III.

_De ondes art förgås all slätt,

de gode ärva landet med rätt._

_INNE PÅ GEBHARDTENS_ kontor sitter Mats och skriver. Tänk, att det

var härinne han skulle hamna till slut ändå.

— — Nog kunde det tyckas, att han skulle haft tillräckligt med arbete

ute i boden, så som där stod till, när han kom. Det var värre än ens

Gebhardt anat, så mycket fuffens och knep hade de haft för sig därute,

bodbetjänterna. Men Mats fick snart nog ordning på dem i alla fall.

Det behövdes bara, att han såg riktigt på dem några gånger för att de

skulle finna det alltför besvärligt med smusslandet. Han hade nu en

gång de ögonen, Mats. Han hade prövat deras makt förr, då han så ung

sattes till ansvar på den stora Andersagården. Det hände väl då, att

drängarna knöto näven i byxfickan och svuro i tysthet över utbölingen

där, som satte ögonen i en, så att det rann som isvatten efter

ryggbastet, men lydde honom gjorde de.

Så också här. Visst gjorde de fina bodherrarna sig lustiga över honom

och hans bonderock och över tafattheten i maneren, det märkte han

granneligen, när han först kom. Och det hade de väl skäl till ock.

Inte hade han den rätta belevenheten, inte, det förstod han gott.

Bakom disken får en ha len och kärleksfull röst, när pigorna komma

och tumma på smöret och en rygg, som står i krum, när fruarna segla

in så stolt i sina krinoliner och fråga på torrgäddan och det nyaste

muslinet. En får veta att skilja på folk och deras behandling. Men

Mats Jonsson, den träbocken, han stod där alltid lika styv och stel

i sin vargpäls och mätte ut sill och salt ur tunnorna med stora,

förfrusna bondehänder, med lika vikt och lika pris för både kreti och

pleti. Och en tocken skulle de lyda och kalla herre!

Och ändå behövdes det bara, att han gav dem en blick i rättan tid för

att de skulle pruta av på avansen de tänkt stoppa i egen ficka och

plocka upp slanten, som av misstag trillat ner i den. De visste inte

själva varför de gjorde det. En sådan förunderlig makt kan det ligga i

ett enda par ärliga ögon.

Men sådant var ju inte till att finna sig i länge. Han sprang förstås

med skvaller och rall till patron om dem, den magergeten, och en

vacker dag skulle det braka löst. Bättre då att själva förekomma. Men

på vad sätt — — Gebhardten tycktes inte vara att leka med, när det

gällde skyddslingen hans.

Till slut fann Jonsson, förste bodbetjänten, på råd.

— Vi få framställa ett ultimatum, sade han viktigt.

Det visste de nu inte alls, vad det var, men Jonsson, han visste det.

Man var väl bildad karl och hade läst i avisorna, om hur Bismarcken

framställt just detta märkvärdiga till fransken för att äntligen få

honom att ge sig.

— Var finns tocke att få då, sade Lundmark, boddrängen, naivt.

Men Jonsson tystade honom strängt, och så visade det sig, att

bodherrarnas ultimatum, det var inte konstigare beskaffat än att de

skulle gå till Gebhardt i samlad trupp och säga, att antingen fick den

där bondbassen i väg eller också de. Och för att inte ångra sig gingo

de med detsamma.

Men patronen tog det farlia lugnt.

— Jaså, sade han bara, tack å adjö då, mina herrar, jag har väl sett

er för sista gången då, för Mats Jonsson, han stannar nog, han.

En bottenärlig karl med huvud på skaft hittar man inte var dag i

fårfållan.

Snopna stodo de där — — det var välan inte det svar man brukade få på

ett ultimatum?

Gebhardt såg sitt övertag — — häftigt reste han sig ur soffan och drog

några sista bloss på långpipan, så att rökmolnen flögo kring honom som

stora ulltappar. Vred och mullrande som den fadern Moses kom hans röst

ur dimmorna över dem med lagen:

— Å nu kommer ja också med de ni sa, fast namnet på de ä för fint å

nytt för mej att gagna till vardags — — men meningen kan ja å den

lyder så här: antingen lyder ni Mats Jonsson å respekterar mej i

honom eller åker ni hela konkarongen ut genom storporten nu på eviga

momangen — förstått?

Jo, det gick ju inte precis att missförstå. Och så slogo de sina kloka

huvuden ihop, och slutet på visan blev, att de togo skeden i vackra

handen och stannade.

Gebhardt log i mjugg — — jojo, bodplatser växte inte på träd, och till

att gå tillbaka till annat voro de för bortskämda. Så han hade just

inte väntat sig annat.

Och från den dagen hade de fogat sig i Mats husbondevälde, om än

motvilligt och knotande. Respekt måste de i alla fall få för honom i

arbetet till sist. Efter några månader skulle ingen kunnat känna igen

Gebhardts gamla bod, så blåst och fint var det överallt i hyllor och

fack. Också expedieringen var en annan, man fick det man skulle raskt

och flinkt — — hög och låg fingo vänta på sin tur utan åtskillnad.

— För sanning ä de int som i himmelrike hos Gebhardten nu till dags,

där de yttersta skola varda de främsta, sade gamle Fattigstu-Jonte,

när han slapp stå och tjäna timmen ut för kardusen sin.

Man kunde aldrig tänka sig, att det var Mats, som hade genomfört denna

förändring, när man såg honom gå där så tyst och tafatt bakom disken

med tankarna liksom på annat. Men såg man noga efter märkte man, att

han hann med både ett och annat för det. Det var en låda, som tömdes

och städades upp eller en hylla, som plockades ur mellan det kunderna

passades — — ingen kunde tro, vad där gömdes mellan burkar och säckar!

Men så tyst och utan åthävor gick arbetet, att man knappast tänkte på

det. Det var rakt som om en tomte gått där och styrt och ställt utan

rast eller ro, tills man en dag överraskades av att allt var liksom

nytt.

Hade han inte bara haft tomteögat sitt på bodherrarna också! Inte satt

det väl mitt i pannan som på tockna spökelser, nog hade han väl två

ögon i skallen som andra manfolk. Dess värre var det — — två tomteögon

måste ju se mer än ett. När man minst anade det glimtade det till ett

slag ur eldögonen där, så det klack i ens syndiga lekamen — — åhja, de

tankarna sutto nog där de skulle, det var ingen fara med det.

Nu tycker man väl, att Gebhardt skulle varit nöjd och gnuggat händerna

inne på sin långsoffa. Men tro någon det — nu blev det en annan

klagolåt.

— Nånå, min käre Mats, ta de lugnt, pustade han. Ä de du, som drar hit

allt de förbannade bondpacket, så en får sitta å slava vid böckerna

till långt inpå nätterna? Å ja, som tänkte mej till att få lite vila

på gamla dar — jo, skön vila, sa den, som låg i spisen.

— Patron får ta sej en bokhållare, sade Mats.

— Jaja, de säjer Lova me, grymtade han, men såna underdjur plockar

en inte i pärlandet, nota bene en, som kan sin sak å ändå inte ä en

luver. De ä sak samma me de som me boden, se, de går bara liksom lite

lättare att knycka ur böckerna.

Det där med ärligheten hade till slut blivit en fix idé hos Gebhardt.

— Behövde ja dej inte i affären, hade ja inga bekymmer för saken, du

kan ju stava å lägga ihop som en klockare å bokföring har du lärt dej

me i vinter, hör ja, fortfor han.

Ja, Mats hade verkligen gått på en aftonkurs i dubbel italiensk

bokföring. Var kväll hade han sedan suttit och plitat och övat sig

till långt in på småtimmarna, tills han hade allt på sina fem fingrar.

— Ta mej katsiken önskar ja inte, att du vore dubbel me, suckade

patronen.

Det kunde nu inte Mats bokstavligen åstadkomma, men den, som arbetar

som två kan ju gott räknas med i dubbel mening. Och så blev det

uppgjort, att han skulle hjälpa Gebhardt inne på kontoret, men ändå ha

ett vakande öga på boden dessemellan.

Först såg det mörkt ut att räcka till för bådadera. För maken till

konstig bokföring som hans husbondes hade väl ingen skådat! Saken

var den, att Gebhardt inte haft kassabok på kontoret bara utan först

och främst i sitt eget klara och rediga huvud. Där förde han sig

till minnes det viktigaste av både löst och fast, det var småkrafset

bara, som fick komma i böckerna. Och den bokföringen hade aldrig förr

brukat klicka. Men nu på gamla dagar började det tryta med både minnet

och redigheten. Sådana galenskaper kunde hända som att Kall Jons i

Bullmark blev krävd på borgmästarns vin, medan borgmästarn fick sig en

nota på en tunna konstgödsel — — det blev förtret och rabalder av, kan

man förstå.

— Farbror får allt se till att få böckerna omlagda efter nyare

metoder, måste Mats en dag klämma fram med, sedan han länge suttit och

grundat över Gebhardtens tecken och krumelurer.

De hade hunnit så långt som till farbrorskapet nu.

— Gör hocke du vill, bara allt kommer dit de ska, brummade Gebhardt,

förtretad över att han måste uppge sitt gamla beprövade system — ett

säkert tecken på ålderdom, tyckte han.

Det blev att börja om från början nästan, precis som därute i boden.

Mången gång såg det hopplöst ut, men med månaders järnflit och nattvak

gick det till slut.

— Ett lärde ja mej ändå på studeringen min, tänkte Mats litet

spefullt, å de var att pruta av på nattsömnen.

Så blev han ännu en gång den, som vakade över gårdens bästa, medan

de andra sovo. Och när allt till slut kom dit det skulle, som

gammelpatron så tillitsfullt sagt, då visade det sig också, att patron

Gebhardt inte bara var välbärgad utan rikare än han trott och att de

fordringar han hade utestående alla voro säkra och solida.

Men inte bara Gebhardt utan också hans bokhållare hade vunnit något på

den hästkuren. År av arbete i boden och på kontoret hade inte kunnat

lära Mats så mycket om affärerna som detta mödosamma plöjande genom

böckerna och de långa samtal han måste ha med sin husbonde om allt,

som han inte kände till. När räkenskaperna äntligen lågo där färdiga i

sitt nya skick, visste han också allt han borde veta om de varor, som

köptes och såldes i boden. Han visste, var man bäst köpte upp smör,

kött och talg, varifrån man fick den bästa skogsfågeln och den finaste

fjällsiken, var man fångade den fetaste laxen och vem, som vävde den

bästa vadmalen, och han visste också, hur mycket finnråg, salt och

tobak man skulle lämna i utbyte. Han hade reda på, när det skulle vara

öppet köp eller dött köp på Stockholmsresorna lika väl som patron

själv och hur man skulle utrusta sörlandsfararna. Också kunderna hade

han redan på sina fem fingrar, visste, vem man kunde våga ge kredit

och hur mycket han var god för. Men några tjyvknep med bjudbrännvin

och fördubblade priser och hela hemman i pant för några fattiga säckar

nödårsmjöl hade varken Gebhardt eller hans böcker att lära bort.

Det tycktes inte heller behövas, det var verkligen sant, som Gebhardt

skämtsamt klagat över, att bodhandeln ökades för var dag. Många av

patron Grubbs gamla kunder började söka sig tvärs över torget i

stället. Därborta hos Grubben sades allting gå på slarv och hafs

numera. Man kunde hitta både ett och annat i mjölpåsarna, nubb och

hästskosöm till och med, och faster Malin hos Corins hade fått sig en

kackerlacka i vetekaveln hon bakat, men när hon kom med den till boden

svor en av bodherrarna på att det var en korint. Grubben själv hölls

ju aldrig i boden numera utan var mest nere i sågen eller ute efter

vägarna i sina affärer — bodhandeln räknade han väl för ingenting.

Det var därför inte underligt, att de ordentliga kunderna troppade av

en efter en till Gebhardt. Inte var det väl precis Mats själv, som

drog dit dem med sitt stela och tvära sätt, men den ordning och reda

han fört med sig. Man var inte så ohull varken på brännvinet eller

bröstsockret hos Gebhardten, men så behövde man inte heller komma hem

med lort och skräp i påsarna eller väga om varorna på besmanet, när

man kom hem.

För var och en som sögs till affären, blev det också mer att föra in

i böckerna, så det var visst ingen sinekur att vara patron Gebhardts

bokhållare. Men Mats redde upp det gott, en naturlig fallenhet

för siffror och räkenskaper hjälpte honom. Hans gamla kärlek till

mått, mål och vikt, till allt det noga utstakade och avgränsade, det

orubbligt jordiska och fasta, allt det, som han med sitt fädernearv av

världsfrånvändhet kände som en räddning och trygghet undan fruktlösa

grubbeltankar, vaknade igen. Han tyckte, att han nu äntligen kommit på

sin rätta plats i livet, att han här fått en fristad undan sig själv.

Härinne i det lilla kvava kontoret, mellan de trånga sifferkolumnerna

rymdes inte den besvärliga och obändiga våldgäst, som hette själ. Han

hade haft sitt sista samtal med den under sjukdomen och svagheten, men

sedan hade han kört den på porten. Nog hade han tyckt sig höra något,

som smög därutanför och strök efter rutan som vingen av en fågel en

dag, då vintern åter bröts i vår med all sin forna våldsamhet. Men han

hade inte gett sig tid att se upp från böckerna ens. Och av våren blev

sommar och av sommaren höst, som det brukade vart år, och så var det

inte mer med det. Och nu satt han här med sin nya ring på fingret.

Det kändes just inte så märkvärdigt, att den satt där, det var liksom

så gammalt och vant, den varken tryckte eller klämde. Men ändå kunde

han inte låta bli att se på den. En sista glimt av sommarsol föll in

genom fönstret och kom den att blänka till för var siffra han skrev.

Den var bred och stor, lödig och tung, gedigen vara alltigenom. Inget

fusk eller fel i legeringen, alldeles som med Lova. Den passade till

hans nya ställning och nya kläder. Rock av Gebhardts prima köpetyg och

sydd av stadens bästa skräddare efter riktiga mått — det var annat

det än bonderocken han burit. Nu hängde den i skrubben, men varken

reva eller hål var det på den än, den var visst outslitlig. Den hade

han trivts i, och fast den varit så illa sydd och skuren som på måfå,

var det som om den passat bättre. I kväll, då ingen såg det, skulle

han ta fram den och krypa in i den ett tag som i ett varmt hem man

lämnat och saknar.

Annars såg han visst inte så ofasonlig ut i stadskläder, det sade

honom både Lova och patronens salongstrymå. Det nya snittet, det nya

tyget tog bort så mycket av det klumpiga och tafatta, av det fattiga

och nötta, kunde man trott, att kläder gjorde så mycket? Och stärkt

krage och halsduk, för mindre hade det inte gått. Men nog var det som

om hän suttit i klämmare och halsjärn, det var väl det, som snörde

ihop strupen ibland.

Det var i går till trolovningskalaset, som hela stassen kommit på

först, förstås. Lova visste, vad hon ville, hon, fast hon ville

bara det, som var rätt och bra, som det hövdes en så präktig och

ordningsfull människa. Nog måtte hon väl veta bättre, vad som passade

sig för hennes fästman och Gebhardts kompanjon! Fast så långt som till

polisonger och tupé hade hon inte fått honom än.

Men annars hade hon ju fått honom längre än så — tänk, att det

äntligen kommit till klarhet och trolovning dem emellan! Nog hade han

väl tänkt sig, att det skulle gå därhän till slut ändå. Han hade ju

sett från första dagen han kom i huset, att husmamsellen hade ett gott

öga till honom. Och han var ju skyldig henne stor och djup tacksamhet,

hon hade ju gjort honom så gott som ingen annan kvinna. Som en mor

hade hon passat och vårdat honom i sjukrummet, och hon hade inte

släppt honom med det. Passningen och vården av sig och sitt fick han

lika ömt den dag som i dag var, all den omvårdnad och det deltagande

han aldrig fått förr i sitt hårda, karga liv. Glädje och livsvärme

hade han hämtat ur all hennes uppoffrande godhet lika törstigt som

hans karga, frostslagna hemjord drack sol, den dag sommaren äntligen

kom. Det var som om något lösts också inom honom och tinat till grobar

mjukhet, som om bottenisen äntligen smält och blottat ett väldigt

fält, besått av ingen. Nu gick där någon med handen fast på plogen och

vände jorden till rätta. Alla lönnliga tankar, alla vilda drömmar,

allt förstucket begär skulle kastas upp i dagsljuset för att blekna

bort och försvinna. Vintermyren djupt i hans inre — vem gick där

skoningslöst med plog och harv? Snart skulle den kanske ligga där,

kuvad och tämd, så lugn, så tom på djupet. Och vittra skulle ligga

där död med plogbillen genom hjärtat, som han drömt någon gång. Då

skulle väl allt vara gott och färdigt för god sådd, rena tankar och

förnöjsamhet. Han hade redan lärt att skämta och le på denna tid,

Mats, litet valhänt ännu, men snart skulle han väl lära mer.

Men Lova, hon nöjde sig inte med skämt och leenden bara eller med

att vänta på det, som sakta skulle växa upp av sig själv. Hon var

fastheten och klarheten själv. Med ring på fingret visste man, hur

man hade det sinsemellan både inför varandra och inför folk. Sedan

kunde man närmare lära känna varandra i tukt och Herrans förmaning. Så

tänkte varje ärbar kvinna, tyckte hon.

Mats läste hennes tankar — var han inte skyldig henne det hon begärde?

Det var bara ett han velat invända, något, som hon nog aldrig förstått.

— Vänt lite, de ä int utdikat i mej än, hade han velat säga.

Bättre kunde han inte uttrycka det där, som höll på att ske i hans

inre och som var så omedvetet och ogripbart ännu. Fast rocken var en

annan hade han visst inte annat än bondeord att ta till, om det så

rörde det andliga. Annars borde väl Lova ha förstått bondespråk så

väl som han. Hon var hemmadotter från Sävar, så att hon passade honom

i alla avseenden. Av god stam och uppfostran var hon, bättre hustru

kunde han aldrig få. Några år äldre än han var hon ju, men desto mera

förstånd hade hon.

Han förstod ju, att man inte kunde låta en sådan flicka gå och vänta

på det, som kanske aldrig kom. En, som satt med farsarv på banken och

allt sitt sparat kunde ju begära rent besked. Det sades, att självaste

patron Gebhardt lagt sig ut för husmamsellen sin, och det såg inte

bättre ut än att han gjorde det än. Åtminstone var det hennes vilja,

som var lag i huset, efter vad det kunde tyckas.

Men vad Lova ville, så inte ville hon heta gamjänta innan årets slut,

ty då skulle hon fylla sina trettio. Grep han sig inte verket an nu,

så tog hon väl gamlepatron i förargelsen, tänkte Mats.

Han fick se till att gifta sig nu och bli stadgad karl, då först

skulle ungdomsgrillerna riktigt dö. Giftas var ju inte bara att smekas

och gantas, det var en allvarlig sak, och så gjorde han då äntligen

allvar av sitt frieri.

Hon var ju inte oäven att se på heller, Lova, tvärtom. När han såg

henne sitta där i går vid det festligt dukade trolovningsbordet som

värdinna, så ståtlig och prydlig i sin styva sidenklänning med vita

krås, strålande i sin nya värdighet, tyckte han med ens, att alla

tvivel veko. Hon var den kvinna, om vilken det stod skrivet, att

hennes största prydning är, att hon renlig och flitig är, hon kunde

göra en mans sanna lycka. Han var inte värd en sådan skatt, men han

skulle bli det.

Hade han inte vetat förr, vem Lova var, så fick han förresten veta

det nu av gamlepatron i hans tal. Om hur det varit hon, Lova, som

burit hela det stora husets skötsel på sina axlar sedan sitt tjugonde

år utan att svikta, om hur hon höll husfolket till sitt och hade

omtanke och ett vänligt ord för var och en av dem. Just en hustru

för en blivande storpatron var hon, sin uppfostran hade hon fått

i prästgården hemma med prästgårdsmamsellerna, när hennes egna

föräldrar dött. Och fastän hennes håg stod till det husliga, var hon

inte bortkommen i läsning heller. Åt ingen skulle patron Gebhardt ha

velat anförtro denna krona, om inte möjligen åt Mats, för vilken han

fattat en faderlig tillgivenhet. Han hade väl haft andra tankar ett

tag kanske också, men gammeldomen fick ge sig inför ungdomstycket.

Men för att glädja sin kära Lova på hennes högtidsdag och bevisa Mats

sitt förtroende samt framför allt för att vara säker på att alltid få

behålla dem båda i huset, ville han nu komma med ett förslag, som han

länge grundat på. Och det var, att Mats Jonsson skulle ingå i firman

som hans kompanjon och för den händelse att han gick in på detta,

ville han utbedja sig av trolovningsvittnena, att även bevittna deras

överenskommelse, tills den på laglig väg kunde bli fastställd.

Allt detta kom nu inte precis som en överraskning för Mats, han hade

ju anat ett och annat genom Lovas mystiska antydningar, hon var inte

den som kunde gömma på en hemlighet. Men lika rörd och gripen blev han

för det.

Det var så underligt här i livet — dit det bar, så bar det. Sedan

olyckor och motgångar en lång tid följt på varandra slag i slag,

kunde det plötsligt slå över till motsatsen. Och då var det med en

gång ingen måtta på allt gott, som kom ramlande ner över en. Vem

skulle sagt för ett år sedan, då han låg där i fårfållan, övergiven

och föraktad som ett djur bland djur, att han i dag skulle sitta

som hedersgäst och blivande kompanjon i ett av stadens mest ansedda

handelshus?

Med fuktiga ögon höjde Mats sitt glas först mot sin gamle vän och

välgörare och sedan mot sin trolovade.

Jag har ju ingenting att komma in i firman med, hade han velat säga.

Men han visste, vad Gebhardt då skulle svarat. Du har din energi och

din ungdom, skulle han sagt. Han räknade ju aldrig som andra.

Därför höll han inne med alla längre utgjutelser. Tack, var det enda

han fick fram. Han var förresten inte vidare snäll i orden ännu, när

det gällde bordstal, Mats Jonsson.

— Nånå, tacka vackert, muttrade Gebhardt godmodigt. Du har gett mej

smak för långsoffan igen, sen du tog hand om kontoret åt mej, din

luver. Å va skulle de bli av mej i min vrå utan Lova och hennes

kvällstoddar och vattgröt, de skulle ja just villa veta. Gamlingen

vill inte från sina vanor, de ä alltihop.

Det var väl så också, från och med i dag tycktes det bli Mats, som

fick ta ledningen. Sedan Gebhardt tittat in en stund på kontoret, drog

han sig nöjd tillbaka till sitt rum, där han antagligen just nu tog

sig en tupplur med avisan över ansiktet.

Nog kändes det underligt i alla fall att sitta på den plats, där han

nu satt! Så hade den väl visat honom rätt ändå, bäran han skapat ut

av sina ungdomsdrömmar, visat honom hit till siffrornas och de stora

möjligheternas värld, där han dunkelt anat, att all yttre människomakt

låg förborgad. Det var inte ändå, som han trott ett tag, att han läst

fel över trollnystanet där. I sina svåraste stunder hade han ibland

inbillat sig, att han med sina tafatta signerier i pojkåren verkligen

hade skapat sig en riktig bära, men att han av okunnighet hade råkat

läsa orätt ramsa över den liksom gumman i berättelsen, som i misshugg

slungade över sin de farliga orden: Drag boss, drag boss, du lede!

En sådan bärare måste ju ständigt förfölja sin olyckliga skapare och

draga bekymrens och förödmjukelsernas boss och strå över honom.

Men nej, han hade nog funnit rätta lösenordet för trolltyget ändå! Där

rann den, sifferbäran, trind och pösande, fylld av tusen möjligheter,

in mellan raderna i Gebhardtens böcker och rundade ut summorna på ett

behagligt sätt. Gebhardts böcker, — hans böcker, från och med i dag

hade han ju själv andel i varje sådan summa.

Skulle han inte vara glad då, glad och stolt, när han äntligen fått

det, som han velat!

Tankfullt såg han ner för sig, medan handen mekaniskt fortsatte sitt

sifferskrivande. Den bleka septembersolen föll alltjämt in genom rutan

och vävde samman allt det fina dammet, som svävade i luften, till en

gyllene spindelväv. Men för var gång han flyttade handen för att börja

en ny rad, högg ringen på hans hand till genom solslöjan, blank och

vass i all sin splitternya förgyllning. Det var som om den skurit av

tusen små sköra trådar.

Till slut väcktes han ur sina tankar av att någon knackade på dörren.

— Stig in! ropade han utan att vända på huvudet.

Någon steg inom dörren, men när han sedan inte hörde något mer på en

stund, såg han sig hastigt om. Längst nere vid dörren stod en ung man

i bondekläder med hatten i hand och trampade förläget på samma ställe.

— Ä ja int igenkänd? sade han slutligen. Vi ä ju liksom lite släkta.

I detsamma såg Mats, vem det var, den rödhårige utomåkerspojken

från Tavle, som Anna-Greta och han hjälpts åt att mubba en gång i

en fettisdagsbacke, därför att han kysst Storgårds-flickan. Då hade

han varit morsk nog mot sin fattige släkting. Nu stod han där lika

röd i synen som i håret i sin bortkommenhet inför den fina herrn i

stadskläder.

Jojo, du och de dina, ni se aldrig längre än till rocktyget, ni,

tänkte Mats med gammal avoghet.

För första gången gick det riktigt upp för honom, vad hans förändrade

ställning betydde i hans förhållande till andra. Heder och anseende,

artighet och hänsyn, ett eget människovärde, rätten att leva och

vara sig själv betydde den — allt detta, som han så bittert fått

sakna förut i sitt förtrampade liv. Och han, som nyss fått en sådan

förflugen tanke, att han kanske sålt bort friheten sin. Fri, ingen

annan var väl fri än den, som kunde stå över sin omgivning. Äga,

härska, det var den enda frihet som fanns — så enkelt var det.

— De ä ju Karl-Anton från Mon — nå, va ä de om? sade han kort.

Men den rödhårige tycktes ändå inte ha så lätt att komma fram med sitt

ärende. Tigande stod han alltjämt där och stirrade ner i hatten, som

om han där kunnat hitta ett gott infall.

— Pengar, kom det till slut motsträvigt, som om någon dragit det

ur halsen på honom. Va skull ja träng om annat än pengar, ja som

hela Tavle by? Vi ä i knipa, storhopen av oss, de ä int bara

utomåkersfolket nu, som sitter fast hos Grubben.

Pengar, där stod han och talade om pengar som den fattige om brödet,

den dryga bondsonen av den enda rika utomåkersläkten, som en gång haft

lika gott om skogspengar som om fräknar på näsan sin. Jaså, var det så

illa ställt ändå med Tavleborna — jojo, nu kunde de finna vägen till

honom, nu bodde han inte i fårfållan längre. Minnet av Ejnar, som han

stått där en gång så magastinn på marknaden och hånat honom för hans

fattigdom och övergivenhet, kom plötsligt för honom.

— Håhå, svarade Mats strävt, tror I att ja går me löspengar i fickan

som Storgårds-Ejnar! Varför vänder I er int till tocke storfolk först?

— Ejnar — här tycktes Karl-Anton först riktigt få mål i mun — ja

tänker, att han har nog av sitt. Den, som har bå syster å mor att

sörja för utom käring å barn å skuld på gårn å som därtill super å

lever rövare me jänter å kort — nänä, token för sej, sa Kalle munter.

Nu tycktes ordströmmen ha kommit i gång och flödade som en

översvämning ut över den sumpiga mark, där Storgårds-Ejnar höll på att

gå ner sig. Men i Mats öra hade ett enda ord envist satt sig fast,

som hejdade och dämde upp alla de andra. Anna-Greta, var det då sant,

att hon lämnat mannen sin, som någon påstått, fast han inte velat tro

det? Visst hade de försökt att komma till honom med både det och annat

skvaller från hembygden, men han hade alltid hållit det ifrån sig. Och

därute i boden hade han med vilja undvikit bysfolket. Det som var dött

och begravet skulle en inte gräva upp igen. Hemkänslan hans var död,

trodde han, som ungdomskärleken.

Men nu kunde han ändå inte för sitt liv låta bli att fråga — han borde

ju äntligen få veta, hur det var. Och Ejnar, som skrutit över, hur väl

det var mellan giftasfolket!

— Syster? sade han långsamt och med nedslagna ögon, Anna-Greta har

fäll kar, som försörjer sej, vet ja.

Rödhåringen tystnade förbluffad mitt i en mening. Så kom det ett

listigt och plirande uttryck i hans rävögon — jaså, den skon klämde

än! Med hemlig skadeglädje tog han upp frågan — här fann han äntligen

en anknytningspunkt till den han ville ställa sig in hos. Här var en

till, som hon hållit för narr, Storgårdsstintan, det var inte bara

han, som fått stå förgäves och språka på fönstret hennes. Glömt var

nu det gamla barndomsgrollet mot fattigpojken, svartfåret i släkten,

olyckskamrater voro de, han och Gebhardtens kompanjon.

Och med den försmådde friarens hela illvilja började han skildra

Anna-Gretas äktenskapshistoria. Om den unga hustruns alla konstigheter

och tilltag så som han förstod dem och om Gam-Eriks undfallenhet till

den dag, då han miste tålamodet och körde henne på porten. Enligt

honom fanns det ju bara en förklaring på Anna-Gretas påhitt. Oro och

själasjuka — tro det den som kunde. Åhnej, hon hade nog haft annat

för sig än böner, hon, när Erik var borta, han hade ju själv sett

svartingen där stryka som en hungrig varg kring gården hennes. Mycket

kunde ju Gam-Erik överse med i sin enfald, men öppen otro kunde han

väl inte förlåta ändå.

Som förlamad satt Mats där och hörde på det giftiga pratet. Han hade

dock trott den dag han tog farväl av Anna-Greta och hon tycktes så

bruten, så luttrad av lidandet, att hon för alltid avstått från gammal

synd. Den uslingen — hade hon kunnat ta honom till nåder igen, han som

skändat och övergivit henne — vila i hans famn, kyssa den mun, som

ljugit? Då hade hon heller aldrig älskat honom, Mats, då var hela hans

ungdomsdröm en simpel lögn!

Nej, det kunde inte vara sant, utan att veta det sprang han upp och

började gå fram och tillbaka över golvet, händerna höll han knutna i

sin upphetsning. Men så mindes han, att hån måste behärska sig inför

dessa listiga ögon, som så skadeglatt följde varje hans steg.

— Jaså, Anna-Greta ä verkligen hos mor sin, sade han så lugnt han

kunde för att säga något. Nå, än Erik då?

— Jojo, där ränner hon me mor sin kring gårdarna nu å hjälper henne

att hugga bort vin å sätta bort tannvärk. Å karn hennes, han ä gången

till Amerikat, berättade Karl-Anton ivrigt. Dem ä skilda riktigt nu på

Ameriksvis. Å prästgårdsmamsellen, hon tog över till Erik i somras,

hon, för att bli som en syster för honom — jaja, de skulle läsas över

de därute för säkerhetens skull först.

Nu stod Mats inte längre ut att höra på detta dumma skvaller. Men

sedan — en annan gång; han skulle inte släppa rödhåringen där alldeles

ur sikte, det kunde ju vara ett och annat man ville veta. Kanske borde

han göra honom den där väntjänsten ändå?

— Hör nu, ja har lite brått, sade han hastigt, hurdant var nu ärendet

ditt?

Ofrivilligt återtog han barndomens förtroliga tilltal. Den andre

märkte det och blev glad.

— Ja ville ha din borgen, ingenting annat än borgen, Mats, sade han

ivrigt. Du ä ju ett stornamn nu, så gott som reda pengar i banken.

— Borgen ger ja inte gärna, sade Mats tveksamt, ja ä lite gammalaktig

av mej i somligt. Inte ä ja så bibeltroende som far min, men av hans

ord minns ja ändå ett å annat till min egen nytta. »Min son», brukade

han säja efter ordet, »var icke när dem, som sina hand förplikta och

för skuld i borgen gå. Ty om du icke haver till att betala, så tager

man din säng bort under dig.» Å ja vill nu gärna behålla min goda

säng, när ja änteligen fått en.

— Ja, nog har du bäddat fint åt dej allti, sade utomåkerspojken

avundsamt. Under mamsell Lovas sidentäcke behöver nog ingen frysa.

Jaja, kärleken ä som ränseltannvärk, den, än kniper de i en tann å än

i den annra.

Men när han såg Mats mörka min insåg han, att han gått för långt. Han

kände ju svartlynnet där, när det väl brusade upp, det var som med

åskeld, med mjölk fick det dämpas.

— Nånå, söte, gulle deg, Mats, ta int illa opp lite skämtan av en

barndomsvän, sade han inställsamt. Ä de så, att du int vill släppa

till namne ditt, så får fäll en fatti stackare finna sej en ann utväg.

— Nåja, sade Mats blidkad, de va ju om borgen bara de va tal. Men

annars har ja ju en liten sparslant ock, som kunde bli till nytta.

Det var sant — halva sitt lilla arv hade han kvar och dessutom så

gott som hela årslönen hos Gebhardt, där han ju haft fritt bord hela

vintern.

— Men säkerhet får ja ha, tillade han med bondsk försiktighet.

— Säkerhet, ja, tro ja de, sade Karl-Anton storförtjust. Han hade

aldrig trott, att det skulle gå så lätt. Nog var det i yttersta

nödfall han vänt sig till Mats Jonsson, den tvärviggen. Och så blev

han rent av vänligt bemött — jojo, rikedomen, den lenade sinnet, den.

— Duger de me myrgärdan min bortve Storgårdsviken som pant? frågade

han försiktigt.

— De duger, sade Mats kort.

Och en stund efteråt gick den rödhårige därifrån med pengar på fickan

och glad i hågen. Han tyckte, att han sluppit undan för billigt pris.

Myrgärdan, det var nu också något att ta i pant!

Men kvar stod Mats och grundade över, varför han gjort som han gjort.

Sparslanten hans, som han så väl gömt på, det enda han verkligen ägde

själv! Som han lagt tillsammans med riksdaler på riksdaler i en oklar

känsla av, att den kunde bli till nytta en dag. Den, som skulle bli

grundplåten till något stort, hade han tänkt sig. Kanske kom det en

dag, då han önskade göra en självständig affär utan att fråga Gebhardt

till råds, då kunde den bli bra att ha. Och nu hade han offrat en

god del av den på den där rödräven, som varit hans fiende sedan

barndomsdagarna!

Det var således inte av vänskap, av oegennytta han handlat som han

gjort. Vad frågade han efter, hur de hade det nu i Tavle by, alla

dessa, som gjort hans ensamma barndom till ett slaveri och en plåga.

Vad var det då han velat vinna på affären? Ty aldrig gjorde man väl en

affär utan att vilja ha vinst på den.

Men så mindes han sina tankar nyss — Anna-Greta var det ju! Nu hade

han rödingen där på limspöet, när han ville veta mer, var det bara att

hala in honom igen. Nog var det underligt att tänka sig, att just när

han äntligen bundit sig, då gick hon där fri, fri!

Häftigt slog han upp fönstret och lutade sig ut. Det vette ut

mot Gebhardtens trädgård. Sval och het på en gång strömmade

sensommarluften in över honom, lätt rusande som självjäst vin. Det

var som om himlen lyft sig av egen kraft, så oändligt stor och fri

var den. Och att tänka sig, att den omslöt en lika stor och vid

människovärld! Det hade han aldrig tänkt på förr. Dagar och nätter

kunde man fara över länder och hav, och det tog aldrig slut på det

nya. Och den man helst hade hos sig var med, och också hon blev en

annan, blev ny men var ändå densamma. Allt blev till slut som det

borde ha varit under denna strålande, gränslöst fria himmel.

Som bländad av det lysande blå däruppe slöt han ögonen. Då strömmade

gräsets och de vissnande blommornas doft ändå starkare in över honom.

Långt bortifrån drog ett stråkdrag av söt och het doft genom den svala

luften, en doft av soltorkad klöver från gärdorna därute, från blommor

i dikesrenen, som lyckats gömma sig undan lien. Eller kom den ändå

längre bort ifrån, från vintermyrens häxbrygd? Det var så längesedan

han känt den doften nu, den gjorde höstluften så glödande varm igen.

Nu låg den där, myren, i det bleka och falska solskenet, farlig som

aldrig förr med myrkronornas fallande skära flockar likt rosor på ett

brudtäcke av svart, blankt siden. En natt blott vid dess gröna strand,

medan taltrastens sista sång flöt som mörka bloddroppar ur skogens

hjärta, innan den flög sin kos. Lyfte i den gränslösa rymden och

visade dem vägen bort.

Klagande och jublande stego inom honom en gammal visas höga ord:

»Se, min kära, du äst dejelig och ljuvlig, vår säng grönskas», sjöng

det.

Ofrivilligt knöt han händerna så hårt om fönsterposten, att knogarna

vitnade. Något pressade sig skarpt in mellan hans fingrar, det var

ringen på hans vänstra hand. Han liksom vaknade till av smärtan och

såg sig omkring. Det var som om han huvudstupa fallit ner ur den

skyhöga rymden däruppe, ner i en trång, svart brunn.

Världen var så gränslöst stor, men rummet, där han stod, så litet.

Fången satt han härinne, just som Lovas tama siska, med en duk över

huvudet om natten för att inte se. Och så var det med alla människor,

världen var stor och fri, men inte de.

Fäst var han med ring och löfte, med trolovningsed och fästegåvor lika

starkt som inför prästen. Och rymde han ifrån ed och förpliktelser

och tog den kvinna hans hjärta begärde, skulle hans barn bli sådana,

vilka kallades överträdelsens barn, lögnens foster, foster av

äktenskapsbrytare och sköka!

Nej, det var nog, att det var en som ljög och bedrog och kastade sig

från den ene till den andre! Ärelös var hon, Anna-Greta, kastad ur

mannens hus, en äkta hustru, som sölat sig i otrohet! Hon hade väl

inte haft nog av synd och uselhet förut. Tog han henne i famn vore det

som att famnta lögnen själv — — aldrig fick han frid mer.

En dov och vanmäktig vrede mot Anna-Greta efterträdde hans vilda

längtan.

— Låt henne ligga där i dypölen, tänkte han hatfult.

Häftigt slängde han igen fönstret, så att rutorna skallrade, och

rusade in till sig. Som en sömngångare tog han fram faderns gamla

bibel, han läste ibland i den nu, tanklöst som i varje annan bok, för

att få kvällarna att gå. Ingenting hade en så rent mekanisk förmåga

att lugna hans sinne som dessa underliga och djupa ord, vilka alla

tycktes ha en förborgad mening, som han ännu inte förstod. Likgiltigt

bläddrade han igenom blad efter blad och läste ett ord här, ett ord

där, medan hjärtat långsamt saktade sina vilda slag. Till slut föll

hans öga på några välbekanta rader om ett annat slags kvinna.

»Vilkom en dygdig kvinna beskärd är», stod det, »hon är mycket ädlare

än allrakostligaste pärlor.

Hennes mans hjärta tör förlåta sig uppå henne, och bärgning skall

honom icke fattas.

Hon brukar sig på ull och lin och arbetar gärna med sina händer.

Hon står om nattena upp och giver sitt husfolk mat och sina

tjänarinnor deras del.

Hon gjordar sina länder fast och stärker sina armar.

Hon märker, när hennes handel kan hava förkovring, hennes lykta

utsläckes icke om nattena.

Hennes prydning är, att hon renlig och flitig är, och framdeles skall

hon le.

Hon ser till, hur det i hennes hus tillstår, och äter icke sitt bröd i

lättja.

Täckelig och dejelig vara är intet: en kvinna, som Herran fruktar, den

skall man lova.»

De orden voro ju som skrivna till Lovas pris. Vid henne var han

pliktig att hålla fast till sin egen lycka.

Fanns då intet annat ord att slänga mot henne där, vittra? Plogbillen

hade visst skrapat skinnet på henne ändå. Hon låg där vid dikesrenen

och blödde, men hon levde än. Men här fann han äntligen ett ord,

skarpt som en förgiftad pil.

»En skökas mun är en djup grop, den Herren ogunstig är, han faller där

uti», hette det.

Nej, han skulle inte kliva ner sig i den svarta gropen igen, dikas ut

till bottnen skulle den, vintermyren!

Men skökonamn fick han alltjämt ge henne, Anna-Greta, för att bli

henne kvitt.

Beslutsamt slog han ihop boken och gick in till sin trolovade.

— — Men när han på kvällen åter blev ensam inne hos sig, drog han

hastigt av sig sin fina rock, tog ut bonderocken ur skrubben utanför

dörren. Så hemvan den kändes, så välgörande grov och sträv! Den var

inmängd med kyla och fuktighet därutifrån kallskrubben, det var som

ett svalkande bad.

Och när han väl fått den på sig och förnöjd sjönk ner i sin gungstol,

slog det honom som en uppenbarelse, vad som skett i dag.

Ett hem för hjärtat hade han fått, en jord att slå rot i. Den första

remsan mark av hemjorden hade han förvärvat sig!

Så rik hade han aldrig varit.

— — — —

Och den jordbiten blev inte den sista. Från den dagen hittade

Tavleborna bakvägen in till Mats Jonsson, när de hade ont efter mynt.

Och när hade de inte det numera? Godtiden var inte för jordbruket,

den. Och det var ju så konstigt med pengarna nu för tiden. De voro

kanske både fler och lättare att få tag på än förr. Och ändå var det

som att få tomluft i händerna bara, när man lyfte avlöningen uppe

på hygget eller nere vid sågen. Innan man visste ordet av, hade de

dunstat av igen.

Det var väl så, att man lagt sig till med ett annat sätt att leva än

förr. Man skulle ha allt det man behövde och mer till, var det så

sedan skulle tas. Västerbottningen hade redan glömt att blanda bröd

och halvsvälta i nödtid. Förr lät man sista jordtorvan och sista

friheten gå.

Det var mer än timmer den drog till sig, Grubbens såg. Människor sögos

också in i dess omätliga gap till att mata kapverk och klyvverk.

Fria som skogens träd, vuxna efter olika mått, kommo de dit. Men det

var som om också de kapats och kluvits till önskad standard därinne

i det stora tuggverket. Inte en liten ojämnhet eller egenhet borde

slippa undan den ilsket vinande kanttrissan. Så lika varann som

möjligt med saven urpressad skulle de strömma ut från sin enformiga

dagligdagsgärning liksom plankorna i rännorna till tack för bukfyllan

och sin ostörda nattro.

Det var många bondsöner från Tavle, som gingo på arbete i Grubbens

såg nu, och allteftersom fäderna deras sålde bort sig, drogos även de

dit. Men ännu var det också många, som sökte kämpa mot strömmen och

hålla gården och jordbruket uppe. Det var de, som i sin beträngdhet

först hittat vägen till Mats. Han gav andra villkor än Grubben, han.

Här var varken fråga om ockerräntor eller olaga förpantning, bara

om skäliga intressen och ordentliga reverser. Och tog han pant var

det mest i värdelös myrjord, som de aktade mindre än smutsen under

stövelklackarna. Om han nu alls lät sig beveka till ett lån, han var

inte så godgiven med dem som Grubben. Det var ingen öppen brodersfamn

hela dagen där och inga fulla drickesstop att dränka bekymren i. Men

så slapp man också att bli lurad under ruset.

Fast nog kostade det på måtro för de styvnackade inomåkersbönderna

att kröka rygg för Fattig-Jonas son efter hjälpen. Stod han inte där

så åtspänd och styv i sin fina klädesrock och var inte alls angelägen

om bekantskapen deras. Man fick bocka och hovera sig både en och två

gånger bara för att bli riktigt igenkänd. Som om de inte mindes,

hur han sprang där en gång, mager och blåfrusen med skjortan ut ur

byxbaken och gette korna deras för en brödbeta! Inte kunde en ana då,

att den harkranken skulle lista sig till att bli Gebhardtens högra

hand en gång och den, som ensam skötte hans gamla affär! Det sades,

att det var Gebhardtens pengar Mats lånade ut som sina nu. Så omsams

och eniga voro de.

Inför den vetskapen fick man väl svälja förtreten, som ville sätta sig

seg som pärpalt i halsen. Men fasligt svårt att få fram ärendet var

det.

— Vi fick in å häls på er, herr Jonsson, när vi tog åt stan, började

de insmickrande och förläget. Jestatligen, tocken storkar I ä bliven.

Godda å tack för sista!

Men än förlägnare kunde man bli för svaret man fick.

— Tack för sista själv, Per Jons! De va, när ja fick ett slag på

truten å dej för att svartkalven din kesa över pärlanne ditt, året

efter far dog var de. Lushund fick ja heta av dej då å int herre.

Då teg Per Jons för en god stund och försjönk i minnen. Det var

konstigt, så klart han nu fick för sig i en hast, allt det han helst

ville glömma, alla de glåpord och slag han slängt över stackarn där i

förbifarten den gången han bara var en faderlös uppfostringspojk. Att

man kunde vara sån ibland, han var ju inte annars svår mot varken folk

eller fä. Nog var det ett vettlöst agg de hetsat varandra till mot

pojkstackarn där för faderns skull. Men hugg går igen — nu stod han

själv här och fick slag i ansiktet!

Mången vände med oförrättat ärende efter den inledningen. Men de som

sutto som mest trångt hade ingen annan råd än att gapa och tomsvälja,

tills de hämtat sig nog för fortsättningen. Och bara han väl fått hävt

ur sig den första bitterheten, så var han inte så svår att tas med

sedan, som han såg ut, Mats Jonsson. Han kunde till och med mjukna upp

till skämt och prat om gammalt och nytt. Och hur det var, kröpo också

vanligen pengarna fram till slut, fast efter långa och omständliga

resonemanger om hur de skulle användas på bästa sätt. Då visade det

sig, att han också kunde ge ett gott råd i fråga om jordbruket på

köpet.

— Du skulle dika ut storgärdan din bättre åt våren, sade han, å ta

till växelbruket på åkern, så jorden får vila. Då skall du se, att

skörden blir nära dubbel för dej å att du å gumman din slipper gå å

dra tömmen över kornvretarna till Lovisa.

Det var rent konstigt, så kunnig i jordbruket han var. Men han skulle

ju vara särskilt lärd på det också. Och varenda jordbit av deras ägor

hade han reda på, var den låg och vad den bäst bar.

Och när inomåkersbonden äntligen gick hade han heligt fått lova att

lägga en del av pengarna i en ny brunn för kreaturen eller en bättre

gödselstad och inte bara låta allt gå till mat och kläder. Och lättad

från stundens betryck lovade och svor han vad som helst.

— Gudskelov å tack, nu kan ja hålla gårn ännu ett år, tänkte han

kanske, där han skumpade i väg i sin Jakob-jacksare efter den

hårdfrusna vägen.

Men kvar på sitt kontor satt Mats Jonsson efter varje sådant besök

och undrade alltmer över sig själv. Vad ville han egentligen med allt

detta, och varför lade han sig i dessa människors angelägenheter? För

var och en, som kom, föresatte han sig, att nu skulle det vara slut,

den som nyss gått ut genom dörren skulle vara den sista han hjälpt.

Vad brydde han sig om allt detta främmande folk, som en gång förkastat

honom?

Men så behövdes det bara, att det tog i dörren på ett tveksamt sätt

och att en Tavlebonde steg inom den, för att det skulle kännas så

underligt. Först som en stor och dov bitterhet, som steg i halsen och

nödvändigt ville ha utlopp. Jaså, de kommo äntligen nu, så att han

fick säga dem rakt i synen, vad han tänkte om dem sedan barndomen! Han

mindes, hur de stått där och skrattat på auktionen över mors fattiga

klädpaltor en gång. Nu var det hans tur att skratta. Över välståndet

deras, som de trasat sönder i sitt oförstånd. Det var sådana stunder

som denna han längtat efter, då han låg där och tjöt med huvudet

borrat i vitmossan, näst efter den, då han skulle stå öga mot öga med

Grubben själv.

När den äntligen kom, hämndens timme, så var det dock, som om den

inte innebar just det han tänkt sig. När han såg dem stå där,

inomåkersbönderna, med sina välkända ansikten fårade av nya och ovana

bekymmer, skar det honom i hjärtat i stället för att glädja honom. Det

var som att se själva hemjorden åldrad och förgrämd. Jaså, han var

gammal nu, Per Jons, gammal i förtid av oro mer än av år. Han hade

sålt bort skogen efter hand och levt upp pengarna på stadsvis, som

mången ann, nu redde han sig inte på jorden bara. Hur skulle det gå,

när han inte längre stod bi? Var det då ännu en storgård i Tavle, som

skulle hamna i Grubbens klor? Ty dit skulle väl all jord i byn till

slut för att vanskötas och läggas i träde.

Dithän fick det inte gå ändå, då skulle han ju offra den bättre

hämnden för den sämre. Det var väl det, som gjorde, att hans hjärta

veknade, sedan han fått slänga en av stenarna ifrån sig, som han gått

och burit på i så många år. För inte kunde det väl vara av en känsla

av gemenskap och samhörighet med fars gamla fiender, som han satt här

och lade råd med dem om hur de skulle bättra på jordbruket, så att det

bar sig, och lånade dem pengar till det?

Nej, Grubben var det, som skulle motas ut ur ett av sina många hål.

Det var underligt, att han fanns så där bakom allting ännu. Så var

det väl inte sant, det, som viskats för en tid sedan om att hans makt

skulle vara på upphällningen. Det var på tiden, att Mats började gå

honom till mötes på allvar nu för att själv se, hur det stod till.

Hade han inte på sistone till och med försökt att ge sig på Gebhardt,

patron Grubb, när han såg, att han tog bodhandeln ifrån honom? Hur det

var ville han nog inte alldeles bli av med den ändå, det var så mycket

annat den drog med sig, som han inte beräknat. Ingenstans gjorde man

upp skogsaffärerna så fort och bra som över stopet inne i bondkammarn,

sedan han prutat av lagom på mjölet och saltet därute i boden först.

Men när bönderna, nyktra och välförsedda, körde hem från Gebhardten,

togo de inte omvägen in till patron Grubb för att sälja skog inte. Han

hade kommit under fund med det litet för sent, men nu sökte han med

list och knep få sina gamla kunder tillbaka.

När inte det hjälpte, tog han till andra medel. Var det inte Grubben,

som så när lurat Gebhardt på en hel finnskuta med råg och smör och som

köpte upp alla skinnena på sista lappmarknan? Var han kom åt lockade

och tubbade han varor från den andre för att han skulle bli ställd i

förlägenhet, och till slut sökte han till och med komma åt hans gamla

handelsrättigheter för ett litet formfels skull. Det var då Gebhardten

kom under fund med det, som Mats äntligen fick honom med sig till kamp

mot Grubben.

— Den sakramentskade fähunden, ska han på min gamla snusbod nu också!

Den fanns, när far hans ännu gick med bettlarpåsen efter vägarna å

nog ska den väl stå min tid ut, muttrade Gebhardt förargad, medan

röktapparna från långpipan kommo knollriga och runda som vredgade

kerubanleten.

— Ja, farbror får allt ge mej fria händer mot patron Grubb, sade Mats.

Ni, som älskar redlighet i handel och vandel, kan int gå i tvespann

me en tocken. Här blir inget sunt affärsliv i bygden, förrn allt hans

smussel dras fram i ljuset.

— Du tör ha rätt, sade då gammelpatron eftersinnande, fast konstigt ä

de. Förr räckte brötbetan till för både en å två, men nu ska prompt

var å en ha hela kakan för sej. Vi ha kunnat samsas förut vid de här

torget, bå bönder å handelsmän. Men nu äter den ene den andre, tills

de ingenting blir kvar av hela kalaset.

— De går så, när en blir för storrummig å för bred i käften, sade

Mats. De ä Grubben, som slukat i sej hela bygden. De ä på tiden, att

han får någe mot aptiten nu.

— Jaja, gör som du finner bäst, du, som ä ung å förstår de nya,

suckade Gebhardt undergivet. Men dra mej bara inte ut i för många

vidlyftigheter me skog å elände.

— De ä int lätt å säja knipa utan att ta ihop slipa, skrattade Mats å

de ä int gott att veta, var en ska börja reda ut den här trollhärvan.

Men ge mej ett lån på förtroende å säkerhet i min del av förtjänsten,

så tror ja, att ja åtminstone har fått fatt på en nystända.

Och så kom det sig, att det verkligen var sant, att det delvis var

patron Gebhardts pengar, som gingo till Tavleborna, fast genom Mats

händer. Det var ju alltid en väg att hålla Grubben tillbaka, nödig

efter skog som han var. Ty ännu fanns det kvar storskogar under Tavle

by, som lockade genom sin närhet och den billiga transporten. Det var

annat det än att få ge sig av uppåt finnskogarna, som Grubben tvangs

till ibland numera.

Det var förresten underligt med det där skogsköpandet, det var

som en smitta i det. Började man syssla med skogsarrenden och

avverkningskontrakt, så kom det som en klåda i fingrarna till att

själv skriva under och köpa. Man kunde ju inte undgå att se, hur

lättförtjänta pengar det var. Bara ett penndrag hit och ett dit, så

var man genast några tusen kronor rikare. Nog kunde det fresta den,

som fått slita ont för var fattig styver i all sin dar.

Aldrig skulle Mats glömma den första tusenlappen han höll i sin

hand, förvärvad på skogsaffärer. Det var en liten skogslott han köpt

och sålt för en trävarupatron emellan en påse salt och en rentunga.

Och lika lätt och kvickt som att väga upp saltet hade det gått. Den

frasade, tusenlappen, rikt och stolt som när rikfruarna svassade in

till Gebhardtens kalaser med styvaste atlas över krinolinen. Vid

alla de pengar han haft hittills hade det klibbat fattiglukt och

bondesvett, en doft av tung och ärlig möda. Men tusenlappen här, den

var som en frisedel från arbetet.

Tankfullt satt han där och strök över den med handen, som ännu inte

mist ärren efter ungdomsslitet. Några sådana här lappar till, och han

vore fri att göra det han ville. Nog vore det så dags nu att låta

gammal nedärvd fördom fara, om en skulle slå sig på storaffärer. Inte

gick det då att räkna heder och ära efter styvervärde. Och nog kunde

man väl köpa och sälja skog med lika stor ärlighet som man handlade

med mjöl och gryn. En liten avans fick man ju ta, men man behövde ju

inte just lura bönder för det.

Så satt han där och sökte lirka med sig. Hur det var, sutto

barndomserfarenheterna hårt i, och han kunde inte tänka sig en affär

med skog och jord utan knep och dolda fällor. Men det var också

lockande att en gång pröva på, om man själv hörde till de enfaldiga,

som föllo i fällorna eller till dem, som förstodo att vittja dem.

— Ska en rå på Grubben, den slipern, får en fäll lära sej knepena hans

först, intalade han sig för att tysta en välbekant röst, som ville

säga något annat.

Och med en sällsamt blandad känsla av spänning och obestämda

samvetskval satsade han den nya tusenlappen, ännu styv och ovikt,

på en ny skogsaffär. Han visste, att han kunde spelet nu och skulle

ta hem vinsten. Men bakom Gebhardtens rygg fick det ske, han var ju

gammalaktig av sig i det mesta.

Så kom det sig, att Mats på några månader bara kommit sig in i stora

affärer med jord och skog. Sin skuld till Gebhardt hade han redan

betalt. Och fast han lånat ut betydliga summor av sparslanten sin till

Tavlebönderna, så hade den ändå stigit till det fyrdubbla, han visste

själv knappast hur. Vad han visste var bara, att för varje lyckad

affär växte hungern efter mer.

Men ibland kom det som sagt på honom en undran, vart han ville med

allt detta. Frihet — men vad ifrån? Han visste det nog, men han ville

inte veta det — aldrig hade han känt sig bunden förrän den dag,

då han fick veta, att Anna-Greta åter gick fri. Men vilken frihet

kunde skänka honom henne tillbaka? Mellan dem stod mer än det, som

gick att köpa fritt med pengar. Han visste, att han inte handlade

rätt mot Lova. Gick hon inte här var dag och undrade så smått, när

han skulle låta lysa ut för dem. Vad hade de att vänta på, rejält

och bärgat folk som de? Utstyrseln hade hon haft färdig nu i tio år

snart, Lova. Allt, som hon själv spunnit och vävt i prästgården, låg

skinande silverblankt och sammanviket med goluktsgräs mellan vecken i

dragkistan till reds för den rätte. Och nu när han äntligen kommit,

vad behövde de så gå där och tjäna längre för varandra?

Mats tyckte, att hon hade rätt. Han kunde själv i stilla stunder

gripas av en längtan efter det egna hemmets helgade fristad, efter det

oåterkalleligt avgjorda i ett äktenskap. Därinne borde väl alla tvivel

och all dunkel längtan kvävas och dö. Den heliga eden inför altaret

skulle med sin svärdsklinga hugga av det förgångna som en död lem.

Men så mindes han — var då allting avgjort med det? Anna-Greta, hon

hade brutit själva vigseleden, hon, hade lupit bort från en kyrkovigd

make, hade tagit igen sig och sitt. Tänk, att också det kunde gå! Då

fanns det ju ingen räddning eller säkerhet ens där.

Det fanns nog intet färdigt eller visst i detta ovissa människoliv.

Men en frihet fanns det, mörk och farlig, för den, som rådde med att

vara utan både Gud och fruktan. En sådan frihet som den osaliga på

myrens botten hade.

Den friheten var väl inte för honom, kedjad fast i fädernearvets tunga

fjättrar av gudstro och ordfast loven.

Men längst inne i en hemlig plats av sitt hjärta hade han liksom en

grön fläck, en gungande, doftande tuvmark, där han stundom slapp att

vara människa och bara fick vara ett själlöst, ansvarslöst väsen,

som levde sitt korta jordberusade liv som han ville. Ditin måste han

ibland för att härda ut.

Varken bunden eller fri gick han så och stred i ovisshet med sig

själv. Och som ett rus och en bedövning för att glömma tog han till

affärsspelets spänning och hets.

— — —

Så satt han åter en regnig novemberkväll i tungsint grubbel över sina

papper. Framför sig hade han en gammal karta över Tavle by med de nya

ägorna utprickade i rött. Det var nästan idel myrmarker, som han fått

för en spottstyver. Runt om myren sträckte de sig som en kedja, en

efter en hade länkarna knutit sig till varann. Nu fattades snart bara

låset, Grubbens gamla vanvårdade nyodling uppe i ena hörnet.

Vad skulle han så med detta, vad var det han ville stänga in och

behålla? Inne i kedjan låg ju bara vintermyren som ett tomt hål,

ouppodlad och värdelös. Gyttja och svart vatten var vad han fångat på

den affären. Tänk, om Lova visste, att han satte sina sparpengar i

sådant! Det var ingen bank, som gav god ränta, det.

Nå, en och annan hemlighet fick en ju ha också för den, som en skulle

dela äkta huvudkudde med. Som nu detta med träskärningen.

Under de första dagarna av hans friartid, då han satt där inne i Lovas

kammare så förnöjd över att ha fått hem och omvårdnad, då allting

liksom töade upp inom honom och ville ta sig ett vackert uttryck,

hade han åter tagit upp sin och faderns gamla konst. Visst hade han

försökt förut ibland också under nödens och ensamhetens dagar. Men det

var som om handen vägrat lyda alltsedan den dag han kastat brudgåvan

sin till vittra. Allt det han tog vid blev valhänt och klumpigt som om

han varit en nybörjare. Träet förblev trä, det vägrade att få form och

liv.

Men i det milda ljuset från Lovas aftonlampa blommade åter det torra

virket upp under hans hand. Rosor och blad slingrade sig som förr

frodigt upp efter linfästen och lokar, svarta drakar sprutade etter

mot varann med eldröda kluvna tungor. Alla livets färger slogo upp som

lågor i blått och grönt och gyllenrött, skuggade med svart och grått,

för att tolka det han gått igenom av glädje och sorg. Aldrig hade han

känt en sådan glädje vid sin hands böjlighet och lydnad. Det var som

en lättnad från många års hemligt inre tryck att få detta utsagt på

det enda vis han kunde uttrycka det. Den som har ont efter orden får

ta till annat tal. Inte ens den, som är född med tunghäfta, kan tiga

med allt sitt.

Därför tog det som ett hugg i bröstet den dag, då han såg, hur ringa

Lova skattade fästmansgåvorna han gjort henne. Från prästgården hade

hon sin egen uppfattning om tingens beskaffenhet och värde. Hon visste

att uppskatta gott linne och gediget silver, hon kände skillnaden

på allt som var fint eller inte och gav var sak dess rätta namn.

För henne var träet trä, om det också bar gyllene blommor och blad.

Tocke där gammalt bondskräp, det slängde de på logarna hemma i hennes

farshem, så snart en kunde få köpemöbler och färdig grannlåt. Vem

satte såna fästen på spinnrockarna nu? Och inte ville hon fara till

bröllops med tocken loka över hästkraken, så den skulle skena in genom

kyrkdörren med dem till spott och spe för folk.

Nej, tacka visste hon, om Jonsson friat till henne med en guldring

eller nickelservisen ute från patronens bod. Då hade en då någonting

att visa unghönsen därute på stan, som redan börjat skälla henne

gamstinta.

Men bondlokar och linfästen, skulle det nu också vara något att

presenta en stadsmamsell? Inte kunde hon läsa ut allt det, som Mats

ville förtro henne med sin anspråkslösa konst. Rosor med stingande

taggar, drakars spyor av bittert och ont, ensamhetens långa gråa

ränder och sorgens djupsvarta bottenfärg, allt det han hittills

genomlevat i sin fattiga tillvaro. Och nuets milda lek med blom och

blad över pärlgrå botten, mjuk som den gråa färgen i hennes hemmavävda

vardagsklänning.

Det dröjde inte länge om, förrän Mats såg, att vängåvorna hans inte

aktades högt, fast han lagt ner så mycket i dem. Högre än hans

vackraste arbete skattade Lova en simpel köpegåva där utifrån boden.

Så hade han upphört med sin träskärning vid fästmöns aftonlampa utan

att hon med ett ord låtsats om, att hon märkt det. Men om kvällarna,

när han var sig själv i bonderocken, tog han ofta till kniv och trä

för att förströ sig. Vackra skålar och vribullar av björkrot, skedar

med kulor i och mycket annat gjorde han, snabb och lätt på handen

som han var. Inte skulle väl Lova vilja gagna dem att äta ur ens i

vardagslag, men till gräddtråg och ostskålar kunde de väl duga.

Men på sista tiden, då sinnet åter känts förstämt och oroligt, var det

något annat, som börjat växa upp under händerna på honom. Små figurer

av trä med försök till mänsklig form och mänskliga drag. Fast här var

inte handen så säker längre. Tafatt och fumlande arbetade den sig fram

genom det motsträviga, oböjliga materialet, som inte ville foga sig

efter tanken. Stela och kantiga som han själv blevo de människobilder

han ville forma. Det var något rörande, halvt djuriskt i deras

ofullgångna skapnad. Som i vånda sökte de kämpa sig fram ur det hårda,

okänsliga träet. Men hur de arbetade för att komma loss och bli fria,

ville lemmar och drag styvna till och följa fibrernas obevekligt raka

gång.

Till slut upphörde Mats att söka göra människobilder. I stället lät

han det bli, vad det ville till — varelser med luden kropp av djur och

människa, ett med den grund de utgått ur. Och ur alla dessa underliga

varelser växte det slutligen ut en enda, som lyckades få ett säreget

liv. En kvinnokropp med ett halvfärdigt ansikte, som tycktes både le

och gråta. Svajande vida kjolar föllo från de slanka höfterna. Nerom

kjolen stack något ut, som närmast liknade en granruska. Nej, en

rävsvans var det, yvig och mjuk som en plym. Den snodde sig hårt om

anklarna som en tillknäppt fotboja. Hon som ingen kunnat fånga växte

fram under hans händer under en ensam och längtansfull timma. Och det

var med både lust och kval han satte kniven i henne för att sarga och

rista henne, tills hon blev som han ville.

Den dockan bar han sedan med sig i rockfickan, vart han gick, hon var

inte längre än hans handflata. En dag råkade Lova till att se henne

och ropade:

— Jämmerligen, Mats, va har du där för ett åkerspöke?

Då log han ansträngt och skuldmedvetet och svarade hastigt:

— Den? Hon ger lycka i affärer, vetja.

Det var något som Lova begrep, och så fick han då ha sin docka i fred.

Också nu hade han den hos sig i fickan, där han satt och funderade

över sin karta. Det var fråga om ännu en affär. Skulle han byta till

sig Kall Kalls myrgärda också, då vore kedjan sluten, så när som på

låset. Tankfullt drog han upp den lilla trädockan och lade den på

kartan. Hon täckte hela vintermyren med sina yviga kjolar.

— Jaså, de ä dej ja vill fånga, sade han för sig själv med grumlig

röst.

Då hörde han steg därute i långfarstun, som ledde till innerkontoret,

och stoppade hastigt ner sin barnsliga leksak. Vem kunde det väl vara,

som kom så sent? Kanske var det den där rödhårige Karl-Anton, som

kom igen med rall och skvaller om Anna-Greta till tack för ett nytt

ficklån. Han hade jämt så mycket att komma med. Om hur hon rände med

mor sin ut i bygden på sjukbesök som det hette. Men nog begrep man,

varför en sådan ung och vacker kvinna mest hölls på vägarna. Jojo, så

gick det till slut med den, som sprang från allt det lag och kristligt

samvete bjöd. Men en god och len hand till att bota sjuka skulle hon

ha.

Nej, han gitte inte höra mer av den sorten nu. Vad angick honom

Anna-Greta och hennes äventyr? Det bragte bara tanken på det, som

skulle vara borta. Att glömma henne, när hon var en annans efter lag

och rätt, det fick väl gå. Men var hon fal för den förste bäste, som

han ville påstå, rödräven där, så varför inte lika gärna han själv

som en annan? Det var inte kärlek längre han kände vid den tanken,

intet av allt det veka och fina som kommit honom att skona henne i

ungdomsåren. En grym och vild åtrå var det, som efterträtt den forna

kärleken, en som ville äga utan skonsamhet. Därför bäst att slippa

höra mer än man tålde. Från denna dag skulle han stänga sin dörr för

Karl-Anton och inte släppa in honom mer.

Men just som han skulle lägga haspen på innerdörren stötte någon till

den med all sin kraft och kom tumlande in över tröskeln. Då såg Mats,

att det inte var den han trott utan Storgårds-Ejnar.

Fast han var knappast till att känna igen, där han stod. Den förr

så fina stadsrocken var nersölad och sörjig ända upp till kragen,

ansiktet var likblekt och fårat och de stillastående, blanka ögonen

riktade sig mot Mats i en ångestfull fråga. Ejnar, fosterbrodern,

stupfull och nersmord av mörka nattvägars smuts och dy, det var ingen

glad syn. Då var han morskare att se på sist de träffats, när han

stått där och skroderat på marknadstorget med händerna i fickorna,

där Grubbens slantar pöste, och med guldberlockerna dinglande i

klockkedjan. Nu fanns där ingen grannlåt på västen längre, och

fickorna hängde slankiga och tomma. Något av bitterheten från det

mötet ville ändå hänga i trots allt.

— Ejnar, va vill du här så dags? frågade därför Mats litet kort. In me

dej i ljuset, så en får se på dej!

Och med uppbjudande av all sin kraft mera släpade än ledde han den

druckne fram till soffan, där han föll ned, tungt som en säck.

Bekymrad stod Mats där och såg ner på sin förre fosterbror. Var det

verkligen så illa, kunde han ändå inte hålla sig från drickandet,

fast han hettes ha kommit till gård och grund? Åhnej, så lätt gick

det väl inte att lära gamla hundar sitta. Och den smak kärlet fått,

ville det gärna behålla. Ejnar stank brännvin, han, om han så hälldes

full med sötmjölk. Nog kunde man bli både översiggiven och arg att se

Stor-Anders son på detta viset!

Men ändå var det något så ömkligt och nästan barnsligt hjälplöst över

den smutsige fyllbulten, där han satt nerfallen i soffan, att hans

förargelse vände sig i ömkan. Herreje, Storgårds-Ejnar, vem räknade

med en tocken som med vuxet folk! Han, som slogs med truten mot väder

och vind, tills han blev trött och somnade ifrån själva äventyret och

farligheten! Vad hade han att ta till mot livets verkliga prövningar,

som ödde bort sin förmåga på stora ord?

— Du skull ta på slut å sup, Ejnar, sade Mats vänligt. De val en

varken mätt heller rik på.

Då tycktes Ejnar äntligen återfå målron. Ett halvt illmarigt, halvt

förtvivlat grin flög över hans bleka ansikte.

— Din synd, o värld, besinna, sa Lars Jons, föll i dyngan, sluddrade

han. Jojo, de ä så dags att besinna då. Hur kan de bli slut på de

onda levernet, när de finns så mycke annat, som allri tycks ta slut.

Grubben å hans fanstyg för exempel.

— Va menar du? sade Mats förvånad. Ja trodde, att du gått ur Grubbens

tjänst för länge sen å var din egen nu. Du har ju tagi gården efter

mor din säjs de.

Då blev Ejnar ändå mera till sig, det kom litet liv i hans döda

ögon. Ovigt lutade han sig framåt och började i en högljudd viskning

anförtro Mats sina bekymmer.

— Va hjälper de, halvsnyftade han, när en int’ ä fri ändå. Han har mej

ju redan, ser du, å de ä värre, än om led’en hadde mej. Han kan man

frälsas från av prästen men int från Grubben. Om int du kan hitt på

hjälpen. Du lär ju vara en tocken där självhjälpare för Tavlebönderna

numera.

Här tystnade Ejnar och såg förväntansfullt på Mats.

— Nå, ut me språke först då, Ejnar! uppmanade denne.

— De ä pappere där, vetja, stönade Ejnar, nu åter alldeles uppgiven av

förtvivlan.

— Hocke papper?

— Papper som papper, bet Ejnar av, med den drucknes plötsliga

misstänksamhet. Grubben, han har många papper, han, må du tro.

Då blev Mats ond.

— Nänä-du, din slingerbult, rent språk får de vara, röt han till och

slog näven i bordet. Tror du ja ä en tocken där sparlåda bara, som

vem som helst får nyckeln till? Nej, ömsesidigt förtroende fordras i

affärer, de ä min lära de.

Den där nya och myndiga tonen hade Ejnar aldrig hört förr hos Mats.

Han blev så häpen, att han nästan nyktrade till. Skyggt såg han

på honom från sidan. Nu först såg han klädesrocken och kragen —

herreligen, var detta verkligen Lill-Jonas Mats, han som suttit som

inhysing i sopvrån deras, han, som Ejnar hunsat med och skickat i sina

ärenden hela barndomstiden ut? Nu satt han här och var herre och slog

näven i eget bord, medan Ejnar var den, som fick ta snubborna. Nänä,

det gick nog kanske inte längre att bara kommendera och skicka, när

man var nödd efter hjälp. Han fick ta det sakta och varligt som lusen

på tjärustickan.

— Gullanligen, Mats, int ska du val så tvärarg, gnällde han järmesamt.

Du å ja ha ju int samsats illa förr.

Då skämdes Mats litet för sin häftighet. Med Ejnar fick man inte ta

det så görnoga.

— Nå, hur va de nu då? sade han vänligt och klappade barndomsvännen på

axeln.

Den oväntade vänligheten tog Ejnar lika mycket som häftigheten nyss.

Fyllan gick över i rörelse, och han grät och hickade om vartannat men

fick slutligen fram ett slags bekännelse.

En sorglustig historia om supkalas och kort och bärsärkagång bland

krogar och marknadstält och om ficklånen och vänskapsbevisen hos

Grubben, som växte för var gång och rullade vidare och drogo andra med

sig, tills det blev till ett skred, som inte lät sig hejdas. Tills det

hängde där hotande över hans huvud färdigt att ramla ner när som helst

och krossa både honom och gården.

Undersam satt Mats där och hörde på den bedrövliga historien. Så

hjälpte det inte ens med ett gott arv i denna vanskliga värld. Gård

och grund och pengar byggde inga säkra murar mot frestelser och

svårigheter. Inte ens farsarvet av hedersam vandel tycktes ensamt

hjälpa. Kanske det, när allt kom omkring, var han, den fattige och

utplundrade uppfostringspojken, som ärvt det bästa av dem båda. Han

hade fått det arv med sig, om vilket far hans brukat de orden:

»Han är min skatt och ädlaste del,

mitt gods och arv, som aldrig slår fel.»

Han hade inte alltid aktat den skatten som sin högsta ägodel, tvärtom

hade den mången gång känts mer som en tung och besvärlig börda. Men

hur det var hade han inte kunnat undgå att ösa ur dess outtömliga

förråd av fasta och visa ord för livet ändå. Och med det hade han

räddat sig undan många fällor och försåt.

Därför var det han, Lill-Mats, som fått vaka över den andre och

gården hans redan i ungdomen. Men hur det var hade han lagt ansvaret

ifrån sig och gått sin väg. Och så hade storvargen smugit sig inpå

stuguknuten och kastat sig över Storgårds-Ejnar. Han kände som hade

han en dunkel skuld i att det fått ske.

— Du skulle låta de starka vara, sade han åter, i sin rådvillhet om

vad han skulle säga. Du har ju hustru å barn nu, Ejnar.

— Beda, ja, Beda, kved Ejnar, alldeles tillintetgjord. En ängel ä

hon, en Herrans ängel, ljus å liten! Å pojken sen, finare klaröga har

då ingen sett, han ska int bli som far, han. Å som hon bett mej att

ta förnuft å mor me! Skamord fick dem till svar. Å i dag tiggde hon

mej, Beda, om att stanna hemma, hon hängde sej på kärran. Då lyfte ja

piskan å slog na över handen. En gång, en enda, men de slage slår mej

tillbaka som vore de tusen slag!

Bestört såg Mats på honom, så illa hade han knappt trott, att det var.

Var detta verkligen Ejnar, barndomskamraten, vänlig och godmodig nog

under allt sitt övermod, han, som inte kunnat göra en fluga för när i

verkligheten. Och nu slog han hustrun och förödde hemmet deras som en

galning. Åter kom ett av fars slagord för honom. Den versen hade han

själv fått över sig en gång, tung som en slägga, när Grubben hällt

honom full med bjudbrännvin en gång i barndomsdagarna. Då fick han

först stryk med sopskaftet, och när han nyktrat till sig, höll far en

lång och skakande predikan över dryckenskapslasten, som slutade med

följande dunderkläm:

»En drucken man, rusgalen är han,

han slår sin hustru och vänner,

kort förspiller, slägt förviller.

För sanning jag det finner.»

Men Ejnar fortfor ynkligt:

— Ja, ja tog till piskan, de ä sant nog, men ingen vet, va som piska

mej. Tanken på de, som skulle komma, å nu ä de änteligen kommet.

— Va då? Mats började åter bli otålig inför den andres slingrande och

omständliga berättelse.

Då lutade sig Ejnar ännu närmare honom, och det han trodde vara en

viskning blev nästan till ett skrik.

— Grubben va de, som sände bud på mej till sist. Å nu ville han ha

den, nu ville han ha storskogen!

— Den skogen ä ju mor dins, har ja hört, sade Mats tveksamt.

— Ja, men pappere ä hans.

Jaså, voro de där nu igen. Mats tyckte, att de bara gingo i ring med

sina frågor och svar.

— Hocke papper? sade han åter otåligt.

— De me namne på, vetja, väste Ejnar.

— Vems namn?

— Mors namn, begriper du fäll.

— Nå, om hon har skrivit bort sej för dej, så kan fäll inte du hjälpa

de, tyckte Mats. Han begrep fortfarande inte ett ord.

— Tok som du är, for Ejnar ut, de ä ju ja, som skrivit, vetja.

Äntligen gick det upp ett ljus för Mats, äntligen trodde han sig

förstå, vad det var som Ejnar hade så svårt att komma fram med.

Men kunde det verkligen vara möjligt — Stor-Anders son en simpel

förfalskare? Nog var det väl i god tro han skrivit mor sins namn.

— Herreminje, Ejnar, vet du, va du gjort? fick han till slut fram. Vet

du, att sånt kan gå på friheten, de?

— Jo, nu vet ja de nog, stortjöt Ejnar, som nu lät det sista av

manligheten fara. Men då! Inte va de just så illa ment, inte: Grubben

la ut de så bra å skrev allting för mej å nu säjer han annat. På häkte

skulle ja komma, om han int fick ta på hugga. Nog vet en, hur storen

tröj lave småen!

— Nå, va svar fick han då? frågade Mats bestört.

— Fanns de mer än ett? snäste Ejnar vresigt. Tror du en obedd går i

häkte me fars namn, om en möjligen kan slippa? Ja lät en komma å

plocka sej några mastträd borti utskogen, när de lät som värst.

— Jamen, de ä ju — stöld, höll Mats på att säga, men höll ordet inne.

Den andre verkade ju oansvarig som ett barn, där han satt försupen och

förgråten, men öppenhjärtig och förtroendefull.

— De va ju gott å väl, fortfor Ejnar obekymrad, om int mor hadde tagi

så illa vi sej.

— Vet hon om de, sade Mats häpen.

— Jajamen, hon såg de själv, nickade Ejnar. De va en dag för lite

sen bortvi utängen. Dem hadd tagi sej ditfram, skamtokarna där, fast

ja hadd förbjudi de — skogen ä ju stor nog ändå. Hon va där för att

plocka grönt till sjuksoppan sin. Då kom hon åt att se, hur dom högg

ner storgran där bortvi ängshörne — hon ha liksom trott, att vittra

bodde där på de sista.

— Nå, hur gick de då? — Mats kunde nog ungefär tänka sig, hur det gick

den, som rörde mor Britas storskog.

— Hon vart vit som ett lakan å flög på förhuggarn me en granruska.

— Ut me er, rackarpack å skogstjuvar! skrek hon å slog till karn i

ansiktet, så han vart rent ifrån sej. — Hocken har lovt dej att ta

bort vitterstugan min?

De ha son eran, ungbonn, svarte karn ilsket å strök sej om nosen,

han va röprickig som efter ettermyror i synen. Han har sålt bort

skogslotten här åt patron Grubb, å fan ska ta dej, kärring, om du

lägger tassarna emellan!

Då va de mors tur att bli till sej. Vitare än nysnö vart hon å tog sej

åt hjärtat å sjönk ihop på mossan. Dem fick ta å bära na bort till

gamstugan, där hon ä på undantag, å sen den dan ha hon vari liggen. De

ä sen dess samvetet har kvalt mej så svårt, slutade Ejnar tvärt.

— Nå, va har du gjort för att sona de, då? frågade Mats bistert.

— Gjort — va ska den göra, som sitter i trampsaxen — trampa å skrika

förstås, men int kommer en loss me de. Varken till heller från har

ja kunnat göra. Men Grubbens karar, de går där som förr var dag å

hugger på skogen vår. Å de ska mor, stackare, höra. De gå där ända in

på knutarna, nu, å för vart hugg stönar hon, som toge det i hjärtat.

Hugg mej, hugg mej, kvider hon å gömmer huvudet under kudden, säjer

Anna-Greta.

— Men att hon finner sej på längden i tocke övervåld, sade Mats så

tagen av berättelsen, att han inte ens lystrade till Anna-Gretas namn.

Så olikt var det mor Brita att gömma huvudet för någon och be om

nådehugget.

— Hon gissar fäll, hur de ä fatt, å vill int göra sak mot son sin.

Ont har ja gjort mor för alt de goda hon velat göra, sade Ejnar, grön

av bondånger och självförakt. — Fast de va ju för mor ja egenteligen

gjorde detta sista, hon har ju vari mest rädd om namne sitt å talet

bland folk i all sin dar.

Ja, nog var det sant. Men det underliga var, att den, som brydde

sig mer om människor än om samvetet, den fick som värst otalt med

dem. Hon hade lärt barnen sina, mor Brita, att dölja och gömma sitt

under den yttre hedern i stället för att ta ett öppet ansvar för sina

handlingar. Men av svek och lönskaläge föddes lögn och skam i ljusan

dag. Så hade det gått som det gjorde med den ena som den andra.

— Ja, nu vet ja mej int nån levandes råd, tyckte Ejnar till slut. Int

får mor dö för mej på ett sånt vis, å int får pojkstackarn min ha en

far, som ä på häkte. Men de ena får fäll ske, om de andra ska slippas,

ifall int du vet på bättre råd.

Precis som förr var det, alltid var det Mats, som skulle finna på råd,

när Ejnar fördärvat sig på leken.

— Hur mycke har du skrive bort dej för? frågade Mats strängt. Han

hörde själv, att hans röst liknade faderns.

— Ja, säj de, sade Ejnar fundersamt — det var i alla fall som om

sinnet lättnat betydligt nu, sedan han väl fått tala ut. Branog mycke

tör de fäll vara, Grubben vet nog besked, han.

Vad det var likt Ejnar att ta det så lättvindigt med sig och sitt!

Ett tag i fickan bara, tills den var tom en dag och ingen fanns, som

fyllde den — då först fick eftertanke och besinning komma. Så mycket

kunde man ju förstå, att inte kunde han reda upp detta på egen hand.

Nej, Mats fick väl ge sig själv till Grubben först som sist och se

till att komma till tals med honom i Ejnars sak. Inte var han väl så

angelägen om att rädda mor Britas storskog för att skona livhanken

hennes. Därtill satt barndomsagget alltför hårt i ännu, alltsedan den

dag han suttit på grytbänken hos henne och fått lördagssmörgåsen sin

utan topp som de andra fingo. Hon kunde gärna ligga som hon bäddat det

för sig, i nässelhögen. Men för den slarvern Ejnar, som trots sitt

skrävel innerst var en godhjärtad tok, och för hustrun och barnet

fick han väl fresta på. Och fast han inte riktigt ville erkänna det

även för Anna-Gretas skull. Hur hon än var, vad som nu var sant — inte

skulle hon sakna sitt sista stöd i denna hårda värld, om han kunde

hjälpa det.

Ja har ju sparslanten min, kanske den räcker, tänkte Mats.

Men högt sade han bara:

— Ja får fäll gå till patron Grubb då å höra mej för, då du vet så

dålig besked. Kanske låter han de falska köpet gå tillbakas.

— Inte utan pengar, sade Ejnar försiktigt. — Han visste nog, vad det

glunkades om Mats, om att han skulle vara riktigt uppe i smöret nu.

Men han hettes också kunna hålla på slanten som far sin.

— De blir fäll nån råd me de, sade Mats kort.

Då förstod Ejnar, att Mats på allvar ville hjälpa honom, och hans

förtjusning kände inga gränser.

— Ja, se de ä då för sanning så, att gamkvasten, han tar bort lorten

ur springorna bäst, halvgrät han, på nytt rörd till tårar, och hängde

sig om halsen på Mats, tung och våt som en blöt havresäck.

Vänligt men bestämt befriade sig Mats från det kärvänliga famntaget.

— Seså, du får se till att komma till sängs nu, sade han lugnt. För i

natt sover du hos mej, å i morron får du skjuss me Långsjö-Olle, som

ska vägen din förbi. Resten sköter ja.

Och när Ejnar ändå ville bryta ut i nya tacksägelser, avbröt han honom

med ett:

— Tacken får du ge sen, om de blir någe att tacka för. De ä mest

för far din ja gör de ja gör, ska du veta. Där har ja en gammal

hedersskuld, som allri blir nog betald.

— — — —

Och så gick då Mats den svåra vägen till Grubben för att be om nåd

för Storgårds-Ejnar. Han insåg, att den inte skulle bli lätt att få,

och hade under en lång och sömnlös natt förgäves grubblat på, var han

skulle börja. Till slut beslöt han låta slumpen råda.

Det var full dag, när han trädde utanför dörren till sitt kontor,

men ändå var det något tungt och mörkt över den. En kall novemberdag

utan ljusning och lyftning, försänkt i sin egen tyngd. Hårt slöt

den sig kring den lilla staden likt en grå järnmur. Husen sågo mera

tillstängda ut än annars, vart och ett var som en sluten värld för

sig, dit ingen slapp in obedd. Men över vart och ett steg middagsröken

upp som vanligt och folket rörde sig därinne i sina dagliga sysslor.

En vardag bland tusen andra, full av många små plikter, under den

kommande vinterns slagskugga.

En svår plikt var det han själv skulle fullgöra i dag. Plikten mot

den döde välgöraren, mot den jord han brukat och sått. Och mot henne,

barndomsvännen. Det var tungt att tänka sig, att hon kanske skulle

slita ont och lida brist, om de fingo gå ifrån gården. Anna-Greta, den

stolta och övermodiga i pigtjänst hos andra — nej, den tanken orkade

han inte tänka till slut. Som förlupen hustru fick hon väl intet

understöd från mannen heller, utan berodde helt av Ejnar, den slarvern.

All den vanvettiga längtan och åtrå han åter kämpat mot den sista

tiden hade försvunnit inför detta nya bekymmer, tyckte han. Kvar var

blott en broderlig medömkan och oro, färglös och grå som dagen själv,

utan egna önskningar och begär. Anna-Greta var än en gång som förr den

lilla hjälplösa och mörkrädda flickan i barndomens trollskog. Inte

skulle hon behöva lida nöd, det var allt, vad han visste. Men själv

skulle han aldrig möta henne mer utan stå vid givet ord och löfte och

söka ersättning i en mans nyttiga gärning.

Och den skulle på allvar börja i dag i närkamp med Grubben. Frågan var

bara, från vilken sida angreppet bäst skulle ta.

För att ta sig ännu litet tid och riktigt samla sig till attacken, tog

han en omväg ner bortemot hamnen. Därnere låg älven, grå och glanslös

som bly, och nere i strömfåran rasslade den första vinterisen. Det lät

som om någon svagt skramlat med en kedja. På ytan var allt lugnat och

trögt.

Men nere vid Grubbens såg var alltjämt liv och rörelse. Där rann

timret i en oavlåtlig ström uppför uppfordringsbanorna, och arbetarna

sprungo som myror om varann nere i brädgården. Måtro, man hade brått

nu för sista utskeppningen innan älven lade sig. Långt ut över den

tysta staden hördes väsandet av kap- och klyvtrissor, dånandet av hjul

och skramlet av kättingar, vilka rasslade och föllo likt fångkedjor,

som knäpptes och åter löstes. Ända uppifrån brännugnen och ner till

klyvverket i den mörka och fuktiga bottenvåningen under jorden

genljöd det av liv. Det var som en väldig orkester av arbetsljud, där

storramen brummade i basen och kanttrissan gnällde och skrek i den

högsta diskant. En frisk doft av fuktigt trä och kåda strömmade ut

ifrån sågbacken och från brädgårdens stabbar.

Ståtlig och imponerande var den, där den låg, Grubbens såg, det måste

man säga, något storartat i sitt slag. Lycka och välstånd kunde den

mala fram, men levande människor kunde den också tugga. Och under

Grubbens hand måste den mala lidande och förtryck åt de många små

och stumma. Rent omänskligt hårt hettes han driva sina arbetare.

Sant var åtminstone, att han tog dem till sig i barnaåren redan vid

den stora sommarsågningen till en dryg tio timmars arbetsdag för en

dagslön av några ören över tolvskillingen. Och allteftersom de växte

upp skulle de sedan fostras till att pressa ut den mesta möjliga

arbetskraft ur sin fattiga lekamen vid klyvverk och kantverk, vid

plankbord och schevugn. Han hade börjat fostra sig lydiga slavar

redan från barnsben, Stor-Grubben. Hur det var, så hade väl bönderna

och bondsönerna han fått på köpet med timret, alltför mycket levande

frihetskänsla i sig ännu. De hade inte riktigt lärt sig än, att

maskinen var för mer än människan.

Men åt sin herre torde väl människokvarnen där bara mala rena guldet.

Inte kunde det väl vara sant, det som hade viskats, att den tidtals

gått med förlust och att det till och med varit tal om att sätta hela

härligheten på aktier. Det kunde ju inte vara möjligt med allt detta

gyllene timmer, som rann in i gapet på den utan uppehåll och spyddes

ut igen på den andra sidan för att stabbläggas ute i brädgården? Det

måste ju bli en guldlast, som hette duga till att frakta ut i världen

på Grubbens skutor. En oerhörd kraft och makt låg det i detta nya,

som så kallt och likgiltigt förbrukade många gamla livsvärden, det

förstod Mats.

Och nu tänkte han ge sig i nävkamp med storbjässen, som rådde över

allt detta. Ett offer skulle han söka rycka ur klorna på honom. Det

kunde väl inte bli mer än en utgång på den striden. Men fresta på

skulle han ändå. Och liksom för att övervinna sin inre tvekan, vände

han tvärt och började gå tillbaka upp i staden mot patron Grubbs hus.

Han tog Bastugatan, som var genast. Den gatan var han känd på, fast

han sällan gick den numera. Och ändå var det inte så länge sedan han

dagligen smugit fram där mellan husraderna som en förvuxen och beklämd

fattigskolpojke, medan stadsbarnen kastade speglosor på hans rygg.

Där var han nu redan nere vid tvärgränden till Grubbens hus. Han

mindes, hur han alltid brukat stanna där och knyta en sträv och

förfrusen ynglinganäve i skydd av byxfickan, i det han mumlade för

sig själv: De tör fäll komma din dag me. Var det den dagen, som

skulle vara inne nu, så blev den nog inte så farlig för Grubben

kanske. Där låg det lika ljust och stort som förr, hans hus, med sina

blänkande fönsterrader och bredde ut sig vid torget bland de små låga

krämarhusen. Var det verkligen någon sanning i det där pratet om ett

inre förfall, så syntes det då åtminstone inte i det yttre. Det låg

där så fast rotat och stabilt, så tryggt ock orubbat som en väldig

och ointaglig borg, tycktes det. Han var inte lika säker som under

pojkåren nu på att kunna storma den fästningen. Med ett litet ömkande

leende tänkte han på, hur hett han drömt om detta första stormanlopp

ner igenom finngränden. Och nu, när han var på väg till sitt första

riktiga nappatag med storrövarn där, kändes det mer kusligt än

festligt, tyckte han.

— Nå, ingen rädder här, sa bonn, sprang för haren, sade han till slut

högt för att skämma ut sig själv för sin oväntade klenmodighet och

klev så med långa, beslutsamma steg nedför gränden.

Utanför patron Grubbs port hade han så när blivit kullkörd av ett

ekipage med två granna parhästar framför, som hastigt svängde in från

nästa tvärgata. Modden yrde om hästhovarna och en stor lerkoka flög

upp och slog till Mats mitt i pannan. Häpen och bestört ryggade han

tillbaka. Då såg han, att det var Grubbens fru, som satt där, stelt

uppsträckt på vagnssätet, medan äldsta dottern självsvåldigt lutade

sig bakåt mot dynorna. Utan att se varken åt höger eller vänster och

utan att bekymra sig om vem det var, som så när blivit överkörd, åkte

de båda damerna i en vid sväng fram till porten.

Då kände Mats, att en ny och iskall beslutsamhet och vrede steg honom

i halsen och att varje rest av den hatfyllda respekt han trots allt

sedan barndomen hyst för Grubben och allt det, som var hans, plötsligt

och för alltid försvann. Nej, det fick vara slut nu med att trampa

folk som smuts under hästhovarna, det var inte sådana tider nu.

Beslutsamt steg han in i butiken.

Därinne var halvmörkt och nästan folktomt. Förstulet såg han sig

omkring — jojo, här åtminstone var då inte allt som det skulle. Så

gott han kunde se i skumrasket fanns det mycket, som tydde på slarv

och förfall. Som nu detta bara med belysningen — nu till dags skulle

det ju vara stora oljelampor, som lyste upp i var vrå. Hur mycket

fusk och oordning kunde inte dölja sig i detta halvmörker. Här

fattades tydligen en ordnande hand och ett seende öga. Jaja, patronen

kunde ju inte räcka till för allt. Men inte var det mycket kvar av

hans barndoms underland i denna mörka, snuskiga bod med halvtomma

hyllor och säckar, indränkt av brännvinsstank och smorläderslukt. Nog

syntes det, att Grubben inte fick mycken tid över till minuthandeln

för storaffärerna sina.

Han skulle just till att fråga efter patronen, då kontorsdörren

öppnades och denne själv tittade ut. I handen höll han ett papper,

det såg ut som ett utrikesbrev. Mats såg, att han tagit sig litet för

mycket till bästa, ansiktet var rödbrusigt och flammigt, och ögonen

irrade oroligt hit och dit.

— Ett ord, patron, sade han och klev djärvt innanför disken.

— Vaba? svarte Grubben och satte ögonen stint i honom. Hocken ä du,

som nöjer dej me ett ord bara, dem flesta vill ha mer av Grubben

numer. Jaså, de ä självaste Mats Jonsson, storhandlarn. Ja, ursäkta

duandet, men se de va gamla vanan. Nå, stig in då, tocke storfrämmande

törs en väl inte ta emot ute i bo’n.

Med klappande hjärta steg Mats in i det allra heligaste. De gingo

genom flera rum, där bokhållarna sutto böjda över sina böcker. Grubben

hade fler än ett kontor, han, måtro, efter graden och hemligheterna

i affärerna. Hela längan efter tvärgatan i bottenvåningen nyttjade

han till kontorsbruk. — Längst inne dvaldes han själv i majestätisk

ensamhet. Det skulle mer än lås och nyckel till för att få upp den

dörren, om man inte hade lösenordet. Och ändå fanns det ännu något

innanför detta innerkontor. Det var den beryktade bondkammaren, där

många av de viktigaste affärerna uppgjordes.

Mats, han bar herrerock nu, han fick stanna på innerkontoret. Men

dörren stod öppen ditin till bondkammarn, som om någon nyss gått ut

därifrån. Nyfiket sneglade Mats ditin, det var längesedan han varit

där nu. Därinne var mörkt och tyst som i graven, men ändå tyckte han,

att det tassade och viskade därinne av många olika steg och röster.

Det var där de hamnat till slut, de, som råkat i Grubbens klor, till

den stora slutuppgörelsen. Därinne hade far hans stått en gång och

svettats blod, medan han tiggde om anstånd med skulden sin. Och där

hade kanske Ejnar fällt tårar över sina dårskaper också.

Vid den tanken for åter den iskalla, beslutsamma ilningen genom Mats.

Snart ska det inte fler ditin, tänkte han. Nu du, Stor-Grubb, ska vi

till att brottas om bondsjälarna dina!

Och kallt och prövande som om det verkligen gällt en brottarkamp

tog han sin fiende i skärskådande. Då såg han, att Grubben åldrats

betydligt på dessa senaste år. Ansiktet hade fårats och gubbnat till,

dragen hade blivit tyngre och slappare. Men var det tänkbart annat

efter all fyllan, det sades, att patron Grubb blev allt svårare med

att dricka. Det var väl det, som gjorde, att handen, som höll i det

där brevet, darrade så. Aldrig hade han tänkt sig en darrning i den

handen på den tiden den höll far hans om strupen med sitt järngrepp.

Grubben hade varit hans barndoms skräckgud, en bibelns Moloch av

järn och sten, fuktad av offerblod och ångestsvett. Som han nu satt

här och synade honom i enrum som man mot man såg han, att kolossen

hade lerfötter. En människa var han som alla andra, böjd under

förvandlingens lag. Tungt satt han där vid bordet och stirrade ned

framför sig, det var som om han alldeles glömt Mats.

Vad tänkte han månne på? På det där brevet kanske? Det var visst inte

bara glatt, det utrikesbrevet, det hade sorgkanter.

Ännu mera skulle väl Mats blivit övertygad om att patron Grubb åldrats

och börjat gå i barndomen, om han verkligen kunnat läsa hans tankar.

Det han satt där och darrade för var det oöppnade brevet han nyss fått

med posten på ytterkontoret därute. Han visste, vem det var ifrån, han

visste, att det rörde långlappflickan, att det rörde hans eget öde.

Skrock eller inte, så hade lappspöket där fört turen med sig till en

tid. Först och främst hade hon själv varit en god affär. Följd av far

sin och med den lille provisorn som impressario hade hon farit från

stad till stad i utriket och tjänat grova pengar på sin längd och sin

leende lustighet. Och hälften av förtjänsten hade regelbundet sänts

hem till patron Grubb. Redan det var gott nog, det var som smörja på

maskinen i rätt tid. Lagom mycket för att få den i gång igen utan

gnissel i en kritisk stund.

Men det hade varit mer än så. Patron Grubb tycktes verkligen ha haft

rätt i sina tankar om lyckan och dess nyckfulla natur. Så fort hjulet

bara fått en liten knuff åt det rätta hållet igen, så började det

strax snurra tillbaka till ny framgång. Han visste väl, vad han visste

den gången — lappguld för tur med sig, det har den rätta magnetiska

kraften till att dra annat guld till sig. Affärerna, som en tid hade

dalat mot stillastående och tillbakagång, hade plötsligt fått ett

oväntat uppsving. Skogar och timmer hade åter sökt sig till honom

som av sig själva, långfingrarna kom han på, då de alltför oförskämt

tullade kassan. Ännu ett sådant år av framgång och tur i allt, så

skulle han alldeles ha hämtat sig från den föregående tidens förluster.

Men så på en gång hade det åter varit som om något tagit emot. Ute i

affärslivet eller inom honom själv. Allt stod plötsligt stilla igen

och vägde tveksamt mellan vinst eller förlust. Och hur han letade

utom och inom sig, fann han inga nya utvägar längre. Det var som om

något motat honom, vart han vände sig, något halt och klibbigt och

undanvikande, någon dold fiende eller en hemlig makt.

Då kom han att tänka på långlappflickan igen och den tur hon fört med

sig. Hon var slumpen, det oväntade, som en gång gripit in och löst

alla svårigheter med ett enda, enkelt grepp. Men hon var också något

mer. Hon var det oförklarliga och hemlighetsfulla, som behövs i allt

mänskligt för att ge det jämvikt och stadga. Ty den, som inte har en

levande Gud att lita till i sina svårigheter, den får skaffa sig en

fetisch att vrida bönekvarnen med trollformlerna för. Något får man ha

att sända välsignelserna och förbannelserna över, att ge ansvaret och

skulden, när den egna kraften tryter.

Men intet är så grymt och nyckfullt i sin välvilja som en fetisch. Och

den, som sätter sin lit till mänskligt kött och blod, den har det ju

sämre ställt, än den, som litar sig till en död sten.

När det därför åter började sacka bakåt för Grubben, utan att han

kunde upptäcka någon rimlig orsak till det, började han genast frukta,

att det hänt hans lyckobringerska något.

Så länge hon lever och har hälsan, går det mig väl, men inte längre,

tänkte han med en inrotad vidskepelses förvissning.

Och så hade han då med sista Tysklandsposten sänt ett brev till

långlappflickans impressario och strängeligen ålagt honom att inte

låta sin skyddsling något fattas i komfort och bekvämlighet.

Och nu hade det äntligen kommit, svaret. Han hade inte vågat öppna

brevet än, men han anade, vad det innehöll. Hela dagen hade han gått

och väntat detta olycksbud. Han hade anat det i varje motgång och

förtretlighet, som plötsligt ramlat ner över honom. Han skulle just

gå ut i boden och hämta sig en styrkare, innan han öppnade brevet och

fick visshet, då Mats kom.

Nu satt han här och sökte ta sig tillsamman. Förgäves sökte han intala

sig, att allt detta var dumt och ovärdigt skrock, att Stor-Grubben

ännu var herre över sitt öde. Inte berodde han på en lappjänta

och hennes fattiga liv. Den tanken var så löjlig, att man borde

storskratta åt den. Och pengar kunde han ännu skaffa och timmer med

— hade han inte storgårdspojkens marker att gå och plocka pinnarna på

nu? Nog skulle han kunna hålla sina avtal och kontrakt till våren, och

till dess fann han alltid på råd.

Nu hade han äntligen sansat sig så pass, att han kunde fråga Mats om

hans ärende. Han såg inte ogärna, att han äntligen kom till tals med

den uppkomlingen. Han hade börjat träffa på hans namn här och där i

utmarkerna sina. Han köpte jord, och han köpte skog, och ibland råkade

han köpa, det Grubben själv velat ha. Inte några stora bitar bevars,

men väl valda. Det var på tiden, att han fick en varning att hålla

fingrarna sina borta, så att han inte brände sig en vacker dag.

— Nå, va va de så om, frågade han inte ovänligt. Han hade ingen aning

om, vad Mats kunde vilja.

— De ä om Storgårds-Ejnar, sade Mats med fast röst.

Men då blev Grubben riktigt vaken med ens.

— Jaså, den skrävlingen, går du med skickebud åt honom nu? Törs han

int längre stick hit näsan själv? Jojo, de ä ett karfolk de, som heter

duga.

— Ejnar kan bli bra nog, bet Mats av. — Han kände, hur vreden började

stiga honom högre åt huvudet, men han ville inte bli för het. — — De

ä int hans fel bara, att han sup å lev, dens fel ä de ock, som har

narrat å lockat från första början. Nog vet en, var han först fick

smaka på de starka redan i barndomsdagarna. Å har en sen bekymmer — —

— Som en bäddar får en ligga, sade Grubben trögt och grötigt, men

ögonen hans började glöda med en stickande och olycksbådande glans.

Han höll visst på att ilskna till han med.

— Storgårds-Ejnar, han har bäddat åt sej i myrstacken, han, fortfor

han. De blir lite orolig sömn de å elaka drömmar. Men ingen har

bett’en trampa dit.

Åhjo, nog va de en, som ba, ville Mats säga, men betvang sig. Först

skulle han söka sig fram med lämpor.

— Ja, nu ä de, som de ä me de, svarade han undvikande, nu får en se

till att rätta de, som fallerar. Patron förstår, att de gäller pappere

där. Ejnar vill lösa in de nu.

— Vilket papper? — Patron Grubb började visst att strama till sig,

tecknet på det var, att han tog till stadsspråket. — — Mina recepisser

och accepisser är inga mellanhandspapper. Låt honom komma själv och

göra upp saken.

— Jag har pengar å fullmakt, tog Mats i på nytt.

— Fullmakt — jo, jag tackar ja. Stora namn å stora ord, de ligger för

Storgårds-Ejnar, de. Va ä de annars för papper, som de gäller som

värst nu? Ejnar Andersson har många papper, han.

— De ä de, som de kom fel namn på, sade Mats försiktigt.

— Haha, hahaha — nu slog Grubben sig på knäna och skrattade högt. De

kan man kalla nålfint uttryckt. De märks, att du har far dins gåvor

att lägga ut de jordiska, de blir så fali oskyldigt å rart, så. Jaså,

de kom dit av sej själv, namne där!

— Ja, ho kan säja, vem som förde pennan, bröt Mats bryskt av. De va

kanske en, som höll i den å en annan, som styrde. Precis som när en

gör paktum med halt’en där, ni vet.

Nu var han så utom sig av vrede, att han glömde att väga sitt tal.

All hans inneboende bondska tröghet och försiktighet fingo plötsligt

vika för det mångåriga hat, som äntligen tog sig luft. Det hade stigit

honom åt huvudet som sjudhet, glödande ånga, tills trycket blev för

starkt och orden plötsligt strömmade ur honom. Men ännu sökte han

hålla det värsta tillbaka.

Men Grubben lät sig inte bekomma.