så behövdes. När de ätit, gingo de upp på skäret, varifrån de hade en vid
utsikt. Havsbrisen hade under tiden hunnit fram till seglaren, som nu låg
på kryss något väster om Ramklöv. Det var den bästa vind för gossarna att
segla hem, om de hade lust.
»Men inte far vi så snart, inte», föreslog Anders.
Nej, först skulle de meta en stund. De rodde till en brant klippa
ett stycke därifrån, där det borde finnas abborrar. Men om det fanns
några, hade de inte förstånd att bita på kroken. Det började bli litet
enformigt att sitta där och vänta på napp.
»Ser du, Inge, där flyter en kork. Var kan den ha kommit ifrån, här, där
inga seglare far fram?»
»Den kan ha kommit från Tyskland eller Ryssland», menade Inge.
»Det var en märkvärdig kork», fortsatte Anders efter en stund. »Han
följer inte med vågorna. Jag tycker, han ligger kvar på samma ställe.»
Ja, det var verkligen något besynnerligt med korken. De rodde dit och
funno, att den var fastgjord vid ett fint snöre, som gick ned i djupet.
De halade in famn efter famn, och så kom en grövre lina och äntligen en
tung säck, som de inte kunde få upp i båten utan måste ta på släp till
klippan.
»Vad ska’ det här betyda? Det låter, som det vore kopparpannor i säcken.»
Men det var rena silvret, märkte de, när de öppnade den, bägare och
kannor, skålar och fat och en myckenhet skedar och slevar -- de kunde
inte så noga ta reda på allt.
»Det ä’ tjyvgods, det ä’ tydligt.»
»Och där kommer tjyvarna», ropade Anders.
Han hade varsnat en båt, som hastigt närmade sig, rodd med två par åror.
»Fort, Inge! Vi kan inte komma undan, om di får syn på oss, vi som bara
har två åror.»
Gossarna sköto ut med fart och lade sig på andra sidan klippan.
»Tänk, om det skulle vara tjyvarna. Här kan vi inte ligga kvar, om di
skulle komma hit.»
Båten fortfor att hålla kurs rakt på klippan, och det var inte annat att
göra för dem än att ge sig därifrån.
De höllo sig till en början så, att klippan alltid var mellan dem och
den främmande båten, tills de kunde löpa in i rännan mellan de båda
Äggskären. Men inte heller här kände de sig trygga utan rodde vidare till
en större trädbevuxen holme, som låg i samma linje. I en liten vik funno
de ett gott gömställe för båten mellan några stenar, där den inte var
synlig från sjösidan.
»Måntro di har sett oss?» undrade Inge.
»Det ä’ inte möjligt. Det var bara två karlar, och di rodde båda två. Och
vi höll oss hela tiden bakom klippan och Äggskären.»
»Tror du, di ska’ hämta säcken?»
»En kan inte veta. Kanske di bara ä’ ute och sätter flundernät. Vi får gå
opp på holmen och se efter, vart di tar vägen.»
De smögo sig försiktigt in bland tallarna, tills de kommo till ett
ställe, där de hade fri utsikt förbi Äggskären. Båten var redan på
platsen, där de funnit säcken. En av karlarna stod upprätt i båten, medan
den andre satt vid årorna.
»Di tittar efter korken. Det _ä’_ tjyvarna, det slår aldrig fel.»
»Jag tycker, det ä’ den där ålänska skepparen, som stal svinet», gissade
Anders, »Han, som står.»
»Det ä’ bestämt halta Kalle och Vedbacka sme’n», föreslog Inge, som inte
ville vara sämre att gissa.
»Då ä’ det förr missionärn. Han ä’ så där lång.»
Men det var inte möjligt att på sådant avstånd känna igen någon med
säkerhet. Att det var tjuvarna eller deras medbrottslingar, därom voro de
nu övertygade och förstodo till fullo, vilken fara de utsatte sig för, om
de läto se sig.
Efter en stund kastades en dragg ut från båten.
»Di måtte tänka, att korken på något vis kommit loss från snöret.»
»Ja, håll på med det, om ni tror det ska’ hjälpa. Ni får allt dragga
länge, innan ni får tag på den säcken.»
»Men vad ska’ vi göra, om di inte ger sej härifrån?» klagade Inge.
Karlarna voro tydligen på det klara med att säcken ännu fanns kvar. I en
timmes tid eller så höllo de oavbrutet på med att dragga och fingo upp
hela lass med tång eller klöder, som det kallas. Vinden stillnade mer och
mer, och snart var det alldeles lugnt.
»Nu ä’ det slut för oss att segla», anmärkte Anders. »Och så gott kan det
vara, för vi har lättare att hålla oss undan, om vi ror.»
Slutligen tröttnade karlarna. De lade in draggen och tycktes överlägga.
Så togo de båda till årorna och rodde sin väg. Gossarna vågade likväl
inte ge sig av, förrän båten alldeles var försvunnen bland holmarna. Den
hade farit åt samma håll, där de själva skulle fram. Nu måste de ta en
dryg omväg för att inte sammanträffa med tjuvarna, om de möjligen lagt
i land på någon holme eller vände tillbaka igen. Det blev därför nästan
mörkt, innan de nalkades hemtrakterna, men de hade lyckligt kommit undan
den främmande båten.
De voro redan genom sundet och hade hunnit förbi Ekskär, då de fingo se
ett fartyg för ankar under Långgarnslandet. Det var den ålänska galeasen.
Anders kände igen den på riggen och upphörde genast att ro.
»Hur ska’ vi nu bära oss åt? Det kan hända, att någon ä’ i land efter
vatten och får se oss med säcken.»
Inge föreslog, att de skulle ro in i Prästmaren och anförtro sig åt
pastorn, som var så god vän med länsmannen. Det var inte många, som hade
sina vägar där förbi, och det var alltid tryggare än att ro till byn.
De gjorde så och kommo fram med sin börda utan att möta någon.
Pastorn var ensam hemma. Så snart han fått veta, vad det var fråga om,
stängde han dörren och började undersöka säcken.
»Jo, det här var ett fynd. Kunde jag nu bara i hast få ett bud efter
Videstam.»
Han öppnade locket på en silverkanna, som var mycket tung, och fann, att
den var mer än till hälften fylld av guldsaker, armband och ringar och
annat.
»Di talade om en stor stöld förra veckan hos Lunda baron. Man ska’ få se,
att det ä’ därifrån.»
Det körde någon på stora kyrkvägen. Anders såg ut genom fönstret.
»Det ä’ bestämt Norruddarn, som far förbi med en tomskrinda.»
Pastorn sprang ut och ropade. Ja, det var Norruddarn. Han körde in på
prästgårdsvägen och band hästarna vid gärdesgården.
»Har du tid att vänta, medan jag skriver ett brev? Och om du se’n kunde
skicka någon, som ror över till länsman i natt, så vore det galant.»
»Om vi skulle prova di nya lyktorna?» föreslog Norruddarn.
»Hur ska’ det gå till?»
Jo, han skulle först hissa en lanterna som signal. Det kunde hända, att
de inte märkte det vid kvarn, för det var inte den vanliga tiden för
signaleringen. Det var bara tre gånger om dagen och på bestämda timmar,
som de skulle hålla utkik. Men man kunde i alla fall försöka. Och om de
hissade svar, att de varsnat tecknet, så skulle han nog ordna så, att
länsman fick budet, om det bara inte blev för många ord.
»Nej, bevars, bara ett par stycken.»
Och han skrev på en papperslapp:
_Länsman Videstam. Kom hit._
_Gustav._
Ja, det skulle nog gå. Varom icke, så skulle drängpojken få ro över.
Eller också han själv för den delen.
Gossarna hade under tiden räknat ut, att de lika gärna kunde låta
båten ligga kvar i Prästmaren till dagen därpå och fara hem till byn
med Norruddarn. De sprungo ned efter matsäcken och drogo upp båten
ordentligt. Pastorn förmanade dem, att de inte skulle låta någon veta om
fyndet av säcken, inte ens Maja.
»Jag kommer själv över i morgon och talar med Olle och Maja om saken»,
tillade han.
Norruddarn hade emellertid strukit tillbaka med skjutsen ut på stora
vägen. Gossarna klevo upp i skrindan, och det bar av i flygande fläng.
Vid Valsjökvarn hade mjölnaren varit ute på kvällen och satt nät.
Han stod ännu kvar på bryggan, när signalen lyste på Norrudden, och
svarade genast. En halv timme därefter var budet hos länsmannen, som
ofördröjligen gav sig i väg.
Kort efter midnatt knackade någon försiktigt på hos pastorn och blev
skyndsamt insläppt. Och ännu ett par timmar efteråt brann det ljus bakom
de noggrant fördragna gardinerna i pastorsbyggningen.
[Illustration]
7. Förhör och spaningar. -- Ett svårt slag.
Maja hade varit ängslig över att Inge och Anders dröjde så länge, men
Olle mente, att pojkar skulle vänja sig i tid att vara ute och reda
sig på egen hand. När de äntligen kommo, förvånade hon sig över deras
tystlåtenhet. Visserligen talade de om, att de varit ända bort till
Äggskären och lite längre, och hem hade de fått ro, för vinden hade tagit
slut. Men den gamla pratsamheten var borta. »Vänta, det blir väl bättre i
morgon», tänkte hon. »Di ä’ väl sömniga och trötta.»
Men även då visade de sig underliga och sutto helst och viskade med
varandra. Och så skulle de sta’ och hämta båten, som låg kvar i
Prästmaren.
»Vad hade ni där att göra? Varför rodde ni inte hem med ens? Välsignade
ungar, det ä’ någonting ni gömmer för mej», bröt hon ut till sist. »Om
det ä’ något skälmstycke igen, så ska’ jag lära er, jag!»
Men Inge försäkrade, att det inte var något sådant. Pastorn skulle snart
komma över och säga, hur det var.
»Nå, har ni pastorn med er, så kan jag vara lugn», förklarade Maja och
var inte nyfiken längre.
I prästgården gick länsmannen otålig av och an.
»Jag måste höra beskrivningen på bovarna ur pojkarnas egen mun och noga
ta reda på, var de hittade säcken. Så’na ärkenöt att söla. Här går jag
och kan ingenting göra, förrän di kommer.»
Emellertid var han belåten med att han fått sin åsikt om tjuvarnas
tillhåll så tydligt bekräftad.
»Vi vet så litet om den här delen av skärgården.» Han satte sig ned och
tittade på ett större sjökort. »Det finns så otroligt många hål och
gömslen härute. Di kunde bygga ett helt magasin för tjyvgods på någon
holme, utan att vi hade en aning om’et.»
Det kom i detsamma en skjuts, som vek av in på prästgatan.
»Nu ä’ di äntligen här. Di kommer åkande som storfolk.»
Men det var i stället kapten Melby, som kvällen förut varsnat signalen
och anade, att något viktigt inträffat. Han fick genast veta, vad det var
fråga om, och pastorn tog fram de stulna dyrbarheterna. Det friherrliga
vapnet på några av föremålen visade, att de tillhörde den gamle baronen
på Lund, där en djärv stöld helt nyligen ägt rum. Länsmannen hade med sig
en förteckning på det stulna. Alltsammans fanns och dessutom åtskilligt
mera, som man ännu icke saknat, när listan uppgjordes. Eller måhända var
det byte från annat håll.
Den gamle kaptenen var uppspelt över all måtta. Han hade ett behov av att
vara verksam, och nu hade han fått något att syssla med, som riktigt var
efter hans sinne. Han ville uppbåda sitt folk och genomsöka hela Dägerö
skärgård intill minsta knuv och kobbe, och själv skulle han patrullera
i utkanterna med sin speljakt. Länsmannen invände, att man på det viset
endast skulle ge tjuvarna en varning att hålla sig undan för en tid, och
lyckades förmå honom att tills vidare avstå därifrån.
Och när gossarna omsider kommo för att hämta sin båt, var det gubben, som
började förhöret. Han var så het och ivrig och förbryllade dem så, att
Anders till sist påstod, att det var fyra man i den främmande båten, och
att de bara hade två åror. Och Inge gissade, att de båda karlarna voro
länsman och pastorn, och blev rent olycklig, när han märkte, vad han sagt.
Länsmannen ställde dock tillrätta igen och fick småningom ur gossarna,
vad de visste. Klippan, där de suttit och metat, återfanns på kortet,
och med ett rött kors utmärktes noga den plats, där de funnit säcken.
Därefter fingo de ge sig av efter en sträng tillsägelse att hålla tyst
med saken, så skulle de få en halv fjärding äpplen, när de hunnit mogna,
lovade kaptenen.
Nu blev det tal om vad som närmast borde företagas. Länsmannen var
misslynt över att han inte fått göra en undersökning på galeasen, som
seglat tidigt på morgonen. Men kapten Melby, som noga höll räkning på
de sjöfarande, hade signalerat till Norrudden och hört sig för, innan
han for hemifrån. Galeasen hade kommit norrifrån, visste de, just som
det började stillna. Den hade knappt haft vind tillräckligt för att
komma till ankars. Och efter gossarnas uppgifter måste karlarna i den
främmande båten vid den tiden varit minst en timme på platsen. Det var
alltså inte tänkbart, menade kaptenen, att de kunde höra till galeasen.
För övrigt var den inte långt borta. Från Valsjökvarn hade de sett, att
den inte seglat längre än till Ramklöv och lagt sig där i den så kallade
Finnhamnen, där estlänningar och finnskutor plägade hålla till.
Så snart länsmannen fick höra detta, bestämde han sig genast för att fara
dit. Det måste synas misstänkt, att de så snart sökt ankarplats igen, då
vinden var så gynnsam. Detsamma tyckte också kaptenen och pastorn, och
alla tre följdes åt.
Men galeasen hade ännu en gång undgått dem. När de hunnit till södra
udden på Långgarn, märkte de, att den åter var under segel och på väg ut
genom den vanliga leden.
Kaptenen föreslog då, att de skulle lägga i land och hemsöka båtsman
Gobort, missionären, efter de voro så nära. Han visste, att länsmannen
länge haft ögonen på honom. Det kunde vara så gott att höra efter, vad
han haft för sig dagen förut.
Långgarn slutade i söder med en klippa, från vilken man hade utsikt över
segelleden ända bort till Ryss-sundet och åt ett annat håll förbi Ramklöv
ett gott stycke in i den egentliga Dägeröskärgården. Där hade den gamle
båtsmannen fått bygga sig en liten stuga, och i en vik innanför klippan
hade han en väl skyddad hamn för sina båtar.
Han hade länge levat som en enstöring, men på sista tiden spordes det,
att halta Kalle, skomakarn, flyttat till honom. Det väckte förvåning, att
de båda kunde trivas tillsammans, så olika som de voro. Den talföre Kalle
var känd för sin elaka tunga och krusade inte för någon människa. Gubben
Gobort åter var inbunden och skygg. Han hade ett tvetydigt rykte och gick
aldrig i kyrkan. Men pastorn var dock rätt bekant med honom. Han hade
flera gånger seglat i hans stora skötbåt, innan han fick sin egen lilla
blekingseka, och som båda voro tystlåtna, hade de kommit väl överens.
»Han håller sina båtar bra», anmärkte kaptenen, när de stego i land.
»Synd på karl, att han ska’ vara så opålitlig. Här kunde jag annars få
mej en signalstation till.»
Han tog upp sin kikare och fann, att man ledigt kunde se ända till
Valsjökvarn från stugan. Men pastorn försäkrade, att gubben inte stod ut
med någon regelbunden sysselsättning. Han var ett riktigt naturbarn och
skulle känna sig som en fågel i bur.
»Naturbarn!» utropade länsmannen. »En storskojare ä’ han, och det skulle
inte förvåna mej, om det varit han och halta Kalle, som gossarna sett.»
Dörren stod öppen, när de kommo fram, och Kalle satt vid fönstret och
läste högt i en gammal bok med skinnpärmar.
"-- thet kan wara", sjöng han i predikoton, "at alla Menniskior äro
Narrar, som jag mig besinnar, at en förnem Man sade, han hade vti sit
Hufwud sex Stohlar, och vti Buken siu Harar, när han drack en Bekare Wjn,
så steg en Hara vp och tog en Stohl in: Men när han then siuende Bekaren
druckit hade, och then sidste Haren intet Säthe finna kunde, så wille han
the andre nederkasta, til thes enteligen et sådant Rumor blef, att han
sielf intet wiste huru Hufwudet uppå honom stod."
»Vad ä’ det för en fördömd smörja», skrek kaptenen och steg in.
»Nej, se kapten -- och pastorn -- och själve länsman. Nå, det var
storfrämmande, må jag säja. Men det ä’ ingen smörja, det här. Det ä’ en
bok om narrar, en riktigt bra bok, som kapten kunde ha gott av att läsa.»
Nu blev det ett uppträde. Kaptenen var ärtgrön i ansiktet, som Kalle sa’,
när han sedan talte om’et för Långgarns Pelle.
»Eländiga pinnsyl! Förhärdade idiot!» bröt han ut. »Jag ska’, anfäkta
mej, garva svinpälsen din.»
Han rusade blint på och drumlade ikull över lästknippan, som Kalle makat
ut på golvet, när han såg, hur det skulle gå.
»Det ä’ väl, att länsman ä’ till hands», sa’ Kalle. »Det likar sej till
hemgång, inte annat jag kan se.»
Och medan de andra försökte lugna kaptenen, knäppte halta Kalle ihop
händerna och stämde upp med full hals:
"Store stutar uti en ring
Hafwa sig om mig begifwit:
Fete oxar alt rundt omkring,
Stå mig alt efter lifwet --"
»Tig med ditt skrål», avbröt pastorn strängt. »Ä’ det anständigt att
komma med sådana slagdängor.»
»Slagdängor! Gud förlåte pastorn, som talar så syndigt om skriftens ord.
Ska’ inte en fattig stackare få trösta sej i sin bedrövelse med en psalm
Davids, fast den, gunås, inte står i nya psalmboken?»
Och han fortsatte versen:
"Som lejon wred,
Gapa de med sin mun så bred."[1]
[1] N:r 39: 5 i 1695 års psalmbok.
Men nu tog länsman i. Det var rent märkvärdigt, förklarade Kalle
sedermera, vad den lilla karln hade för ett sätt att få folk att tiga --
och att tala med, om han det ville.
»Hör noga på, vad jag säger», sade han och spände ögonen i Kalle. »Och
svara inte ett ord mer, än som ä’ nödvändigt, om du inte vill krypa in i
kurran.»
Kalle fick nu redogöra för, var han hållit till de sista dagarna.
Han hade lovat rödfärga Långgarnsstugan, sade han, för di ville inte vara
sämre än Nedergårds. Men så råkade gubben Gobort att fastna med ena foten
mellan ett par stenar, när han sprang utefter strand för att komma i håll
för en andkull. Och han bröt fotleden så illa, så han måste hasa sig fram
till båten. Och nu hade han legat i tre dar, och Kalle hade fått vara
hemma och sköta honom. Och Elin i Ekskär kom över varenda dag och hjälpte
honom byta om med våta omslag på foten. För Elin var en rar flicka och
den vackraste, som funnits på Dägerö, sedan Ingrid i Mellangärden var ung
och lycklig. Kalle började gråta. Han hade varit hopplöst förälskad i
Ingrid, det visste alla utom Ingrid själv. Men inte kunde hon bry sig om
ett vanskapt kräk, som Kalle var. Och sedan hade han tagit sig till att
dricka, och nu var han en förlorad människa.
Länsmannen undrade, om han gjorde sig till för att lura honom, men så
fick han se, att brännvinsflaskan var framme.
»Skäms du inte, karl, att börja dagen med att supa?»
»Ack, nådig länsman, vad skäms en så’n som jag för?» Han torkade sig i
ögonen med sina beckiga fingrar och smorde ned sig, så han såg ut som en
sotare.
Under tiden hade kaptenen gått ut, och pastorn satt bredvid Goborts säng
och tittade och klämde på hans sjuka fot.
Länsmannen fortsatte förhöret i vänligare ton.
»Nu ska’ du vara resonlig, Kalle, och försöka komma ihåg allt, vad du
gjorde i går eftermiddag.»
»Ja, vad kan en ta sej för, när gubbstackarn hade så svårt. Jag borra’ om
en bössa åt Sunnansundsbond’, han som bor där väster om körkan -- och så
laga’ jag en känga åt Elin -- och så var det väl något annat.»
»Var du hemma hela tiden?»
»Ja då, det var en sak. Jag har suttit hemma alla tre dagarna, fast di
ville ha mej bort på flera håll.»
»Och i går med? Var du hemma hela da’n?»
»Ja, det ä’ naturligt. Utom en halvtimme eller så, och då var Elin här.»
»När var det? Tänk efter.»
»Å -- det kunde vara vid middagstiden eller lite senare. Jag rodde över
till Frönäs med en klocka, som jag lagat åt Vedbackarn -- ja, det var nog
lite senare.»
»Och Jansson var hemma?»
»Jaa -- men han var så full, så käringen hans körde ut’en och stängde
in’en i sjöbo’n och satte hänglås för. Det gör hon alltid, när han ä’ på
det viset. Och där fick han allt ligga i natt och sova bort ruset.»
»Du ä’ säker på, att du var hemma sedan hela eftermidda’n?»
»Jaa -- och om inte länsman tror mej, så fråga Elin. Hon var kvar, ända
tills hon skulle hem och mjölka.»
Länsmannen hade nu fått veta, vad han ville, och det var så gott som
ingenting. Varken Kalle eller missionärstackarn kunde ha något att skaffa
med det stulna. Och inte heller Vedbacka Jansson, som han trott ibland.
Hans hemman låg så avsides, och han hade alltid gott om pengar. Och det
var han, som vänt misstankarna mot missionären. Men gubben Gobort var
tydligen en oförarglig karl, fast han hade sina egendomliga begrepp
om rätt och orätt. Och superiet var ju en allmän last på en tid, då
husbehovsbränningen först nyligen avskaffats. Kanske var pastorn på det
hela en bättre människokännare än han själv. Det var yrket, som gjorde
det. När man sett så mycken uselhet, blir man gärna misstrogen. Men han
skulle i alla fall söka upp Elin och höra, om halta Kalles uppgifter
stämde.
Kaptenen satt redan i båten och väntade, när de kommo ut. Han var i sitt
värsta lynne, och så snart de hunno till prästgårdsbryggan, steg han i
land och for hem. Länsmannen och pastorn fortsatte till Ekskär, och Elin
bekräftade allt vad Kalle sagt. Och hon tillade, att Gobort var så tålig
och halta Kalle så snäll. Han lämnade inte gubben ensam varken natt eller
dag, och det fast folk jämt låg över honom och ville ha honom till sig
för varjehanda arbete.
Pastorn föreslog nu, att de skulle ro till byn för att tala med Olle och
Maja, som han lovat, och det hade länsmannen ingenting emot. Så kunde han
kanske få lite hjälp av Olle, för fjärdingsman Palmgren var gammal och
orkeslös och hade alltid varit klenmodig av sig.
Det enda, som nu kunde göras, menade länsmannen, var att hålla utkik
efter tjuvarna, ifall de skulle komma igen under de närmaste dagarna för
att leta efter säcken. Inte var det mycket troligt, för de hade nog redan
fått nys om, att han var på ön. Men det var i alla fall en möjlighet,
och det gick icke an att lämna något oförsökt. Han hade därför tänkt ge
sig över till Äggskären, så snart det blev mörkt. Där skulle han stanna
åtminstone över följande dag, och det vore bra, om han kunde få med sig
en handfast och pålitlig karl.
Olle var inte hemma, när de kommo, men Maja svarade för honom. Visst
skulle han följa med, om länsman så önskade. Och lodbössa hade han, det
var en sak. Jämmerstaligen, jo, det var nyheter. Och att tänka sig, att
Inge och Anders hittat så dyrbara saker. Hon var alldeles ifrån sig över
vad hon fått höra.
»Ja, di pojkarna, di pojkarna! Till slut blir det väl di, som tar reda på
tjyvarna.»
Maja följde med ned till båthamnen, när de skulle fara. Inge och Anders
sutto på bryggan med var sitt metspö.
»Får ni något?» frågade länsmannen.
»Inte finns det någon fisk här», klagade Anders.
»Då kunde ni gärna ge er ut i skärgården och meta. Och om ni ser någon
båt åt Äggskärshållet, så ro genast hem och tala om’et.»
Gossarna voro genast hågade, men pastorn invände, att det skulle dra
för lång tid. Innan de kommo tillbaka och länsmannen hann ut, voro nog
tjuvarna sin väg för länge se’n.
»Om vi hade kapten Melby här, skulle han nog tänka ut någon signal.»
Länsmannen skrattade.
»Di kan tända opp eld på någon holme, så det syns från prästgården»,
hittade Maja på.
Men det behövdes ingen signal. Gossarna kommo tillbaka utan att ha sett
någon båt utom ett par stycken under Sunnansundslandet, där de höllo på
med att dra bonot.
Lika liten framgång hade Olle och länsmannen den följande dagen. De
spanade med kikare åt alla håll men varsnade ingenting ovanligt.
Just som de skulle fara hem, utbröt ett hiskligt oväder med åska och
regn, så att de måste dröja en stund, innan de vågade sig ut. Stormbyn
gick värst fram över själva Dägerön, som var insvept i ett svart moln, så
att de inte kunde se en skymt av land åt det hållet.
»Jag tror bestämt åskan slog ner i byn», tyckte Olle och fick brått att
ro hem.
* * * * *
Samma dag på eftermiddagen skulle Ingrid komma ut på besök, hade hon
skrivit. När Maja gjorde sig i ordning att ro emot henne, fick hon se
det hotande molnet. Inge var ensam hemma av gossarna, för Anders skulle
hjälpa fadern med att skära vass.
»Spring åt hagen efter Majsa», skrek hon och drog själv ut kärran. Det
gick fortare, visste hon, att åka från Norrudden än att ro, sedan kapten
Melbys nya väg blivit färdig.
Majsa var som en hund och kom genast fram till Inge, som tog henne i
pannluggen och ledde henne fram. I en handvändning var skjutsen färdig,
och Inge fick följa med och köra. Men på hemfärden tog Maja tömmarna och
lät det gå undan, så att de hunno tillbaka utan att få så mycket som en
droppe regn.
Det blev nu ett väder, så gammalt folk sade, att de aldrig sett maken.
Björkarna lågo som vidjor utefter marken, och flera träd sletos upp
med rötterna eller bräcktes av. Så kom en förfärlig blixt och sedan
ett nattsvart mörker, medan regnet öste ned. Båtar sköljdes bort av
vågsvallet och måste sökas dagen därpå utefter stränderna.
Maja stod på förstukvisten, för hon hade ingen ro att vara inne.
»Ä’ di ute i så’nt väder» -- Olle och länsman, menade hon -- »så driver
di åt havs, det finns ingen hjälp för det.»
Men det var ingen fara med dem. Som lycka var, räckte det inte länge och
var aldrig heller så svårt därute. Och när de rodde in i Prästmaren, var
det mest lugnt.
De hade haft länsmans egen båt, så Olle fick gå hem landvägen. Som han
gick där och såg på förödelsen, fick han syn på en karl, som sprang genom
Nedergårdshagen och in i storskogen. En stund efteråt kom Inge samma väg.
Han var barhuvad och tycktes ha mycket bråttom.