ä’ just vackert! Ja, du kan gå, när du vill, för du ä’ inte stadd som
dräng. Men du lofte stanna, så länge jag behövde dej. Och att överge mej
nu i brådaste andtiden --» Hon mäktade inte mer för gråt.
Olle stod i dörren och hängde med huvudet.
»Jag unnar dej allt gott, Maja, men jag kan inte stanna och se på. Du får
hjälpare nog. Matts i Broby --»
»Ä’ du stollig, Olle! Herre min styver, han tänker jag ska’ gå sta’ och
gifta mej. Inte har jag visat mej så värst angelägen, det jag vet.» Hon
föll honom om halsen och skrattade övergivet.
»Olle, Olle, kom!»
Hon drog honom med sig till den nya förstukvisten och satte sig på
översta trappsteget, för sittbänkarna voro nystrukna. Olle satte sig
nedanför och tog hennes bara fötter mellan sina breda händer för att
värma dem.
»Efter du inte vill säja nånting», började Maja, »så blir det väl jag,
som får tala ut. Aldrig gifter jag mej med någon annan än dej -- så nu
vet du det.»
Det var tyst en stund. Rödstjärtarna i takfoten hade vaknat. En av dem
flög ut och sjöng sina blyga låtar i närmaste björk.
Olle lutade sig mot hennes knä.
»Jag vill inte det ska’ säjas, att Nedergårds Maja gift sej med en fattig
dräng.»
»Men det vill _jag_, och _så_ ska’ det ske. Och vad den saken anbelangar,
så ä’ jag lika fattig som du. Matts var här, för jag tänkte, han skulle
köpa gården, som vi inte kan ha kvar, men han ville -- ja, han ska’ nu
gifta sej med Lina i Lännock, för vi kunde inte komma överens. Så det ä’
inte värt, vi talar mer om’et.»
»Gud välsigne dej, Maja, hur det än kommer att bli.»
»Det kommer att bli, som jag sagt, om vi också skulle vänta, tills vi
blir gamla. -- -- Ser du, Olle, far lämna’ efter sej en skuld på tvåtusen
riksdaler till Jansson i Frönäs. Hans sjukdom tog, förstås, pengar, och
så var han alltid fallen för att slå på stort, när det skulle så vara.
Jag visste ingenting om’et förrän -- låt mej se -- veckan före midsommar.
Det bar sej till, att jag mötte Vedbackarn på storskogen en kväll, när
jag skulle efter kritterna, och han blev så närgången, och jag fick lov
att ge honom en vid örat, så han stöp ikull. Och da’n därpå kom han och
sa’ opp lånet.»
Olle undrade, hur det varit med räntan.
»Han ville aldrig begära någon, sa’ han, för han tyckte det var synd om
mej, ensam som jag var. Men när jag nu var så otacksam så --»
Olle satt och tänkte. Att inte Vedbacka Janne skulle kräva ut sin ränta,
det såg allt lite konstigt ut. Men Maja hade sett skuldsedeln och faderns
namn och skrivit på om uppsägningen, så det var nog riktigt alltsammans.
»Det ä’ ingen annan vån än att sälja gården, för var ska’ en få pengar
ifrån i dessa tider? Stina-Lisa ska’, förstås, ha ett undantag, och jag
tar plats som piga, tills vi får ett torp, som kan passa --»
»Gå nu in och värm dej och sov lite», sa’ Olle, »så ska’ jag grunda på
saken.»
Fram på förmiddagen klädde sig Olle fin och sa’, att han skulle gå till
herrgår’n.
»Jag har lite i sparbanken, och om vi kunde få låna en femtonhundra av
kapten Stormby, som ska’ vara så rik, tror jag det skulle gå.»
»Vad tänker du på, Olle! Han, som ä’ en så’n buse.»
»Det skadar aldrig försöka», mente Olle. »Han kan vara beskedlig ibland,
säjer di.»
Inge bad att få följa med, för han hade aldrig varit så långt som till
herrgården.
»Sätt för en häst -- di har ingenting att göra», föreslog Maja. »Så får
gossen åka, och det går fortare.»
»När vi reder oss en gång, så ska’ vi åka både till körkan och till
herrgår’n. Men det passar sej inte, när en kommer och ber om hjälp. En
dräng ska’ inte flacka och flänga som herrskapsfolk.»
* * * * *
Det var en dryg mil att gå till herrgården, och det drog om, innan de
hunno fram.
Olle gick först in till rättarns.
»Stig fram och sitt», trugade mor Lovisa. »Österman ska’ snart vara här.
Och det ä’ Inge, kan jag förstå. Jag har sett’en i körkan. Stig fram och
sitt, vet jag.»
Men Olle hade inte tid, han måste till kapten Melby i en angelägenhet.
»Hur kan han vara att tala med i dag?» undrade han.
»Å, i dag, säjer Österman, ä’ han vid muntraste lynne, för han kom på
halta Kalle i vagnslidret och hann ge honom ett nyp, innan Kalle slank
undan. Så nu ä’ han riktigt uppsluppen. Det ä’ så gott att passa på,
medan det varar. Men Olle ska’ titta in på hemvägen och dricka en kopp
kaffe, och då ä’ säkert Österman här.»
Dägerviks ståtliga mangårdsbyggnad var uppförd på en höjd, som brant
stupade ned mot viken. Två lägre flyglar med platta tak gingo ut mot
sjösidan på ömse sidor om en lummig terrass, varifrån breda stentrappor
och balustrader ledde ned till en utbyggd stenkaj eller brygga, likaledes
med balustrader på sidorna. Några båtar voro förtöjda vid dykdalber och
pållare, och längre ut låg en större klipperjakt på svaj.
Upp genom taket på den ena av flyglarna reste sig en väldig mast. Det
var inte som en vanlig flaggstång utan en verklig skeppsmast med salning
och vant, block och linor av olika slag. En svår gaffel med fyrskuren
talja i nocken tjänstgjorde tydligen såsom ett slags spel för att hissa
upp tyngre föremål. Genom gluggar i takräcket syntes några nickhakar med
mynningarna riktade åt sjösidan till, och i dävertar hängde en vilsäng i
form av en skeppsbåt med ett litet suntält över.
Olle hade stannat innanför grindarna och tittade på masten, som han inte
sett förut.
»Ä’ det du, Olle?» Det var rättarn, som kom ut från kontoret. »Goddag!»
»Tack!» sa’ Olle, och de togo varandra i hand. »Hälsa på Österman, Inge,
och lyft på mössan.»
»Jag står och ser på sista nyheten», fortsatte Olle.
»Det ä’ gubbens signalmast, han kallar», förklarade rättarn. »Han kan
hållas hela dagar däruppe på däck -- det ä’ taket, förstår du, -- och
ordna med sina flaggor och vimplar. Och lanternor har han också skaffat
sej för höst och vinter. Han har en mindre mast vid Norrudden och en
likadan vid Valsjökvarn -- och kikare, förstås. Och så har han lärt in
Norruddarn och mjölnarn, så di kan svara något så när.»
»Vad ska’ det vara bra för?» frågade Olle.
»Nå, inte tjänar det mycket till. Men i söndags flagga’ han till länsman,
att han skulle segla och hämta honom vid kvarn med jakten, och länsman
fick budet och kom dit på bestämd tid. Ja, nu ska’ han också bygga sej en
styrhytt på däck med en trappa ned till kajutan -- kontoret, vill säja.
Och ska’ du stå väl hos gubben, så får du allt fråga om masten och om
signalerna, han kallar. Han har själv hittat på dem, säjer han. Du har
väl är’nde till gubben, kan jag tänka, efter du ä’ ute mitt i veckan?»
»Det ä’, som du säjer, och ingenting att skämmas för heller, fast det nog
kan kosta på.»
Och så berättade Olle om Majas skuld till Vedbacka-Jansson, och att han
och Maja skulle gifta sig, om de kunde få något lån, för annars måste
gården säljas.
Rättarn var Olles och Majas läskamrat. Han hade själv en tid gjort sig
till för Maja men snart kommit underfund med, att han inte hade någon
utsikt. Han tog Olle kraftigt i hand.
»Det var nyheter både goda och onda. Och nu ska’ du hälsa så hederligt
till Maja. Men vad svar gubben kommer att ge, ä’ jag inte kropp att säja.
Han ger bort mycket pengar, som folk inte vet om. Men att låna -- han
säjer, att det inte ä’ någon välsignelse med lån, säjer han.»
»Ja, en får väl pröva, vad svar det blir», sa’ Olle. »Kanske du tar
gossen med dej, tills jag fått uträttat.»
Efter en halvtimme vid pass kom Olle tillbaka till rättarns.
»Det gick, som en kunde tänka sej. Han blev arg och körde ut mej. Men jag
hade nog dummat mej, gunås. Det ä’ inte så lätt att följa med vad folk
säjer, när en har annat i tankarna.»
Rättarn ville, att han skulle dröja en stund.
»Det händer ibland», sa’ han, »att gubben ångrar sej och skickar efter
mej, och jag får ränna långa vägar för att få tag på folk, som han vräkt
på dörrn i hastigheten. Och så får di vad di begärt och mer till.»
Men det kom bara bud, att en häst skulle spännas för -- kapten skulle ut
och åka -- ensam i giggen. Det var ingen anledning längre för Olle att
stanna, utan han gav sig av med Inge på hemvägen.
Strax utanför parkgrindarna körde kapten Melby förbi dem. Olle tog av sig
mössan och sa’ åt Inge att hälsa. Gubben låtsade inte märka det, men när
han hunnit ett stycke till, höll han stilla och ropade på Inge.
»Skynda dej, gosse, så får du åka en bit.»
Inge ville inte, men Olle sa’, att han skulle göra det, »för annars blir
gubben ytter värre». Inge satte sig upp, och det bar av igen.
»Så här fort har du väl aldrig åkt förr?»
»Majsa springer också bra», kom det litet försagt från gossen.
»Jaså, unghästen, som jag ville köpa i vintras. Nu kanske di skulle vara
glada att få sälja’na.»
Inge hade ingenting att svara.
»Kan du köra?» frågade kaptenen efter en stund.
Ja, det hade Inge fått lära sig av Olle. Han hade till och med fått köra
Majsa, när Olle satt bredvid, men Pålle kunde han köra ensam, för han var
så förståndig.
»Försök då ett tag» -- han lämnade tömmarna åt Inge -- »men håll igen
lite bättre. Han ä’ så het, så han kan fördärva sej, om han får löpa, som
han vill.»
Kapten Melby var en sextiårs man med friskt, rödlätt ansikte, som
egendomligt bröt av mot hans vita hår och hakskägg. Inge tyckte, att han
såg snäll ut, fast han skulle vara så svår.
»Så där ja -- inte illa», uppmuntrade gubben. »Släpp nu efter lite, och
låt det gå undan.»
»Vad heter han?» vågade Inge fråga.
»Ali. -- Det ä’ arabiskt blod i honom.»
Gossen var röd och varm av ansträngningen, och kaptenen satt och såg på
med ett belåtet leende, tills hans ögon blevo som smala springor.
»Håll ut bra i svängen -- sakta, Ali -- och kör inte fast i trossen, som
vi möter. Se så, ja, -- nu kan det vara nog för den här gången.»
Han tog tillbaka tömmarna och körde vidare under tystnad.
När de åkt en halvmil och närmade sig kyrkan, började gubben åter bli
språksam.
»Di ska’ gifta sej, hör jag, Olle och Nedergårds Maja.»
Inge såg upp mot honom.
»Inte kan det bli av nu, när di får lov att sälja gården.»
»Jaså, du har så noga reda på dem?»
Jo, Inge visste besked. Han talade om hur svårt de hade, fast Olle
arbetade så obegripligt och Maja var så rapp och duktig.
»Men vad kan en göra, när en har skulder och det inte står till att få
några pengar», tillade han förnumstigt.
Kaptenen passade in ett ord då och då, och Inge språkade vidare. Han
berättade om fisket och nyodlingen, om kreaturen och båtarna, likt och
olikt. Olle var så stark, försäkrade han, och ändå så beskedlig, och
Maja var så okristligt snäll. Hon hade tagit emot honom, när han var så
sjuk, men nu var han frisk igen. Och i höst skulle han få börja läsa för
pastorn, hade han lovat, men nu kunde det inte bli tal därom. Gården
måste säljas, det var ingen annan vån, och då fick inte han heller bli
kvar. Han sväljde en suck, och det var tyst en lång stund.
»Olle ä’ väl mycket ond på mej», började kaptenen igen. »Och vad Maja
ska’ bli se’n!»
»Nej, di ä’ aldrig onda, bara lite stränga ibland, när en gör odygd. Och
det kunde en ju veta på förhand, hur det skulle gå. Olle sa’, att det
inte var någon skam att göra ett försök, men Maja sa’ --» Inge bröt tvärt
av.
»Hon sa’ väl, att jag var en riktig flåbuse. Folk tycker det.»
»Nej, _så_ sa’ hon inte, men hon visste förut, att det inte skulle gå.»
De voro nu framme vid byn, och kaptenen höll in hästen.
»Har ni gott dricksvatten här?» frågade han.
Jo, det fanns inte bättre på hela ön, påstod Inge, och kaptenen sa’, att
han skulle gå in till Maja och få sig ett glas, medan Inge stannade hos
Ali.
Gossen såg lite tveksam ut.
»Han ä’ så ivrig. Måntro jag rår hålla honom?»
»Ställ dej framme vid huv’et, och håll i ena tygeln, så vet han, att han
ska’ stå still. Han ä’ from som ett lamm.»
Därmed vek han in på bygatan. Inge ledde fram hästen ett stycke, så han
kom i skuggan av en tät rönn invid vägen.
»Det ä’ rätt, pojke, man ska’ vara snäll mot djur», hördes det uppifrån
förstukvisten, och gubben försvann in i stugan.
Strax därpå kom Maja ut för att hämta friskt vatten, och en stund
därefter såg Inge, hur kaptenen och Maja gingo omkring i stall och logar
och sedan ut på gärdena.
»Vad ska’ det betyda?» tänkte Inge.
Ännu mer förvånad blev han, när de drogo i väg genom hagen, bortåt
röjningen till, så han inte kunde se dem längre. Han klappade och smekte
hästen, och undrade, om inte kaptenen ville köpa både Majsa och Pålle,
för han var visst snäll mot djur. Eller hela gården för den delen. »Ja,
det ä’ nog det, som det ä’ fråga om», räknade han ut.
Det hade blåst sydlig vind under dagen, men nu var det alldeles lugnt.
Det var så tyst, att han kunde höra Långgarnsmor tala på andra sidan
viken. Ett mörkt moln stack upp i nordvästern. »Nu ska’ en se, att det
äntligen blir regn», sa’ han för sig själv. »Det vore då för innerligt
väl.»
Någon kom roende från Ekskärshållet. Han hörde årslagen på långt håll.
Det lät som Anders’ tag. Båten kom allt närmare och lade till vid
bryggan.
»Inge! -- Var ä’ du?»
Det var Anders, som ropade, men han ville inte svara för att inte skrämma
hästen. Anders fortfor att skrika och hojta, och Inge gick ut ett stycke
på vägen för att vara mera synlig. Slutligen fick Anders se honom och kom
springande.
»Nu har jag tänkt ut en annan lek. Det ä’ tråkigt med att jämt vara
indianer. -- Men vad ä’ det för en fin häst? Jaså, det ä’ gubben
Stormbys.»
Han klappade hästen och synade noga seldon och kärra.
»Vad ä’ det, du tänkt ut?» frågade Inge.
»Jo, vi ska’ leka länsman och tjyvar. Du får vara länsman, och jag ska’
vara tjyv.»
»Vad ska’ du stjäla då?»
»Å, vad som helst -- mest i körkor och herrgårdar.»
Men vad han skulle stjäla, blev inte sagt, för kaptenen och Maja voro
alldeles inpå dem, utan att de märkt det. Bakom dem syntes Olle, svettig
och trött. Han hade fått rodd över kyrkviken och sedan tagit en ginväg
för att komma hem fortare.
Kaptenen såg sträng ut, och det vänliga leendet, som Inge kände till, var
försvunnet.
»Vad ä’ du för en?» röt han, när Anders hälsade. »Jaså, det ä’ du, som
hjälpte länsman snoka reda på svinet. Tjyvpojke ä’ du, jag har allt lite
reda på, vad du har för dej.»
Maja viskade till Olle, att kaptenen visst tänkte på att köpa gården, men
gubben hörde.
»Nehej -- det blir ingenting av», brummade han. »Men ett glas friskt
vatten ska’ jag ha mej, innan jag åker.»
Kaptenen gick före och de andra efter. Olle tog ett ämbar, som stod vid
stugknuten.
»Måntro hästen vill ha vatten?»
»Det kan pojkarna ge honom. Du ska’ komma med in», bestämde kaptenen.
Gossarna rådgjorde.
»Jag ska’ hålla hästen en stund», föreslog Anders, »om du går efter
vatten.»
Nej, Inge vågade inte gå ifrån Ali, som han hade ansvar för.
»Men om jag går efter ett ämbar och ställer vid grind, så kan du bära det
den sista biten, medan jag håller i tömmarna.»
Nå, det kunde möjligen ha sina skäl, och så fick Ali vatten och på köpet
en halv kaka bröd, som Maja stack ut genom fönstret.
Det dröjde inte länge, förrän kaptenen kom tillbaka, barskare till
utseendet än någonsin. Utan att se åt gossarna vände han med skjutsen och
steg upp. Han fick syn på det hotande molnet, som utbrett sig över halva
himlavalvet.
»Nu ska’ jag väl få regn på mej för det här fördömda bråket.» Och så
rullade han i väg.
»Jo, den ä’ god!» sa’ Anders och såg efter honom. »Måtte han nu bara få
duktigt med regn på sig. Det börjar redan stänka.»
Gossarna gingo in i stugan men stannade häpna i dörren vid den syn, som
mötte dem. Maja satt i spisen och grät. Olle hade fått tag i Stina-Lisa
och lyfte henne högt upp emot taket.
»Släpp mej, Olle, tokiga karl! Jag tappar tofflorna.» Gumman skrek och
sprattlade.
Olle satte ned henne mitt på långbordet och rusade ut.
»Han har blivit galen», viskade Anders.
Inge gick fram till Maja och tog efter hennes hand.
»Hur ä’ det fatt, moster?»
Maja fick honom i fånget och pressade honom hårt intill sig.
»Nu ska’ du inte behöva lämna oss, kära min gosse. Men att du kunde säja
åt kapten, att jag kallat honom flåbuse! Jag sa’, att han var en buse.
Gud förlåte mej, men han ä’ den bästa människa, som går på Guds gröna
jord. Han hjälper oss med lånet, Gud signe honom, så vi slipper gå från
gård och grund.»
Och Maja tog till att snyfta igen. Olle kom tillbaka efter sin mössa.
»Det storregnar ute», sa’ han. »Kapten blir allt lite våt, om det
fortfar.»
»Förstod du, Olle, att han från början tänkte låna oss. Han hade pengar
med sig, men först ville han se, hur vi skötte oss, om det var lönt att
hjälpa.»
»Han sa’, att det inte fanns bättre råg på herrgår’n», föll Olle in.
»Och när Olle skulle till och tala om räntan», fortsatte Maja, »då blev
han arg och ba’ honom veta hut. Och han lånar oss tvåtusen, fast Olle
inte ville ha mer än femtonhundra.»
»Men med villkor, Maja», anmärkte Olle.
»Ja du, ja, som låter mej ensam stå och svara. Han håller på, att vi ska’
gifta oss tvärt. Men jag sa’ ifrån, att vad den saken anbelangar, så var
det inge’ hinder. Vi har väntat tillräckligt länge, sa’ jag.»
»Vill ingen hjälpa mej ner?» kved Stina-Lisa ifrån bordet, där hon satt.
Olle bar henne varligt till vrån, där hon hade sin mjuka stol, och tog
sedan reda på hennes tofflor, som farit i väg åt olika håll.
»Och nu går jag i morgon dag och tar ut lysning», sa’ Olle och såg säker
ut.
»Men hur ska’ en hinna få allt i ordning till bröllopet?» oroade sig
Stina-Lisa.
»Det blir inga tillrustningar», förklarade Maja. »Vi går till kyrkan
sista lysningsdagen och blir vigda. När vi en gång kan stå på egna ben,
så ska’ vi ställa till med ett gille, och då ska’ kapten Stormby vara
med, om han vill göra sej så gemen.»
Regnet rann i strömmar, och åskan brakade. Det blev mörkt som på natten,
när inte blixtarna lyste in i stugan. Olle tog på sig mössan liksom för
att gå ut men satte sig i stället bredvid Maja på spismuren.
»Det var en välsignad dag», sa’ han. »Det här regnet räddar havren vår.»
[Illustration]
6. Vad en kork kan ha med sig.
Olle och Maja gifte sig i den brådaste tiden, då folk hade annat att
tänka på än att löpa med skvaller och hålla reda på allt vad grannarna
gjorde. Likväl kommo de inte alldeles undan.
Dyviksgumman gick omkring och gnällde och gnatade. Att de inte nändes
bestå så mycket som en tår kaffe på bröllopsdagen eller en sup med
tilltugg! Men Maja hade alltid sitt huvud för sig! Och Olle! Ja, nog var
det klart, vem som skulle få väldet i den gården.
När hon kom till Frönäs, visste de om ingenting. Jansson hade varit till
sta’n efter brännvin till slåttern, och hustrun, som var väckt, gick
aldrig i kyrkan, för pastorn hade inte den rätta andan. Jansson blev så
tagen, att han slog näven i bordet och svor, fast hustrun var inne.
»Di blir väl lagom sturska i höst, när lånet ska’ betalas», sa’ han.
Men de som voro belåtna åt giftermålet, det var de båda gossarna. Och
så Ingrid, förstås. Maja skrev till henne och fick brevsvar -- det var
första gången det hände. Hon hade fått en stor beställning, skrev hon,
men när den var färdig, skulle hon komma ut och hälsa på och vara riktigt
glad, lovade hon.
Och Maja själv var spelande munter och sjöng och trallade från morgon
till kväll. Men Olle såg ibland fundersam ut. Han kunde inte låta bli att
tänka på skuldsedeln. Det var bestämt något galet med den.
En kväll fick han vänta på gröten, för Majros hade fått en kalv.
»Maja du, var har du far dins penningskrin?» undrade han.
»Det ligger i kistan på vind, men om du tror, där ska’ finnas pengar, så
lurar du dej.»
Olle gick efter det och undersökte och mätte och bultade och knackade, så
Maja blev otålig.
»Sitt inte där och dunka. Nog har du sett ett gammalt skrin förr.»
Det blev i alla fall inte mycken tid till funderingar, för höskörden var
nu i full gång. Vädret, som varit så jämnt under våren och försommaren,
blev alltmera ostadigt. Det kom regn litet emellan, och man fick passa
på mellan skurarna för att få in grödan något så när i skapligt skick.
Grannarna hjälpte varandra, när de så kunde, för det behövdes många
händer ibland.
Anders hade på allvar flyttat över till Nedergården för de närmaste
veckorna, och gossarna fingo efter sina krafter gå i lag med de andra,
räfsa och bära hö på hävlar från ställen, där det var svårt att köra
fram, och mera sådant. Några lekar kunde inte komma i fråga, men det var
lika roligt att åka i hölass och på köpet göra nytta för sig. Och första
vackra dag, sedan höbärgningen var över, skulle de få ta skadan igen. Då
skulle de få mat med sig för en hel dag och sköta sig själva, antingen de
nu skulle ge sig av ut bland skären eller styra kosan genom storskogen åt
Dägervikshållet till.
Äntligen var det mesta höet under tak, och det återstod endast litet
sälting vid stränderna. Olle tyckte, det var på tid, att gossarna fingo
sin ledighet. Han och Maja skulle nog reda sig dem förutan.
Samtidigt slog också vädret om, och det blev en följd av de vackraste
dagar, nu när det inte längre var så behövligt för bärgningen. Sådana
äkta sommardagar blåser det gärna från land under förmiddagen för att
sedan gå över till havsbris, så snart jorden på fastlandet blivit
tillräckligt upphettad. Ett dylikt tillfälle att utan möda komma långt
ut och tillbaka igen fick inte försummas, och gossarna bestämde sig utan
tvekan för att göra sin utfärd sjöledes.
Dägerö vidsträckta skärgård omfattade, utom huvudön och ett tjugotal
större holmar, en hart när oräknelig mängd smärre kobbar och skär. Det
påstods, att vart och ett av dessa skär hade sitt särskilda namn, men att
hålla reda på dem alla var det knappt någon, som kunde. Det skulle då
vara gamle Gobort, missionärn, som jämt låg ute i båt och flängde. Någon
allmän farled fanns inte åt detta håll, men vid gott väder hände det
ibland, att en och annan djärv seglare för att vinna tid tog en ginväg
mellan Frönäset och Ramklöv, där den egentliga skärgården tog vid, och
sedan fortsatte bland hällor och grund genom den minst farliga delen.
Det var denna väg, som gossarna valt. Maja hade lovat väcka dem i
god tid, men när hon knackade på fönstret till drängstugan, där de
numera höllo till, voro de redan på benen. Hon förmanade dem att vara
försiktiga, och de gåvo sig av.
Morgonbrisen kom, först när de hunnit förbi Ekskär. De hade för någon
tid sedan skaffat sig ett litet segel, inte stort större än en handduk.
Inge satte sig i fören och stöttade den spinkiga masten, en avbruten
ljusterstång, och Anders styrde med en åra på läsidan. Fort gick det
inte, knappast roddfast, men det var i alla fall att segla, och det inte
bara på hemfjärden utan långt bort på obekanta vatten.
För Inge i synnerhet var det en riktig upptäcktsfärd. De foro fram mellan
underligt formade klippor, urgröpta och liksom slipade av havssvallet. De
fingo ro genom speglande sund, dit vinden inte hann, och där de kunde
se botten på flera famnars djup. De förvillade sig in i en vik och måste
vända om igen, de åkte upp på ett grund och stakade sig loss, det var
äventyr på äventyr.
Än kommo de på en kull skräckor, när de ströko förbi en udde, än skrämde
de upp en hop skröjor -- ejderhonor, som kråkorna plundrat på ägg eller
ungar. En stor fågel satt i en tall -- det var en fiskgjuse. De styrde
närmare, och han flög sin väg. Men just där upptäckte de en präktig
sandstrand och måste i land för att bada. Sedan lågo de på en klippa och
torkade.
Och så bar det av igen. Tätt intill vattenbrynet på en hälla märkte de
ett par kullriga stenar med ett egendomligt utseende. De måste dit och
se efter, vad det var. När de kommit på några famnars avstånd, rullade
stenarna ut i sjön -- det var en själ med sin unge, som legat och sovit i
solskenet.
Där var åter en holme med en inbjudande vik. De landade och träffade på
några sena smultron och en väldig huggorm, som de lyckades döda. Ännu en
gång badade de, och när de sedan skulle ut igen, hade vinden vänt. De
måste taga till årorna, om de ville något längre ut. Havsbrisen kom som
vanligt rätt frisk men lugnade småningom, och det blev ingen sjö att tala
om.
»Han vände snart i dag», tyckte Inge, fast han just inte hade mycken
reda på vad tiden led. »Nog var det senare i går.»
»Å, di har inte fått honom än på långa tag därhemma.»
Anders visade på en seglare, som syntes långt borta i en öppning mellan
holmarna. Den gick fortfarande för nordlig vind den vanliga inre farleden.
»Men det måtte ändå vara middagsdags», menade Anders. »Jag tror, vi
lägger till här och ser efter, vad vi har i matsäcken.»
Det var en stor, kal klippa med otaliga remnor och skrevor, där tydligen
en mängd grisslor haft sina svårt åtkomliga bon i alla vrår och
skrymslen. Bredvid låg en mindre holme med liknande naturbeskaffenhet.
Inte var det den bästa plats att landa på, men gossarna tyckte det var
lustigt, att de träffat på de så kallade Äggskären, som de mycket hört
talas om. Men några grisslor sågo de inte till. De voro redan ute med
sina ungar.