II.

_Och våldets man rådde i

landet._

_PÅ ANDERSAGÅRDEN_ hade det blivit tyst och tomt efter Anna-Gretas

bröllop. Ingen husets dotter gick där längre med moran i dagssysslorna

och satte liv i vardagssläpet med sina upptåg och sitt spelande

skratt. Hon var storgårdsmora själv nu och hade fått annat att

tänka på än att skämta och gantas. Det var som om all ungdom lämnat

hemgården med henne. Det blev så tyst och tomt där, att ännu en gav

sig därifrån. Gamla mor Maglena, som haft sin enda åldersglädje i att

lyssna och speja på det som hände, gav sig åter ut på långfärd. En

dag, när mor Brita kom in till henne för att bädda upp, låg hon död i

sängen. Hon såg ut som om hon haft brått att komma i våg, ett litet

ivrigt och förväntansfullt leende låg kring den vissna munnen.

En till var det ju också, som lämnat huset på samma gång som

Anna-Greta, det fanns ingen utböling till att gå och gräma sig över

längre heller. Inte blev det tystare för det att han gick, men

tomrummet efter honom blev större än man kunnat tänka sig, så länge

han gick kvar på gården, tung och klomrig i sättet, och bara skötte

sitt. Fast det var i arbetet det blev tomt efter honom. Man kunde

inte fatta, att han hunnit med det han gjort, så stillsamt hade det

gått. Men nu, när han var borta och en annan skulle ta vid, märktes

det.

Den, som var närmast till att göra det, var väl sonen i huset. Ejnar,

ungbonden själv, fanns ju hemma ibland. När Mats lämnade huset, hade

han kommit hem från skogen ett tag och slagit sig ner i farstukammarn,

där han inrättat sig rent på herrskapsvis. Men när dagsförtjänsterna

började locka uppe på hygget igen, var han snart tillbaka där. Hemma

på gården blev det för söckent att gå ensam med moran, som blivit så

suckesam och järmesam, sedan Anna-Greta kom bort. Uppe i skogen var

annat liv, där levde man i spel och dryckjom på karavis. Och när man

kom ner till bygden igen med löspengar i fickan, då gjorde stintorna

stora ögon måtro åt Storgårds-Ejnar, när han kom till dansen i fars

ungbonnrock med silverknappar.

Men hölls han någon gång på gården, Ejnar, då vart det slut med

tystnaden där. Ut och in bar det då dagarna i ända, hit och dit

efter vägarna, fram med kyrkskjutsen och hästarna mitt i brådaste

skördeanden. Vad hjälpte det att mor Brita tiggde och bad för

hästkrakarna åtminstone — det var bara för de hemmavarande att ta till

hösläden och dra höet in i ladan själva.

Glad fick man vara, om inte kamparna kommo hem i halvt sken mitt under

kyrkdagstiden från sådana färder, vettskrämda av körsvennen, som

full och vild satt på bocken ock sjöng, så att det ekade i skogen.

Sin granna röst hade han kvar, Storgårds-Ejnar, men han kunde ju ha

sjungit vackrare visor. Det var, så att självaste mor Brita blev

svart i själen av att höra tocken olåt under helgad klockklang.

Det och mer till kunde hon ändå förlåtit honom, om hon haft någon

hjälp av honom till gården. Men det var där det fallerade. Höll han

sig hemma en tid och man trängde om ett råd i ett och annat, som var

karlgöra, så svarte han henne bara snäsigt och otåligt:

— I får göra hocke I vill, de ä ju I, som reger.

Och så gav han sig ut nånstans igen.

Det svaret hade hon fått i dag med, mor Brita, då hon tog till att

fråga om takveden på storbyggningen, som höll på att ruttna ned, så

att snön dröste in på takbottnen. Hon hade tänkt sig få hjälp med den

saken nu, då Ejnar sagt, att han blev hemma veckan ut. Men allt vad

hon fått var snäsor till svar, och så tog han drängen, som skulle

hjälpt henne, och gav sig ut på jakt. Och nu stod hon här utan varken

ved eller karl och såg på takhålet sitt. Det såg fult ut på det granna

huset med den där fläcken på taket, det vår som om en hemlig rötesjuka

plötsligt brutit ut till ett sår.

Mor Brita suckade, där hon stod och stirrade sig nackstyv på eländet.

Hon visste av flera än ett sådant där förfallets rötesår ute i bodar

och uthus och litet varstans på gården. Där var korännan, som gistnat

och läckte, och spisen i föjset, som rök in, så att kokräken blevo

surögda som gamla lappkäringar. Där var brunnstången, som knakade

och böjde sig, när man drog ner stenen för att få upp hinkämbret,

som tänkte den när som helst gå av på mitten. Det var tusen andra

småsaker, som hörde till karlsysslorna och som hon skulle driva

drängarna till. Men det var som om de inte togo hennes gräl och

tjatande riktigt på allvar. Det behövdes bara, att ungbonn kom hem,

för att de skulle lyda hans minsta vink och följa honom, vart han

ville. Nog syntes det, vem de räknade för husbonn. Hade han bara

vinkat åt rätt håll, Ejnar, så hade de väl fått hållas.

Ja, nog hade mor Brita fått sitt att stå i på gammeldagarna. Det

skulle ha varit i ungdomsdagarna hennes, som de skulle ha satt sig så

på näsan hennes, snorvalparna där!

Åter kom hon på sig med att gå där och längta efter Mats. Nog var det

annan ordning på gården den tiden han gick där och styrde med folket.

Man skulle aldrig trott, att han hade sådan aga med sig, den dödingen.

Nog kunde han ha fått bli kvar, inte var det hon, som kört bort honom.

Sen Anna-Greta kom bort, var han ju till ingen skada. Fast att ha

honom gående här över sig i ensamheten med de där ögonen stickande i

sin fattiga kropp, det vore ju nästan som att ha en feg i huset, en,

som såg längre än andra, ända inpå samvetet. Det var nog bäst att han

kom sig i väg ändå, storläsarn där, som höll sig förmer än rikbönder.

Nog kunde han sagt tack och adjö till fosterhemmet sitt när han gick,

den slarvhanken. Men se utbölingen, han ä värst på släkten, han.

— Du ä no en get mindre, när du kom igen, tänk ja, mumlade mor Brita

förbittrad vid den tanken. Inte visste hon mycket om, hur det gått

Mats där inne i staden, men så fett kunde hon inte tänka sig att det

blev. Han var inte av dem sorten, som tog sig fram med tomhänderna

bara, trodde hon.

Ja, inte tänkte då mor Brita gå här och oroa sig för hans öde. Hon

hade nog det, som var agasamt ändå. För nog visste hon för sanning,

varför Ejnar gick där och var så tvärhuggen och svor och bantes över

henne. Till husbonnväldet på gården trånade han, det kunde ju var och

en begripa, och mor sin ville han väl ha på undantag, kantänka. Ner

till bagarstukammaren skulle hon, där man knappt kunde elda sig varm.

Det var tacken man fick av barna sina, mens man levde, det.

Och det skulle vara Ejnar, som kom på sådana tankar, älsklingssonen

hennes, som hon klemat med i alla sina dar! Han, som var så ljus och

vänlig, så lätt att komma till tals med i barndomen. Men han hade

väl aldrig gått och blivit så där tvärsint och stygg, om det inte

varit för skogen. Han hade ju till slut blivit som vill i vettet av

skogsfebern där. Svårt hade det varit med den farsoten förr, men värre

var det nu. Det skulle ju ut så mycket virke till tysken och fransken,

bara freden kom. Och så gick man an och härjade i skogarna värre än

slagskämparna därnere i fiendeland.

Man kunde riktigt mäta feberstyrkan på yxhuggen, som ekade i hela

trakten ikring. Dunk, dunk, bultade det, dunk, dunk. Som ett hjärtas

dova och förbrända slag. Som ett tvåmanströsk på vitterfolkets logar.

Men det man tröskade, var annat än säd. Guld, själar, var det. Pojken

hennes slogo de kärnan ur, så mycket var då sant och visst.

Som nu i dag, då han snäste henne igen, vad var det för om inte för

skogsfolkets skull igen. Många av dem hade hon redan varit tvungen

att ta emot. Han drog mycket folk till gårds, Ejnar. Ute på vägarna

träffade han många slags människor, kan man förstå. Det var inte bara

flöttjare och skogshuggare han kom till tals med numera. Han var en

annan nu, en man av betydenhet, som till och med storkarar kunde ha

intresse av att språka med. Den, som är snar arvinge till en storskog,

kan en väl alltid ha ett vänligt ord att säga. För så länge till kunde

väl inte gumman stå med. Tro, om hon inte lät tala med sig redan nu?

— I gett frest, om I vill, svarade Ejnar. Men minns, atte de tör bli

stort mot stort, sa gumman, bullra mot åskan.

Men när han blev full och tokig, glömde han den gamla rädslan för mor

sin och tog hem dem i alla fall. Storbönder med plånböcker, stinna av

skogspengar och patroner från stan med stora sedlar och färdigskrivna

kontrakt. De skulle sjunga var och en efter sin näbb. Bönderna skulle

prisa det ljuvliga i att ha storplånboken så stinnfull, som den aldrig

varit förr i sin dar, utan att en behövde röra ett finger för det. Och

pratet där om att man blev utsugen och bolagsträl på köpet, det var

bara tomtal. Nu kunde en sitta på grön kvist i all sin dar och bara

gapa för maten. Hon skulle tänka på det, mor Brita, som gick här och

trälade och slet för jorden.

Men Storgårds-Brita gjorde sig bara ändå större på det och svarade

torrt:

— Har ja inga fiskar fått, så har ja mina maskar kvar, sa finn, meta i

brunn, och gick så till utsysslorna sina.

Men när Ejnar kom dragandes med stadspatronerna sina, då fick

självaste mor Brita ta det litet mera försiktigt. Vare sig hon ville

det eller inte, fick hon bjuda främmandet in i storsalen och gå ut i

mjölkkontoret efter de bästa filbyttorna. För då var det Ejnar, som

tog sig husbondetag.

Och när de låtit sig maten väl smaka, togo de fram körsbärsvin till

mor Brita och trugade i henne ett glas eller par. Och sedan kommo de

så sakteliga framlirkandes med sina kontrakt. Det var ena finurliga

papper till att vara rediga och fullskrivna. Det fattades bara namnet

på dem eller knappt det, bara Stor-Andersasläktens bomärke sedan gamla

tider, om mor Brita nu var så rädd för skrivet.

Men mor Brita, hon visste sedan gammalt, hon, att man kunde skriva

bort sig med mindre än med en sådan där liten krumelur. Det sades väl

inte för ro skull, att hon skrivit kontrakt förr med den, som var

värre att tas med än självaste storpatronerna. Så hon lät inte fånga

sig så lätt.

Hela dagen gingo de kvar där sådana gånger, stadsherrarna, och lismade

och övertalade. De hade lång och daglig vana nu, men det brukade inte

tarvas så många ord som här.

— I som är så klok, mor, torde väl veta, att bonden häruppe i våra

bygder inte kan leva utan att avyttra det mesta av skogen sin, sade de

till slut, uttröttade av käringens envishet. Vem hade väl sett någon

av lappblod förr, som inte var fal för guldet? Och Rik-Brita var ju

känd för att vara så gniden, att hon knappast nändes äta sig mätt. Men

klen i tungan blev hon inte för det.

— Farn å farfarn ha fäll leva dem ock, sade hon torrt, och det skar

som kornblixtar genom ögonmörkret hennes. Men se dem levde på ett anne

vis, dem. Men nu ä de fäll så, att ståten ska föras, om man så ska

dra’n på kälken.

Därmed tyckte sig mor Brita ha varit så pass underhållsam som

gästvänskapen och storgårdens anseende krävde. Och så gick hon för att

rusta till aftonvarden. Men för vart sådant objudet besök hämnades

hon med att laga maten allt torrare, allt mera ettersalt och bitter,

så att skogsköparna till slut funno det för gott att plocka ihop sina

papper och ge sig i väg igen.

— Gu vet vad käringtrollet kunde hitta på att he i maten åt en, sade

de. Lite vitt kanske, eller någe av det som hon rotar efter ute i

skogsbackarna. Eller också kunde hon kasta någe ont på en, som en

aldrig kunde bli kvitt.

Och så gåvo de sig i väg fortare än de kommit. Men när de väl voro

sin kos, drog mor Brita en lättnadens suck och stack i väg upp i

skogen liksom för att se efter att den stod kvar. Först när hon kommit

riktigt långt in i skogsdunklet därinne, kände hon sig lugn igen. Nej,

så länge hon levde, släppte hon inga främmande skövlare hitin. Härinne

gömde sig den djupaste hemligheten av hennes makt, det visste hon.

Först här i den gröna, fuktiga skuggan av hundraåriga trädjättar fingo

örterna sin rätta must. Här, där intet brukat störa tystnaden mer än

skogsvittras lätta steg över daggiga tuvor. Den vildört hon råkade

till att snudda vid med foten, fick hundrafaldig kraft.

Någonstans under de stora, svepande granarna längst inne hade hon

sökt sig en sista tillflykt undan människorna, trodde mor Brita.

Alltför mycket av det gamla, som skydde buller och ljus, hade redan

jagats från trakten. Här skulle det ha ett skyddat gömsle, så länge

hon levde. Aldrig rörde hon skogsfrun, som skyggt gömde sin gulvita

krona därinne bland sjustjärnorna, ty hon trodde, att det var vittras

blomma.

Men annars hade hon härinne plockat alla de växter hon behövt till

sina drycker och dekokter, hon visste, var de alla växte bäst och

tätast. Och på den lilla utängen mitt i skogen tog hon det hon behövde

från ängs- och hagmark. Mitt i natten hade hon kunnat hitta fram till

sina växtplatser. Hon visste var man fann det bästa käringkrutet mot

magmask och var rohaltgräset var tätast och bäst, den lilla späda ört,

som var en blomsterkonungs älsklingsblomma och som hjälper mot halthet

i ron. Hon visste, var man skulle gräva flugerot till fluggift och

var man kunde repa ormgräs mot bölder. Än kom det väl en och annan

smygande i skymningen och ville ha bot för folk ock fä. Och då måste

man ha både blodrot och jegål i sina skåpar till att koka droppar

på och källhårsbär för halsen. Gärna ville mororna ha allmöke från

skogsängen med, om korna stodo i sin, ty ingenstans fick den en sådan

kraft till att få dem till mjölkning igen. Det fanns väl örter med

ännu skyggare krafter i sig till att förvilla och vända folks sinnen i

mor Britas skog, men deras namn och växtort nämnde hon för ingen.

Men ville man ha det som var allra farligast i den vägen, då fick

man ändå ge sig av ner till vintermyren, som skar sig ända upp i ett

hörn av utmarkerna här, där huvuvillsblomstret växte i stora flockar

som i en sky av bedövande doft. En kvist av den örten, rätt beredd,

kunde bli till en saft, som kunde vrida vettet på sned för klokt folk

och rätt igen på de galna. Också den fick man samla in och torka till

förrådena, ty man visste ju aldrig, vad man kunde få bruk för, om det

också inte numera var ett sådant spring efter hjälp som i forna dar.

Det var som om allt bråket kring gårdarna tagit bort den gamla tron på

hennes kurer. Men hennes tid skulle väl komma tillbaka, när skogen var

kalhuggen runt bygden och vintermörkret åter föll över ensamma stugor,

där kvinnor och barn tryckte sig tillsammans vid spiselden i rädsla

för skumrasket därute, sen karlarna dragit längre bort till skogs.

Allt det där brukade mor Brita sitta i skogen och fantisera över,

sedan hon väl fått i väg skogsköparna med oförrättat ärende ännu en

gång. Det var hennes högtidsstunder.

På senare tider hade hon fått litet mera ro för sonen i den här

frågan. Men så i dag, då hon just gått och glatt sig åt att ha honom

hemma en tid, kom han farandes igen och sade som i förbigående:

— En Anders Jons borti Lillbäcken tänkt sej om att komma hit å ta sej

en titt på skogen eran i dag, mor. Han har byggt sej såg nu å ska

börja driva själv. Där kunde man få sej go dagstjänst.

Saken var den, att det varit ont efter arbete i skogen några veckor

nu. Hela eftervintern hade man stormhuggit med extra arbetskraft uppe

i skogarna, nu låg man redan med väldiga förråd och väntade på våren

och flottningen. Ingen vågade sig på att hugga mer för vintern. Det

såg ut som om Ejnar skulle få lov att hålla sig hemma till en tid, och

det fann han svårt. Mor Brita var av annan mening, hon tyckte, att

det gott gick an för honom att gå som hemmason för en månad och se om

gårn, som skulle bli hans. Men innan hon fick det riktigt sagt, var

han redan i väg med drängen. Det var det värsta, att han satte upp

tjänstfolket för henne. Var gång Ejnar varit hemma, märkte hon det på

drängarna, som gingo där sura och håglösa och knappt gitte lyda, vad

hon befallde. Nog syntes det, vem de gåvo rätt i husträtan och vem de

hellre haft till husbonde, Svart-Brita eller son hennes.

Nå, hon fick väl in efter lilldrängen till hjälp med takveden. Men

innan hon hann så långt, såg hon, att Ejnar redan var på väg tillbaka.

Ett ögonblick värmdes hennes hjärta av den tanken, att han ångrat

sig och själv ville erbjuda sin hjälp. Men så såg hon, att han fått

gårdfarijuden med sig. Svart och krumböjd kom han där med lådan full

av tysk-kram och med sitt vanliga gälla munflöde. Såg man inte, när

han kom, så hörde man det på långt håll, och när han hann fram till

gårdsplanen, var han redan omringad av husets alla pigor och drängar.

Gärna ville man åt härligheten i lådan, men den slipern var just inte

billig på grannlåten sin.

Då stod Storgårds-Ejnar plötsligt i fönstret till stenbyggningen.

Näven stack han i fickan och fick upp den full med lösmynt.

— Ge mej, va du har för de här, sade han beskyddande, de ska vara en

vängåva åt var.

Det blev inte så litet man fick för Ejnars pengar, dosor och knivar åt

drängarna blev det och söndagshilkor åt pigorna av finaste saxeny. Det

var bara att ta för sig och välja, det räckte gott. För alla utom en.

Det var bara moran i huset, som blev utan vängåva.

Men gärna hade hon varit utan gåva, om hon bara sluppit stå där och se

på ödslandet. Att hon, som i hela sitt liv gnidit på var blindstyver

för barnena sina, skulle stå här så maktlös, när Ejnar vräkte

riksdalrarna nävtals genom fönstret! Än så länge var det ju sina egna

pengar han kastade bort på skräp och liderligt leverne. Men hur skulle

det väl bli, när han kom till att överta gården? Skulle han öppna på

den då, hemmafalekistan hennes med mässingsbeslagen, där hon gömt så

mången blank riksdaler, och ösa ur den för alla himmelens vindar? Vad

hade det så hjälpt det hon slitit och släpat för, det hon gett kropp

och själ i pant för?

Eller skulle hon lida detta bara för att inte sonen fick sin vilja

fram i allt? Hon kände igen Stor-Anders tag som yngre, övermodet och

styvsintheten, fast sonen saknade den fasthet i viljan, som burit

fadern oskadd igenom ungdomsstriderna. Men det han saknade, det fick

hon ha. Nu skulle han få svar på det han sagt nyss. Där stod han nu

ensam kvar sedan tjänstfolket skingrats, — drängarna till arbetet

och pigorna för att stjäla sig till en stund framför tittspegeln i

pigkammarn —, och såg på henne hånfullt, som ville han sagt: Råd du

över ditt, jag råder över mitt! Hon såg, att han och drängen haft

starkt med sig och redan smakat av det på vägen. Stint såg hon honom

tillbaka i vitögat och sade:

— Skogstjyven där du språka om kan du be dra dit han kom från. Å ska

han ha svar å mej, kan du ta hälsningen min: »Förr än ja ger mej,

förr ska backen ge sej, sa bonn, gick på alla fyra.» En blir gammal å

stackut me åldern, men än kan ja fäll rå på en genstörting som du.

I detsamma hördes en bjällerkrans efter vägen, och mor Brita anade,

vem som kom. Han hade tydligen haft brått, nypatron där i Lillbäcken.

Men brådare skulle han få därifrån. Innan han hann köra upp på gården,

var Ejnar emot honom vid grinden. Stum och blek av vrede hoppade han

upp i risslan, ryckte till sig tömmarna av den förvånade bondpatronen

och körde därifrån i ursinnig fart, som han gick och stod, sedan han

ropat ett sista stickord till avsked åt mor sin:

— Då I ha fått de I ska ha å väl de, å annren ha fått de dem ska ha å

nätt de, då ä I nöjd.

Blek som han stod mor Brita länge kvar och såg efter honom. Där

for han nu, son hennes, och det skulle kanske dröja både dagar och

veckor, innan hon såg honom igen. För så vitt han inte kom redan innan

kvällen, hemkörd av någon granne, dödfull och redlös. För det var mest

efter trätorna deras, som han tog till ruset. Ingen kunde ana, vad det

här munhuggandet dem emellan tog på henne. Men var det inte så, att

hon, som hade förståndet, fick bruka det för dem båda?

Hon suckade trött, där hon stod. I dag orkade hon sig inte ens upp i

skogsbacken för att vila litet. I stället smög hon sig försiktigt

som en tjuv in i farstukammarn, som Ejnar nyss lämnat. Där hade han

samlat så många småsaker, som hon mindes ända sedan barndomen, där

talade allting om älsklingsbarnet hennes. För det var han alltjämt och

det skulle han förbli, hur många onda ord de än bytte. Mot hans vilja

skulle hon vakta gården och skogen åt honom, tills han fått bättre

förstånd.

Men att hon skulle amma upp en sådan slösare och förödare åt sig på

gammeldagarna med all sin sparsamhetssådd, vem hade kunnat ana det?

Eller var det hennes egen skuld? Hade hon hållit honom för strängt i

barndomen kanske, varit för njugg med godbitarna och skillingarna?

Sånt kunde också slå sig till olycka, det visste hon. Att han söp

litet, tog hon sig mindre vid, en riktig karl borde ju tåla starkt och

överdriften gick väl över, när han löpt sillmjölken av sig.

Kanske skulle han stadga sig och bli karl, den dag hon gav honom

gården och ansvaret frivilligt? För första gången kom den tanken för

henne. Alla skulle veta, att hon var trött på det och gärna kom till

ro. Men så mindes hon skogen igen och hans envishet med den. Med våld

slog hon bort alla veka känslor, som trängde sig på henne härinne, dit

hon sällan kom. Än skulle hon veta att vakta farsarvet hans. Hade hon

inte haft testamente på det, vore det väl redan gånget.

Men här satt hon med händerna i kors, medan drängar och pigor härjade

som de ville. Inte blev takveden huggen med det, och kräken fingo väl

dö av kallos, innan pannmuren i föjset blev tillsedd. Kon, som skulle

vårkalva, fick också ha sin tillsyn. Och hon fick väl ta till både

stora och lilla hustavlan för att få bukt med tjänstfolket sitt efter

unghusbonns besök. För andra gången på samma dag kom hon på sig med

att längta efter Mats.

Mor Brita kände, att hon började på att bli gammal i förtid.

— — —

Mor Brita hade anat rätt — hela veckan gick om, men ingen Ejnar kom

tillbaka, och intet hördes heller av honom. Som vanligt, då sonen

försvann i vredesmod, gick hon där och ängslade sig över, vad som

kunde ha hänt honom. Vad gjorde han nu och vem var han månne i lag

med? Satt han på någon krog och spelade bort sista styvern sin eller

låg han redlös i en driva efter vägen, där någon full bonde tappat

honom av lasset? Tänk, om han blev liggandes där till kvällen och frös

livet av sig!

Vid den tanken kunde inte mor Brita hålla sig vid spisen längre, där

hon stod och hjälpte lillpigan med morgonmålet, utan måste stjäla sig

fram till fönstret och se utåt vägen. Men ingen människa syntes till.

Tom och öde slingrade sig vägen mellan de utdöda gårdarna. Fast det

var ganska sent, hade solen ännu ej orkat upp ur grådiset. Det var en

av dessa kulna senvintersdagar, som vilja pressa sista andetaget ur

en med sin tyngd. Allt är dödstyst och stilla, liksom stelnat i dvala

sedan tusen år. En sådan dag liknar ålderdomen, lika ändlöst lång.

Tungt är att vara ensam då, tyngre att gå och vänta på någon, som inte

kommer.

Mor Brita kände plötsligt, hur ensam hon var, en ensam mor. Hon hade

tappat vägen till sina barns förtroende. Det var inte bara Ejnar, som

löpte bort från henne, också Anna-Greta höll sig borta. Hur hade hon

det månne nu med sig och sitt? Hon hade knappt gett sig tid att tänka

över det förr, Ejnar hade gett henne nog med tankar. Och hon tyckte

sig ju ha lämnat dottern i gott förvar hos en stadgad och erfaren man.

Hon hade sagt till honom att hålla hustrun till arbete, det skulle nog

bota ungdomsgrillerna hennes. Arbete botade värre krämpor än så, det

hade mor Brita läst sig till i annat än svartkonstböcker. Men ändå kom

det över henne en ny och ovan oro över dottern. Nog var det gott och

väl att ha man och gård, men det fanns ju också mer än det, som en ung

människa borde ha. En eller ett par gånger hade Anna-Greta besökt mor

sin på det halvår hon varit gift, men då hade hon haft mannen med. Och

inte ett ord blev bytt utan att han var inne. Det var som om han varit

rädd för att lämna dem ensamma med varandra, Gam-Erik. Stelt och trögt

hade samtalet runnit fram som mellan oskylda, hon visste inte mer, när

de foro, än när de kommo.

Men vad hjälpte det, att hon stod och grubblade över det nu, gjort var

gjort och kunde aldrig göras om. Och med en suck gav hon sig av till

föjset, där de slarvpigorna inte gjort ifrån sig morgonmjölkningen än.

De sutto väl och sladdrade om likt och olikt i stället för att sköta

sitt, kantänka. Älstpigans gälla röst slog emot henne långt ute på

gården, och hon skyndade på stegen för att ta dem på bar gärning. Men

som hon kom i lagårdsdörren hejdade hon sig. Hon tyckte sig ha hört

Anna-Gretas namn. Kanske kunde hon få höra sanningen nu av pigorna,

som rände ut och in i bygden på dans och nattfrierier och visste om

allt, som sades.

— Jojo, den, som blir trollat till gifte me otyg å förgörelse, den

får allt veta, att han lever, slutade älstpigan sitt tal. No såg ja

då sjölv me bå vänstra å högra öga, hur han fick svagheten i sej me

bröllopsvine, karstackarn. Illa var e no förr å, men nu hover’ en sej

rent på stadsvis, Gam-Erik. Men hon sitt, där hon sitt som e beläte,

trölle där, då hon int skäll å rigör sej — över folke sitt.

— Ä’re sanning, att hon ge’n stryk me storsopen, Anna-Greta, fnittrade

Malin, mellanpigan, storförtjust över sin stäva.

— Hå, så illa ä de fäll int, medgav älstpigan motvilligt, men illa nog

ändå. Aga ä bra, då hon ä måttli, sa kalln, slog ihjäl grisen. En kan

fäll slå dö’n på folk me kallsinne ock. Men se felet ä, att hon får

allt de hon vill, men de enda hon vill, de kan hon int få.

— Nå, va ä de då, viskade Malin andlöst.

— De ä en sak, å de ä två, svarade älstpigan hemlighetsfullt. Men

först å främst de han fick, han, som inge namn ha, en torsdagskväll av

Svart-Brita borti gambastun. Va hjälp de nu å tröj å be efter småfolk

— — förbi me vissla, sa Kruten, miste truten.

Men nu kunde mor Brita inte hålla sig längre.

— Ja ske ge dej på din lea trut, ja, ditt gemena pigelände, väste hon

och rusade in i lagårn med en träskopa i högsta hugg. In me er på

eviga momangen å sila morronmjölka, era ralltacker, innan här sker nån

olycka.

— Hon ä no redan skedd, hon, här på gårn, hånade gampigan fräckt, men

i väg kom hon efter kamraten, som redan lagt benen på ryggen.

Men mor Brita blev ståendes i dörren till föjset, hon måste ta stöd

mot dörrstolpen, så tagen blev hon av det hon hört. Jaså, var det

tocke rykte hon vunnit på giftet sitt, Anna-Greta, då var ju inte

hedern stor. Var det verkligen det, som sades, att hon inte samsades

med karn sin och att hon inte kunde få småfolk för den, som hon gett

sig i våld? Eller var det bara tomt munväder av den elaka gamstintan,

som aldrig kommit sig till eget gifte? Hon fick väl ge sig dit en dag

snart och tala med Anna-Greta själv.

I detsamma fick hon höra en bjällerkrans, som närmade sig bortpå

vägen. Med sina höga, gälla toner skar den sönder tyngan och

dödstystnaden över gården. Ejnar! var hennes första tanke, och den

plötsliga glädjen stack henne som en kniv genom hjärtat. Men när

släden svängde in genom grindöppningen såg hon att det var en kvinna,

som satt i den, och stor blev hennes förvåning, när hon kände igen

Anna-Greta. Jaså, oron hon känt hade varslat om besök. Nå, nu kunde

hon ju fråga henne, om det låg någon sanning i pigskvallret, för den

här gången kom hon ensam.

Inte såg hon då olycklig ut, där hon satt, rak och stolt på baksätet

i bästa kyrksläden med tömmarna fast i handen, en storgårdsmora i var

tum. Pälsmössa bar hon som en stadsfru, och mor Brita såg, hur pigorna

ojade sig över henne i köksspringan. Raskt hoppade hon ur släden och

ropade på stordrängen, att han skulle komma och ta hästen. Men innan

han hann fram, var mor Brita där och hade fått dottern i famn. Aldrig

hade hon känt sig så glad att se Anna-Greta, det var som en motsägelse

av det onda hon hört nyss. Men det var som kom det ingen värme

tillbaka. Grann som förr, men vit och kall som en isblomma såg hon ut,

men hon frös väl, stackare, i råkylan.

— Stig in å värm dej, Anna-Greta, sade mor Brita hjärtligt. En

plötslig och vek modersömhet, som hon annars brukade spara för sonen,

kom rösten att darra. Så var hon då inte övergiven av båda barna sina.

De stego in i lillkammarn, som låg intill spismuren och var varm som

en bastu, sedan mor Brita fått pigorna i sysslor på annat håll, så att

de skulle få tala ostört.

— Nå, hur har du det nu egenteligen, pian min, sade hon med oväntat

mild röst, när dottern satt där i soffan. Kom hon kanske rentav,

Anna-Greta, med det glada budet om att det väntades småfrämmande till

gården.

Men Anna-Greta tycktes inte ha något särskilt alls att förtro mor

sin. Hade hon ett ärende, så var det bara att låna mors kabbstol till

väven. Men annars hade hon inte ont efter orden, fast de föllo sig

nästan lika stela och tvungna som när mannen hennes var med. Högljutt

och hastigt tog hon upp moderns fråga och började berätta om allt.

Om hus och hem, om lagård och kräk, om storväven hon satt upp och om

vårkalven, som skulle läggas på, om silverskedarna i skänklådan och om

Erik och alla hans uppdrag, och munnen gick och gick som av sig själv,

och i vart ord skymtade välmågan och rikedomen i hennes nya hus.

Men för en gångs skull var mor Brita mera lyhörd för annat tal. Allt

det flödande pratet om detta världsliga, som annars skulle tagit hela

hennes intresse, tycktes henne nu ej beröra själva kärnan i hennes

fråga. Förgäves lyssnade hon efter något annat, efter något bakom.

— Nå, å hur har du de, du själv, sade hon stilla, nästan som om hon

blygts för sin fråga.

Då sinade Anna-Gretas ordflöde, tystnade tvärt och bröts av som en

ström, som plötsligt tycks torka ut vid ens fötter och rinna ner i

jorden. Djupt ner måste ordströmmen ha sjunkit, ty inte ett enda ord

fick hon tag på till svar. Aldrig hade hon väl heller fått sig en

sådan fråga förr av mor sin. Det hade bara varit tal om det, som tog

sig något ut för folk.

— Ä du nöjd me ditt? tog mor Brita åter vid.

Då brast det för Anna-Greta. Fördämningen, som hon satt upp i sitt

unga sinne mot ångest och kval, mot rolösa frågor och plågsamma

minnen, höll ej stånd mot detta oväntade anfall. Nu ville allting fram

på en gång, men själva överflödet av känslor kom orden att stocka sig.

— De — de ä branog, stammade hon slutligen. Erik ä nog bra å gårn å

allting — — de ä bara ett.

Här tystnade hon och såg upp på modern, stumt vädjande som den gång

hon bar på en tung hemlighet, som hon både ville yppa och dölja för

mor sin.

Då blev mor Brita ängslig — hade hon gjort orätt, som jagat upp

dottern med sina frågor. Var hon inte över sitt gamla onda än?

— Huruless ä’ re då, sade hon så kallt hon förmådde. Ä du sjuk?

— De ä fäll de, sade Anna-Greta, liksom lättad. De ä, som någe, som

trycker under bröste. Å så ä de sömn, som fallerar, ser mor. Å när man

inte sover, så kommer de för en så mycke. Som i natt, de knäppte i

vägga som en klocka, de va en liksme. Då hörde ja någen, som sa någe,

de lät som en vers eller en gissgåta.

»De va någe, som va å som allri blev

någe, som ropte å allri fick röst,

någe, som grät å allri fick tröst,»

sa de alldeles högt bortvi sänglucka. Mor, mor, va va de?

Nu äntligen hade hon kastat den sista förställningen, Anna-Greta, och

grät högljutt i händerna. Tårarna tillrade stora och blanka mellan

fingrarna hennes, som blivit vita av innesittande. På ringfingret

blänkte vigselringarna breda och tunga som två blanka skäror av guld.

Mor Brita satt där både häpen och konsternerad. Jaså, var det där det

onda satt ändå. Eller var det bara hon själv, som vållat Anna-Gretas

utbrott med sitt okloka tal? Men inte hade hon syftat så långt med

frågorna sina. Vad hon tänkt sig få höra hade varit något om det svåra

i att vara bunden vid en gammal man utan kärlek och gemensamhet i

tycken. Det hade man kunnat tala bort med godo. Men det här gick ändå

mer på djupet, till det, som borde vara glömt och begravet för länge

sedan, det, som man helst inte borde röra vid med ord. Det där trodde

hon då så säkert, att Anna-Greta övervunnit för längesedan.

Hennes förskräckelse slog plötsligt över i vrede. Passade det sig

kantänka för Anna-Greta, tolvmansmoran, att sitta här och gråta

ögonen ur sig för att mor hennes haft vett att dra henne upp ur

övergivenhetens och föraktets träck en gång? För det var väl det,

som tårarna skulle gälla. Var sutte hon nu, om allt fått gå som det

skulle? Nej, här hjälpte inga blida ord.

— Stilla dej, Anna-Greta, sade hon strängt, men med låg röst. Tänk på

pigerna, de ge dej nog skam å slemt tal på ryggen ändå.

Och hon reste sig upp och öppnade hastigt köksdörren för att se om de

lyssnade, men ingen syntes till.

Då sänkte också Anna-Greta rösten, men hennes ord gingo inte längre

att hejda, hon måste få tala ut. Det fanns så mycket ont, som man inte

rådde med ensam, när man hade det som hon. Som det hon tyckt sig se

komma rullande efter sig på vägen, grått och ludet. Var det kanske

bara mor Britas bära, som varit på bud utsocknes? Men det fanns också

annat trolltyg, som var skapt nästan på samma vis och som rände kring

efter vägarna. Fast det bar ingen välmåga med sig utan skam och död

för den, som det sökte sig till.

— Ä de sant de som ä sagt hos ert folk, snyftade hon, om epar,

ofödingen där, som söker efter mor sin, vart hon far? Å som en int får

ro för, förrn de onda en gjort ä sonat.

Men nu blev mor Brita ond på allvar.

— Drävvel å prat, snäste hon, va ont ha du gjort? Epar, de ä en

tocken, som ha blivi född å lagd i lönn, de. Men de, som allri ä

fött, de kan int bli dött. Men får du int ro för tanken, så läs ett

Fader vår, de hjälper mot sånt.

Men Anna-Greta lät inte trösta sig med det. Alltför ofta hade hon fått

bruka Gudsordet till alla slags kurer både rätt och avigt, för att

hon skulle tro på dess makt. Nu var det som om det inte nådde in till

själen hennes.

— Har ni inget annat, mor, kved hon, nån annan slags läsning eller

någe till att ta in? Ni har ju bot för allt.

Då veknade mor Brita åter, hon blev rörd över dotterns tillit till

hennes underkurer. Men här hjälpte det inte med några örter eller

läsning bara, här fick det annat till. Man fick ta boten efter soten —

och här satt soten i själen. Men Lapp-Brita hade aldrig lärt sig till

någon själabot. För första gången kom det för henne, att hon kanske

försummat det viktigaste med det. Vad hjälpte det, om man drog en

människa tillbaka till livet, om hon sedan inte fick någon levandes

makt med sin själ? Någon läkedryck mot själanöd och samvetskval ägde

hon inte i svartböckerna sina. Men hon fick väl bruka det hon hade.

Och för att lugna dottern tog hon sig till att blanda ihop något

att lägga under huvudkudden till att skingra onda tankar med och

ge en lugn och drömfri sömn. Det var många slags örter i det,

huvuvillsblomster och goluktsgräs, det kändes på lukten. Gärna skulle

hon ha gett henne några goda ord med till en ledning för det irrande

sinnet. Men aldrig förr hade hon varit van att tala med barnen sina

om det, som rörde sig om deras inre människa, hon hade haft fullt

göra med att säkra deras yttre välgång bara. Sen följde väl den inre

trivseln av sig själv, hade hon tänkt sig. Hade man det bara bra och

kom till heders bland folk, så måste man ju bli lugn och nöjd till

slut.

Men nu kom det för henne, att den människa, som saknade en fast

hållpunkt inom sig själv, hon ägde intet fäste på denna jord, om hon

så satt på en hedersplats i livet. Hon såg det på Anna-Greta, hon såg

det på Ejnar. Hade hon gått fel väg med dem, var det inifrån och utåt

lyckan skulle vinnas? Ett stadigt ord att hålla sig till behövdes

kanske för en och var. Det var väl hon, som var mor, som skulle haft

det till hands åt barnena sina i de svåra stunderna. Men hon var

fattigare på sådana ord, Rik-Brita, än fattigfolket utom åkern varit.

Hon hade aldrig sökt efter dem i goddagarna, och nu läto de inte finna

sig så lätt. När hon därför skulle till att trösta Anna-Greta blev det

på det gamla viset.

— Tänk nu bara på, hur bra de ha ture sej för dej, förmanade hon, när

hon gav dottern örtepåsen, å att de ä du, som ska sitt opperst blann

storbönnren på husförhörsgille. Se till, att du kan svara för dej i

spörsmålsboka då, så ger sej nog de annra!

Anna-Greta såg verkligen ut att lugna sig med det, torkade tårarna och

gjorde sig i ordning att fara hem. Det var väl mindre moderns ord än

örtepåsen, som bragt henne tröst.

Men mor Brita stod alltjämt fundersam. Det var som tyckte hon att

något mer borde ha blivit sagt ändå. Något ifrån hjärta till hjärta.

För att finna det måste hon gå djupt in i sig själv, och den vägen var

det längesedan hon gått, hon måste liksom mödosamt leta sig tillbaka.

Äntligen tyckte hon sig finna det rätta.

— Du skulle ha ett barn, sade hon nästan milt. Då får en ro.

Då hejdade sig Anna-Greta, där hon stod framför spegeln och försökte

plåna ut spåren efter gråten. Det var som om tårarna plöjt djupa fåror

av ålder i hennes vita kinder, och den blick hon gav modern var full

av ångest.

— De ä just de, ja, sade hon häftigt, om den saken tör ni veta bäst

besked. Ä de sant, som de säjs, att den, som försvurit sej en gång som

ja, allri kan bli me barn mer?

Så, nu var det äntligen sagt, det som hon kommit den långa vägen för.

Då blev mor Brita alldeles sig själv igen, jaså, det var där, som skon

klämde ändå!

— Dumtok som du ä, snäste hon, hocken ha lura i dej de? Nog kommer de,

som komma ska, bara de blir så dags. Än ä ju int lång tid gången, vet

ja.

Då log Anna-Greta för första gången mot mor sin, och det leendet

plånade ut vart märke efter tårarna.

— Där har ni rätta boten för mej, sade hon sakta. Kan ni läsa mej till

den läkedomen, då blir allting gott och bra.

Och så fick hon på sig ytterkläderna igen och steg upp i sin rissla

med den väldiga björnskinnsfällen. Rak i ryggen och med fasta tyglar

körde hon åter från gården, en storgårdsmora i var tum.

Men när hon kom upp till vägkröken, såg hon sig skyggt om uppåt

skogsbrynet efter det, som följt efter henne på ditvägen, ett

rullande, kvidande grått nystan av ångest och skräck, som plötsligt

kunde flyga en upp på halsen och suga livet ur en, om man bar på det

minne hon bar.

Mor Brita stod och såg efter henne i fönstret. Hon var inte säker på,

att hon hjälpt dottern till rätta som hon bort ändå. Åhnej, det var

nog så, att hon höll på att mista taget om barnena sina. Det blev så,

när man blev gammal och skackelhänt.

— — — —

På en hyreskammare i staden satt Ejnar och hade äntligen nyktrat till

efter en veckas liv i sus och dus. Det brände och sved i halsgropen

på honom som efter en vådeld, och han hade gärna haft sig en endaste

liten droppe till för att släcka av gnistorna med. Men när han av

gammal vana stack handen i byxsäcken efter pengar, fastnade inte så

mycket som en enda blindstyver mellan fingrarna hans. Häpen och dum

satt han där och stirrade på den tomma fickan, som han vänt ut och in

på för att se om det var hål i den. Vart hade de månne rullat nu, alla

de vackra slantarna han stoppat dit uppe på skogshygget för inte så

länge sedan? Hade han ens, så att det räckte till att betala logiet

med?

— Jag får hem till mor nu, tänkte han slött. Hon får fäll lösa ut mej.

Så mindes han med ens, hur han farit från hemmet i blind ilska, stursk

och styv som en riktig storkaxe för att han inte fick sin vilja fram

med skogen. Det skulle smaka mor nu, måtro, om han vände åter som en

ödmjuk bettlare. Nej, den triumfen unnade han henne inte. Vems fel

var det kanske, att han levde som han gjorde? Var det inte mors, som

hindrade honom från att komma till en mans ansvar och gärning? Han

var i den ålder nu, att han bort styra och ställa på en gård. När far

var i hans år, satt han redan som ungbonn utan någon över sig. Och om

nu mor inte kunde släppa gården, så kunde hon väl sälja av skogen så

pass, att han kunde få sig en slant till att börja något eget med. Det

skulle ju bli hans en gång i alla fall. Och den dag hon gav efter i

det, då skulle det bli annat av, då skulle han bli karl.

Men som han satt där och tänkte på, hur det sista skogsköparföljet

blivit avspisat, blev minen allt surare och bittrare. Åhnej, det var

nog långt dittan å darn, sa käringen, sköt på månen. Förrn mor gav med

sig, fick självaste Gammel-Per ge sig. Såvida inte — här fick Ejnar en

idé, som kom honom att skina upp.

— Nu finns det bara en, som rår på mor, sade han och reste sig för att

gå till Stor-Grubben.

Men han fick söka honom både länge och väl ute i staden, innan han

äntligen kom till tals med honom. Ty patron Grubb hade mycket att

bestyra numera. Aldrig hade han suttit så säkert vid makten som nu.

Han var inte rädd för dyrtid och höga arbetslöner, han, utan drev sina

avverkningar som förut. Överallt i bygden hade han fångstarmarna ute.

De trevade sig in i alla hus, hala och smidiga, de trevade sig ända

fram till bondens hjärtegömma, till plånboken hans. Han hade riktigt

lärt sig alla de knep nu, som hörde storfångsten till. Han visste, hur

man skulle sätta upp ett kontrakt, så att det liknade en vargsmälla,

lätt att fastna i men omöjligt att komma loss ur. Han kände nyttan av

bulvaner, och han kunde konsten att klä ut dem i många slags rockar.

Behövde han till exempel skog på kronojord, satte han bara dit en som

torpare i ett korthus, och så fick han skogen vid insyningen. Konsten

att låta stämpelyxan gå på rätta sättet och att få intummat till sitt

eget bästa hade han också lärt. Och alla dessa lärdomar kunde ej

ha mer än ett resultat — att Stor-Grubbens anseende och makt växte

för var dag, som gick. Och det inte bara på landsbygden. Nu var han

självskriven på alla kalas i staden, kantänka, ty han hade papper på

det, långa smala papper, som endast fingo sitt rätta värde genom hans

namn. Inte var det underligt, att den, som hade så många trådar i sin

hand, så många järn i elden, var svår till att träffa. När Ejnar sökte

honom på kontoret, för tredje gången, fanns han ännu inte där.

— Vars finns han månne då? vågade sig Ejnar på att fråga.

— Hå, säj vars den finns, grinade kontorsdrängen. Ä han int här, så ä

han fäll nån annanstans å ä han int i stan, så ä han fäll i Stockholm.

Grubben har många affärder, han.

Men så kom en av kontorsherrarna till att höra samtalet. Förstulet

granskade han ynglingen, gott hull och gott tyg i rocken, förmögen

hemmason, gissade han sig till, kanske med skogen kvar. Hade inte

patron Grubb befallt en alldeles särskilt stor hövlighet mot alla

dessa bondbassar i kängskor och vadmal, som ännu envist sutto och

ruvade på guldäggena sina?

— Patron Grubb är förmodligen nere vid sin såg, upplyste han artigt

med en bestraffande blick på kontorsdrängen.

Javisst, det var så sant, nu byggde sig Stor-Grubben en såg också för

att själv såga allt sitt timmer.

Och så begav sig då Ejnar ner till älven för att söka upp patronen.

Grubben var verkligen nere vid sin såg. Där hölls han för det mesta

nu om dagarna, när han kunde för sina övriga affärer. Han måste själv

vara med för att se till att den blev färdig för den stordrift, som

skulle börjas bara freden kom. Inget besvär, inga kostnader skydde han

för den saken.

En riktig ångsåg skulle det bli det han byggde, den första i sitt slag

där i trakten, driven av samma kraft som den otympliga hjulbåten, som

stånkande tog sig uppefter älven. Ända sedan förra våren hade den

varit under byggnad och nu skulle den snart vara färdig. Det var hans

livs stoltaste dröm, som därmed skulle nå sin fullbordan. Den dag, då

han själv hade lagt grundstenen till den, tyckte han sig också ha lagt

grunden till en ny social ställning. Från den stund den blev färdig,

skulle det bli slut med att resa ikring på marknader och auktioner

efter skog, då fingo bönderna själva komma till honom och hans såg. De

hade lärt sig vägen nu. Då skulle han inte längre skällas patron bara,

utan sågverksägare och disponent. Så lydde den nya, fina titeln.

Den var också något att vara stolt över, sågen, där den låg nere vid

älvmynningen, just där de sista strömvirvlarna äntligen bredde ut sig

till lugnvatten. Stor och väldig speglade den sig i blankvattnet vid

strandskoningen med skorstenen stickande rätt upp som ett hejdande och

utpekande finger.

Se, se, skulle den liksom säga, titta bara på storverket, som han

byggt sig, Grubben! En karlakarl är han ändå.

För det mästerverkets skull borde väl mycket bli honom förlåtet av

alla de där småknepen, som man fick ta till, innan man kunde rå med

det, som var stort och helt. Vad gjorde det så, om han tagit skogen

av några supiga bönder, när de sedan bara hade att komma hit, om

de ville, och plocka dryga dagsförtjänster ur hans fickor. Idoghet

och välstånd skulle han mala fram åt dem i den jättekvarnen, och de

skulle alla tacka honom för det en gång på sina bara knän. Vid den

framtidsdrömmen tyckte han, att alla de långa, blanka fönsterraderna

däruppe blickade ner på honom som ögon, fuktade av tacksamhet.

I morgon skulle äntligen själva ångmaskinen inmonteras, sågens stora,

klappande hjärta. En väldig, instängd kraft bodde det i den, en

rastlös kraft, lik den, som drev honom själv framåt. I arbete fick den

sitt bästa utlopp.

Dryga pengar hade det kostat honom i alla fall, det speleverket,

uppbyggt som det var under dyrtid, då arbetslönerna höllo sig orimligt

höga. För att vinna igen dem åt honom behövde det spela både dag

och natt, när det väl blev färdigt. Men till det behövdes massor av

timmer, ändå mera än det han ägde i sina magasin. Hur han räknat och

planerat, hade han tagit till det för lågt till den nya stordriften.

Här stod nu sågen under tak stor och tom, som en väldig, omättlig buk,

som måste fyllas till varje pris. Med sitt vida svalg gapade den ut

emot älven för att sluka stockarna, ännu kådiga och friska, doftande

av skogens liv för att åter spy ut dem på den andra sidan som torrt

trä och plankor. Den skulle snart ha slukat det han hade och så skulle

den stå där och gapa efter mer.

— Du var mig en baddare till att se hungrig ut, tänkte patron Grubb,

där han stod och tittade på sågen sin.

Han hade själv lärt känna, vad hunger ville säga på äldre dar,

skogshunger. Aldrig hade han behövt pröva oårens hungersjuka, men den

här kunde inte vara mycket bättre den. Som eld brände den ens fattiga

kropp och gav en varken rast eller ro. Och nu skulle den bli ändå

värre.

Det hade gått så långt med honom redan, att han inte kunde vila ut som

en vanlig människa en stund i en skogsbacke på sina resor. Han såg den

inte mera, skogen, han såg bara timret. De grönskande, levande träden

såg han ej med svalka och barrdoft under sina täta kronor. Avklädda

såg han dem, det nakna träskelettet stod där och grinade för att visa

sitt köpevärde efter tumstocken. Hur många av den sorten var det nu

han kunde behöva till för att mätta det stora tuggverket där, så att

det inte stannade? En enda veckas tomgapande kunde kosta honom alltför

många vackra slantar. Nej, än var det för tidigt att slå sig till ro

med den tanken, att skogen själv skulle söka sig in till honom, det

blev nog ingen annan råd än att ge sig ut efter vägarna igen.

Då väcktes han ur sina funderingar av att någon nämnde honom vid

namn. När han vände sig om stod en välväxt yngling framför honom,

klädd i snygga kyrkkläder. Han kände genast igen honom, det var Ejnar

Andersson från Tavle, ifrån byns storgård. Det riktigt klack till i

honom, detta var ju rakt som ett svar på hans tankar nyss. Ty där

fanns det skog! Väldiga, orörda vidder av den gamla, fullgoda sorten,

som ännu ej hört ekot av en stämpelyxas fall. Han hade nog sett den

redan, storskogen där, han hade nog smugit obedd mellan stammarna i

skymningen med mätstickan gömd i fickan och tittat och räknat och

grundat. Och aldrig hade hungern svidit så svårt som där.

Han såg den för sig, när han ville, på det sätt som han såg all skog.

Väldiga kärnfuror såg han, riktiga mastträd allesammans. För att nu

inte tala om granskogen, som han numera också tog till godo, bara det

fanns användbar flottled någonstans i närheten. Hans hunger lät sig

inte stilla med storträd bara numera, rubb och stubb tog den, en halv

meter från marken.

Runt om i Tavle skogar hade han haft sina hyggen, men från Ersagårdens

marker hade han fått hålla sig hittills. Man flög inte på Ersamoran

obedd, om man var rädd om livhanken, sades det. Och Stor-Grubben hade

inte tid till att få något elakt kastat på sig just nu. Fast en vacker

dag hade han väl tänkt sig in på den vägen också.

Men nu kom sonen hennes här självmant, och att han hade något

angeläget på hjärtat, det såg man strax. Han stod där och bockade och

skrapade med foten så vackert, som ville han be för sitt liv. Men

det fanns inte mer än ett i de dagarna, som var riktigt angeläget

för en Västerbottensbonde, och det var att få kasta sig handlöst i

sågverksägarnas och bolagens brodersfamn.

Han hade gissat rätt, det gällde skogen, det såg han på den stickande,

irrande glansen i ynglingens ögon. Törsten efter det nya livet, efter

guldet, hade gripit honom med. Och gärna pantade han ut gårdens själ

till det priset. Med en sådan hunger och en sådan törst som deras

måtte det bli ett gott kalas!

Och munter och nyter igen tog Grubben bondpojken kamratligt under

armen för att få ur honom ärendet hans hemma mellan skål och vägg.

Den här gången skulle han inte behöva nöja sig med en klunk ur

brännvinsstopet nere i bondkammarn. Med hans bästa punsch skulle han

trakteras uppe i salongssoffan. Själva brorskålen skulle han ta till

frampå småtimmarna, om det behövdes. Så pass kunde storskogen vara

värd.

— — — —

Dagen därpå gåvo de sig i allra bästa samförstånd i väg till Tavle by.

Långt inpå natten hade de suttit över sina papper och beräkningar,

och nu hade Grubben flera olika förslag till skogskontrakt med i

nattsäcken.

— Nappar hon inte på det ena, så nappar hon väl på det andra, sade han

under Ejnars gillande.

Sina allra finaste nät och ryssjor skulle han lägga ut för att fånga

Storgårds-Brita. Pojken trodde han sig redan vara färdig med, hade han

inte lovt honom att få bli herrekarl, bära kedja med berlocker och

kallas Grubbens inspektor? Till att lära sig att sticka timmer under

isen och sköta tumningen rätt dög han kanske inte, men som lockfågel

vid skogsköpen kunde han kanske duga till att sjunga hans och sågens

lov.

Resan gick fort, ty de hade ännu mycket att resonera om. Det skulle

hetas, att det var Ejnar, som ville köpa av mor sin för att komma till

något eget och patronen skulle bara vittna. Sedan fingo de göra upp

resten sinsemellan.

När de kommo fram till avtagsvägen ner till gården, kom Ejnar att

tänka på något, gav hästen ett nyp av tömmen och körde på en igensnöad

skogsväg ner till bäcken. Han ville visa patron Grubb, vilken utmärkt

flottled de hade alldeles inpå knuten. Bäcken kallades den, men

egentligen var det en lill-å — vattnet var djupt och strömt. Den

behövde bara rensas upp för att duga. Men han hade inte behövt göra

sig besvär med den omvägen, om han vetat, att den saken hade Grubben

bättre reda på än han själv. Fast den saken låtsades han inte om, utan

hörde tåligt på ynglingens utläggningar.

Till slut ledde de då hästen tillbaka genom blötsnön upp till gården.

Mor Brita såg dem komma, med en blandning av vrede och lättnad kände

hon igen sonen. En lisa var det ju alltid, att han kom åter så snart,

nykter och helskinnad, men arg måste hon ju bli, när hon såg, vem han

fått med sig den här gången. Skulle det nu bära till med trätan igen,

innan hon fått sopat ut efter sista följet hans? Det var väl meningen

att trötta ut henne på det här viset, så att hon gav sig bara för

att få fred. Den här gången skulle visst själva nävkampen stå. Men

Grubben fick man ta med försiktighet, och så behärskade hon sig och

tog emot honom så hjärtligt hon kunde.

Patron Grubb tog sig också god tid, besåg hela gården utan och innan

och berömde allt, ja, han hade inte ord nog för mor Britas duktighet.

— En sådan kvinna, en sådan kvinna, viskade han ideligen bakom ryggen

på henne till Ejnar i en ljudelig och vördnadsfull viskning. Det heter

duga att ha en mor, som sköter allting själv som en karl!

Sådant måste ju göra gott åt den, som aldrig får ett erkännande ord av

den en håller högst, även om man vet, att det inte är så ärligt menat.

Först när Grubben på så sätt slappat mor Britas vaksamhet hela dagen

och trodde sig ha fått henne tillräckligt mjuk, kom han så sakteliga

fram till saken efter kvällsvardsdags. Hade hon tänkt på, att hon hade

en vuxen son nu, mor Brita, en lång och ståtlig karl, som trängde

om annat göra än att gå och hålla mor sin i förkläsbandet längre?

Husbonnväldet över gården kunde ingen begära, att hon skulle släppa

ifrån sig, men en pikkele liten del av jorden bara, för exempel en del

av skogslappen där.

Nå, där kom det äntligen, mor Brita började bli trött på att vänta.

Men först över hennes andlösa lekamen skulle de ta sig in i skogen.

— Här skiftas inget förrn ja ä dö, sade hon ansträngt. Så patron tör

göra klokast i att se sej om åt annat håll.

— Jag — de ä ju för son ers skull jag talar, tog Grubben i.

Men mor Brita avbröt honom.

— Där gårn ä lägst, där kliver man helst över, sade hon torrt. Ejnar

har tid att vänta ut mor sin.

Nu började patron Grubb bli arg och glömde komedien de skulle spela.

— Ja kan också språk, sade han. Äta först, sa bonn, när bastun brann,

så säjer ni häruppe. Först när stolen börjar brinna under er, flytta

ni på er, men då kan de vara för sent. De ä slut nu me att hugga stora

mastträd till tallbete åt fåren å låta stockarna ligga å ruttna. De ä

en ny tid nu för den här fattiga landsändan; de gäller att passa sej.

— Åhå, så farlit ä de fäll int — ä fattigdomen svår, så ä vi många om

den. Här säljs inget.

Stor-Grubben drog en suck i all tysthet, käringen hörde till de sega.

Nå, friskt mod i lappens själ — litet ben och senor fick man väl tugga

i sig för den feta stekens skull.

— Sälja, vem har talat om att sälja, sade han med sin lenaste röst.

Inte väl jag heller? Här har ju aldrig varit fråga om annat än

avverkningsrätten.

Och så drog Grubben redan vid spelets början fram med den stora trumf

han tänkt spara, tills han satt där på efterhand — ett kontrakt om

avverkningsrätten på femtio år. Skogen var hennes lika fullt för det,

tro jag det. För vart träd, som fälldes, betalades fullt pris ändå,

både för timret och arbetet, precis som om inget kontrakt fanns. Det

var bara rätten, själva rätten det gällde att få ordna med arbetet där

och betala ut de dryga dagsförtjänsterna ur egen ficka. För den var

han, Grubben, färdig att lägga upp flera tusen på bordet, inte för

egen del, bevars, men för sonen hennes, för Ejnar. Han hade fäst sig

vid pojken och var villig att försträcka honom summan för att hjälpa

honom till något eget.

Och så lät han ett par nya, ovikta tusenlappar dansa ner på bordet

framför mor Brita.

Så mycket kontanta pengar hade mor Brita aldrig förr sett i oväxlat

mynt. Pengarna, dem hade man i gården eller på banken. Kontanter,

det var något, som man mödosamt snålade in på smör- och mjölkpengar,

något som så småningom lades på hög, slant efter slant, något som det

tog lång tid att räkna sig igenom. Man visste knappt vad man hade på

kistbottnen i sådant mynt. Men man visste, vad man höll i, när man tog

i en tocken lapp. Aldrig hade hon tänkt sig, att man kunde få pengar

på skogen utan att sälja den. Här gick en genväg till att få sonen god

igen. Men så kom hon till att se på Grubben, där han satt och redan

gjorde sig säker om svaret. Den rävglimten i ögat kände hon — hade han

inte så när fått henne att kliva med bägge fötterna i trampsaxen ändå!

— Jojo, »lustigt leva i landet Gog, lite göra å maten nog», nog kan

man den visan. Men här på gårn håller vi oss helst till en annan låt,

sade hon torrt och sköt tusenlapparna tillbaka.

Men då glömde Stor-Grubben med ens all sin slughet och blev flygande

arg. Hade han inte gått här och ödat bort en hel dag på ingenting.

— Nå, gärna för mej, sa friarn, då han fick nej, röt han. Sitt ni där

å tjuras, tills ni gör er nå hasavarp på de! Dra förresten ända in i

lapphelsike, käringskrälle!

Och med detta väldiga kraftord, gjorde han sig beredd att dra ifrån

gården, fast det redan led mot natten. Men när han redan satt där

framför dörren, insvept i sin päls över öronen, kom Ejnar farande ut

och tiggde och bad honom som för livet, att han inte skulle ta vid

sig så hårt. Nu var han inte du och bror längre utan bara ödmjukaste

tjänare åt herr patronen. Och kunde han bara få följe till stan och

något arbete där, så svor han på, att än var inte sistordet sagt i den

här affären. Mor blev väl mjuk, bara hon såg, att nu var det slut med

att gå hemma och tigga henne efter brödbiten.

Till slut fick han Grubben så pass upptinad, att han lovade att vänta,

medan Ejnar fick hundskinnspälsen på sig, mot det att affären fick stå

öppen dem emellan.

— Nånå, stämpel å sigill på de då, sa bonn, slog näven i grötfatet,

röt patronen godmodigt och höll in hästen.

Inne i stugan satt mor Brita betänksam kvar. Grubbens kraftord rörde

henne inte något vidare. Men borde hon inte för en gång låtit Ejnar

komma till tals också? Här kunde ske värre skadegörelse än den, som

gick på skogen. Där var han i dörren redan, han kom inklivande som om

ingenting hänt. Men lugnet skrämde henne mer än det förra bannandet.

— Den här gången får ja fäll säja farväl ändå, sade han lugnt. För nu

blir de allvar av, att vi int ses mer. Annars hadd ja tänkt, att bli

kar nu å slut opp me å sup. Men nu ä de som de ä. Ja, ajöss då!

Och Ejnar fick pälsen på i en hast och började att gå emot dörren. Så

vände han sig om ännu en gång.

— Till hösten bär de fäll å me mej till Amerikat som me mången ann,

sade han. Men skulle ni ta på ångra er om skogen eller gårn innan

dess, så vet Grubben vars ja finns.

Med en knyck fick han mössan på huvudet, slog upp dörren med en smäll

och var redan ute, innan hon hunnit tänka sig om.

Så var det då sagt, slutordet i tvisten deras. Nu skulle det bli hon,

som ostörd rådde på gården, men det var ingen glädje i den tanken.

Hennes ensamma modershjärta kändes tungt och kallt. Och händerna

hennes, de darrade och skakade ju som asplöven utanför stugan

sommartid.

Liten lön hade hon för att hon ställde det klokt för sina barn. Hur

bar det sig, att hon skar bekymmer och ofrid, där hon sått med omtanke

och kärlek? Var det för att marken redan förut var sådd med ogräs, som

fröade av sig — avund och onda önskningar över nästan? Skördade hon nu

själv, det hon ämnat åt andra?

Var det dock någon sanning i det där, som de skrämde svaga stackare

med på bönemötena? »Gud står bak vår vägg, ser genom fenstret och

gluggar genom gallren», sade de. Hade han sett mer än han bort under

åren, och var det han, som nu tog hämnd genom att göra henne så

svaglig och maktlös till att råda över barnen?

Hon önskade, att hon hittat vägen till honom för att fråga. Men hon

hade alltför länge gått åt motsatt håll — nu orkade hon inte ta sig

tillbaka.

Trött slöt mor Brita ögonen för att slippa tänka.

— — — —

Hur hårt vintern ligger över jorden, kan den dock inte alldeles pressa

andan ur den. Det kommer en dag, då järngreppet skakas av, då töcknen

lyfta och den stelfrusna marken tinar. Och plötsligt bryta älvarna,

bäckar och åar svälla av vårflod — livet har segrat. Saven stiger, det

lider mot mössöronstid, då kornet skall i marken för att gro.

Också in till Anna-Greta smög sig den första vårglimten, in i kammarn,

där hon alltjämt satt och hängde över vinterväven. Mörk var den,

väven, tjockt, grått blaggarnstyg var det till arbetsskjortor. Ändlös

och lång som vintern själv var den också, hon fick den visst aldrig ur

stolen.

Men i knäet gömde hon ju också på annat arbete, fint, mjukt linne,

klippt ur brudsärken hennes. Mor skulle nog ömkat sig, om hon vetat,

att hon klippt sönder finsärken sin, men hon ville inte ha kvar den

hel. Och mor hade nog förlåtit, om hon sett, vad det skulle bli till —

en liten barnskjorta. Här i vävkammarn hölls hon med sin söm, för att

pigorna ej skulle skratta ut henne, ty ännu hade ingenting sports, som

gjorde det arbetet så nödigt.

Erik var till prästgårn i dag, han sökte sig visst dit någon gång

numera som i forna dagar. Han fann väl hemmet för tyst och hustrun för

enstavig. Då var det väl trivsammare hos prästgårdsmamsellen med en

pratstund i all tukt och Herrans förmaning. Ja, självaste Erik hade

väl något i sig av Gammel-Adam han med, kantänka.

Så kunde hon då låta vävstolen stå för i dag. Annars var den så bra

att ta till mot både ett och annat. Dunk, dunk slog hon inslaget in i

ränningen, grått i grått i kapp med sitt oroliga hjärta, tills det

måste lugna sig och bli efter. Och när Erik satte till som värst med

sitt prat och sina frågor, när han gjorde sig till tok för henne inför

allt folket med allt för många och fina ord, då lät ju väven henne

inte mer än svara ett och annat förstrött ord tillbaka.

— Kan du int låt bli de där tröskverke en stund, kunde mannen säga

ibland litet otåligt.

— Ä du vill i vette, fick hon då knappt tid till att svara. Väven ska

ju ut innan storhelgen, vet du fäll.

En idog hustru hade han fått, Erik, en, som stod i både natt och dag

med sitt, annat kunde då ingen säga.

Men nu kunde hon sitta här i frid och ro och sy ut hålsömmen på

lillskjortan. Hon kunde många konster, Anna-Greta, och var fostrad

nästan som på herrskapsvis. Sakta och omsorgsfullt lade hon styngen,

nu hade hon ej så hetsande brått.

Det var som om det strömmat svalka och ro från det vita tyget där, den

ro, som inte ens mors örtepåse kunnat skänka. Hur kunde det så hjälpa

varken med Fader vår eller psalmboken?

Tankfullt lät hon arbetet falla. Där låg den, hennes brudpsalmbok, på

skänken till hands för nödfallsbruk. Det var en vacker bok med ett

stort hjärta pressat i lädret. Hon hade fått den av Erik i brudgåva

— den hade tillhört hans mor — och hon måste le ett litet bittert

leende, när hon läste orden inne i hjärtat. »Bok och mit hierta jag

dig gifver och din vän till döden blifver» stod det där på gammalt

trofast vis. Det var starka ord, ord att bygga upp ett liv på. Men

vad hjälpte det om orden voro de rätta, när inte vännen var det, när

håg och tankar stundom stodo till en annan, när ännu något värre stod

emellan? Hon visste ju så klart, var hennes väg borde gå, men ändå

kunde hon inte komma över till honom, mannen. Det gick ingen stig bort

från det förflutna och ingen genväg mellan hennes ungdom och hans

ålderdom.

Kanske hade de också prövat på detsamma, de gamle, ibland. Självaste

brudpsalmboken, vad fylldes den av från pärm till pärm om inte av

suckar och jämmer, av klagan och gråt över denna världens många fällor

och försåt! Hon behövde bara låta boken falla upp på måfå, så läste

hon strax:

»Hela natten jag suckar,

och sörjer, bugar, buckar,

ynkelig är min låt.

Jag ängslas också svåra

att jag med mina tårar

hela min säng gör våt.»

Ja, så stod det i själva brudpsalmboka, bara man kom innanför pärmarna

med de stora, dignande blomsterkorgarna på. Det fanns visst flera

brudar än hon, som sörjt sin äkta huvudkudde våt i nattens tystnad.

Och detta skulle vara något att läsa bort ångest med! Med ett hånfullt

leende lät hon boken falla ihop med en smäll. Det leendet över det

bleka ansiktet gjorde henne lik Anna-Greta från förr, lövjerskan, hon,

som log till och med över gudsordet.

Kunde man inte le åt det förresten, som var så maktlöst? Tog en

bort onda drömmar med sådan läsning? Tre nätter å rad hade hon nu

mött honom, Mats, i drömmen. Han kom där så blek och tyst, just som

hon mindes honom och såg på henne med de där ögonen hon inte kunde

glömma. Sist-natten hade hon själv fått ge sig ut en lång väg för att

träffa honom, tyckte hon, de hade mötts på ett ställe, som tycktes

välbekant. Men när hon just skulle till att tala till honom, vände han

sig och gick ifrån henne. Det sved ännu, i bröstet efter tårarna hon

fällt, när han gick utan att tala till henne.

Vad skulle sådana drömmar betyda? Hur hade han det, Mats, tänkte han

någon gång på henne? Var det så omöjligt, att de skulle kunnat slå

följe i livet trots allt, som varit? Hade hon inte sålt bort sig

alltför brått ändå?

Nej, sådana tankar anstodo henne inte mer. Gjort var gjort och kunde

aldrig ändras. Men inte läste en bort ånger och saknad med psalmer,

tycktes det. Kanske med gladare visor, men dem hade hon visst glömt.

Vemodigt såg hon ut genom fönstret. Där nere låg den, vintermyren,

tillfrusen under snötäcket som en väldig och ödslig slätt, otrampad

av folk, och skilde människorna från varann. Inte ens vintertid

var den att lita till, inte ens då bar den säkert. Mitt i det vita

gapade alltjämt ett svart och bottenlöst hål, som aldrig frös till.

Ingenstans såg man den så väl som här, Eriks gård låg alldeles för

sig, där en flik av myren skar sig djupt in. Den utsikten skulle hon

nu se ut över hela sitt liv. Den gjorde en inte gladare.

— — Då stack det till så blankt och vasst genom fönstret — vårsolen

var det, som efter månader av mörker äntligen letade sig in. Den föll

på sömmen i hennes hand, så att hon bländad måste låta den sjunka

ner i knät. Sannerligen lekte det inte och spelade så grant där ute,

att man kunde bli glad, hur sjuk man var i sinnet. Satt hon inte här

som en gammelmora vid väv och söm, medan Erik gick ut i bygden, han.

Därute var det ett sjudande liv som aldrig förr av allt det nya, som

kunde förströ sinnet. Varför kunde inte hon också ge sig ut ett tag?

Inte blev en varken klokare eller bättre av att sitta här och bli grå

och ful i synen inne i stugans unkenhet.

Ock så fick hon plötsligt så brått att minnas alla de ärenden hon

kunde ha ner till den nya handelsboden i byn, så att hon skulle få

något att skylla ifrån sig på för att hon gick ut. Ingen skulle kunna

säga att hon gav sig ut att fingå mitt på blanka örkdagen, bara

för att det gav sig till att bli sol. Inte passade det sig för en

stormora. Men fortare har väl aldrig någon klätt sig till bysfärd än

hon, Anna-Greta. Nya kyrkschalen fick hon på och pälsmössan från stan.

Och två mörka lockar, som legat instrukna under ungmorsmössan drog

hon åter ner över pannan. I deras skugga fingo ögonen åter allt sitt

lockande djup från förr. Men det hade kommit något hårdare, kallare i

blicken också, det var som om det glittrade och lekte över stengrund i

dem.

Ute sken redan vårvintersolen helt och fullt från en himmel, så djupt

och hejdlöst blå som ett hav av obrukad ungdom. Med en plötslig

stickande känsla av både fröjd och plåga kände hon, Gam-Eriks hustru,

hur ung hon ännu var. Hon hade kastat bort kärleken, hon hade kastat

bort sig själv för äran. Men något fanns ännu kvar — livet självt!

Hon visste, vad det kunde vara, då man glömde allt, som band. Äran

kunde man ju rädda för sig ändå.

Vid den objudna tanken kom det en slug glimt i mörkögonen. Anna-Greta

liknade mor sin, där hon jäktade fram efter vägen. Men det visste hon

ej själv. Hon kände sig som om hon helt oväntat fått dagslov från

vardagslivet.

Yr och förtumlad av vårluft och sol, ännu med vinterns tyngd i blodet,

skyndade hon framåt som i en dröm. Gång efter annan mötte hon folk,

som hälsade och nickade, som ropade och logo. Hon hälsade och log igen

utan att se, om det var känt folk eller främlingar.

Innan hon visste ordet av var hon framme i handelsboden. Där var

fullt med folk. Det blev alldeles tyst, när hon kom in, men det var

en aktningsfull tystnad. Hur hon annars var, här i boden hade hon

det, som är viktigast för aktningen, ett gott namns säkerhet för

krediten. Handelsmannen var en ung och nykommen karl med krulligt

hår. Genast hon kom, lät han allting vara och kom fram till henne,

storgårdsmoran. Först av alla skulle hon ha sitt och ovanpå kommersen

ett glas körsbärsvin inne i bodkammarn. Livliga och talande ögon och

en len tunga hade han, och Anna-Greta såg nog, att det inte bara var

för namnets skull hon fick företräde.

När hon kom tillbaka in i boden, hade det kommit mera folk ditin. Det

var ett helt flottarlag, som drog genom byn på väg att möta timret nu

när isarna skulle stil att bryta. Det var idel ungt och raskt folk,

vana att leka en djärv lek med både liv och död. Och alla hängde de

nu runt disken och stirrade på henne med en hunger i blicken som om

det gällt att bärga henne mitt i forsvirveln. Något att kappas med

varandra om, att våga livet för, om det gällde.

Inför de blickarna vaknade något av hennes forna övermod på nytt.

En farlig lust att ge sig in i den gamla leken steg upp i henne.

Skrattande slog hon upp ögonen och lät dem spela runt laget. Hon

visste, att den hon gav en full blick, skulle längta efter att få se

djupare in i dem. Men hon ville ej låta någon se för djupt in i henne

mer, inte se det kalla och mörka, som gömde sig under ögonglittret

hennes. Hon var en annan nu än den, som drömt bakom flickkammarns

blåa gardin om kärlekens spelande sven och som lät sig tas av den

första, som kunde låten. Nu ville hon själv välja. Och åter lät hon en

solblick spela runt laget, medan läpparna övermodigt krökte sig.

Då öppnades plötsligt dörren, och ännu en främling kom in. En lång,

mörk karl med tänder, som glimmade till, när han log mot kamraterna.

Men när han kommit ett par steg innanför dörren, stannade han

plötsligt som fastnaglad och stirrade på Anna-Greta. Hans min och

blick var så underlig, att pratet och sorlet slutligen tystnade och

Anna-Greta vände sig om för att se, vad som stod på. I samma stund

kände hon honom — flöttjarn. Han, den namnlöse, som kommit och gått en

gång och som tagit hennes ungdom med sig. Drömmens nio blommor hade

han ryckt ur hennes hand och kastat i landsvägsdammet — aldrig fann

hon dem mer.

Vid det minnet vek plötsligt det sista av vårruset, och svagheten

och yrseln gåvo vika. Huvud och hjärta kändes lika kalla och tomma,

tankarna blevo så svidande klara. Så, där stod han nu med sitt leende

som om intet hänt, han för vilken hon ödt bort sitt liv. Hon mindes en

feberdröm hon haft, då hon velat sätta livet till för hans skull! Som

en mara hade det varit över henne, detta vita leende, som plötsligt

förvandlades i ett tomt och glupande bett. Hon tyckte med ens, att

de alla logo på samma sätt, dessa karlar, som hängde runt disken och

stirrade på henne med glupska blickar — ett inställsamt smil, som

snart skulle stelna i ett varggrin av obändig lystnad. En plötslig

ovilja mot alla män och mot hennes egen lockelse för dem grep henne.

Nej, aldrig mer, tänkte hon och gick mot dörren utan att vända sig om.

Men flöttjarn stod alltjämt kvar som förstenad och bara såg efter

henne, Anna-Greta. Det var hon och dock ej hon. Han hade lämnat henne

trampad och bruten, övergiven och försmådd. Det hade varit tråkigt

tal om barn, om löften och band. Nog hade han lovat, kanske han också

ämnat hålla. Men livet, det rastlösa livet, hade brusat vidare som

en älv i vårbrytning, han hade drivit med strömmen och kommit längre

bort än han tänkt sig. Med samvetskval men också med lättnad hade han

släppt henne ifrån sig. När han någon enda gång tänkt på henne, hade

det varit på en, som grät och bad, en, som klängde sig fast vid en som

en börda man ville bli kvitt. Nu stod hon här åter, stolt och rank som

när han första gången sett henne i valborgseldens sken, nej, grannare

än då med den där kalla blicken, som höll en tillbaka. Ja, hon måste

ju hata honom för det, som varit. Men glömt det kunde hon ej ha gjort,

sådant var inte till att glömma.

Strömmade de inte över honom själv med sugande kraft, de gamla

minnena, bara han såg henne. Som de dolda virvlarna i en motström, där

man trott vattnet stillastående och dött, ryckte de honom med sig,

oförberett och motståndslöst. Han hann liksom ej skilja dem i sär — —

dagar och nätter, ord, kyssar, skratt och gråt, allt flöt samman i en

enda glidande svallvåg av obändig makt.

Men över alltsammans svävade något flyktigt och brännande ljuvt, en

sällsam doft. Vad var det hon lagt under huvudkudden sin? Ögonblomman,

blek och spröd, sjöblomman, vit och kall, häggblomman, het och lätt

förvissnad, midsommarsblomstret till glädje och Marie kojur till att

koka sejddrycker på. Trolltyg till att snärja och binda den, som ej

tålde band. Men fångat honom hade hon ändå. Som han åter stod för

henne mitt bland främlingar, kände han plötsligt med förtärande makt,

att han aldrig varit henne fri. Hon var inte den sista han hållit i

famn och lockat. Men hade inte allt det han sedan upplevat varit blott

en villa för att komma bort från henne? I lek med andra hade han sökt

göra sig fri och bli densamme som förr. Men hon hade varit med i allt,

i kyssar och eder, i själva hans svek och lögner, fast han inte vetat

det förrän nu.

Det han funnit hos henne, hade ingen annan haft. Det var bara en, som

hade haft kärlekens skyggaste och vildaste dofter under huvudkuddens

vita linnevar.

Och nu hade hon stått där för honom, alldeles som förr. Han måste få

tala till henne och höra, vad hon tänkte om honom. Utan att besinna

sig eller lägga märke till de andras spefulla viskningar ryckte han

häftigt upp dörren och rusade efter henne.

Hon hade redan hunnit ett gott stycke ut på vägen. När han kom ut, var

det som om hon skyndat på stegen, kanske hon hade sett honom. En sådan

gång hon hade, lätt och fast. Hon tycktes gå i vanlig takt, men ändå

kunde han ej hinna upp henne. En plötslig ångest grep honom för att

hon åter skulle gå ut ur hans liv. När de hunnit runt vägkröken och

ingen människa syntes till, började han därför springa efter henne.

— Vänt lite, Anna-Greta! ropade han förtvivlad och andfådd. Men hon

låtsades ej höra.

Då vände sig hans stämning i ett slags dovt raseri, och han tyckte,

att det var hon, som haft hela skulden i det förflutna. Hon var ju ej

som folk, sade han sig, ej till att hålla fast, hon vände sig bara och

blev borta under ens händer. I ångest hade han sökt sig till andra,

intalade han sig, till vanliga kvinnor av kött och blod. Men när hon

kom åter, hon, som bryggt örtesejden han läppjat på i ungdomsdagarna,

då måste han lämna allt och följa.

— Anna-Greta! ropade han åter.

Men inget svar kom. Bara namnet, som kastades tillbaka, halvt och

brutet. — Vittra, tänkte han, driver hon sitt spel än?

Och på nytt gripen av vrede satte han till att springa som för livet

utan att bekymra sig om ifall någon såg det eller märka någon annan än

henne, som gick där, tills han äntligen hann upp henne och tvang henne

att stanna med ett järngrepp om armen.

Då vände hon sig slutligen om och gav honom en blick. Och inför den

blicken, iskall, främmande, fylld endast av oförstående fråga, släppte

han som förlamad hennes arm utan att finna ett ord.

Men Anna-Greta hade ej långt till orden:

— Vem ä ni, å va vill ni, sade hon högdraget, slå följe kanske? Ja ä

inget löst kvinnfolk att slå sej i lag me på vägarna, ja ä gift, har

kar å gård.

Flöttjarn teg alltjämt och fick ej fram ett ord. Gift — ja, han hade

hört det förr, med lättnad. Nu tog det honom på annat sätt att höra

det från hennes egen mun.

Utan misskund fortfor Anna-Greta:

— Eller tänkt ni er att tigg’ om en slant? De kan ingen människa räcka

till för allt pack, som drar efter vägarna. Men allti har ja fäll en

styver åt er, ja har gott om de.

Och häftigt drog hon ut en pärlknuten pung, drog upp stålringen,

som höll ihop den och började leta bland småmynten. Men så betänkte

hon sig, i den andra delen av pungen hade hon ett ensamt guldmynt

liggande, en vängåva av hennes man en dag, då han varit på särskilt

stolligt friarhumör. Ta slanten å gör dej vacker me, hade han sagt för

att göra sig duktig inför husfolket. Men ännu låg den där orörd, hon

hade ingen haft att göra sig vacker för, tyckte hon. Med darrande,

iskalla fingrar slet hon nu fram myntet och kastade det, alltjämt

högdraget och föraktfullt, i flöttjarns mössa. En kunglig allmosa,

kastad åt en tiggare vid vägen av en slump, av en nyck, just som hon

en gång kastat sig själv i hans famn. Hon ville, att han skulle förstå

det.

Och han förstod. Stum och bestört stod han där och stirrade på slanten

i mössan. Så fattade han sig äntligen, tog myntet som om det varit ett

glödande kol och slängde det långt in i skogen. Som ett stjärnskott

blänkte det till i vårsolen, togs av dunklet därinne och försvann.

Hårt klang det till mot en sten, det lät som ett kort och skärande

skratt — det var väl någon, som tog det till sig inne i stenen kanske.

Mannen på vägen försökte åter att få något sagt. — Anna-Greta, tog han

i för tredje gången. Rösten var kvävd och darrande. Men hon lät honom

inter tala ut nu heller.

— Hocken har lovt er att kalla mej så bå’ en gång å fler? sade hon

med blixtrande ögon. Mitt namn ä int var mans tuggföda, de sitter där

de ska, hos karn min i körkboka. Å nu kan ni gå, dit ni hör, till

sörlandstattara där nerpå!

Och därmed vände hon sig för att gå.

Men det var en fråga, som han måste ha fram ändå, flöttjarn. Den

tycktes honom med ens som den viktigaste. Han hade hört både ett och

annat, nu ville han veta sanningen.

— Säj mej bara en endaste sak, viskade han hest, sen ska ja gå. Hur

gick de, hur blev de me barne?

Då glömde Anna-Greta med ens sin roll som dygdig stormora inför

främlingen och vandraren. Rodnande slog hon ner ögonen och såg sig

ängsligt och skyggt omkring. Var det där nu igen, det där grå och

hemlighetsfulla, som rullade som ett nystan, som tassade som en hare

genom skogen efter den, som hade hjärtat sjukt? Skulle hon förtro

sig åt honom där, som delade hennes skuld och visa honom, vilket

syndastraff han dragit över henne? Kanske kände han någon bot mot

hemlig oro. Men så mindes hon åter, hur grymt han svikit henne i allt,

vad hon förtrott honom förut. Hade han någonsin förr frågat efter det

barn, som skulle bli hans? Nu var hon ingen räkenskap skyldig.

— De va fel me de, de va bara som ja trodde, svarade hon med ansträngd

röst. Så vi ä alldeles kvitt me varann.

Och därmed började hon gå vägen fram utan att vänta på svar.

Flöttjarn stod kvar vid vägkanten, oviss om han vågade följa henne

längre. Först när hon hunnit en bit ropade han åter, nästan utan att

veta det, hennes namn.

Anna-Greta hörde det väl men vände sig ej om. Tappert fortfor hon att

streta vägen fram i den fallande skymningen. Allt hennes övermod,

hennes isande lugn var borta. Hon darrade i hela kroppen av trötthet

och skräck, knäna veko sig, och fötterna släpade blytunga i snösörjan.

Hon mindes en annan gång, då hon på detta sätt släpat sig fram genom

snön. Men den hon då gått för att möta, ville hon nu bort ifrån.

Ändå skar det som ett svärd genom henne, då hon så hörde sitt namn

ropas av den välbekanta rösten. Där stod det förflutna och ville locka

henne tillbaka. Hon hade mött det helt oförberedd i en svag stund av

rolös och irrande längtan. Hon hade samlat och värjt sig så gott hon

kunnat, hon hade prövat sitt hjärta, det rymde bara hat och förakt.

Inte en tanke hade hon offrat på mannen där vid vägkanten sedan sitt

giftermål. Han hade ägt hennes kropp men aldrig hennes själ. Men vad

som så plötsligt slog henne med en sådan lamhet och skräck, det var

känslan av att han ännu hade ett slags makt över henne, den dunkla och

fruktansvärda makten över hennes unga heta blod. När han ropade för

fjärde gången måste hon äntligen stanna. Vilka tankar var det, som

kommit över henne förut i dag — att allting var förspillt, allt utom

själva livet! Var det nu livet självt, som kallade henne vid namn,

åter och åter?

Skälvande av rädsla och hemlighetsfull lockelse blev hon maktlös

stående och tänkte på den mörka skogen, som stod ikring dem och dolde

och gömde. Om han nu kom, om han ville ta henne till sig med våld? Vad

hjälpte det då att be och ropa, vad förmådde hon i hans unga, starka

famn?

Halvt i skräck, halvt i längtan lyfte hon händerna mot hjärtat. Då

fick hon känna något röra sig därunder, något darrande och svagt, en

liten knappt märkbar sprittning liksom ett slag av en fågelvinge mot

en stängd ruta.

Kunde det — —, nej, det kunde väl ej vara det hon gråtit efter under

hela den långa, gråa vintern som ett tecken på upprättelse och

förnyelse? Nu hade hon ju upphört att vänta på det, det var som om

det inte rörde henne mer. Ett barn, det var ett band mellan två, som

ej hörde ihop. Men det var ju så, att hon ville vara fri nu, fri att

följa den, som gjorde livet till en vandring och ett äventyr. Ropade

han än en gång, då kunde ingen makt i världen rädda henne från att

vända om och gå honom till mötes.

Förvirrad och tveksam blev hon stående och stirrade framför sig ned på

vägen.

Då kände hon det åter, en svag, mild rörelse, som om någon sakta

knackat på hennes hjärta och ville in. Och då kände hon också, hur det

som genom ett under öppnade sig på vid gavel för denna lilla vädjande

rörelse, hennes stackars ensamma, hårt tillstängda hjärta, och hur

något nytt drog in i det, något hon aldrig förr erfarit av befrielse

och välsignelse.

I ett nu var allt annat glömt, och frestelsen hade mist sin makt över

henne. Rösten som lockat och ropat på henne, nådde henne ej mer. Hon

var räddad in i en annan, en inre värld, den, som uppenbaras för var

kvinna i hennes bebådelsestund.

Utan att själv veta det, hade hon sjunkit ner på sina knän i snön.

Runt kring henne stod skogen, svart och stängande, men över henne

brann alltjämt himlen så lysande blå. Skyggt och bävande tittade hon

dit upp utan veta, om hon vågade sända en bön till tack. Nu fruktade

hon ingenting mer, nu trodde hon sig ha fått ett värn och ett skydd

mot allt ont i världen.

När hon hämtat sig litet, reste hon sig för att fortsätta hemåt. Fast

hon var både frusen och våt av snön, kände hon sig förunderligt

vederkvickt som efter en lång vila. Utan rädsla vände hon sig om och

såg efter förföljaren, men då var han redan borta, den mörke och

vandrande flöttjarn. Det var som om han drivits bort av en osynlig

makt.

— — Dagen därpå fick mor Brita ett skickebud, som skingrade hennes

tunga tankar en stund. Det var en skjutspojke från hennes dotter med

ett litet paket. När hon öppnade det, föll en liten barnskjorta ut,

sömmad av finaste linne.

Det budet gjorde henne glad. Hon förstod, vad det betydde.

— — — —

När flottarlaget drog från bygden, fingo de Storgårds-Ejnar med.

Han skulle också uppefter älven för att insyna timret på Grubbens

vägnar tillsammans med flottarbasen. Det skulle bli hans första

arbete i patronens tjänst. Äntligen hade han fått sig en syssla,

som han riktigt trivdes med. Var det inte som ett spel och en fest

att färdas på detta sätt genom vårliga bygder, medan älven därnere

brusade fram allt vildare och mera lössläppt för var dag. Varje morgon

drog man till en ny plats ock fick se nytt folk. Det var något för

Storgårds-Ejnar det, det var annat än att gå i skogstystnaden därhemma.

Muntra kamrater hade han fått också. Det var ett vilt lag han kommit

upp i, Grubben valde sitt folk på sitt eget vis, det var både ett

och annat de borde kunna. Att smussla timmer under isen och öppna en

spärrbom på rätta viset, det skulle bara vara småsaker för Grubbens

flottarlag. Man fick ha både starka nävar och en okuvlig håg för att

godtas där.

Nog såg väl Ejnar att det fanns en med i laget, som han borde vara

gramse på sedan gammalt för systern sin, om pratet sade sant. Men

vad tjänade det till att gräva i den snön, som föll i fjol, kanske

hittade man då både ett och annat, som man helst såg gömt. Bäst om det

självdog, det där surrandet som envist som svia ville hålla sig kring

hemgårdsknutarna. Anna-Greta satt ju nu som välbehållen stormora, med

det fick man låta sig nöjas.

Men nog var det som ett skämt av ödet, när han själv kom till honom,

flöttjarn, och bragte saken på tal, slugt och försiktigt, som hans sed

var. Hur hade hon det nu, måtro, Ejnars syster? De hade ju dansats vid

på logen förr, kände varann si så där litet smått som ungdom kändes.

Hon var ju förmöget gift nu, sades det, hade gård och barn. Det var

som brann det en hemlig ångest i tattarögonen där vid alla hans

hastiga frågor. Var det så fatt, var hon kanske redan hämnad på sitt

vis, Anna-Greta.

Och Ejnar var inte den, som förstörde en god sak, nog lade han på det

han kunde på pratet. I hans berättelse blev Erik till en småkonung av

äkta fornt skick och gården hans till en kungsgård. Anna-Greta själv

tronade där som en bygdens drottning i härlighet och fröjd. Inte ens

barnavälsignelsen fattades, arvingen var redan på väg. Det sista ljög

han ut av sin fria fantasi, men det som inte var, det kunde väl bli,

tänkte han. Kunde det sätta en tagg till i sinnet på uslingen där, som

för vart ord såg alltmera hålkindad och snopen ut, så tog han gärna

den lögnen på sig inför domen.

Men när Ejnar på det viset väl hävt ur sig all den galla han sparat

ihop mot flöttjarn, var han genast färdig att ta honom i famn igen som

supkamrat och bästabror. Något av den gamla vänskapen tycktes leva upp

igen, och snart såg man dem åter följas åt på sina kvällsäventyr. Nog

begagnade han vart tillfälle till att skryta för honom om systern, men

det tycktes inte störa kamratskapet. Så kommo de till slut upp till

målet för sin färd, själva utgångspunkten för flottningen. Dit hade

det mesta av timret samlats under vintern. Det hade kommit sipprande

som älvvattnet i många små rännilar från olika källor. Efter breda

basvägar och smala bivägar hade det kommit körande på timmerkälkarna

långt inifrån den djupa skogen. Han måste gå högre upp för att få

timmer så det räckte nu, Grubben. Där låg det nu i alla fall, det han

fått på årets indrivningar, och skulle synas in. Flottarbasen hade

farit i förväg med några karlar för att ackordera med skogshuggarna om

betalningen och hade tagit sin bostad i en timmerkoja en bit uppefter

skogsvägen. Han hade redan synat in det mesta, så att Ejnar knappt

visste, vad han hade där att göra. Men han gick i alla fall med de

andra omkring med mätstickan och kedjan, tills de hade fått allting

klart. Det hade varit något bråk med skogshuggarna om vägens längd, de

ville ha den några hundra meter längre än vad flottarbasen fick den

till, och avlöningen ville de ha därefter. Det var finnfolk en del,

av svårhanterligt slag. Men basen kunde nog sitt yrke, han, han hade

inte för ro skull gått i Grubbens skola. Blev vägen för lång, kunde

man alltid slå ett par varv av mätkedjan runt handen i skumrasket, det

kortade snart av den till önsklig längd. Det var en liten listig karl,

basen, med rött skägg och plirögon, han var nog den rätte till att

leda laget. När förrättningen var slut bjöd han in Ejnar på kaffe med

de andra i timmerkojan.

Väl därinne fick han se det han knappast tänkt sig i en tocken

ödemarksboning, en flicka, som stod vid spishällen och hällde upp

kaffet.

— Se, ja fick ta dotra min me mej, sade basen till Ejnar. Hon har

ingen mor, stackare, å nån får de till för att freda henne för

friarspektaklet därhemma. Kommer nån här å vill gantas, får han smaka

gammelrävens klor.

Och med det såg han sig listigt blinkande om i läget.

— Ge spektorn en kopp, Beda, sade han.

Smickrad tog sig Ejnar en kopp av saltkaffet, medan han i smyg tittade

upp på flickan, som serverade det. Ja, hon såg nog ut till att behöva

fredas. Liten och ljus var hon, späd och blyg. Han tyckte, att hon

liknade tjälablomman, som står med sin gula krona i sol och med

rötterna i isvatten. Dubbelt ung och ljus var hon bland alla dessa

brynta, vilda karlar, som sågo på varje kvinna till att göra skam åt

henne i sina hjärtan. Men inför denna flicka kände Ejnar något annat,

något nytt och förunderligt ljuvligt stiga upp inom sig. Kopp på kopp

bälgade han i sig av saltkaffet bara för att få känna den lilla svala

handen snudda mot sin. Först när alla tackat för sig, kom han sig för

med att gå och tumlade liksom yrvaken ut ur kojan. Som han gick ut

genom dörren fick han se den blick, flöttjarn gav flickan, den blick

av otämd hunger, varmed han såg på allt kvinnfolk. När Ejnar såg det

knöt han näven i byxfickan och viskade till honom: Vem du vill, men

int hon!

Därute blev han sedan stående ett ögonblick och såg ner över älven,

där den låg och skälvde under vårfloden. Bara en liten krusning på

det solblanka vattnet, en virvel, som plötsligt sögs ner, visade

det mäktiga, som skedde där nere på djupet. Längst ute på nipkrönet

däruppe på andra sidan stod en späd liten björk och lutade sig ner

över strömmen, rötterna höllo knappast kvar den i sanden, tyckte man.

Den liknade flickan därinne, som skygg och nyfiken lutade sig ner över

livets svarta och rinnande ström utan tanke på yrsel och fara. Hon,

ensam kvinna i detta vilda flottarlag! Nå, hon hade ju far sin.

Men hon fick inte ha honom länge till. När Ejnar nästa morgon kom

ner till samlingsplatsen, fick han höra, vad som hänt. Det hade som

vanligt varit dryckesgille sista kvällen, innan man skulle ge sig

av. För en gångs skull höll sig Storgårds-Ejnar borta från det glada

laget. Men när karlarna på natten fått tillräckligt med fylla i sig,

hade de fått för sig att ställa till med tävlingar och lekar. Den röde

basen gick i spetsen, han hade fått många bottenfockar i sig, han med,

men stod sig tappert. Spelet gällde nu, vem som först kunde fälla det

största trädet. Muntert höggo yxorna i på en gång, det klang som en

hel skottsalva och snart började en och annan av trädjättarna vackla.

Då hände det, ingen kunde sedan riktigt säga hur. Men plötsligt

hördes ett skrik, det var basen, som fått en väldig gran över sig och

låg där klämd under stammen. En del ville påstå, att det skulle vara

en av skogshuggarna, som för att hämnas riktat huggen, så att trädet

skulle falla åt hans håll. När man äntligen fick fram honom, var det

för sent, ryggraden var knäckt.

När Ejnar äntligen lyckades ta sig in i kojan för att tala med basen,

såg han att han stod inför en döende man. Den skadades ansikte lyste

upp, när han såg, vem det var som kom. Matt vinkade han Ejnar till sig.

— Du får överta laget nu, sade han, å dotra min me, du ser mej då ut

att ha nån heder i kroppen. För ’na till hembyn, där har hon släkt.

Gård har hon ingen, kunde fäll ha haft som mången ann, men den gick

bort en natt på ett omärkt kort. Så är det att vara flottarbas — —

kung i laget å tiggare på hemjorden. Där har du den du ska lita dej

till nu, Beda.

Skygg och förgråten tittade flickan upp på Ejnar, det var som om

hon knappt sett honom genom tåreslöjan. Men lydigt räckte hon honom

handen, när far hennes så ville.

Nu får en bli kar ändå, hur de så annars ä, tänkte Ejnar, när han stod

där och höll den lilla skälvande flickhanden i sin. De får va slut me

att supa å leva vilde nu. Tänk om Beda bleve skrämd för mej.

— Nog ska ja ta hand om dotra er, sade han med fast röst och rodnade

ofrivilligt.

När flottarna ett par dagar efteråt gåvo sig i väg, var basen redan

död och hade fått sin sommargrav i skogen, tills vinterföret kom. Och

nu skulle Ejnar vara flottarbas i hans ställe. Han såg nog, att det

inte var i flottarnas smak, fast han annats var välhållen bland dem.

Men bruket bland dem hade hittills varit att ta den till flottarkung,

som var den skickligaste och oförvägnaste ute på älven. Det fanns en,

som alltid var den siste på bröten, innan den gick. En av dem själva

var han också, vild och mörk som de. Ingen kände hans hemort, men

flöttjarn var vännamnet hans bland kamraterna. Men inför den döde

basens vilja böjde de sig ändå, det var också oskriven lag. Fast nog

var det harmligt att få en över sig, som knappt skilde på stockmärkena

och som aldrig vågat livet ute i forsarna; en som var ljus och vek i

hullet och skälldes för hemmason.

Men hur det var fick Ejnar det som han skulle, flottarbasens stora

forsbåt åt sig och Beda och obestritt husbondevälde. Flöttjarn

själv erbjöd sig att staka båten hans i forsarna, ty Ejnar var

ingen forsrännare, — inte med ett ord röjde han, att han kände sig

tillbakasatt.

Och så började den då, den underbara färden nedför älven, glidande och

stilla i lugnvatten, vild och spännande i långforsarna och stupen,

evigt växlande, evigt ny. Som i dröm gledo stränderna förbi med

sin späda, orörda grönska, dag och natt gledo in i varandra, lika

ljusa och klara speglade de sig i älvens mörka vatten. Allt blev så

förunderligt overkligt och lätt, det var bara att låta sig drivas med,

tills något hände, som tvang en att stanna. Så låg han, Ejnar, dag

efter dag utsträckt i båten och lät sina visor stiga upp emot den blå

himmelskupan, som liksom tinat för vårsolen den med och blivit mjuk

och sval som vatten. Han tyckte att låtarna hans liknade svalor, som

övervintrat i det kalla älvdjupet och nu yra och förblindade tumlade

ut i luftbadet. Men när dagsljuset djupnade en ton, en enda, och de

oförmärkt gledo in i den vita natten, då ändrade ynglingens visor

ton, det kom ett djup och ett allvar i dem, som aldrig funnits där

förr. Då först vågade Beda se upp på honom, där hon satt hopkrupen på

toften, det var kärlek och tacksamhet i blicken. Och när de till slut

kommit till vila under de omstjälpta båtarna uppe på stranden och Beda

låg där vid ynglingens sida, svept i en filt och sov djupt och gott,

förtroendefull som ett barn, svor han på, att den tilliten skulle han

inte svika. Så väl hade han hittills vaktat henne, att ingen fått ett

ord för mycket sagt till henne.

Så gingo de långa sommardagarna, och snart skulle de vara nere vid

Grubbens timmermagasin. Ejnar hade haft idel goddagar som bas,

flottningen skötte sig så gott som själv, vant folk som det var. Inga

olyckor hade hänt vare sig med timmer eller folk. De hade ränt alla

forsarna nu, bara Storforsen var kvar, men den hettes inte bland de

värsta.

De stego i båten som vanligt, Beda med ett litet skratt, det första

på länge, över att snart vara hemma igen. Flöttjarn tyst och mörk

som alltid numera. Först när de redan voro ett gott stycke på väg

märkte Ejnar, hur det var fatt, han hade fått sig ett glas för mycket,

forsrännarn deras. Men han var ju så säker på hand sades det, att

han kunde ta sig den vägen nedför i sömnen. Först när de redan kände

sugningen av Storstupet märkte Ejnar, att det var fara på färde. Han

såg så konstig ut, där han stod, flöttjarn, stod och vinglade hit och

dit med staken, så att båten nästan snurrade runt i de alltmer växande

virvlarna.

— Se opp, kar! skrek Ejnar i hettan.

— Ja, mer kar än du, svarade flöttjarn. Nu ska du få skjuss,

Storgårds-Ejnar!

Och med detsamma drog han upp staken ur vattnet, så att dropparna

stänkte och lät båten gå som den ville. De voro redan halvvägs till

stupet, sugningen kändes allt starkare. Stel av fasa satt Ejnar där,

hans första tanke var Beda, som han svurit att skydda.

Flöttjarn tycktes njuta av hans förskräckelse.

— Nu ska du få för syster din, som blivit en sån storkaxe, å för

laget, som du tog ifrån mej å för att en aldri hållits som folk,

hånlog han. De va fäll inte bara för ro skull ja int blev mågstump

åt mor din, nog vet en, hur fattiglappen får de, när han ska tigg om

nådebröd hos hustrusläkta. Nej, har en int haft annan rikdom, så har

en haft friheten; men nu ä ja trött på den me. Flickan där du ä så

rädd om ville ja inget på allvar, de va en ann ja skulle haft, namne

tör du no int veta. Men int ska du tro, att du slipper från för att

fara me rall om, att ja ångrar mej för de.

Ock åter lät han båten gå av sig själv, så att skummet yrde om den.

De voro nu bara några hundra meter från stupet. I en enda fasansfull

sekund stod det klart för Ejnar, att nu gällde det livet för honom och

Beda. Hade han varit ensam, hade han kastat sig över galningen där och

ryckt staken ur handen på honom. Men nu vågade han inte riskera en

enda minut.

— Stopp, din usling! skrek han. Du får ta flottarlaget, om du räddar

stintan åt mej. Vänd in till strand, så får du skrinet.

En sekund, en enda ödesdiger sekund tvekade flöttjarn, så segrade

högmodet. Att få heta bas till slut, det kunde ju vara värt livet

ändå å uppnosingen där hade han ju fått tuktad. Med väldig kraft

slängde han staken mitt ut i forsen, just på rätta ställe och bände

till med all sin styrka. Ett ögonblick stod båten stilla och darrade,

liksom tveksam om vilken väg den skulle ta, så svängde den sakta in

emot land. En stund senare stod Ejnar välbehållen på stranden med den

vettskrämda och genomvåta flickan. Snopet kändes det nog att ha fått

lämna både skrinet och makten ifrån sig, men han hade ju inte gjort

det för sin egen skull.

— Gråt int, Beda, sade han och tryckte henne för första gången

intill sig. Här ä ja känd, här ä int långt till folk. Följ mej till

skogskojan du ser där, i morron gå vi till prästen, om du vill.

Och så kände han åter ett slag på skinnvästen. Därinne lågo de i gott

förvar. Grubbens storsedlar, insydda i fodret. Nog ville han gett

mycket för att se patrons min, den dag flöttjarn kom till honom med

tomma skrinet.

Han tänkte inte ta dem, sedlarna där, bara hålla dem som pant, till

den dag de behövdes.

* * * * *

Också i bygden följde det hastigt sommar på vår som verklighet på

dröm.

Aldrig hade Anna-Greta vetat förr, vad sommaren var, tyckte hon. Det

var visst att stiga rakt från vinterns ångest, från vårens oro ut i

en klarhet och en visshet utan gräns, från kyla och tomhet rakt ut i

livets blomning och fullhet. Som att plötsligt slå upp en dörr från

dävenhet och mörker ut emot luft och levande solljus var det.

Och ändå var det intet främmande och nytt, som nalkades henne utan

blott infrielsen av det vårlöfte hon en gång svikit. Detta nya lilla

liv, som så sakta spirade inom henne var ett tecken på, att Gud

ville förlåta och glömma, trodde hon. Inte ens hon, som syndat mot

tillvarons heligaste lag, var ovärdig att ge uttryck åt hans livsvilja.

Vid den tanken ville allt det trots och den hårdhet smälta, som hon

ställt upp till ett bräckligt värn mot mörkret utom och inom sig. I

det inre ljus, som fyllde henne, började hon se allt omkring sig i

en annan dager. Med skam mindes hon, att hon ej varit som en hustru

borde mot sin man, att hon ej hållit de heliga löftesorden i anda

och sanning utan i lönndom tänkt skökotankar. Men nu skulle allt bli

annorlunda, hon ville och måste söka sig till den man, som ägde henne

inför lagen, i barnet skulle de förenas. Aldrig skulle hon glömma, att

han gett henne den enda försoning med livet, som var möjlig.

Som hon satt där i stilla tankar vid sin söm måste hon ju tänka på,

att nu behövde hon ej längre dölja och gömma något eller fälla några

hemliga tårar. Det barn hon nu skulle föda bars ej i lönndom och skam.

Vad det betydde visste väl ingen som hon. I sådana stunder kände hon

en sådan djup tacksamhet mot sin man, att den nästan liknade kärlek.

Nu hånskrattade hon ej längre åt brudpsalmboken med dess troskyldiga

hjärta, nu visste hon, vad det var att ha någon att lita till.

Det var väl bara hon som ej kunnat leta sig till den rätta trösten

ur den boken förut. Men nu satt hon här och sökte ödmjukt fatta

innebörden i de underbara orden: »Och nytt liv i oss verkas». Nu först

tyckte hon sig fatta vad de menade med detta, de kristtrogna. Det nya

liv, som vaknat inom henne själv, lät henne fatta det. Det skulle

bli underpanten, löftestecknet på att hon ej var helt förlorad i det

mörka. När det väl sett dagens ljus, då mäktade kanske också hennes

hjärta förvandla sig.

Såg hon inte på själva vintermyren där nere, hur underbart sommaren

kom den att grönska! Det var inte till att känna igen, det svarta

hålet från vårvinterbrytningens dagar. Längst ut summo de gröna

vambladen och vävde ihop sig till en matta för sjöblommorna till att

gunga på. Vid stränderna stod myrkullen på tuvorna och blåste sitt

vita fjun över vattnet medan myrkronan bredde sina doftande skära

flockar längre bort under källingbjärkens snår. Inte ens sina nyttiga

växter saknade den, den lömska frostmyren, som sände ofärd över odlad

mark. Där på andra stranden låg den, Grubbens nyodling, och bar

alltjämt sin skörd av hö och foderväxter, som ingen längre brydde sig

om att skörda. Inte ens den fattigaste bonde vågade sig på att stjäla

sig till ett enda kobete där nere. Så stor respekt hade han ännu,

Grubben. Men för vart år tog vildmarken igen en remsa av myrängarna.

Om några år skulle ingen se, att där varit odlat.

Själva den ofruktbara vintermyren tvangs av värmen till blomning

och fruktsättning. Också andra nyttoväxter bar den. Myrtäte till

långfilet kunde man plocka där och snattren och myrbär till sovel. Ja,

själva strandröret och missenroten kunde duga till nödbröd i allra

värsta fall. Och under blomningen tog sig vittra en lektid uppe i

strandgräset.

— — — —

Men under grönskan lurade alltjämt det svarta djupet. Det kom en dag,

då man åter såg det glänsa styggt mellan tuvorna, det kom en dag, då

ett bärplockande barn höll på att trampa ner sig och bli borta. Då

stod sommaren ej längre så ljus, och myrkronans skära blomning var

förbi. Frusen och ondsint kröp vittra åter ned i surkallkällhålet

sitt. Djupt där nere var det alltid vinter. Avundsfull och vrång mot

människorna, som sutto i torra hus och värmde sig vid eld, sände

hon dem mörka tankar till avskedsgåva. Anna-Greta satt och såg vid

sömmen sin, hur det mörknade till höst över myren. För var dag

kände hon alltmer tyngden av att bli mor, också sinnet blev tyngre

med det. Något av den gamla ångesten kom tillbaka och växte sig

starkare för var timme, som dagen förkortades med. Nu stod ej solen

längre vaken och varm strax under horisonten hela den långa, vita

natten och lät ett underbart återsken glimta in genom nattdrömmarna.

Sensommarkvällarna föllo alltmera skymningsfulla och bräddade av allt

hemligt, som tassar i skogen. Över myren stod månstrimman kall och

blank som vittersilver, lagt på bleke.

Då greps ungmoran på nytt av oro och ruelse för sitt barn. Hade hon ej

tagit det för lätt med det, som skulle ske? Var det så visst, att Gud

var färdig att ta henne till nåder bara med det, att hon ville det.

Så lätt fick en nog inte nåden, det skulle en sinnets beredelse till

det först. Hon visste inte riktigt, i vilken ordning han ville ha det,

Vår Herre, hon liksom kände honom så litet. Men nog fick det väl till

riktig ånger och bot och en avsvärjelse av alla mörkrets funder först

av allt.

Det var väl i det sista det mest fallerade för henne. Satt hon inte

här mitt i sin börjande gudaktighet och hade sina tankar på, hur hon

på allt sätt skulle kunna säkra barnet för skrömta enligt de gamla

lärorna? En nål skulle hon sticka i lindorna på det, så fort det

blivit klätt, för att trygga det för att bli förbytt. Ja, ännu förr

fick man iaktta försiktighet. Hon skulle låta ta emot det i Eriks

gamla tröja för att freda det för ont och i tröjfickan skulle hon

gömma en järnbit. Träkolet i badvattnet fick hon inte heller glömma.

Det var mycket att tänka på av det gamla, som mor lärt henne, om hon

ville skydda sitt barns lycka och framtid. Och ingenting av det vågade

hon underlåta, fast hon visste, att det inte var rätt och kristligt.

Nog skulle hon väl också läsa ett Fader vår över det, så att det ej

blev en bortbyting. Men hon tordes ej hålla sig bara till det. Det

var som trodde hon sig inte om att bara lita till Vår Herre, så god

vän med honom var hon ännu inte. För säkerhets skull ville hon ha två

att lita sig till, både honom och den andre, det var som visste hon

ej ännu, vem av dem, som var den starkaste. Kunde hon bara med sina

konster hålla allt ont borta från barnet, tills det var fött och

kristnat, så fick visst vem som ville av dem rå.

Ju längre tiden led, desto mer tog hon till igen av sin mors läror.

Men i stället för att lugna henne, gjorde läsningen och smörjningen

och allt det andra, som tarvades, henne bara oroligare. Det var så

mycket, som skulle göras och sägas, tänk, om man gjorde det fel? Ett

enda ord, som sades avigt i stället för rätt, kunde ju i stället dra

det elaka på en. För säkerhets skull lät hon mor sin kasta ut för ont

åt henne, men inte ens det var nog.

I sina ljusare stunder visste hon, hur okristligt och dumt hon betedde

sig. Inte skulle en lita till sånt, när en undfått dopet. Då skulle en

hålla sig till det enda, som gav frälsning åt kropp och själ, den om

vilket det var sagt, att han var nära dem, som hade hjärtat förbråkat.

Men kunde hon verkligen tro, att han ville vara nära den, som sökt

dölja sin syndaskam för världen under utvärtes välgång och tuktighet?

Var hon inte lik den kvinnan, som haft fler än en man? Den Gud hon

lärt känna i nattvardsläsningen, han var inte bara barmhärtighet,

han var också den, som slog sin hämnd på oskyldiga släktled. Gärna

skulle hon ha sökt sig till någon för att fråga om allt, som kvalde

henne, men till prästen trodde hon sig inte om att gå — där skulle

det bli sagt, som inte fick sägas. Och mor Brita hade inte svar

på sådana frågor, hon. Gärna skulle hon också slutat upp med all

vidskepligheten, men hon kunde lika litet göra sig fri från det som

från sin hud och sitt kött.

Erik, hennes man, som med sådan glädje sett hennes förra

sinnesförändring, blev orolig, när han åter såg henne tyst och

nedslagen. Han hade väl blivit alltför ohimmelens glad åt nyheten

kanske, en sådan lycka kunde väl ej räcka länge. Anna-Greta hade

ju varit som en helt annan människa mot honom hela sommaren, så

umgängesam och undergiven. En gång hade hon till och med självmant

kommit och strukit honom över kinden och sagt: Jag har mycket

att avgälda dig. Och så var det ju, att han skulle bli far på

gammeldagarna, den största lyckan och det största undret av allt.

Inför andra kunde han ej låta bli att vara lite skrytsam om det, men

inför hustrun avhölls han av en oförklarlig skygghet från att säga för

mycket. Om det, som skulle varit så mycket att tala om, hade de därför

inte bytt många ord än. Det passade sig liksom inte för dem att gå

och viska med varann som ungfolk. Men i tysthet hade han glatt sig åt

Anna-Gretas synbara glädje.

Därför tog det honom nu så mycket mera att åter se henne sitta där så

fundersam. Försiktigt frågade han sig för om hennes hälsa — nej, hon

var inte sjuk, det var bara som om hon åter fått i sig krankhetens

anda. Gud vet, vad hon satt där och grundade över jämt. Nog anade han

väl ett och annat, men det borde ju vara glömt nu. När han kunnat slå

bort det, så behövde ju inte hon lägga det på sinnet. Han hade ju

tagit henne, som hon var, utan att forska eller fråga, och nu skulle

han få lönen för sin förtegenhet. Ungdom och liv hade hon bragt till

gården, och nu skulle han ju också få en son. Sökte han inte på alla

sätt visa henne, att det gamla var förgånget? Vad hade hon då att

sitta och hänga huvudet över?

En söndagsafton, när han kom in till henne, satt hon åter ensam och

grubblade över något. Hon var så blek och avfallen, så hjälplös och

frågande, där hon satt i kvällsljuset, att han greps av medlidande.

— Kom ut å gå me mej en stunn på vägen, Anna-Greta, sade han vänligt.

Du sitter för mycke inne.

Han hade nu sina stadsidéer om promenader och sånt, Erik.

Halvt förskräckt ryckte Anna-Greta upp sig ur sina tankar. Ut,

skulle hon dit ut — hon vågade sig knappt utom stuguknuten numera,

därute fanns ju allt det, som barnet skulle aktas för. Här stod ju

skogen ända inpå rutan, och nedanför låg vintermyren och andades sin

förgörelse över allt växande liv.

Så kom hon till att titta på sin man, så vänligt och förstående han

såg på henne, en plötslig känsla av ömhet och tillit grep henne. Erik,

han var god, i hans sällskap kunde väl ej det onda nå henne, trodde

hon. Kunde hon bara komma så långt med sig själv, att hon kunde förmå

sig att anförtro honom det, som tryckte henne, kunde kanske allting

bli bra igen. Det, som var så tungt att bära ensam, kanske inte blev

så svårt, om man var två om det. Men här inne, i ljuset kunde hon

aldrig få mod till att säga det. Kanske det gick bättre därute på den

mörka vägen? Och så svepte hon då lydigt en schal omkring sig och

följde honom ut.

Men kvällsmörkret därute var så tätt och liksom levande att hon

ofrivilligt ryste till, när hon kom ut. Månen stod i tjocka moln,

det var mulet och kvalmigt som före åska. Endast kornblixtarna

korsade då och då himmelen med ett blekt och främmande sken. Då

blänkte vintermyren till som ett stort och ont öga, som åter lika

hemlighetsfullt slöt sig. Häftigare än annars förnam Anna-Greta den

skapandets ångest, som följde med hennes tillstånd.

Hur hade hon kunnat tänka sig bara, att få något sagt av det hon bar

på? Före giftermålet var det hon borde kommit med sina förtroenden, nu

var det för sent. Med en skamsen rodnad mindes hon, varför hon tagit

honom, mannen här. För att komma till ett hedersamt gifte, var det,

för att gömma och fördölja, först och främst för honom själv det ingen

borde få veta. Skulle hon nu komma och förstöra glädjen för honom med

att riva upp det gamla till ingen nytta? Nej, hon fick bära sitt ensam

som förut så gott hon förmådde. Men vad hade de då härute i mörkret

att göra?

— Huva, så svart de ä, vi gå in igen, Erik, sade hon.

Men mannen hade föresatt sig att rycka upp henne och visa henne, att

hon ingenting hade att vara rädd för. Han var ju så upplyst, Gam-Erik.

Skrock trodde han ej på, och skogen var för honom bara träd i solsken

som i mörker.

— Klattermaja där, sade han skämtsamt och drog henne med sig. Va ha du

å vara otröjen för, när ja ä me?

Och strålande av beskyddarstolthet och glädje drog han henne med sig.

Anna-Greta följde honom halvt motvilligt, halvt rörd. Det gav dock en

viss trygghet att gå så här med sin arm under mannens, det var som

om det närmade dem till varann, de blevo mera lika annat giftasfolk.

Förstulet gav hon honom en blick från sidan, då de gingo förbi

köksfönstret, där det lyste. Hur hade hon kunnat tycka en gång, att

han var så tafatt och omöjlig? Han såg ju varken så särskilt gammal

eller ofasonlig ut, där han gick i sin fina stadsrock av stampat

kläde. Och på hjärtelaget var det ingen anmärkning. Han var den

hon var skyldig att hålla sig till nu. Men sin rädsla kunde hon ej

alldeles släppa utan såg sig om bakom sig efter skuggor och skrömt.

Men Erik var alldeles särskilt glad och uppspelt den dagen, tanken på

sonen, som skulle komma gjorde honom ung och yr, nu var det ej bara

löjligt längre, om han pratade tok. De hade ju också något att prata

om nu, som borde räcka till, pojken och allt, som han skulle bli och

ha. Ja, Anna-Greta teg ju mest och sade inte ordet, det var Erik

ensam, som stod för pratandet. Men det gav en sådan märkvärdig känsla

av förtrolighet att ha henne hängande vid sin arm så här. Nu gick hon

ej heller förströdd och med tankarna på annat, som hon brukat, nej,

hon var med och sög till sig varje ord. Han var så välgörande trygg

och vardagssam, Erik, så viss på, att allting skulle gå bra. Hon hade

inte känt sig så lugn på länge.

— Nu kan du vara trött, sade han till slut ömt, när de tagit sig en

lång sväng neråt byavägen. Nu kan de vara nog för i kväll. Men i

morron får du ut fingå me mej igen.

Det log Anna-Greta bifall åt, hon var trött men nöjd. Månen hade höjt

sig ur skyarna nu, det var inte så mörkt och kulet längre. Andfådd

lutade hon sig ett ögonblick mot grindstolpen.

Då kom det. Ingen kunde sedan riktigt säga hur och i vad skapnad. Men

farande över henne kom det med vedergällningen och det hon så länge

fruktat för och sökt undvika. Ludet, grått och levande rullade det

emot henne med ögon, som blänkte av en uråldrig skräck i månskenet.

Upp emot henne sprang det till att suga liv och sans ur henne, den

pliktförgätna, som ville gömma gammal synd i äkta säng och föda barn,

som skulle sitta vid härden, medan ännu något rolöst irrade kring

därutanför och sökte henne. Hur hade hon kunnat tro, att det förgångna

skulle kunna komma till nytt och välsignat liv i henne? Nej, till

hämnd och förgörelse kom det på henne, som ännu ej sonat något.

Därför lät hon det komma på sig utan att värja sig. Ej ett enda tryggt

gudsord fann hon att kasta mot det, bara ett gammalt sejdord, hon

slängde det framför sig som om det varit stål.

— Tag du mitt å han få sitt! ropade hon gällt, drog av sig

vigselringen och kastade den efter ordet bort mot det namnlösa. Så

föll hon avsvimmad ned framför gårdgärdet.

Den natten födde Anna-Greta i förtidig börd en dödfödd son.

Vem gav mor Brita besked om olyckan? Säg det? Hon hade väl sina

särskilda skickebud, hon. Ty inte var det pigorna på Eriksgården, som

kommo med det. Som yra höns löpte de kring i förvirringen, när de inte

släppte allt och satte huvudena ihop i skräckslaget skvaller.

Jo, där såg man, där märkte man skenbarligen, att ont går igen ändå.

Den lede skulle ha sitt till slut, om han också kunde tjå sig ett

slag. Eller var det Gammelfar själv, som inte kunde lida, att husmoran

födde barn i hustrusäng, så länge något löpte efter henne, som varken

var fött eller kristnat? För så var det ju viskat redan vid bröllopet,

då hon satt där så främmande.

Vad hjälpte det så, att Erik sprang där vit som ett lakan och skulle

ha det förklarat på naturligt vis.

— Va står ni här å slabbrar efter, skrek han, in me er å hjälp till!

Frun blev skrämd av en hare å ingenting annat, ja såg en ju själv me

dessa mina båda ögon.

Då skingrades de för en stund för att strax därpå skocka sig i en

annan vrå igen med sitt giftiga prat. Endast lillpigan stod för sig

själv, blek och ångerköpt och lovte sig, att nästa gång Kall Pers’

Nils kom till kammarhålet hennes för att språka på, så skulle han då

bli nekad. En aning om livets obönhörliga och grymma logik grep henne

och ett djupt medlidande med dem, det drabbade. Skyggt och på tå smög

hon in till matmoran.

Men de andra pigorna lovte varandra rysande att följas ur tjänsten

bara årslegan tog slut, här måste bli oknytt och spökelser efter detta.

Mitt i villervallan kom hon så, mor Brita, som om hon haft bud efter

sig. Kanske var det ingenting annat än det där aningssinnet hon hade,

som sagt henne, att något var på färde.

Pigorna sågo henne genom fönstret.

— Där kommer gamlan, sade de, vettlösa av skräck som de voro. Då ha

vi ledingen själv här snart ock.

Men ändå satt den gamla respekten i för stormoran, som en gång

vetat att höja sig från pigsysslorna med makten av allt det där

hemlighetsfulla. Det kom plötsligt fart i skocken, och en av stintorna

störtade beskäftigt ut för att tala om, vad som hänt. Men mor Brita

sköt henne bara åt sidan utan ett ord och gick in till dottern.

Där låg hon, Anna-Greta, lika blek och förbi som en gång förr, en

gång, som mor Brita helst ville glömma.

Detta var ju dock något annat, något, som en inte borde ta vid sig

så omåttligt, det hände ju vilken ärbar mora som helst. Man födde

barn vart år runt om i stugorna, de levde eller dogo som det bar sig

och ibland slog det fel, värre var det inte med det. Nästa år satt

Anna-Greta med barn på armen och hade glömt detta. Men nu måste hon

tala förstånd med henne.

Men när hon böjde sig ner över huvudgärden och mötte dotterns blick,

studsade hon. Så iskall var den. Klara, skarpa, skoningslösa sågo

Anna-Gretas ögon tillbaka rakt in i hennes, så hårt, att mor Brita

måste slå ned ögonen och sätta sig på sängkanten för att inte falla,

tyckte hon. Det var första gången något fått henne vika undan för en

blick, det var första gången någon sett ända in till hjärtegrunden

hennes. Hon kände, att Anna-Greta vuxit henne över huvudet, att det

var dottern och inte hon, som skulle tala nu. Med sänkt huvud satt hon

och väntade, händerna höll hon i kors, de kändes alltmera gamla och

stela för var dag. Snart släppte de väl taget om livet. De hade haft

det för tungt med att söka hålla barnen uppe. Hon hade velat dem väl

på sitt vis, nu skulle hon stå till svars för det. Mor Brita suckade

tungt.

Till slut började Anna-Greta tala, mera stilla och sakta än hon

brukade.

— Där ser ni, mor, sade hon långsamt, allt kommer igen i sin tid. De

en gömmer i vintersnö, de kommer igen i blida å tö. De en har gjort,

de blir en visst aldri kvitt. En tror ibland att en ä borta från de,

men så bäst som de ä hakar sej nånting fast vid de gamla igen, de ä

som en kedja. En blir allri å me de som int ä sonat.

Här tystnade Anna-Greta, men så bröt det fram igen.

— Å de ä just de, ser ni mor, de ä just de! Den, som skulle sona de,

han tycks int villa veta av en tocken som ja. Tror du int ja sökte’n,

tror du int ja läste Fader vår för mej å barne? Men svaret ja fick, de

va de här. Nej, en sån som ja ä fäll int värd nån nåd mer.

Här bröts den skarpa rösten liksom till en ångestfull fråga. Men

den frågan gällde inte längre bara det, som rörde välgången i detta

jordiska, utan det, som låg bakom, det, som man bar ansvar för. Nu

hjälpte det inte ens att dö, då först gällde det ju riktigt att veta,

hur man levat. Men Anna-Greta visste det knappt, tyckte hon. Hon hade

ju burits fram genom allt svårt på moderns starka vilja. Därför gav

hon henne skulden nu för det i hennes liv som var djupast förött.

— Ni skulle ha lärt mej gudsordet i ställe, så hade kanske allting

blivi som de bort, sade hon förebrående.

Och då mor Brita ingenting svarade, tillade hon:

— Man ska int ta bort straffe för någen. Då söker de sej tillbaka på

annan väg igen.

Dotterns bittra ord stucko mor Brita som ett agg i hälen. Skötebarn

hade hon hållit dem för, barnen sina, hatebarn satt hon nu med på

gamla dar. Så var det att vara mor, man visste aldrig, vad man bar

fram i världen åt sig.

Men något i dotterns sista ord gav henne annat att tänka på. Låg det

något i det, som hon sade, Anna-Greta, om att man inte skulle tvinga

någon bort från skammen och straffet? Var det så, att var människa

måste igenom sitt, måste själv bära det hon ådragit sig genom sina

handlingar? Gick hon utom och bakom och sökte smyga sig undan, gick

hon liksom också bort från sitt eget jag. Och det man ville gå ifrån,

det kom ändå över en igen från ett annat håll, tills man äntligen

tvangs att stanna och göra upp saken ordentligt. Var det inte bara

slump och skrämsel, det som kommit över Anna-Greta nu?

Och åter greps hon av en underlig längtan att kunna finna det rätta

ordet till svar, ett livsens ord, som både agade och lisade. Varför

var hon så arm på det, som den fattigaste dagsverkskvinna kunde äga?

Ett enda bibelord kom för henne, men det var ingen tröst i det. Vad

hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin

själ, brukade han ju säga, prästen. Hon hade hört det så många gånger

så som man hör det mesta, men först nu fick hon någon mening i det.

Anna-Greta låg liksom och väntade på ett svar, men då det inget kom,

sade hon sakta och klagande:

— Å ja som ville de så väl nu å skulle börja om på nytt, å nu ä ja

tillbaks, där ja va förr. Ä de Gud å barmhärtighet de? Nej, dit kommer

en nog inte så lätt, när en allti har gått andra vägar.

Men så glimmade det åter till så kallt och styggt i ögonen, och

Anna-Greta reste sig på armbågen.

— De ä för sent me de nu, sade hon hårt. Men en får fäll se till att

leva ändå. Vi får fäll hjälpa oss me annat, vi syndare, vi får fäll

hålla oss till de gamla, mor!

— — —

Beda kom aldrig till hembyn, stackare. Sommaren över satt Ejnar uppe

i skogskojan och försörjde sig och henne med tillfälligt arbete.

Sanningen att säga vågade han sig inte in till Grubben för att

redogöra för sitt uppdrag. Vad skulle han också dit för — här gick ju

ingen nöd på dem. Ripor fanns i skogen och stenbit i bäcken — det var

bra till omväxling med ameriksfläsket. Beda lagade maten och tvättade

deras tvätt nedanför forsen, för var dag blev hon litet mindre skygg

och sluten. Det var ett härligt liv. Aldrig hade Storgårds-Ejnar haft

sådana visor att sjunga, han satte egna ord till melodierna, det var

som en lek.

Men den dag kom snart, då sommarleken blev till allvar. Inte blev

han väl så förvånad åt det Beda hade att säga, men det grep honom,

att hon själv tog det så hårt. Gul i håret som en solgångsblomma var

hon alltjämt, men när tårarna droppade efter kinderna på henne, var

det som dagg på vitväppling, så blek var hon. För första gången stod

Sång-Ejnar slagen och stum, samvetet kvalde honom svårt. Han hade ju

lovat att ta henne till prästen, men ännu hade det inte blivit av, det

var så många om och men för den saken. Beda hade inte tyckt sig ha

stass till det, och lång väg hade de ju också häruppifrån, och så hade

det stannat med det. Men nu fick han se till att hålla löftet han gett

till far hennes att ta vård om henne.

— I morrn går ja efter lysninga åt oss, å sen får du ta vägen me

mej ner till prästen en dag, du ä behändig nog som du ä — sade han

tröstande.

Beda log litet åt det, men tycktes inte riktigt tröstad.

— Å sen? fick hon fram.

Ja, sen, ja. Inte kunde man sitta med ambarn uppe i en skogskoja,

det hade då Beda rätt uti, han hade knappt trott henne om så mycket

förstånd. Han fick se till att få sig annat arbete innan vintern. Mor

sin var han osams med, dit kunde de inte ta sig, det blev väl ingen

annan råd än att han fick gå till Grubben ändå och ta till bönboken.

Till prästen kommo de sig till slut, men in till staden kunde inte

Ejnar förmå sig att fara, förrän höstkylan redan började smyga sig in

genom de glesa springorna i skogskojan. Då var Beda redan så klen och

eländig, att hon mest halva dagen måste ligga på laven och vila. Hon

skulle inte reda sig vintern över i det kalla rucklet. Så kom han då i

väg till slut.

Men Grubben tog emot honom högst onådigt.

— Jaså, du har ramlat ner från bastuugn’ nu, din förbankade

spelevinker, som ska hetas gå i tjänst åt mej å bara håller dej borta

å låter allt gå vind för våg. Hur många timmerklampar tror du ja ble

å me på de kalase, hur många stockar tror du han fick lönnbärgade,

innan han stack i väg till sitt igen, svartingen där, me penningskrin

å allt? De blir flere tusen kronors förlust på de, han hade go kassa,

Röd-Israel. Nej, i väg me dej hem till mor din, din morsgris, ifall du

vill slippa häkte. Ja vill varken se dej eller skogen din mer.

Det sista gjorde visst Ejnar mest förskräckt, skogen var ju den enda

hållhake han hade på Grubben. Stammande sökte han förklara, hur allt

gått till, flöttjarns svek och flickan han lovat ta hand om. Han var

hustruförsörjare nu och måste ha arbete, sade han.

Men patronen lät sig inte bevekas.

— Jaså, du har hustru me uppi skogsbacken din, brummade han. Jojo,

barna å toka, byxen å broka. Du skulle skaffat brödkakan först, gosse.

— Den tänk ja mej om att få av er, sade Storgårds-Ejnar. Hur det var,

så var inte han heller så ängslig av sig, bara han kom i gång. — Här

har ja till sovel på bröt åt Er.

Och så tog han fram sedelpacken och smällde den i bordet.

— Var så god å räkna, sade han.

Då blev själva Grubben för en gångs skull flat. Aldrig hade han trott

sig få se de pengarna mer, han hade inte trott den slarvern om så pass

rådighet. Hederlig tycktes han ju vara i alla fall, inte en sedel

fattades, när han fått dem räknade. Nog hade han förlorat litet på den

dumma historien ändå, men det fick väl vara förlåtet för skogen. Det

var märkvärdigt med den där skogshungern, hade man fått riktig aptit

på något särskilt, så hjälpte det inte med några andra muntuggor. Inte

var Storgårds-pojken riktigt av hans folk, men han fick väl ta honom

till nåder ändå. Men ett villkor skulle han sätta, något skulle han ha

för sitt slarv.