämtande och gul av vrede med det långa håret i en enda oredig

martova böjde sig Fattig-Nila med blodiga händer över Stor-Grubben. I

ena handen höll han Grubbens egen renhornskniv, som han ryckt till sig

ute på kontoret, den andra krökte sig som klor mot hans fiendes hals.

Men han rörde honom ej.

— Änteligen har jag tig, väste han, änteligen! Ser tu hornkniven tin,

tu fick ten av mig en gång, aldrig sticker den fel, runor har ten på

skaftet. Men ten döden bleve tig för lätt. Långpinas skall tu å efter

döden vila ovigd vid jorden som dottern min.

Och med en hastig rörelse stack han händerna i koltbarmen och drog

upp skinnpungen med blodspengarna, som han alltid burit på, sedan den

dagen, då han sålde sitt eget kött och blod. Klibbande smutsiga av

jord och svett voro de nu, de hade mistat all klang. De smällde bara

dovt, när han kastade dem i pannan på Stor-Grubben, så att blodet

sprang ut ur hans näsa och mun. Sedlarna rev han sönder i små bitar

och kastade dem på täcket. De liknade svarta rökflagor mot det röda

sidenets brand.

— Och nu förbannelsen, ropade han. Lik många kronor, som tu köpt

själen av mig för, lik många löss ska tära tin kropp! In under titt

skinn ska te äta tig och yngla sig som blodspengarna tina!

Tusen riksdaler var fattiglappens andel — halva köpesumman — lika

många feglöss spådde han nu på Stor-Grubben.

I ett språng var han så utom dörren igen tvärs igenom hopen av

uppskrämda drängar. Ingen vågade längre röra honom.

Med sitt gula, kantiga ansikte och sina röda händer liknade han en

gammal blodbestruken avgudabild av trä från en undangömd bergsskreva,

som åter fått en natts liv.

Förstenade av fasa hängde drängarna alltjämt vid dörren, genom vilken

han försvunnit, tills patronen själv skickade bort dem.

— Skrock, sade han med tjock och ansträngd röst, skrock och

vidskepelse. Sådana vapen bita ej på mig, kniven skulle han ha tagit

till. Men tag jarn skräpet efter honom!

Och han pekade på silverpengarna, som alltjämt lågo som en smutshög på

sidentäcket. Inte ens han, så penninghungrig och penningnödig han var,

ville röra de pengarna. — Tvätta dem och lägg dem sedan i fattigbössan

vid kyrkan, tillade han. Och gå nu, era gaphalsar, och låt mig få ta

igen morgonsömnen!

Äntligen fingo de ben under sig och kommo utom dörren. Nödtorftigt

torkade Grubben blodet från näsa och mun på spetslakanet och tog sig

så till att väcka upp frun med en parfymspruta.

Men ute i långfarstun trängdes alltjämt bodbetjänterna och drängarna,

viskande om det fasansfulla, att snart var räkenskapens timme slagen

för Stor-Grubben, ty ingen makt i världen kunde ta den spådomen

tillbaka — inom år och dag skulle tusen feglöss tära bort hans liv.

Och efter döden väntade honom den kristdöptes värsta straff — en

otrygg vila i ohelgad mark.

Mot en sådan förbannelse fanns ingen bot, om den drabbade som

rättfärdig hämnd. Det visste de, det visste Grubben själv, fast han

sökte trotsa ödet.

— — — —

Men sitt öde trotsar ingen, inte ens den, som tror sig nog stark att

vara utan samvete. Det kommer en förfallodag också för den slugaste,

då allt skall göras upp och han ingenting kan sticka undan.

De första dagarna efter lappens tilltag gick väl Stor-Grubben

allvarlig och fundersam omkring med hemlig ängslan i hjärtat och

bidade uppfyllelsen av den hemska spådomen. Men allteftersom timmarna

gingo utan att något hände, lugnade han sig och återgick till det

gamla. Han hade väl annat att tänka på än tockna barnsligheter, då

affärerna tycktes reda upp sig igen. Det var som om pengarna han fått

för vidundret ynglat sig och förökats av sig själva, ända in i döden

förde långlappflickan turen med sig. Silvret fick åter glans och

klang, sedlarna prasslade, brännvinet fick sin rätta smak, det blev

lustigt att leva igen. En ny skuta skulle han bygga sig i stället för

den som förlist, den skulle gå på Tyskland och bära långlappflickans

namn.

Efter den fatala dagen hade visst också Lapp-Nila försvunnit från

orten och begett sig till fjälls igen. Åtminstone syntes han inte

till. Det som tett sig naturligt och verkligt nog i glansen från

hans stickande svarta ögon, tycktes med ens åter så fantastiskt och

omöjligt.

— Skrock och vidskepelse, sade Stor-Grubben åter, barnslig och hednisk

vidskepelse, ovärdig en kristen och familjefader!

Och med lugnat sinne gav han sig åter ut i stadens sällskapsliv,

som han det senaste året försummat. Där var han illa hädd men ändå

gärna sedd som det plär vara med den, som har sitt tungt vägande namn

på många viktiga papper. Själva landssektern sökte sig ibland till

patron Grubbs sällskap. En hedersplats var alltid vikt åt honom vid

landssekterns bord vid den stora middag denne alltid höll för att fira

sin födelsedag. Där skulle nu Grubben trona också i år, alla lapptokar

i världen till trots.

Men hur det nu var, kom han aldrig så långt. Ty redan vid

smörgåsbordet hände något.

När Stor-Grubben stod där, väldig och bred, och trängdes med de andra

herrarna kring den iskylda tersen, kände han plötsligt ett lätt slag

på sin axel, och när han vände sig, stod han ansikte mot ansikte med

den unge notarien Plommel.

— Ett ögonblick, herr patron, sade denne unge man förbindligt och

förde vördnadsfullt patron Grubb åt sidan. Också på ett av den unge

notariens papper stod nämligen Grubbens betydelsefulla namn. Med

tummen och långfingret tog han därpå försiktigt något från patronens

krage och höll det upp i luften.

— Jag förstår fullväl, att patronen, som i sin bod får trängas med

både krebs och plebs, lätt får sådana här små souvenirer på köpet,

men man vill ju inte gärna ha dem som dekorationer på fracken, sade

notarien Plommel i lätt ton.

Häpen stirrade patronen på det notarien höll mellan fingrarna — en

stor, fet, gråvit lus! Askgrå i ansiktet ryggade han tillbaka mot

väggen, hans ögon stodo stela och vidöppna av skräck.

— Vill notarien vara god be min fru komma ned i avklädningskammarn,

lyckades han äntligen stamma fram ur sin hopsnörda strupe. Jag mår ej

riktigt väl.

Överraskad såg notarien på honom, vad kom åt patron Grubb? Jaja, allt

det myckna brännvinet och den goda maten skulle väl kräva ut sin rätt

någon gång — slaget var kanske ej långt borta, bäst att i tid se sig

om efter nästa goda namn.

— — —

När fru Grubb förskräckt kom nedfrasande i avklädningsrummet, fann

hon sin man stående raklång framför den stora trymån mellan de tända

kandelabrarna och ängsligt beskåda sina alltjämt likbleka drag,

sökande efter hon visste ej vad däri.

— Vad står på, min vän? frågade hon ängsligt.

— Kom, så far vi hem, var hans enda svar. Hästarna ä redan förspända.

Ej ett ord mera fick hon ur honom under hemfärden, och hennes ängslan

ökades. Men ändå mera förskräckt blev hon vid framkomsten över hans

första underliga begäran. Knappt hade de nämligen kommit för sig

själva i sängkammaren, förrän patronen bad henne ta en kam och kamma

honom för ohyra.

Nu var det så, att om det var något på jorden, som fru Grubb fruktade

och hatade, så var det just ohyra. Hennes rent sjukliga förskräckelse

för småkryp hade blivit till ett ordspråk i staden. Häpen och

villrådig visste hon nu inte till sig, men vågade ej göra några

invändningar, van som hon var att blint lyda sin man i allt.

— Men du vet väl, Grubb — lyckades hon dock framstamma.

Då kom patronen för en stund åter till sig och blev som förr.

— Tig, kvinna, och lyd! röt han med stentorsröst.

Då måste fru Matilda gråtande ta sin egen silverkam från

nattduksbordet för att kamma sin man. Och vid första tag hon tog föll

en stor lus ned i hennes knä och vid det nästa åter en och så en för

varje gång hon drog kammen genom det sträva, tjocka håret.

Likblek av fasa och vämjelse lutade Stor-Grubben sitt huvud i hennes

sköte och lät det ske. Så var den då kommen till slut, den onda

spådomen, straffet för alla hans missgärningar, de öppna och hemliga.

Trolldomen, som han skrattat åt. Vedergällningen för att han köpt och

sålt kristet kött och blod, kristna själar.

Ej en sekund föll det honom in att tro, att det kunde vara vanlig

ohyra, sådan han mer än en gång fått på sig i bondkammarn eller på

marknadsresorna. Nej, feglöss, det vämjeliga och hemska straffet, som

den trollkunnige lappen kunde spå på en, det och inget annat var det.

Han var varken den förste eller den siste, som fått dem över sig. Hur

hade det inte gått med förra länsmansfrun till exempel, som kört ut en

tiggande lappkäring ur sitt kök? Innan månadens slut hade hon otyget

över sig, och innan året var gånget låg hon på sin bår, sargad och

tärd till döds.

Så skulle det också gå med honom, in på hans livsrot skulle trolltyget

tära och gnaga sig, allt djupare in i honom, från kropp till själ.

Ditin, dit varken ånger eller gudsfruktan förmått tränga, ända in i

hans samvete, till hans ensamma, förhärdade hjärta.

Eller var det därifrån trolldomen kom? Var det månne ej hans egna onda

tankar, som genom lappens signerier fått ett hemlighetsfullt liv till

att vända sig mot honom själv i en förkänsla av eviga kval?

Utom sig av ånger och skräck, av fruktan för kommande dagars pina,

lutade han sitt stora huvud hårdare mot sin hustrus knä och snyftade

högt.

— Löska mig, löska mig! kved han med oigenkännlig röst.

Och då måste den stolta frun betvinga sin avsky och med tårarna

tillrande nedför sina kinder uppfylla hans bön. Sakta och varligt

drog hon den glänsande kammen genom hans hår, alltjämt med sina vita

glacéhandskar på händerna, medan odjuren högtals föllo ned i hennes

sidenklädda knä. Ej ett ögonblick fann hon något löjligt i mannens

bön, fast hon ej förstod dess fulla innebörd. Tvärtom, som hon satt

där med Stor-Grubbens tunga huvud i sitt knä, likt ett stort och

ludet bergatrolls, fullt av kval och sår, av sin egen ondskas pina,

rördes för första gången hennes sovande hjärta av en stråle av den

eviga barmhärtigheten. Gråtande mindes hon oåren och dess fattiga

tiggarskaror, som trängts i hennes kök, medan hennes enda tanke varit

att fria sig själv från ohyran. Hon mindes, hur hon kammat sina barn

över silverbricka, tills de blött i hårbottnen, medan fattigbarnen

sjungit smädesånger utanför hennes fönster. Gud give, att hon då

lindrat deras nöd, så långt hon förmått! Nu satt hon här till löje och

skam för envar, fast hon ej förstod varför. Lappens spådom hade hon

ej hört, och ingen hade vågat tala om den för henne. Skyggt vågade hon

äntligen en fråga.

— Säg mig, Grubb, varifrån har väl detta kommit på dig? stammade hon

förvirrad och lät för ett ögonblick kammen sjunka.

Men hon skulle ej ha frågat. Med en förfärlig blick rusade

Stor-Grubben upp, hans mun ville stamma något, men ej ett ljud kom

över de blåbleka läpparna. Med händerna om sitt feberheta huvud

störtade han så ut ur rummet, tvärs över den mörka långfarstun och in

i bondkammarn, vars dörr han smällde i lås efter sig.

Ensam ville han vara, ensam med sin skam och fruktan. Då först såg

han, vilket rum han valt — härinne kunde han aldrig bli ensam.

Alltför många minnen bodde här, alltför många tårar. Alla de många

han pinat gods och liv utav, alla de många själar han köpt och sålt

bodde härinne. Fast han blundade i vanvettig skräck såg han dem alla

samlade i mörkret. Där var änkan, som han pantat bort sistkon för, där

småbonden, som hängde sig, när gården hans gick, där satt Svart-Brita

och läste bort bot och hälsa från honom. Där fanns var och en som

hade en vedergällning att fordra av honom och nu var kommen för att

kräva ut den. Ur alla vinklar och vrår myllrade de fram och satte sig

tysta efter väggarna. Endast Fattig-Nila stannade svart och lömsk

bakom kassakistan och pekade hämndefullt ut honom för de andra med

renhornskniven.

Han ville tigga dem om barmhärtighet, om en enda timmas uppskov med

slutuppgörelsen. Men det kom alltjämt ej ett ljud över hans läppar.

Då strök det med ens som en svalkande vind över hans brännande panna

— borta i ett hörn satt Lill-Jonas utom åkern och såg på honom. I

handen höll han en knippa ogräs — det var törnen och tistlar från hans

igengrodda vretar. Men hans blick var ljus och full av medlidande. Den

tycktes se genom honom, över honom mot någon, som stod bakom dem alla

och sände både förbannelsen och förlåtelsen. Och som en uppenbarelse

grep honom plötsligt aningen om den Gud, som är såväl hämnare som

förlossare, den Gud, som allena kan räkna ut slutsumman av varje

människoliv och som väljer de underligaste redskap för att fånga och

binda den själ han vill träffa. Hela sitt liv hade han undflytt honom,

men nu var han dock till slut i hans hand. Som ett virvlande löv

skulle han jagas, tills han jagats in i Guds rättfärdiga dom.

Det fanns endast ett val, att låta sig drivas med efter okända vägar —

kanske nådde han till slut ändå bortom kval och pina hän till en evig

försoning.

Men nu, just nu förmådde han ej mer.

Och ångestfullt, med ögonlocken slutna för att utestänga det

förflutnas skuggor, men ändå full av ett nytt hopp, stönade han med

hopknäppta händer den jagade människans förtvivlade bön om uppskov

till vedergällningens Gud:

— Låt av från mig, att jag må vederkvickas något litet!

* * * * *

— — —

Ryktet om Grubbens underliga sjukdom spred sig snart i staden, fast

man sökte hemlighålla den. Det var som om hela bygden blott väntat

på detta tecken till sin befrielse. Från alla håll kommo de plötsligt

strömmande, hans öppna och hemliga fordringsägare, och krävde en

ögonblicklig uppgörelse. Det var som om man anat huset Grubbs

undergrävda ställning och ville ta igen sitt, medan det ännu fanns

något att få. Förtvivlad sökte patron Grubbs förste man, Yttergren, be

dem om anstånd, tills patronen själv blev så till sig, att han kunde

ge sina förhållningsorder. Men allt det svar han fick var ett dolskt

och förrädiskt mummel eller ett öppet hånskratt. Alltför väl mindes

man, hur många det var, som under tidernas lopp förgäves tiggt Grubben

själv om uppskov med betalningen. Nu ville var och en rädda sitt eget

skinn, medan tider var. Och så vitt möjligt var man också tvungen att

söka tillfredsställa dem för att hålla skenet och därmed krediten

uppe. Men till slut måste man stänga igen kassan, innan hälften av

fordringsägarna fått sitt. Utom sig av förbittring svuro de då på

att tillgripa andra medel för att få sin rätt. För var dag hängde

konkursen alltmer hotande i luften. Men man vågade ej röra för mycket

av sågens driftkapital.

Ty också nere i sågen jäste det. Med knapp nöd fick man ihop

veckoavlöningen till finnarna. Då passade dessa på tillfället och

begärde på stående fot den löneförhöjning, som nekats de gamla

arbetarna. För att hålla dem kvar och inte låta sågverksdriften

avstanna, vilket just nu skulle betytt ruin, tvangs man gå in på allt.

Men nu tycktes en annan svårighet tillkomma. I samlad trupp infann sig

hela den gamla arbetarstammen en dag nere på kontoret och fordrade

att bli tagen tillbaka. Finnfolket skulle avskedas och det innan

veckans slut, sade de. Annars skulle de nog finna på annan råd för att

få dem i väg.

Förgäves sökte Yttergren lugna dem och få dem på andra tankar. Till

slut måste han ge också dem ett slags skenlöfte. Om några dagar hade

kanske patron Grubb kommit sig så pass, att han kunde tillfrågas, vad

som var att göra. Till dess fick man bara se till att hålla allting

flytande.

Också in till Mats trängde ryktena och oron. Men i stället för att

glädja honom gjorde allt detta honom bara ängslig och förstämd. Nu,

just nu skulle detta hända! I många herrans år hade han nu gömt på

stenen i sin ficka, filat på sin dyrbara hämnd, tills den äntligen låg

där i hans hand som ett blankslipat vapen. Det var därför han kommit

hit till staden en gång, därför han blivit det han var. Och när han så

skulle kasta sig över Grubben till den sista avgörande brottningen,

slogs denne oväntat ner av sot och undergång och lades på sin

dödssäng. Men inte var det så han tänkt sig sin stolta envigeskamp —

som en ojämn strid med en slagen och dödssjuk man! Nej, lika mot lika

skulle de mätt sina krafter. Och nu visste han inte, hur han skulle

göra eller vad han skulle tro.

Kunde det vara Gud själv, som ville slå hämnden ur hans hand? En

rättfärdig hämnd över lögnaren och förtryckaren var annars det enda

han begärt av sina fäders Gud, och han hade själv åtagit sig att

utföra den. Hämnd mot de frommas fiender — det var den innersta tanke

han läst ut ur de gamla språken och böckerna. Vart ord om en rättvis

vedergällning hade han tagit åt sig som ett dyrbart löfte. Hade han

läst fel, inte funnit det djupaste och största? Far, han hade haft

bruk för mildare ord, han. Hämnden är Herrens, hade han sagt och

tåligt böjt sig under ödesslagen.

Nej, man borde kanske inte ta vedergällningen från den domare, om

vilken det hette: Han bryter ned de mäktige utan rannsakan.

Nedslagen och rådvill ställde han sig vid fönstret och såg ut över

staden som han brukade. Där nere vid sågen myllrade det av folk. Det

var arbetarna, som stodo där och vaktade ut finnarna. Hotande och

mumlande trängdes de utanför de låsta och tillbommade portarna, men

kommo sig ej riktigt för med att gå till attack. Det var visst en

ledare, som saknades. Var dag voro de åt Mats, att han nu äntligen

skulle göra slag i saken och ta sågen i sin hand. Sen skulle det bli

en smal sak att köra ut finnpatrasket.

Det behövdes ju till en början bara, att han öppet sällade sig till

fordringsägarna, som trängdes och knotade på Grubbens kontor. Så pass

många fordringar på huset hade han nu, uppköpta i bygden för dyra

pengar, att den saken kunde bli avgörande. Och kom det bara till

konkurs, kunde han ju lätt överta sågen med detsamma.

Mats tyckte nog, att de hade rätt på ett vis. Detta var ju det mål

han så länge och ihärdigt arbetat för. Passade han inte nu rätta

tillfället, vore det ju en oförlåtlig dumhet. Nu skulle det visa sig,

om han var född till affärsman. Ändå tvekade han, där han stod och

funderade. Det var som om han haft en annan, en större fordran på

Stor-Grubben, som han inte själv kunde indriva, och som det brådskade

ändå mera med.

— — —

Men inne i bondkammaren låg alltjämt Grubben i pina och yrsel och togs

med andra fordringsägare.

De första dagarna hade han släppt in sin fru till att sköta om honom

någon stund. Litet lindring i plågorna kunde han då känna, när hon

satt där och ansade hans sår eller drog sin blänkande silverkam genom

hans fuktiga och toviga hår. God och vänlig var hon mot honom i hans

plåga, fast hon väl inte alltid haft bara goddagar med honom.

Tåligt satt hon där, så länge hon fick det, och löskade honom som man

löskar en sjuk hund. I hennes vackra, dumma ögon syntes ett uttryck av

outsäglig förvåning och häpnad. Det var som om hon först nu upptäckt

lidandets och syndens oförklarliga gåta, som om hon först nu anat,

vad som legat fördolt bakom deras yttre, glansfulla liv. Gärna hade

hon gett sitt liv, om hon kunnat bespara mannen och sina barn denna

smärta och skam. Men sina handskar kunde hon inte förmå sig att lägga

av, när hon skulle sköta om den sjuke. Med blottade händer kunde hon

icke tvinga sig att röra vid all denna stinkande sårighet. Aldrig mer

skulle de i alla fall duga till fest, hennes sexknapps handskar, sedan

de rört vid ett sådant lidande.

Det var som om Grubben anat hennes tankar, hennes hemliga avsky, som

oupplösligt blandade sig med det kärleksfulla medlidandet.

Nu är det din tur, tänkte han trött. För dig var det jag tog på mig

allt sådant förr, all livets smuts och vämjeliga ruttenhet. För att

du skulle få sitta där med dina vita handskar.

Men till slut nekade han att släppa in frun med.

Han hade ju också så många andra att tala med och göra upp affärer

med, när plågorna stillade någon stund. Hela bondkammaren var alltjämt

full av dem, som ville ha ett sista ord med honom. Där sutto de, som

förr, tysta och bidande, alla de, som han köpt och sålt av under sitt

långa liv. Lillgårdsänkan satt där och Nila och Fattig-Jonas och

många, många fler. Så hade de suttit nu i flera dagar.

Men nu på sistone tyckte han, att hans ställning till dem förändrats.

Det var ej längre de, som hade något att fordra, utan han. Pengar

hade han lurat av dem eller deras släkt, gods och guld och ägodelar,

fattiga och utarmade hade han gjort dem. Och nu låg han i alla fall

här och tyckte, att det var han, som blivit utplundrad och roffad,

slagen och rövad på det dyrbaraste av allt. Han tyckte, att det var

han, som gett och gett till dem alla, att han var den enda i rummet,

som hade något att kräva ut. Sin tid, sin håg, sitt liv, sin själ

hade han gett dem och deras jordiska goda, och ändå sutto de där och

tycktes inte ha fått nog. Bit efter bit hade de tagit det oersättliga

i hans inre ifrån honom, och nu låg han här och fann inte längre sig

själv.

— Var är jag, jag? frågade han dem alla, men ingen iddes svara.

Där sutto de bara stumma och högdragna, de, som hettes fattiga och

förkrossade, och ville inte ge honom igen hans högsta skatt. Var och

en av dem höll en bit av hans levande själ i sin hand. Men här låg han

som en tom hamn och kunde inte förlösas från sitt lidande. Döden, det

var ju själens befrielse, då den frigjorde sig från kroppen. Men hur

kunde den förlösas, som ingen själ hade kvar i sin kropp?

Nej, han fick se till att köpa själen sin tillbaka. Än hade han

rockfickan full av kontanter, än prasslade det av sedlar i hans

tillstängda sekretär härinne i kammarn, dit bara han hade nyckeln. Nog

skulle väl den summan räcka till att köpa honom fri?

Yr och svag på benen rusade han upp och fram till sekretären för att

få fram pengarna. Men handen, som höll nyckeln, fumlade och darrade,

det gällde ju så mycket, så gränslöst mycket. Det skulle bli det

största köp han gjort i sitt liv.

När han väl höll pengarna i handen, lugnade han sig något, det var

idel nya, ovikta sedlar och stora guldmynt. Det kunde ju ej vara

tänkbart annat än att det skulle räcka, han visste ju, hur billigt man

köpte människosjälar.

Med händerna fulla släpade han sig fram till den fattiga änkan, som

satt ytterst vid dörren, ytterst på bänkkanten, som hon alltid brukat.

Men stolt och fast såg hon ut, där hon satt, och log hemlighetsfullt

mot något osynligt. I handen höll hon något, som sken som klart guld.

Grubben såg, att det var ett stycke av hans själ, han hade varit ung

på den tiden.

— Ge mig den! kved han. Här är pengarna för jordlappen jag tog från

dig, det var den första jag tog.

Men hon rörde sig ej ur fläcken och upphörde ej att le.

Då släpade han sig fram till den, som satt mitt emot henne på andra

sidan dörren. Det var lappen Nila, han som sålt sitt eget kött och

blod för guldet.

— Här har du mera pengar! ropade han och valde ut guldmynten ur

penninghögen i sin hand. Och mer skall du få. Då kan du köpa dig en

renhjord och bli lapparnas kung. Till vad behöver du min fattiga själ?

Men då grinade blott Svart-Nila ännu ondskefullare och krökte sina

händer hårdare kring det han höll. Det var något svart, något

falnat och sotigt, likt ett bränt och förkolnat papper. Och när

Grubben riktigt såg efter förstod han, att det var detta, som skulle

föreställa en bit av hans själ.

— Sälj den till mig, stönade han, gör den inte smutsigare än den är,

den kan ju aldrig bli ren mer!

Men spålappen bara grinade och log och inte ens hans händer öppnade

sig för pengarna.

Så släpade sig den sjuke från den ena till den andra, men alla hade de

samma svar att ge.

Till slut orkade han ej mer utan kastade sig åter på sin säng, medan

sedlarna ramlade ur hans hand och föllo ut över det grova golvet, som

aldrig kunde skuras riktigt rent, så många fötter hade trampat det.

Och han hade trott, att man kunde köpa människosjälar för guld! Nej,

nu visste han, att vad de än sålt bort för honom av sina fattiga liv,

själen sin hade de behållit, om den så var svart eller ljus. Det var

bara han, som frivilligt styckat sin egen själ i bitar till pant för

guldet, och nu gick den inte att köpa tillbaka. Men med våld tog

ingen en sådan pant.

Matt och flämtande tog han en bok från bordet, hans förvirrade tankar

hade väckt ett minne till liv. Det var en gammal, nött psalmbok han

höll i sin hand med träpärmar och stålspännen. Han hade tagit den i

pant en gång för ett mått korngryn av en gammalläsare.

— Ta va du vill, men int den! hade mannen sagt med ångest i blicken.

Ja har fått den av farn, å den ä liksom ett fäste för själen min.

— Nå, tar ja själen din i pant, Niklasson, så tar ja fäll fullgod

säkerhet, hade då Grubben skrattande svarat och stoppat boken

i fickan. Sedan dess hade den legat undanslängd i en vrå här i

bondkammaren, tills hans hustru en dag vid sitt sjukbesök hittat den

och lagt den på bordet. Men han hade inte orkat läsa i den än.

Törhända kan ja hitta de nu, som va fäste för själen din, tänkte han

förväntansfullt och började bläddra i boken med feberheta händer. Men

hur han bläddrade och sökte fann han intet fäste för sig själv, som

inte höll sin själ i egna händer. Bara veklagan och ångestrop från

splittrade själar läste han:

»Men jag är matk och icke man,

försmådd av männskor alla.

Deras begabberi är jag försann,

för vidunder de mig hålla.

Mig begabbar ho helst mig ser,

han spottar mig och åt mig ler,

huvudet månde han vrida.

Det gör mig kval,

att jag slik smälek lida skall.»

Kanske var det inte av människorna, de levande och de döda, som bara

hånade och begabbade hans lidande, han skulle tigga sin själ tillbaka?

En annan, större borde han be om den nådegåvan. Om han bara vetat, var

han fanns och vad han begärde av honom i försoning.

En fanns det visst i rummet, som kände till sådana saker. Nu mindes

han, att han inte frågat Lill-Jonas från utomåkern om sin själ. Det

var ändå den, som offrat honom det mesta kanske, han hade gett honom

både sitt eget liv och sina käras. Men ändå satt han där så mild och

förlåtande, tycktes det, och hade ont av honom i hans pina.

— Säg mig, du, som känner den eviga barmhärtigheten, var skall jag

hitta själen min, ropade han tvärs över rummet.

Då först tyckte han sig äntligen få ett svar.

— Jag är vägen, sanningen och livet, sade han stilla. Men du har långt

att vandra, Stor-Grubb. Det bästa av din själ lade du en gång i en

frosslänt mark. Mark röjde du, frost tänkte du binda, men du tröttnade

och släppte den lös igen. En man lägger sin själ i sitt bästa verk.

Men ditt vart aldrig färdigt.

Då trodde sig Grubben förstå, att hans jordevandring inte var riktigt

slut än, att han måste ändå längre. En bön hade han velat sända uppåt,

mot ett obestämt mål, om att den inte skulle bli alltför tung och

svår på det sista. Men inte ens det förmådde han be om utav sitt eget

hjärta.

Mekaniskt och förstrött kunde han blott stamma psalmbokens ord:

»Av hjärtans ve och stora nöd

hjälp mig av mycken vånda,

att jag ej lider helvetes glöd

för mina synder många!»

— — —

Var dag samlade sig arbetarna nere vid sågen och väntade på att något

skulle hända. Kanske hoppades de, att de, som tagit ledningen efter

Grubben, skulle fatta mod och avskeda finnarna, innan någon olycka

skedde, kanske hoppades de också, att Mats Jonsson skulle göra sig

till herre över sågen och lyckas avveckla tvisten fredligt. Men när

ingenting hände utan arbetet därnere fortskred som förut, miste de

till slut tålamodet och beslöto att ta sin sak i egna händer.

En fredagsförmiddag stod Mats vid sitt fönster och såg grubblande

neråt gatan, som han så ofta gjorde nu för tiden. Arbetet ville inte

löpa så lätt, som det brukade. Vad skulle han också arbeta för, om

han lät sitt livs största tillfälle till framgång obrukat löpa sig

ur händerna? Ännu hade han inte kommit till klarhet med sig själv om

hur han skulle handla, men han visste, att avgörandet måste ske innan

kvällen.

Därute blåste en fruktansvärd storm. Det var som om all den

undertryckta oron i staden stigit uppåt och satt dolda virvlar i

atmosfären i gång. Klar och skarp hade solen gått ner genom en

brandröd aftonhimmel. Och ända sedan kvällen hade det blåst, så att

taken nästan lyft sig av husen. Det var som om någon däruppe gått till

doms över staden genom att glänta på locket till alla dockaskarna för

att släppa ut all fördold ondska, som stoppats undan i vrårna. Det

tjöt och det ven, som om tusen smådjävlar sluppit ut genom springorna

och nu inte hittade hem igen. Det kved och det stönade, som om en

ensam själ ängslats och våndats i outsägliga kval.

Och i stället för att lugna sig hade stormen tilltagit. De nakna

vinterbjörkarna därute böjde sig smidigt för var vindil, liksom bådo

de ödmjukt vädrens herre om nåd. Men det döda träet kunde ej böja sig.

Plötsligt hördes ett brak, det var flaggstången på Grubbens hus, som

bröts av.

Ovädret därute stämde väl med den oro Mats kände inför det slutliga

avgörandet. Trots stormen hade han ju kommit i går kväll, Grubbens

betrodde förste man, och sökt förmå Mats att göra slag i saken.

Grubben var dömd, hade han sagt. Slut och nere för alltid både i liv

och affärer. Men han ansåg det som sin plikt mot familjen att söka

rädda det han kunde av hans forna förmögenhet. Och för det fanns ingen

annan råd än att sälja sågen fortast möjligt för att undvika ett

fallissemang. Han hade alla papper klara redan, och i går hade han

vågat sig in i sjukrummet och fått löfte om patron Grubbs underskrift,

om han bara lyckades skaffa vederhäftig köpare.

Och nu visste han ju, att Mats länge intresserat sig för sågen och

att arbetarna ingen hellre toge till ledare. Ty naturligtvis fick han

överta den gamla arbetarstamman, det fick ingå i köpeavtalet. Själv

skulle han också gärna ställa sig till förfogande med sin mångåriga

erfarenhet.

Det var något krypande och inställsamt i mannens sätt, som retade Mats

mer än hans förra hånfulla övermod under fattigdomens dagar, som han

nog annars hade i friskt minne. Det var som anade han i Mats den nye

storhärskaren över bygden och ville fatta ställning till honom i tid.

Grubben var inte död än, men nog härjade de med hans verk och egendom,

som om han redan legat i graven! Bakom hans rygg förhandlade de nu med

hans fiender.

Helst hade Mats velat säga nej med detsamma. En egendomlig motvilja

mot allt det, som nyss tyckts honom så eftersträvansvärt, hade

plötsligt gripit honom. Var den då inte mera värd, den där världsliga

makten och härligheten, som Grubben haft, än att den kunde förintas

på ett ögonblick? Nästan vemodigt ljöd i honom en välkänd strof om de

orättfärdiges korta triumf och snabba undergång, när han följde den

fjäskande ögontjänaren till dörren:

»Jag såg en ogudaktig man,

det stod ock nog till röna,

mäktig och väl rotad var han

som lagerbärsträdet gröna.

Jag såg mig om, han var ej till.

Fåfäng är den honom söka vill

Han är sin väg försvunnen.»

Grubben var redan lika borta från allt som om han inte varit till mer.

Sant var nog, att den makt han haft, hade han vunnit med

orättfärdighet och bedrägeri. Men var det inte så med många, hade han

själv alldeles rena händer längre? Hade han inte i stridens hetta

låtit förleda sig att använda många av de knep och fällor, som Grubben

brukat anlita? Hade han inte blivit listigare och djärvare för varje

ny affär och mindre nogräknad med medlen? Hade han inte schackrat med

jord och skog och människoöden precis som den han så egenrättfärdigt

fördömt? Förgäves hade han sökt lugna samvetet med att det skedde för

ett gott ändamål, innerst hade han alltid känt, att han frångick sina

bästa principer.

Och ändå värre skulle det väl bli, om han tog på sig Grubbens verk

och sökte driva det vidare. Storaffärer kunde man inte hantera med

ömskinnade händer, det trodde han sig redan veta. Och slog man en

gång på allvar in på sådana vägar, tog man sig inte så lätt tillbaka.

Därför fick det nu bli ett antingen — eller för all framtid. Antingen

skulle det nu visa sig, om han var född till den storpatron han drömt

sig, som utan skrupler slog under sig stad och bygd och nöjde sig med

den yttre välgången. Eller fick han avsäga sig alltsammans och gå

tillbaka — till vad?

Var det inte redan för sent, fanns det någon väg tillbaka? Snärjd var

han i sina egna nät, snärjd av äktenskapet han bjudit Lova, och först

och sist av alla de andra öden, som han bundit vid sitt. Arbetarna

väntade på honom, till honom hade de satt sin sista lit. Han hade

hjälpt dem över det värsta, barnen deras svulto inte längre. Men när

inte han längre kunde hjälpa på det sättet, måste de få arbete igen.

Det fanns visst inte mer än ett svar. Den, som gav sig in i den vilda

jakten efter makt och ära, blev själv fångad i vargnätet till slut.

Han var inte fri längre att avgöra sitt öde.

Men ändå hade han inte kunnat besluta sig för att underteckna

köpehandlingen med detsamma utan hade utbett sig uppskov till nästa

dag. I kväll skulle patron Grubbs ombud återkomma, då måste han

skriva under. Men en sak skulle han betinga sig som mellangift på

köpet, vad det så skulle kosta — Storgårds-Ejnars olycksaliga papper!

Försänkt i sina tankar stod han så och såg förstrött ut genom

fönstret. Men plötsligt var det något ovanligt där nere vid sågen, som

fångade hans uppmärksamhet. Först kunde han inte riktigt komma på det

klara med, vad det var, som var sig olikt, men plötsligt kom han att

tänka på, att sågbacken var alldeles tom på folk.

Till att börja med trodde han, att arbetarna resignerat och gått hem,

men med ens begrep han vad tomheten därnere betydde. De som stått och

hängt därutanför hela dagarna i snart en vecka, de voro nu därinne i

sågen och gjorde upp sin sak med finnarna! Utifrån såg allting lika

fredligt ut som vanligt, men han kunde ungefär gissa sig till, vad

som skedde innanför murarna. Därinne i Grubbens stora maskinverk, som

hittills självt velat spela herre över människorna, pågick väl nu som

bäst ett förbittrat slagsmål ända nerifrån sågbottnen och upp till

pipan om makten vid ramar och storkantverk, vid ugnar och kaptrissor.

Han tyckte sig se ända hit, hur väggarna skälvde och bågnade av det

inre trycket. Själva schevugnspipan stod där och vacklade i stormen

som vore den färdig att ramla när som helst. Och plötsligt skar

ett illvrål genom stormen. Det var sågverkspipan, som blåste. Och

när vinden för ett ögonblick stillades, kunde man i den plötsliga

tystnaden höra, hur de välkända, mångstämmiga ljuden därnerifrån

plötsligt saktade av, ett efter ett, tills det sista dog bort. Sågen

stod mitt på blanka dagen, och därinne klappade Tavlepojkarna och

deras vänner lössen ur finnpälsarna, så det stod härliga till.

Herre Gud, tänk om de drogo kniv — nog vet man, hur löst finnkniven

sitter! Han måste ned dit på ögonblicket och söka lugna sitt folk.

Löftet, som de begärt, skulle de få. Han skulle överta sågen och dem

med på köpet, bara de stillsamt lagade sig hem med detsamma.

Då fick han se den första finnen komma utdansande, inte genom dörren

en gång utan genom fönstret. Tung och stor som en mjölsäck damp han

i backen. Tur nog satt fönstret lågt, och sågspånshögen nedanför var

mjuk. Och ändå mjukare föll den som kom efter, ty han föll ovanpå den

förste. En efter en kommo de utdinglande, precis som när de själva

kastat ut de gamla arbetarna.

Till slut måste Mats storskratta, där han stod. Det hela föreföll

honom mer löjligt och harmlöst än egentligen farligt. Han kände sina

västerbottningar, senfärdiga även i sin vrede voro de, men när de

ilsknade till, gjorde det grundligt. Men till någon verklig skada

på liv eller lem ville de inte åt någon. Men nog fingo finnarna,

så de voro nöjda, tänkte han sig. Inte ett ljud kunde tränga fram

genom den rasande stormen, men han kunde ungefär föreställa sig, hur

hela sågbacken därute skulle genljuda av svordomar och skrik på både

svenska och finska. Kanske var det bäst, att de fingo göra upp sitt

mellanhavande själva, om där sedan skulle bli verklig arbetsfred.

Då fick han plötsligt syn på något, som blixtsnabbt kom honom att

ändra mening.

Från en av spånhögarna där nere på backen bröt en liten låga fram som

från en dold eldhärd. Klar och flämtande satt den ett ögonblick liksom

tvekande kvar överst på högen. Så med ens växte den synbart, vinden

tog den och med bredda vingar flög den som en guldfågel över till den

tätt bredvid liggande sågen. Om några ögonblick skulle den stå där i

ljusan låga med allt det brännbara, som fanns i och utom den, och med

denna fruktansvärda storm. Kanske var det någon av finnarna, som tänt

på för att hämnas.

— Herre Jesus — sågen — den brinner! Elden är lös! skrek Mats som en

galning på väg genom boden och sprang så barhuvad ut på gatan.

Därute högg stormen tag i honom, som om den legat på lur bakom knuten

och ville kasta honom mot väggen. Men han arbetade sig oförtrutet

framåt, och när han kom i lä bakom husen längre ner, började han

åter springa. Utan tanke på annat än sågen och dess räddning rusade

han så blint framåt, tills han i gathörnet utanför Grubbens hus

häftigt törnade emot någon. När han tittade upp, såg han, att det var

Anna-Greta.

Först kunde han knappast tro, att det var hon, så olik var hon allt

det han tänkt sig om henne på det sista. Inte i det yttre precis, det

var samma svarta burrhår över pannan och samma mörka ögondjup i det

vita ansiktet. Men något obestämbart vid munnen och i ögonen gjorde

ändå hennes ansikte som nytt. Det var ett drag av djupt lidande men

också av ro och frid, som han aldrig sett där förr. Hon var klädd i en

enkel mörk kappa, och kring huvudet och axlarna hade hon lindat en

svart schal mot blåsten. Tätt svepte den sig kring hennes spensliga

skuldror, det var som om stormen inte fick tag i henne innanför

den. Smidigt och mjukt tycktes hon böja sig för var stormil liksom

björkarna, tills de gledo henne förbi utan att röra henne.

Ingen av dem kom sig för med att yttra ett ord på en lång stund. Så

lång tid det var, sedan de sett varandra nu, så långt från varandra de

kommit! Tyst sågo de varandra in i ögonen en minut, som för att forska

efter ungdomsvännen, som måste finnas kvar någonstans där under all

yttre förändring. Och den korta minutens tystnad förde dem närmare än

många timmars tomt och ansträngt prat. Ty det behövdes bara denna enda

långa blick i de klara, lugna kvinnoögonen för att Mats skulle få veta

allt vad han ville utan några pinsamma frågor. Nu visste han, att allt

det de sagt om Anna-Greta efter hennes giftermål var osanning. Vad

hon än levt och lidit förut, sin äktenskapliga trohet hade hon aldrig

fläckat. Det var bara giftigt förtal av en försmådd och hämndlysten

älskare. Så klara ögon har inte den, som lärt sig den simplaste av

lögner. Det måste vara andra, djupare orsaker, som skilt de båda

makarna åt.

Men tyckte han sig inte också läsa en hastigt uppblossande glimt av

lycka över deras möte i den snabba, skygga blicken? Var det sant —

kunde det vara sant, att han trots allt var den enda hon verkligen

hållit av, fast livet förvrängt och förvridit deras kärlek? Något

outsägligt vekt och ljuvt steg upp i honom vid den tanken och stillade

all den förkvävda oro han så länge kämpat mot, tills hans hjärta

liksom domnat av och stelnat för att slippa känna och längta mer. Nu

vaknade det åter upp och sträckte sig mot henne igen. Men inte längre

som vild åtrå och kvalfull brånad. Hur olik var hon inte den bild han

gjort sig av henne! Ingenting fanns längre kvar av lövjerskan, som så

länge spökat i hans drömmar. Hon, den falska och trolska, som lovade

och bedrog och som han en gång pressat till räkenskap mot den gamla

bastuns mörka timmer, vitterflickan, som ingen höll fast. Och nu lät

hon hålla sig med bara en blick! Ända in till hennes själ fick han

se, för första gången på många, tunga år. Det var inte sant, att hon

förlorat den. Själva den själlösa på myrens botten får ju sin eviga

arvedel genom kärleken. Hur mycket mer då den som älskat och lidit som

en människa.

Hon var den han alltid innerst trott henne vara. Aldrig skulle han

behöva släppa henne mer, hur långt de kommo från varandra. Som sin

fagraste och skiraste ungdomsdröm kunde han behålla henne genom

mandomens vardagsbundna dagar.

Till slut bröt Mats tystnaden, det var så mycket han ville veta om

henne själv, hennes nuvarande liv, om moderns sjukdom och om gården

och Ejnar. Men det blev bara till en fråga:

— Vart ska du gå, Anna-Greta?

— Till Grubben, svarade hon med ett litet leende. De tro att jag kan

läsa bort ont, de ä frun, som skickat efter mej. Boten finns de bara

en, som kan ge. Men kanske ja kan lindra. Den som lidit får den makten

i sina händer. Och hon förmår ju inte längre, stackare.

Undrande såg Mats på henne — hennes brors värsta fiende var han ju,

Grubben — jaså det var på den vägen hon sökte sig till frid. Genom

hämnd var det han velat vinna sin.

— De finns till slut bara ett, Mats, fortfor hon stilla. Barmhärtighet

mellan syndiga människor å nåd från den, som står över dem.

Hennes ord väckte hans undran. Mycket mer hade han velat fråga och

veta. Men i detsamma kom något ramlande och skramlande över det

kullerstenslagda torget och avbröt deras samtal. Det var ångsprutan,

som kom körd av dem man i en hast fått tag på av den frivilliga

brandkåren. Med ytterkläderna halvknäppta och andan i halsen störtade

flera till från husen omkring torget.

Då mindes Mats det svåra nuet — flera dyrbara minuter hade han redan

förspillt. Nu slogo lågorna redan upp från sågens tak, eldskenet föll

flämtande över Anna-Gretas bleka ansikte. I valborgseldens vårsken

hade han sett henne en gång, men hon var vackrare nu med detta blida

och förandligade uttryck. Som nu ville han alltid minnas henne.

— Farväl, Anna-Greta! ropade han i den tanken, att så nära skulle de

aldrig se varandra mer, och började åter springa mot brandplatsen.

Därnere var allt i vild oordning — folk sprang av och an med pytsar

och hinkar, och framför sågen höll just brandsprutan på att brösta

av. En del av finnarna hade lagt benen på ryggen och räddat sig undan

av rädsla för efterräkningar, när elden bröt ut. Men andra voro

hederligare och stannade kvar och sökte genom hårt arbete ersätta

skadan de opåtänkt vållat. Någon av dem hade tappat sin brinnande

pipa i sågspånshögen under stridens hetta, därav brandens uppkomst. Så

ville de påstå, om det nu var för att skydda en kamrat eller för att

det verkligen var fallet. Och nu sökte de forna fienderna hjälpas åt

att släcka. I en lång kedja, som sträckte sig ner till älven stodo de

och langade sina hinkar, så att vattnet forsade över kängskorna. Och

det var som om varje hink vatten släckt av litet av fiendskapen också.

Det såg dock inte mycket lovande ut att kunna hejda vådelden de tänt

på sågen, därtill hade den redan fått alltför stark fart i det svåra

ovädret.

Nu stodo redan lågorna och väntade bakom alla fönster, uppflammande

och åter slocknande. Det var som flackande och hjälplösa blickar ur

blodsprängda ögon under såriga lock — alla rutorna hade sprängts av

hettan. Ingen vågade sig längre ditin, hela det inre var ett enda

oavbrutet eldhav. Men ännu stodo murarna orörda och nästan ofläckade

av röken. Knappt ett ljud av eldens brakande, av människornas rop

och skrik och av ångsprutans väsande förmådde tränga genom stormens

oerhörda dån. Det var något beklämmande i den tysta förhärjelsen

därinne under elementens våldsamma raseri.

När Mats hann fram, hade man redan i det närmaste fått uppge sågen för

att koncentrera sig på att hindra eldens vidare spridning. Lyckligtvis

låg stormen ifrån staden. Men man borde tänka på brädgården, som låg i

vindriktningen. Rådvilla sprungo människorna om varann och visste inte

i vilken ända de skulle börja.

— Rädda brägårn! skrek Mats, ryckte till sig ett brandsegel och sprang

dit ner.

Och från den stunden var det han, som fick ta ledningen. Oupphörligt

kastade sig elden över till brädstaplarna där nere, man fick mota den

som en listig och krypande fiende. Där fattade en stabb på allvar

eld, och inom några minuter började det torra virket glöda. På långt

avstånd såg det ut som en hög av smala långrån, som gräddades i en

glödhet ugn. Men Mats och hans karlar voro där på ett ögonblick

med sitt segel och lyckades för ett ögonblick dämpa elden. En tät,

skymmande rök svepte över hela sågplatsen och över solen, som stod där

och stirrade blodröd genom tjockan. Det var som en vidunderligt lång

och pressande solförmörkelse. Och i den overkliga, violetta dagern

från detta Ragnarök såg man de stora huspråmarna skymta förbi nere

på vattnet. Förtöjningarna hade bränts upp, och nu gledo de själva

brinnande nedför älven.

Hela natten pågick den förbittrade kampen, men emot en sådan storm

kunde ingen strida med framgång. När morgonen äntligen svagt grydde

bakom det tjocka brandtöcknet, låg hela brädgården också i aska.

Trött och förbi av den lönlösa striden gick Mats där bland de ännu

glödande kolhögarna och sökte komma till klarhet med sina känslor.

Folket hade han skickat hem så när som de nödvändiga vakterna. Själv

borde han väl också söka sig hem för att bli omskött av Lova, som

säkert ängsligt väntade. Hon skulle väl knappt känna igen honom, när

han kom. Ansiktet var svärtat av rök och sot, håret hängde i vild

oordning ned över ögonen, och sin fina klädesrock hade han rivit

sönder på en rostig spik. Och tvärs över handen hade han ett djupt och

öppet sår av en eldbrand, som fallit ner på den, när han i sista stund

ryckt ner en karl från hans utpost på en brädstapel. Tappra hade de

varit, hans karlar, duktiga och uthålliga. All den hjärtevärme han i

sin tidiga barndom känt för hemborna sina, för alla dessa sävliga och

ihärdiga västerbottningar med den dolda glöden och energin under den

lugna ytan, hade återvänt under denna deras gemensamma mannakamp. Han

önskade, att han kunnat göra något riktigt för dem i stället för det,

som nu gick om intet. Här låg det nu, hela hans påtänkta livsverk, i

aska och spillror. Han hade inte behövt välja själv, och för egen del

sörjde han inte. En befrielse var det från något, som stod i strid med

hans egen natur, det förstod han nu. Men han oroade sig alltjämt för

de mångas öde.

Som han stod där obeslutsam, fick han se någon komma vandrande över

ruinhögarna. Med små försiktiga steg klev han mellan kolstybb och

bränder för att akta sin fina tulubb. Mats kände strax igen honom, det

var Yttergren, patron Grubbs ombud.

— Se där är ni ju, sade denne med ansträngd munterhet, ja fick inte

något svar av er i går kväll, det var en annan, som åtog sig att

svara, tycks de. Nå, illa var de ju förstås, men ingen skada skedd,

för all del, på de hela taget. Sågen är väl assurerad, i själva verket

blir de väl assuransen, som kommer att rädda litet åt änkan och barnen.

— Såå, är patron Grubb död? inföll Mats.

— Nej, men de lider, svarade hans närmaste man förstrött. Vad var det

ja skulle sagt — jo, sågen kan ju byggas upp igen. Ni kan bygga upp

den, Mats Jonsson!

Då såg sig Mats tankfullt omkring på allt det svarta, det falnade och

förkolnade, som var det enda, som återstod av ett stormansvälde. Det

var mer än sågen, som förbrunnit den natten, tyckte han. All hans egen

hårda och giriga lusta efter Stor-Grubbens makt och rikedomar hade

också bränts till aska.

— Nej, sade han långsamt och skakade på huvudet, ja blir inte den, som

bygger upp Grubbens såg.

— Nänämen, kanske de, tyckte Yttergren giftigt. — Han var visst

stucken över avslaget och missräknad på den nya herre han valt. — Till

den saken får de vara en affärskarl, å ni tör nog egentligen vara

skapt till bonde, sen å försiktig som ni är.

Det sista var meningen som en förolämpning med öppen hänsyftning till

Mats Jonssons enkla härkomst, men helt häpen blev den lille mannen

över den oväntade verkan av sina ord.

— Där sa ni ordet, tack för de, Yttergren, utropade Mats och klämde

hans hand mellan sina i plötslig förtjusning. De va liksom just de ja

tyckt inom mej länge, fast nu blev de klart utsagt. Nu vet ja först

riktigt, vart ja hör.

Och därmed gick han ifrån den lille beskäftige expediten, som gapade

efter honom som om han trott, att han fått en skruv lös.

Men innan Mats gick ut ifrån sågbacken, stannade han några ögonblick

nere vid älven för att tänka efter, vad han skulle säga Lova. Nu var

avgörandets stund kommen också för dem, det kände han.

Bonde var det han sagt så föraktligt, den lille stadsherrn där. Ja,

just den hederstiteln var det han skulle förvärva sig genom egna

händers arbete. Ett annat verk låg där och väntade honom, det verk,

som han dunkelt anat som sitt under alla dessa år. Allt i hans liv

pekade hän mot det, tyckte han nu, hans drängår på Storgården, hans

halvt motvilliga lärotid på lantbrukskursen, hans hårda tid som

mejerist och fårskötare, ja, själva den affärsbildning han förvärvat

sig i staden. En verklig ledare och hjälpare skulle han kunna bli för

folket i sin hembygd i både smått och stort.

Tankfullt stirrade han ner i det grumliga vattnet, där halvt förbrända

plankstumpar och bräder planlöst snurrade omkring i strömmen, men hans

ögon sågo en annan syn. Långt bort sågo de till det livsverk, som var

hans eget på det innerliga och personliga sätt, som ensamt kan göra

ett arbete verkligt fruktbärande.

Där låg den som förr och lockade, vintermyren. Men inte längre till

lek och vitterkonster. Själva den ostadiga där nere hade visst fått

själ och vilja. På dikning och grävning väntade den, myren, på

förlossningen från frost och fördärv. På att lära sig tjäna och bli

till nytta, läggas under plogens tuktan och ge bröd.

Många skulle den kunna föda, när hela dess väldiga yta blev

utnyttjad. Så många som ville av de forna Tavleborna och de andra

sågverksarbetarna skulle han ta med sig — han hade arbete för dem

alla. Och en tryggad framtid för dem, som höllo ut.

Han visste inte själv, om det var mötet med Anna-Greta, som gjort

allt detta klart för honom. Han visste bara, att nu ville han hem.

Han skulle gå och säga det till sin trolovade genast — sedan fick hon

själv bestämma, om hon ville följa honom eller stanna.

— — — —

Långt in på natten blev Anna-Greta sittande och läste över

Stor-Grubben.

Först tvättade och ansade hon honom, vilket ingen fått göra på flere

dar, och skötte så om hans sår. Hon hade med sig en örtesalva, som mor

Brita lärt henne koka, och med den strök hon in honom. Inte den mest

vämjeliga sårnad och bulnad räddes hon att röra vid med sin bara hand.

Han såg fasansfull ut nu, där han låg, patron Grubb, med hår och skägg

vilt förvuxna över sitt uppsvällda och oigenkännliga ansikte. Han

visste det själv och vägrade att släppa in någon, vem det vara månde.

Han hade nekat att släppa in doktorn med kopphornet och jordegumman

med blodiglarna, han hade nekat att öppna sin dörr för själva prästen,

som ville komma med kyrkans räfst och tröst. Bara det tog i dörren

blev han alldeles vild.

Men Tavleflickan här, hon hade inte frågat, om hon fick. Hon hade bara

öppnat dörren och kommit utan att bry sig om hans vanmäktiga utbrott.

Och när hon väl var inne och hade börjat sköta om honom, nändes han

inte köra ut henne igen. Det gav en sådan oväntad frid att bara ha

henne härinne, det kände han. Hon tog så varligt i honom, det var en

förunderlig lisa i hennes händers lätta vidrörande.

Och när hon så skött om hans plågade kropp, tog hon lika lätt och

varligt vid att sköta om hans arma, sargade själ. Den gamla boken på

bordet hade ju inte bara bittra kryddor att bjuda på, där fanns också

läkande oljor för själasår.

Därute tilltog väl branden för var minut, gissade hon, men hit in

trängde inte ett ljud eller ett återsken av lågorna, ty Grubbens

sjukrum låg åt gården. För säkerhets skull satte sig Anna-Greta tätt

vid den sjukes huvudgärd för att hon skulle skymma fönstret för honom.

Detta sista slag borde besparas honom. Stormen ven och pep utanför de

tjocka väggarna, men härinne var stilla.

Timme efter timme satt hon där och läste psalmer för honom, medan

hennes lediga hand sakta strök fram och tillbaka över hans panna och

hår.

Till slut tycktes kvalen och oron därinne i de flackande ögonen också

stillna av litet, blicken blev alldeles klar och redig.

— Va heter du? kom det plötsligt helt oväntat, med något av den gamla

barska tonen.

— Anna-Greta från Tavle storgård, svarade hon förvånad.

— Va ska du ha för detta? tog Grubben åter vid.

— Inget, sade Anna-Greta förläget. Ja tar ej lön.

Hon var ledsen över att den sjuke tänkte på sådana obetydligheter nu i

sina sista stunder.

Men Grubben var ej van att få något för intet. Det plågade honom

dunkelt, att här var en till, som skulle få något att fordra. Kanske

trodde hon, att han inte kunde betala.

— Jo, jo, något ska du ha, sade han med den sjukes monomana envishet.

Än har Grubben förstånd att skriva till något i testamentet.

Det var som om han glömt sina sista svårigheter och ännu trodde sig ha

en förmögenhet att skänka bort.

— Seså, ta nyckeln här å öppna klaffen, sade han befallande och reste

sig till hälften i sängen. Ge mej skrinet där med papperna!

Lydigt fogade sig Anna-Greta i hans vilja för att om möjligt lugna

honom.

När patron Grubb fick skrinet, öppnade han det fumligt med en nyckel,

som han bar i ett band kring halsen, och började med darrande fingrar

plocka bland papperen för att leta rätt på testamentet. Men plötsligt

tycktes han komma på andra tankar och hejdade sig. I handen höll han

ett papper.

— Hur ä de, ä du å Storgårds-Ejnar släkta? sade han.

— Ja ä syster hans, svarade Anna-Greta förundrad.

— Ta då detta, sade patron Grubb och räckte henne papperet, de ä så

gott som tusentals kronor.

Anna-Greta behövde inte se på det för att veta, vad det var. Hon

förstod, att det var denna köpehandling, som Ejnar skrivit bort sig

på. Kanske hade hon innerst i sitt hjärta tänkt sig möjligheten av en

förbön för sin bror, om den sjuke var så pass, att han kunde fatta

hennes begäran. Hur skulle det annars gå med honom, med modern och

gården, om patronen föll ifrån. Och nu hade den fruktade Grubben gett

henne papperet frivilligt — då måste han i sanning vara förändrad ändå!

— Förstör de, bränn upp de genast, fortfor den befallande rösten,

ställ så skrinet tillbaks!

I den gula kakelugnen brann en väldig björkvedsbrasa — mekaniskt gick

hon dit och gjorde som hon blivit befalld. Först efteråt kom hon till

att undra, om hon kanske gjort orätt — hade man lov att undansnilla

papper på detta sätt? Men gjort var gjort och Storgårds-Ejnars värsta

dårskap förvandlad till en liten grå askhög bara.

Förnöjd lade den sjuke sig tillbaka på kuddarna — alltid en mindre,

som kom och krävde sedan.

Stilla återtog Anna-Greta sin plats och fortsatte att läsa, medan

lampan blev alltmera matt och flämtande:

»Min hälsas Gud fräls mig också

från blodskuld, att min tunga må

din rättvisa förkunna

och din pris högt utsjunga.

Ty offer haver du ej kär,

brännoffer eller vad det är.

Men Guds offer för sanne

är en bedrövad ande!»

* * * * *

Frampå natten tycktes den sjuke inslumra. Han låg där så stilla på

kudden, och uttrycket i hans ansikte var nästan fridfullt. Uttröttad

smög sig Anna-Greta ut på kontoret för att få en stunds vila på den

hårda skinnsoffan därute.

Men efter en stund vaknade Grubben ur sin dvala. Förvirrad såg han sig

omkring i rummet, där var för första gången på länge alldeles tomt.

Inga tysta gäster sutto längre efter väggarna och plågade honom med

sin närvaro. Men också tomheten skrämde honom till slut — varför låg

han här alldeles ensam? Hade han tid till det, han, som hade så mycket

att bestyra? Någonstans långt borta väntade honom ett brådskande

uppdrag, ett avtal eller köp. Nu kunde han ej längre dröja.

På darrande ben klev han ur sängen. Men när han väl stod på golvet

kunde han mycket väl hålla sig upprätt, han var starkare än på länge.

Fumligt och bakvänt tog han itu med att dra på kläderna, men han fick

dem på sig till slut. Försiktigt som om han varit rädd att väcka

någon, tassade han genom rummet, stötte upp ytterdörren och gick ut.

Mörkret därute kändes som en lisa, mjukt och lent som sammet svepte

det sig kring honom. En svagt grå ljusning i det svarta tydde på,

att dagen var nära. Det blåste starkt men inte våldsamt längre. Högt

däruppe flögo skyarna som svarta, oroliga fåglar. Men under dem

skymtade stjärnorna fram, jättelikt stora och klara och oföränderligt

stilla.

En egendomlig doft som av rök eller svavel stack honom i näsan, men

han fäste sig inte vid det. Han bara njöt av att åter känna luft

omkring sig och trampa ren, vit snö. Långt skulle han fara i natt, den

mardröm, som så länge plågat honom, skulle han fara ifrån.

Av gammal vana fann han vägen till stallet i mörkret. Det var inte

första gången han gav sig ut på en nattlig körtur i hemliga och

brådskande affärer. Stallyktan hängde på sin plats, och till slut

fick han den tänd. Han drog en av vagnshästarna ur spiltan och ut

på gården, den följde honom ovilligt. Därute stod en finnrissla,

de drumlarna hade glömt att sätta in den i lidret. Det var nästan

omöjligt att få hästen i skacklorna, han kastade sig och skyggade

oroligt, men till slut gick det.

— Såå, Svarten, såå, mumlade hans husbonde, och inför den välkända

rösten tycktes hästen äntligen lugna sig. Och när patron Grubb väl

kommit i släden, lät han djuret gå som det ville. Han visste ju, att

han kände vägen. Alltför många gånger hade han nött den med trampande

hästhovar och blänkande vagnshjul på väg till och från marknaden och

skogsköp för att inte vara säker på den saken.

I halvt sken bar det av genom de mörka gatorna, hästen var alltjämt

skygg och nyckfull, fnös och slängde med huvudet. Kunde det vara

den där underliga röken, som ängslade honom? Eller var det det där

stickande töcknet, som tycktes flyga ikring dem bara en inbillning

som alla de andra, alstrade av hans sjukdom, liksom det där röda,

stundtals slocknande återskenet uppe på himmeln? Han orkade inte tänka

sig igenom det, ville bara framåt. Genom denna underbara, rena luft,

som svalkade hans inre brand som kristallklart källvatten.

Nu voro de på landsvägen, träden flögo brådskande förbi som en kedja

av mörka skuggor. De blevo så främmande i mörkret, dessa välkända

träd, som han mätt och tummat in och sålt på rot nu i så många år.

Det var, som fattade han först nu, att de hade liv och växtkraft. Han

önskade, att de inte haft så brått, att de inte stängt sig kring vägen

så tätt och svart. Som en trång tunnel löpte den genom deras led. Det

var som om de jagat honom i gatlopp mellan sig med höjda lansar. Att

det kunde finnas så många kvar?

Ivrigt piskade han på hästen, tills den föll i galopp, men den mörka

muren vek inte för det. För vart och ett träd han hann upp och kom

förbi, växte det upp tio nya, alla lika höga och ogenomträngliga. Vad

var en väg i all denna skog? Bara en fåra, plöjd i en omätlig åker,

bara en strimma i ett stort mörker.

Han måste hinna upp det sista trädet, han måste förbi! Nu sprungo

också stjärnorna däruppe i kapp med den flåsande hästen, flämtande och

jagade ströko de likt eldstrimmor efter himlen mellan de nattsvarta

molnen.

Så flögo de fram väglängd efter väglängd, och timmarna gingo. De måste

vara flera mil ifrån staden nu. Mörkret började lätta, han kände igen

gårdar, dit han ofta haft ärende, han ville stanna, men hade ej längre

makt över hästen. Till slut vek den av sig själv in på en smal byaväg,

kanske trodde han sig där finna ett stall.

Gryningen stod nu kall och stålgrå över vägarna. Då såg Grubben,

att han var på väg ner emot Tavle by. Var det dit han hade ett så

brådskande ärende?

Nu gick hästen bara i skritt, han föreföll alldeles uttröttad. Nu

stannade han självmant framför varje stuga, bebodd eller obebodd.

Hå, hur kunde han vänta sig en hötapp i Lillgårdsänkans tomma stall?

Sedan flera år stod gården stängd och obebodd. Nej, nog fick han vanka

vidare till nästa stuga. Men också den såg märkvärdigt väl tillstängd

ut med luckor för fönstren och stora bommar framför dörren. Det var så

sant, bonden där hade gått till sågen i staden, och hans familj hade

följt. I nästa gård bodde det folk, — men de hade stängt noga om sig

för tjuvar — ett förut okänt bruk. Från gård till gård bar det av, men

ingen öppnade och såg ut. Överallt var patron Grubb väl känd, i varje

hus hade han köpt eller sålt något. Men här satt han i släden och

kände sig allt sjukare. Den obarmhärtiga morgondagern hade väckt honom

till besinning, nu mindes han allt, sin sjukdom och sin skam. Nog

behövde han också in till folk, eländig som han var. Men var skulle

han bäst knacka på? Ägde han någon bakom dessa tillbommade dörrar, som

han ville visa all sin bedrövlighet för? Nej, sådana vänner fick man

nog inte bara genom att köpa och sälja. Där låg Andersagården, där

låg Lill-Jonas ödestuga — överallt bara fordringsägare på hans själ,

levande och döda!

Men där nere låg den, vintermyren, med sitt mörka hål i det vita

snötäcket. Alltid hade den dragit och lockat honom på något sällsamt

vis, han hade ju till och med tänkt sig odla den en gång. Nu voro de

redan där, vattnet gick nästan upp till vägen. Det var här, det aldrig

frös till.

Så lent och svalt det svarta vattnet såg ut, alldeles som nattmörkret,

som dolt hans skam. Var det hit han haft så brått? Han måste ner dit

ett tag och se.

Här var tyst, här var frid. Inga röster, som krävde räkenskap och bot.

Inga steg mer än hans ner till myrvattnet, som stod där så orörligt

stilla.

Här hade hans män en gång tagit sig fram med spade och myrkniv, där

under snötäcket låg den, nyodlingen hans. Det enda verk, i vilket han

lagt något mer än rena egennyttan, det enda, i vilket han lagt något

av sig själv.

Här skulle han kunna sova gott, här kunde hans pina svalkas.

Beslutsamt vände han tillbaka till vägen, löste hästens tyglar och

lade dem i släden och gav honom så ett rapp över länden, så att den

lade i väg bort ifrån byn.

Så vände han vacklande åter i sina egna steg fram till det svarta

hålet. Halvt medvetslöst mumlade hans läppar några sista ord.

— Min håg från människor haver jag vänt, min själ i dina hand sätter,

stammade han.

Så tog han ännu ett steg.

Svart och outgrundlig ruvade vintermyren under sitt snötäcke över det,

som varit ett människoliv.