var onödigt att varsko i förväg. Nu satte han uniformsmössan på och
äntrade ombord.
I skuggan av ett segel halvlåg skepparen tillsammans med en svartmuskig
karl med ett djärvt och trotsigt utseende. Ingendera reste sig, när
länsmannen tilltalade dem. Den svartmuskige tände sin pipa, som slocknat,
och skepparen svarade surmulet och fåordigt. De visste inte av något
svin; länsman kunde se efter själv.
Det var inte annat att göra. Länsman gick omkring överallt men såg
ingenting misstänkt. En jättestor karl låg och sov under däck, och två
halvvuxna pojkar sutto bredvid och spelade kort. Det var inte möjligt att
få något ord ifrån dem. Efter en noggrann undersökning måste länsmannen
medgiva, att han tagit fel. Med en harmsen ursäkt steg han i båten, och
Anders började ro tillbaka.
De voro redan ett gott stycke från fartyget, då Anders anmärkte:
»Di har två ankare ute.»
Länsmannen vände sig om och såg efter.
»Vad menar di med det?» frågade han.
»Di väntar storm och sjögång.»
»I sådant väder!» utropade länsmannen och satt en stund tyst.
»Gosse, vänd om igen!»
Anders lydde, och länsmannen var snart åter ombord.
Denna gång hade karlarna rest på sig och mötte länsmannen med hotande
blickar. Det var den svartmuskige, som nu förde ordet.
»Blir det aldrig slut på visitationer? En kan inte vara skyldig att
underkasta sej vad som helst.»
»Hör nu, mina gubbar, var så beskedliga och langa opp det ena ankaret.
Det kan vara nog med ett.»
»Vad angår det länsman? Har en inte rätt att ha så många ankare ute, en
vill. Var står det skrivet i lagen, att en inte --»
»Se så, förivra er inte. Om ni godvilligt gör det, så slipper ni för
bättre köp, än ni ä’ värda.»
»Akta sej, länsman! Det kan bli fråga om livet.»
»Akta dej själv! -- Det finns folk i land, som ser vad ni gör.»
De båda karlarna gingo avsides och samtalade. Länsmannen väntade en
stund. Sedan tog han fram en visselpipa.
»Kvicka er nu, annars kallar jag på folk, som hjälper er.»
Motvilligt gick skepparen fram mot fören, medan den svartmuskige satte
sig på kajuttaket och likgiltigt började vissla.
»Nej, det här ankaret mente jag», ropade länsmannen och pekade på en
kätting, som löpte rakt ned. »Det ä’ skäl att börja i rätta ändan -- så
gott först som sist.»
Skepparen förstod, att det inte var lönt att streta emot längre. Ankaret
gick upp, och snart syntes en vit kropp skimra genom vattnet.
»Hurra, där kommer svinet», ropade Anders men tystnade tvärt vid en hätsk
blick från den svartmuskige.
Det var lätt att förstå, hur saken hängde ihop. Det hade börjat kåra på
natten, och skepparen eller hans medbrottsling hade lockats av utsikten
att ostraffat göra ett gott kap och i tid ge sig undan, innan folket
vaknade på morgonen. När sedan den väntade vinden svek, hade tjuvarna
hittat på att surra fast svinkroppen vid ankarkättingen och sänkt den på
betydligt djup. Men av lojhet eller oförstånd hade de låtit båda ankarna
vara ute. Anders’ förvåning över den ovanliga försiktigheten i en så väl
skyddad hamn kom länsmannen att inse knepet. Nu var det intet annat än
att återlämna rovet och dessutom betala dess fulla värde i reda pengar
för att slippa vidare efterräkningar.
Det var ogörligt att få den tunga svinkroppen in i båten, utan Anders
slog en tross om den och tog den på släp. Det gick därför långsamt med
hemfärden.
Men på land hade pastorn haft en kikare till hands, och Långgarnsfolket
visste redan, hur saken stod. När de sedan fingo mottaga hälften av den
erlagda plikten, tyckte gubben, det var en riktig glädjedag.
»Den andra hälften ska’ gossen ha», förordnade länsmannen, »för om han
inte varit så påpasslig, hade ni aldrig mer fått se en skymt av djuret.»
[Illustration]
4. Midsommargillet i Uppgården.
Gubben Jakobsson i Uppgården, kyrkvärden, var den tätaste bonden på ön.
Hans enda barn, sonen Lars-Johan, var född en midsommarafton, och därför
skulle det alltid gå hederligt till i Uppgården den dagen. Mycket folk
hade samlats från närmaste delar av ön och holmarna däromkring. Även från
Norrudden och andra torp, som hörde till själva herrgården, hade några
hittat dit, ty det var långt att ro till Dägervik i värmen.
Majstången var rest på en sakta sluttande plan mellan Uppgårdsstugan och
den gamla Mellangårdstomten. Man kunde se toppkransen från Nedergården
och höra de gnällande fiolerna och trampet av dansande. Men Olle gick
aldrig på danser, och Maja hade främmande. En bondson från fastlandet,
Matts Ersson i Broby, och hans mor, en liten nyter gumma, hade kommit
roende på kvällen, och Maja gick omkring med dem på ägorna.
Inge och Anders lågo i ett dike, där det fanns vilda jordgubbar.
»Nej, vi går härifrån», tyckte Anders. »Det ä’ bara kart.»
»Jag undrar, vad di vill, di där.» Inge pekade på Maja och de främmande,
som stodo ett stycke ifrån dem.
»Förstår du inte! Han tänker fria, kan du veta. Maja har haft många
friare i sin dar. Skollärarns Oskar -- och rättarn på herrgår’n -- och
Valder i Dyvik -- och många andra. Men di bär sej så tokigt åt. En gav
sej till att fria mitt på ljusa da’n.»
»Ska’ det inte vara bra det?»
»Duger inte alls, kan du väl begripa.»
»Varför det?»
»Vet inte. Di säjer, att det inte går an. Men nu kommer di hit. Kryp ner
i diket, så di inte får se oss.»
Maja och de främmande kommo närmare, och gossarna hörde dem tala om
årsväxten och betena, om första årets vall och den väl skötta trädan.
»Havren ä’ lite klen», sa’ Maja, »men han kan bättra sej, om det blir
regn. Och si höstsäden, den ä’ riktigt grann.» Aldrig hade Inge hört
henne skryta så förut.
De gingo förbi utan att se gossarna.
Inge satte sig upp på dikeskanten och stack en kråkfjäder i mössan.
»Barfot», sade han, »lyssna till vad Svartöga säger. Jag har hört, att
den store hövdingen Gråa björnen sammankallat sina män till rådplägning,
och att de i natt skola dansa krigsdansen. Har du mod att smyga fram till
lägret och speja? Vi måste ta reda på deras planer.»
»Mod!» genmälte Anders. »När var Barfot rädd för de tjutande irokeserna?»
Han började någorlunda förstå, hur han skulle uttrycka sig.
Gossarna kröpo långsamt fram mot dansplatsen och lyckades osedda komma in
på Mellangårdstomten, där de hade god utsikt mellan de täta löven.
»Jakob-gubben bjuder på cigarr», anmärkte Anders.
»Det ä’ fredspipan, förstår du», rättade Inge. »Han har många krigare
samlade, och även kvinnor ä’ med, ser jag.»
»Det ä’ Norruddsdrängen och Magnus i Torpängen, som spelar», förklarade
Anders. »Di vill inte ha halta Kalle, för han ställer jämt till bråk.»
Men i detsamma kommo halta Kalle och Jansson i Frönäs arm i arm raglande
uppför bygatan. Kalle skrek:
»Här kommer Kalle glader och Vedbacka sme’n. Ur vägen, jäntor, annars
ska’ den fule ta er.»
Jansson i Frönäs, Vedbacka-smeden, fick tag i en flicka och ville dansa,
men hon vred sig häftigt undan. Vedbackarn förlorade jämvikten, men Kalle
höll i honom.
»Den halte får leda den blinde. Stå på dej, Vedbackare, och låt dem si,
att du ä’ karl.»
Fiolerna tystnade, och dansen bröts av.
»Spela på ni, gubbar, jag vet förut, vad ni går för, så det ä’ inte värt,
ni gör er till.»
Men spelmännen ville inte fortsätta, för halta Kalle kunde spela som
ingen annan i hela skärgården, sedan Tattare-Frans var död.
»Fly mej stånkan, Magnus, en blir så gisten i hettan som en sprucken
tunna.»
Gubben Jakob slog i några glas och bjöd, men det var tydligt, att
ingendera av dem var så värst välkommen.
»Skål och tack», sa’ Kalle. »Skåla med körkvärden, Jansson.»
»Stål och knack», sa’ Jansson -- det var _hans_ rolighet.
Men när han skulle sätta ner glaset, tog han en överhalning. Magnus i
Torpängen satte foten för, och han slog i backen. Halta Kalle hjälpte
upp honom och ledde honom fram mot Mellangårdstomten, där han lade honom
utmed stenfoten.
»Han hade fått för mycket, innan vi kom i väg», förklarade Kalle. »Men
var har du pojken din, Jakob? Han ä’ väl ett par och tjugu år i dag, om
jag räknar rätt.»
Lars-Johan satt i skjortärmarna uppe på en stege och bollade med ett par
tallkottar, så att en alltid hölls svävande i luften.
»Go’ kväll, Lasse! Det ä’ inte lönt, du sitter där längre och glor efter
Elin, för hon höll på med en byk, när jag rodde förbi med Vedbacka sme’n.»
Lars-Johan kastade en tallkott på en av flickorna och låddes inte höra.
Gossarna sutto i sitt gömställe och kunde följa nästan allt, som sades.
»Det blir slagsmål av», viskade Anders. »Lars-Johan ä’ den värsta
slagskämpe, som finns på ön.»
»Men Olle ä’ nog lika stark», menade Inge.
»Han ä’ nog starkare för den delen, men han ä’ inte så kvick. Och så vill
han aldrig slåss.»
Efter en stund tillade han:
»När jag blir stor, ska’ jag klå Lars-Johan.»
»Varför ä’ du så ond på honom?» frågade Inge.
»Han ä’ elak mot Elin. Han sitter hemma hos oss i timmar, fast far sagt,
att han inte får komma. Och Elin gråter om nätterna för hans skull.»
»Han tänker väl gifta sej med henne, kan jag tro.»
»Gifta sej -- han! En rik bondson! Nej, men göra henne olycklig, det ä’
vad han vill. Jag ska’ skjuta honom, när jag får fars lodbössa.»
Det rullade som ett herrskapsåkdon förbi.
»Vem kan det vara?» undrade Anders, för han kunde inte se utåt vägen.
Men folket vid majstången hade också givit akt på skjutsen, och
Dyviksgumman gnällde:
»Kors, bevara mej! Det ä’ kapten Stormby från herrgår’n» -- han kallades
allmänt så i bygden, och det påstods, att gubben själv inte tyckte så
illa om namnet --, »vart ska’ han ta vägen så här dags?»
Men Norruddsdrängen visste besked.
»Han ska’ hämta den nya engelska mamsellen», sa’ han, »så slipper di ro
med båtskjutsen ända fram.»
Kapten Melby hade ett par år haft en engelsk lärarinna för sin dotter,
men nu skulle det komma en annan, hade de hört, för den gamla hade rest
hem.
»Det ä’ ett okristligt tungomål di talar», jämrade sig käringen. »En kan
rakt inte begripa, vad di säjer.»
»Åjo», föll Kalle in, »nog kan en begripa, om en har förstånd att fatta.
Det värsta ä’, att di talar så kringt, för när det går långsamt, ä’ det
mest som svenska. Jag var hos pastorn i höstas och lagade ankhuset» --
för halta Kalle kunde vända sina händer till vad arbete som helst --,
»och då gick herrgårdsmamsellerna förbi. Och den ena pekade nedåt mar’n
och kacklade en lång ramsa, och den andra sa’: gäss (yes). Men jag sa’:
Inte ä’ det gäss, sa’ jag; det ä’ bara pastorns ankor. Och di till att
skratta båda två.»
»Men han heter inte Melby heller», hördes det från gubbarnas håll. »För
min far kände hans mor, som var härifrån ön, och hon blev gift med en
garvare vid Mälby, som hette Mellberg.»
»Det har sin riktighet», sa’ gubben Jakob. »Han kalla’ sej Mellberg
först, men när han kom i krig utomlands, kan en tänka, fick han lov att
byta om namn.»
Och skräddarn i Bakom beskärmade sig över de utrikiska sederna, och
Långgarnsbond’ berättade för tionde gången om sitt svin och vad _han_
sagt och vad länsman sagt. Och Dyviksfar klagade, att han mistat en
planka, som var värd en banko minst: måntro di tagit den på galeasen? Och
drängpojken i Brink nöp skollärarns Anna i armen, så hon skrek -- -- det
blev långsamt för Anders och Inge att ligga stilla i sitt gömställe och
höra på allt.
»Jag tror, vi ger oss härifrån», föreslog Inge.
»Vänta lite. Nu ä’ det Kalle som ä’ framme igen. Det blir ett elände till
sist.»
Lars-Johan satt ännu kvar på sin stege. En bit därifrån stod Kalle bakom
en understegstross och slängde fram ett ord då och då. De hörde, att det
var fråga om Elin, och att det var Lars-Johan, som ställt till, att Kalle
inte fick spela, och så var det om Elin igen -- de kunde inte uppfatta
allt för sorlet.
Hastigt for Lars-Johan som en lokatt ned för stegen, blek av ilska. Halta
Kalle märkte, att han gått för långt, och snurrade i väg utför backen
med en otrolig skyndsamhet trots sitt lyte. Han kom igenom grinden till
Nedergårdsstugan och fick haspen för. Men Lars-Johan var över i en blink,
och Kalle, som tänkt hinna in i drängstugan, gav till ett förtvivlat
rop och kastade sig omkull. Kvinnfolken skreko: han mördar honom! och
karlarna rusade mangrant ned.
Men i sista ögonblicket hade någon kommit mellan Kalle och hans
förföljare. Det var pastorn, som gått ginvägen genom Nedergårdshagen. I
sitt ursinne såg inte Lars-Johan, vem det var, eller brydde han sig inte
därom. Med en våldsam stöt sökte han vräka honom åt sidan, men pastorn
stod orörlig och höll endast upp ena armen för att skydda ansiktet mot de
förfärliga slagen.
»Sluta upp, galning!» hördes en myndig stämma, och Lars-Johan kände ett
fast grepp i västkragen.
Han slet sig lös, så västen remnade, och vände sig mot sin nye
motståndare.
»Ja, slå till, om du vill komma på fästning!»
Det var länsmannen, som stod där, liten och trygg.
»Skäms du inte, karl, att slå din egen pastor -- far dins gäst, som han
själv bett komma! Jo, du ä’ mej en galgfågel av äkta sorten!»
Under tiden hade några av karlarna hunnit fram, och andra kommo
efter. Olle hängde i den halvöppna dörren till drängstugan, och gamla
Stina-Lisa, som redan lagt sig, måste upp och titta ut genom fönstret.
Lars-Johan stod en stund handfallen och gick sedan långsamt därifrån. I
grinden mötte han fadern.
»Du gör mej rent olycklig», stönade gamle Jakob, andfådd av springandet.
»Och själva pastorn till! Gud förbarme sig, en sådan skam! Aldrig kan han
förlåta mig mer, det ä’ ingen möjlighet.» Gubben grät.
»Inte ska’ kyrkvärden lägga det här på sinnet», tröstade pastorn och
torkade bort litet blod ur ansiktet -- han hade inte kunnat avvärja alla
slagen. »Det var ju inte menat åt mej. Se så, lugna sej, Jakobsson. Det
var något misstag, kan jag förstå.»
»En grann pojke!» sade länsman och såg efter Lars-Johan, som försvann
bakom smedjan. »Jag kunde ha lust att ge honom några lektioner i boxning
vid tillfälle.»
»Kan du det också?» frågade pastorn skrattande.
»Naturligtvis. Det var bland det första, jag lärde mej i England.»
Herrgårdsskjutsen hade emellertid kommit tillbaka mitt under oväsendet,
och kusken höll stilla nere på vägen.
»Skepp ohoj! Vad står på, gott folk?» ropade en kraftig basstämma.
Kapten Melby hoppade ur och kom knogande uppför backen.
»Det har varit någon sammanstötning, kan jag se. Här måste bli besiktning
och sjöförklaring.»
Pastorn sökte utreda, vad som varit på färde, och de andra fyllde i, när
det behövdes. Den gamle sjömannen hade ett häftigt lynne, och när han
hörde, att halta Kalle varit i farten, bröt det ut.
»Var har jag den förhärdade skomakarsylen?» röt han och svängde sitt
spanska rör. »Jämt har han rackartyg före. Nu ska’ han få sin hyra, om
han aldrig fått förr.»
Men halta Kalle var försvunnen. Ingen hade sett, vart han tagit vägen.
»Vad håller ni för utkik? Ska’ ni inte se opp, gossar! Men gömt ä’ inte
glömt. Förhärdade snorjärs! Jag ska’ rigga om klyvarbommen hans, när vi
råkas en gång.»
Han hälsade på länsmannen, som han förut inte kände, och språkade några
ord med kyrkvärden.
»Nej, nu måste jag i väg. Kom ner ett slag och titta på mina flickor. --
Inte? Vad nu då! För di där skråmornas skull? Det gör ingenting. Come
along! Pastorn får lov att göra bekantskap med den nya lärarinnan. En
riktig sydländsk skönhet, liten och späd -- född på Jamaika -- modern en
kreolska. Jag blev rent förskräckt, när jag fick se, hur ung hon var --
ett halvt år yngre än Märta. Bevars för en sådan lärarinna, tänkte jag.
Men jag hade inte talat en kvart med henne, förrän jag gav mej på nåd och
onåd. Det ä’ något annat än den gamla tråkiga miss Woods. Kanske hon med
tiden kan bli en vän för min stackars ensamma Märta -- -- moderlösa ä’ di
båda två», tillade han med en skälvning i rösten.
De närmade sig vagnen.
»Stormen ä’ över, ingenting att oroas för», ropade kaptenen på långt
håll. »Miss Isabel M’Neil», presenterade han. »Pastor Hemming och vår
nye, tillförordnade länsman, notarien --»
»Videstam.»
»Notarien Videstam -- min dotter Märta.»
»Vi var litet oroliga för far. Man måste noga se efter honom, för att
han inte ska’ begå några oförsiktigheter», skämtade flickan.
»Jo, sådana ä’ barn nu för tiden», sade kaptenen och strök henne smeksamt
om kinden.
»Det har varit slagsmål däroppe», fortsatte han på engelska, »och pastorn
har råkat ut för ett haveri. Ja, det hedrar honom på alla vis, men inte
hade jag kunnat hålla mej. Och nu», tillade han på svenska, »kommer
herrarna till Dägervik på middag i morgon efter gudstjänsten, så får vi
närmare talas vid.»
Men länsman Videstam måste resa hem för angelägna affärer, så det kunde
inte bli av den gången.
»Pastor Hemming kommer i alla fall som vanligt. Och kyrkvärden med»,
ropade han uppåt bygatan.
Därmed satte han sig upp, och de otåliga hästarna fingo sträcka ut.
Gubben Jakobsson stod halvvägs uppe i backen med mössan i hand.
»En kan inte begära, att pastorn nu ska’ komma --»
»Jo, det ä’ just vad jag tänker. Och kyrkvärden går före och visar vägen.»
Fiolerna hade börjat på nytt, och dansen var åter i full gång. Alla hade
efter hand gått tillbaka till majstången, och de båda gossarna stodo
ensamma kvar vid Nedergårdsgrinden.
»Anders du, det var ett fasligt spektakel. Inte går vi dit igen», menade
Inge.
Detsamma tyckte Anders.
»Undrar, var moster Maja kan vara?»
»Hon har nog följt sitt främmande till vägs. Di hade sin båt nere vid
sundet.»
Det hördes prat och stoj från drängstugan, och gossarna gingo dit. Olle
satt vid fönstret, tyst och trumpen. I sängen halvlåg halta Kalle, och
munnen hans gick som ett kvarnhjul. Gossarna satte sig bredvid Olle.
»Jo, du ä’ god du», skränade Kalle. »Att inte hålla reda på släkten din!
Har du aldrig hört talas om Bond-Olle? Och inte om Sup-Olle heller, och
ändå var han sonson till din farfars far, säjer di.»
»Det ljuger du», kom det från Olle.
»Och inte hur di träffade på gubben, håken i Häcklefjäll? Han hade en
trut som ett svintryne och ögon, små och röda som rönnbär, och en lång
svans, som han bar på ena armen som en prästkappa. Och Sup-Olle sa’: fy
för den fule, sa’ han, och Bond-Olle sa’ --»
»Tig med ditt fördömda prat», bröt Olle ut.
»Nej, _det_ sa’ han inte. Men du vill bara höra talas om Maja, ser jag,
och hennes nye fästman. Jo, Matts i Broby, det ä’ en karl, ska’ du tro --
super och spelar och slåss och far efter flickor värre än Vedbacka Janne.»
»Nu ljuger du igen. Det ä’ en duktig karl och sköter sej bra.»
»Fadern hans dog i vintras», fortsatte Kalle, »och äldste brodern ska’ ha
gården, och därför flänger den här kring och ser sej om efter ett hemman.
Det gäller, om han ska’ ta Maja eller Lina i Lännock. Lina ä’ rik, men
hon ser ut som --»
Nu tröt tålamodet för Olle. Han tog halta Kalle i armen och ledde ut
honom på backen. Gossarna följde efter.
»Tack, tack för hjälpen», sa’ Kalle. »Annars kan jag gå skapligt själv,
fast jag ä’ lite låghalt.»
Olle gick tillbaka in i drängstugan och slog igen dörren. Kalle stod kvar
och funderade.
»Anders lille! Spring över ett slag till Oppgår’n och se efter om
Lars-Johan ä’ där, så ska’ jag komma ihåg dej i mitt testamente.»
»Nej, det ä’ han inte», kunde Anders upplysa. »Jag såg, att han tog på
sej en rock och gick bortåt storskogen till.»
»Jag får väl se till, var jag kan få fatt i Vedbackarn, det svinet»,
mumlade Kalle för sig själv och lade i väg åt Uppgården.
Maja kom genom hagen i detsamma, men när hon fick se halta Kalle,
stannade hon vid stättan, för Kalle var svår att råka ut för, när han
hade det laget. Men han såg henne inte utan linkade förbi.
»Moster Maja, det har varit sådant leverne här.» Gossarna kommo
springande och började berätta om halta Kalle och Lars-Johan, om pastorn
och länsman, om Vedbacka smed och kapten på herrgår’n och om halta Kalle
igen. De talade i munnen på varandra, och det var ingen ordning och reda
med dem.
»Det ä’ bäst ni kryper till kojs, bytingar» -- för Anders skulle ligga
kvar, efter det var så sent. »Jag får höra bättre i morgon.»
Men när Maja skulle gå till ladugården och ställa för natten, kom Anders
efter henne i bara skjortan.
»Moster -- Inge vet ingenting om’et -- men Vedbacka-Janne, när han låg så
tjänligt nedanför vårt gömställe -- och snarka’ gjorde han, så det hördes
lång väg -- då tog jag ett par nässlor och stack i näven på’n -- men Inge
såg’et inte -- och se’n kittla’ jag honom i näsan med ett strå, och han
till att gnida och gno med nässlorna över hela ansiktet, så nog lär han
komma att se ut --»
»Jo, du ä’ dej lik», sa’ Maja och klappade till honom. »In med dej, unge!»
Pastorn och länsmannen stannade inte länge vid dansen. Det hade blivit
en smula vind på kvällen, och länsmannen, som skulle ligga över natten
på prästgården, ville tidigt i säng för att bittida på morgonen, innan
det blev hårdare, ro tillbaka till sitt boställe på fastlandet. Han var
på det hela belåten med sin dag, fast hans plan att förkläda sig slagit
fel. Kyrkvärden Jakobsson och Tobias i Norrudden, en pålitlig karl, hade
lovat hålla utkik på sjöfarande och noga anteckna de tider, då de lågo i
hamn eller foro förbi. Men några värdefullare upplysningar hade han inte
lyckats skaffa sig.
Kort efter soluppgången var länsmannen uppe och färdig att giva sig av.
Galeasen hade seglat under natten, och ingenstädes syntes några fartyg
till. Men när han kommit ett stycke om Västerviksudden, varsnade han inne
i viken en mindre skärgårdsöka, som såg mycket besynnerlig ut. Den hade
masten uppe och seglet illa beslaget på masten. I fören satt en karl och
rodde utan att komma ur fläcken. Det fanns inte något boningshus åt det
hållet, visste länsmannen. Vad kunde karlen ha för sig? Han måste dit och
se, hur det var fatt.
När han kom intill, märkte han, att båten stod på grund. Halta Kalle var
den som rodde, och nere på skotten låg en annan karl och sov. Han hade
tydligen suttit till rors och slungats framstupa, när de törnade på, men
likväl fortfarit att sova.
»Vad ä’ det med kamraten?» frågade länsmannen.
»Kamraten?» lallade halta Kalle och upphörde med rodden. »Kamraten ä’
uppe i sta’n och köper brännvin.»
»Har ni inte fått nog av det otyget?»
»Samma tyckte jag, men Vedbackarn ä’ så ivrig på’t.»
»Vart ska’ du hän?»
»Till garveriet -- en bit uppåt ån. Där möter kamraten.»
»Nå, ro på då, så du inte kommer för sent.»
Kalle tog åter i med sin rodd och fortsatte oförtrutet, så länge
länsmannen kunde se honom.
Först mot middagen hade Vedbacka-Jansson kommit hem. Båten hans var
illa skamfilad och han själv i ett bedrövligt tillstånd. Ansiktet var
vanställt av otaliga små blåsor, och han yrade påtagligen. Det var
smittkopporna, sades det. Emellertid kom han sig snart och hade inte
vidare men av sjukdomen.
[Illustration]
5. Olle och Maja. -- Kapten Melby.
Så fort helgen var förbi, började Olle bli underlig, tyckte Maja. Han
var uppe bittida och sent och arbetade, som det gällde livet. Utom sina
vanliga sysslor lappade och lagade han överallt, där det fanns något
bofälligt. Han stängde gärdsgård kring röjningen, fast det gott kunnat
anstå till hösten. Liar slipades, som behövligt var, båtar tjärades,
fiskbragder lättades, redskap och trossar rustades. Olle var långsam i
vändningarna, men det var otroligt vad han kunde hinna med, och allt, han
tog sig för, var välgjort arbete. Inge hjälpte till, för han ville gärna
göra nytta, och Anders var oftare i Nedergården än på Ekskär.
Under vintern hade Olle snickrat i ordning till en liten förstukvist
med sittbänkar. En morgon, när Maja vaknade, var stugan rödfärgad, och
Olle var i färd med att sätta upp kviststolparna. Nu blev Maja riktigt
bekymrad. Vad var det för iver på Olle? Hon låg vaken om nätterna och
funderade.
Så märkte hon en natt, att det brann ljus i drängstugan. Mot morgonsidan
släcktes ljuset, och hon hörde det knarra i dörrn, som försiktigt
öppnades. Hastigt slängde hon på sig en kjol och svepte en schal om sig.
När hon kom ut, fick hon se Olles kista, ett klädknyte och andra grejor
på en skottkärra utanför grinden, men Olle själv syntes inte till.
Stalldörren stod öppen, och hon gick dit. Olle stod i spiltan hos
unghästen, Majsa, som han fött upp och givit namn och själv kört in sista
vintern. Han strök hennes fina hals och jollrade: »Majsa lilla, Maja,
Maja lilla» -- ibland lät det som Majsa, ibland som Maja. Han gick efter
en skäppa havre åt Majsa, och för att inte Pålle skulle bli avundsjuk,
fick även han sin del. »Det blir sista målet, ni får av mej», mumlade han.
Nu blev Maja riktigt ond.
»Jo, du kan ödsla med havren du, så det ä’ synd och skam! Vad har di
gjort för arbete, efter det ska’ vara så fint?»
Hon drog upp schalen över ögonen och snyftade till.