Båda stodo orörliga och stirrade på en punkt ute i sundet. Vad var det?
Lars-Johan? Visst var det han! Ä’ karln från vettet, som ger sig till att
simma över sundet? Skulle inte kläderna och de tunga stövlarna dra ner
honom till slut?
En båt hade rott ut från motsatta stranden och närmade sig honom. Det
var Olle i Nedergården, tyckte hon. Han reste sig och gick ut i aktern
för att hjälpa upp den simmande. Båten svängde tvärsför efter strömmen,
och Olle höll ut en åra. Men Lars-Johan dök under båten och fortsatte på
andra sidan. Äntligen bottnade han och steg upp ur vattnet.
Så snart han försvunnit bland hasselbuskarna i strandsluttningen, vände
sig Elin om och gick in utan att märka Isabel, som gått undan ett stycke
och satt sig på huggkubben vid vedtraven.
Pastorn stod kvar en stund. Så drog han djupt efter andan och gick in i
stugan efter Elin. Hon stod mitt på golvet med båda händerna för ansiktet.
»Elin», bad pastorn.
Hon svarade inte.
»Elin, kan du förlåta mej?»
»Det var inte behövligt att komma hit», snyftade hon fram. »Han har
ingenting ont gjort -- -- och han ä’ lika olycklig som jag.»
Det var inte lönt att tala med henne nu. Pastorn gick ut och såg sig
kring efter Isabel, som redan gått ned i båten. Hon var blek, och det såg
ut som om hon gråtit. Han betraktade henne forskande.
»Det ä’ ingenting», sade hon ännu en gång. »Det ä’ över nu.»
Pastorn sköt ut båten och rodde hem under tystnad.
På andra stranden var Märta dem till mötes. Olle stod uppe på vägen och
höll i hästarna, och några skolbarn trängde sig omkring honom.
»Nu kommer pastor Hemming tillbaka med oss till Dägervik», föreslog Märta.
Nej, det kunde han inte.
»Jag har lite svårt för att se goda människor i ansiktet just nu», sade
han.
Han böjde sig ned mot marken och hjälpte en tordyvel, som låg på rygg,
att komma på benen igen.
»Det värsta ä’», tillade han och darrade på rösten, »det värsta ä’, att
-- -- jag känner på mej, jag skulle kunna göra det om igen.»
Han vände sig hastigt om och gick utan att ta avsked.
»Vad kan vara åt pastor Hemming?» undrade Märta.
»Jag tror, jag vet det», sade Isabel. »Han blygs över vad han gjort --
det som vilken annan som helst skulle vara stolt över.»
På kvällen kände sig Isabel mycket förbi, och det började åter värka i
skuldran. Eller hade det kanske gjort det hela tiden, fast hon inte så
noga givit akt därpå? Men hon måste likväl sitta kvar i kapten Melbys
styrhytt och höra på, vad länsmannen hade att förtälja om pastor Hemming.
De hade vuxit upp tillsammans och hållit ihop som bröder under hela sitt
liv. Och det var mest för att de skulle komma i närheten av varandra, som
länsman åtagit sig att spana efter skärgårdstjuvarna.
Gustav Hemming, berättade han, var son till den riksbekante
Gammelgårdsprästen. Han kallades så efter en egendom, som han rådde om.
Gården hade patronatsrätt, och vid inträffande ledighet passade han på
och nämnde sig själv till kyrkoherde. Så gjorde inte Gustav, när fadern
dog för en fem sex år sedan. Han kallade en fattig präst med ovanlig
begåvning och en stor barnskara, och själv blev han kapellpräst på Dägerö.
Det var en underlig gubbe, Gammelgårdsprästen. Om vardagarna gick han
klädd som en bonde med stort förskinn och luden mössa på huvudet året om.
Han var ännu starkare än Gustav, påstod folk. Åtminstone brukade han sin
styrka mera.
En gång kom han ihop sig med major Silverlod, som ansågs för Sveriges
starkaste karl. Gubben gick och körde ett timmerlass, när majorn kom
åkande.
»Ur vägen, bonde!» röt majorn.
Och när gubben inte kom fort nog undan, sprang han ur och vräkte lasset i
diket.
Det blev nu ett hårt nappatag, men till sist fick gubben Hemming
överhanden och gav majorn en grundlig avbasning med piskskaftet. Det
skulle han få, sa’ gubben, för att han for fram som en skojare på kronans
landsväg.
Majoren steg upp och tog fram en specie.
»Här har du», sa’ han, »för du ä’ den förste, som fått bukt med mej.»
»Å, kära herre», sa’ gubben. »Det ä’ alldeles för mycket pengar för så
lite stryk.»
Och därmed la’ han kull honom en gång till och jämnade räkningen.
»Det ä’ från honom, Gammelgårdsprästen, som Gustav ärvt sin styrka»,
slutade länsman, »och sitt milda sinnelag har han av modern. Hon var som
en mor för mej också -- Gud välsigne henne --, och gubbens nävar har jag
fått känna på många gånger.»
»Att han inte blivit knekt med sådana kroppskrafter», föll kapten Melby
in. »Jag menar pastor Gustav.»
»Ja, det var just meningen från början. Vi var på Karlberg båda två, men
så hände en olycka. Det var en av kadetterna, som var särdeles händig
med sabeln, och Gustav och han brukade fäkta tillsammans. En dag hade
kamraten fått in hugg efter hugg på Gustav, som var litet långsam i
vändningarna. Och Gustav blev kanske lite ivrig, eller vad det nu var
-- han drar till med en dunderprim, som ingen parad i världen kunnat
avvärja. Kamraten blev farligt sårad -- verkligen farligt, och när han
äntligen kom sig, hade Gustav förlorat hågen för militäryrket. Han for
till Uppsala och blev präst som fadern, och jag gjorde honom sällskap,
fast jag slog mej på juridiken.»
»Jag vet, var han fick såret, den där kamraten», sade Märta och pekade på
ett brett ärr, som länsman hade. »Det var på vänstra kinden.»
»Ja-a, mycket riktigt -- ungefär på samma ställe, där jag har mitt ärr.
Det ä’ också efter en sabel.»
»Och från samma tillfälle?»
»Precis. Jag satt och rakade mej med en skarpslipad sabel -- ägde ingen
rakkniv, förstås -- och en blankpolerad hjälm hade jag som spegel. Och
jag blev så förskräckt över olyckan, att jag skar mej.»
»Å skäms -- att komma med sådana historier. För resten var det nog inte
mycket att raka den tiden.»
»Nej, det var bara för att få skäggväxt, naturligtvis.»
»Tyst med ert evinnerliga gnabb», avbröt kaptenen. »Här ä’ viktiga saker
att fundera på. Det ä’ tydligt, att pastorn och flickorna alldeles
fördärvat saken för mej. Om jag haft Lars-Johan om händer, skulle ni fått
se på annat.»
»Ja-a, visst ja», skämtade Märta. »Det skulle ha varit en man med
förstånd och urskillning, som inte förivrade sej som pastorn --»
»Just det, ja. Jag får höra mej för med halta Kalle, om han fortsätter
med sina besök, och då --. Duktig karl annars den där Oppgårdspojken
men förhärdat istadig. Att simma över sundet med kläder och allt. Ville,
förstås, också visa, vad han dugde till. Det gör honom inte många efter
på den här sidan av jordklotet.»
»Om inte möjligtvis kadetten, han med ärret», viskade Märta till
länsmannen.
[Illustration]
11. »Att tjäna två herrar.»
Följande söndag var det överfullt med åhörare i Dägerö kyrka. Det hade
till och med kommit utsocknes, som ville se den starke pastorn.
När kapten Melby kom åkande med sina flickor, stod länsmannen på
kyrkbacken och såg spefullt på folket, som strömmade till.
»Jo, det ä’ en syn», ondgjordes han. »Gustav har nu varit här i flera år.
Han ä’ mild och fördragsam och på samma gång aldrig rädd för att säja
ifrån, när det behövs. Han ä’ hjälpsam och öm mot sjuka och fattiga. Han
predikar en praktisk kristendom och lever, som han lär. Ja, han har tagit
emot hugg och slag, glåpord och nedrigheter utan att ge igen, utan att
ens bli arg, som väl vore det minsta man kunde bestå sej. Och vad har
han vunnit därmed? En ljum, litet medlidsam aktning och några enfaldiga
stackares tacksamhet. Och så slår han till en gång -- i strid mot sina
principer. Vaserra, det blev annat ljud i skällan. Jag har stått här
och hört på vad di säjer. Han ä’ nu lika populär som nå’nsin lumpsamlar
Hedfors på sitt håll.»
»Det var elakt sagt», föll Märta in. »Jag förstår så väl, vad di tänker.
Di känner det som -- jag vet inte, vad jag ska’ hitta på. Minns du,
Isabel, den där sagan, jag skulle översätta häromdagen -- om mannen, som
hade en hustru av jättesläkt?»
»Och så tog hon och stoppade honom i kjolsäcken med häst och vagn»,
fortsatte länsman.
»Å, det ä’ ju en annan historia. -- Hon var tålig och undergiven, fast
mannen slog henne och plågade henne på allt sätt, när han var vid det
lynnet. Och en gång --»
»-- slog hon igen», fullföljde länsman.
»Nej -- låt mej tala till punkt. Mannen slog henne en gång med ett
järnspett, och när han slutat, tog hon spettet och rullade ihop det med
bara händerna. Han blev häpen över ett sådant kraftprov och frågade,
varför hon lät honom slå sej, då hon var så mycket starkare än han. Och
hon sa’, att hon ville hålla det löfte, hon givit, när prästen vigde dem
-- men det hade mannen inte brytt sej om att göra. Ä’ det inte en bra
saga? Och mannen blev sedan god emot henne och blygdes över, att han
förut varit så hård.»
»Och det skulle Dägerö-borna göra! Nej, di ä’ bara nyfikna. Det ä’
därför, di ä’ här.»
»Det ä’ sorgligt att ha en så dålig tanke om människor», tog Isabel till
orda. »Men jag hoppas, det inte ä’ så allvarligt menat.»
Kapten Melby ställde sig på länsmans sida.
»Den, som sett sej om i världen och har erfarenhet av livet, vet, hur
illa det står till. De flesta människor ä’ inte värda så mycket som en
rutten hamptross.»
»Kom, Isabel, så går vi. Det tjänar ingenting till att tala med dem. Di
gör sej bara till. I grund och botten tror di folk om gott -- eller hur,
lille far? Det gör alla goda människor.»
»Och dit räknas alltså jag?» frågade länsman.
»Det var inte precis det, jag ville säja.»
Utanför kyrkporten stod ett gammalt ljusgrönt, urblekt bomullsparaply
lutat mot väggen. Det kunde inte vara någon annan än gubben Gobort, som
rådde om ett sådant.
»Det var raggen! Själva missionärn här!» anmärkte kaptenen och trängde
sig in genom folkmassan, som fyllde hela vapenhuset. Han nickade åt
halta Kalle, som satt i en av de bakersta bänkarna tillsammans med
Långgarnsfar. Gobort, som hörde lite illa, stod längst framme på gången.
»Ä’ du också här?» viskade kaptenen i örat på honom. »Du, som aldrig
skulle gå i kyrkan!»
»Ja, det ä’ sant. Men jag läser bibeln hemma och psalmboken, så gott jag
förstår, fast jag inte kan med präster. Utom pastorn, för han ä’ en
regäl karl. Och nu ville jag höra, vad han har att säja om att tjäna två
herrar» -- det var texten för dagen.
»Menar du, att pastorn gör det?»
»Det sa’ jag inte. Men nog ä’ det ovanligt av ordets förkunnare att kasta
folk i sjön. Kalle tycker det var bra gjort, och kanske han har rätt. Vår
frälsare själv kastade ut folk ur templet, står det.»
Gubben trodde, att han viskade, fast det hördes över hela kyrkan.
»Kom in hit och sitt», sa’ kaptenen och bjöd honom plats i
herrgårdsbänken.
Den, som väntat att få höra något märkligt i predikoväg, blev storligen
bedragen. Pastor Hemming hade ingen begåvning såsom talare. Icke heller
var han utmärkt varken genom lärdom eller skarpsinne. Men hans flärdlösa
framställning, som ett barn kunde förstå, gjorde intryck av något
trovärdigt, något känt och genomlevat. Man hade alltid klart för sig, att
det stod en man bakom ordet, menade kapten Melby.
Som vanligt började pastorn med en kort utläggning av evangeliet och
sökte genom åskådliga bilder ur kyrkans historia visa, vart det kan leda,
när man tjänar två herrar. Man intalar sig, att man främjar gudsrikets
tillkomst, på samma gång man fikar efter egen fördel, egen makt och ära.
Det går ej i längden, sade han. Gud låter icke gäcka sig. Man slutar i
medvetet hyckleri eller i förtvivlan över sin ovärdighet.
Därefter övergick han till att påminna om en predikotext, som tidigare
varit före: om de falska profeter. Även de försökte det omöjliga -- att
tjäna två herrar. De voro sända att förkunna Herrens frid och bereda
väg för honom. Men tillika gingo de sina egna vägar, och dessa förde
ofta till strid i stället för till frid. En trogen Herrens tjänare måste
förvisso vara beredd att draga i härnad mot det onda, var och när det
sätter upp huvudet. Helig är den vrede, som vänder sig mot det brottsliga
och falska, det låga och lumpna i världen. Men ve den, som gör sin egen
sak till Guds eller i självförhävelse går för långt och låter en rättvis
vrede urarta till blind yra.
Slutligen kom tillämpningen, som verkade såsom ett slags
självbestraffning, nästan såsom en avbön inför församlingen. Utan att
nämna något namn, utan att hänsyfta på någon bestämd händelse och dock
så, att alla förstodo, vad som menades, gick han till rätta med den
otyglade häftighet, som gör sig till herre över människan och driver
henne till våldsamma vredesutbrott. Huru skulle den kunna tjäna Gud,
frågade han, som var en träl under sin lidelse? Det var två herrar,
vilkas tjänst icke kunde förenas. Och med undertryckt rörelse bad han för
sig och andra om kraft till självuppfostran och självövervinnelse och om
nåd att odelat få ägna sig åt den herres tjänst, som icke vill veta av
någon halvhet eller ljumhet.
Om pastor Hemming hittills haft föga framgång i sin verksamhet, så
var han från denna stund en erkänd storhet på Dägerö och i trakten
däromkring. Halta Kalle uttalade den allmänna meningen, där han stod på
kyrkbacken efter gudstjänstens slut och förde ordet för en skock drängar,
som annars sällan syntes till på denna plats.
»Det säjer jag och lägger det till, att maken till präst får di leta
efter», skränade han. »Visst kunde han bruka sina gåvor lite mera. Men
när han en gång gör’et, så ä’ det med besked, det fick Lars-Johan erfara.
Och se’n lägger han ut’et i körkan på ett sätt, så en nära på tycker
det var syndigt handlat. Så länge han håller på och talar, förstår sej.
För nog förtjänte Lasse, vad han fick, och mer till, det kan var och en
begripa.»
»Det hade inte Kalle vågat säja, om Lars-Johan varit i körkan», hördes en
röst ur hopen.
»Men det var just vad han var», sa’ Isak i Löten. »Jag såg’en, när han
smög sej opp på läktarn.»
Kalle såg sig oroligt om och vände talet på annat.
»Si, pastorn ä’ så okristligt mild och tålig, ska’ ni veta, gossar, så
en får ta exempel efter honom. Och han tycker inte om, att en svär och
super, så det får ni låta bli, gossar. Och fula ord och sattyg ska’ ni
lägga bort, och slagsmål och leverne, för annars blir pastorn ledsen på
oss.»
»Tänker du gå in i nykterheten, Kalle?» frågade Magnus i Torpängen. »Det
sa’ missionärn, att han skulle göra.»
»En kan inte så noga veta», sa’ Kalle och lomade i väg.
Den, som blev mest förvånad över det hastiga omslaget i Dägerö-bornas
tänkesätt, var pastorn själv. Den brist på självbehärskning, som han
visat, borde ha gjort honom omöjlig på ön, men i stället såg han sig mera
uppburen och aktad än någonsin. Och det för samma handling av plötslig,
oresonlig vrede, som han trodde alldeles kullkastat det ringa inflytande,
han förut vunnit.
Men ännu större skulle hans förvåning bli.
En kväll hörde han någon famla i mörkret efter låsvredet på förstudörren.
När han öppnade, var det Ekskärsfar med Lars-Johan i sällskap.
»Vad kan nu vara i görningen?» tänkte han och bjöd dem stiga in och sitta.
Det regnade smått, och det drog om, innan de rustat och torkat sig
tillräckligt för att våga sig in.
Först var det tal om väderleken, och pastorn hörde sig för om grannfars
hälsa.
»Tackar som frågar, det ä’ lite ömsesidigt -- än si, än så. En trasslar
sej fram, så gott en kan.»
Pastorn var tyst en stund, för att de skulle komma sig för med sitt
ärende. Men då ingenting blev av, undrade han, hur det kom sig, att de
voro ute så sent på kvällen.
»Det var Lars-Johan, som prompt ville.»
Pastorn vände sig till Lars-Johan, som satt hopsjunken nederst vid dörren
och tummade på sin mössa.
»Kära Lars-Johan, jag bar mej inte rätt åt mot dej sist.»
Lars-Johan drog en suck och såg upp.
»Jo, det gjorde pastorn, och nu vill jag också göra rätt. Jag har tänkt
på, vad pastorn sa’, både dag och natt, och jag vill inte halta på båda
sidor.»
Han reste sig upp och gick fram till bordet, där pastorn satt.
»Det ä’ på det viset, att vi skulle ta ut lysning för Elin och mej till
om söndag.»
Pastorn visste till en början inte, vad han skulle säga.
»Har du noga tänkt på saken?» frågade han till slut. »Och har du talat
med din far?»
Ja, det hade han gjort.
»Och han ä’ med om det?»
Lars-Johan teg.
Men Ekskärarn föll in:
»Nej, tycker någon det! Det kan en inte begära.»
»Och Elin -- vad säjer hon?»
»Hon gör allt, vad Lars-Johan vill, fast hon gråter, förstås, och ä’ över
sej given. För det ä’ inte småsaker, ska’ jag säja, för Lars-Johan att
gå från gården och alla de pengar, gubben lagt på hög. Han får inte en
skilling mer än sitt morsarv, några hundra, som ingen kan ta ifrån honom.
Det andra, har Jakobgubben sagt, ska’ han testamentera bort, och han ä’
den, som håller sitt ord.»
»Jag får väl pröva, vad jag kan uträtta hos kyrkvärden», menade pastorn.
»Han brukar låta tala med sej.»
»Det lönar sej inte», sa’ Lars-Johan dystert. »Pastorn känner inte far.
Det finns ingen, som han håller så i vördnad som pastorn. Och om pastorn
vill begära hundra riksdaler till sin fattiggård, så ger han kanske i
banko. Men i den här saken ä’ han obotlig. Jag tänkte som han förr, men
-- det går inte att tjäna två herrar.»
»Jag måste ändå göra ett försök», sade pastorn och tog Lars-Johan
kraftigt i hand. »Och gör mej till viljes och dröj under tiden med
lysningen. Det ä’ ett viktigt steg du tar, och det kan vara gott att ha
en fars välsignelse med i den stunden. Kanhända det kommit för hastigt på
honom -- kanhända han ger med sej.»
»Och om han inte gör det? Ska’ vi göra oss olyckliga för de usla
pengarnas skull?»
»Nej, nej! En faders välsignelse ä’ inte allt -- Guds välsignelse ä’
förmer.»
Det gick, som Lars-Johan sagt. Fadern grät och jämrade sig. Han ville
göra allt, vad pastorn nånsin kunde begära. Flickan skulle få hedersamt
betalt, och om Lars-Johan gifte sej med en riktig bonddotter, skulle
han lämna gården och inte ens betinga sig något undantag. Bara inte
Lars-Johan drog över dem så stor skam. Aldrig hade någon i släkten varit
ute för en sådan vanheder. Det var ingen möjlighet att tala förstånd med
honom.
Kapten Melby försökte också, vad han kunde.
»Om jag vore ung», sa’ han, »kunde jag själv ha lust att fria till Elin,
så söt och vacker som hon ä’.»
»Det ä’ en annan sak», sa’ Jakobgubben. »Rika herrar kan göra, vad di
behagar, men vi, stackars bönder, får hålla på seder och bruk.»
Slutligen tog pastorn i på skarpen och visade honom, hur hård och
obarmhärtig han var, och hur föga han hade av det sinnelag, som hövdes en
kristen.
Då vart gubben rent som besynnerlig. Han sa’ ifrån sig kyrkvärdskapet och
ville inte tala med någon människa. Om dagarna höll han sig innestängd
på en liten kvistkammare och lät pigorna sätta maten i ett prång utanför
dörren. När det blev mörkt, gick han ut med en lykta och såg efter,
hur folket skött sig under dagens lopp. Pastorn ville göra ett sista
försök och kom på honom en kväll, när han gick omkring och lyste på en
nyplöjning. Men gubben lämnade lyktan och slank undan i mörkret. Det var
tydligt, att ingenting mer var att vinna.
* * * * *
Lars-Johan hade flyttat över till Ekskär och höll på med att bygga om
brygghuset och inreda det till ett rum, där han och Elin skulle bo. Halta
Kalle hade lovat sätta upp tapeter och var redan i färd med att rusta upp
spisen, som var oduglig. Även Nedergårds Olle var där ibland och hjälpte
till.
Det var därför ett fejande och lagande, ett sågande och hamrande utan
ände, när pastorn kom för att säga ifrån, att han inte hade någon
utsikt att få bukt med gubben Jakobsson. Kapten Melby, som tittat in i
prästgården i förbifarten, hade följt med för att språka med Elin, sa’
han. Men hon hade rott över till missionärn med ett par bakbullar, och
kaptenen fick i stället fatt på Lars-Johan.
»Vad ska’ ni leva av nu, när ni gifter er?» frågade han burdus.
»Å, det blir väl någon vån. Jag tänkte i förstningen få lite förtjänst på
herrgår’n.»
»Du ä’ inte blyg du, det ä’ sanning. -- Men det blir för långt för dej
att gå, om du ska’ bo här.»
Lars-Johan undrade, om han skulle våga fortsätta i samma ton. Kaptenen
såg belåten ut -- det var bäst att passa på.
»Det ä’ så, att det nog inte blir så långt. Jag har räknat ut», sa’
han, »att kapten skulle låta dika sin del i Västankärr. Andra delen hör
Nedergår’n till, och ingendera ä’ till någon nytta, som det nu ä’. Men om
det blir utdikat, så får kapten minst sina tretti tunnland god jord. Det
kan bli ett bra torp --»
»Och du skulle bli torpare?»
»Det var just inte min tanke. Jag ville förtjäna lite på dikningen. Se’n
får jag väl ge mej av till Amerika, som många före mej.»
»Det ska’ du inte.» Kapten tog häftigt i. »Lita på mej, jag vet hur det
ä’. Det ä’ inte platsen för dej och ännu mindre för Elin. När man ä’
ogift, skadar det inte, att man ser sej om och går i lära. Och se’n
kommer man hem och tjänar sitt land med den kunskap, man skaffat sej. Men
när man ä’ gift -- ja, vi ska’ tala vidare om den saken en annan gång.»
Det hördes ett skratt bakom byggningen.
»Vem har du där? Halta Kalle, kan jag tycka. Gamla pinnsyl, dej ska’ man
träffa på överallt. Och Olle med, ser jag. Har du inte nog med att sköta
ditt eget utan ska’ lägga dej i andras angelägenheter? Jag skickar hit
ett par karlar, så ä’ det gjort i ett huj.»
Lars-Johan tackade och sa’, att de nog skulle reda sig ändå.
»Ska’ inte kapten komma hit och ge en handräckning?» föreslog Kalle.
»Olle ä’ så fumlig.»
»Jo, den ä’ god! Men dikningen, du. Tror du dej om att hinna allt till
våren?»
»Det beror på, hur vintern blir. Om en kunde få ta i med detsamma. Olle
tänker börja endera da’n. Men det skulle göras upp en riktig plan för
alltsammans, så en inte går i vägen för varann eller gör nå’nting i
onödan.»
»Just det, ja. Du ä’ inte dum du. Kom till mej i morgon och ha Olle
med dej. Han kan ta häst och vagn, så ska’ du få med dej hem några
brädstumpar, som jag inte har användning för -- ligger bara och skräpar
-- kan bli bra till panel. Och så några plankor till golvet. Det ska’
inte bli något opris, förstår du. Di ä’ inte värda stort mer än ved. Och
så ska’ vi titta på kartan och göra våra beräkningar. Men nu ska’ jag
sta’ och hjälpa Kalle.»
Pastorn hade sedan en lång överläggning med Lars-Johan och Ekskärsfar
inne i stugan, och det bestämdes om lysningen och bröllopet.
När de skulle fara därifrån, hade Elin ännu inte kommit tillbaka.
»Hon ger sej väl till att skura i kåken, kan jag tänka», sa’ Kalle.
»Hälsa henne från mej», sa’ pastorn, »och bed henne vara vid gott mod. Ni
har gjort, vad ni kunnat. Det ä’ ingenting mer att göra åt saken.»
»Det säjer jag också», instämde kaptenen. »Men kom ihåg, Lars-Johan, du
får inte tänka på Amerika. Håll bara jämn utkik efter vad som yppar sej
här hemma. Jag ska’ hjälpa dej, så går det nog. Du vet, Lasse: med utkik
på sjön och med hövlighet i land kommer alltid en sjöman fram.»
[Illustration]
12. Vinter.
Vintern kom tidigt det året. I slutet av oktober timade det första
snöfallet, och i början av följande månad var kölden så stark, att de
inre fjärdarna lade sig. Man kunde gå på isen till Långgarn, men i den
smalaste delen av sundet gick som alltid en öppen ränna för strömmens
skull. Sjöfarten tog slut med ens, och i fjorton dagars tid var Dägerön
avstängd från all beröring med fastlandet, medan det varken bar eller
brast.
Kapten Melby hade redan under sommaren börjat bygga en bred, flatbottnad
isbåt med långt utfallande stävar och försedd med kraftiga medar. Nu
påskyndades arbetet, och kaptenen hade snart den tillfredsställelsen
att kunna lysa på i kyrkan om vintertrafikens ordnande från Norrudden
till Valsjökvarn med en regelbunden tur i veckan, så ofta isen inte var
körbar. Båten visade sig utmärkt och kunde på grund av sin konstruktion,
som kaptenen själv tänkt ut, lätt drivas upp från öppet vatten på den
fasta isen.
Första gången den kom till användning, var kapten Melby med. Det var ett
hiskligt väder, och flickorna hade tiggt och bett, att han inte skulle
ge sig ut. Men han måste, sade han, själv pröva båtens duglighet på en
längre färd under svåra förhållanden, innan han ville anförtro den åt
någon annan.
Dessutom var det nödvändigt, försäkrade han, att sätta upp en ny
signalstång vid kvarnen i stället för den gamla, som blåst av under den
sista stormen. Mjölnarn höll visserligen på att skarva den, kunde man se
med kikare från Norrudden, men det lönade sig inte, tyckte kaptenen.
Och så var det ytterligare en sak. Han skulle passa på tillfället,
viskade han åt Märta, och göra upp räkningen med den ohängde länsmannen,
som inte synts till på aldrig så länge. Nu skulle det bli annat av. Han
skulle hugga honom i håret och ta honom på släp med sig till Dägerö.