»Laga dej härifrån i rödaste rappet», skrek han. »Komma och bjuda ut
en häst för ett pris -- block och taljor, den ä’ värd minst dubbla
summan. Och om jag också gåve tredubbelt, så skulle jag känna mej som
kung Salomo, eller vem det var, som tog från profeten Natan hans enda
lammunge. -- Laga dej härifrån, säjer jag, innan jag gör mej olycklig på
dej! -- Va’! -- Ska’ du skjutsa pastorn, säjer du? Tror du inte, jag har
hästar på stall? Ge dej i väg bara, din förhärdade hästskojare!»
Pastorn vinkade åt Olle att fara och framförde sina egentliga nyheter
-- om den främmande karlen, som Inge spårat ända till Vedbackarns
sjöbod, och att gossarna sedan sett honom ro ut i skären i sällskap med
Vedbackarn själv.
»Nå, så ä’ vi då äntligen på det klara», utropade kaptenen. »Vi ger oss
genast av till Frönäset och sätter smedfiluren inom lås och bom. Och
sedan gör vi jakt efter den andre med så många båtar, vi kan få tag i.»
»Nej, det duger inte», menade länsman. »Jag tror nog, att vi ä’ på rätta
spåret den här gången, men vi har inga bevis. Om jag kommer till Frönäs,
så skulle det vara för att hyckla och ställa mej in med Vedbacka Janne,
och det har jag rakt ingen fallenhet för. Jag har hört, att han gärna
vill bli nämndeman. Om man skulle smickra honom och tala om hans utsikter
och göra sej ärende dit titt och ofta, så kunde man kanske -- -- nej, jag
ska’ försöka på en annan väg först.»
Kaptenen bjöd på grogg inne i styrhytten, men länsman hade ingen ro att
stanna. Han bad att få låna en båt och äntrade ned för lejdaren utan att
ge sig tid att ta avsked av damerna.
»Framför min ursäkt, Gustav», ropade han nedifrån båthamnen, »och om jag
inte ä’ hos dej i morgon bitti, så hör efter vid Frönäs.»
»Att inte ens flickorna kunde fresta honom att stanna. Han brukar annars
trivas här så bra. Vad var det för brådska?»
»Så där ä’ han alltid, när det gäller tjänsten», anmärkte pastorn.
Kaptenen följde honom med kikare och såg honom lägga i land på en
ödslig sandstrand, där det inte fanns en människoboning på drygt en
fjärdingsvägs avstånd.
»Duktig karl i alla fall», mumlade han. »Men om han tänker sej till
Frönäs på den vägen, får han allt knoga en bra bit.»
Pastorn stannade över middagen men kunde inte övertalas att dröja längre.
Han måste vara till hands, om något skulle hända länsman, envisades han.
Och även flickorna höllo med honom, att han borde fara.
Kaptenen brummade men sade till, att det skulle spännas för. Det skulle
köras med fyrspann och den nya engelska vagnen.
»Jag ska’ visa Olle, att jag har hästar, så det räcker», förklarade han
och satte sig upp.
Sedan han skjutsat pastorn hem, lät han kusken fortsätta fram till
Dägeröby. Han skulle titta in ett slag i Nedergården, sade han.
Maja hade släppt in korna på lagårdsbacken och höll på med att mjölka.
Olle satt bredvid på en kubbe och bandade en smörtina.
»Olle», ropade kaptenen. »Du hade en bra långrock på dej, när du var över
i förmiddags och ville kugga mej att köpa unghästen din. Jag kan undra,
var du fått det tyget ifrån.»
Jo, det hade Maja vävt. Hon var så snäll både att spinna och väva. Och
starkt var det -- kunde hålla ut tre omgångar köptyg, försäkrade Olle.
Maja kom med mjölkstävan i hand och hälsade. Måntro hon fick sila upp en
spilkum åt kaptenen -- spenvarm mjölk -- ifall han ville vara så gemen
och hålla till godo.
Jo, det hade han ingenting emot.
»Men det säjer jag dej, Maja. När du får tid i vinter, ska’ du väva åt
mej sådant tyg, som Olle har. Jag ska’ skicka dej ull, så snart jag kan.
Men kom det ihåg, du får inte begära oskäligt i arbetslön, Maja.»
Och så nöp han henne i hakan och tog Olle i hand och gick ned till
skjutsen.
Vid vägskälet åkte han om pastorn, som just skulle vika av åt
Frönäshållet.
»Går och passar, ser jag», ropade han i förbifarten. »Men var inte orolig
för den karln. Han reder sej i alla väder, både i storm och stiltje.»
Det led emot midnatt, när länsman äntligen syntes till, våt och frusen
men spelande munter.
»Har du legat i sjön?» frågade pastorn.
»Jaa -- det med. Men om jag säjer ett enda ord, förrän jag fått mej mat,
så vill jag vara skapt som en nors. Jag ä’ så hungrig, så jag aldrig
varit så hungrig förr, mer än en enda gång -- ja, du vet fortsättningen.»
Sedan han ätit och klätt om sig i pastorns kläder, som hängde på honom,
påstod han, som en tomsäck på ett stövelskaft, tände han en pipa och
berättade, vad han haft för sig.
»Du förstår», började han, »jag ville göra en liten påhälsning i Frönäs
-- utan att störa, förstås -- och se, hur di hade det. Jo, det ä’ ett
trevligt herrskap! Men käringen ä’ den som styr, fast hon håller sej
undan. Di hade ett bönemöte, och Hedfors, lumpsamlarn du vet, predikade,
så det osade bränt lång väg. Jag fick lov att vänta, tills det var slut
och lumpsamlarn rott sin väg med ett halvstop brännvin som barlast --
måtte han inte gå och dränka sej, innan jag hinner knipa honom.»
»Ä’ _han_ med i tjyvligan?»
»Det ä’ just vad han ä’. Jag har länge haft ögonen på honom. Du har
skrattat åt mina anteckningar, men jag ska’ visa dej, vad di kan tala om.
Var gång ålänningen kommer hit söderifrån, möter han lumpsamlarn, som far
åt motsatt håll -- eller tvärtom. Eller om di inte möts precis, så hämtar
den ena opp, vad den andra lämnat ifrån sig. Alldeles som ficktjyvar. När
di gjort något kap, ä’ alltid en kamrat till hands och tar emot det. Och
blir tjyven misstänkt och undersökt, så har han, förstås, ingenting.»
»Jaså, du tror, att Hedfors --»
»Jag ä’ säker på’t. Men det spar vi till en annan gång. Nu ska’ du höra,
hur det gick för mej. Jo, Vedbackarn hade åtskilligt att ordna med nere
vid båtarna, men så snart han var ur vägen, kröp jag fram till sjöboden,
där Inge-pojken sagt, att karlen gömt sej. Den var naturligtvis stängd.
Stängd med hänglås! Varför ska’ han läsa igen sin bod, när alla andra
på ön bara har en pinne för? -- Ordentlighet, säjer du. Nej, det ä’ nog
något annat. -- Jag skulle till och öppna fönstret utifrån -- det går, om
man ä’ lite händig -- men det var en skjutlucka innanför. -- Så klängde
jag opp i en al och sökte komma in genom taket -- det brukar också gå
ibland -- men det var för bra pålagt. -- Jag får väl pröva på den andra
vägen, tänkte jag, och klev ut i sjön och in under golvet. Vattnet gick
långt under boden, men längst inne var det en torr fläck. Jag kröp dit
och la’ mej på rygg -- det kunde vara en aln eller så till golvplankorna.
Jag kände efter, om någon planka skulle vara lös, och som jag bände till
med knäna, kom jag på ett slags lucka, som öppnade sej inne i en väggfast
tomlår i sjöboden. -- Ja, se’n kan du förstå resten. Jag hade blindlykta
med mej -- lucka för fönstret och alla springor noggrant tätade -- de
hade nog haft ljus där förr -- jag kunde se mej om efter behag. -- Om jag
fick tag i något? Jo, den här.»
Länsman tog fram en tidning ur sin rock, som var upphängd för att torka.
»Det ä’ en finsk tidning», anmärkte pastorn.
»Joo, och bara tre veckor gammal. Den låg under ett par kuddar i en vrå.
Vedbackarn hade inte märkt den, när han gjorde rent hus. Annars var allt
bortfört utom lite ryska cigarretter, smuggelgods, och så sjöbragder och
sådant. Man börjar bli orolig, ska’ jag säja. -- Göm tidningen tills
vidare, så ä’ du hederlig, och anteckna, var och när den påträffats. Och
så kan du på samma gång ta hand om fingerborgen och vanten.»
»Nå, fick du några upplysningar i sta’n?»
»Ingenting att tala om. Sådana där vantar finns till salu på flera
ställen, men fingerborgen ä’ utländskt arbete, engelskt eller
amerikanskt, di vet inte så noga.»
»Men parfymen? Den sitter i ännu. Jag tycker, jag känner igen den.»
»Samma tycker jag. -- Ja, det var inte möjligt att få något besked därom.
Jag köpte ett halvtjog flaskor av olika slag, som di påstod var den rätta
sorten, men det var det inte. Det ä’ nog en parfym, som vi inte har i
Sverige.»
»Rysk?» föreslog pastorn.
Länsman runkade på huvudet.
»Jag kan rakt inte begripa mej på den där väskan. Vad har en kvinna i
historien att göra? Det ä’ så det kunde reta en kyrkängel. Jag vågar
ingenting göra, förrän jag ä’ på det klara med den saken. Det ligger
något rackartyg under, det slår inte fel -- men jag ä’ inte god att
se, åt vad håll det pekar. Annars vore det nu en smal sak att skrämma
Vedbackarn till att bekänna. Jag kunde ha lust att klämma till när som
helst, om inte väskan vore. -- Men i alla fall går jag väl dit och
språkar lite med Vedbackarn i morgon, när jag fått sova ut.»
Det kom emellertid att dröja någon tid, innan besöket blev av. Länsmannen
måste ut på en tjänsteresa, och när han äntligen kom till Frönäs, låg
Vedbackarn allvarsamt sjuk. Man visste inte, vad som var åt honom. Han
hade blivit överfallen och halvt ihjälslagen, påstods det. Men småningom
kom sanningen fram.
Det var så, att Vedbackarn tagit sig till att tala illa om Maja, när han
inte på annat sätt kunde komma åt Olle. Som han för resten gjorde om alla
människor.
»Olle ä’ svartsjuk på mej», brukade han säga, »och det ä’ inte att undra
på. Si, han känner på sej, att han aldrig fått Maja, om jag inte varit
gift förut. Så en får väl förlåta honom. Stackars karl, han har det
inte för bra, och värre bleve det, om han visste allt -- ja, jag vill
ingenting säja. Det ä’ obegripligt, att en inte ska’ få vara i fred för
kvinnfolk. Om en pratar lite tok och inte menar nå’nting -- en ä’ väl
inte mer än människa heller -- strax blir di efterhängsna, så en vet sej
ingen levandes råd.»
Och så gick han på och skrävlade. Och somliga skrattade åt honom, och
andra blevo rasande.
Och en mörk kväll, när han kom från skogen och hade hunnit så långt som
till vägskälet, stötte han på en skara storväxta flickor med hucklen
över ansiktet och hasselkäppar i händerna. De ställde sej runt omkring
honom, och när han ville bryta sig ut, möttes han av käppslängar. En
mindre jänta satt uppkrupen på en sten och sjöng med gäll stämma en
dansvisa. Så sprang en av flickorna in i ringen och började svänga om med
Vedbackarn. Han stretade emot, men genast kommo hasselkäpparna i gång,
och han var tvungen att följa med. När en tröttnade, tog en annan vid,
och de hade väl till sist dansat livet ur honom, om inte Dägerviksrättarn
kommit åkande. Då togo flickorna till flykten, och rättarn tyckte, sa’
han, att det lät, som de hade storstövlar hela skocken, när de satte över
gärdesgården in i storskogen. Men Vedbackarn var så förbi, att han måste
läggas på lasset och köras hem.
* * * * *
Det var en undran, kan man tänka sig, vad det kunde vara för jäntor, som
dansat om på det viset med Vedbackarn. Inte kunde de vara från ön, det
var säkert. Det måste ha varit utsocknes.
* * * * *
Men en kväll, när Maja höll på att skära grönfoder åt kalvkon, smög sig
Anders efter henne.
»Moster», viskade han, »jag vet, vilka det var, som dansa’ med
Vedbackarn. Det var Magnus i Torpängen och Norruddsdrängen och Valder i
Dyvik och mjölnarns Erik från land och några av herrgårdspojkarna, och
di var utklädda allihop. Och det var jag, som satt och sjöng -- jag fick
låna en gammal kjol av Elin. -- Om Inge var med? Tycker någon det. Han
ska’ inte få veta någonting heller. Och halta Kalle hade gjort visan.»
»Fy, skäm ut er! Att göra så! Han hade så när mist livhanken sin, säjer
di.»
»Å, han gör sej bara till. Om moster visste, hur han talar --»
»Jag vill inte veta’t», avbröt Maja tvärt.
»Och om Elin säjer han, att hon sörjer sej sjuk, bara för att hon inte
kan få gifta sej med honom -- tvi vale! -- Men så här låter visan.»
Och han gnolade sakta:
»Vedbacka smed,
han ä’ kutig och sned,
han ä’ liten och trind,
han ä’ hjulbent och vind,
han ser ut som ej skapt av Vår Herre.
Vedbacka smed,
han ä’ elak och led,
men hans käring -- ä’ sju gånger värre.
Han ä’ jämntjock och stinn
som en torsk, när han väntar sej ostlig vind --»
»Tig med dina fula visor -- jag gitter inte höra på.»
»Det ä’ flera verser», kom det bevekande från Anders, »och olika ton ä’
det på allihop.»
»För mej får det vara hur många som helst. Men obegripligt ä’, att halta
Kalle vill vara vän med Vedbackarn och ändå sätter ihop uselheter om
honom.»
»Han ä’ inte vän med Vedbackarn. Det ä’ bara, när han bjuder på
brännvin.»
»Så mycket värre», sa’ Maja och gick med en stor börda i fånget.
»Nu ä’ moster Maja riktigt ond», tänkte Anders för sig själv. »Men hon
blir väl god igen, om jag kan hålla mej en tid.»
[Illustration]
10. Pastor Hemming.
När länsman en lördagskväll på sensommarn kom för att hälsa på pastorn,
såg han på avstånd herrskapsdroskan hålla utanför prästgårdsgrinden. Han
rodde in i maren och landade vid klappbryggan, där mor Brita höll på med
att skölja kläder.
»Jag tror ni har främmande. Kapten Melby, kan jag tänka?»
»Nej, det ä’ herrgårdsmamsellerna», svarade gumman och lämnade sin tvätt
för att hjälpa till med båten. »Di har varit här mest en timme, och
gråter och skrattar gör di om vartannat. Di ä’ så tokiga i pastorn båda
två. Sanna mina ord, kommissarien, det blir bröllop på herrgår’n, vad det
lider. Ja, Gud signe pastorn! Hederligare husbonde än han finns inte
till. Och nog lagar han så, att det blir utväg för mej, så jag slipper
fattighuset.»
Därmed satte hon till att lipa och gruva sig över världen och över alla,
som voro eländiga och övergivna.
Länsmannen gick långsamt uppåt backen och satte sig på gungbrädet utanför
gavelfönstret. Han hörde, att de kommit ut på gården. Han kände igen
flickornas röster. De höllo just på att ta avsked. Vad det dröjde länge!
Skulle de aldrig sluta? Äntligen rullade det på vägen, och han gick fram.
Pastorn stod kvar vid grinden och såg efter de bortfarande, men så märkte
han länsmannen.
»Du ser så högtidlig ut, Sten. Har det hänt något?»
»Nej, -- men vad ä’ det fråga om här?» Han pekade på droskan, som nu
svängde in på stora vägen.
»Ja, det skulle egentligen vara en hemlighet än så länge, men du kan
gärna få veta det. -- Kom, så går vi in.»
»Vem ä’ det av dem?»
»Vad menar du, Sten?»
»Ä’ det Märta? För om det ä’ hon, så reser jag tvärt och lämnar min plats
-- och alltsammans.»
Länsmannen var synbart upprörd. Han tog fram sin klocka och stirrade på
den -- stoppade ned den och tog fram den ännu en gång.
»Håhå, ä’ det på det viset? Jag har nästan gissat det. Nej, för mej kan
du vara trygg. Jag ska’ inte gå dej i vägen. Jaså, det ä’ så långt
gånget. Gamle hedersvän! Och riktigt på allvar, kan jag se. Ja, hon ä’ en
präktig flicka. -- Men sätt dej, så ska’ du få höra, vad det ä’ fråga om.
-- Det ä’ bekymmer för gubben Melby. Han börjar bli oregerlig.»
Pastorn suckade.
»Du vet, han vill styra och ställa här på ön som en domare i Israel.
Nu har det varit lugnt en tid, så länge han hållit efter halta Kalle.
Di passade så bra för varandra, och i grund och botten hade di stor
förnöjelse åt saken båda två. Men nu har di slutit fred och ä’ de bästa
vänner i världen. Och Kalle har satt opp honom mot Lars-Johan --»
»Slagskämpen? -- Han i Oppgården?»
»Just han -- son till kyrkvärden. Men det ä’ en annan sorts karl än halta
Kalle. Han kommer inte att ta saken från den skämtsamma sidan.»
»Han slår igen, menar du --»
»Och det ordentligt. Det kan bli farliga saker, om di kommer ihop.»
»Det måste förhindras.»
»Ja -- nödvändigt. Och di vill, att jag ska’ göra det. Di ä’ rent
förtvivlade -- har inte längre någon hand med gubben.»
»Men vad i all världen har han med Lars-Johan att skaffa?»
»Det ä’ för Elins skull -- Ekskärsflickan, du minns. Lars-Johan hänger
efter henne var ledig stund. Sitter där i en vrå och säjer aldrig ett ord
-- bara stirrar på flickstackarn. Fadern hennes kan inte hålla honom
därifrån, och vad ska’ jag kunna göra!»
Pastorn satt tyst en stund och fortsatte sedan:
»Det ä’ ett hårdnackat släkte, skärgårdsfolket, och Dägerö-borna ä’ värst
-- det säjer di vid beväringsmönstringen. Jag har varit här -- låt mej
se, nästa maj blir det fyra år, och jag kan inte märka, att jag vunnit
någonting. Jag har ingen förmåga att tala varmt och medryckande. Jag har
inga vackra ord att komma med --»
»Gud ske lov för det», inpassade länsman.
»-- ingenting gripande, ingenting, som slår an på känslorna. Jag har
strävat efter att vara enkel och lättfattlig -- jag trodde det var en
dygd -- men jag ä’ _för_ enkel för dem. Jag duger inte, käre Sten, jag
duger inte, det ä’ hela saken.»
»Prat, gosse lilla! Du ä’ mycket för god åt dem. Du skulle bara ha
lite mera självförtroende -- du ä’ alldeles för undfallande. Nog måtte
du kunna läsa lagen för den där pojken. Flickorna har rätt. Du bör
först göra ett försök, och om inte den spiken drar, så ska’ jag ta
hand om honom. I nödfall ger jag honom en liten förberedande övning i
boxningskonsten, så länsman jag ä’ -- om jag också skulle få plikta
efteråt. -- Men när har ni tänkt, det skulle ske?»
»Redan i morgon dag. Lars-Johan ä’ där varenda söndagskväll, och
dessemellan med, om han kan komma åt, påstår Kalle. Och kaptenen vill
överraska honom och tvinga av honom ett löfte att lämna flickan i fred.
Nu kunde du locka gubben ut på en segling, så får jag tid på mej att
pröva, om mildare medel hjälper.»
»Det blir bra», avgjorde länsman. »Och se’n får jag försöka med lite
kraftigare tag. -- Men kanhända pojken har hederliga avsikter?»
»Ja, det ä’ det vi får se.»
* * * * *
Det hade blivit en vana för länsman att tillbringa sina söndagar på
Dägerö. Efter gudstjänsten voro pastorn och han alltid bjudna till
herrgården. Det var därför ingen svårighet för honom att få kaptenen ut
på en kryss, i synnerhet som det råkade bli en ypperlig vind. Lars-Johan
kunde få »ligga bi och vänta på lots» till följande söndag. Men flickorna
kunde inte förmås att följa med och inte heller pastorn.
»Besynnerliga människor! Förhärdade lantkrabbor!» brummade kaptenen. »Di
förstår inte sitt sanna bästa.»
Så snart jakten lagt ut, gjorde sig pastorn och flickorna genast i
ordning att fara. Märtas små ölandshästar spändes för, och pastorn
erbjöd sig att köra, så behövdes ingen kusk. Nej, det skulle inte gå an,
försäkrade drängen, det var rent livsfarligt. Ett barn kunde sköta dem,
men om en karl höll i tömmarna, blevo de genast bråkiga och slutade med
att skena. Kusken, som kunde tygla ett sexspann, hade försökt en gång,
men de envetna djuren kommo hem ensamma med några spillror av vagnen och
tömmarna avslitna.
»Men si, om mamsell Märta kör, ä’ di som lamm», tillade han.
När de åkt ett stycke, började Märta:
»Nu ska’ pastor Hemming döma mellan oss. Vem av oss ska’ bestämma, hur vi
ska’ göra, när vi kommer fram, Isabel eller jag?»
»Kanske det vore lämpligast, om någon annan fick avgöra den saken»,
anmärkte pastorn och skrattade. »Till exempel jag?»
Nej, det kunde inte komma i fråga, påstodo båda flickorna med en mun.
»Isabel har tillvällat sej alltför stort inflytande», fortsatte Märta,
»och det, fast jag ä’ lite äldre. Hon kan få far till vad som helst --
utom, förstås, till att vara förståndig. Och mej vill hon behandla som en
barnunge. Tänk, hon ämnar själv följa med till Ekskär och låta mej stanna
kvar på land!»
Isabel M’Neil hade endast obetydlig kännedom om svenska språket, när hon
kom till ön, men talade nu tämligen ledigt fast med någon brytning.
»Det ä’ nödvändigt, att någon följer med», sade hon allvarligt. »Om en
dam ä’ med, kan inte mannen bli våldsam. Det ä’ jag, som hittat på, att
vi skulle vända oss till pastor Hemming, och det ä’ min plikt att följa
med.»
Pastorn ville inte höra talas därom. Det kunde bli mycket obehagligt --
råa ord, om inte annat, som en finkänslig flicka inte borde utsättas för
att få höra.
Men hon var obeveklig.
»Jag ä’ rädd för råttor», sade hon, »och jag ä’ rädd för kor, men jag
ä’ inte rädd för människor -- jag ä’ inte rädd för att göra, vad som ä’
rätt. Om jag inte får följa med i båten, tar jag en annan båt och ror
efter. Märta måste stanna hos hästarna, och om det blir farligt, kommer
jag ut och vinkar, och hon får ropa på hjälp.»
Märta var nästan gråtfärdig, och pastorn visste sig ingen råd.
»Om jag har så liten framgång hos miss Isabel med min
övertalningsförmåga», klagade han, »hur ska’ det då gå, när jag ska’
predika förstånd för Lars-Johan?»
Slutet blev i alla fall, att Isabel fick sin vilja fram, och Märta åkte
till Dägeröby efter Olle, för att han skulle vara till hands, om det blev
något uppträde.
Ekskärsstugan låg, såsom ofta är fallet i skärgården, på en klippa,
som stupade brant ned i sjön. Vattnet var här så djupt, att stora
skutor kunde lägga till och förtöja i land. På ena sidan om klippan var
båtstaden. Pastorn kände igen Lars-Johans långa, smala gavelökstock bland
de andra båtarna. Han var alltså redan kommen. Däremot var Anders’ lilla
jolle borta, och det var bäst så. Gossen borde inte vara närvarande vid
den uppgörelse, som nu stundade.
Dörren till stugan stod öppen, och Elin tittade ut, när båten skrapade
mot lunnorna eller slanorna, som voro utlagda för båtarnas uppdragning.
Hon sprang genast ned för att hjälpa till vid landningen.
Isabel såg uppmärksamt på henne. Hon var ljuslagd och lång, ett huvud
längre än den unga sydländskan. En tjock hårfläta av en färg som mogen
råg hade lossnat och föll ned utefter ryggen. Hon var onekligen mycket
vacker och med ett rörande oskuldsfullt tycke.
»Far ä’ ute på sjön», sade hon brydd och ville ro efter honom.
»Nej, -- det gör detsamma», tyckte pastorn, fast han nog helst sett, att
gubben varit med.
Inne i stugan satt Lars-Johan i ett hörn vid spisen. Han såg trotsigt på
dem och hälsade inte, när de kommo in. Men när pastorn gick fram till
honom och räckte ut handen, gjorde han ett tafatt försök att stiga upp.
»Sitt still du», sade pastorn. »Du kan vara trött efter veckans arbete.»
Sedan de språkat litet om fisket och årsväxten, satte sig pastorn
bredvid Lars-Johan och började i lågmäld ton förehålla honom, hur orätt
han gjorde mot Elin, när han på detta sätt bragte henne i vanrykte och
blottställde henne för folks elaka tungor.
Lars-Johan såg dystert ned mot golvet och svarade inte.
Pastorn fortfor vänligt och bad honom tänka på, hur värnlös hon var, och
hur svårt hon hade det som moderlös och med en far, som inte kunde skydda
henne. Elin och Isabel, som samtalat med nästan feberaktig iver utan att
rätt veta varom, tystnade på en gång och sågo oavvänt på de båda männen.
Plötsligt bröt Lars-Johan ut.
»Om pastorn sköter sitt, så ska’ jag nog sköta mitt.»
Isabel ryckte till, och Elin gick ett par steg fram emot dem.
Pastorn tog åter i med höjd stämma.
»Ä’ det så, att du vill gifta dej med henne, så har jag ingenting att
säja.»
Lars-Johan sprang häftigt upp.
»Eftersom pastorn ä’ så nyfiken, så kan han få veta, att jag inte tänker
gifta mej med Elin och inte med någon annan heller.»
»Men jag säjer dej, att antingen måste du gifta dej med flickan, eller
också får du hålla dej härifrån.»
Lars-Johan var färdig att gå ut men vände om i dörren.
»Och jag säjer, att jag varken gör det ena eller det andra.»
»Då handlar du som en feg usling, det intyget ger jag dej som präst och
som hederlig karl.»
Detta blev för mycket för Lars-Johan.
»Ut härifrån, fördömda prästrock!» skrek han ursinnig.
Elin fick honom i armen.
»Lars-Johan, Lars-Johan!»
Han slängde henne ifrån sig och rusade mot pastorn, som lugnt satt kvar
på bänken.
Med ett förskräckt utrop sprang Isabel fram och ställde sig mitt emot
honom. Ett häftigt slag kastade henne åt sidan, och hon föll handlöst
omkull på golvet.
Men nu var det slut med pastorns långmodighet. Lars-Johan kände sig
gripas av armar, som han inte kunde motstå, och slungades som en trasa
ut genom dörren. Han försökte spjärna emot och få fotfäste på den hala
klippan utanför, men förgäves. Han for ut över branten och huvudstupa
i sjön på flera famnars avstånd från klippan. När han kom upp till
vattenytan igen, tog han först några simtag tillbaka men vände sedan om
och sträckte ut över sundet.
Pastorn lutade sig ned över Isabel och lyfte henne i sina armar upp från
golvet.
»Hur ä’ det?» frågade han ängsligt.
»Det ä’ ingenting», sade hon och försökte ett litet skratt.
Hon talade inte om, att det värkte i hennes ena axel, som om den varit ur
led, och att hon inte kunde röra armen.
»Det ä’ ingenting», upprepade hon. »Men jag tror, han föll i sjön.»
Pastorn satte henne varligt ned på en stol.
»Stanna här, tills jag kommer igen.» Och därmed var han borta.
Isabel satt som bedövad och kände, som hon inte kunde röra sig från
stället. Men så kom hon att tänka på mannen, som störtat i sjön.
Skärgårdsfolket kunde i allmänhet inte simma. Hade han drunknat? Det var
alldeles tyst utanför. Hur skulle pastor Hemming kunna bära detta? Hon
for upp och vacklade fram till dörren.