_Mycken spis är uti de fattiges
åker._
_NÅGRA MÅNADER_ senare stod Mats Jonsson uppe vid sin fars ödestuga
och såg ner över bygden.
I morgon skulle de börja arbetet, hans karlar. Hälften av de forna
Tavleborna hade han fått med sig, och en hel del av de andra med. Det
var dock mest de äldre, som ville återvända till jorden. De flesta
av de yngre karlarna beslöto sig för att stanna, de voro lovade
anställning vid sågbygget för stärbhusets räkning tillsammans med dem
av finnarna, som stannat kvar i staden. Men flera av de yngre följde
dock med sina fäder tillbaka hem.
Orsaken till branden hade aldrig blivit riktigt utredd. Man tog för
säkerhets skull hela högen i förhör, och mest illa ute hade den
yngling varit, som en dag under arbetsstriden öppet ropat på brand
och mord. Men till sin lycka kunde han bevisa, att han just den dagen
hållit sig undan från sågen. Också de andra fick man släppa av brist
på bevis. Kanske den verkliga gärningsmannen i tid räddat sig över
gränsen.
Men runt om i bygden hade de vildaste rykten om eldens uppkomst spritt
sig. Någon hade sett Lapp-Nila stryka kring sågen i skepnad av en
varg, många ville tro, att Svart-Brita läst det elaka på Grubben,
medan andra trodde, att han själv tänt på för assuransens skull,
innan han gick och tog livet av sig. Men när ingenting nytt kom i
dagen, slappades småningom intresset.
När sågen stod färdig igen, skulle många av Tavlepojkarna återgå
till den syssla vid kapverk och plankbord, som de vant sig vid. Till
arbetet i jorden trodde de sig inte längre ha krafter.
Inte heller Lova hade Mats fått med sig hit. Nog var hon fäst
vid honom, så mycket hon kunde bli det, men till att återgå till
bondevanorna hade hon inte lust. Slita och släpa från morgon till
kväll med gård och kreatur — nej det var inte den framtid hon tänkt
sig med honom. Hon dolde inte, hur besviken hon var på fästmannen,
som lovat så stort och så mycket därinne i staden. Tänka sig, att man
självmant kunde gå ifrån så mycket till en tarvlig ställning i en
bondby — nog måste där vara en skruv lös någonstans i den, som gjorde
ett sådant val.
Allt detta och mycket mer drog hon sig inte för att säga honom rent
ut i sin bittra besvikelse under de långa och tunga dagar, då de hade
sin uppgörelse med varann. Men ändå var han inte ond på henne. Aldrig
skulle han glömma det goda hon gjort honom, då hon lärt honom de små
vardagstingens betydelse, då hon lärt honom skratta och skämta. Men
det innersta av sin person hade han inte kunnat offra henne. Han kände
nu, att det aldrig skulle kunnat bli någon verklig lycka mellan dem.
Därtill voro de för väsensfrämmande och olika. Och bara hon lugnat
sig litet över försmädelsen, skulle hon nog minnas, att där alltid
fanns en, som var färdig att ge hem och skydd, när hon ville. Mamsell
Holmström skulle nog visa stadens slabbertackor, att hon inte behövde
sitta som gamstinta året ut. Därför hade han inga samvetskval för
hennes skull, han visste nu, att det var bäst som skett för henne
själv också. Förunderligt lätt i sinnet kände han sig över, att det
kommit till ett avgörande mellan dem och över att äntligen ha kommit
hem.
Där nere låg den, hans fattiga bygd, ändå mera arm än han mindes
den. Som en orkan hade de sista årens spekulationsfeber härjat över
den. Skogar hade den brutit ner, hem hade den stjälpt över ända,
människoöden hade den sopat bort. Många småstugor stodo stängda och
låsta, många storgårdar lågo där halvt förfallna, fast folket bodde
kvar. Mycket var borta, men kvar var den, jorden. Den var densamma
han trampat som barfotalasse en gång, den var evigt oföränderlig och
trofast.
Grå och karg såg den ut, där den vilade i den frostiga morgonen. Det
hade knappast börjat våras än i Tavle by, den höll kylan så länge,
vintermyren. Längre än vanligt menade folk, det var något den inte
ville släppa ifrån sig. Där satt hon på myrbottnen, vittra, och spann
som en lo, äntligen mätt på människoblod, och glömde vårleken, mente
de.
Barnen i byn vågade sig aldrig ut efter kvällsdags nu. Till och med
hans egna stora, starka karlar voro mörkrädda. De sade, att han gick
igen, Grubben. Var natt hörde de bjällran på hans svarta häst efter
vägarna, var natt klappade han på i stugorna och ville in. Sitta och
värma sig vid stugans eld bland folk ville han — måtro det var kallt i
myren.
Men Mats bad dem tiga med sådant prat. Nog låg den väl stilla nu,
som alltid haft så brått i livet, nog behövde han väl vila. Själva
vintermyren skulle nog ge igen sitt, bara våren verkligen kom. Och
ville den inte släppa taget förr, så måste den det, när hans spadar
grävt igenom den tillräckligt djupt och den låg där utdikad. Då om
inte förr skulle han väl få sin vigda ro, Stor-Grubben.
Också vittra fick väl upp i ljuset den dagen, om hon fanns kvar där
då. Han trodde inte längre, att hon satt där och ruvade så grym och
blodsugande som de sade. Hon behövde ju inte dö för odlingens skull,
behövde inte få plogbillen genom hjärtat, som han tänkt sig förr.
Själva sjövittra kunde tämjas och bli som folk. Hon hade väl smugit
sig upp ibland om vinterkvällarna och kikat in genom stugfönstren.
Nog hade hon väl dragits till hemvärmen och ljuset därinne då, till
de lekande människobarnen. Kanske hade hon redan funnit sig en väg
in till dem. Den, som fått själ genom kärleken, hon kan leva bland
människorna som en av dem.
Men där på sluttningen av den gamla nyodlingen skulle det ligga, byns
kapell, och ringa frid över alla onda minnen. Han hade fått byamännens
löfte på det i dag vid stämman.
Hur underligt hade det inte känts att stå där med Stor-Anders gamla
plogklubba i handen och se dem alla följa hans ledning, gråhårsmän
och karlar i sina bästa år. Vilket ansvar gav det inte men också
vilken kraft! Själva Storgårds-Ejnar hade ju böjt sig för allt utan
att mucka. Han var som en annan nu, sades det, sedan trycket släppt
över honom. Men nog skulle Mats hålla ett öga på honom ändå. Och i det
skulle han få hjälp av mor hans, som återvänt till gården. Hon var ju
också bliven en annan på gammeldagarna, Svart-Brita, så riktigt ödmjuk
och liten. Och sonen sin tog hon bättre på det viset.
Förslaget om sjukstugans läge hade de också gått in på, fast den
skulle han ju själv bekosta. Där var det Anna-Greta skulle ha sitt
arbete. Där, mitt över, skulle den ligga, så att han ofta kunde se dit
över, när han var här uppe. En dag, när de båda glömt allt det, som
ställt sig mellan dem, kunde hon kanske bli färdig att följa honom hit
upp och hjälpa honom med fars gård.
Ty här skulle han ha sitt hem. Här skulle han ta igen sig från
storföretaget därnere och från byns angelägenheter med att sätta den
gamla ödegården i ordning. För en ringa penning hade han köpt igen den
av Grubbens stärbhus. Det hade inte mött det minsta hinder. Till något
så värdelöst behövdes den inte, hans barndoms storslant, den fick han
bättre bruk för på annat håll. Nästan lika billigt hade han fått den
som Grubbens förra nyodling, som ingen mer än han ville åt.
Okristligt mycket att göra skulle det bli häruppe också. Så överväxt
och igengrott hade allt blivit på dessa år. Och stugan stod där så
vanvårdad och förfallen. Men det gamla virket höll — nog skulle den
duga till den dag han behövde timra sig en ny för utrymmets skull.
Men först ville han sitta där ensam en tid och bara lyssna efter ekot
från barndomsdagarna därinne mellan de gamla stockväggarna.
I natt hade han åter drömt om far sin. Den gamla drömmen om att han
gick där med trygor på sig över myren och sådde i det svarta vattnet,
som om det varit mull. Åter växte den upp, den levande bryggan, åter
vandrade han över den, Mats, tillsammans med allt bysfolket. Men nu
visste han, vad det var fadern velat säga honom, när de möttes där
mitt på myren.
»Mycken spis är uti de fattiges åker», sade han och log stilla och
förnöjt över sin sådd.
Nu förstod Mats de ordens djupa innebörd, och nu visste han också, att
de ringes och fattiges jord var det han också ville bruka.
Hans åker var den, vintermyren.