— Nåja, sade han godmodigt, de må väl vara hänt då både me de ena å de

andra. Va giftet ditt beträffar, så säjer ja, som käringen, när hon

slog mjölken över kalven: du har ’et, där du har ’et. Men tar ja dej i

tjänst igen, så ska ja ha skriftligt på skogen din.

— Int kan man fäll ge skriftligt på de man int rår om, sade Ejnar

betänksamt.

— Skriftligt kan en ge på allt, sade Grubben avgörande. De ä bara

fråga om, va en skriver. Du kan ge mej skriftligt på, att skogen blir

min, när du kommer till ditt.

Ejnar stod alltjämt tveksam, han tyckte allt, att det där lät litet

märkvärdigt. Men så mindes han, att han inte hade mycket att betänka

sig på, antingen gå till modern eller det här. Och uppe i skogen satt

Beda och väntade och litade på honom som på Gud fader själv.

Grubben gav honom inte heller lång tid att fundera på. Han hade redan

varit på innerkontoret efter papper, och nu skulle han till att skriva.

Han var otroligt rask till att föra pennan, patron Grubb, det dröjde

inte många minuter förrän han kom stickande med kontraktet. Sen var

det bara för Ejnar att skriva under. Ja, han skulle ju läsa, vad det

stod där först också, men patronen var så skämtsam och livad av sig,

så det blev inte mycket med det. Nog visste väl också Grubben besked

om hur det skulle vara. När Ejnar väl fått namnet sitt, dit där det

skulle stå, pekade patronen på tomrummet bredvid.

— Du får ha mor dins namn med som säkerhet, sade han.

Då blev Ejnar åter betänksam. När man skrev andras namn, stod den fule

bredvid och förde pennan, hade far sagt.

Men Grubben gav honom inte lång betänketid.

— De ä ju bara för formen, vetja, sade han. Ska du hem å tigg käringen

om lovet först, kan de hända ja ta på ångra mej innan.

Då tyckte sig Ejnar inte ha något val, och så kom då mor Britas

namn ned i en hast bredvid hans. Det skulle väl vara som ett slags

vittnesnamn, tänkte han sig, han visste inte så noga, hur det brukades

med tockna här papperslappar.

Men så var han också tagen till nåder igen med det och skulle åter

hetas Grubbens inspektor och dubror. Och när det skulle bära i väg för

honom, kom patronen ut efter honom i långfarstun och stack ett par

stora sedlar i handen på honom.

— Förskott på köpesumman, sade han muntert, de blir till bosättning,

de. Någe ska du ha för du var ärlig. Å nån sortes bostad får ja väl se

till att få åt er innan vintern.

Så hade ju Storgårds-Ejnar idel glädjebudskap att komma hem till

Beda med den gången. Ett papper hade han fått skriva på förstås, men

det var ju så bruket bland dem, som skulle bli storkarar och göra

skogsaffärer, det gick inte för sig utan all möjlig slags skrivning.

Inte kunde man väl förskriva sig med så litet.

— — —

När sommaren skall till att sluta, då komma järnnätterna smygande

uppifrån vintermyren med frosten. Stundom går det också en järnfrost

över människosjälens åker.

Anna-Greta var snart i arbetet igen efter missfallet, det var som

om ingenting hänt. Hon tog liksom bara hårdare fast i tyglarna, hon

hade fått mor Britas tag i sig. Inför hennes kalla, lugna blick bröts

pratet tvärt utav, och var och en smög skamsen till sitt. Respekt fick

hon med sig i ett tag, ungmoran, som man knappt skulle väntat sig. Det

var som om hon blivit tio år äldre på den resan.

Men nog tittade sig pigorna om över axeln, när de rände mellan huset

och föjset i kvällsmörkret, efter det, som alltjämt höll sig kring

knutarna och tog välsignelsen från gården. Nog vet man, att när det

riktiga höstmörkret faller tungt och ödsligt över de ensamma gårdarna,

då först slipper det lös på allvar, det mörka i skogen. Då vågar

det sig så nära inpå människorna som aldrig annars, då står det och

stirrar in på dem genom rutan. Då hör man vittras onda skratt nerifrån

myren, det är som hundgläfs, och bergkusens klagande spel under

hällarna.

Var den efter dem, där de sprungo, utbölingen där, som ville sig in

till ljuset och människorna, som ville sig in till matmoran? Men hon

var väl hård mot skrömta, hon som mor Brita. Fast gud vet, vem, som

rådde till slut.

Och så sprungo pigstackrarna, huttrande av skräck och kyla in emot

huset, där köksfönstret ensamt lyste mot dem som ett brännande

tomteöga.

Men ingen fick se den ångest, som plötsligt glimmade till i ungmorans

ögon, när hon såg dem komma springande så över gården med skräcken i

hälarna. Var det något efter dem ändå, något därutifrån skogen, som

sögs in i ljuset till henne?

Hastigt fällde hon ögonlocken för att dölja sin förskräckelse, stelt

fäste hon blicken på arbetet i sitt knä, vit ull, som skulle kardas

till vinterstrumpor åt Erik. Hon måste fästa dem så hårt på något för

att inte ramla, tyckte hon. Den, som inte har någon att haka sig fast

vid, den faller lätt till djupet av sin egen ångest, hur stark hon

annars är. Hon hade sökt sig till en Gud, men han hade stött henne

bort, hon hörde det mörka till. Själv fick hon finna sig ett medel att

bli trolltyget kvitt. Aldrig fick hon ro, förrän hon fått död på det,

det gick på själva livet hennes, det visste hon.

Men hon visste bara inte riktigt, på vad sätt det skulle ske, tills

hon en dag plötsligt fick det klart för sig.

Som han brukat på den sista tiden, kom Erik, mannen hennes, in till

henne ibland mellan arbetsstunderna, för att höra, hur hon hade det.

Han frågade henne ej direkt, men hon kunde se på hans forskande blick,

att han undrade, om hon kommit över det som hänt ännu? Ingen av dem

hade med ett ord vidrört det. Erik tog det lugnt nog åtminstone till

det yttre. Ett hopp var dött, men det kunde ju leva upp igen. Värre

var det, som pigorna viskade om sig emellan. Alla tycktes ha reda på

den här saken bättre än han själv. Nog hade han ju anat den dag han

gifte sig, att han fick något mer i huset än ungdomen, men nu ville

han äntligen veta, vad det var. Allt kunde han ha förlåtit, hur svårt

det än var, om Anna-Greta bara självmant anförtrott honom det. Nu

måste han själv fråga ut henne. Men han vågade det inte, förrän hon

tycktes ha lugnat sig litet.

Han blev därför glad, när hustrun vänligt log mot honom, när han kom

in. Så var då bandet mellan dem inte alldeles brutet ändå. Det hade ju

börjat så bra med förtroligheten, men så hade detta kommit emellan.

— Godafton, vännen min, sade han lättad, böjde sig ner och rörde vid

den vita ullen, den var så len mellan fingrarna som hans hustrus vita

hud. — Är du bättre till mods nu?

Då såg Anna-Greta stort och fast på honom och sedan runt ikring sig —

de voro ensamma i stugan. Nu hade hon det äntligen, det blev Erik, som

fick hjälpa henne ut ur rädslan, han hade lugnt samvete och fast hand.

— Jag kunde få igen modet mitt alldeles, sade hon sakta, om bara du

ville hjälpa mig.

Nu kommer det, förtroendet, tänkte mannen, ivrig och rörd och frågade

henne på vad sätt han kunde vara henne till hjälp. Men annat fick

han till svar än han tänkt sig. Viskande och skyggt berättade honom

Anna-Greta, att hon kunde få sitt lugn igen först den dag, då han med

ett skott kunde fälla trollharen där, som skrämt olyckan på henne.

Brydd och skrämd såg Erik på henne, vad var nu detta för satans

påfund? Hennes blick var så mörk och stel — herregud, det som skett

kunde väl ej gått på förståndet hennes? Men så besinnade han sig

och mindes vilken omgivning hon växt upp i. Alla dessa hedniska och

förvirrade konster, som tycktes honom så besynnerliga, voro för henne

helt naturliga att bruka, uppväxt med dem sedan barndomen som hon var.

Var det underligt att hon tog till dem nu, när allt annat tycktes

svika?

Nå, än sedan, är det inte annat, tänkte han plötsligt uppklarnande.

Kan det lugna henne med så litet, så är alla medel tillåtna.

Det var rent av som ett slags lättnad, att det var något bestämt

han kunde göra för att klara upp förhållandet mellan dem. Harpalten

där som han skulle skjuta, det var liksom en sinnebild av allt det

oavgjorda och obestämda i hans äktenskap, kanske var det självaste

de fula smygryktena om Anna-Greta han tog död på med det skottet.

Nog visste han väl annars, vad den skulle hetas ha för betydelse —

en barnsjäl, ofödd och oförlöst, som ej gav henne ro. Men om också

det värsta var sant, så ville Anna-Greta bli det kvitt nu för att de

skulle få det gott med varann. Kanske hade det funnits en annan väg

också till samma mål, men den gick över kyrkobot och skam, orkade han

gå den med henne? Han var en gammal man, och det namn han bar var

aktat. Han fick ta den enklaste vägen — och låna sig till spektaklet,

för att vinna husfrid åt sig och sinnesfrid åt hustrun.

Och så kom det sig, att Gam-Erik plötsligt blev en sådan storjägare

på gammeldagarna. Varje klar höstdag såg man honom vandra i väg med

geväret över axeln. Vänliga miner fick han för det, när han gick, men

ingen jösse hade han med sig hem till ungmoran för det. Han var nog

mera läsen än slängd i sånt, Erik.

Till slut blev Anna-Greta otålig. Hade han stött sig med vittra, så

att hon trollat bössan för honom? Nå, så fanns det väl bot för det

också. Och så lade hon brödsmulor i bössmynningen för att göra den

ofelbar. Men Gam-Erik bommade lika friskt för det.

Då fick Anna-Greta ta till starkare medel. Erik, stackare, fick ut i

en hast för att skaffa hem en orm. När han väl fått tag på den och kom

hem med den i en bytta, lät hustrun hans göra ett hål i kärlet och

stack ner bösspipan, så att ormen skulle få krypa ut genom den. Sedan

skulle bössan bli så säker, att bytet bara satt stilla efter vägen och

väntade på det dödande skottet.

Men inte ens det medlet hjälpte. Gammel-Erik var nämligen rädd för

ormar, och när odjuret äntligen kunde förmås att krypa ut, så visade

det sig, att det bara var en snok. Och så slog också den besvärjelsen

fel.

Man kan tänka sig, att pratet ute i bygden tog fart igen av alla dessa

konster. Mycket, som varit nästan glömt, levde upp igen i minnet, och

aldrig hade Storgårds-flickan blivit så illa åtgången av tungorna som

nu. Gammalt och klokt folk sade, att det, som hänt, slagit sig på

förståndet på Anna-Greta. Ont drog ont med sig, ock av innestängd och

fördold skam kunde ju ej komma annat än skam i öppen dag till slut.

»Kan ock någon bära eld i barmen så länge, att hans kläder icke fatta

eld», sade de och runkade sedesamt på huvudet. De tyckte synd om Erik,

en oförvitlig man och redan kommen till ålder, som tvangs till att

springa där i skog och mark till ett åtlöje för förståndigt folk bara

för att tillfredsställa en ung hustrus nycker. Men inom sig tänkte de

kanske: Vad bråkar hon för? Hon har ju namn och ring, gård och grund,

allt det, som mången bättre får sakna. Det var kanske fler, som gjort

detsamma som hon, men ändå slutat sitt liv med heder. Det fanns också

de, som sade annat. Tro på svartkonster bara den, som ville, sade de.

Nej, skön Anna-Greta visste nog, vad hon gjorde, hon, som sände ut

gamkarn sin på dagslång jakt. Ung och gammal ihop, det var eld och

vatten, det. Och det fanns fler än en, som sett flöttjarn, då han var

i byn. Men pigorna, de tyckte att matmoran deras handlade klokt, de.

Hon visste nog, vad hon gjorde, hon, som ville ha signad kula i bössan

också. Det hon stod och tittade efter i fönstergläntan ibland, kunde

ju ej nås av vanlig kula. Hennes eget blod var det, som ropade och

klagade därutanför. Nog var det hemskt, att man skulle behöva freda

sig för sitt eget med sådana medel, men när det gick på livet, hade

man ju rätt till nödvärn, mente de. Fick hon icke hålla otyget från

halsen på sig med de starkaste ord hon hade? Vem vet, vad hon stod där

och mumlade för sig själv ibland — »Rid dina, men icke mina» kanske.

Till slut blev Erik så trött på hela spektaklet, att han lejde sig en

skogshuggare att skjuta en harpalt. Nu skulle väl hustrun nöja sig och

få tankarna på annat. Men när han väl kom med haren och slängde den på

bordet såg hon bara på den ett ögonblick och skakade sedan på huvudet.

— De ä int den rätta, sade hon. Den har int märkena.

Då äntligen tog det riktigt eld i mannen hennes.

— Hockna märken, snäste han av. Skam å int ja får vara jaktdräng åt

dej! Ge dej själv ut å fånga de, som jagar dej!

Och därmed gick han ut och slängde igen dörren efter sig för att visa,

vem som var herre i huset ändå till sist.

Men Anna-Greta satt kvar i sina tankar. Ögonen höll hon stelt fästade

på haren, som låg där styv med sträckta ben. Det var ett dött djur,

som låg där bara. Aldrig hade det ägt något inom sig, som ropat och

klagat, något, som sökt sig tillbaka till människorna. Inte kunde det

ge henne fred. Hur kunde hon också tänka sig, att Erik skulle kunna

hjälpa henne i detta. En hade kanske kunnat det, Mats, barndomsvännen,

han, som var synen och såg ända in till ens hemligaste tankar. Han

skulle kanske ha vetat, vad det var hon borde göra.

Hon mindes en solig sommardag i barndomsåren, då de gett korna

tillsammans uppe i rået och hon hajat till för en hare, som hoppat

ut ur busksnåret. Då hade Mats först skrattat åt hennes rädsla. Men

så hade hon talat om för honom, vad det kunde vara — en barnsjäl, en

utböling, som inte fick ro, förrän han funnit mor sin. Ingen vanlig

kula bet på en tocken. Då hade han inte skrattat åt henne längre utan

hade sett på henne med sina djupa ögon, som om han redan vetat både

det och mer till.

Var det nuet med sin själaoro, som varslat för sig den gången? Hon

önskade bara, att hon haft vett på att fråga Mats om medlet mot

otyget. Det var underligt, så snart det rörde sig om själen hennes,

var det som om bara han kunnat hjälpa.

Men annars kunde nog Erik ha rätt. Vad var det hon sagt åt mor sin

nyss? Att ingen kunde ta ansvaret och bördan av en annan, det följde

varken frid eller förlossning med det. En enda kunde bära andras synd,

men om han vägrade, fick man själv ta upp den till envigeskamp.

Hon måste själv ut för att göra upp med skrömta om livet sitt.

— — —

För den, som gett sig det mörka i våld, blir snart intet medel för

hemskt eller svårt. Den man räcker ett finger bara till en fingerkrok

på lek, den tar snart fatt i hela handflatan.

Dag ut och dag in hade nu Anna-Greta suttit i grubbel över lönnlig

synd, som varken kunde dö eller leva, när ingen Gud och ingen

nåd fanns för en. Då hjärtat var hårt och sjukt, fick en ta till

trollskott och läsning för att bli det onda kvitt och bli som en

människa igen. Mången var dråpare och faderskämmare i sitt hjärta,

som satt till heder bland folk. Varför skulle hon då lida dubbel

vedergällning för det, som andra gjort henne? Nej, hon skulle göra

slut på detta i ett tag och så skulle allt bli, som det borde. Nu

visste hon äntligen medlet. Hemskt och svårt var det, men svårare var

det att inte rå sig själv.

Och så hände det sig till slut, att Anna-Greta, den mörkrädda och

skygga, en torsdagsnatt i november ensam smög till kyrkogården efter

ett dödben. Ett fingerben tog hon ur en nyss omgrävd grav, och utan

att tveka eller darra på rösten läste hon med högan röst sitt löfte

att lämna det tillbaka innan månadens slut. Skulle hon inte hålla

loven, fick hon lämna ett av sina egna fingerben i pant, så var det

föreskrivet.

När hon gett sitt löfte, begav hon sig med fasta steg på hemvägen med

benet inlindat i kyrknäsduken. Nattljuset över gravarna, de förtorkade

vinterträdens prassel, då de knakande böjde sig över henne i blåsten,

skrämde henne ej. Regnets stillsamma och ljudlösa gråt över kolsvarta

vägar rörde henne ej. Intet av det mörka i skogen kom henne längre

vid. Så säker var hon att nu ha det ondas styrka och makt i sin hand.

— Har du hot, skall du få bot, mumlade hon ut mot något i beckmörkret.

Så djupt försjunken i sina tankar var hon, att hon ej ens märkte den

levande skugga, som smög sig före henne. Det var Gam-Erik, stackare,

som vaknat till av dörrknäppen, när hon gått ut och utom sig av oro

och en dunkel svartsjuka gav sig efter henne för att se, vad hon

tog sig till mitt i nattsvarta mörkret. Han hade väl hört något av

baktalet kanske. Men större än han tänkt sig blev hans fasa, när

han såg vägen och målet. Nog visste han väl, att det brukades både

gravrost och likkistspikar, hår och annat av döda i de gamla kurerna,

men att hustru hans skulle ge sig på slik grov vidskepelse, det fann

han dock till slut gå för långt. Bittert förebrådde han sig, att

han lånat sig till leken förut i stället för att tala förnuft med

Anna-Greta — långt ifrån att lugna henne hade det bara gjort henne

ettervärre. Vad hon nu dolt för honom, så inte gjorde hon det bättre

med sådant. Han fick väl ta till maktspråk för att få henne till

förnuft igen.

Men ändå kom han sig inte för att hejda henne. Stum av förskräckelse

hörde han över muren hennes ed till den döde, inte med ett ord vågade

han störa henne. Hon hade plötsligt blivit en främling för honom,

skrämmande och hemlighetsfull som den värld hon kallade till hjälp.

Hade hon verkligen kropp under kläderna eller stack där en svans nerom

kjolen? Han hade kanske inte märkt det förr bara, nog visste man, hur

sådana spökelser kunde vända synen på folk.

Darrande och genomvåt smög han sig hem före henne med ett nytt

och fast beslut — inte en enda dag till ville han ha henne kvar i

sitt hus, vem vet, vad hon kunde ta sig för i sin yrsel och villa?

Hederlig ersättning skulle han ge henne, men gå sin väg fick hon,

det fanns ej annan råd. Han var en gammal man och tålde inte slika

sinnesskakningar. I natt fick hon bli, men i morgon skulle han säga

henne det.

När Anna-Greta äntligen smög sig tillbaka in i kammarn, låg hennes man

redan i sin säng och låtsades sova.

— — — —

Men Gam-Erik hann inte freda sig och sitt hus i tid för vidare

konster. Knappt hade den sena morgondagern gråkall letat sig in genom

rutan, förrän Anna-Greta var på benen och väckte sin man. Aldrig hade

han sett henne så vacker som den dagen med sin helgdagskjol och en duk

om det upplösta håret, men det var något vilt och besynnerligt i ögat.

— Nu ska du få se på roligt, gamling, sade hon med ett skratt, nu ska

ja skjut lagårdskatten.

Och så tog hon bössan från väggen och gick ut ur huset. När hon kom ut

på farstubron, tog hon upp sitt dödben och tittade genom det — som man

skulle göra för att få gott sikte. Så skrattade hon åter till, kort

och skarpt, stack bössan rakt upp i luften och tryckte av. Skottet

small och ekot kastade det blixtsnabbt tillbaka, det lät som ett

dubbelskott.

Vid smällen rusade alla ut ur huset. Erik måste med, antingen han

ville eller inte. Gud vet, om hon gjort sig själv något, hon såg ut

till att kunna det. Men därute stod hon välbehållen, ungmoran, och

grann var hon att se på, där hon stod. All blekhet och ångest hade

vikit ifrån henne, nu var hon som förr, men glimten i ögat var en

vanvettsglimt.

— Nå, ge er i väg till föjset nu å sök efter katten, få se, om han

finns där, sade hon och skrattade åter sitt besynnerligt håliga och

falska skratt.

Vettskrämda men spända av iver rusade pigorna bort till ladugården för

att leta efter vildkatten, som hölls där året runt i frihet, då han

inte strök omkring i de andra uthusen efter råttor och möss. Och när

de letat honom både länge och väl utan resultat, funno de honom till

slut längst uppe på foderskullen, stendöd. Inte ett märke hade han

på skinnet, men man visste ju ändå, vem som satt trollskottet mitt i

hjärtat hans. Vad hjälpte det, att han kom, husbond, uppför stegen med

skakande knän och svor på, att kattkräket fått råttgift i sig.

— Ja har ju själv lagt dit de för mössen, sade han. Kattelände började

lättjas, å hit brukade han aldri gå. Men nu har han vari här å fått

de i sej i alla fall. Ni ser fäll, att han har vari dö en hel dag

minst.

Men ingen ville tro honom, de hade ju själva med egna ögon sett annat,

tyckte de.

Och Erik hade inte tid att övertyga dem, han kom plötsligt att

tänka på Anna-Greta, som stod ensam kvar därute, upphetsad och

överspänd. Nerverna, där hade han ordet, det var något nytt, som

prästgårdsmamsellen talt med honom om, det var kanske det, som tagit

hustrun hans efter missfallet. Han fick väl ut och se till henne ändå.

Men när han kom ut, var hon redan försvunnen.

Ännu en titt hade hon tagit sig genom dödbenet — då tyckte hon sig se

det hon sökte långt bort i skogen. Litet, grått och formlöst tumlade

det fram och åter i en skogsglänta och klagade och grät efter något.

Det kunde inte komma till ro, men hon skulle hjälpa det. Det var som

glömde hon sin egen ångest inför denna ensamma och förvillande klagan.

Nu gällde det inte längre henne själv bara utan det, som varken fått

Guds sol eller kristning för hennes skull, det skulle slippa att pinas

längre.

Och så gav hon sig ut för att söka efter det. Bössan tog hon med sig,

nu hade hon gott sikte.

Men skogen är inte densamma vid dagsljus som vid mörker. Det som om

kvällarna står en så skrämmande nära inpå knutarna, det kommer långt

ifrån en på dagen. Hur Anna-Greta letade och sprang, fann hon inte det

hon sökte. Och dödbenet, som hon skulle ha till att kika igenom, hade

hon råkat tappa. Men hon ville inte ge sig för det utan fortsatte sitt

sökande. Förmiddagen gick, kort och mulen, middagen gled förbi, solen

stod redan under skogskanten. Då sjönk Anna-Greta ner på en tuva, matt

och förbi, och såg, att hon gått vilse.

Runt om henne stod skogen tät och skrämmande kring sin olösta gåta.

Vart hon såg ormade sig trädgrenarna om varann till en kedja för att

stänga henne ute från det ofattbara, för att stänga henne inne med sig

själv och sin rädsla. Varken väg eller stig tycktes bära därifrån.

Endast mellan ett par väldiga granar gläntade det till mot något

svart, som om där varit ett hål i skogsmuren.

Anna-Greta släpade sig dit och böjde sig ner för att se men for

tillbaka med ett skrik. Vad hade hon sett ner i, var det vittra

själv, som tittat upp på henne, vild och stygg, med rivet hår och vit

i synen? Nu såg hon, att hon var alldeles nere vid vintermyren, som

stack upp i en kil här mellan granarna. Aldrig förr hade hon varit

den så nära, som där hon nu hängde ner över den med ansiktet tätt

intill vattnet. Bara på den sekund hon stirrat ner i den var det

som om hon ramlat ner genom oändliga världar av svart och orörligt

mörker, befolkade av skygga och illvilliga väsen, av allt det, som

i höstdagjämningen löstes från sina band för att smyga sig upp mot

gårdarna och göra människorna villa i vettet.

Hon ville, hon vågade inte se dit mer, fast det var något, som lockade

och drog. Till slut måste hon det i alla fall, då tyckte hon med ens,

att det bleka ansiktet därnere såg så litet och sorgset ut. Kanske var

hon ändå inte alldeles förtappad, vittra, fast hon inte var som folk?

Hon hade väl sina stunder, hon med, då hon sörjde för att hon inte

hade en levande själ. — Det var något milt och vemodigt i den tanken,

som lugnade henne. Vad satt hon här för mitt i skogen — töcknet över

hennes sinnen började vika. Nu förstod hon det — det var sin egen bild

hon sett nere i vattnet. Mödosamt reste hon sig upp för att leta sig

hem igen, innan det blev nermörkt.

Då hörde hon det plötsligt åter, det klagande ljudet från det hon

sökte, alldeles bredvid sig, svagt och darrande, men tydligt och

klart. Isad av en ny skräck stannade hon med handen på hjärtat. Mötte

hon det äntligen nu, det skyggaste av allt, det som tog liv och form

ur ens eget samvete, för att klaga det an? Var hade hon den nu, bössan

som hon laddat med trollord och signad kula för att ta död på det. Hon

hade visst kastat den med, inte orkat släpa den med sig längre. Nå,

hon fann den väl, när det behövdes. Men först måste hon se, se! Möta

det öga mot öga, det hon så länge och fåfängt jagat efter.

När hon äntligen fick mod att gå de få stegen fram till busksnåret,

varifrån ljudet hördes, såg hon, att det verkligen var en liten hare,

som satt där med ena benet fastkedjat i ett rävjärn. Alldeles grå var

den, hade ännu inte fått vinterpäls, liten och dunmjuk var den också,

nästan en unge ännu. Vädjande såg den upp på henne med sina svarta,

tillrande ögon och dess klagan kom så mänsklig och gripande, alldeles

som från ett litet spätt och gråtande barn.

Stel och orörlig stod Anna-Greta länge böjd över den, hon visste ej,

vad hon skulle tro. Darrande mötte hon denna svarta, stumt anklagande

blick, hon tyckte, att det var hennes egna svartögon, som mötte

hennes med det outsägliga i sitt uttryck. Men när det lilla djuret

åter började klaga och gråta, vek hennes rädsla plötsligt för något

annat. Skräcken och ångesten, som så länge hållit hennes själ i

dvala, löste sig för något oemotståndligt vekt och medlidsamt ömt.

Den förkvävda moderskänslan i henne slog plötsligt ut i full blom.

Glömda voro i ett nu vanvettstankarna och mordvapnet, här var en liten

levande varelse, som led. Kunde hon sätta skottet i den, som kved så

ynkligt och vädjande? Nej, inte om det så gällde hela hennes jordiska

livs framgång, inte om det så gällde hennes själs eviga välfärd.

— Vem du än ä, så ska ja hjälp dej, sade hon och böjde sig ner över

den lilla ömkliga stackaren. Med ömma och varsamma händer löste

hon honom ur fångstjärnet, det var ingen lätt sak, hon fick akta

fingrarna. Tillslut fick hon honom fri ändå, fast illa åtgången och

sargad av det vassa järnet. Medlidsamt tryckte hon den lilla hjälplösa

varelsen intill sig, det strömmade en förunderlig värme in i henne

från den lilla mjuka kroppen, det var som hade de sista kalla och onda

tankarna smält därinne. Det var som när bottenis smälter, det steg och

steg i henne som en majflod, steg ända upp till ögonen. För första

gången sedan giftermålet kunde Anna-Greta gråta över sig själv och det

hon förspillt. Tunga och lisande föllo tårarna och droppade ner över

hennes händer, som alltjämt höllo det lilla skälvande och halvdöda

djuret. Med de tårarna grät sig Anna-Greta äntligen fri från allt som

varit.

När hon slutat gråta, var hon alldeles lugn, det var som om hon

vaknat från en elak dröm. Nu visste hon det till slut — allt det onda

hon sökt för att ta bråddöd på, det hade aldrig funnits annat än inom

henne själv. Det var det oförlösta i hennes egen själ, som ropat så

ihållande efter försoning. Skrömta i henne själv var det, som drivit

henne ut på vägarna, som slutligen lockat henne hit ut i skogen och

gjort henne vill för syn.

Nu visste hon också, var hon var, inte långt från hemmet. Hon hade

gått runt, som man gärna gör i ovägad skog. Nu såg hon det plötsligt

blänka till i fönstren till vinterstugan, när kvällsljusen tändes. Det

kända och vardagliga i detta gjorde henne fullkomligt tankenykter. Hon

fattade med ens riktigt, vad hon ställt till, galen och förvillad som

hon varit, hur hon skämt ut både sig och karn sin inför husfolket,

ja, inför hela byn. Men hon hade väl ej kunnat hjälpa det, det hade

varit som en blind och vettlös yrsel. Varför hade hon då gjort som hon

gjort, varför hade hon sökt hålla samvetet från sig med sådana medel?

När hon såg det trygga, lugna ljuset därborta mellan stammarna, visste

hon det. För att behålla allt detta, för att hålla sig kvar i ljuset,

för att åter kunna rota sig bland hyggligt folk, för att få barn, som

trivdes vid huslig härd, hade hon gjort det.

Men så underligt var det ju ställt, att det man riktigt ville dölja,

det var man själv den första till att dra fram i dagen. När hon med

våld sökt tysta det, som ropade på bot inom henne, hade hon dragit

skam och löje över både sig själv och sin man. När hon i rädsla för

onda tungor tog till hemliga medel för att tysta samvetsoron, göt hon

bara olja på pratet, tills det blossade upp igen i högan sky. Det

skulle nog Erik aldrig förlåta, så kär han hade henne. Det, som gick

alltför hårt åt namnet och aktningen, måste bort. Bäst var att hon

själv gick sin väg.

Och som hon fattat det beslutet, tyckte hon med ens, att det var så

litet och obetydligt, allt det hon därmed skulle gå ifrån. Det hade

ju inte varit värt priset, allt det hon försålt sig för. När man satt

i en falsk ställning till både Gud och människor, blev allting så

omöjligt. Hon ville inte leva på det viset längre, inte bara fuska

och ljuga bort sig själv. Hon ville kämpa sig tillbaka till ett eget

ansvar, en egen själ igen. Men hur? Hon visste det inte än och något

inom henne ropade klagande och övergivet:

»Vi hava länge farit vill,

ty ingen haver oss vaktat.»

Ett visste hon bara om den själabot hon sökte: ont, det fördrevs inte

med ont, det enda, som hade makt över det, var det goda. Det skulle

hon gå och säga mor sin.

— — — —

Men borta på gården hade Erik, stackare, haft både pina och huvudbry.

Kunde han tro annat än att hustrun hans tänkte göra sig själv något

ont, när hon for åstad som ett underjordiskt spökelse upp till skogen.

Men den skammen skulle då ej ske gården och hans namn. Ännu hade

aldrig en självspilling blivit inburen genom de dörrarna, ännu hade

aldrig någon därifrån blivit griftlagd borta i illgärningsron. Förr än

det fick hända, fick det bli full öppenhet i allting. Och så bådade

han då skyndsamt upp gårdsfolket och sände dem ut till skogen för att

leta upp matmoran och se, vad hon tog sig för.

Men värre skulle han få att sköta om. Han skulle just själv ge sig upp

till skogs, då han fann fingerbenet på marken. Han kände genast igen

det, det var ett grovt och kraftigt ben, som om det hört till en stor

manshand. Hade hon slängt bort det, den tokan, hade hon så lättsinnigt

glömt sitt löfte? Gam-Erik ryste, där han stod, han tyckte sig ännu

höra Anna-Gretas högtidliga ord i nattmörkret på kyrkogården. Visst

var han ohimla förbittrad på henne för allt hon ställt till, men inte

ville han ändå, att en döding skulle komma över henne och nypa av ett

av hennes vita fingrar. Nog visste man hur det var med tockna där.

När den yttersta dagen kom, skulle de ju kunna visa upp varje ben i

sin syndiga kropp, där de stodo inför tronen. Intet voro de så rädda

för som att någon liten bit skulle fattas. Vem vet förresten, om inte

dödingen kunde ta fel i skumrasket och i stället ta sig ett av hans

egna fingrar? De skilde kanske inte så noga på det.

Nej, det fanns ingen annan råd för tockna rysligheter än att han

själv fick ge sig av till kyrkogården och lägga benet tillbaka, innan

det alldeles förkom. Och så gav han sig då i väg utan betänkande,

Gammel-Erik, som alltid ville hetas så upplyst och stadslik. Gammalt

fädernearv av skrock och övertro kommer en inte så lätt ifrån. Lång

och tung var vägen, och kallsvetten rann av honom, men fram kom han

till slut och fick ner benet igen dit det skulle. Ja, han tog sig till

och med så mycket tillsammans, att han kunde läsa en liten vers för

att lugna dödmannen där nere, så att han höll sig still nu, när han

fått sitt. Med darrande röst hasplade han ur sig något, som han trodde

kunde vara i hans smak.

»Min Gud och trogne Frälserman

min ben han väl bevara kan

att icke ett förtappas bort,

litet eller stort,

som Gud till kroppen haver gjort,»

läste han.

Men när han äntligen kom sig på hemvägen igen, då kände han, att han

var en gammal man, som snart själv skulle dit ner till dem som räkna

sina ben i rädsla för domen. Vid den tanken skakade knäna under honom,

och händerna darrade som på en uråldring. Han kände, att allt, vad han

hade kvar i hjärtat för hustrun sin, var bara skräck och avsky.

Han tyckte, att han fått den i huset, som varken dop eller kyrkvigsel

bet på. Sejd hade hon lockat honom med, honom som andra. Men när

sejden går den kärlekskranke ur blodet, finns bara hatets svarta

bottensats kvar. Gå dit du kom ifrån, skulle han säga henne och det i

denna kväll.

Men när han kom hem, var Anna-Greta redan borta. Ring och fästegåva

hade hon lagt tillbaka på brudkistan sin, och på kudden låg en lapp

med farväl och förlåt.

— — — —

— — Ejnar, Grubbens inspektor, hade ofta ärende in till staden. Nu kom

han farandes som herrkarl igen efter häst och vagn och hade gott om

fickpengar. Men det var också otroligt, så mycket man behövde, bara

man kom in till stan. Både ett och annat till sig själv och till Beda,

som satt där hemma och leddes, när han for på sina resor. Väggklocka

skulle hon ha till att mäta tiden med, om den blev för lång, en kista

med beslag på till lillkammarn och en silkeshilka till att trösta

sig med, om han kom hem full och stygg igen. Det var mycket, som

frestade det svaga köttet på en marknad, och det där med nykterheten

hade mest varit som litet förhastat. Nog vet man, hur det var med

friarbättringen, då gav en ju alltid ord och löften, som aldrig kunde

hållas. Vägen hem till byn var lång, men aldrig så lång, som när man

kom från stan.

Vad skulle han också hem så brått för? Det var just inte storartat

logi han skaffat dem, Grubben. Ett avdankat torp uppe vid Tavle by

hade han nödtorftigt låtit rusta upp, annat kunde han inte bestå dem

över vintern. Ejnar skulle hetas ha uppsyn över hemskogarna, fast

Grubben mest hade sina avverkningar på annat håll numera.

Nog sved det litet i hjärtat att sitta vid det låga fönstret och se

över till hemgården, som låg där på andra sidan vintermyren så stor

och grann med sin rödmålade tvåvåningsbyggning. Men förr än han gick

till mor efter hjälpen, satt han här på torpet till döddar. Inte

heller Anna-Greta sökte han upp, höll sig helst undan från bysborna,

då han kunde för tjänsten. De kanske inte tyckte det var så storartat

ändå att vara i Grubbens sold. Fast de hade ju inte bättre själva,

varannan gård låg i hans hand numera, och av resten låg hälften helt

eller delvis under bolagsvälde. Det fanns inte många fria bönder kvar

i Tavle by.

Till det band, som naturen lade på deras näring, hade människorna

lagt nya fjättrar. Och djupt där nere låg vintermyren mellan dem som

förut och påminde dem med sin igenväxta nyodling om verket, som kunnat

ena och frigöra dem alla.

Inte för att det rörde Storgårds-Ejnar, det där, som far hans

fantiserat så barnsligt om. Ta pengar ur svarthålet där med hårt

arbete och tålamod, när man kunde sitta med sin fasta lön, fast man

drog sig i väggsängen till middagsdags ibland! Åhnej, farsgubben, han

hade hört till gammeldagarna, han, då man varken sparade kropp eller

själ!

Men hur det var, så var det muntrare att ta sig in till staden, där

man fick heta herre och där man kunde svänga sig med papper och

reverser med Grubbens namn på, så att marknadsbönderna ville tappa

det lilla vett de hade. Och vänta bara, tills patronen riktigt kom

under fund med, vilken karl han var att ha i tjänsten, Ejnar. Då bar

det in till staden att bo med Beda i ett fint tvåvåningshus, möblerat

ända upp till skorstenen. Och vänta bara, tills han kom åt skogen

sin själv. Då blev det han, som sålde och köpte och lät föra ner

timret efter älven. Han hade lärt sig nu, hur man skulle sätta upp

kontrakten, så att de blevo som rävtaner. Vore han bara karl till att

minnas, hur det papperet löd, som han själv skrivit på!

Men det bekymret gick lätt att dränka. Nog fick man en förbannad

törst efter vägarna, men hos Grubben fanns det, som var bättre än

svagdricka. Efter första klunken blev man alldeles fri igen, efter

den andra blev man storkarl. Men när han väl fått hela stopet tömt,

då kom Storgårds-Ejnar i köptagen. Det var då han skulle ha med sig

hem allt det fint var åt Beda, så att hon inte kände, att han hade ond

anda av brännvin och skryt. Och när han då hållits med det ett tag,

då kunde det hända, att han tog ett tag i fickan efter matpengarna åt

hustrun och fann, att hela byxsäcken redan var tom. Då bar det in till

patronen på vinglande ben efter ett litet förskott. På vad — på skogen

förstås, som snart skulle bli hans och Grubbens. Det kunde hända, att

han fick en slant godvilligt, men det kunde också hända, att han blev

nekad i första taget.

— Pengar, nu igen, muttrade patronen. Nå, när får ja börja hugga då?

Du har snart ätit upp halva skogen din, men ännu har jag inte sett så

mycket som en rävspinne av den en gång.

Men när han nu kom in till storhelgen, fick han marknadsslanten

med detsamma och en god historia på köpet. Det var om honom, Mats,

Lill-Jonas son, som rymt ur tjänsten deras på sin tid. Nu skulle han

ha varit där sörpå över sommarn för att bli boklärd i fåravel och

bondevett, sade Grubben, och nu skulle han bli lantbruksapostel och

lära bönderna veta hut i hela Västerbottens land.

Allt det där hade den stollen landssektern hittat på, och det var

han, som skickat pojken åstad. Men nu kom det roliga. Landssektern

hade hux flux blivit insatt i riksdan, och inför den äran hade han

tydligen glömt både Mats och hans profetskap, tycktes det. Och som

Grubben var vice ordförande, som det hette numera, så hade det blivit

han, som fått ta på sig saken i stället. Men han var inte så pigg på

nymodigheter, han. Tro, om de int dög med lärdomen, som farn och

farfarn deras lagt ner i jorden? Och allraminst var han väl rätt’en

till att lära opp andra, fattigsonen uppifrån stenbacken där, när det

fanns så många välbetrodda män med egna söner. Ja, det tyckte nu de

andra hushållsherrarna också.

— Gåvor har han nog, pojken där, sade patron Grubb, men kanske mera på

boken än på praktiska ting. Högfärdig är han ock, den trasvalpen.

Hade inte han, patron Grubb, erbjudit sig att göra den snorgärsen

till både präst och biskop alldeles gratis, men tror någon, att han

estimerat det. Då skulle det vara för mer att göra ost och klippa får

bevars.

Nå, man hade ju för landssekterns skull haft honom till att göra ett

prov, något skulle man väl också ha för alla pengarna man lagt ut. Och

så fick han då göra en ost efter som han hade lärt sig till det. Blev

det ostprovet bra, så skulle det sedan bli ett mejeri på orten, skrev

landssektern. Men tvi tusan för det ystet — patron Grubb skrattade, så

han storknade, den bit han fått sig i munnen hade ju smakat som osyrad

deg. Löjligast var att höra på den magergeten där, hur han stod och

slog ikring sig med både svenska och utrikiska ord om bakterier, vad

det nu var för slags djur, som skulle göra smörjan där, som han kokt

ihop till något riktigt delikat.

Med mejeriet blev ingenting av den gången. Men från landssektern

i Stockholm kommo nya order, att pojken skulle få pröva sig fram

i utrikisk fåravel, som han också skulle vara boklärd på. Och så

hade man då pliktskyldigast smällt upp ett fårahus i en hast i en

av stadens utkanter och stoppat dit några får och bland dem den

spakfärdige Mats Jonsson. Där satt han väl nu och bräkte bland sina

kräk, om han inte läste upp för dem, det han inte fick sagt till

bönderna.

Ja, patron Grubb kunde då också lägga ut det, så att man inte med den

bästa vilja kunde låta bli att dra på smilbandet, om det så rörde en

gammal barndomsvän. Riktigt vän hade han väl knappt varit med den

bleknosingen heller, som inte unnade en ärlig karl ett glas och ett

rus utan satte ögonen sina i en som till doms. Nej, gladare sällskap

kunde man få, särskilt en sådan här dag, då det var stormarknad.

Och så hade då Ejnar sagt farväl till patronen och gett sig ut i

staden. Där var liv och rörelse, just i hans smak, och över tankar och

sinnen den rusets lätta slöja, som gör allt till en fest. Vem tänkte

nu på den mörka vägen hem till natten och på Beda, stackare, som

väntade? Den väntar väl aldrig för länge, som väntar på det goda, och

glad skulle hon väl bli över den nya dragkistan med mässingsbeslagen,

som han skulle ta hem bakpå kärran.

Men först fick en väl lov att roa sig litet. Det var inte alltid det

var storhelg. På gatorna trängdes marknadsfolket, pojkar och flickor i

långa rader. Men raderna buktade så besynnerligt, pojkarna hade visst

fått litet för mycket i hatten och flickorna med ibland för den delen.

Där kom stans polis, Lång-Olle, dragande med en bondpiga, som skulle

i kurran för att sova florshuvan av sig. Hon skrek och sprattlade

emot, stackarn, men följa med fick hon lov till. Vid den synen slog

Ejnar till ett flatskratt — jojo, det gick muntert till numera, sedan

Grubben fått hand om trakteringen!

Nu var han nere vid nöjestälten, nu skulle det börjas. Här skulle

skjutas skott i tappra pappsoldaters hjärtan och i den granna

skjutbanemamsellen med, om det gällde. Ringar skulle han kasta över

glänsande skatter av silver och fånga lyckan. Det var skatter, som

lättare läto sig fånga än hembygdsskogens trollskatter, det. Och kom

det någon vän och bror, nog skulle man se, att Grubbens inspektor

kunde spendera på både ett och annat.

Men vad var nu det där för en olåt? Ett positiv, som gnällde och

gnall värre än de andra framför det största tältet. Där stod något

i bokstäver av det rödaste guld — panorama stod det där, hur nu det

skulle läsas. Det måste han in och se på. Inte tycktes det nu vara

så mycket, en vägg med hål på bara, att nu folk skulle betala för

tocket också. Men när panoramaflickan, som var ännu grannare än den i

skjutbanan, sagt till honom att lägga ögat till ett av hålen, blev det

strax annat av.

Aldrig hade han då trott sig i sitt levande liv få skåda det han fick

här. Adam och Eva i paradiset, fast nödtorftigt svepta i fikonalöven

förstås. Men i full och naturlig storlek tycktes de vara och ovanför

dem dallrade Edens allra som hetaste sol i den kristallklara luften,

där sköna frukter hängde från träden. Och Adam spände vador av idel

morgonkraft, och Eva var skön ovanför bladkjolen sin, och ormen

rann fet och glänsande däruppi kunskapsträdet. Men rörde sig gjorde

de inte, utan stodo kavstilla, man kan nu inte begära allt för en

tolvskilling. Det var vackert som det var, aldrig hade Ejnar trott,

att bibliskan, som han tjutit över under fars färla, kunde vara så

trevlig.

Men när han äntligen kom i väg till nästa hål, blev det ännu bättre.

Där var det härligaste slott till att se med tinnar och torn, som

blänkte av guld och koppar. Det vilade i en park av grönska och

blommor, sådana han aldrig drömt, rosor och liljor, stora som

kålhuvuden. Och ovanför slottet välvde sig en himmel, blå och öppen

som av lenaste förgätmigej, och ur den föll det vita duvor som

levande jätteflingor av dunmjuk snö. Men i fönstret stod en jungfru,

så späd och så skär som en gång flickan hans i skogen. Och ju längre

han stirrade på henne, desto mera liv fick hon, nu stod hon där

och vinkade och nickade åt honom, klädd i brudelin av det mjukaste

silketyg och silverskir.

Det var annat det, än torpet han hamnat i och halvyllekjolen hon gick

i till vardags, Beda. Så grant torde det väl vara överallt där sörpå,

där det bodde bara storfolk.

Svårt var det att slita sig ifrån allt detta, men äntligen kom han

då ut igen. Men nu var han inte längre den rika Storgårds-Ejnar med

all världens skatter på fickan. Full och fattig kände han sig, en

simpel bonde bara i Grubbens våld. Och själva Stortorget med dess

herrskapshus ikring, som annars var härligheten och rikedomen självt,

var inte till och med det litet och grått i jämförelse med det han

sett nyss?

Den vita julsnön, som fallit under natten över torgets kullerstenar,

låg redan trampad till modd, brun och sörjig av hästspillning och

spottblaskor, och över människor och djur stod bondtäven som en tjock

rök. Ur röken flöt alltjämt det sävliga sorlet av köpslagan och

prutande och av byteshästarnas gnäggande. Ett bondtorg i en bondstad!

— Nej, fy fasiken, man får gaska upp sig, tänkte Ejnar. Man får fäll

leva, om man int ä sagoprins.

Och i detsamma klämde positivet bredvid honom till med en ny visa.

Jämmerligt och sorgmodigt halade musikanten fram sina preludier, och

så stämde han upp visan med en röst, som hade mycken känslighet och

darr i sig. Det var den gamla visan om mordet på Grubbgärdan, Ejnar

hade hört den förr men kunde inte alla verserna.

»Vilande i sömnen ljuva

ligger änkan Andersson,

anar ej att brotten ruva

hennes knut ej långt ifrå- ån»,

tog positivhalarn i.

På en tavla bredvid sig hade han hela scenen och pekade ut den med en

pinne. Där kunde man se änkan Andersson i dygdig mogenhet vila ensam i

den stora dubbelsängen. Runt knuten, enkelt antydd genom ett streck,

smögo de båda hemska och svarta bovarna med en kniv, stor som en

skorpförskärare, emellan sig.

Nu hade Ejnar glömt både Eden och sagoslottet för blodsdramats

större spänning. Handen kom åter i fickan, en silverslant föll i

positivkarlens mössa.

— Nästa vers! ropade Storgårds-Ejnar beskyddande.

Och positivarn halade leende och nöjd över slanten men ändock

sorgmodig och utan att tappa dramats vemodsfulla takt fram nästa

vers och nästa tavla, där man ser änkan Andersson i dygdädel negligé

förgäves åkallande sin mans ande till hjälp mot bovarna. Vilt ropar

hon hans namn: Pelle, men endast ekot svarar henne.

»Ty Pelle va på a-annat ställe

vila i den svartan mull.»

Nu var Ejnar spänt upptagen av dramats utgång och lät ännu en slant

falla i musikantens mössa. Nästa vers gick därför litet raskare fram

mot den grymma upplösningen. Bovarna känna naturligtvis sitt offers

änkostånd och dra oförfärat på med sitt värv.

»Därför de åt ropen skratta,

pågå med sitt nidingsdåd.

Maja då en sabel fatta

och till fönstret sprang så brå- åd.»

Men det skulle i alla fall slumpa sig så, att Storgårds-Ejnar aldrig

fick höra slutet på blodsdramat. Mitt i den mest spännande scenen var

det någon, som slog honom på axeln. När han vände sig om, stod den han

väl minst tänkt sig framför honom, fosterbrodern hans, Mats Jonsson.

Inte såg han just ut som någon herrkarl ännu, det vore då synd att

säga. Bar han inte än sin bonderock från förr av tövmanglat tyg,

ojämnt i tjocklek och färg, och sina alunbarkade kängskor? Då var

Ejnar mycket mera stadsfin i rock av köpetyg med kedjor och berlocker

på och stadsskor med klackar och lädergaloscher.

Nänä, så lätt tog en sej inte fram här i världen. Det var inte så

mycket på huvudet det kom an, se, utan på truten. Hade man bara ett

smidigt och lent målföre, så tog en sej gott fram bland storfolk, det

visste han av egen erfarenhet. Men fattiglukten den satt i som skuros

i kläderna på folk, den. Lill-Jonas hade haft bättre vett på att ta

sig upp till himmelen än fram i denna jämmerdalen, och så var det väl

med sonen hans också. Litet gudsord till farsarv bara kom en inte

långt med nu för tiden.

Vid de tankarna greps Ejnar av barndomens översitteri och övermod

gentemot uppfostringspojken, fattigbarnet, som suttit där hemma en

gång så skygg och illa tåld av mor hans i sin nådevrå. Varför hölls

inte sådana som han där de skulle utan ville sig upp?

— Hå, se Mats, sade han litet ansträngt, bara känt folk!

Allvarligt och prövande som förr mötte Mats hans blick. Jaså, så såg

han ut nu, Ejnar, när han vuxit upp och skulle heta karl. Fin och

uppklädd, men röd i synen och full, så han knappt kunde hålla sig på

benen. Var det därhän det skulle barka i väg med honom ändå — jojo,

Mats mindes nog Grubbens bjudbrännvin vid stadsfärderna, det var

alltid svårt att få Ejnar bort från drickesstopet i tid. Och av en

munfull av den varan blev snart tunnan full, det visste man ju. Men

tråkigt var det att se honom i det tillståndet, när man mindes far

hans, som alltid höll måttan i festlag.

Det var som om Ejnar läst hans tankar, ilskan steg honom plötsligt åt

huvudet. Vad hade den där tigglappen jämt att göra sig viktig för!

— Va glor du efter, bröt han ut, ja ä inspektor åt patron Grubb nu ska

du veta, me eget förtroende å ansvar. Men du ska ju vara nån sortes

fårvakter åt han, ha ja hört. Va de int till präst å biskop du tänkt

dej? Jaja, en ska ju öva sej på nån slags fårahjord, herde som herde,

tänkt du fäll. Men annars ä de ju lite forskjael på skillna’n, som

norsken säjer.

Till det yttre lugn stod Mats där utan att i en hast finna ett ord

till svar. Han var inte så snälltänkt som Ejnar, han. Men inte dess

mindre hade fosterbroderns hån tagit honom djupt, djupast för att det

var ett korn av sanning i det han sagt. Fårvaktare — — ja, vad var han

egentligen annat? Han, som tänkt sig ut till friheten, vad var han

mycket mer än Grubbens dagakarl igen? Vart man vände sig, hade man

honom över sig här i bygden — — hade det då inte varit bättre att bli

hans skyddsling med en gång? Men man var ju aldrig förvis om något.

Vem kunde ana, att freden och godtiden skulle komma så fort och att

den skulle dra en ny skogsfeber med sig? Vem hade nu tid att tänka på

det fattiga jordbruket och det man skulle göra för att höja det? I

den guldglans, som den stigande högkonjunkturen kastade framför sig,

tycktes med ens landssekterns planer och experiment så barnsliga och

löjliga. Och sektern själv hade ju också fått viktigare att tänka på

— — det var så många viktiga lagförslag det skulle motioneras om, som

rörde hela landet, att han så när glömt sina små reformförsök i den

avlägsna landsändan.

Och Mats han satt där med sin lantbrukskurs, han, till ett åtlöje för

vettigt folk. Lära på det, som varken gav bröd eller anseende, när man

kunde fått bokvett!

Ejnar sade bara högt det andra tänkte, men det som gjorde Mats mest

ont var den fientliga och främmande tonen hos den han känt sen

barndomsdagarna och räddat ur många knipor. Han visste ju, att Ejnar

hade dåligt ölsinne, godmodig som han annars var, men ändå!

Nu tog han förresten i på nytt, men nu blev det bara till skryt om den

egna härligheten.

— Jojomensan, va Grubben å ja ä sams, vi ha många skogsaffärder ihop,

vi. Å ä de så, att en skulle behöva någe, så ä de bara att gå till

honom efter de, ja har så gott som nyckeln till kassaskåpe hans i

byxsäcken min.

Men då måste Mats till att le, det där var ju Ejnar från barndomen upp

i dagen, han, som skröt och hoverade sig som hästen travade, hjälten i

Kuckumaffens visa, storsångarn och storskrytarn i byn, han som alltid

tänkte sig att göra »ett mästerverk så stort, att världen skull få

höra, att han en mästar var i konster tusende», fast det bar litet på

sned med storverket ibland. Han, som en gång skulle ta kål på vargen,

som strök kring byn, fast han somnade från hela kalaset. Honom som

Mats känt som ett ansvar för, fast han var den yngre av dem.

Hur hade de det i hembygden nu, måtro? En våg av minnen steg upp i

honom vid den tanken, men han sköt dem med våld tillbaka. Nej, han var

ifrån det där nu, det hade han åtminstone vunnit på sin bortovaro.

Men det var som om Ejnar läst sig till hans tankar. En elak lust

att retas och pinas grep hans druckna sinne. Det var så sant, han

hade kastat sina blickar på Anna-Greta en gång i tiderna, den här

fattigstackarn ock. Litet borde han väl halstras för det han som

flöttjaruslingen där, något skulle de ha för att de skämt ut stintan

med sina frierier. Inte för att han visste, hur hon hade det nu,

systern, hade inte varit där på över halvåret, men varför skulle det

vara annat än gott? Nog hade de försökt att komma till honom med något

skvaller om henne, såna galenskaper som att hon skulle ha gått från

karn sin, men sådant prat klippte han alltid av i god tid. Och Beda

var inte den, som gick i lag med rallkäringar och kaffemostrar, så där

fick man inget veta.

— Ja, Anna-Greta, hon har de branog välställt för sej, hon, tog han i

på måfå, de skulle bara fattas annat me tocken går. Å karn duger me,

va de angår. Inte annat de ja vet ä dom kuttrasju me varann som ett

par lekatter, å snartnog väntas de smått.

Mats kände, hur han bleknade, det stramade så iskallt och besynnerligt

under skinnet, men så bemannade han sig. Nej, han ville inte dit nu

igen, inte ner i vintermyrens onda nattdrömmar och frestelser! Det

gamla var förgånget och kunde han så aldrig få röja upp den verkliga

svartmyrens pöl, som sände ofärd och tvedräkt över hans hemby,

så skulle han då se till att dika upp och rensa det mörka hål av

förbjudna lidelser han gömt på i djupet av sin egen själ.

— De var ju väl de då, att hon kom till lyckan, sade han så lugnt han

kunde.

Svaret gjorde visst Ejnar snopen, han visste inte riktigt säkert hur

han skulle tyda det, kanske ångrade han också litet sin elakhet. Han

visste ju själv, hur det var med kärleken, att man inte tog tycke som

man borde just. Men det hade han inte tid att grunda på nu, mycket av

marknadsfröjderna väntade ännu. Och fickan började kännas för lätt,

han fick visst in till Grubben ett slag först.

— Ajöss me dej, Mats, frid å fröjd, sade han vänligare än nyss. Laga

du, att du kommer från de där fårahuset snarast, du kan få bli huggare

under mej, om du sköter dej, så kan du klä opp dej å gå bland folk.

Och så viftade han nedlåtande med handen och gick därifrån.

Nu först såg Mats riktigt, hur drucken han var, där han raglade fram

på vinglande ben. Kanske var det fyllan bara, som gjort hans ton så

övermodig och frän mot en gammal lekkamrat. Hur var det nu det hette

om den druckne?

»Ett bäst är visare än han,

när han är mätter vorden.

Han känner ej sin vän försann,

som han har med i gården.»

Men ändå stack det i honom av smärtsam vrede över den ovålingen, som

trodde sig så stor och kaxig, fast han knappt kunde reda sig i fyllan,

och näven knöt sig ofrivilligt i byxfickan.

— Vänt du, mumlade Mats, han, som skrattar sist, tör nog skratta bäst,

han.

— — När Ejnar tog sig den vanliga omvägen från torget in till Grubbens

bodkammare efter pengar, fann han för en gångs skull vägen stängd.

Inte till kontoret precis, där patronen som så ofta numera satt och

rotade i sina böcker och papper, utan till hans medlidande och ficka.

Något måtte ha gått Grubben emot, humöret var alldeles på tok.

— Nänä, min käre vän och inspektor, sade han ironiskt, nu kan de va

nog me lån å förskott. Man ska int lån bort put’n, då man behöv’en

själv. De ä strama tider för mej nu å ont efter slanten.

— Ja, men int så ont, att den int letar sej neri Grubbens pung, sade

Ejnar muntert. Han tog inte avslaget så hårt just, men annat skulle

han få se.

— Jojo, du tör no tro, att de int finns botten i den som i fickan din,

sade patron Grubb bistert. Fort å läng, sa drängen, åt sej tvärmätt,

de ä ditt leverne de. Men nu ä de så, att de ä ja, som ska ha förskott.

— Va då på, på palten hemma i grytan å på käringen min kanske, nå

annat äg ja int om, sade Ejnar och ville fortfarande ta det skämtsamt.

Men Grubben tycktes inte just så fallen för skoj längre.

— Nä, men på skogen din, sade han och knep med läpparna. Ett å annat

mastträd får du snart ge mej som avrad på alla lånena dina.

Ejnar blev plötsligt blek och lång i synen, det artade sig visst till

allvar, då var han aldrig så ledig i tungan.

— I får vänt, tills mor faller från, stammade han. De ä int ja, som äg

om skogen våran.

— Men de ä ja, som äger reverserna dina, sade Grubben och reste sig

upp ur stolen — han talade plötsligt stadsmål som alltid, när han blev

ond. — Tänk, om ja inte har lust att vänta längre, mor din kan bli på

de nitti, som mor hennes blev. Tänk om ja vill ut å plocka stormaster

till sågen min innan vårn redan — — ja fick aldri Per Jons-skogen

borti Gråvattnet, som du lovte mej på. Vet du för hur många tusen du

står redan? Å du står på någe mer också, ett papper har ja me ditt

å mor dins namn, de kan bli mer än pengar på de. Gå till mor din å

fråga, får du höra!

Nu var Ejnar likblek, där han stod, han började långsamt nyktra

till, det var som när den gråkalla morgondagern långsamt bryter in

över festens varma ljus och får det att falna och slockna. Förgäves

sökte han riktigt klargöra för sig innebörden av Grubbens förtäckta

hotelser. Han mindes som i en dröm, att Grubben stuckit ett kontrakt

och en penna i hans hand och pekat ut och sagt, vad han skulle skriva.

Men vad, som stått där och vad han skrivit på, det var han inte

riktigt karl till att minnas. Nog mindes han, att han plitat ner mor

sins namn med, det var för formens skull, hade patronen sagt. Inte

kunde han väl skrivit bort hedern sin med de kråkfötterna bara? Nå,

fann han sig bara utväg härifrån nu, skulle det väl klarna för honom.

— Patron tör fäll kanske ha rätt, sade han långsamt, ja får se till

att komma till tals med mor min.

Patron Grubb tycktes betänka sig ett ögonblick — vad vann han mest på,

att vänta eller att klämma åt pojken med en gång?

— Nå, låt se, att de äntligen blir någe av då, sade han till slut

otåligt, de här ä sista varningen.

Yrvaken tumlade Ejnar ut ur kontoret, han trodde knappt att han skulle

slippa så lindrigt undan. Det var väl bara ett skrämskott den här

gången, men nästa gång så small det. Om han bara kunde bli klok på,

vad han skrivit på sig för elände! Men ett visste han, det var lättare

att komma loss för den, som förskrivit sig till Horn-Per än till

Grubben.

Kanske fick han det klart för sig, när han kommit hem till Beda och

fått sova marknadsdrickan av sig. Beda ja — han tvärstannade åter.

Var hade han den nu, den där fina dragkistan med mässingsgrannlåterna

på, som han skulle ha haft hem som marknadsgåva baki kärran? Var hade

han den, kärran själv, stod den inte i pant hos Ormsjö-Pelle för

spelskuld? Inte kunde han väl komma ledandes hem med hästen sin efter

vägen som en ann hästskojar? Nej, han fick väl hyra in den i Grubbens

bondstall, tills han fick kärran löst vid nästa månadsavlöning. Själv

fick han väl ta fyramilsvägen hem till fots med sina tankar till

sällskap.

Han var alldeles nykter nu, det kändes ensamt och kallt. Det var

någonting, som ringde honom så envist i örat:

Vad drucken gör, får nykter betala, sade det.

Om han nu hade någonting att betala med, när den riktiga förfallodagen

kom!

— — —

Men storpatronen satt inte kvar med enbart glada tankar, han heller.

Böckerna sade inte mera, det de alltid brukat säga, att ingen kunde

rubba Grubben och hans makt. Det fanns siffror denna gång, som han

inte tyckte om, som han inte kunde förklara. Någonstans i hans

vidlyftiga affärsnät måste det finnas ett hål, genom vilket pengarna

runno ut, men han var inte karl till att finna det. Kunde det vara

sågen ändå, storkvarnen där, som skulle mala guld åt honom både natt

och dag. Sanningen var, att den hittills malt honom mest bekymmer. Det

ville mer till än vatten och ånga för att få det riktigt i gång, det

speleverket. Pengar ville det till, mycket pengar. Det var så med allt

nytt. Sedan skulle det väl gå av bara farten.

Men just nu, då det gällde, var det som om det kommit in något

främmande i hans affärsmaskineri, Gud vet, vad för något förresten,

ett enda sandkorn bara, men gnisslade gjorde det. Det var desto

underligare, som godtiden äntligen kommit efter freden. Alla andra

tycktes göra goda affärer, det var bara hos honom det var stagnation.

Han hade kanske slagit allt för tidigt på stort, nu hade han skulder

för sågen att dras med. Han hade ju varit med om sådant förr, bevars,

man var ju inte gammal affärsman för ro skull. Nog kände man till de

där hemlighetsfulla döda punkterna i en affärs rastlösa liv, då allt

liksom tycktes stanna av för ett ögonblick utan ringaste orsak. Det

var då det gällde, att ha ett skarpt öga och en rask hand, det var då

det gällde att visa, att man verkligen var affärsman. Ett lyckat kap,

ett nyförvärv eller en död lem, som höggs av, och allt var åter i gång.

Vad som skrämde honom den här gången var därför inte det, som hänt

honom mången gång förr, utan det, att han inte fann hålet i skutan,

inte fann den sjuka punkten. Var det hos honom själv, hos själva

ledningen av affärerna felet satt? Var det han, som hade blivit en

annan?

Inte skulle det hänt förr, att han låtit den löpa från sig, som stod i

pant för en hel storskog, just när han som bäst behövde pengarna. Var

det han, som lät sig lura av bönderna numera? När björnen blir gammal

slår han i tomma luften, sägs det.

Åh prat! Huvudboken for igen med en smäll, än hade han inte nött

av klorna, än kunde han väl måtta ett ramslag. Det var bara den

där sågen, som tog all hans tid. Jämt fick han ha ett öga på den,

arbetarna voro inte vana vid de många maskinerna än och buro sig

ovant och klomrigt åt. Han fick väl dit ett slag nu igen. Härinne på

kontoret var luften så tung och tjock efter allt marknadsfolket.

Han tog vägen över marknadsplatsen. Aftonsolen låg redan röd och

stor över de små skära och vita husens åsar och pressade dem ändå

djupare ned under den vidunderligt höga och klara himmelen. Men på

torget var det alltjämt liv och stim. Köpenskapen var slut, men

dryckenskapen tog vid, och positiven halade alltmera feberaktigt

flåsande framför tältets alla härligheter. Skulle inte den marknaden

bli glad, tjugutusen nya kannor brännvin hade Grubben släppt ut över

bygden i de dagarna. Han kunde också vara bibelsprängd, om det gällde,

och nog hade han tillämpat det ordet med framgång, som lydde: »Giv

starka drickar dem, som förgöras skola, att de måga dricka och förgäta

sina vedermödo». Sina bästa affärer hade han gjort i hop med den

bundsförvanten förr. Kanske fick han den hjälp han behövde därifrån nu

också.

Och så kliver han på över torget, mäktig och bister till det yttre.

Herre över bygden är han väl ännu, herre över dem alla i stad och på

land, över deras liv och egendom, över deras hemligaste önskningar och

begär, tack vare sina pengars förstulna makt.

Där han går fram blir det tyst i hopen. Bonden glömmer flaskan och

hästbytet han gjort, hans blick blir mörk och borrar sig envist ner i

marken, mössan hans sitter som fastväxt på huvudet, och åter skär den

bittra tanken genom honom: Där går han, storpatronen, som tog hemmanet

ditt under nödåren. Du hade det kanske inte så lätt då som nu, buken

din var kanske inte så mätt och stinn. Du gick inte på skogen och

tog dina säkra dagsförtjänster. Men du var din egen karl då, fri som

fågeln, och barkbrödsbetan var din egen.

Och ändå kommer mössan av till sist. Den som är herre över en i liv

och död, den får nog sin hälsning till sist.

Som för en vindil flyga däremot mössorna av på andra sidan torget.

Det är bodbetjänterna i de öppna bodarna runt torgkanten, som hänga

i dörröppningen i sina pälsar och hälsa stadens herre med styva och

förfrusna fingrar. Mitt för honom ligger hans egen bod, den största

av alla. Men där syns ingen i dörrarna. Bodbetjänterna ha väl alltför

brått med att mäta ut allt marknadsbrännvinet åt bönderna.

Nog tycks han ha folket i sin hand ännu. Kanske är det inte riktigt

som förr ändå. De äro släta i ryggen, de fähundarna, men knappt

har han vänt ryggen till, så tycker han sig höra, hur de mumla och

viska — om vad? Om att Stor-Grubbens välde börjar vackla kanske, om

misslyckade affärer och fordringsägare, som plötsligt blivit envisa

och efterhängsna som etterbromsar? Jojo, de stora dimpa ock till slut,

hette det.

Lögn och prat! Han låtsas inte höra det, liksom han förr gjorde sig

döv för smickret.

Han trampar liksom ner det i snömodden under sina tunga storstövlar.

Öronlapparna på finnmössan slänga honom kring öronen, pälsen är

vidöppen för alla vindar trots kylan, och de små ögonen flacka dystert

i det bleka ansiktet med höga knotor och prickat av glesa koppärr över

hakan. Det syns knappast, att han provat av ett stop av nybrygden

sin själv. Litet knäar han nog på stegen, där han går, som en lapp i

renskogen. Men annars håller han sig rak nog. Måtro, det vill tolften

till på kalasena för att få Grubben knäckt!

Men kanske är det där, som faran ligger ändå, i brännvinet. Ty fast

det inte syns, så har det fått ett farligt välde över honom. Det blir

väl så med den till slut, som jämt skall bjuda andra och locka dem

under ruset. Det plär ofta sluta med att han lockar sig själv.

Grubben har lärt sig en farlig lärdom på det kalaset — att ingenting

rår på bekymren som en kanna brännvin. I stället för att syna dem i

sömmarna och söka råda bot på dem, som han gjorde förr, finner han det

lättare nu för tiden att bara dränka dem i stopet, där dö de som matta

vinterflugor. Men konstigt nog är det också, som om det ynglade av sig

nya ur samma källa. För aldrig har det svärmat småbekymmer kring honom

som nu.

Är det kanske, när allt kommer omkring, bara det fördömda brännvinet,

som för oturen med sig? Är det vänkaskarna och brorskålarna i

bodkammarn under alla dessa år, som till slut gjort hans affärsblick

fördunklad? Ser han inte längre långfingrarna, som gräva i kassalådan

och fuska med växelpengarna, ser han inte tjyvknep och fusk på

kontrakt och tumningslistor? Är det han nu, som trampar i saxar och

dolda fällor?

Är det månne det, som de viska honom på ryggen, att han själv funnit

sin övermakt i fyllan han släppt lös, att nu är det inte längre

farligt att lura Grubben? Han vånne, att han låtit den dranken

rinna ut i Kvarken i stället för i struparna deras! Men vem hejdar

fjällfloden, när den sluppit lös? Så är det också med Grubbens

brännvin, när det svämmar ut över bygden, härjande många hem, där

husbonden ännu går med skogspengarna lösa i fickan. Samma sugande,

sövande makt att dra människor ned i fallet har det. Men skam den, som

säger, att han själv vacklar för slik vårflod!

Nog är det i alla fall, som om turen vänt sig för honom från den dag

han släppte brännvinet löst över bygden, det är rent som förbytt.

Jordaffärer, skogsaffärer, hemmansköp, allt vänder sig i förlust

numera. Men nog är det amskrock bara att tro på något slags sammanhang

i detta fall. Otur och brännvin, när hörde de ihop förr? Är det inte

vid glaset han alltid gjort sina bästa kap? Nej, nytt guld skall han

vaska ut ur brännvinsfloden, när den väl torkat ut igen.

Han har prövat både medgång och motgång förr, det är som ett lotteri,

ibland upp, ibland ner. Lyckan har svängt sitt hjul åt orätt håll till

en tid, men vänta bara, än kan det väl tvingas tillbaka. En aldrig

så liten tyngd behövs det bara ibland för att man skall få det att

snurra in på rätta banor igen, en enda god affär, en enda liten knuff

åt den andra sidan. De underligaste, de obetydligaste ting ha mer än

en gång räddat honom ur en tillfällig knipa och hjälpt honom på traven

igen. Det är bara konsten att kunna gripa tillfället i flykten, det är

hemligheten med all framgång i livet.

När det rör pengar, är han skrockfull, Grubben. Då tror han på

trollguld, som drar annat till sig. Det gör ingenting, om slanten

är liten, när den är en lyckoslant, han hör på klangen, om det är

den rätta. Ju konstigare ursprung den haft, desto bättre. Det är med

affärer som med kort — ofta är det på hackorna man tar hem spelet.

Perkälä, han skall visa de ryggtasslarna, hur man sköter storspel!

En gäll röst väcker honom ur hans tankar.

— Pouris, pouris, labvam! Godda på tig, storpatron! Stor ä tu nog,

störsten å tem alla, men ska tu ha tig en puss, får tu nog ta till

bodstegen tin.

Bistert blänger han upp från marken. Då ser han, att han står framför

långlappflickans tält.

Långlappflickan är ett Guds vidunder, fjorton kvarter eller tre och en

halv alnar lång är hon, och far hennes, Fattig-Nila, når henne inte

upp under armhålan. En jättinna är hon bland kåtornas småfolk, och nu

far Fattig-Nila kring med henne på marknaderna och visar henne för

pengar, sedan vargen tog sistrenarna hans.

Pengarna rulla snabbt in i hans nötta skinnpung, ty långlappflickan

har en rapp tunga och hennes stora ansikte är ej vanskapt, hon är

trots sin storlek en riktig skönhet bland lappflickor och ler så

soligt under mössans brokiga klädeslappar med sina glittrande ögon,

att mången ungersven känner det varmt om hjärtat. Sin faders enda

glädje och skatt är hon.

Men i dag har hon visst svårt att få folket med sig, fast det är

ungdomshelg. Det är inte som förr, då hon var det bästa man hade att

gapa på. De ha visst redan sett henne för ofta, de bonnbassarna.

Men när hon ger sig i lag med självaste storpatron, måste de i

alla fall dra på mun. Ja, Grubben måste själv till att le, fastän

motvilligt. Hon är en alltför grotesk syn, långlappflickan, med sitt

kantiga ansikte under full bröllopsstass och sitt lilla knyte till far

hängande vid armen. Verkligen ett Herrans vidunder, alltför märkvärdig

till att begapas av bondlurkar.

Nog kan hon vara värd en kopp kaffe i bondkammarn åtminstone till tack

för att hon fått honom att dra på mun en olycksdag som denna, då han

åter gjort nya förluster. Han får en plötslig lust att skratta och slå

sig lös och roa sig åt barnsligheter som marknadsfolket. Sågen får väl

vara för i dag. Han har grävt ner sig i affärerna alltför mycket på

sista tiden, det ger liksom ingen översikt.

Hur är det, har han inte en liten köttaffär ouppgjord med Nila också?

Renkött säljer denne ibland, fast varifrån han tar det, det skall

man tala tyst om. Nog skvallras det, att Nila är rentjuv mellan

marknadsresorna, men några bevis har man inte på honom, och Grubben

vet nog att tiga. Ingen törs heller åt lappen för hårt, han är av

gammal spåmanssläkt och kan spå ont på folk. Själva storpatronen

håller sig visst helst väl med honom. Det syns ju nu, när han mitt för

näsan på allt folket tar den gamle smutsige lapptjyven och dottern

hans med sig in genom boden och in i bondkammarn.

— — —

I boden sitter som vanligt galne provisorn och hänger efter nyheter.

Provisor har han verkligen varit några år i sin ungdom, nu lever

han bekymmersfritt på far sins sparade pengar i sitt lilla gula hus

vid älven. Och hans enda galenskap består i att han varje år reser

utomlands. I alla Europas länder och några till har han rest och

vandrat, den lille provisorn, och större galenskap gives ej i en

småstad, där man stannar och sitter stilla inte bara under sitt eget

korta liv utan under generationer.

Allt, som är det minsta kuriöst och märkvärdigt i den lilla staden,

skall han också vara med och gapa på, provisorn, när han någon gång

är hemma. Därför följer han nu intresserad och nyfiken med in i

bondkammarn.

— Nå, hur går kommersen, Nila? säger patron Grubb.

— Tåligt, tåligt, suckar fattiglappen och rör med bleckskeden i det

saltade kaffet. Herre Gofader, sådana tider!

— Er dotter skulle ut i världen och visas för folk i stället för

bönder, säger den lille provisorn och rullar förtjust med ögonen. Det

är inte utan att långlappflickans ståtlighet och söta miner tänt en

brand i hans lätt uppflammande hjärta, förutom att det fantastiska hos

henne tilltalar honom. — Ut till Frankrike, Tyskland, där veta de att

uppskatta ett sådant underverk till sitt rätta värde, fortsätter han

ivrigt.

— Bror skulle ta dem med sig ut, säger Stor-Grubben skämtsamt och

skrattar.

Men provisorn tar honom på fullaste allvar. Snart skall han ut på sin

årliga resa igen. Det börjar bli svårt att finna platser, nog nya och

intressanta för att vara värda äran av hans besök. Dessutom är det

tråkigt i längden att resa ensam och sitta på hotellen utan sällskap,

när man ej har annat för sig.

— Gärna det, säger han därför eftertänksamt, gärna det.

Tanken att komma dragande runt Europas storstäder med den lille

skevbente lappen och hans långa åbäke till dotter tilltalar

oemotståndligt hans sinne för humor och för allt, som är groteskt och

olikt det alldagliga. Det vore sannerligen en upplevelse! För att inte

tala om, hur det skulle reta och förfära kära släkten, som bara satt

och väntade på hans saliga bortgång för att få ärva honom och höll

räkning på vart öre han gav ut.

— Varför inte? säger han ännu en gång, fundersamt.

Men Fattig-Nila vädrar genast en affär och gnäller: Pengar, pengar!

Då blir provisorn emellertid betänksam — trots allt är han en ganska

försiktig man, när det rör pengar, och att låta klå sig in på skinnet

av en lapp, det aktar han sig för.

Han är inte den, som satsar något på så ovissa ting, det kan vara för

affärsmän och — spelare.

— Nej, säger han muntert, vänd till patron Grubb, ta dem med mig

ut, det kan jag, men pengarna till resan deras, dem får bror satsa.

Det betalar sig förresten, det är ont om riktiga rariteter för

marknadstälten.

Då minns Stor-Grubben sina tankar nyss om lyckoslanten, som drar de

andra pengarna med sig, och om hackan, som tar hem det stora spelet.

Har han tillfället här nu? Lappen, den slipern, han har den rätta

lukten på sina pengar, det vet han sedan förr.

Och så svarar han beslutsamt:

— Pengarna består jag mot halva vinsten, om bror vill sköta resten.

Men när Stor-Grubben den kvällen står färdig att krypa ner under

sidentäcket till frun, tänker han dystert:

En sådan befängd affär! Vad var det, som flög i mig så där, var det

nån slags galenskap? Är det något fel med mig ändå, håller det på att

gå utför med mig, när jag kan sätta min lit till sådant? Allt har

jag handlat med, skogar och jord, gravsik och blodmagar, vadmal och

saxeny, många underliga affärer har jag gjort, men aldrig förr har jag

schackrat med människor.

— — —

Vägen till ena pigo kan vara krokig nog, men slingrigare plär den bli

ibland hem till hustrun, som väntar. Bär den därtill genom mörker

och natt och över ångerns och självrannsakans obanade marker som för

Storgårds-Ejnar, bli bakstegen ändå fler och mera tveksamma.

Vad skulle han nu säga henne igen, Beda, när han kom hem? Där hade

hon väl suttit dagen lång i sin övergivenhet och sett utåt vägen med

barnablå och ogrumlad blick och väntat som endast hon kunde vänta.

Som på livets fest och glädje och allra ljusaste äventyr. Inga brutna

löften och eder, ingen gråt och svält hade ännu kunnat släcka den

blickens glans, när han syntes borta i vägkröken. För var gång blev

det värre att möta den, när man fick lov att ljuga bort och bättra på

allt, som rörde marknadsfärderna. Åh, att komma full och tomhänt hem

till den, som väntade så! Värre än någonsin denna gång, då han inte

ens visste, hur länge det kunde behaga Grubben att ge dem tak över

huvudet, då det kanske snart gällde heder och ära!

Den tanken kom honom åter att stanna; om han bara vetat, vad han

dragit på dem i sitt oförstånd. Gå till mor din och fråga, hade

Grubben sagt så lett och hånfullt. Ja, mor, hon skulle nog vetat det,

hon, som var så klok, hon skulle nog också vetat hjälpen. Till henne

kunde man gå med allt, hon rådde på själva Grubben. Men den väg han nu

gick bar inte hem till mor.

Vart bar den då? Det var ju kolsvart, så att man inte såg handen för

sig en gång, han fick gå på instinkt som hästen till stallet. Bäst

hade väl varit att stanna och övernatta i någon bondgård, men det

skämdes han för, det blev alltid så mycket frågor och prat. Nej,

den, som bar sig åt som han, den fick ta sig hem i mörkret som andra

rackare och nattmän, det var inte mer än rätt.

Bra gärna skulle han bara velat fråga någon, hur långt han var till

vägs. Minst tre mil hade han väl vandrat, han tyckte, att han gått och

gått i oändlighet, snart måste han väl vara hemma. Tämligen nykter

var han nu, den yrsel han kände var inte rusets, den var i släkt

med den stora, susande skogens ordlösa vånda. På alla sidor tryckte

och klämde den honom med sitt mörker, jagade honom framåt med sitt

andfådda viskande, drev honom dit den ville. Var var han, vart gick

han, hade han gått vilse? Nej, det var alltjämt något hemlighetsfullt

välbekant med vägen, det var som om han känt igen vart sandkorn han

trampade på, var svart och knuten buske vid dikesrenen. Den vägen han

nu gick, fann han visst i drömmen. Med ens visste han varför, — det

var vägen hem, han slagit in på av gammal vana. Bortom allt detta

mörker låg hemgården och väntade med värme och trygghet som förr. Dit

drogs han som malen till ljuset.

Men först när han kom till att snava över vitterstenen vid fägrinden

kände han sig riktigt säker. Den hade han alltid snubblat över i

pojkåren, när han kommit springande bakvägen hem ifrån leken, ivrig

och rädd för snubbor av far. Med ögon, som äntligen vant sig vid det

flimrande mörkret, såg han sig omkring. Jo, där gick den, fätåleden,

upp till föjset, där borta låg bastun, hopkurad och tryckte som en

hare mot marken, och längst upp mellan träden skymtade storbyggningen.

Långt där nere ruvade vintermyren, som så länge skilt honom från mor

och hem. Alldeles omöjligt hade det tyckts honom att ta sig över den

igen. Men nu stod han här i alla fall på den andra sidan utan att han

själv visste hur. Skulle han fortsätta eller vända?

Villrådig stannade han vid den igenknutna grinden, handen vilade

liksom smekande på den nötta grindstolpen. Det var inte lätt att stå

här mitt i beckmörka natten som en fattig främling utanför gårdgärdet.

Men det var inte heller lätt att ödmjuka sig och ställa sig i skamvrån

hos mor, när man dragit sin väg så karsk och stolt. Det fordrades mod

till det med, större mod än till att hovera sig, det slags mod, som

han inte ägde, Storgårds-Ejnar.

Men det mod man inte hade, fick man ta sig. Han kände bara en källa

till karskhet och livsmod, Ejnar, handen sökte sig av gammal vana till

fickan. Än fanns det väl några droppar kvar i pluntan. Det var allt

en farlig baksmälla han fått sig i staden i alla fall, nog att ta

sturskheten ur den värste. Så där ja — ah, det lopp som en ström av

eld genom slappnade ådror, huvudet lyfte sig, blicken fick glans. Nu

var han kar igen, nu skulle man se.

Beslutsamt lyfte han repet av grindstolpen och steg in på gården.

Sakta och försiktigt som en tjuv smög sig byns storkaxe och hjälten i

så många marknadsäventyr hem på fästigen. Se skulle han, bara se, att

allt stod rätt till och sköttes som det skulle.

Men som fätåleden var lång och slingrande, fick han tid att styrka sig

både en och två gånger till och för var jätteklunk steg karskheten

ytterligare några grader. Blicken blev skarpare, han tyckte sig se

både ett och annat, som fattades. Gärdsgården saknade visst mer än en

hagastör, och hästspillningen låg tjock som en gröt på stigen. Jojo,

så var det, då husbondens öga saknades, sade sig Ejnar skadeglatt. Och

borta vid logen stod en dörr öppen och flämtade och slog. Vänd om,

Ejnar, tycktes den beskärma sig och ängslas, vart ska du gå?

Då kände Storgårds-Ejnar, att det i alla fall var han, som egentligen

var herre här. Sturskt slog han sig för bröstet och svarade ut emot

lador och logar och sovande hus:

— Hem för att ta spänntag med käringen om gårn!

Beda, som väntade, var längesedan glömd och likaså den tid han kom på.

Men när han fick se, att det lyste i salsfönstret mitt i natten, blev

han i alla fall litet haj. Sakta och på tå smög han sig så försiktigt

han kunde fram till fönstret. Därinne satt mor Brita ensam, fullt

påklädd.

Klädd i sin svarta kyrkschal som till helg var hon och händerna höll

hon knäppta över bordet som i bön. Men varken psalmbok eller bönbok

låg på bordet, det var bara sina egna tankar hon hade till att läsa

över, och inte var det just Guds ord hon då brukat. Så var det hon

alltid setat, mor Brita, i tankar på sig och sitt, när andra drogo

bort till bot och bön, så var det hon brukat vaka ibland över gården,

när alla sovo. Men ändå var hon sig inte riktigt lik, där hon satt.

Ryggen var ej så rak som förr, huvudet höll hon sänkt. Såg han rätt

i skumrasket, var det en grå hårslinga över tinningen? Nej, det var

väl bara en villa det som uttrycket där, som han aldrig sett i det

ansiktet förr, så vekt, så ljust, så undergivet.

Med ett sting i hjärtat sade han sig, dryckeshjälten och storprataren

på lur utanför huset, att hon där var hans mor ändå, det var något

märkvärdigare i det ordet, än han tänkt sig. Att se henne åldras

var som att se själva livet förvandla sig. Nog borde hon få fred på

gammeldagarna.

Men med våld slog han vekheten från sig — vad var nu detta för

kvinnotankar — mor hans tog man inte med slikt, det visste han bäst.

Henne fick man ta på karavis, rent spel och rakt på sak. Han fick se

till att ta sig in till henne ändå, blev det inte nu, blev det aldrig

mer.

Och så väcktes mor Brita ur sina funderingar av att någon med buller

och bång kom inramlande genom långfarstun och famlade på låset till

salsdörren. När hon gick dit och öppnade den fick hon se, att det var

Ejnar. Det var så underligt, han kom som skapad fram ur hennes tankar.

Hon hade just i minnet levt om de långa morgontimmar, då han skulle

till att se dagens ljus och sedan hade hon följt honom en bit på väg

genom barndomen. Så ljus och kelen han varit, lättare att tas med än

Anna-Greta, lyckobarnet skulle han bli. Lätt hade hon burit honom i

den tanken. Men det var visst inte nog med att man bar barnen sina

till världen en gång bara, åter och åter fick man ta den bördan på

sig, bära dem fram genom barnsjukdomarna, genom ungdomsstriderna och

sist genom det verkliga livets prövningar. Sorgerna och bekymren deras

bar man jämt under sitt hjärta. Nog hade barnen hennes gett henne

tillräckligt att bära.

Först kom Anna-Greta med sitt. Vad hade all hennes möda med dottern

hjälpt från den dag, då hon bars till dopet med stål i lindorna till

den dag, då hon som brud trätt in i aktad mans gård? Nu satt hon här i

alla fall och var utskämd inför hela socknen. Här gick man inte från

den man lovt sin tro inför prästen, om så hin själv kom i huset. Värre

än det värsta kunde intet vara — det att heta manförlöperska eller

hustruskämmare. Därför hade mor Brita trott Anna-Greta frälsad från

sig själv vid brudpallen. Men det var andra seder nu. Nu var det inte

längre namnet och hedern det gällde, välståndet och anseendet. Nu var

det bara fråga om vad man själv tyckte och kände. Hade hon inte kommit

vandrande hem efter vägen som en frånvarande, Anna-Greta, med en

halvdöd harunge lindad i Eriks gamla klä’ströja och allt det hon haft

till svar på frågor och förebråelser var:

— Ja har löst mej själen min tillbaka, den var för dyr pant för gårn å

namnet. Ge mej en vrå å en brödbit bara, så ä ja nöjd.

Vad skulle en svara på tockna märkvärdigheter? Det underligaste var

ju, att djupt inne i henne själv fanns det numera något, som gav

genklang till dotterns ord. För dyrt, ja, för dyrt fick en betala allt

det hon satt sin lit till i denna värld. Svek det, satt man där så

underligt tomhänt inför döden. Därför väl för den, som tog igen sitt i

tid.

Utan ett ord vidare hade hon gett dottern tillbaka hennes plats i

hemmet. Och vad mer var, hennes ord hade tänt en ny slags oro inom

henne för Ejnar, en oro och ett ansvar, som ej längre bara gällde hans

yttre välgång. Annars var det ju illa nog det hon hörde om honom i det

avseendet, om hur han gick i Grubbens tjänst, bodde på ett torp och

hade gift ner sig med en fattig skogshuggartös. Han, som hon sparat

det bästa giftet i byn åt. Men värre var det ändå, tyckte hon nu, att

han söp och levde som om var dag var den sista. Var det priset hon

betalat, skulle sonen gå förlorad för att rädda gården? Också hans

själ hade hon pantat bort för det jordiska — och nu var det som om

hon tappat lösenkvittot på den.

Kväll efter kväll hade hon suttit här ensam och grubblat över den

saken och önskat, att hon kunnat göra det gjorda ogjort. Kanske om hon

gett Ejnar gården i tid, hade han nu suttit här skötsam och ansedd som

far sin. Nu visste hon sig ingen utväg, tyckte hon.

Men så hade då detta kommit, som hänt i kväll. Det var så underligt

med barnen. Mycken sorg och oro hade de gett henne att bära, men så

kunde de också plötsligt skänka en den tröst och glädje, som ingen

annan kunde. Hade hon inte kommit här, Anna-Greta, och bragt det till

huset, som ensamt kunde föra Ejnar tillbaka och rädda honom. Det var

väl så här i världen, när livet blev alltför svårt och invecklat,

då måste det skapas något nytt ut av det, ett nytt litet friskt och

ofördärvat liv. Tänka sig det bara — Ejnar, en son! Inför det undret

blev han själv en annan, inte längre den vuxne, som bar mans ansvar

för sina gärningar, utan barnet, som bara krävde ömhet och skydd —

utan att behöva ge något tillbaka. Så hade hon nu suttit hela kvällen

och liksom hållit honom i famn igen och talat alla de goda ord till

honom, som hon så länge hållit tillbaka. Och just då kom han själv.

Men det var inte längre barnet från drömmarna nyss, som sprang henne

i famnen. Mannen, den fullväxte, var det, som kom raglande mot henne,

stänkt av vägens lera och smuts och med en svordom på tungan. Hon

kunde ha blivit rädd, om hon inte varit mor hans. Som det nu var blev

hon bara glad, att han kommit av sig själv ändå till slut. Lugnt och

utan att låtsas om något gick hon emot sonen och räckte honom handen.

— Välkommen hem igen, Ejnar, sade hon vänligt.

Häpen och förlägen blev Ejnar stående på tröskeln. Var det mor, som

kom emot honom på detta sätt? Hade de inte skilts som ovänner och inte

sett varandra nu på halvåret snart? Och nu kom hon emot honom och gav

honom handen! Det hade hon aldrig gjort förr. Brydd stack han näven

bakom ryggen på småbarns vis, när de veta med sig någon odygd — nej,

han ville inte fram med den, så lortig som den var!

Vad var det han tänkt sig hem för? För att ta livtag med mor om

gården, var det ja. Men det blev inga livtag av, tycktes det, bara

famntag. Tog hon honom inte under armarna, och ledde honom så varligt

fram till fars hedersplats vid fönstret, där han alltid suttit, när

det var något särskilt viktigt, som skulle avhandlas. Nu eller aldrig

fick han säga henne, att det gällde heder och ära denna gång och det

goda namnet, fars namn. Hennes förbannade trilska var det ju, som

vållat alltsammans.

Men han hann aldrig så långt. Mor Brita förekom honom.

— Ja ä färdig me mitt nu, Ejnar, sade hon stilla. Du får sätta mej på

förgångar, när du vill. Du kan stanna och bli här mesamma, de ä bäddat

åt dej i farstukammarn. Men först ä de någe du måste se.

Och åter tog hon Ejnar vid handen, som nu ej längre var så motsträvig,

och ledde honom genom köket, där drängarna och pigorna snarkade, och

in i kökskammarn, där hon själv numera brukade ligga. Därinne var

också ljuset tänt, en liten nattlampa med blå kupa, som han mindes

från barndomen, en oljelampa, som far hans haft med sig hem från

marknaden en gång. Den hade ett särskilt sken, den lampan, en blå och

trolsk glans, som gjorde allt till en saga. Det svaga ljuset nådde

inte långt, det blev bara till en snäv trollkrets omkring sängen

bara, en dunkelt lysande ring av äventyr. Inom den ljuskretsen hade

han drömt alla sina barndomsdrömmar om livets stora marknadsresa och

alla dess underverk. Och nu föll den som en blå och förtrollad ring

kring den vita huvudkudden, kring det största av alla under. Ty vem

var det, som låg där mitt i månskimret om inte hans egen Beda, blek

bara inte av nattljuset utan också av något annat. Och bredvid henne

något, som rörde sig oroligt och kved, något litet och mörkt och ludet

som en ekorrunge — herreminje, ett barn, hans barn! Han hade ju vetat

det förstås, men ändå, lika märkvärdigt var det. Mycket märkvärdigare

än att Beda låg här i mors säng och Anna-Greta satt bredvid henne och

hjälpte henne med barnet.

Och Beda — korstasligen, nu mindes han dragkistan, så pass hade hon

väl förtjänt att få efter detta.

— Hon kommer me bolagsskjussen från stan å farlia granna beslag har

hon, ljög han med grumlig röst, satte sig på sängkanten och strök

hustrun tafatt över handen.

Men Beda såg inte ut att förstå.

— De ä en pojk, viskade hon matt, och blåare och mera underfull än

själva sagolampans sken var den blick hon gav honom.

De orden gåvo större styrka än en hel kyrksup. Kom an nu med hot och

hårda ord mot Storgårds-Ejnar! Här var han hemma och fruktade ingen,

det kände han, där han satt en stund senare i fars gamla kabbstol ute

i köket och värmde sig vid elden, som hon tänt åt honom, mor Brita.

Suset i brasan sade honom det, de sovandes tunga andetag och den

nyföddes svaga gnällande inifrån kammarn, att här satt han nu äntligen

i fars stol och var far själv och herre i huset. Men den, som var

husbonde i gården, han gick inte mer till kvinnfolken efter råd om det

så var mot Grubben själv.

Men mor Brita, hon hade visst väntat sig något i den vägen ändå.

Tyst kom hon smygande, när det äntligen blev lugnt därinne hos

barnaföderskan. Men när hon lutade sig ner över Ejnars stol, fick hon

se, att han satt där och sov med munnen öppen och benen sträckta ifrån

sig. Dragen voro slappa och pussiga, och en stank av brännvin steg och

sjönk med andedräkten. Hade hon handlat rätt den här gången måtro,

eller var det ena lika så galet som det andra? Skulle fadersplikterna

och ansvaret verkligen förmå att rädda Ejnar? Vem visste det, men hon

hade handlat som hon måste som mor.

Sakta började hon klä av sonen som man klär av ett barn. Ske Guds

vilja, sade hon undergivet, och det var första gången Svart-Brita

tagit de orden i sin mun.

Då rullade några slantar ut ur Ejnars ficka — trogen sin vana bar han

löspengar i byxsäcken. Med möda böjde sig mor Brita ner efter dem,

hon fick leta länge under stolar och bord för att finna dem, det var

pengar, som voro vana att rulla. Men hon fann dem till slut, och när

hon såg upp igen, var hon röd i ansiktet av ansträngningen, och det

hade kommit ett uttryck av tvivel och oro över det.

Med rynkade ögonbryn ställde hon sig att se ner på sin sovande son —

han såg då inte mycket husbondlik ut, där han satt.

Åhja, hon var ju inte alldeles död än, även om hon gick från gården.

Man fick väl ställa villkor.

— Gårn får du, sade hon halvhögt, sagt ä sagt.

Här stannade hon tvekande, hon var sig nästan lik från förr, där hon

stod och ackorderade med sig själv. Till slut rätade hon på nacken med

något av sin forna envishet.

— Men skogen, den behåller ja, sade hon så plötsligt, högt och

hetsigt, som om hon motsagt någon, som var alltför påstridig.

— — — —

Men borta i sitt kyffe i staden satt alltjämt Mats och grämde sig över

Ejnar och hans elaka ord.

Var hade han då hamnat nu igen. Lill-Jonas Mats, som skulle ut i

världen och bli storkarl? Satt han vid torget redan i ett av finhusen

där med skvallerspegel utanför förmaksfönstret? Nej, ännu längre bort

i utkanterna hade han hamnat. Fri bostad hölls han med bevars, men

vilken bostad! Ett av Grubbens träruckel, byggt av avfallsplank från

sågen hans. Femtio får av finaste avelsras hade landssektern tagit ut

där sörpå och skickat hem. Dem skulle nu Mats börja fåravel med för

länets räkning, så att västerbottningarna skulle få fina ullstrumpor

inuti kängskoskaften och slippa sticka foten bar neri skohöet.

Grubben, som tog hand om skocken, hade i all hast smällt upp detta

fårahus med två små kyffen, ett för fåren och ett för Mats.

Här hade han nu bott över en månad i väntan på landssekterns vidare

planer. Hela hösten hade det regnat som om himmelen varit öppen.

Taket, som var lagt med lösved, läckte, och hur Mats flyttade på

bädden sin, fick han ibland vederdop i pannan av iskallt regnvatten.

Där låg han våt och frysande som en hund, och alldeles invid sig kunde

han höra fåren bräka ynkligt och vädjande. De hade knappast rum att

lägga sig i sitt kyffe utan stodo och gnedo sig en lång stund mot

varann, innan de kunde jämka ihop sig om utrymmet.

Hit gick han också marknadskvällen, ty han hade ingen annanstans att

gå. Ejnars hånfulla ord ekade honom alltjämt i öronen, och det värsta

var, att han måste säga sig, att Ejnar hade rätt. Getarpojke hade han

varit, fårgetare var han nu, det var hela hans lysande bana hittills.

Armod och försakelser var han van vid, men så armt och övergivet som

nu hade han aldrig haft det. Det var knappt han ville tända elden

på den lilla öppna spis, där han lagade sin mat, för att slippa se

eländet. För första gången i sitt hårda liv höll han på att mista det

enda dyrbara han hittills ägt, hoppet. Vad var det far brukat läsa för

mor, när det sett som mest hopplöst ut i det fattiga hemmet? En hel

liten berättelse var det ur de sju korsordens bok. Med glasögonen på

näsan hade far läst sakta och högtidligt ur den lilla nötta boken:

»Bias, en av de sju grekiska mästare och visa män, vart en

tid tillfrågad: Quid dulce esset hominibus? Vad människjomen

allraljuvligast vore? haver han svarat: Spes, det vare hoppet.»

Inte hade far kanske läst de främmande orden rätt, men den rätta

meningen hade han fått ur dem. Och frid och förtröstan hade sänkt sig

över dem alla, när far sänkte boken och trosvisst tillade:

»Bedrövelse gör tålamod, tålamod gör förfarenhet, förfarenhet gör

hopp, men hoppet låter icke på skam komma.»

Ja, hoppet hade de behållit, hans prövade fader genom tunga

ofärdstider, ända in i döden, det var det, som hållit släkten uppe.

Nog hade det gått långt med honom nu, när han var färdig uppge det

enda släktarv han ägde. Men det var väl det, att han kommit ifrån

jorden, det var den, som skänkt både bedrövelsen och tålamodet till

fullo. Till det livet var han fostrad genom seklers prövningar och

nöd, till att bära och tåla dess karghet och hårdhet, till att segt

ta i på nytt, åter och åter, när allting föröddes. Men härinne i

staden gällde det annat, en snabb blick och en rapp hand fick man ha

och hårda armbågar för att tränga sig fram och synas. En senfärdig

grundlighet och ett fullgott arbete satte ingen längre något pris på.

Och ägde man en gammaldags tro och heder, blev man hållen som får och

fä. Dum och enfaldig hettes den vara, som stod vid ord och loven.

Som med honom nu, inte var han kvar här för annat än att han inte

ville rygga sitt avtal med landssektern. Tills han kom hem och fick

se, hur illa de ställt det med planerna hans, hade han velat uthärda.

Annars fattades det honom inte anbud på annat arbete längre. Senast i

går hade han varit åt honom igen, Gebhardt, storhandlarn näst intill

Grubbens. Det var där han handlat sina fattiga förnödenheter under

hela den tid han varit i staden, så han var välkänd med handlarn själv.

Han var en man på sitt vis, Gebhardt, olik storhopen. Så enkel och

gemen av sig, fast han hade större bondhandel än självaste patron

Grubb, sades det. Det var bara den skillnaden på dem, att där Grubben

tog sitt med list och brännvin, där tog den andre sitt med ärlighet

och rejäla varor. Inte blev man så rik på det, kanske, men det

var pengar, som stannade och trivdes. Och Gebhardt var en gammal

ungkarl med ingrodda vanor och litet bekväm av sig, han nöjde sig

med det boden gav och lade sig varken i skogsaffärer eller andra

vidlyftigheter.

Hans enda bekymmer i denna värld var att få ärligt folk i sin affär,

så att han då och då kunde slinka in till sig själv och ta sig ett

bloss på långpipan och en liten lur på sin gamla skinnsoffa. Men för

varje år hade det blivit allt sämre ställt med både långpipor och

tupplurar. Antingen han nu gjorde något åt det eller inte, så gick

affären stadigt framåt, och så kommo godtiderna, och då skulle man

sett! Marknadsdagar och lördagar var boden packad av folk, och då

måste handlarn själv i elden, antingen han ville eller inte. Röd och

het som en bastuugn sprang han där bakom disken på sina dåliga ben

och svettades och småsvor och önskade sig tillbaka in i sitt svala

vardagsrum. Nog kunde han väl ha skaffat sig en, som sett till det

hela åt honom; konsten var bara att hitta rätte mannen, folket var

inte detsamma som förr. Förr kunde man lagt kassan öppen på disken,

nu rådde det andra begrepp. Pengarna rullade undan på ett annat sätt

än förut, då blev det inte heller så noga, om det råkade till att

fastna ett eller annat mynt mellan fingrarna på en, som man strängt

taget inte rådde om.

Gebhardt hade blivit lurad av en sådan där bodherre, som kommit

på annons och sades kunna sitt yrke. Tulla växelkassan kunde han

och själv tjäna sig en styver att börja eget med, men det var

nu inte precis det, som Gebhardt tänkt sig, när han tog sig en

bodföreståndare. Då sprang han hellre som förr bakom disken och såg

till sitt folk själv. Men han tyckte inte riktigt om det heller. Det

var liksom inget göra för en karl att springa bakom ryggen på sina

bodbetjänter och räkna skillingarna och sviskonen i lådan. Han skämdes

värre än om han gjort något dåligt själv. Men när han så tänkte på,

att de rackars pojklymlarna därute kanske höllo honom för en narr och

en gammal tok, där han slagit sig till ro en stund, svor han mellan

tänderna och makade sig ilsket ut igen. Nog skulle han se till sitt

ändå, så länge han levde och benen buro, fast mamsell Holmström,

hushållerskan hans, fjäskade och sade, att han började bli för gammal

att sköta det ensam.

Nog suckade han mången gång ändå, där han gick i boden. Men den

sucken gällde inte bara besväret. Gebhardt själv var en genomhederlig

man, som aldrig tagit sin vinst med orätt och hans suck gällde den

gammalsvenska ärligheten, som såg ut till att hålla på att försvinna.

En man, ett ord hette det förr, nu fanns det många slags ord för var

och en, tycktes det.

Därför satte han värde på att byta ett ord med Mats ibland. I det

lilla han fick till svar fanns all den gamla trygga och litet

tafatta tyngden han mindes från förr. Den gamla bondhedern, de gamla

bondekläderna — han tycktes inte ha bytt bort det ännu för lösa ord

och köpekram, Tavlepojken där. Det han lovat det stod han vid, vart

det så bar. Nog var det illa, att han hamnat som Grubbens kreatur

på en sådan plats! När han därtill hade bokkunskap i både ett och

annat. Det var en skam och ett slöseri med gott material, som var äkta

svenskt, tyckte Gebhardt. Man hade råd att slösa både med skog och

människor numera, tycktes det.

För första gången i sitt hederliga liv nedlät sig Gebhardt till att

locka och tubba någon ur annans tjänst. Han stod inte till svars med

att låta pojken gå under som ett djur bland oskäliga djur bara för att

han ansåg sig bunden av löfte och avtal. Första gången ville han bara

ha Mats till magasinskarl, han såg ju stor och stark ut till det. Men

så kom han en dag stickandes till honom med en krånglig faktura, som

han ville ha genomsedd — det var mest för att pröva pojken. Och så

snabbt och säkert gick den räkningen, att Gebhardt blev stormförtjust.

— Här har jag äntligen en bodbetjänt, som kan räkna annat än på

fingrarna, sade han. Välkommen till mig i morgon dag, om du vill, Mats

Jonsson.

— Tack, men ja ä redan fästad, fick Mats fram, fast det var svårt,

orden ville liksom sätta sig i halsen på honom. Men till vårn kanske

ja kan bli fri.

— Till vårn ha både du å kräkena dina frusit ihjäl, puttrade Gebhardt

bekymrad. Så ordhållsam, att det går på livhanken behöver inte ens

sankte Josef vara. Men du ä av samma sort som far din, hedern ä en

sjuka hos dej som illmarigheten hos annat folk.

— Ja har lovt landssektern, försökte Mats försvara sig, ja ä han tack

skyldi för hjälpen.

Men Gebhardt brusade bara upp ännu värre på det.

— De ä just de me oss häruppe, me all den där evinnerliga tacksamheten

och pliktskyldigheten mot var å en, som behagar minnas, att vi finns

till, de ä därför vi aldrig kommer någon vart. Se på Grubben, han tar

de inte så görnoga, han, me tacken å ordloven. Nänämen, måtta i allt,

min käre Mats Jonsson.

Ännu värre hade det emellertid varit i dag, då han åter haft sig ett

ärende in i boden. När han fick pengarna tillbaka, gav han sig att

räkna igenom dem, som han alltid gjorde. Då såg han, att han fått en

trestyver för mycket igen på mjölet.

— Här har I trestyvern tillbakas, sade han till bodbetjänten, mjöle

har ju stigi igen, vetja.

Gebhardt stod bredvid och råkade höra det, ett riktigt skutt tog han i

förtjusningen, man skulle aldrig trott honom så mjuk i benen.

Hela dagen hade han gått där och förargat sig över slarv och tjyvknep

i smått, över ödslande med smulorna och liknöjdhet i det lilla.

Inte för att det kanske gjorde så mycket till och ifrån för honom

själv, men Gebhardt, han trodde på det gamla ordet om knappnålen och

silverskålen, han. I dag knyckte de sviskon och socker ur lådan och en

och annan skilling på växeln, i morgon skulle de ta riksdalrarna ur

lådan, och om femtio år skulle tusenlapparna och millionerna ryka. Det

fanns ingen mellanväg mellan hederlig karl och tjuv.

— Nu slipper du inte undan me att bli bodbetjänt ens, sade han till

Mats, nu får du bli bodföreståndare åt mej me en gång, ja behöver just

en sån. Å tro mej, hedern i de lilla ä de sällsyntaste å svåraste. Nog

såg ja dem ännu, som int tordes ta hundralappen på samvete sitt, men

de va längesedan nu ja såg den, som tog de så noga me styvern. De ä

fanken ta mej vackert som i en söndagsberättelse.

Och då Mats ingenting svarade i häpenheten, fortsatte han:

— Dem talar om affärsprinciper nu för tiden — de finns så mycket

granna ord. Ja har bara haft en affärsprincip, ja: ärlighet varar

längst. De heter inte, att den kommer först eller tar sig längst fram.

Men den varar, sen det andra löpt halsen av sig. Nå, tänk dej nu om

till i morron, sen skickar ja länsman på dej å hämtar dej hit.

— — Mats hade egentligen inte tagit sin belägenhet så allvarligt,

förrän han träffat Ejnar. Men inför fosterbroderns hån och översitteri

hade han kommit till att riktigt tänka över sin ställning. Nu såg

han, att det var som han trott, ur allt, som rörde en bondes liv och

kunskaper hämtade man varken bärgning eller anseende här norrpå, så

länge Grubben var herre över allt. Hur man bar sig åt, så slutade man

som hans kreatur och livegne ändå.

Så ensam som nu hade han aldrig varit, han hölls ju inte ens värdig

att bo med folk. Då hade han det ju till och med bättre under Öbergs

låga tak. Men Öberg var borta nu, han drog not på ett större hav.

Silverfångst tog han väl i noten sin, stjärnor plockade han mellan

maskorna, flämtande och levande som fiskar på land. Och Gud Fader

själv lät ibland ro sig i Öbergs båt över det oändliga himmelshavet,

trodde Mats, för att få höra på det underliga gubben funderat ut under

sitt långa ensamma liv. Han var väl själv en ensittare, Vår Herre, där

han bodde så långt från alla i sitt tillstängda hus, tänkte han sig.

Skulle man nå honom med en bön, en fråga, fick man visst vandra långt.

Han visste inte, varifrån han fick sådana tankar just nu, det var

väl för att han kände sig så modlös. Men det som tagit hoppet och

tålamodet av honom till slut, det var nog mest det han fått höra om

Anna-Greta, att hon hade det så bra och var så nöjd med sitt. Han

trodde sig ju ha övervunnit alla olovliga tankar till grunden, men hur

löst den sinnesbättringen satt, det såg han ju på, att han inte unnade

henne den lilla lycka hon kunde finna. Det var liksom ingen rättvisa

i att hon skulle ha välgång i allt, tyckte han, medan vad han företog

vände sig i otur och misslyckande, fast den tanken var just inte

vacker den heller.

Det var väl bäst som skett i alla fall, att hon inte tog den, som var

född till fattigdomen.

Eller var det som Gebhardt sagt, att han var alltför nogräknad på

hedern för att kunna slå sig fram bland dem, som räknade efter andra

mått? Ja, så var det, det var farsarvet hans, som ännu tyngde och

hindrade honom i det världsliga och som han ej kunnat bli kvitt med

några medel. Men det skulle bli ett ordentligt slut på det nu, han

var trött på att släpa på den bördan längre. Han skulle ta fördelen

där han fick den som alla andra utan skrupler och hänsyn. Han skulle

bränna dem, fars gamla böcker, som lärt honom så mycken onödig lärdom

om en annan värld, medan de lämnat honom i tvivel och ovisshet om

denna. Häftigt ryckte han till sig en av böckerna ur högen och slängde

den på elden. Bokstäverna glödde till ett ögonblick på den sida,

som slogs upp, ett enda ord lyste kvar där sedan de andra slocknat.

Ödmjukhet, stod det där med bokstäver, lysande som rubin. Så slocknade

också det.

Då blev fårens bräkande därute allt jämmerligare, och Mats glömde sin

egen nöd för deras. Stackars kräk, så de fröso och foro illa! Värst

var dock, att de utfodrades med regnskämt hö från Grubbens lägdor.

Redan när det kom hade Mats sett, att det var halvruttet, svartnat och

odugligt till foder, men han fick lov att ta av det, då intet annat

bestods. Kunde han bara hålla liv i djuren till fram på våren, då

landssektern kom hem, så var det bra, om inte, blev det väl hans fel.

Skulle han själv kunna hålla ut till dess?

— De måste gå, ja har ansvare för de ja ä betrodd om, näpste han sig

själv för sina tvivel — och gick så ut i fållan.

Han kände sig själv så underligt matt och yr som om han haft frossan

i faggorna. Måtte han bara inte bli liggande sjuk här, hur skulle det

då gå med kräken? Därute i den trånga fållan lågo de, tätt packade med

nosarna på varandras ryggar och ett tåligt uttryck i sina fromma ögon.

Undergivet togo de emot, vad deras herre, människan, lät gå ut över

dem av gott och ont. Bättre och tacksammare än de, som kallade sig

folk, hade de varit mot honom. Det var väl därför de hettes dumma och

oskäliga. Så blev det också med den, som tog det alltför laggrant med

heder och stolthet, den hölls i värde med fåren.

Härute i fållan kändes i alla fall varmare och mera bebott än i det

rum, som skulle vara människobostad. Sakta makade han med foten undan

en av tackorna. Villigt gav hon plats och flyttade sig längre intill

de andra, så att Mats kunde krypa ner ibland dem och få livsvärmen

tillbaka. Det kom rent av som ett moderligt uttryck i djurets

stillastående, lidande blick, när det sakta slickade hans hand. Mats

kände tårarna stiga sig i ögonen. Så var det, de oskäliga djuren voro

barmhärtigare än människorna.

Men i den plötsliga värmen efter råkylan därinne var det som om febern

brutit ut på allvar. Frossan tog honom så våldsamt, att han skakade,

och svetten lackade av honom mellan frossbrytningarna. Så föll han med

ens i en blytung sömn med vilda nattdrömmar och fantasier.

Först var det Anna-Greta, som kom, hon hade inte varit hos honom på så

länge nu. Till dans och lek ville hon bjuda, sidenkjol och rävsvans

bar hon som vittra. Leende tog hon hans hand och svängde den fram och

tillbaka, medan hon sjöng:

»Om det skulle hända sig så,

att jag finge gå ensam så,

tills jag bleve gammal och grå

och ingen annan jag kan få,

kunde jag få dig då?»

Men när han skulle till att svara med visans ord var hans mun sluten

som med järnlås, hans läppar kändes brännande och torra, och han

kämpade och kämpade efter luft.

Då skrattade Anna-Greta, det lät som en bräkning, och tog nästa man i

ringen. Ullig rygg hade han och stora, dumma ögon — — korstasligen,

Anna-Greta svängde sig med stallgumsen! Hoppade som en tok gjorde han

med benen i krum, men när han tittade på Mats ett ögonblick såg han,

att han hade människoblick under hornen ändå — Gam-Erik var det, som

stollades i ungdomsringen.

Men så gick friardansen sin väg under spel och stoj, och Mats fick

annat att tas med. Något att kämpa med, något att ta livtag och

brottas med, något, som ville pressa honom allt djupare ned, fast han

själv ville bli fri och komma upp. Överallt omkring honom var det,

runt om och på alla sidor, tungt böljande och flämtande som en enda

levande och oformlig massa. Och det ville ha honom under sig, ville

vältra sig över honom, tills han miste andan och kvävdes. Livet självt

var det visst, som blivit honom övermäktigt och ville ha honom ner,

dit ner till fattigträskets botten! Mitt inne i den oräkneliga massan

av alla de namnlösa tusentalen, som kämpade och ledo, som flämtade

efter luft, var han, en bland dem. Oförstående och stumma, viljelösa

som en hjord ledd av en främmande vilja, som plötsligt övergivit dem,

knuffades och trampades de i en vettlös skräck för att komma de visste

ej vart.

Men över allt detta bråk och väsen stod något annat, något oändligt

tyst och stilla, och avvaktade stridens utgång. Varken uppmuntran

eller tecken till vrede gav det från sig, stod bara orörligt och

väntade. Men just denna orörliga väntan var det fruktansvärdaste av

allt. Nu visste han det, det var mot själva makten därovanför han

stred, de alla stredo, den var det som med oräkneliga världars tyngd

låg pressande på hans bröst. Som sin far stred han till slut sin

envigeskamp med den Väldige.

Med svetten lackande av pannan sökte han få armarna fria — de voro

fängslade som med järnkedjor — och ropade och frågade som han mindes

att fadern gjort: »Huru länge skall det töva, innan du vänder din

blick ifrån mig och släpper mig, att jag får hämta andan? Om jag har

syndat, vad gjorde jag dig, du människornas vaktare?»

Och då alltjämt inget svar kom, tog han åter lidelsefullt i på nytt

med sin egen särskilda samvetsfråga, på vilken liv och död hängde:

»Varför få de ogudaktiga leva, åldras och tillväxa i kraft? Deras hus

stå trygga för fara, och Guds gissel hinner dem aldrig.»

Ännu mycket mer skulle han ha velat fråga om, då han äntligen tyckte

sig få ett svar. Långt fjärran från kom det med fars röst men sällsamt

förändrad av avståndet, som ropade han genom en lur av kristall:

»Hos Gud är fruktansvärt majestät.

— — Hos honom är kraft och vishet, hans är den förförde och

förföraren.»

Då blev honom känslan av Guds kraft alltför övermäktig, och han

slutade att kämpa, lät sig bara sjunka ner i den levande massan, som

böljade runt kring honom. Men just som han trodde sig färdig att

sjunka och förgås släppte han det sista av egenrättfärdig stolthet och

bad med knäppta händer, ödmjuk och förkrossad för första gången i sitt

liv riktigt ur djupet av sitt hjärta och ej bara längre med inlärda,

döda ord:

»Din högra hand till mig utsträck

och drag mig upp ur denna träck!

utav de djupa vatn mig tag,

näpst dem mig hata natt och dag!»

Då var det som om plötsligt den osynliga kraften därovanför blivit

rörlig och levande, det var som om en hand sträckts ut och fattat tag

i honom och dragit honom upp. Hårt var taget, obarmhärtigt hårt, men

starkt och befriande.

— — När han vaknade till ur feberdvalan, fann han sig själv stående på

knä mitt bland fåren, som alltjämt trängdes och knuffades med varann

efter plats.

Utmattad släpade han sig in på sitt rum och föll ner på bädden i en

tung och drömlös sömn.

— — — —

När Mats vaknade ut dvalan var hans första tanke, att han måste ut

efter hjälp åt djuren, innan han på nytt greps av febern. Och så

lyckades han då släpa sig upp ur bädden och hyfsa till sig litet för

att gå till Gebhardt.

Det var märkvärdigt, vad det var långt dit ändå i dag, det var som

om han alltjämt vandrat i mardrömmen, där vägen växer och växer för

vart steg, tills den slutligen blir till något vidunderligt smalt och

trångt och ändlöst, som löper undan för en, hur man springer. Men fram

kom han ändå till slut och lutade sig tungt mot disken.

Gebhardt stod själv ute i boden och höll på att väga upp ett skålpund

pudersocker åt mamsell Holmström.

— Jaså, du kommer själv ändå, sade han muntert till Mats.

Mats skulle just till att svara, då febern på nytt högg tag i honom.

Påsar, säckar, lådor och människor dansade kring för hans ögon, och

han måste klamra sig hårt fast vid disken för att ej falla. Över honom

svävade Gebhardts ansikte som en vänlig och bekymrad måne, och bredvid

rullade mamsell Holmströms huvud med den stora gula chinjongen som en

yr och vilsekommen sol. Det såg så löjligt ut, att han måste skratta.

Men det blev bara till ett gurglande ljud, och plötsligt gav disken

vika och ramlade med ett brak ner i källaren och drog Mats med sig i

fallet.

— — När han åter slog upp ögonen låg han nedbäddad i något skinande

vitt, som doftade av soltorkat goluktsgräs, av renhet och svalka. Vart

han såg skimrade det vitt för hans ögon, vita och svepande gardiner,

bakom vilka ett fönster svagt avtecknade sig och därutanför sakta

fallande snö. Allt var ljudlöst och formlöst, hade liksom varken

början eller slut.

Det var inte underligt, att Mats, fattig stackare, mitt i all denna

vithet och tystnad smått började tro, att han var död nu och låg svept

på rikemansvis. Livet kunde det ju ej vara, det hade hittills bara

varit kyla, mörker och övergivenhet. Feberdrömmen kunde det ej heller

vara längre, då jagades man ju av minnen och halvvakna begär som av

ett koppel hundar. Men detta var bara renhet och ro, så var det alltid

Mats, arbetsträlen, tänkt sig saligheten.

Gärna var han dödman i en sådan himmel, fast hur han kommit dit, var

mer än han visste. Nog hade han väl haft sina mödor med att ta sig dit

ändå, dunkelt for det för honom, att han stritt med Vår Herre själv

om den saken. Med ord och frågor hade de tagits med varann, med hårda

livtag och seg och mödosam brottning genom många dagar och nätter. Vad

de sagt sig emellan kunde han ej minnas nu, men hårt och ivrigt hade

de talats vid som män. Hade Mats sagt, att Gud var skyldig honom bot

nu för det han gjort med far hans i tiden. Då hade järngreppet kring

honom blivit ännu hårdare, tills det med ens släppte — det var både

som en lättnad och en underlig sugande tomhet i det. Känner du då

äntligen att jag finns? sade det dånande och tungt som med julklockor.

Och Mats måste viska ja, ty det, som ägde en sådan järnhård kraft och

tyngd i sig, måste ju finnas.

Då ändrade sig rösten med ens och blev mild som en kvinnas. Blid som

en susning viskade den och talade ord av en outsäglig ljuvhet till

honom, ord, som ej kunde tolkas på ett jordiskt språk. Inte ens sedan

han fullt vaknat till sans var det som om rösten tystnat, den fortfor

att sakta viska utanför rummet, till slut öppnades dörren, och någon

kom in med ett ljus i handen. I det svaga, fladdrande skenet såg Mats,

att det var mamsell Holmström. Med vitt stycke på sitt släta, benade

hår gled hon sakta in med handen för ljuset. Ja, varför skulle nu inte

mamsell Holmström få träda in i saligheten hon med, det ville just

Mats veta. Inte annat än han visste hade hon i livet varit en ärbar

och god kvinna. Hon och all renheten härinne passade väl ihop.

Men när mamsellen kom fram och riktigt fick se honom, satte hon ljuset

ifrån sig på bordet och slog ihop sina händer, fast mycket försiktigt

det med, ännu rädd för allt buller som hon var.

— Du min skapare, ä han inte vaken nu ändå! sade hon med oförställd

glädje.

Och var mamsell Holmström i sin vita mössa och med ljus i handen

änglalik nog, så kunde man då i alla fall inte missta sig på, att

hennes röst var både fast och påtaglig, en dugande och jordisk kvinnas

varma och bestämda röst.

Nej, nog var han på jorden ännu, och till på köpet hos Gebhardt, inne

i mamsellens egen vita kammare var han, det fick han snart veta. När

han segnade ner i boden hade man inte vetat sig annan råd än att

bära honom hit in och stoppa honom till sängs. Och när doktorn kom,

hade han sagt, att han inte fick flyttas. Inte för att de tänkt det

heller, varken patronen eller hon, vart skulle man förresten flyttat

honom, till eländet han kom ifrån kanske, sade mamsellen förtrytsamt.

Åhnej, här i huset skilde man mellan folk och fä. En vecka hade han nu

legat här nästan utan liv och anda, men någon egentlig sjukdom var det

inte, bara det att han frusit och farit illa för länge. Men nu fick

han inte veta mer, nu skulle han sova sig riktigt kry.

Och därmed gick mamsellen sin väg igen, sedan hon ordnat litet i

bädden för honom. Taget i hennes händer var så mjukt och fast, bara

det gav vila och hälsa. Nog var hon väl en riktig ängel ändå, mamsell

Holmström, fast klädd i rynkkjol av perkal och kängor av tyg. Lyft

honom upp ur döden på starka och moderliga armar hade hon gjort, och

det är ju det, som är änglarnas göra. Det var något han bort fråga

henne om, något som han bar ansvar för, men innan han riktigt kom på,

vad det var, hade han dåsat bort igen.

— — Han vaknade åter till liv av att det var alldeles ljust i rummet.

Först trodde han, att han var barn och att det var fettisdagssolen,

som sken honom i ansiktet och att den dag hade brutit in, då själva

fattigmansbarnet fick äta sig stoppmätt. Men snart såg han, att ljuset

inte kom från solen utan från en liten gran på bordet, en liten klädd

och pyntad julgran med stjärna i toppen.

Aldrig hade Mats hatt en julgran i sitt rum förr. Hemma i hans barndom

brukades inte sådant ännu, det var en ny tids bruk. Att ta något in

ifrån skogen och pynta och klä det föll inte skogsbon in. Nog hade

han sett ståtliga granar ändå, klädda av Gud Fader själv till fest,

strödda med vitaste, dunmjuka änglahår av glittersnö och tända i

grannaste prakt av sol och stjärnor. Men detta var något annat, något

mindre stort och imponerande, men så mycket mera mänskligt rörande.

Den lilla granen stod där så späd och fin i de brokiga vaxstaplarnas

varma ljus, små flaggor och röda äpplen bar den. Men vackrast glänste

den stora stjärnan i toppen, skiftande i guld och regnbågsglans. En

sådan stjärna var det vismännen i Österland vandrat efter, tänkte han.

Det var annat det än hans barndoms kalla vita stjärnor, som likt små

vassa knappar av diamant hårt naglat frosten fast vid en utpinad jord.

Aldrig hade han sedan dess trott, att man kunde se upp till en stjärna

utan fruktan. Men som han låg där och stirrade på julstjärnan tyckte

han plötsligt, att den tänts för honom ensam till nytt hopp och en

friskare levnadstro.

Men nu öppnades dörren på nytt, och Gebhardt smög sig in på tå, vänlig

och mysande som julgubben själv.

— Inte trodde jag precis, att jag skulle få dej i huset på de viset,

sade han skämtsamt, men nu är du i alla fall här. Å nu får du lov att

stanna.

Mats ville invända något, ville fråga, men Gebhardt avbröt honom.

— Jaja, bättra dig nu bara, min gosse, så få vi talas vid om det andra

sedan, sade han och gick sin väg igen.

— — — Om några dagar var Mats så pass stark, att han kunde sitta

upprätt i sängen, och sedan gick bättringen raskt framåt. För

andra gången i sitt liv var det han låg så här. En gång förr hade

han kastats på sjukbädden, svag och blodlös, och med näppe dragits

tillbaka till livet. Det var kanske så, att han var mera svaglig,

än hans yttre styrka lät ana, oårens svält hade väl gnagt ett hål i

märgen ändå. Men seg var han också, fick han bara tag i livhanken

igen, så hakade han sig outtröttligt fast vid den.

Nu som då hade det varit en kvinna, som hjälpt honom tillbaka till

livet, men hur annorlunda var inte allting annat. Då hade febersjukan

knappt släppt hans kropp för att en annan skulle tändas, kärlekens och

åtråns vanvettsfeber. Var gång hon rört honom, Anna-Greta, hade det

gått en ilning av fröjd och smärta genom hans pulsar. Allt blev till

bävan och tung förväntan. Nu var det han kände under ömma och vårdande

händer blott den svalaste trygghet och ro. Det fanns ingen sejd i de

drycker han nu bjöds, som bragte sorg och oro till slut. Den läkedom

han fick var vila för kropp och själ, god mat och goda ord.

— — Snart var Mats så stark, att han kunde sitta timmalångt i mamsell

Lovas gamla farfarsstol. Vid fönstret hade hon en siska, det var den

första fågel han sett i bur, aldrig kunde han få nog av att leka

med den. Så näpet och täckt den kvittrade, han hörde det hellre än

taltrasten där hemma, det var för mycket dunkel och klagande längtan

han fört fram ur skogsdjupet. Siskan var inte så rik på toner, hon,

men mera nöjd i sin bur! Nöjd som han, Mats, i mamsell Lovas trånga

kammare. Han var visst fri både kärleken och hembygden nu. Nu först

kunde han riktigt unna Anna-Greta lyckan. Och Ejnars ord hade botat

honom för hemsjukan med.

Som han satt där en dag, kom Gebhardt in till honom igen för att få

det klart dem emellan.

— Jaså, du ä kar nu igen, sade han och klappade Mats på axeln. Då

kanske jag snart kan få dej ut i boden, som vi talt om, du behövs där

ska ja säja.

Mats satt där litet oviss och häpen, kunde det vara möjligt, att

Gebhardt menade att ta honom i hans grova bondekläder och sätta honom

över de fina herrarna innanför disken, som så nedlåtande nickade åt

bondbassarna utanför. Men Gebhardt såg just inte ut att skämta just

nu. Så mindes Mats med ens, att han inte var fri att ta tjänst än.

— Herreligen, fåren vetja patron, sade han bestört. Det som alla

andra jordiska bekymmer hade varit som bortblåst ur hans huvud denna

märkvärdiga tid.

Gebhardt tvekade en stund, så beslöt han att tala ut.

— Jag ska säja dej som de ä, sade han tveksamt. Vi sände en kvinna dit

för att sköta dem åt dej, men de var redan för sent — — hälften av

kräken dogo av kyla och olämplig föda innan veckans slut. Å då tyckte

patron Grubb, att de va klokast att slakta ner de andra, medan man

ännu kunde få någe för köttet.

Mats teg stilla på det. Va ska landssektern säja om de? ville han

fråga, men Gebhardt förekom honom.

— Landssektern har ja gjort upp me redan, sade han ivrigt, ja har fått

svar på, att du ä fri från platsen.

Men han aktade sig för att tala om, vad som annars stod i brevet.

Landssektern hade förmodligen misstagit sig på bondeynglingen Mats

Jonsson och hans praktiska duglighet, stod det där. En stor och

kännbar förlust hade därigenom förorsakats länet, som man endast av

nåd kunde efterskänka. Själv hade landssektern för alltid mist sin tro

på de västerbottniska bönderna och deras förmåga till självverksamhet.

Hädanefter lutade han åt sin umgängesvän, patron Grubbs åsikt, att man

fick behandla dem med hårdhandskarna för att komma någon vart med dem.

Ifall man inte ville gå ändå längre och säga som mången här sörpå.

Vad tjänar det till med allt detta bråk och dessa onyttiga utgifter

för några fattiga bönder uppe vid nordpolen, sade de, vore det inte

bättre, om man toge en tillräckligt stor pråm och lassade hela

sällskapet på för att frakta dem till en gästvänligare landsända? — —

Någon sanning låg det i sådant tal, tyckte landssektern. Det lärde man

sig, när man kom i kommittéer med riksdagsmän och annat stormrikt folk

från sådana landsändar, där man tog guldet nävtals ur åkern. Skogen

däruppe kunde man ta vara på ändå, den var ju alltid värd något.

Men sådana ord ville inte Gebhardt föra fram till den, som tog det så

laggrant med det som var rätt och hedersamt som Mats. Han såg nog, att

pojken tog det som hänt hårt nog ändå.

Också Grubben hade varit framme och gett Mats en glosa, när de

träffats i Corins raksalong.

— Jaså, du har tagit honom till ditt hjärta nu, läsarfåret där från

Tavle, hade han sagt. Låt se bara, att han inte blir tapprare i

grötfatet än i boden, trögheten har han efter far sin. Stå i med

predikandet kunde han nog, men gårn sin var han inte kar att hålla.

Gebhardt hade låtit Grubben prata på, han var inte den, som gärna

gav sig i ordaträtor. Men nog visste han det han visste, om vem, som

hjälpt Lill-Jonas att öda bort gården!

Han var förresten inte den, som tog sådant prat vid sig, han hade sitt

eget omdöme om folk. Nu till dags trodde visst alla, att man bara tog

sig fram med skryt och skrävel, med stora ord och morska later, de

kallade det energi, ett nytt ord det med. Men Gebhardt, han trodde,

att det nya ordet betydde något annat också, något gammalt och välkänt

— — den seghet och uthållighet, som aldrig släpper taget och ger sig,

förrän det blir alldeles omöjligt, den envishet, som tar vid en sak i

sänder och söker föra den i land, hur ringa och obetydlig den än kan

synas andra; ja, som till och med söker hålla fast vid sina misstag

och få något ut av dem.

Sådant var gammalfolket, som Mats kom från, och pojken hade inte

vansläktats. Kom han väl på sin rätta plats en gång, skulle man se,

att han kunde göra något riktigt av den också.

— Ja ä glad, att de gick som de gick, så ja fick dej till

bodföreståndare åt mej, sade han enkelt. Lögnen rider å sanningen

skrider, men du ska se, att den tar sej fram till slut den me.

— — — —