redogjorde för deras förhållanden. Hastigt sprang han upp, och det lät
som en svordom på något utländskt mål. Inge undrade, vad han sagt, som
kunde reta honom, men mannen var strax lugn igen.
»Jag skulle möta en person här», sade han. »Det tycks som han tagit miste
på dag. Nu har jag ännu mera skäl att söka upp honom.»
Han teg en stund.
»Hälsa din mor, att jag just satt själv och funderade på att gå till
länsman, när du kom. Det var mest för hennes skull som jag inte gjort det
förut.»
Inge såg på honom med förvåning. Det hade han inte trott honom om.
»Vill du ta mej i hand, Inge? -- Lova mej att alltid vara snäll och öm
mot mor. -- Och jag lovar dej, att länsman inte ska’ behöva vänta länge
på mej. Så nu har du uppfyllt ditt löfte. Men jag måste först träffa den
hedersmannen, som skulle vara här som i dag. Jag tror inte, han blir så
synnerligen glad, när vi råkas.»
Han såg på sin klocka och gick ned i båten.
»Bössan», skrek Inge. »Det ä’ Olles bössa.»
»Jag förstår. Han ska’ få henne ordentligt. Det ä’ bättre, jag har hand
om henne.»
Därmed gled han bort och var snart försvunnen i dunklet.
»Han brydde sej inte om mej ett dugg», tyckte Anders. »Han bara talade
med dej.»
»Men han lofte så säkert att gå till länsman», jublade Inge.
»Om han håller’t också», kom det misstroget från Anders.
Gossarnas första göra, sedan de blivit ensamma, var att flytta båten till
den plats, där främlingen haft sin liggande. De hade mera utrymme där,
och det var lättare att få fäste för fånglinan, ifall vattnet hastigt
skulle stiga.
Sedan de därpå ätit ett välbehövligt mål, blev det fråga om, vad de
skulle ta sig till. En ovanlig tur hade de haft, det var då visst, som
så snart fått sitt egentliga ärende uträttat. De hade ju också så gott
som sovit sig till sin framgång. Men ännu hade de god tid på sig. Det
kunde vara lustigt att se sig omkring på ön, efter de en gång voro där.
Så kunde de kanske också få tag på den besynnerliga ap’tekarn och se, vad
han hade för sig därute. Det var nog honom främlingen stämt möte med, och
som han kallade för hedersman. Jo, det var en vacker hedersman, men inte
var han farlig att råka ut för, tyckte de.
Sagt och gjort. De stuvade undan sin matsäck på ett torrt ställe och
började sin vandring, för båtledes var det ingen utsikt att komma längre.
Klippväggarna skilde sig allt mera från varandra, och den väldiga rämnan
övergick till en öppen djup och trång hålväg, vars botten var betäckt
med söndersplittrade stenblock och överväxt med träd och buskar. Här och
där fanns det ännu smärre gölar med vatten, som kommit dit vid stark
uppsjö eller samlat sig under regntider. Det var ytterst svårt att ta sig
fram, men någon mera bekväm väg syntes inte till, och att komma uppför
de lodräta bergväggarna var en omöjlighet. Flera gånger måste de sätta
sig ned och vila och voro färdiga att vända om. Men så skulle de försöka
en bit till. Närmare och närmare hördes dånet av dyningen från öns
yttersida. Det måste väl någon gång ta slut, tröstade de sig, och någon
svårighet skall man väl ha. Men tydligt var, att rämnan gick tvärs över
hela Örnhuvud.
Äntligen voro de framme. Hålvägen stupade ned i en smal vik, och
därbortom sågo de en skymt av havet. En solbelyst sandstrand, jämn som
ett golv, sluttade sakta ned mot vattnet.
Utan att länge betänka sig, slängde gossarna av sig kläderna och kastade
sig i. På ena sidan av viken låg en rätt hög, långsträckt klippa tätt
utmed bergväggen. De summo dit för att soltorka. Det var inte lätt att
komma upp, men det gick, och de hade en härlig plats att ligga på med vid
utsikt över det öppna havet.
»Därborta seglar bestämt ålänningen», sa’ Anders, »ett par mil till
sjöss, kan jag tycka. Men det ä’ ingen vind just, så nog dröjer det,
innan han krånglar sej in.»
När de skulle därifrån, kom Inge att titta ned bakom klippan.
»Nej, vad ä’ det?»
Anders lade sig framstupa och såg efter.
»Ett litet hus! Ser ut som en däckshytt. Men hur har det kommit dit? Inte
kan det ha spolats rätt över klippan av sjöarna.»
De sprungo ned efter sina kläder och skyndade tillbaka för att närmare
undersöka, vad det kunde vara.
»Vi har då riktigt tur i dag, eller hur, Anders?»
»Säj ingenting, förrän vi ä’ väl hemma igen.»
Längst inne på den trånga platsen bakom klippan låg en liten underlig
koja med platt tak och små fönster. Den var närmast lik en kajuta på en
mindre båt och hade förmodligen tillhört en sådan. Dörren var endast
tillskjuten, och nyckeln satt i. Men gossarna ville inte gå in utan
nöjde sig med att kika genom fönstergluggarna.
Ingen människa fanns därinne. Bohaget var det torftigaste. En gammal
dörr, som vilade på ett par otympliga bockar, tjänade som bord och några
tomlårar som stolar. I en vrå låg en dyna med kuddar, och en trasig
skinnfäll var upphängd framför ett av fönsterna. Golvet var nytt, märkte
de, och väggarna hade flerstädes blivit lagade. Det var tydligt, att
kojan begagnades.
»Jag tror, vi går härifrån», sade Inge. »Tjyvarna kan komma när som
helst.»
Men det var för sent.
När de vände sig om, fingo de se Vedbacka Jansson svettig och upphetsad
smyga sig fram utmed berget. Det blev en kapplöpning om vem som först
skulle hinna fram till öppningen mellan klippan och bergväggen, men han
var dem för kvick.
»Sakramentskade ormyngel, vad går ni här och lurar efter? Får man aldrig
vara i fred för era fördömda rävögon? Jag ska’ ge er för att snoka, jag.
He, he -- var inte rädda för mej, snälla gossar. Det ä’ bara mitt sätt --
menar ingenting ont -- he, he. Ni har fått rätt på farbror Janssons lilla
lusthus, ser jag -- blåst i sjön från något fartyg. Stig in, mina små
grisar, ska’ vi språkas vid.»
»Han tänker stänga in oss», viskade Anders. »Gå inte.»
Gossarna drogo sig undan än åt ena sidan, än åt den andra, och han följde
alltjämt efter. Det var klart, att han till sist skulle få dem fast.
Inge gjorde ett försök att komma upp på klippan, där de nyss legat, för
att i nödfall ge sig i sjön. Men det var för brant. Han halkade och föll
tillbaka.
»Sakta, varligt, mina kultingar! Vad tjänar det till att bråka?»
Och han bredde ut sina oformligt långa armar och kom allt närmare med det
vederstyggliga ansiktet skinande av lömsk vänlighet.
Då fick Anders se, att de möjligen kunde komma undan utefter en springa i
berget. Den sträckte sig visserligen inte så långt, men där den slutade,
låg en tall kullvräkt av stormen och bildade som en spång över till en
klippa av betydligt omfång. Vore de en gång där, skulle de nog finna
någon utväg.
»Här ska’ vi opp», ropade han till Inge, som inte var sen att följa.
Till deras förvåning kom Vedbackarn genast efter, pustande och svärjande
över den besvärliga vägen. När de kommit över till klippan, hörde de
ett belåtet »he, he», och han stannade för att hämta andan. I detsamma
förstodo de, att de gått ordentligt i fällan. Det fanns ingen undflykt.
Klippan var på alla sidor stupande brant och så hög, att de måste slå sig
fördärvade, om de försökte hoppa ned. Enda möjligheten att komma därifrån
var att gå tillbaka över tallstammen, och där stod redan Vedbackarn och
prövade med foten, om den höll. Skulle han våga sig ut? Ja, bevars.
Spången var säker -- nu var han ute -- han var halvvägs -- han var så
gott som över.
Gossarna hade ställt sig längst bort på klippan och höllo varandra hårt i
hand. De visste av Vedbackarns min, att han skulle störta ned dem ifrån
klippan för att lättast bli av med dem -- det var inte annat att vänta.
Men vad kunde det där vara? Inge såg någonting konstigt, som hängde ned
under tallstammen. Sannerligen var det inte en getingbila, så stor som
ett människohuvud. Inge brukade jämt ha några valda stenar i fickan för
att ha dem till hands, ifall han behövde visa sin skicklighet.
»Släpp mej, Anders!»
Och utan att tänka på, vad följden kunde bli, lät han en sten susa åstad.
Ännu en -- och åter en. Allesamman träffade. En getingsvärm stod ut som
en kvast ur det söndertrasade boet och slog ned på den arme Vedbackarn.
Han fäktade en stund förtvivlat med armarna i luften. Så vacklade han
till och for med ett hemskt vrål ned från den farliga spången. Ett
jämmerligt stönande hördes några ögonblick, och sedan var det tyst.
»Han har slagit ihjäl sej», ropade Inge förskräckt. »Vad ska’ vi göra?»
De kunde på en lång stund ingenting företaga för de uppretade getingarnas
skull. Inge kände förebråelser över att han varit vållande till olyckan.
Men Anders tyckte, att Vedbackarn inte förtjänt bättre.
»Skulle du hellre vilja, att vi låge därnere?» frågade han. »Och där vore
vi nu vid det här laget, om du inte måttat rätt.»
Så fort de tyckte, getingarna lugnat sig något, gingo de försiktigt
tillbaka över spången och skyndade sig ned för att se efter, hur det var
med Vedbackarn. Han var utan sans, men ett sakta kvidande visade, att han
ännu var vid liv. Ett yvigt ensnår hade mildrat fallets häftighet och
befriat honom från de förföljande getingarna, men på samma gång hade han
blivit illa tilltygad av riset i ansiktet.
De hade inte krafter att få honom ut ur snåret men skuro undan med sina
knivar, så gott de kunde, så han kom att ligga bättre. Det var hiskligt,
så han såg ut. Inte kunde de lämna honom ensam i det tillståndet. Det
var nödvändigt, att en av dem blev kvar för att se om honom, medan den
andre for efter hjälp. De drogo stack om vem det skulle bli. Den som fick
det kortaste strået, skulle stanna, och det blev Inge, som rättvist var,
tyckte han själv.
»Jag går samma väg, som Vedbackarn kom», ropade Anders och gav sig genast
åstad. »Den ser ut att vara riktigt bra. I morgon ä’ jag nog tillbaka här
igen.»
Inge skulle nu vara ensam med den nästan halvdöde mannen under minst ett
dygn. Så länge det var dager, gick det väl an, men han tänkte på natten
-- hur skulle det då gå? Och vad skulle han hitta på för att lindra hans
plågor? Han gick till kojan efter en kudde, som han med möda lyckades
få in under huvudet på honom. Om han på något sätt kunde få vatten att
badda på det av getingstyng och skråmor uppsvällda ansiktet! Han skar
ett stort stycke av sin skjorta -- det var ingen ann’ råd -- och blötte
på titt och ofta. Hade han bara haft matsäckskorgen där, så kunde han
fylla en butelj med vatten och behövde inte gå till viken för var gång
han skulle byta om. Allt emellanåt jämrade sig den eländige och mumlade
fram svordomar och förbannelser, så det var ohyggligt att höra. Tänk om
han skulle dö, innan Anders hann tillbaka med hjälp ...
Men vad i all världen! -- där kom ju Anders springande, som om det gällde
livet.
»Inge, Inge -- vår båt ä’ borta -- och Vedbackarns ligger där i stället
-- fastläst med kedja om en stor sten -- så en kan inte få den loss.»
[Illustration]
16. Länsman griper in.
Tidigt en morgon kom gubben Melby åkande till prästgården med sin dotter
Märta för att tala om, att Isabel väntades hem om en vecka. Märta hade
fått brev kvällen förut, och kapten Melby måste så fort som möjligt
meddela den stora nyheten.
»Nu ä’ hon säkert här med nästa ångbåtslägenhet, för fadern ska’ äntligen
resa. Han har dröjt sig kvar, skriver hon, dag efter dag, fast hans
affärer längesedan ä’ ordnade.»
Och så började han orda om den själviske fadern, som hade så svårt att
skilja sig från sitt barn, när han dock borde begripa, att hon behövdes
bra mycket bättre på Dägervik.
Hastigt öppnades dörren, och Nedergårds Maja kom in med andan i halsen.
»Gossarna har drunknat -- Inge och Anders. Gobort har fått tag på deras
båt, som låg och högg på ett grund utanför Kuggholmen. Och årorna var
borta, sa’ han.»
Nu först kom hon sig för med att hälsa.
»Olle kommer snart efter med båt», fortsatte hon. »Det ä’ ett elände med
modern. Hon blir från förståndet, om någonting hänt pojken.»
Och Maja tog till att gråta.
»Se så, det ä’ väl inte så farligt», tröstade kaptenen. »Di slarvstakarna
har varit oppe på en holme och låtit båten gå ifrån sej. Och årorna --
ja, vi ska’ ut och leta, alle man.»
I detsamma for ett hopvikt papper in genom det halvöppna fönstret.
Kaptenen sprang fram för att se efter, vem som kastat in det, men ingen
syntes till.
»Vad ä’ det för konster! Flyger det brev i luften?»
Pastorn öppnade skrivelsen, som endast innehöll följande ord:
_Sök i höga berget på Örnhuvud._
»Det ä’ halta Kalles kråkfötter, tycker jag», sade kaptenen. »Jag har en
gång fått en nidvisa på det där sättet.»
Pastorn påminde sig, att länsman Videstam en gång pekat ut den stora ön
på kartan såsom ett lämpligt tillhåll för tjuvarna.
»Hade vi bara Sten här! Aldrig har han behövts bättre.»
Märta gick fram till fadern och viskade:
»Ska’ jag trolla hit honom?»
»Om du det kan, så förlåter jag honom alla hans illfundigheter.»
Hon tog papperet och skrev dit ytterligare några ord.
»Blomqvist», ropade hon åt kusken. »Kör genast till Sunnansund och lämna
det här åt den främmande herrn. Han ä’ hemma, såg jag, när vi for förbi.
Vänta på honom, för han ska’ med tillbaka.»
»Ä’ _det_ länsman?» utropade pastorn och kaptenen på samma gång.
Märta nickade.
»Vi ha mötts ibland på vägarna. -- Han lyckades narra mej som alla andra,
när han kom med polacken, men inte hade det gått i längden.»
»En sådan --», började kaptenen -- »förhärdad», fyllde Märta i --
»lurifax», avslutade pastor Hemming.
»Jag ska’ lära den spelevinkern --»
»Far har ju nyss förlåtit honom.»
Men kaptenen gick på:
»Låta mej ränna omkring och patrullera och spionera, som om jag inte hade
viktigare att göra.»
Och så brast han ut i ett skallande skratt.
Det dröjde länge, innan skjutsen kom tillbaka.
»Ap’tekarn måste naturligtvis göra toalett», skämtade Märta.
»Jag tror, jag går mot skjutsen», sade pastorn. »Ifall det nu ä’ han --
vad jag dock tvivlar på.»
Kaptenen hade slagit sig ned och fått tag i en pipa.
»Gör det, och bered honom på vad som väntar honom.»
Det var verkligen länsman, som satt i droskan, nöjd och belåten, med
uniformsmössa på huvudet, som om han visste, att han skulle ut på
förrättning.
»Men Sten, vad ä’ det här för pojkaktigheter! Att gyckla med kapten Melby
på det här viset.»
»Var inte vred, Gustav. Något nöje måste man skaffa sej, när man annars
har så ledsamt. Du kan inte tro, hur lustigt det var att leka kurra gömma
med gubben. Och vad han haft för jämn sysselsättning sedan! Ingen tid att
gå och ha tråkigt.»
Pastorn måste dra på mun.
»Ja, nog har han haft bestyr på sista tiden, det ä’ visst och sant,
åtminstone innan du började hålla till ute bland holmarna. Men hur kunde
du skriva till mej från Malmö, när du redan var här?»
»Gör dej inte till, gosse lilla. Det måtte väl vara en smal sak att
skicka ett brev i dubbelt omslag, om det så vore till Jokohama. Ifall
man har någon där, som kan lägga det på posten igen. Fast det går lite
långsamt, förstås.»
»Jag säjer, som du brukar om mej: du ä’ rent oförbätterlig. Emellertid
har du allt en svår stund att motse, när du träffar kapten Melby.»
»Ingalunda, säger Salomo. Gubben blir så glad över att ha mej här igen.
Tror du inte, jag hört, hur han frågat efter mej i Stockholm och skrivit
brev på brev för att förmå dem att skicka mej hitut, där jag var alldeles
nödvändig. För övrigt har han haft lika roligt åt saken som jag.»
Pastorn hade satt sig upp i droskan, och de åkte fram till prästgården.
Kaptenen stod på trappan och hytte åt länsman med sitt spanska rör.
»God dag, farbror! Här ä’ jag nu, ångerfull och botfärdig.»
»Jo vackert ock. Vad har den gunstig junkern haft för sej? Det skulle jag
vilja veta.»
»Jag har hållit på med att skriva ihop en sedolärande berättelse, som
ska’ heta ’De sju kakorna’ eller ’De sjuka korna’, jag vet inte rätt, vad
som ä’ bäst.»
»Ha, ha», skrattade kaptenen. »Jo, den ä’ sej lik! Gud ske lov, jag har
dej här igen, min kära gosse. Maja har gått ner mot Olle, som kommer i
sundet.»
Länsmannen tog i hast reda på vad som inträffat. Efter någon överläggning
bestämdes, att Märta skulle åka hem med skjutsen och se till, att rättarn
fick folk med sig och med stora skeppsbåten ofördröjligen gav sig i väg
till Örnhuvud, där han skulle möta länsman och de andra, som foro i Olles
båt. Maja gick hem för att lugna Ingrid med underrättelsen om de kraftiga
åtgärder, som skulle vidtagas.
Det var visserligen ett streck i räkningen för länsman, att de så
oförberett måste göra slag i saken. Han hade tänkt lägga försåt för
tjuvarna vid deras egentliga stamhåll, som han äntligen fått reda på, men
för gossarnas skull var det nödvändigt att skynda.
När de rodde förbi Goborts stuga, höll gubben på med att sätta upp masten
i sin skötöka.
»Vart ska’ du hän?» ropade kaptenen.
»Tackar som frågar. Hälsan ä’ efterhängsen.»
»Han hör inte», skrek halta Kalle. »Jag har predikat för honom, att han
inte ska’ lägga sin näsa i vad som inte angår honom, men den envetna
gubbstuten ska’ prompt ut till Örnhuvud och leta efter gossarna. Och jag,
enfaldiga stackare, måste med, för mej kan di huttla med hur som helst.»
De hörde inte mer, för Olle och pastorn sutto vid årorna, och det gick
fort undan.
Ett stycke från Frönäs sjöbod togo de i land, och länsman gick upp till
gården. Men han kom genast tillbaka.
»Vedbackarn ä’ borta, di vet inte var. Käringen ä’ etterbefängd och
fördömer mej till helvetes eld med de värsta förbannelser. Hon tycks
kunna gamla testamentet på sina fem fingrar, men det nya frågar hon inte
stort efter. -- Kom, Olle, så går vi till sjöboden, och du, Gustav, se
till, att ingen slipper undan sjöledes.»
Det var hänglås för boden som vanligt. Länsman tog upp ur sina vida
fickor mejsel och hammare. I ett enda tag högg han bort låset och ryckte
upp dörren. En man störtade yrvaken upp från en vrå, där han hade legat.
»Nils, ä’ det du?» Olle tog häpen ett steg tillbaka.
Mannen såg forskande på länsmannen och hans galonerade mössa.
»Det var min tanke», började han, »att söka opp länsman, men jag hade ett
litet ärende till Jansson, som arrenderar gården här. Jag ville gärna
träffa honom först.»
»Båda delarna går för sej -- det ä’ väl inte så noga med ordningen. Jag
ä’ just på väg efter Jansson.»
Länsmannen steg in i sjöboden.
»Lämna oss ensamma en stund, Olle.»
Olle gick ut på bryggan och vinkade åt båten, att de skulle komma
närmare. Pastorn rodde fram.
»Allt väl, hoppas jag.»
Kaptenen klev upp och gick ett stycke förbi sjöboden -- måste titta på
karlen, som länsman knipit.
»Ser ut som en ärkebov», förklarade han.
»Det ä’ bråttom», hörde han länsman säga. »Vi får lov att skynda oss, så
att inte Vedbackarn gör barnen något förnär.»
»Får jag inte följa med?» frågade mannen och tog fram en pistol, som han
lämnade åt länsmannen. »Skjut mej, om jag gör något försök att komma
undan.»
»Jag tror er, men en sådan man som jag får inte lita på någon människa.
-- Olle, jag såg, du hade mat med dej. Sätt in lite i boden och en
flaska mjölk, om du har. Och här har du din bössa.»
Olle tog emot den.
»Hur har Nils --»
»Det ska’ du få höra sedan. Se här» -- han tog fram några spikar. »Kryp
under sjöboden och spika fast den här lösa plankan.»
Han vände sig till främlingen.
»Jag ä’ tvungen att hålla er instängd, men det ska’ inte dröja länge. Vi
ä’ snart tillbaka med gossarna.»
Därmed tog han upp ett nytt, starkt lås ur fickan och stängde dörren.
Så snart de lagt ut, omtalade länsmannen, vad han fått höra av
främlingen. Han hade sammanträffat med gossarna på Örnhuvud och tagit
ifrån dem bössan för att lämna den åt Olle, som han kände. Det kunde
synas lite misstänkt men hade sannolikt ingenting att betyda. Han hade
utan omsvep erkänt sin skuld och var beredd att lida sitt straff. Vad det
var för en skuld, hade länsmannen inte haft tid att ta reda på.
»Jag låtsade, som jag visste det», sade han. »Det ä’ det säkraste sättet
att få fram sanningen. Någon gemenhet kan jag inte tro honom om. Annars
kunde man gissa på det där besynnerliga överfallet i prästgården förra
sommarn. Sitt namn uppgav han -- Nils Ivarsson -- Inges far, förmodar
jag.»
Olle nickade.
»Jag kände honom bra», sade han. »Aldrig kunde jag tänka, att det skulle
sluta så med honom. Visst var han fasligt vild i ungdomen, och många
dårskaper gjorde han, det ä’ visst och sant, men --»
Och så berättade han i sin tur, vad han visste om honom. Hans fader var
skeppare, och sonen hade smak för sjölivet. Men så gifte han sig med
Ingrid och skulle överta Frönäset. Det var då han kom att vara för mycket
tillsammans med Vedbacka Jansson, som var lite släkt med Ingrid. Janne
var lustig och glad den tiden, som han nog kunde vara ännu, när han satte
till. Men det var en dålig karl. Han spelade pengar från Nils och lockade
honom till äventyrligheter. Och en gång, när de hade dans i Uppgården,
retade han upp honom mot Edvin Hedfors, bror till lumpsamlarn -- han
drunknade en tid därefter. Det var en stor och grov karl som brodern och
ett riktigt vilddjur att slåss. Han hade förut friat till Ingrid och kom
att säga något elakt om henne. Men Nils gav honom så, att han måste bäras
från logen. Samma natt försvann Nils, och ingen mer än Vedbackarn hade
nå’nsin fått höra något ifrån honom.
Länsmannen skrev upp eftersom Olle berättade och gjorde ytterligare
frågor.
»Jaha, det stämmer», sade han och såg efter i sin anteckningsbok. »Bara
jag nu hade Vedbackarn fast.»
»Seglare akterut», varskodde kaptenen.
Det var Goborts båt, som kom. Han hade kryssat sig upp den första biten
men hade nu gott sträck och skulle snart hinna upp dem. När de voro
långsides, ropade halta Kalle:
»Gubben undrar, om inte länsman och kapten, som inte gör någon nytta,
ville sätta sej i hans båt, så blir det lättare att ro för di andra.»
»Hut, Kalle, tror du inte jag kan ro», röt kaptenen och ville ta årorna
från pastorn.
Men länsman tyckte, de gärna kunde ta emot anbudet; dess förr skulle de
hinna fram.
»Och du, Olle», sade han, »se till, att ni håller rätt efter oss, mitt på
det höga berget.»
Gobort satt, förstås, fortfarande till rors, efter det var hans båt, men
kaptenen gav honom goda råd, hur han skulle göra.
»Stick på skot lite. -- Ta grundet om babord. -- Där kommer en körare
-- håll fullt, var det, ja.» Och så vidare, allt till Kalles stora
belåtenhet, för gubben Gobort hörde särskilt illa den dagen och kunde
inte uppfatta ett enda ord, som kaptenen sade.
När de närmade sig ön, reste sig länsman i båten.
»Kom ihåg, go’ vänner», sade han, »nu ä’ det jag, som tar befälet. Kalle,
skrik åt gubben Gobort, att han styr rätt på tallbusken där borta, som
sticker ut rakt ur berget.»
»Där finns ingen möjlighet att komma opp.»
»Gör, som jag säjer.»
Gobort tittade frågande på länsman, som med bestämd min utpekade kursen.
»Han må väl veta, vad han säjer», sade gubben saktmodigt. »Jag tänkte vi
skulle runt ön till sandviken på öster sida.»
»Kanhända jag kan visa er en ginväg, som ni inte har reda på.»
Kalle upprepade för Gobort, vad länsman sagt.
»Hå, hå. En lever för att lära», sade gubben och höll upp litet bättre.
»Inte trodde jag, det fanns ett hål här i skärgår’n, som jag inte stuckit
min näsa i.»
Litet emellanåt såg han dock misstroget på länsman, som om han undrade,
om det verkligen var hans mening.
»Låt bara gå. Fall av nu en smula -- så där, ja.»
De voro i lä under berget, och ökan gled sakta fram. Och så skilde sig
klippväggarna nertill, och rämnan blev synlig.
»Det må jag säja», sa’ kaptenen, »det ä’ som en riktig rövarkula.»
»Som det också kanske ä’», tillade länsman.
Det visade sig omöjligt för den stora ökan att komma in, utan de måste
invänta Olles båt, som närmade sig med stark fart. Kaptenen slängde upp
en dragg i den lilla tallbusken, som de styrt efter, och ökan lades tätt
under branten.
»Låt seglet stå, så Österman ser, var vi ä’.»
Olles båt kunde ledigt gå in genom öppningen, och de gingo över dit.
Någon måste dock stanna kvar i ökan, och kapten tyckte, att det kunde
Kalle göra.
»Jag ä’ lika nyfiken, som nå’nsin kapten», sa Kalle och slank behändigt
över, med knapp nöd undvikande en spark från gubben Melby.
Och så blev det Goborts lott att sitta och vakta båten, medan de övriga
fortsatte inåt.
»Hur har du kunnat få tag på den här ingången, som inte ens Gobort lagt
märke till?» frågade pastorn.
»Jag kom från andra hållet. Måste ta av mej kläderna. Fick vada och
simma rännan fram. Det brydde sej inte Gobort om. Annars har han reda på
hålvägen, tycks det.»
De stakade sig fram, tills de inte kunde komma längre, och lade båten
bredvid Vedbackarns, som Olle kände igen.
»Den karln ska’ då ha lås för allting», sade länsman, »men snart sätter
jag honom själv inom lås och bom.»
Olle hade passat på och fått litet krut till lodbössan av gubben Gobort
och några 13-nummers varghagel, som användes till kulor. Han drog kapten
Melby i rocken och räckte honom den laddade bössan.