Maja kom ut mot honom i gatan och såg menande ut.
»Nils ä’ på ön», sa’ hon. »Ingrid har sett honom.»
Olle gjorde sig ett ärende till stallet, innan han gick in, och Maja
följde med, ivrig att berätta, vad som hänt.
»Hon var som förr i världen, Ingrid, när hon kom», fortsatte hon, »vänlig
och rar och så glad över att vi var gifta. Och när ovädret gått förbi,
lät hon opp fönstret, för det var så kvavt i stugan. Som hon stod där,
skrek hon till och slog ut med armarna. Jag dit i en blink och såg en
karl hoppa över gärdsgår’n in i hagen. ’Det var _han_’, sa’ hon och gick
in i kammarn. Och jag sa’ åt Inge att springa efter och se, vart han tog
vägen. ’Det ä’ han’, sa’ jag, ’som gjort mor din olycklig.’ Och han gav
sej ut genom fönstret, som han var. Få se nu, om han ä’ kropp till att
hinna honom.»
»Jag såg dem i hagen», sa’ Olle. »Men nu tar vi och går in, tror jag.»
Ingrid var ännu kvar i Majas lilla kammare, där hon nu skulle bo, men
efter en stund kom hon ut. Hon var sig lik, tyckte Olle, utom att
hon emellanåt liksom drog efter andan. De talade om åskvädret, och
hon frågade, hur det varit på sjön. Och när Maja skulle rusta till
kvällsvard, ville hon nödvändigt hjälpa till.
Olle fick under tiden tag i penningskrinet, som numera jämt var framme,
och satte sig till att bulta och knacka som vanligt. Ingrid fick se det
och tog det från Olle.
»Far dins skrin, tror jag, Maja. Vad jag känner bra igen det!»
Det var ett fint arbete med beslag av mässing och inläggningar av olika
träslag. Majas far, gamle nämndeman i Nedergården, hade ropat in det vid
den sista auktionen på Dägervik.
»Det här har nog varit en dyrbar sak på sin tid. Och tungt ä’ det med
alla sina konstiga beslag.» Hon lyfte det prövande.
I detsamma slogs dörren häftigt upp, och Inge rusade in.
»Di har slagit ihjäl pastorn!»
»Vilka?» kom det från Olle och Maja på samma gång.
»Tjyvarna.»
Ingrid vart blek som ett lakan och tappade skrinet, som for i golvet med
en skräll. Ett av beslagen sprang upp, och några papperslappar föllo ut
ur ett smalt lönnfack. Olle stoppade dem på sig utan att se efter vad det
var.
Inge gick fram till modern, som sjunkit ned på långbänken med händerna
för ansiktet.
»Mor, jag såg, vart han tog vägen. Han sprang bakom sjöboden vid Frönäs,
och se’n var han försvunnen. Men jag ska’ nog få tag på honom en gång,
det lovar jag.»
Ingrid slog armarna om honom och kysste honom. Så långt han kunde minnas
tillbaka, hade modern aldrig kysst honom förr.
[Illustration]
8. Den hemlighetsfulla väskan.
Under tiden hade länsmannen haft svåra stunder, sedan han skickat hem
Olle.
De hade, som sagt, tagit i land inne i Prästmaren, där länsman alltid
hade sin båt liggande, när han var på besök. Det var onödigt, tyckte han,
att alla, som foro genom sundet, skulle ha reda på, att han var på ön.
Olle hade envisats, att han skulle få bära upp matsäcken och annat, som
de haft med sig, men det ville inte länsman veta av.
»Bry dej inte om båten», sa’ han. »Gå du hem till Maja, som väntar dej.
Jag reder mej nog.»
Och Olle var tydligen glad att få gå. Han tog en ginväg utefter vassen
över de nyslagna sanka ängarna och var snart ur sikte.
»Det ä’ en riktig hedersman, det har Gustav rätt i», tänkte länsmannen
för sig själv, medan han sysslade vid båten. »Men det var allt illa, att
vi inte passade på, när vi var så nära, och såg efter lite närmare i
Finnhamn. Jag börjar tro, att di tog opp tjyvarna i galeasen, då di låg
stilla där i går morse. Kanske man kunde få se något spår efter dem i
stränderna, om di gjort upp eld eller så, medan di väntade. Det första,
jag ska’ göra, blir att ro dit.»
Men det blev annat av.
Han hade just plockat upp sakerna ur båten, då han fick höra jämmer och
skrik inifrån byggningen.
»Hjälp! Pastorn ä’ mördad!»
Och mor Brita, hushållerskan, kom ut under ideligt skrikande, barhuvad
och i strumpsockorna, och satte i väg åt skolhuset till, som var närmaste
grannen. Länsmannen släppte, vad han hade i händerna, och rusade uppför
backen.
Det var en hemsk syn, som mötte honom, när han kom in. Mitt på golvet i
förstugan låg pastorn halvt insvept i ett segel och översköljd av blod.
Han hade släpat sig fram ett stycke, märktes det på blodspåren, men inte
mäktat längre. Gummans förtvivlade rop hade troligen väckt honom till
sans.
»Det ä’ inte farligt, käre Sten», viskade han. »Om du hjälper mej lite,
ska’ jag försöka resa mej.»
Men länsmannen rådde inte lyfta honom utan måste bädda omkring honom
med kuddar, så gott han kunde. Och sedan var det att tvätta bort blodet
ur ansiktet och lägga våta omslag på såret -- han hade fått ett
förskräckligt slag vid tinningen, som alldeles bedövat den starke mannen.
»Nu gör vi ett försök till», föreslog pastorn och lyckades denna gång
komma på benen.
När Brita äntligen kom med folk, låg han på sin soffa, blek och blodig,
men vid fullt medvetande. Länsmannen gjorde tecken åt dem att hålla sig
tysta, men pastorn sa’, att det inte behövdes.
»Det ä’ så gott som över nu», tröstade han. »Ni vet inte, hur stark jag
ä’.»
»Jo, det vet jag nog», brummade länsman. »En annan än du skulle aldrig
titta upp mer efter det slaget. Men nu ä’ du så god och försöker sova.
Och ni andra kan gärna gå hem. Jag tycker det ä’ Nedergårds Olle, som
kommer, och om han vill bli här i natt, så ä’ det nog.»
Olle var beredd att stanna, och han och länsman skulle tura om att vaka
och byta om med kalla omslag, för mor Brita var så skrämd, så hon gjorde
allt vad tokigt var.
Mot morgonsidan, när Olle hade vakten, kom han att tänka på papperen, han
stoppat på sig. Han tog fram dem och synade dem i den gryende dagningen.
Det var en almanacka, ett par kvitterade räkningar, ett litet brev,
som Maja skrivit hem, när hon som halvvuxen var på besök hos fastern i
Trosa, och så en gammal markegångstaxa och till sist, vad han väntat
och hoppats, ett intyg från Jansson i Frönäs, att lånet var till fullo
gäldat. Skuldsedeln, hette det, hade på obekant sätt kommit undan och
skulle anses dödad. Till yttermera visso var intyget bevittnat av en
skutskeppare, som nyligen flyttat från orten, och av en kringfarande
lumpsamlare, som Olle kände till.
Olle läste igenom det noga ett par gånger och funderade. Sedan stack han
alla papperen tillbaka i bröstfickan och lagade i ordning ett nytt omslag.
Pastorn sov länge och allt lugnare, ju mera tiden led. Först långt in på
dagen vaknade han och satte sig upp i bädden.
»Ä’ du här, Olle?» Han såg sig förvånad omkring och tog åt huvudet. »Ja,
nu minns jag.»
Länsman kom in från ett annat rum och ville ha honom att lägga sig igen.
»Nej, Sten, nu ä’ det nog med pjåsk. Låt mej sitta åtminstone.» Olle
svepte täcket om honom. »Tack, kära Olle, nu ä’ det bra. Ni får inte
klema med mej. Jag känner mej så kry, så vi kunde fara ut och ro
gäddrag.» Det var inte möjligt att få honom tyst.
»Och silversakerna, Sten», fortfor han, »har du sett efter, om di finns
kvar? Jag öppnade skåpet, när jag kom hem, och då var di kvar.»
»Jaa, du hade låtit nyckeln sitta i.»
»Och nu ä’ di sin kos?»
»Nej, ingenting ä’ rört. Allt står precis som vi ställde det.»
»Det var konstigt.»
»Tjyvarna har blivit skrämda och givit sej av utan att ta något.»
»Nå, men väskan då?» frågade pastorn ivrigt.
»Jaså, det var en väska», anmärkte länsman. »Jag kunde nästan tro det.»
»Ä’ den borta? Den skulle ligga på bordet därute.» Pastorn reste sig upp
för att se efter.
»Lugna dej, Gustav. Det går rakt inte an. Du får lov att vara förståndig.
-- Ja, väskan hann di få med sej, du ska få veta allt så småningom. Men
nu kommer Brita med lite mat. Olle och jag har redan ätit.»
Mor Brita beskärmade sig över, att hon varit borta på kvällen, och grät
och snyftade. Hon hade haft ett ärende till Lotta, dottern hennes, som
var gift med skräddarn i Bakom. Och när hon kom hem, hade hon först gått
och mjölkat. Och sedan -- »Herre, min skapare, jag vart så till mej, när
jag fick se pastorn ligga i sitt blod utan tecken till liv.» Hon hade
aldrig varit så förskräckt, inte ens den gången, när kokräket la’ ner sig
i mar’n hösten förut. Men såret var inte så farligt, hade länsman sagt,
fast det såg styggt ut. Och nu skulle hon ut och tvätta bort blodet från
golvet. Hon hade inte kunnat göra det förut för att inte störa pastorn.
Och så snöt hon sig beslutsamt i förklädessnibben och gick.
»Det ä’ inte värt att nämna någonting till henne om väskan», sa’ länsman,
»och inte till någon annan heller, än så länge.»
För det var något besynnerligt med väskan.
Pastorn berättade, att han varit över till Råholmen, till Sven Pers’
hustru, som var sjuk, och när han kom tillbaka, låg väskan på förstubron.
Och så skulle han tala om, hur det gått till, när han fick det bedövande
slaget i tinningen, men länsman tyckte, att han skulle vila sig.
»Möda dej inte med att tala», sa’ han. »Nu vet jag något så när allt, vad
jag vill veta, och kanske åtskilligt, som du inte har reda på. Det ä’ en
kvinna med i leken, ska’ jag säja dej.»
Pastorn blev inte förvånad.
»Du såg henne?» frågade länsman. »Nej, det gick för hastigt, naturligtvis
-- men du kunde förstå det av vad som var i väskan. Svara inte -- du ska’
vara tyst, så ska’ jag tala om’et för Olle.»
Han gick ivrigt fram och tillbaka i rummet.
»Jo, ser du, Olle, pastorn måste fara till Råholmen, som du hörde, och
som det var vind, tog han segelbåten. På hemvägen blåste det mot, och han
fick seglen våta i den krabba sjön.»
»Ja, det kan en tänka sej», kom det från Olle.
»Det såg ut att bli regn», fortfor länsman, »och därför bar han upp
storseglet i förstu’n och bredde ut det att torka över klädhängarn och
ett par stolar. Och så tog han in väskan och ställde upp ett fönster --
tyst, Gustav, jag vet, vad du vill säja: fönstret var stängt, när jag kom
in, men det var inte mor Brita, som stängt det. Och sedan tände du ljus
-- det var också släckt, om du vill veta. -- Du begriper, Olle, pastorn
ville se efter, vad som kunde vara i väskan, och som det blev mörkt under
molnet, tände han, som sagt, ett ljus. Och när han öppnade väskan, föll
en silverfingerborg ur --»
»Jaså, det var en fingerborg», föll pastorn in.
»Jaa, och du letade över hela rummet utan att få tag på den, så listigt
som den gömt sej. Du kröp till och med under bordet --»
»Hur i all världen kan du veta det?»
»Å, det ä’ väl ingen trollkonst. Du spillde tillräckligt med talg från
ljuset. Jag trodde först det var tjyvarna, som gjort det. -- Och så
knackade det på dörr’n, eller hur?»
»Ja -- mycket sakta.»
»Och du ställde ljuset ifrån dig och gick ut i förstu’n.»
»Nej, det knackade en gång till.»
»Lite hårdare, jaha. Och när du öppnade dörren, såg du ingenting i
mörkret, och så fick du ett slag --»
»Nej, så var det inte. Jag vet knappt, om jag fick upp dörren, eller om
den var öppen förut, men det var ett skjutvapen -- det blixtrade till
alldeles inpå mej, och kulan snuddade vid tinningen --»
»Misstag, min gosse. Det var ett slag med något trubbigt föremål, det
syns på såret -- och inte finns det något märke efter kula eller sådant
i väggen. Men det kan hända, det var då som åskan slog ner i björken.
-- Och sedan rullade de in dej i seglet, det var två, en karl och en
kvinna. Och de släckte ljuset, och kvinnan stängde fönstret.»
»Nej, hör du --»
»Jo, så gick det till. Hon tappade en liten silkesvante bakom fällbordet
i detsamma. Den och fingerborgen ä’ det enda, jag kunnat få tag på. Jag
tänker skicka in’et till polisen för att undersökas av fackmän, eller
också far jag själv, så snart du blivit frisk. Att kvinnan haft en karl
med sej, kan man tryggt anta, och en ovanligt stark karl måtte det ha
varit, som kunnat ge dej ett så våldsamt nyp. Kunde det vara dem gossarna
såg i båten? Men di var så säkra på, att det var karlar båda två.»
Länsmannen satte sig ned och funderade.
»Det ä’ i alla fall underligt med den där väskan. Om di ville ha en
anledning att komma in, så kunde di väl hitta på något kvickare än att ta
och lägga en väska framför dörrn.»
»Får jag se på vanten ett tag?» bad pastorn.
Länsmannen tog fram den.
»Det ä’ parfym på den.»
»Ja, och en fin parfym. Jag ska’ försöka få rätt på, vad det kan vara,
och så ska’ jag höra efter, var man får köpa sådana vantar. Och likaså
med fingerborgen. Men nu kan det vara nog med prat. Olle behöver komma
hem, och jag måste ut i bygden och spana efter, vem som kan rå om vanten.»
»Du kan låta mej få den, när den inte behövs längre», föreslog pastorn en
smula tveksamt.
Länsman skrattade och gick till mor Brita för att ge henne några
tillsägelser om vad som skulle göras, medan han var ute.
Olle gick långsamt hemåt och tänkte på allt underligt, som hänt. Han
hade följt med länsman en bit för att tala om för honom om den främmande
karlen, han sett, som skulle vara Nils Ivarsson, efter vad Ingrid påstod.
Men i sista stund hade han åtrat sig. Han skulle åtminstone tala med Maja
först. Det var ju otänkbart, att Nils kunde ha någon del i det lömska
överfallet på pastorn. Men kanhända det var någon annan, som hade lite
tycke av Nils. Han måste nu vara mycket förändrad, så lång tid som han
varit borta -- det var nog inte så lätt att känna igen honom.
Och så tänkte han på, hur glad Maja skulle bli, när hon fick veta, att de
inte alls hade någon skuld till Vedbacka smeden.
»Den ärke räven», sa’ han för sig själv, »han vore värd en riktig hyra.»
Men Olle var långsam till vrede som till allt annat, och det hade nog
inte blivit något vidare av, om inte Vedbacka Janne själv sörjt för
saken. Han höll på med att basa hank för att stänga om en gärdesgård, där
Olle skulle fram.
»Ä’ det du, Olle? Hur mår du själv, och hur ä’ det fatt med ungmora, he
he, jag har inte sett henne, se’n hon blev gift. Har ni skrapat ihop
några pengar än?»
Då rann sinnet över på Olle. Han fick honom i kragen och bände ned honom
på knä.
»Jo, du ä’ den, som ska’ tala om pengar, när jag har papper på, att
skulden ä’ betald.»
»Olle, Olle, inte så häftigt. Du vet, hurdan jag ä’ -- gycklar med
flickorna men menar ingenting ont -- skulle bara skrämma Maja en smula.»
»Och jag ska’ ge dej för att skrämma», sa’ Olle och fick tag i en nyss
basad granvidja. »Aldrig har jag gett någon smörj, men en gång ska’ bli
den första.»
Och Vedbackarn till att tjuta och skrika, så Magnus i Torpängen, som
rodde förbi, måste i land för att se, vad det var. Men då var allt över,
och Vedbacka Janne låg slängd i diket, så grundligt genompiskad som
aldrig förr. För det var inte utan orsak det hette om Olle, att allt vad
han tog sig före, det gjorde han ordentligt.
»Vänta mej», jämrade sig Vedbackarn. »Det här ska’ du ha igen. Jag går i
morgon dag till länsman, jag vet han ä’ på ön.»
»Ja, gör det. Och hör efter på samma gång, vad den ska’ ha, som kräver
för ett lån, som längese’n ä’ betalt.»
Men inte tordes Vedbackarn klaga för länsman, var det likt det, ändå han
mötte honom på hemvägen, när han kom åkande med kapten Melby.
»Så du ser ut», sa’ kaptenen och höll in skjutsen.
Jo, han hade råkat komma ned i ett dike -- det var halkigt i leran efter
det svåra regnet.
Länsmannen frågade, om han sett någon främmande på ön under ovädersdagen.
Han svarade trumpet. Han hade hållit sig hemma som ordentligt folk, sa’
han. Vem ville vara ute i sådant väder? Och för resten var det så mörkt,
så man såg inte tio steg från husknuten.
»Så säjer di alla», sa’ länsman, när de åkte vidare. »Den enda, som vet
något, ä’ Lotta i Bakom. Hon hade följt med modern ett stycke, och hon
påstår, att hon sett en karl smyga i buskarna utmed vägen åt byn till.
Mor Brita hade inte sett honom, men gumman ä’ klen till synen. Och karlen
tycktes vara angelägen, sa’ hon, att inte visa sej.»
»En besynnerlig historia ä’ det, det ä’ sanning», mumlade kaptenen. »Den
där Frönäsbond’, Vedbackarn, di kallar, ser då ut, som han kunde varit
med om överfallet.»
»Ja, om _han_ ä’ en hederlig karl, så får jag säja, att ytan bedrar.»
Kapten Melby hade träffat länsman vid Sunnansund, och när han fick höra,
vad som hänt, ville han nödvändigt fara fram till prästgården. Pastorn
kom emot dem vid grinden med huvudet ombundet men annars vid gott mod.
»Det ä’ mot order», ropade kaptenen. »Med en sådan läcka i skrovet ska’
man ligga för ankar och reparera.»
»In med dej genast, olydige son», fortsatte länsman. »Han ä’ alldeles
omöjlig. Men lycka ä’, att ingenting biter på honom.»
»Det ä’ inte mitt fel», klagade mor Brita, när de kommo in. »Jag var bara
nere vid ankhuset ett tag, och då skulle han passa på. Det ä’ riktigt
obeskedligt --»
»Se så, var inte ond, kära mor. Sätt fram lite saft och vatten, så ä’ du
en krona.»
»Kom ihåg, att du inte säjer något om väskan», viskade länsmannen.
Kaptenen tog reda på, hur seglet hängt och var pastorn fallit, och mätte
och beräknade. Sedan tittade han på såret, som skulle omläggas.
»Det ä’ en sjöman, som varit framme, det ä’ säkert, och en handspak har
han haft som tillhygge. Har han inte lämnat något sådant efter sej?»
Nej -- länsman hade noga undersökt både inomhus och ute i den närmaste
omgivningen.
»Vet ni, var jag varit i dag», sa’ kaptenen, när han skulle gå. »Jo,
jag rodde över från Sunnansund till gubben Gobort. Han ä’ bra nu och
lät tala med sej. Jag får en signalstång ute på udden, och han ska’
signalera var morgon, som han ä’ hemma. Han har visst för var signal, och
så får han jaga fritt på Dägerviks marker. Det gör han, förstås, i alla
fall, och jag slipper förtreten. Halta Kalle erbjöd sej att hjälpa till,
när gubben var borta, men honom litar jag inte på. Han ä’ en förhärdad
spyfluga. Men dumt var det av mej att ge mej på honom i hans egen hamn.
Jag har sagt honom, att det ångrar jag. Men får jag honom en gång i rum
sjö på neutralt farvatten, ska’ jag allt skicka honom en bredsida i
vattenlinjen, så han får stryka flagg. Nej, nu ä’ det tid att gå ombord
igen. Signalera var dag, så jag får veta, hur pastorn mår.»
Ett par dagar därefter signalerade också länsman från Norrudden, när han
for förbi för att återvända hem:
_Allt klart. Läckan kalfatrad. Skutan flott igen._
_Videstam._
Pastorn var tydligen frisk, förklarade den gamle sjömannen, mycket
belåten med ordalagen i meddelandet. Just så, sade han till sin dotter
Märta, skulle man uttrycka sig -- kort, kärnfullt och lätt begripligt.
[Illustration]
9. Vedbacka smed.
Ingrid stannade något över en vecka, innan hon reste. Det var som hon
väntat, att något skulle hända, men hon sade ingenting. Hon gick ofta
fram mot Frönäset men vände, så snart hon fick se byggningarna. Om Nils
nämnde hon bara en enda gång, när Maja bragte saken på tal.
»Jag såg väl miste, kan jag tänka», sade hon stillsamt.
Olle hade på Majas råd bestämt sig för att inte säga någonting åt länsman
om misstankarna mot Nils Ivarsson, helst som han inte kunde tro annat,
än att Ingrid tagit fel. Annars skulle han förstås tala om allt, vad han
visste, fast det inte var mycket. Men det kunde vara bra för länsman att
få veta, att den karl, som Lotta sett, även varit vid Nedergården, och
att Inge följt efter honom ända till Vedbackarns sjöbod. Det var dock
ingen brådska med saken. Det kunde få vara, tills länsman nästa gång kom
över till ön.
Då hände sig något högeligen märkvärdigt.
Inge och Anders hade tagit sig till att ro drag och ligga och meta
utanför Frönässtränderna. Ett par gånger hade Vedbackarn fått se dem och
farit ut värre än någonsin. Han skulle ta en bössa och skjuta dem, svor
han, om de inte hölle sig därifrån.
Men Anders hittade på råd. På ena sidan om sjöboden var stranden ända ut
till udden beväxt med alar och videbuskar, och när det inte var alltför
lågt vatten, kunde man ro in under stammarna och lägga sig så med båten,
att den inte syntes, varken från land eller från sjösidan.
En kväll, när gossarna lågo på lur i sitt nya gömsle, stack en båt ut
från sjöboden och rodde tätt utmed alarna, inte en famn från det ställe,
där de gjort fast. I båten sutto Vedbacka Janne och den svartmuskige, som
Anders sett, när han rodde länsman till galeasen. De följde stranden en
lång sträcka och veko sedan av utåt skärgården i sned riktning, så det
skulle se ut, som de kommit från sundet.
»Var det den karln, du såg», frågade Anders.
Inge visste inte, men han var likadant klädd -- som sjöman.
»Jag kom honom aldrig så nära, så jag kunde se, hur han såg ut i
ansiktet.»
»Di ä’ snart bakom Kuggholmen. Inge du! Nu leker vi inte bara, utan vi ä’
riktiga spejare. Ä’ vi inte det?»
»Joo. Jag lovade mor att ta reda på honom.»
Men Inge måste hem, för att inte Maja skulle bli ängslig.
»Det gör detsamma», sa’ Anders, som kunde göra, vad han ville. »Ro du
bara utefter strand, så kan ingen se dej. Jag stannar här, tills di
kommer igen.»
Han kröp upp i en stor al och satte sig grensle över den lutande stammen
med ryggen mot en tjock gren.
»Om jag tröttnar, kan jag alltid ta mej i land.»
* * * * *
Tidigt på morgonen kom han till Nedergården. Han hade somnat flera
gånger, sa’ han, och varit nära att dimpa i sjön. Först när det började
ljusna, kom Vedbackarn tillbaka, och då var han ensam.
»Det här måste länsman genast veta», sa’ Olle. »Jag går till prästgården
och hör mej för, vad vi ska’ göra.»
Pastorn var nu fullt återställd, fast han ännu bar en smal binda om
huvudet.
»Du har rätt, Olle», sade han, när han fick höra, vad det var fråga om.
»Det måste länsman veta, och det i denna dag. Om vi skulle försöka hos
gubben Gobort och skicka honom ett bud. Di har redan börjat signalera,
har jag sett.»
»Det ä’ inte så dumt ändå med di där signalmasterna», sa’ Olle, »fast
det kostar obegripligt. Men det bryr kapten Stormby sej inte om, förstås.»
Gobort var ute på sjön -- hade fått se en stor själ, som låg och sov på
en grynna nedåt Ryssundet, berättade halta Kalle. Den nya kikarn, som
kapten skaffat, var rent märkvärdig. Man kunde ackurat se själen ligga
och blinka i solljuset.
»Men han sov ju», invände pastorn.
»Ja, men _om_ han blinkat, så hade en kunnat se det.»
För resten var det ett rackargöra med signaleringen, påstod Kalle.
»Jag har hållit på hela förmiddagen», sa’ han, »för att göra kapten en
glädje -- jag såg jakten hans lägga till vid kvarn -- och ändå var inte
gubben belåten. Men jag ä’ inte den, som bär agg till folk, hur svåra di
än kan vara mot en stackare.»
Pastorn undrade, om Kalle ville signalera ett tag efter länsman.
Ja, bevars. För pastorn kunde han göra vad som helst och lite till,
försäkrade Kalle.
Men länsman var inte hemma, svarades det. Han hade följt med kapten på
jakten och var nog vid Dägervik om en timme eller så.
Olle föreslog, att han skulle spänna för Majsa och skjutsa till
herrgården, och det var pastorn med om.
Medan de åkte, kom Olle efter långa omsvep med en begäran till pastorn,
att han skulle hjälpa honom med en sak.
»Si, kapten Melby ä’ så svår att tala med», sa’ Olle. »Han tar alltid i
så häftigt.»
»Nå, vad vill du, jag ska’ göra?»
»Jo, det ä’ så, att kapten ville köpa Majsa i vintras, men jag sa’ nej.
Nu har Maja och jag kommit överens om att sälja märrn till hösten, om vi
kan få ett skapligt pris. Kapten ä’ snäll mot kreatur -- och mot folk
också för den delen. Det vore bra, om hon kunde få komma dit.»
»Och du ä’ säker på, att du vill sälja hästen?»
»Jaa, om kapten vill köpa’na.»
»Annars inte?»
»Nej, annars inte.»
Efter en stund frågade pastorn, vad Olle ville ha.
»För det får jag lov att veta», sa’ han, »om jag ska’ bjuda ut Majsa åt
kapten Melby.»
Olle nämnde en summa.
»Om det inte ä’ för mycket?» lade han till och såg på pastorn.
»Nej, snarare ä’ det väl för lite för en så’n häst.»
När de körde in på gården, hade kaptenen och länsmannen nyss kommit i
land och stodo på flygeltaket.
»Hitåt! Mera babord!» ropade kaptenen och fällde ned en lejdare utefter
väggen. »Nu ska’ pastorn få se min nya styrhytt, som just ä’ färdig.»
Pastorn berättade, hur han fått reda på, att länsman farit till Dägervik.
»Jaså, halta Kalle kunde vara renhårig för en gång. Den förhärdade
krabbsaltaren! Han höll på över en timme, medan jag väntade på länsman,
och signalerade galenskaper. Först var det om vind -- dumma kvickheter.
Den var så västlig, så den aldrig varit så västlig förr, mer än en enda
gång, och då var den inte fullt så västlig. Det tog en evig tid, innan
det blev slut. Och sedan var det om ett baktråg, som drivit i land vid
kvarn -- det skulle vara min klipperjakt kantänka. Men vänta mej, du
Kalle! Vi har en lång räkning ouppgjord.»
Pastorn sökte vända talet på annat och nämnde om Olles planer att sälja
unghästen sin till kaptenen, men då blev det bara värre.
»Olle? Nedergårds Olle? Den förhärdade lurifaxen! Var han inte här för
ett par dar se’n med hästen sin och talte om, att han inte behövde
pengarna längre, som jag lovat honom. Och jag såg på honom, att han hade
något sakramentskat otyg i tankarna, fast han inte tordes fram me’t.»