timmars styvt arbete kom över, fick han till sin stora förvåning höra,
att länsmannen flyttat från orten, och att en annan förordnats att sköta
hans plats. Ett flera dagar gammalt brev till pastorn eller kaptenen,
vilkendera som först anlände, skulle närmare förklara saken.
»Förhärdade lagvrängare -- resa utan att ta avsked -- har väl gjort något
fuffens», brummade kaptenen och bröt brevet.
Det var skrivet i stor hast och lydde sålunda:
»_Reser till Ryssland i hemligt uppdrag. Kan icke säga nej.
Bedrövligt att icke få träffas. Gjort försök att komma över till
Dägerö. Ogörligt med våra båtar. Varmaste hälsningar._
_Sten Videstam._»
Senare var tillagt:
»_Vad tjuvhistorien angår, kan ingenting göras däråt under
vintern. Skulle något tillstöta, vore bäst att icke vända sig
till den nye länsmannen, som lätt kan fördärva alltihop, utan
vänta, tills jag kommer tillbaka. Funderar på att göra en
avstickare till Åland och närmare höra mig för om den där
skepparlymmeln._»
»Det var självaste --», drog kaptenen till. »Vad ska’ pastorn säja? Och
flickorna?»
Mjölnarn kom och berättade, att länsman givit sig ut på isen med sin
lilla båt två dagar å rad, och den sista gången hade de måst tvinga honom
att vända om.
»Det kan jag tro honom om», sade kaptenen. »Rädd ä’ han inte, så
lantkrabba han ä’.»
Han beslöt att genast fara tillbaka för att rådgöra med pastorn och hade
så när glömt bort signalstången, om inte mjölnarn bragt saken på tal. Men
folket behövde hämta sig en smula och torka sina kläder, och det drog om
till på eftermiddagen, innan återfärden kunde ske.
Pastorn och flickorna voro till mötes nere vid Norrudden, och kaptenen
gav dem redan på långt håll med vanlig uttrycksfull korthet del av
nyheten.
»Länsman har rymt», ropade han och svängde brevet i luften.
Pastorn tog det och läste det högt.
»Ja, så där har han alltid varit», sade han, »beredd att när som helst
ge sej i leken utan att betänka sej ett ögonblick. Vi kunde sitta
tillsammans ena dagen och språka i lugn och ro, och dagen därpå, när man
sökte honom, var han långt sin kos på väg till London eller Hamburg eller
vart nu orderna gällde. Jag trodde, han skulle vara så pass förankrad här
ute -- -- men det var väl nödtvunget, kan jag tänka.»
Länsman Videstams plötsliga bortresa väckte betydlig oro hos hans
Dägerö-vänner, i synnerhet som de väntade breven uteblevo. Ett kort
telegram från Berlin upplyste, att han under namn av Meyer Levysohn
begivit sig till bestämmelseorten och snart skulle skriva utförligt, men
därmed upphörde alla meddelanden. Kapten Melby for till Stockholm och
frågade sig för hos myndigheterna, men man visste ingenting annat, än att
han begärt tjänstledighet och var stadd på en lustresa till södern.
»Lustresa! Jo, jag tackar», sade kaptenen, när han kom hem. »Den här
lustresan har allt sina äventyrligheter. Det skulle förvåna mej, om den
inte hängde ihop med stölderna här ute i skärgården.»
Tjuvarna hade inte hörts av på länge. De hade tydligen blivit mera
försiktiga, sedan de på så oförklarligt sätt gått miste om sitt rov från
stölden hos Lunda-baron. Många väntade, att de skulle börja igen, när de
fingo veta, att länsman var ur vägen. Men ingenting hände. Det var nog
så, som länsman alltid sagt: de måste ha öppet vatten för att kunna driva
sin verksamhet.
Men det ville inte bli något omslag i väderleken. Kölden tilltog
i stället, och snart låg havet tillfruset, så långt man kunde se
från Dägerö. Isbåten behövdes inte längre efter några få turer, och
Lars-Johan, som skulle sköta den, var åter utan arbete. Dikningen hade
han fått sluta med förut. Det såg ut, som om ingenting hade framgång
för honom, och Elin klagade, att det var ett rättvist straff för att de
gift sig mot hans fars vilja. Men som lycka var, gjorde kapten Melby
upp om att sälja ett större parti ved till våren, och Lars-Johan fick
därigenom jämn förtjänst med famnhuggning, så länge den kalla tiden
varade. Dessutom ville halta Kalle gärna ha honom med sig ut i bygden, så
ofta han hade något svårare eller mera lönande arbete för sig, och på det
viset gick det bättre för honom och Elin, än de någonsin vågat hoppas.
För Inge var vintern ute i skärgården som en ny uppenbarelse. Han hade
börjat för pastorn, som avtalat var, men skulle tills vidare endast
sysselsättas med räkning, som han mest fått försumma. Varken Maja eller
pastorn ville, att han skulle ansträngas, då han så nyligen varit sjuk,
och därför hade han ledigt varannan dag för att kunna vara ute så mycket
som möjligt.
Anders hade samtidigt slutat sin skolgång och blivit ordentligt stadd som
drängpojke i Nedergården. Olle höll dock inte så noga på tjänsten, då det
inte var så värst mycket att göra. Gossarna fingo mest sköta sig själva,
sedan de först hjälpts åt med de nödiga sysslorna -- skotta snö, bära
ved och vatten och dylikt. De hade var sin ko att ge foder åt, och bägge
tillsammans skulle de borsta och rykta gamla Pålle -- Majsa hade Olle
själv på sin lott -- och spänna för honom, när han skulle ut någon gång.
Ibland fingo de själva kuska i väg åt skogen efter ett mått ved eller
till herrgården i något ärende.
De hade alltså fullt upp med tid för sina lekar. Det var en präktig
kälkbacke från Uppgården genom bygatan ned till sjön. När den var väl
uppåkt, kunde man susa åstad ut på isen halvvägs till Långgarn. De hade
visst bara en vedkälke med stakar, men den gav gott plats för två, Inge
på kälken och Anders, som styrde, bak på medarna. Och så dugde den så bra
för den nya tillställning, som halta Kalle satt upp enkom för gossarna.
Gubben Gobort hade på hösten hittat en prickstång, som låg och drev. Den
fick Kalle tag i, och så snart det frös på, fick han ned en påle i den
grunda Prästmaren och gjorde i ordning den yppersta slängkälke.
Vid tillfälligt inträffande töväder prövade gossarna varandra i
snöbollskrig. Men Inge var lika flink med snöboll som med sten, och det
var ingen möjlighet för Anders att mäta sig med honom.
»Om vi två skulle mana ut Uppgårds-drängarna i stället», föreslog Anders.
»Di ä’ tre stycken, men vi reder oss nog, om jag gör bollar och du
kastar.»
Drängarna skrattade försmädligt åt förslaget men märkte snart, att de
kommo till korta. De nådde inte fram med sina bollar, medan Inge visade
sig träffsäker snart sagt på hur långt håll som helst.
Kapten Melby for förbi på vintervägen över isen.
»Det ä’ som jag alltid sagt», förklarade han för pastorn, som var med.
»Ett mindre fartyg med långskjutande kanoner klarar sej galant mot en
överlägsen fiende, som har gammalmodig bestyckning. Så länge hon ä’
manöverduglig, förstås.»
På julaftonen hängde två par nya skridskor på grindstolparna vid
Nedergården, ett på var stolpe. Det var Inge och Anders, som skulle ha
dem, stod det att läsa på lapparna, som följde med. Ingen visste, hur
de kommit dit, men det kunde inte vara någon annan än kapten Melby, som
varit framme, menade Maja. Gossarna visste inte, om de skulle tacka honom
för gåvan, så konstig som han kunde vara ibland.
En dag mötte de honom, när de voro på väg till ett ställe på isen, där
snön blåst bort.
»Vad ska’ ni ta er för?» frågade han. »Jaså, jag ser. Förhärdade
olycksfåglar! Vem ä’ det, som varit så enfaldig och skaffat er skridskor?
Nu går ni bara och dränker er i någon vak.»
När gossarna kommo hem, berättade de, vad han sagt.
»Så inte ä’ det kapten, som gett oss skridskorna, det kan man begripa»,
anmärkte Inge förnumstigt.
»Jo, nu vet jag det säkert», sade Maja, »men trösta er, barn, om ni låter
honom märka, att vi tror det.»
Så länge det ännu inte var så mycket snö, var det gossarnas största
glädje att vandra omkring över åkrar och ängar och in i storskogen för
att söka upp spår efter olika djur, som de snart lärde sig känna igen.
Rävens snörräta gång utefter bottnen av ett djupt dike, tvärs över ett
fält eller längs brynet av en skogsdunge var lätt att följa, och harens
tokroliga avsprång förde dem sällan vilse. Det var som en lyckad jakt,
om de kunde skrämma upp Jösse, där han satt och sov vid en buske, och
när de en gång kommo på själva Mickel, som låg hoprullad som ett nystan
på en sten, var det en bragd, som måste noga berättas för Maja och Olle.
Utterns strövtåg från stränderna långa sträckor inåt landet, ekorrens och
mårdens tillfälliga besök på marken, skogsråttans prydliga sticksöm, som
förlorade sig i lustiga snötunnlar, allt lärde de sig småningom att tyda.
Det märkvärdigaste var dock, när de en blidvädersdag fingo syn på några
spår, som de aldrig sett maken till förut.
»Inge trodde det var efter en björn», sa’ Anders, när de sedan talade om
det. »Men inte har han sett några björnar inte. Det var så konstiga spår
med märken av två långa klor framtill. Men det var efter ett grävsvin.»
»Prat, pojke», sa’ Maja. »Di ligger och sover om vintern.»
»Men missionärn sa’, att det var grävsvin.»
»Du ska’ inte kalla honom så mer, nu när han slutat med brännvinsresorna.»
»Ja, men han sa’ det», försäkrade Anders, och Inge bestyrkte saken.
Gubben Gobort hade gått förbi, när de synade spåren. Det var ovanligt,
sa’ han, men när det var milt i luften, brukade grävsvinen ibland titta
ut och se sig omkring. Och deras spår voro mycket lika björnens, sa’ han.
»Aldrig har han sett några björnar han heller», envisades Anders.
Fram på vintern tog Olle sig för att lära gossarna skjuta. Maja var inte
riktigt med om det, men Olle sa’, att pojkar skulle tidigt vänja sig
vid bössan och öva sig, så att de aldrig höllo mynningen mot sig själva
eller mot andra människor, även om de visste, att bössan var oladdad. Då
blev det en sådan vana till sist, att man aldrig behövde vara rädd för
olyckshändelser. Någon jakt på egen hand fick det dock inte bli av under
den första tiden.
Inge hade ständigt i tankarna sitt löfte till modern att ta reda på den
man, som gjort henne olycklig, efter vad Maja låtit förstå. Ofta överlade
han med Anders, huru de skulle bära sig åt för att få fatt i honom och
överlämna honom i länsmans händer. För det var alldeles solklart, att han
hörde till tjuvarna, och överfallet på pastorn hade ingen annan än han
gjort, det var så gott som bevisat. Under vintern var det föga troligt,
att han skulle visa sig, men i alla fall gjorde gossarna gärna någon lov
åt Frönäshållet, så ofta de kunde det utan att väcka uppmärksamhet. Men
ingenting spordes, som kunde tyda på, att någon främmande höll till i
trakten.
Mot vårsidan blev det en tids ihållande tö med regn, som tog bort
det mesta av snön på de ännu körbara fjärdarna. När sedan kölden kom
tillbaka, hade den med sig en glanskis, vars make inte funnits på flera
år. Gossarna gjorde långa färder på skridsko, först på de närmaste
vikarna kring holmar och skär och slutligen runt hela Dägerö-landet.
En dag märkte de ett ensamt skridskospår, som började vid en liten
kobbe ett gott stycke från land och sedan fortsatte ut mot den yttre
skärgården. När de dagen därpå foro fram samma led, träffade de på
bakspåret. Det kom från ett annat håll och förenade sig vid kobben med
det första spåret, så att båda gingo i ett med varandra. Första gången
hade de inte sett efter så noga, men nu stannade de och betraktade spåren
närmare. De voro mycket ojämna. Det ena skäret var längre och säkrare än
det andra, som dessutom gick mera på tvären, som om den åkande haft något
fel på ena benet.
»Kan det vara halta Kalle?» undrade Inge. »Det ä’ närmast till deras
stuga.»
»Det ä’ inte stort längre till Frönäs», anmärkte Anders. »Och
Vedbacka-Janne ä’ sned och vind, så det förslår.»
»Han har gått från land och satt på sej skridskorna här --»
»För att inte hans spår skulle synas, ja.»
»Anders du, det ä’ bestämt han.»
»Vem? Tjyven?»
Inge nickade.
»Och han har varit ute i någon avsikt, det är säkert. Kom, så åker vi en
bit, medan vi tänker efter, vad vi ska’ göra.»
De fortsatte sin färd till en snöfri bergudde i Sunnansundsviken. Där
snörde de av sig skridskorna och gingo sedan rätt ut över isen, tills de
åter träffade på skridskospåren. De undveko alla snöfläckar och höllo sig
försiktigt på något avstånd från spåren, så att ingen skulle kunna märka,
att de följt efter dem.
Det var en lång väg de hade att vandra, förbi den ena holmen efter den
andra. Ibland såg det ut att bära rätt till havs, men så fingo de åter
vika av inåt skären igen.
Slutligen kommo de ut på den sista stora fjärden. Den stod genom ett
brett gatt i förbindelse med havet och skildes i övrigt därifrån genom en
enda, långsträckt ö, som kallades Örnhuvud.
Egentligen hade namnet ingenting med »örn» att skaffa, hade pastorn
sagt, utan det borde heta Örhuvud, eftersom marken huvudsakligen bestod
av sand- eller stenör. Det fanns dock rik växtlighet på sina ställen,
och man påstod, att fisket var utmärkt. Ön var sällan besökt, och
ingen visste rätt, vem som rådde om den. Både från Dägerö och närmaste
grannsocken hade man kommit med anspråk, men ännu var ingenting avgjort.
Rakt ut mot denna ö ledde skridskospåren och gingo nu alltjämt i samma
riktning. Gossarna följde dem endast ett kortare stycke och togo så en
annan väg. Det var redan långt lidet, och de måste tänka på att komma
hem, innan det blev mörkt. Efter en stund satte de på sig skridskorna och
styrde kosan tillbaka på andra sidan om Dägerö-landet.
Följande dag måste Inge till pastorn och sköta sin läsning, och på natten
blev det en storm med snöglopp, som bröt upp havsisen och gjorde de yttre
fjärdarna osäkra. Det var ingen möjlighet att komma till Örnhuvud för en
lång tid bortåt.
Och så kom vårbrytningen riktigt på allvar. Dag för dag signalerades från
Goborts utkik om öppet vatten på allt närmare håll, och kapten Melby
svarade på samma sätt från Dägervikssidan. Flyttande sjöfågel, som först
fått hålla till i så kallade brunnar här och där på isen, behövde inte
längre trängas om utrymmet. Skara följde efter skara. Somliga, såsom de
vackra kniporna, kommo endast på genomfärd till nordligare trakter, andra
åter för att stanna över sommaren. Talrikast voro alfåglarna, och där de
samlat sig i någon fjärd, fyllde de hela luften med sin klingande sång.
Nu var också rätta tiden att ligga ute med vättar. Halta Kalle klagade
över att han ensam fick sköta signaleringen, för det var ingen ordning
med gubben Gobort. Till och med Olle slog sig lös en kväll och tog
gossarna med sig. Det var bistert kallt i skåren under natten, men Olle
svepte in dem i tjocka fällar, och de dåsade till gång på gång trots alla
försök att hålla sig vakna. Så snart det första skottet knallat, var det
dock förbi med sömnsjukan, och när de fram på dagen rodde hem med elva
al-par som byte, viskade Inge till Anders:
»Det här var ändå det roligaste på hela vintern.»
[Illustration]
13. Misstänkta flyktingar.
Gamle Gobort for en dag tidigt ut på fågelskytte men kom tillbaka efter
några timmar utan att ha fått ett liv.
»Vad går åt dej, som kommer hem med båten tom?» skrek halta Kalle i örat
på honom.
»Du behöver inte skrika, har jag sagt. -- Det ä’ den där ålänska
skepparn. Jag fick se honom, när jag skulle i land på södra Äggskär. Låg
på kryss en mil bortom Örnhuvud. Tycks ämna sej in.»
»Nu, medan det ännu ligger is kvar i farlederna?»
»Ser så ut. -- Jag tänker vi får varsko kapten Melby. Det står inte rätt
till.»
»Ä’ du från vettet? Varför ska’ en lägga sej i andras angelägenheter?
Det har en ingen tack för. Låt dem sköta sej, bäst di gitter. Om vi
skulle tala om, vad vi visste, vad hade då länsman att göra för alla de
grova pengar, han bär opp i lön?»
»Jag tror ändå, jag får ge signal», mumlade Gobort för sig själv, medan
han rustade till med flaggorna. »Fartyg i sikte, hm, fast inte synligt
härifrån precis. -- Jag vet inte om vi gör rätt, som håller tyst med vad
vi har reda på.»
Halta Kalle iddes inte svara, och gubben fick signalera, som han ville.
Pastor Hemming var på Dägervik, när budskapet kom. »Slättoppad skonare,
troligen ålänning, en mil utanför Örnhuvud» -- det såg mer än misstänkt
ut, tyckte både han och kapten Melby. Vad hade den åt det hållet att
göra, där det var så svårt att leta sig väg mellan de många grunden? Och
vid denna årstid se’n, då den inre segelleden ännu var stängd.
Kaptenen skickade efter rättarn och började ladda sina pistoler.
»Vi måste ut och se efter, vad di tar sej för», förklarade han och räckte
pastorn en pistol.
»Ge mej en oladdad. Den gör samma tjänst.»
»Håken heller! Men låt gå -- duger alltid att dänga folk i skallen med.»
Rättarn kom in.
»Där har vi Österman. Du kan ta några styva karlar med dej och sätta
gamla låringsbåten i sjön. Vi ska’ ut och slåss mot sjörövare. Se till,
att var och en har lodbössa med. Fattas det för någon, så finns det här.
Och krut och flintor och -- vad di behöver.»
Rättarn såg bekymrad ut.
»Stora skeppsbåten? Den rinner som ett såll.»
»Gör ingenting.» För kaptenen funnos inga omöjligheter. »Ta med ett par
ämbar, så får några ösa, medan di andra ror.»
Båten var dock inte så otät, som det troddes. Värre var att arbeta sig
fram igenom issörjan, som drivit ihop och packat sig i viken. Men även
det gick, och med sex man vid årorna och kaptenen till rors bar det av
mellan klippholmarna ut mot gattet, där de väntade, att det misstänkta
fartyget skulle visa sig.
»Sannerligen, där ligger hon för styrbords halsar, strax hitom
fyrafotsgrundet -- ålänsk rigg, ja.»
Kaptenen lämnade roret åt pastorn och fick upp en kikare.
Även på galeasen tycktes de ha märkt den mötande båten. De gingo upp
i vind och lågo bi en stund. En liten gigg sattes ut och rodde från
fartyget. Därefter fyllde sig åter seglen. Galeasen föll av och länsade
undan för god vind.
Kaptenen hade rest sig upp och stod med kikarn för ögat.
»Han sköter sej bra, den där ålänningen, det kan inte nekas. Känner
farvattnet som en lots. Men var har jag jollen? Aj, aj! -- stuva undan
bössorna, gossar, och lägg presenningen över. Det ä’ bara två man, som
kommer.»
Den lilla båten hade möda att bärga sig i de stora havssjöarna.
»Raska på, så vi inte kommer för sent», kommenderade kaptenen.
Karlarna togo i av alla krafter, och båtarna voro snart inpå varandra.
Kaptenen vände och sackade långsamt akteröver. De båda männen halades
ombord, och jollen togs på släp.
Galeasen hade emellertid åter ändrat kurs och styrde nu för halv vind
inåt den norra skärgården. De fingo sedan veta, att den varit jagad av
en rysk örlogsbrigg, som ännu syntes ute till havs men inte vågade sig
längre in på det okända farvattnet.
Främlingarna voro dock högst oroliga och kunde knappt tro, att de voro
i säkerhet. Den ene av dem hade ett förnämt utseende och var klädd i
dyrbart pälsverk. Han vände sig genast till kaptenen och erbjöd honom på
franska en stor summa, om han genast landsatte dem på fastlandet.
»Håll dej till något civiliserat tungomål, om du vill jag ska’
begripa’t», brummade kaptenen, som inte kände andra språk än spanska och
engelska.
Pastorn försökte med tyska, som främlingen tycktes förstå, fast han i sin
förvirring fortfor att svara på franska.
Han var, sade han, en polsk furste, som av ryska regeringen förvisats
till Sibirien. Men innan domen kunde sättas i verket, lyckades han fly
till Finland. Där hade han fått tag i den ålänska skepparen, som efter
mycket ackorderande åtagit sig att föra dem över till Gottland.
»Ça, c’est l’île de Gothland, n’est-ce pas?» undrade han och pekade på
Dägerölandet.
Han frågade, om det var långt till Köpenhamn, som han föreställde sig var
huvudstad i Sverige. Där hade han många vänner och var nära bekant med
själva kungen.
Furstens följeslagare hade lidit mycket av den besvärliga färden. Så
snart han kom ombord i storbåten, sjönk han ihop och satt länge med
händerna för ansiktet. Slutligen tycktes han hämta sig och såg sig
frånvarande omkring. Han var en äldre man av utpräglat österlänsk typ,
med djupt liggande ögon och något gråsprängt skägg.
»Ein Jude?» sade pastorn och såg frågande åt det håll, där han satt.
»Certainement», svarade fursten. »Men han är en utomordentlig man, listig
och förslagen. Jag har honom helt och hållet att tacka för, att jag
kommit välbehållen undan. -- Hans namn? Lewinsky. Han tjänstgör som min
tolk, men han är min vän.»
Fursten lade högtidligt handen på hjärtat och tillade:
»Han kan alla språk, même le suédois.»
Med kunskapen i svenska var dock illa beställt. Kapten Melby gjorde
upprepade försök att få ett samtal i gång, men ingendera kunde förstå,
vad den andre menade. De gjorde de mest löjliga misstag. När kaptenen
ville höra sig närmare för om fursten, trodde tolken, att det var fråga
om frukost och såg bekymmersamt på klockan.
»Det ä’ som att tala spanska med en brasiliansk nigger», förklarade
kaptenen och skrattade, så att tårarna kommo fram.
Den misskände tolken iakttog en orubblig värdighet och anmärkte endast,
att »svensk språk vara micke svår att språka, micke lätt att ferstå»,
vilket åter framkallade ett bullersamt utbrott från kaptenen.
Det var överenskommet, att främlingarna skulle stanna över natten på
Dägervik, då det redan var skumt, innan de hunno land. Dagen därpå
skulle de fortsätta sin resa, först till Norrudden och sedan med isbåten
över fjärden. Kaptenen signalerade till Valsjökvarn, att skjuts skulle
stå tillreds på bestämd tid och förbudssedel skickas till närmaste
gästgivaregårdar.
Men furstens ängslan för den ryska örlogsmannen tilltog allt mer, och
pastorns föreställningar hade ingen verkan. Det var lika lätt för _deras_
båtar att komma i land som för kaptenens, menade fursten. Och vad frågade
ryssarna efter, att det var svenskt område! För att få honom i sitt våld
voro de i stånd till vad som helst. Bäst att ge sig därifrån så fort som
möjligt.
Tolken var den enda, som hade något inflytande på honom. Han tog honom
avsides och talade länge och allvarligt. Så fick han ögonen på en karta,
som låg framme. Han utpekade Dägerön och farlederna däromkring. Man
kunde gissa sig till, vad han sade, det var alldeles nödtvunget att
avbida dagsljuset, innan man gav sig ut på den farliga färden till
fastlandet.
Kaptenen gav noga akt på vad de gjorde.
»Titta på den där gynnarn», sade han högt. »Han tycks vara riktigt
hemmastadd på våra kartor. Om han inte ä’ en bland tjyvarna, vill jag
vara riggad som en rospigg.»
Tolken syntes uppfatta detta såsom en artighet och bugade sig djupt.
Emellertid hade en riklig måltid blivit framsatt. Fursten hade någorlunda
hunnit lugna sig, och när han märkte, att han kunde samtala med Isabel
och Märta på franska, försäkrade han, att sådant sällskap fullt uppvägde
de faror, han utsatte sig för genom att dröja. Och följande morgon var
det med verklig bedrövelse, som han såg den stund närma sig, då han
måste skiljas från sina älskvärda värdinnor. Han bedyrade vid Jagellos
krona, att han helst velat tillbringa återstoden av sitt liv på denna ö
-- han kallade den visserligen för Gottland, men man förstod i alla fall
meningen -- om icke heliga plikter fordrat hans närvaro på annat håll.
Strax före avresan vände sig tolken med avmätt hövlighet till pastorn,
som även stannat kvar, och anhöll på sitt brutna språk om ett samtal i
enrum med honom.
»Ta honom in i styrhytten och häll i honom en stark grogg, så han får
lite gladare uppsyn», föreslog kaptenen, som tyckte, att han kunde säga
vad som helst utan fara för att någon av främlingarna skulle begripa det.
Pastorn visade vägen. De gingo uppför en trappa och genom en glasdörr ut
på taket till den flygelbyggnad, där kaptenens egendomliga styrhytt var
uppförd. Tolken såg sig med någon förvåning omkring i det på sjömansvis
utstyrda rummet. Efter en knapphändig inbjudan av pastorn slog han sig
ned i en koj och började i viskande ton men på renaste svenska:
»Mitt namn ä’ egentligen inte Lewinsky utan --»
Han tystnade och försjönk i tankar.
Pastorn betraktade honom uppmärksamt men vårdade sig inte att svara.
Han hade börjat tycka, att både fursten och hans tolk sågo skäligen
misstänkta ut, och kom på sig med en önskan, att han haft länsman
Videstam till hands för att reda ut saken.
Plötsligt såg tolken upp och mötte pastorns forskande blick.
»Mitt namn», upprepade han, »ä’ inte Lewinsky utan Meyer Levysohn.»
Pastorn fattade honom i båda axlarna och vände honom mot dagern.
»Var försiktig, Gustav, så jag inte tappar skägget. Jag hade så när gjort
det i går, då du tog mej utan krus och lyfte mej över i er båt.»
»Men Sten, ä’ det verkligen du?»
»Jag måste väl visa dej en gång, att du inte skulle kunna känna igen mej,
om jag inte ville.»