kan jag se, att det ä’ du. Käre Sten, du ska’ tro, vi varit oroliga för
din skull. Om vi inte fått ett brev -- i februari, vill jag minnas --
från en herr Natan Silbermann i Berlin --»
»Min gode vän och trosförvant, han som skulle skicka mina brev till
Sverige.»
»Han skrev, att dina brev uppsnappades, men att du själv inte led någon
nöd.»
»Ja, det ä’ ett bedrövligt land för brevskrivare. Jag skrev diplomatiskt,
må du tro, men ändå -- och när jag aldrig fick svar på mina brev, var det
inte lönt att fortsätta. Utom när jag ibland ville leda vederbörande på
villospår.»
»Vad kapten Melby ska’ bli glad, och flickorna --»
»För all del, nämn inte för någon, att det ä’ jag. Di kan inte hålla sej
allvarsamma. Fursten vet ingenting annat, än att jag ä’ Meyer Levysohn
från Frankfurt, fast han ville, att jag skulle kalla mej Lewinsky, när
jag kom i hans tjänst.»
»Jaså. Nu börjar jag begripa. Ja, det ä’ kanske så gott. Det ä’ ingen
furste, förstås. Det ä’ kanske själva anföraren för tjyvligan, som du
narrat i fällan.»
»Jo, nog ä’ han en riktig furste, överdådigt rik och förnäm. Men inte ä’
han så märkvärdig, som han inbillar sej. Det ä’ hans namn, som gör’et.
Jag för min del tror, att ryssarna helst såg, att han kom undan. Nu
kan di utan vidare lägga beslag på hans stora egendomar och hans övriga
förmögenhet, så mycket som di kan komma åt -- det mesta har vi skaffat
över gränsen genom min vän Silbermann.»
»Men fartyget, som förföljde er?»
»Det var ingen fara. Jag hade mutat kaptenen. Onödig utgift för resten,
ä’ jag rädd. Han hade nog sina order att inte visa för stort nit. Men
ändå -- di kan vara dumma ibland.»
»Och det var för den här furstens skull, som du gav dej i väg så
oförmodat i höstas?»
»Tycker du det! Nej, men det ä’ alltid bra att ha två pilar på bågen.
Om man kan narra folk, att man håller på med en sak, som man rakt inte
frågar efter, så får man sköta sitt egentliga åliggande i lugn och ro.»
»Nå, vad kunde det vara? Ä’ det en hemlighet?»
»Inte för dej. Och du kan tala om’et för kapten och för flickorna, när
jag en gång ä’ väl härifrån. Jag ä’ rädd för Märta. Jag kan inte låta bli
att titta på henne, och det märker den tjyvungen.»
»Ja, hon fick minsann vänja sej i somras vid en viss länsmans --»
»Tyst, Gustav, vi ska’ inte tänka på den tiden. Då blir det för svårt att
fara igen. -- Jo, ser du, det har länge pågått en omfattande införsel av
ryska varor, utan att tullen fått tillfälle att lägga sej i’t.»
»Lurendrejeri?»
»I stor skala. Jag misstänkte genast, att det stod i sammanhang med
tjyvhistorierna, och mycket riktigt -- det var så. Du ska’ sedan få
höra närmare om saken. Det ä’ flera fartyg med i rörelsen, och min vän
ålänningen ä’ djupt intresserad. Han ä’ inte chef för firman -- det ä’
den där svartmuskige karln, du minns jag talte om -- och några av mina
judiska trosförvanter står bakom det hela. Det underlättade betydligt
mitt arbete.»
»Men stölderna?»
»Di ä’ bara att betrakta som biförtjänster. Om di hållit sej i skinnet,
så hade di kunnat fortsätta med smugglingen, men nu ä’ det slut. Det
återstår bara att få tag på, var di har sina varor. Di ska’ ha ett
nederlag någonstans, tycktes det på ålänningen en gång, när han fått för
många supar. Det ska’ jag ta rätt på i sommar.»
»Då kommer du tillbaka hit? När tror du det blir?»
»Vet inte. Först ska’ jag sköta om furstens affär, efter jag åtagit mej
saken, och sedan --»
»Nå-å?»
»Ja -- men nu kommer gubben Melby. Låt se, du håller tungan rätt i mun.»
Länsmannen återtog sin stela hållning och ordnade sitt skägg och sitt hår
och de buskiga ögonbrynen.
»Har ni inte talat slut än?» hördes kaptenens stämma utanför styrhytten.
»Hästarna ä’ framme.»
»Vi måste väl gå då, herr Lewinsky», sade pastorn och öppnade artigt
dörren.
»Har den kanaljen lärt sej något svenska än?» frågade kaptenen. »Jag
undrar, om vi vågar släppa de där förhärdade spetsbovarna ifrån oss, när
allt kommer omkring. Såframt det inte sker med fångskjuts. Hade jag bara
länsman Videstam här! Han skulle snart plocka hemligheten ur dem.»
Länsmannen bugade sig.
»Micke ferbunden, micke ferbunden.»
»Tala sakta», viskade pastorn. »Han förstår mera svenska, än det ser ut.»
»Nå, det skadar aldrig, han får höra sanningen», mumlade kaptenen.
Avskedet ägde rum under många försäkringar från furstens sida, att han
lämnade sitt halva hjärta kvar på Dägervik; den andra hälften tillhörde
hans olyckliga fädernesland.
Kapten Melby följde inte med, som han annars brukade, när det var någon
svårare färd att vänta.
»Lars-Johan får ta dem över», sade han för sig själv, »och om han vill
dränka dem, inte mej emot.»
Så snart det burit av med skjutsen, kunde pastorn inte hålla tyst längre.
»Vet ni, vem tolken var? Det var ingen annan än Sten Videstam.»
»Omöjligt!»
»Kom in, ska’ ni få höra.»
»Så elakt av honom att inte tala om det för oss!» klagade Isabel.
Kaptenen sökte efter ord.
»Om -- om -- om vi skulle spänna för Ali -- -- Nej, skriv opp i
almanackan, Märta, att vi säjer opp bekantskapen med honom från den
här dagen. Vänta mej» -- han knöt näven efter de bortfarande -- »när
jag en gång får honom mellan skål och vägg, ska’ han allt ha igen’et!»
[Illustration]
14. Åter en främling på ön.
Isabel M’Neils fader var köpman och numera bosatt i Glasgow. Efter sin
första hustrus död hade han gift om sig för att få ett gott hem åt sitt
ännu minderåriga barn. Men hans val av styvmor åt den lilla visade sig
vara ett stort misstag. Det enda, den svage fadern kunde göra för sin
dotter, var att så mycket som möjligt hålla henne hemifrån, dels i skola,
dels hos släktingar, som han hade i Göteborg.
När Isabel vuxit upp, önskade hon skaffa sig en självständig verksamhet
och antog platsen som lärarinna i engelska för kapten Melbys dotter.
Egentligen var det ett ömsesidigt missförstånd, som gjorde, att hon
kom till Dägervik. Kapten Melby hade sitt särskilda sätt att uttrycka
sig, och av hans brev om sin »lilla flicka» kunde ingen tro annat, än
att Märta var ett barn om sex eller sju år på sin höjd. Och Isabels
brev, försäkrade kaptenen, var idel falskhet från början till slut. Det
var så utstuderat listigt hopkommet, enkom för att man skulle få den
föreställningen, att hon gick med glasögon på näsan och hade en lovande
början till mustascher. På sådant sätt hade hon innästlat sig i familjen
och genast gjort sig oumbärlig.
Och nu måste hon fara ifrån dem på ett par veckor. Hur skulle de kunna
reda sig under tiden?
Det hade kommit ett brev från fadern, att han ämnade sig ut på en
affärsresa i början av juni månad och även tänkte göra ett besök i
Göteborg i hopp att där kunna träffa sin dotter, som han inte sett på så
länge. Brevet hade blivit försenat, och det var nödvändigt för Isabel
att ofördröjligen bege sig i väg, om hon skulle hinna fram före faderns
ankomst.
Kapten Melby knorrade mera än någonsin över sin svåra lott i livet. Nu
måste han, gamle gubben, ut på irrfärder med en ung flicksnärta för
att se till, att hon kom ombord på rätt ångbåt och fick sig en första
klassens hytt.
Isabel invände, att hon ensam tagit sig fram till Dägervik året förut.
Tacka för det! Då visste man inte annat, än att hon var en förståndig dam
av stadgad ålder. Nej, han måste följa med åtminstone till Stockholm, det
var en klar sak. Och så skulle han på samma gång titta på en skuta, som
var till salu. Så nog hade han ärende, förstås.
Under vägen över ön uppfångades pastorn, som fick följa med i droskan
för att ta ordentligt avsked av Isabel. Därtill hade kaptenen en mängd
förmaningar att ge honom. Han skulle noga se efter Märta, så hon inte
gjorde haveri eller törnade på grund. Och om länsman kom, medan han var
borta, så skulle han sättas inom lås och bom på fläcken. Och halta Kalle,
den spyflugan, skulle ha sig en riktig duvning, för han hade börjat
supa igen och gjort en visa om gubbens signalmaster -- »lustig visa för
resten», anmärkte han.
Och så höll han på, tills de kommo till Norrudden. Där låg Lars-Johan
tillreds med båten.
»Hör du, Lasse», ropade kaptenen till honom från kuskbocken, »kan du
segla?»
»Segla? Ska’ det vara någon konst? Det kan väl var människa, som inte ä’
rädd.»
»Säj inte det, du. Det finns folk på fastlandet, som tror, att lä och
babord a samma sak. Ser du, det ä’ så, att gamle Öman vill sälja sin
skuta. Hon ligger vid kvarn, och jag funderar på att köpa’na, så han
slipper slumpa bort’na. Och du ska’ bli skeppare, har jag tänkt. Du
seglar med vedlast härifrån, och på återresan tar du vad frakt du kommer
över. Vi får talas vid om villkoren sedan. Bäst ä’, att du övertar skutan
med detsamma och löser dej fri, när du kan. Det blir go’a tider för
skeppsfarten i år.»
Lars-Johan hade avslutat dikningen under våren och hade ingen utsikt att
få arbete under den närmaste tiden. Han steg upp ur båten utan att säga
ett ord och sökte få tag i gubben Melbys hand.
»Jaså -- du vill hjälpa mej ur vagnen. Men en gammal sjöman reder sej
nog. Hjälp flickorna i stället.»
»Min väska», bad Isabel. »Den ligger i sufletten.»
Pastorn gick efter den och såg till sin ytterliga häpnad, att det var
samma väska, som han funnit utanför sin förstudörr den stora ovädersdagen.
»Pastorn ser på den, som om den vore en märkvärdighet. Och det ä’ den
också. Skinnet ä’ av en alligator, som min far sköt i Magdalenafloden.
Det finns inte en likadan väska i världen, inbillar jag mej.»
Hon såg på honom, som om hon väntade, att han skulle säga något, men det
var inte någon tid till frågor. Kaptenen stod redan i båten, och pastorn
måste låta dem resa, utan att han fick någon förklaring.
När han kom hem, tog han fram fingerborgen och den lilla silkesvanten,
som han hade i förvar. Det var ännu en smula doft om vanten -- ja, det
var bestämt samma parfym, som Isabel brukade begagna. Vad skulle det
betyda? Att tänka sig den älskvärda flickan i förbindelse med tjuvarna --
omöjligt! Och det lömska överfallet! Det var ju så galet som möjligt. Han
fick ge sig till tåls och vänta, tills hon kom tillbaka.
Och det hade han bestämt: han skulle ingenting säga åt länsman Videstam
om saken. Den hedersmannen hade en olycklig benägenhet att se allt i
svart. Han kunde rent av ge sig till att spionera på Isabel.
Men ingen länsman hördes av. Kapten Melby kom tillbaka från sin resa och
berättade, att han sökt få underrättelse om honom i Stockholm. Han hade
fortfarande tjänstledighet, hade man sagt, och var antagligen inte i
Sverige.
Slutligen kom ett brev, som var avstämplat i Malmö. Länsmannen hade
lyckligt och väl fått sin polske furste ur landet, skrev han, och var
glad över att äntligen vara honom kvitt. Meyer Levysohn var spårlöst
försvunnen liksom även Lewinsky, och de hade lämnat efter sig åtskilligt,
som behövde utredas. Det var därför svårt att säga, hur snart han kunde
väntas till Dägerö.
Emellertid tycktes han ha god reda på vad som hände. Han visste, att
Isabel var i Göteborg, och funderade smått på att fara dit på hemvägen
och söka upp henne. Och Inges mor -- han mindes inte, vad hon hette --
hade bosatt sig för sommaren i Nedergården, hade han hört.
»Men vad som oroar mig», slutade han, »det är, att en annan person slagit
sig ned någonstans på ön. Det lär vara en rätt tvetydig karl. Kapten
Melby kunde gärna kosta på sig att hålla utkik efter honom -- för inte
duger du, Gustav, till sådant?»
»Tackar för artigheten», sade pastorn, när han läst brevet.
»Besynnerligt! En främling på ön, det ä’ mer än jag vet om.»
Men det var verkligen så. Mor Brita hade sett honom. Det var en underlig
karl, vanskapt och rädd för folk. Han gick omkring och plockade ogräs,
sa’ gumman, så nog var han konstig, om någon var. Men han betalte
ordentligt för sig i Sunnansund, för där hade han tagit in.
Pastorn hörde närmare efter. Den främmande var en medelålders man med ett
virrigt utseende. Han hade haft anställning på något apotek, påstods det,
och tycktes vara en ivrig botanist. Pastorn träffade på honom en gång, då
han låg framstupa i ett dike.
»Hur ä’ det fatt?» frågade han bekymrad.
Å, det var ingenting, kom det otydligt till svar. Han letade bara efter
växter.
Pastorn försökte få honom i samspråk, men han visade på allt sätt, att
han ville vara i fred.
»Ja, inte ska’ jag störa honom», tänkte pastorn. »Det ä’ en oförarglig
människa, som har sin lilla vurm som andra.»
Kaptenen åter tog sitt uppdrag på fulla allvaret.
»Länsman tror mej, förstås, inte om’et, fast han bad mej hålla utkik. Men
jag ska’ låta honom se, att jag kan sköta saken så bra som någon länsman.»
Och han skötte den så samvetsgrant, att den arme botanisten nästan
blev skrämd från vettet. Han sprang långa vägar, bara han fick syn
på kaptenen, och måste till sist ta sin tillflykt till den yttre
skärgårdens öar och holmar.
Inge och Anders, som höllo till på sjön all sin lediga tid, sågo ibland
en skymt av den människoskygga enstöringen, där han rodde fram mellan
kobbarna i en eländig ökstock och ängsligt vek undan, så snart han mötte
någon båt. En gång märkte de, att han varit ute vid själva Örnhuvud,
vilket nog var ett vågspel med en så tarvlig farkost.
»Du ska’ få se», sade Anders, när de på långt håll fingo se honom komma,
»att det ä’ samma en, som åkte skridsko till Örnhuvud i vintras.»
»Och nu ä’ han här för att kunskapa åt tjyvarna», fortsatte Inge.
»Han har fel på vänstra foten, såg jag i söndags, när han klev ur båten.»
»Ja, men spåret, som vi följde, hade fel på högra skäret», menade Inge.
»Nej, vänstra skäret var det», påstod Anders.
Och så blev det tvist om vem som hade rätt, och ingen ville ge efter.
Men en sak kunde de komma överens om: mannen var en av tjuvarna, och nu,
när inte länsman var på platsen, måste de ta på sin lott att vaka över
vad han tog sig för.
»Om vi skulle leka, att du ä’ Svartöga och jag Barfot», föreslog Anders.
»Och så ska’ han vara en farlig indian.»
Inge tänkte efter.
»Jag vet inte. Det kunde gå an förra sommarn, när vi var mindre. Men du
ä’ dräng nu, och jag -- Anders, jag tror bestämt det var han, som skrämde
mor.»
»Du ä’ tokig. Den här linkar ju, som han vore halt. Och moster Ingrid
mötte honom här om dagen, såg jag, på Frönäsvägen. Och inte vart hon
rädd, inte.»
»Jag måste i alla fall ta reda på honom snart, för det har jag lovat. --
Nej, nu vet jag. Vi ska’ leka, att jag ä’ länsman och du fjärsman. Och vi
ska’ gå på jakt efter tjyvarna -- för det ä’ det vi gör.»
Ja, det var Anders med om, men han ville helst vara länsman själv.
»Vi kan tura om», tyckte Inge.
Och även med spejartjänsten skulle de tura om, så att den ene höll sig i
trakten av Frönäs, medan den andre lurade på ap’tekarn, som han kallades.
Den besynnerliga främlingen märkte inte i början, att de följde efter
honom. Men när han efter hand kom underfund med deras avsikter, blev han
lika förskräckt för dem som för kapten Melby. Det var ständiga försök
att överlista varandra, och lyckades han narra någon av gossarna på
villospår, såg han liksom smått belåten ut, när de nästa gång träffades.
Inge tog helst vägen åt Frönäs till, när han var ute på sin
bevakningstjänst. Han inbillade sig, att han där lättast skulle få
spaning på den man, som han framför allt ville åt. Vedbackarn började
misstänka, att det var på honom de spejade, och hävde ur sig det grövsta
ovett, var gång han fick syn på dem.
»Ska’ inte Inge ha rätt att gå på sin egen mark?» frågade Anders en gång,
när de voro där i sällskap.
»Det ä’ inte hans mark, säjer jag.»
»Men det ska’ bli hans», vidhöll Anders.
Vedbackarn blev alldeles ettersprängd av ilska.
»Det ska’ aldrig bli hans», väste han fram. »Jag kan ta gården, vad
dag jag vill, för allt jag lagt ner på den och för allt vad fadern ä’
skyldig.»
»Det var förfärligt, vad han såg ut», sa’ Anders, när de kommo för sig
själva. »Han ä’ i stånd att ta livet av oss, tror jag, om han kommer åt.»
»Säj ingenting åt mor om det här», varnade Inge.
Gossarna voro vana att tala om allting hemma. Men sina planer på tjuvarna
höllo de strängt hemliga; annars, visste de, skulle folk skratta åt dem.
De hade fått för sig, att de skulle göra någon upptäckt, bara de kunde
komma ut till Örnhuvud. Anders’ jolle var, förstås, för liten för sådant
vatten, men så snart Olle fått sin nya stävökstock färdig, skulle de
få låna den för en riktig långfärd, hade han sagt. Den var byggd för
att kunna vaka i sjö och lovade att bli mycket lättrodd. Och då skulle
de fara ditut, det var en given sak. Ibland hade de tyckt sig se båtar
åt det hållet, och den hemlighetsfulle främlingen i Sunnansund hade
säkerligen varit där mer än en gång. Men ännu så länge fingo de nöja sig
med sina alltjämt fruktlösa efterforskningar i hemtrakterna.
Moderns närvaro upptog även Inges tid. Det var verkligen så, som länsman
Videstam antytt i sitt brev. Ingrid hade låtit övertala sig att flytta ut
-- för en månad åtminstone -- till Nedergården, där Olle under vintern
rustat upp lilla kammaren för hennes räkning. Det var också hög tid.
Hon var sjuk till både kropp och själ, när hon kom. Hennes ständiga
sorgsenhet hade tärt på hennes krafter, men den jämna omvårdnad, som utan
allt bråk och fjäsk ägnades henne, gjorde, att hon hastigt tillfrisknade.
Inge hade aldrig sett henne glad förr. Nu var det endast sällan, som
hon kunde visa sig nedslagen. Men det var dock något dämpat över hennes
glättighet liksom förut över hennes sorg.
Kapten Melby, som var nyfiken som en tordmule -- det var halta Kalles
ord -- tog snart reda på hennes omständigheter. Han fick höra av Maja,
att hon gärna ville ha arbete med sömnad. Visserligen hade hon med sig
från Stockholm åtskilligt, som skulle göras färdigt, men det förslog inte
långt.
»Det var bra», sade kaptenen, som var välvilligt stämd för tillfället.
»Då kan hon hjälpa mej, så slipper jag resa till sta’n igen.»
Och så gjorde han genast så stora beställningar, att det var nödvändigt
för Ingrid att ta hjälp av Ekskärs Elin, som också behövde få förtjänst.
Annars var kaptenen mestadels vid ohjälpligt lynne, och Märta påstod,
att det berodde på Isabels frånvaro, som kom att räcka längre, än
meningen var från början.
»Prat, flicka! Det har sina randiga skäl», förklarade kaptenen. »Folk
börjar bli så förhärdat hyggliga härute. Halta Kalle sa’ nej till en sup,
som jag bjöd honom på till kaffet, och gubben Gobort går i körkan var
eviga söndag. Det blir till sist ingenting att göra på ön för en verksam
man.»
[Illustration]
15. På Örnhuvud.
Äntligen skulle det bli allvar av med gossarnas färd till Örnhuvud. Maja
rustade till mat för ett par dagar, som de beräknat att de skulle vara
borta, och stuvade ner under skott några helbuteljer med dricksvatten,
för det var osäkert, om de kunde hitta någon källa på ön. Inge hade bett
att få låna Olles lodbössa. De fingo visserligen inte med sig varken krut
eller kulor, men det såg så karlaktigt ut att ha skjutgevär i båten.
De gåvo sig i väg en kväll, så snart det blev lugnt, och rodde hela
natten. Först i dagningen kommo de fram till närmaste udden på Örnhuvud
och voro då så trötta, att de somnade i båten utan att ge sig tid att
ordentligt göra fast.
När de vaknade, märkte de, att de voro i drift.
»Det gör ingenting», tyckte Anders. »Vi låter båten gå, vart den vill.»
De lågo orörliga kvar, som de somnat in, och drevo med det svaga
vinddraget. Än törnade de mot en häll och svängde runt, än satte de sig
fast på en stengrynna men kommo loss igen. Slutligen kilade båten in sig
mellan två klippor och stod stilla.
»Jag ä’ så sömnig, så jag orkar inte titta opp», förklarade Inge.
Men hastigt blevo de klarvakna. Var det inte årtag, som hördes?
Anders kikade över båtkanten men kunde ingenting se för klipporna, som
skymde.
»Det ä’ bäst vi håller oss tysta, så kanske di far förbi.»
Båten kom allt närmare. Skulle de undgå att bli upptäckta? Det berodde
på vad väg den tog. Ibland upphörde årtagen men togo strax åter vid.
Småningom hördes de svagare, och Anders, som var barfota, klev ut i
vattnet och försökte speja mellan klipporna.
»Det ä’ bara _en_ karl, och han ror längs utmed det höga berget. Han har
inte sett oss.»
Inge tog av sig på fötterna och gav sig också ur båten.
»Inte ä’ det han i Sunnansund, det ser man genast. Han har en fin båt.»
Mannen, som rodde, såg sig ofta kring, som om han inte var fullt säker
på vägen, och ställde sig till sist rak lång i båten.
Inge hajade till.
»Det ä’ han. Jag känner igen honom, när han står. Det ä’ samma karl, jag
sprang efter ända till Frönäs sjöbod.»
»Men inte ä’ det den svarte, som jag såg på Ålandsskutan -- tycker jag --
fast han ä’ mycket lik honom -- jag vet inte, vad jag ska’ tro.» Anders
var tydligen villrådig.
Mannen hade emellertid satt sig ned och rodde nu rakt på berget, där han
försvann i hast, utan att de kunde begripa, vart han tog vägen.
»Det ä’ trolleri», menade Anders.
»Jag sätter inte på mej skorna», sa’ Inge, »ifall vi får lov att gå i
vatten igen.»
»Du tänker väl inte ro efter honom?»
»Jo, det ä’ vad jag tänker.» Inge såg upprörd ut. »Jag måste åtminstone
tala med honom och säja honom --»
Han tystnade. Vad skulle han egentligen säga?
»Vi får ändå ro dit», fortsatte han, »och se vad det kan vara. Och om det
blir något farligt, ska’ väl vi komma fortare med två par åror och den
här lätta båten, helst undan för vind.»
Berget gick brant upp ur sjön en lång sträcka, och det fanns intet spår
till utsprång eller fördjupning i klippväggen, där en båt kunnat lägga
till. Men de hade lagt noga märke till stället, där den okände sist visat
sig, och när de hunno dit, påträffade de efter åtskilligt sökande en
rämna, så smal, att den endast gav plats för mindre båtar att löpa in.
Det höga berget var liksom kluvet ända till grunden, och den uppkomna
öppningen, som gick i sned riktning, var fullständigt dold genom att den
ena klippväggen sköt ett stycke fram om den andra.
»Ska’ vi?» frågade Anders tveksamt.
Men Inge var redan i färd med att staka sig in. Vattnet var i början
mycket uppgrundat, så att de lätt nådde botten med årorna. Längre inåt
berget blev det djupare, och de fingo driva fram båten genom att ta törn
mot klippväggen än på den ena sidan, än på den andra. Rämnan trängde ihop
sig upptill, och det var rätt skumt, innan de vant sig vid mörkret.
Småningom blev vattnet åter grundare, på samma gång som klyftan betydligt
vidgade sig. En liten strandremsa av rullsten och knapergrus gjorde det
möjligt att fortsätta till fots. Gossarna drogo upp båten och smögo sig
försiktigt vidare. Emellanåt stängde en klipphäll vägen, och de måste
vada ut i vattnet upp till knäna. Inge hade att släpa på sin bössa, som
nödvändigt skulle med, och det vållade åtskilligt besvär. Det dröjde
därför en god stund, innan de fingo sikte på den, som de sökte.
Främlingen hade lagt sin båt invid en flat berghäll och satt själv ett
stycke därifrån med en silverbeslagen sjöskumspipa i munnen. Det var en
mörklagd man med ett djärvt utseende, synbarligen mycket stark.
»Den där blir inte god att fjälla», viskade Anders.
Inge kröp närmare för att kunna se bättre.
»Han ä’ inte klädd som sjöman den här gången, men jag känner ändå igen
honom. Han har inte märkt oss.»
Nej, han hade inte märkt dem. Han tycktes försjunken i tankar och tände
gång på gång pipan, som han strax åter lät slockna.
Plötsligt fick han höra en barnslig stämma, som sade:
»Sitt still, annars skjuter jag.»
Han ryckte till och for med handen åt bröstfickan. Men när han fick se
Inge, som lagt an med lodbössan, skrattade han till och gick fram till
gossen.
»Min lille vän», sade han och tog ifrån honom vapnet. »När du tänker
skjuta ihjäl folk, ska’ du inte glömma att spänna hanen.»
»Jag har inte tänkt skjuta någon. Bössan ä’ oladdad.»
Främlingen såg uppmärksamt på honom.
»Vad heter du?»
Inge fick lov att svara.
Det blev en lång tystnad. Inge kände på sig, att han burit sig dumt åt.
»Och du ville skrämma mej? Varför det?» frågade mannen.
Inge hade gråten i halsen. Med möda kunde han få fram, att han lovat
sin mor att leta rätt på den karl, som hon sett genom fönstret under
ovädersdagen sommaren förut -- hjälpa länsman få tag på honom, rättade
han, för länsman sökte också efter honom.
»Din mor vill alltså ha mej i länsmans händer? Var det så?»
»Jag tror det.»
»Bad hon dej om’et?»
»Nej, men Maja sa’ det. Mor ber aldrig om något. Hon ä’ så tyst och
stilla.»
Och hur det kom sig, kunde han inte förklara, men han började tala om
sin mor med den främmande, som då och då föll in med något ord. Han
berättade, hur hon måste arbeta och sträva, hur svårt hon haft, då de
icke kunnat få något av arrendet för Frönäsgården. Allt skulle skickas
till fadern i Amerika, hade Maja sagt. För nu visste han, att fadern var
i livet.