Wilhelm Billes Ungdomsbibliotek
1 =Pieter Maritz= av _Aug. Niemann_. Med 69 ill. Hft. 3.75, inb. 4.75.
2 =Björnjägarens son= av _Karl May_. Med 11 ill. Inb. 3 kr.
3 =Öknens= ande av _Karl May_. Med 6 ill. Inb. 2.75.
4 =Bland rödskinn och cowboys= av _G. A. Henty_. Med 12 ill. Inb. 3 kr.
5 =Vår fornnordiska gudasaga= av _Kata Dalström_. Med 10 ill. Inb. 2.50.
6 =Frank Norris äventyr bland indianer och guldgrävare= av _G. A. Henty_.
Med 9 ill. Inb. 3 kr.
7 =På krigs- och spejarstråt= av _G. A. Henty_. Med 4 ill. Inb. 2.75.
8 =Vid indiangränsen= av _William O. Stoddard_. Med 4 ill. Inb. 3 kr.
9 =S:t Markuslejonet= av _G. A. Henty_. Med 6 ill. Inb. 3 kr.
10 =Donald Hester= eller =Kriget mot indianhövdingen Pontiac= av _Kirk
Munroe_. Med 6 ill. Inb. 3 kr.
11 =Bland Klippbergens indianer= av _G. A. Henty_. Med 6 ill. Inb. 3 kr.
12 =Ljudlösa steg= av _Edward S. Ellis_. Med 4 ill. Inb. 3 kr.
13 =Spöket på floden= av _Edward S. Ellis_. Med 4 ill. Inb. 3 kr.
14 =Överfallet på nybyggena= av _Edward S. Ellis_. Med 6 ill. Inb. 3 kr.
15 =Jetro Juggens= av _Edward S. Ellis_. Med 4 ill. Inb. 3 kr.
16 =Blockhuset vid Lickingfloden= av _Edward S. Ellis_. Med 4 ill. Inb. 3
kr.
17 =Bakhållet vid Ohio= av _Edward S. Ellis_. Med 6 ill. Inb. 2.75.
18 =Nybyggarliv i nordamerikanska västern= av _Edward S. Ellis_. Med 11
ill. Inb. 3 kr.
19 =Till sjöss och lands= av _Reginald Horsley_. Med 7 ill. Inb. 2.75.
20 =Old Shatterhand och Yumaindianerna= av _Karl May_. Med 10 ill. Inb 3
kr.
21 =Old Shatterhand och de tyska utvandrarne= av _Karl May_. Med 10 ill.
Inb. 3 kr.
22 =Präriens son= av _Arthur Paterson_. Med 11 ill. Inb. 3 kr.
23 =Prärieskonaren= av _F. B. Forester_. Med 7 ill. Inb. 3 kr.
24 =Vunnen med svärdet= av _Chas R. Kenyon_. Med 8 ill. Inb. 3 kr.
25 =Den svarta pilen= av _Robert Louis Stevenson_. Med 12 ill. Inb. 3 kr.
26 =Genom öknen= av _Karl May_. Med 12 ill. Inb. 3.75.
27 =Genom vilda Kurdistan= av _Karl May_. Med 12 ill. Inb. 3.75.
28 =Bland kurdiska tjuvar= av _Karl May_. Med 4 ill. Inb. 3 kr.
29 =Från Damaskus till Konstantinopel= av _Karl May_. Med 4 ill. Inb. 3
kr.
30 =Sjökadetten Glovers äventyr bland pirater= av _T. T. Jeans_. Med 7
ill. Inb. 3.50.
NY SERIE:
Band I. =På kryssning med "Blixten"= av _Jack London_. 6 ill. Inb. 2.50.
Band II. =De svarte vikingarnas saga= av _K. A. Melin_. 29 ill. Inb. 2.75.
Band III. =Tjuvbandet i Dägerö skärgård= av _K. A. Melin_. 18 ill. Inb. 3
kr.
WILHELM BILLES UNGDOMSBIBLIOTEK
NY SERIE
III.
TJUVBANDET
I
DÄGERÖ SKÄRGÅRD
BERÄTTELSE
AV
K. A. MELIN
MED 18 ILLUSTRATIONER
AV
VIKTOR ANDRÉN
[Illustration]
STOCKHOLM
WILHELM BILLES BOKFÖRLAGS AKTIEBOLAG
TRYCKT HOS
P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1911
INNEHÅLL.
1. Inge kommer till Dägerön Sid. 1
2. Ekskärs Anders 13
3. Svartöga och Barfot på spejarfärd 27
4. Midsommargillet i Uppgården 43
5. Olle och Maja. -- Kapten Melby 58
6. Vad en kork kan ha med sig 74
7. Förhör och spaningar. -- Ett svårt slag 86
8. Den hemlighetsfulla väskan 102
9. Vedbacka smed 113
10. Pastor Hemming 130
11. »Att tjäna två herrar» 147
12. Vinter 160
13. Misstänkta flyktingar 173
14. Åter en främling på ön 186
15. På Örnhuvud 197
16. Länsman griper in 211
17. Ombord på ålänningen 227
18. Den stora uppgörelsen 229
[Illustration]
1. Inge kommer till Dägerön.
Maja i Nedergården stod på trappan och tittade ut åt sundet.
»Det var farligt, vad Olle dröjer länge i dag. Sätt på kaffepannan,
Stina-Lisa», ropade hon inåt stugan. »Han kan behöva lite varmt, så
kyligt som det ä’ i kväll.»
Men i detsamma kom Olle, drängen, långsamt vankande genom hagen, och Maja
gick in i stugan för att själv värma upp kaffet. Olle stannade ute på
backen och högg upp ett fång ved, som han tog med sig in. Utan att säga
ett ord satte han sig på bänken vid nedre bordsändan och började äta.
Maja sysslade vid spisen, och gamla Stina-Lisa, som tjänat i Nedergården
så gott som hela sitt liv, satt i sin vrå och stoppade strumpor.
»Var har du båten», sporde Maja till sist, »efter du kommer landvägen?»
Olle drack ur sin kaffekopp och strök sig om mun med tröjärmen.
»Den ligger kvar vid röjningen. -- -- Jag följde Ingrid ginvägen till
Frönäs och bar kappsäcken hennes.»
»Ingrid! -- Vilken Ingrid?»
Olle slog i en påtår.
»Ingrid i Mellangården, vet jag. Hon som blev gift --»
»Herre min styver! Ä’ _hon_ på ön!» Maja slängde av sig träskorna. »Och
det säjer du nu först!»
»Kors att karlar jämt ska’ vara enfaldiga», tillfogade Stina-Lisa.
Olle lät sig inte bekomma. Han drack ur sitt kaffe, och därunder kom det
fram stötvis, lugnt och tryggt, som hans vana var:
»Hon hade sin pojke med -- kan vara en nio, tio år. Ska’ vara hos
Frönäsbond’ i sommar -- ä’ sjuk, kunde jag förstå.»
»Ä’ hon stollig?» föll Stina-Lisa in. »Att släppa sin pojke till slikt
folk!»
Maja hade fått kängor på och rusade ut barhuvad, som hon var. Hon sprang
tvärs över rågåkern, som stod grön och tät i den tidiga våren, över
gärdesgården och ut på vägen, som i en vid bukt följde sjöstranden. När
hon hunnit till vägskälet, där man tar av för att komma till Frönäs, såg
hon på avstånd en svartklädd kvinna sitta i dikesrenen. Hon stannade en
stund andfådd.
»Har hon redan lämnat ifrån sej gossen?» tänkte hon, men när hon kom
närmare, fick hon se honom, där han satt, insvept i en stor schal, ett
stycke från modern. Han var mycket blek, och hans stora, mörka ögon hade
ett lidande uttryck.
»Ingrid, kära Ingrid!» utropade hon.
Kvinnan vände på huvudet men sade ingenting.
»Hur kunde du tänka på att lämna din gosse till Frönäs bond’!»
»Di kunde inte ta emot honom», hördes en lågmäld stämma.
»Ja, di ä’ ett följe! Och då har han gården för ett arrende -- Gud sig
förbarme, det ä’ ett riktigt rövarpris! Men det var för väl, det inte
blev av. Han ä’ falsk och elak, Frönäsbond’, han har inge’ hjärta i sin
syndiga kropp.»
I detsamma tittade ett styggt, rödbrusigt huvud upp över stättan på andra
sidan vägen, där en ginväg fanns.
»He he, vackra Maja, så ska’ hon inte säja. Syndare ä’ vi alla inför vår
Herre. Men si, hjärtat, he he, det har alltid varit min svaga sida, det
vet bäst vackra Maja. Jag kan aldrig säja nej åt vackra flickor. Och
lilla frun, he he, vad skulle jag inte vilja göra för henne -- sprang
genom hagen för att hinna fatt henne, he he, hjälpa henne bära, förstås.
Si, gumman min, det vet vackra Maja» -- han såg sig kring -- »hon ä’ så
helsikes svartsjuk, he he.»
Maja vände honom ryggen.
»Kom, Ingrid, så går vi.»
»Han orkar inte längre», sade Ingrid, likgiltigt eller hopplöst -- det
var inte lätt att bli klok på henne.
»Jag ska’ bära den lille rare gossen», hördes det från stättan.
Maja fick tag i en stör.
»Stick inte din fot över gärdsgår’n, annars ska’ jag hamra dina krokota
läggar rätt igen.»
Frönäsbond’ stod obeslutsam.
»He he, så hon kan skoja. Men Gud tröste mej, om gumman min -- -- det
blir nog bäst, att jag --»
Och hans listigt grinande ansikte försvann bakom gärdesgården.
Maja tog gossen i famn och svepte om honom noga.
»Rår du bära kappsäcken ner till sjön?» Det var bara ett litet stycke.
Ingrid steg långsamt upp och följde efter Maja, som varligt satte ned sin
börda på en sten vid stranden.
»Vad heter han?»
»Inge. -- Fadern ville så.»
»Stackars liten. Du och jag ska’ nog bli goda vänner.»
Hon smekte hans tärda kind, och gossen, som slutit ögonen, såg upp på
henne med ett uttryck av undran.
»Stanna nu här, medan moster Maja hämtar båt. Som väl ä’, ligger den
borta vid röjningen.»
Efter några minuter for en båt i stark fart om närmaste udde. Inge
bäddades bekvämt ned i fören, och Ingrid fick sin plats på aktertoften.
Under oavbruten tystnad rodde Maja genom sundet och in till Dägeröbys
gamla båthamn.
»Låt kappsäcken vara. Den får Olle gå efter.»
Maja tog åter gossen och bar honom uppför backen till stugan. Ingrid
följde viljelöst efter.
Nu blev det bestyr i Nedergården. Först skulle gästerna undfägnas, fast
de bedrövligt illa gjorde heder åt tillrustningarna. Under tiden fick
Stina-Lisa tända en brasa i anderstugan, där de skulle ligga, och Olle
bar ned sängar från vinden. Sängkläder skulle värmas, fast de legat i
eldat rum, kappsäcken packas upp och dess innehåll stuvas undan i den nya
dragkistan av masurbjörk, som Olle gjort under vintern.
Ingrid satt oberörd av stöket och stirrade ut i den ljusa vårnatten.
Därborta krökte bygatan förbi en förfallen smedja utan tak, och mitt emot
syntes några lämningar av den gamla Mellangården, där hon levat fram sin
barndom. Hon kunde se den klipphäll, där hon och Maja haft sin lekstuga.
Det låg ännu några stenar kvar. Vad hon mindes väl den tiden!
Så kommo sorgliga hågkomster. Modern dog, och fadern utflyttade till
Frönäs, som fallit på hans lott vid storskiftet. Men det var ingen
välsignelse på det nya stället. Innan de ännu fått halvfärdigt,
förlorade hon även sin fader, och gården måste utarrenderas -- det var
arrendatorn, som hon nyss besökt. Och så blev hon gift, och sedan --
Hon ryste till och vände sig inåt rummet. Gossen satt hopkrupen i ett
soffhörn och hade somnat. Maja höll ännu på med att ordna hans små
tillhörigheter i lådorna.
»Vad tar du dej för?» Ingrid sprang upp. »Maja, Maja, vad menar du?»
»Se så, lilla barn, bry dej inte om det här. Gossen ska’ stanna hos mej
och bli frisk och stark.» Hon drog Ingrid till sig. »Tänk, att jag inte
sett dej på tio års tid! Gråt, gråt, kära du. Det lättar.»
Småningom lugnades Ingrid, och Maja började klä av den alltjämt sovande
gossen. När hon fått honom i säng, gjorde hon på samma sätt med modern.
Sedan satte hon sig vid huvudgärden och strök smeksamt hennes upplösta
hår, där några grå strimmor vittnade om tidiga sorger.
»Minns du, Ingrid, när vi gick och läste? Det ä’ som det varit i går.»
Och de båda barndomsvännerna kände sig åter som förr i världen, då de
aldrig höllo någonting hemligt för varandra. Det var mest Ingrid, som
talade, lågt och entonigt. Det var så mycket hon hållit instängt i
åratal, som behövde ge sig luft. Maja inblandade ett och annat ord och
fortfor att smeka hennes hår.
En gång tog gossen till att gråta i sömnen.
»Det gör han aldrig, när han ä’ vaken», sade modern. »Doktorn säger, att
han måste ut på landet, om han ska’ få leva. Jag ville, att han skulle
komma till Frönäs, efter gården en gång ska’ bli hans.»
»Så tänker nog inte han, som nu bor där», sade Maja. »Men vi ska’ inte
tala om den saken.»
Dalkarlsklockan ute i stugan började slå. Maja räknade elva slag.
»Vad det blir sent! Nu måste du sova, för du ska’ opp i tid, om du tänker
fara i morgon.»
Men Ingrid fortsatte:
»Och du, Maja, hur har du det? Jag vet, att dina föräldrar ä’ döda.»
»Ja, jag får vara bonde själv i Nedergår’n, så länge det varar. Förstås,
jag har god hjälp av Olle.»
»Att du inte gift dej?»
»Å, en kan ha sina bekymmer ändå.»
Det var tyst en stund.
»Olle ä’ visst en bra karl», började åter Ingrid.
»Går väl an. Om han inte vore så långsam. En får lov att sätta fart i
honom.»
Åter var det tyst.
»Hur gammal ä’ Inge?»
Men på den frågan kom inte något svar.
Maja drog försiktigt av sig kängorna och smög ut i strumpfötterna. I
stugan satt Olle och halvsov. Gamla Stina-Lisa hade redan lagt sig.
»Ä’ du oppe än, Olle? Då blir det väl jag, som får följa Ingrid i morgon,
för dej kan väl ingen få liv i, så bitti’ som hon ska’ fara.»
»Ska’ hon tillbaks så snart? Ja, nog ska’ jag vara vid båten.»
Olle satte mössan på sig och gick mot dörren. På tröskeln vände han om
och klev in igen.
»Ä’ hon klok nu?» frågade han.
»Visst ä’ hon klok. Men stackare den, som ska’ bära, vad hon fått utstå.»
Och så berättade hon, ivrigt och brådskande, vad hon fått veta av Ingrid,
allt medan Olle stod med handen på dörrklinkan.
Det var en sorglig historia. Ingrid hade ingenting hört från sin man,
sedan han rymde för så många år sedan. Han skulle vara någonstans i
Amerika, men var, det visste hon inte. Och inte ett öre hade Ingrid fått
av arrendet för gården. Allt skulle skickas till mannen. Hon hade en
liten sybehörshandel i sta’n och redde sig någorlunda med linnesömnad
och dylikt, men bekymmersamt hade det varit ibland. Och så den sjuklige
gossen! Men nu skulle det nog bli bra, sedan Maja fått hand om honom.
Maja stod i dörren till den lilla kammarn innanför stugan och började
knäppa upp klänningslivet.
»Du får allt gå nu, Olle, för jag ska’ lägga mej.»
Olle lyfte på klinkan.
»Det ligger något sattyg under. Aldrig kan jag tro om Nils Ivarsson, att
han gjort, vad di säjer.»
»Jämt ska’ du ta honom i försvar. Men jag ska’ säja dej, att han till och
med lånat upp pengar på gården.»
»Av Jansson -- Vedbackarn? Kunde just tro det.»
Olle gick, och Maja hörde honom mumla för sig själv om »lurifax» och
»bedragare» och »nedriga konster», medan han drog på sig stövlarna, som
han lämnat utanför.
Jansson, som arrenderade Frönäs, hade förut varit smed och bott på ett
ställe, som hette Vedbacken, där bönderna brukade lasta sin ved. Han gick
ännu mest under namnet Vedbacka smed eller rätt och slätt Vedbackarn,
fast han själv inte vidare tyckte om det. Gården skötte han bra och hade
nybyggt nästan alla uthus.
Men han var illa omtyckt i trakten. Man visste egentligen ingenting ont
om honom, utom att han var efterhängsen och närgången mot flickor och
gärna skröt av sina framgångar, så ofta han fått för mycket till bästa.
Var han kanske en bedragare, som Olle påstod? Ingen visste, var han tog
pengar ifrån till sina byggen och nyodlingar. Maja låg och tänkte härpå,
tills hon somnade.
I tidig otta var Ingrid tillreds att fara, men ingen Olle hördes av. Maja
kastade på sig en annan klänning.
»Det blir väl jag, som får ro dej, kan jag se. Annars ville jag bra gärna
vara hos gossen, när han vaknar. Men ska’ du inte ta avsked av honom,
Ingrid? Han somnar snart igen.»
Ingrid fick ett ängsligt uttryck.
»Han ä’ inte van vid --»
Hon vände sig bort, men Maja gick efter och såg henne skarpt i ögonen.
»Då ä’ jag den som ska’ vänja honom. Trösta mej för dej, Ingrid! Jag tror
gossen inte haft någon mor heller.»
Ingrid slog armarna om henne.
»Jag kan inte, Maja -- jag kan inte.»
När de kommo ned till båten, tittade Maja åt alla håll efter Olle.
»Det var det jag sa’. Inte orka’ han opp, inte, det kunde en väl veta,
och ändå bulta’ jag på i drängstugan riktigt i god tid. Men att han haft
så pass förstånd att lägga på presenning, så att det inte skulle bli
daggvått i båten --»
I detsamma kröp Olle fram under presenningen, där han legat under natten.
»Jämmerstaligen -- så du kan skrämmas! Och nu hinner du inte få något
varmt i kroppen. -- Ja, då får jag gå tillbaka till Inge-pojken.»
Hon hjälpte ned Ingrid i båten.
»Du skriver väl emellanåt?»
Ingrid skakade på huvudet.
»Ja, men jag ska’ skriva till dej varenda vecka, så du får veta, hur Inge
har det.»
Därmed skyndade hon brådskande uppför backen. På trappan stannade hon och
viftade med halsduken åt båten, som redan var ett stycke ute på sjön.
Ingrid tycktes inte märka det. Hon satt nedlutad och hade dragit schalen
över huvudet.
»Det ä’ inte bra, det ä’ inte bra.»
Maja suckade och skulle gå in.
Men så viftade det tillbaka från båten. Olle hade väl sagt något,
tänkte Maja. Hon började åter att vifta och stod kvar så länge hon såg
den vita, fladdrande duken, tills den försvann mellan Måskläppen och
Långgarnslandet.
Det var inte så svårt numera att komma till och ifrån Dägerö. Gamle
kapten Melby, som under de sydamerikanska oroligheterna utmärkt sig som
en djärv blockadbrytare och därigenom förvärvat en ansenlig förmögenhet,
hade för ett tiotal år sedan inköpt det stora godset Dägervik, som
omfattade mer än halva Dägerölandet och dessutom ett otal smärre öar och
holmar. Några år därefter fick han ärva den lilla egendomen Valsjökvarn
på fastlandet. Där var av gammalt en brygga, som i nödfall kunde angöras
av fartyg. Nu blev den grundligt ombyggd, och genom kaptenens inflytande
förmåddes en trögt gående hjulångare att lägga till en eller par gånger i
veckan, när inte sjön låg för svårt på. Men det var i ångbåtarnas första
tider. Det skulle nog bli bättre småningom.
Sista året hade den gamle sjömannen anordnat roddskjuts från kvarnbryggan
till Dägervik med en mellanstation vid Dägeröns nordligaste udde. Blåste
det hårt, kunde det hända, att kaptenens däckade segelslup gick ut, med
gubben själv till rors. Men i dag var det ingen vind att tala om, mente
Olle. Det var med den skjutsen, Ingrid skulle fara.
När de kommo fram till Norrudden, var Dägerviksbåten redan i sikte.
»Nu blir det först att köpa biljett hos fiskarns», undervisade Olle. »Det
kostar visst bara en tolvskilling, men gubben ä’ noga med att allt ska’
gå ordentligt till.»
Ingrid ville lämna en slant för rodden, men Olle var bestämd.
»Det passar sej inte med några stadsfolor här ute.» Därmed stötte han
från land och var snart försvunnen mellan kobbarna.
[Illustration]
2. Ekskärs Anders.
De första dagarna måste Inge hålla sig inomhus, för luften var för stark
i skärgården, påstod Maja.
Men så, en solvarm dag, när kritterna för första gången skulle ut på
storskogen, fick gossen vara med. Det var ett skådespel. Kor och kvigor
skenade i väg på ovana ben, hasade omkull och reste sig skamsna. De
tittade på Maja. Om hon hade märkt, måntro, hur tokigt de buro sig åt? Så
bar det av igen, de slogo bakut, frambenen ville inte bära dem, och så
rakade de på knä och höllo på att fläka sig.
»Kossorna mina, kossorna mina», trallade Maja. »Se så, lugna er, vet jag.
Var inte rädd, lilla vän» -- hon klappade Inge på kinden -- »det ä’ bara
glädje.»
Nu började allvarsammare tag. Krona och Majros skulle pröva, om vintern
vållat någon förändring i deras krafter, och snart drabbades allmänt
ihop. Maja lät dem hållas men såg till, att de inte skadade varandra.
»Det ä’ bäst, di får veta, vem som ä’ starkast, så håller di fred sedan.»
Inge hade märkt, att en liten kullko tuktade de andra.
»Hon ä’ äldst», sa’ Maja och knäppte på henne skällan. »Men det ä’ nog
sista sommarn, hon blir skällko. Majros höll redan på att få övertaget.»
När de lugnat sig och betat en stund, skulle Maja mota dem längre inåt
skogen för att se, hur de förliktes med grannkorna.
»Det ä’ så gott du går hem, Inge. Det blir för långt för dej att gå.»
Inge lydde, fast det varit bra roligt att se dem stångas med de andra
kreaturen.
När han kom in på bygatan, fick han se ett djur, som han aldrig sett i
levande livet. Det var en stor sugga, som gick och rotade i vägkanten.
Han visste knappt, om han skulle våga sig fram. Men vad det var för ett
märkvärdigt djur, så lerigt och fult! Visst hade han sett svin hänga i
slaktarbodarna, men de voro så vita och fina. Och vad det var för ett
bökande! Han måste stanna och se, vad djuret tog sig för.
Plötsligt fick han en knuff, så att han höll på att falla omkull.
»Vad står du och glor efter?» hördes en gäll stämma.
Han vände sig om och fick se en ungefär jämnårig gosse med ett elakt
uttryck i ögonen. Det var Anders i Ekskär, som fått lov ifrån skolan för
att hjälpa Dyviksfolket -- de skulle också släppa sina djur på skogen den
dagen.
»Du, svartöga, vad heter du?»
Inge svarade inte.
»Vill du slåss, säj! Jag ska’ lappa till dej, så det ska’ vissla om’et.»
Inge vände sig om för att gå men fick åter en knuff.
»Ä’ du rädd, din kruka! Jag tror du revar segel med ens.»
Inge gick långsamt förbi suggan utan att vidare tänka på någon fara från
det hållet, men Anders sprang om honom och ställde sig mitt i vägen.
»Du tror, du ska’ slingra dej unnan, du -- svartöga! Kom bara hit, så
ska’ jag lappsalva skrovet på dej, så du ska’ inte känna igen dej, när du
tittar i spegeln.»
Inge vek en smula åt sidan och fortsatte att gå.
»Ä’ du stursk -- bleknos?»
Åter ställde han sig i vägen och sträckte fram sitt huvud tätt intill
näsan på Inge.
»Har du inte mål i mun -- va’?»
Inge kom att röra vid honom, när han skulle förbi, och genast var
slagsmålet i full gång. Men krafterna voro för olika. Snart låg Inge
utsträckt på marken, blekare än någonsin och med slutna ögon.
»Opp med dej!» Anders petade till honom med sin bruna fot -- han gick
jämt barfota, så snart snön gått bort -- men Inge låg orörlig. En tår
trängde långsamt fram under hans ögonlock.
»En sådan stackare», tänkte Anders men blev på samma gång litet ängslig
för vad han gjort. Han gick långsamt därifrån, och först i kröken vid
gamla smedjan vände han sig om. Inge låg fortfarande stilla. Suggan
gick dit och nosade på honom. Då reste sig Inge och stapplade fram mot
Nedergårdsstugan, där han gick in.
»Jaså, det ä’ där, han bor», tänkte Anders. »Jag undrar, vad Nedergårds
Maja ska’ säja om det här.»
Han måste nu skynda sig för att ta igen den förlorade tiden. Dyvikskorna
syntes redan i backen ovanför Torpängen.
Nästa dag skulle Anders till skolan, men på kvällen tog han vägen förbi
Nedergården. Han gick några slag fram och tillbaka i bygatan, men den
främmande gossen syntes ingenstädes till. Icke heller följande dagar
visade han sig. Maja kom en gång ut genom grinden, och Anders höll sig
försiktigt på avstånd, men hon nickade bara åt honom.
Så kom lördagen, som alltid var lovdag. Han hade sedan gammalt ett
trevligt gömställe i den förfallna stenfoten på Mellangårdstomten, som nu
var övervuxen av buskar och ungbjörkar. Löven voro endast till hälften
utslagna, och solen gassade varmt och skönt, där han låg på utkik mellan
ett par stenar.
Mot middagstiden kom Maja ut och hade gossen med sig. Hon svepte in honom
i ett stort täcke och satte honom i solskenet på trappan med ryggen mot
väggen. Själv satte hon sig bredvid, men efter en stund gick hon åter in
i stugan.
Nu kröp Anders fram ur sitt gömställe och gick visslande fram mot
Nedergården utan att synas låtsa om Inge. Han kastade sten på suggan,
som låg i diket, och tvingade henne att resa sig. Men sedan tog han en
stör och kliade henne över ryggen för att hon skulle bli belåten igen.
Så hjulade han ett par varv och tittade i smyg på Inge. Det tycktes
inte göra något intryck på honom. Gossen satt orörlig och stirrade ut
i luften. Så prövade han på sitt bästa konststycke. Han ställde sig
på huvudet upp mot grindstolpen och började gå på händerna. När han
sedan tittade upp, var trappan tom. Den främmande gossen hade ljudlöst
försvunnit.
Anders klängde upp på gärdesgården och satt och funderade. Efter en
halvtimme eller så kom Maja ut och gick till ladugården. Anders följde
efter.
»Vad heter han?» Anders pekade åt byggningen.
»Han heter Inge.»
»Det var ett konstigt namn.»
»Hans mor heter Ingrid, och då skulle gossen, förstås, heta Inge.
Stackars barn, han ä’ så sjuk. Doktorn har sagt, att det ä’ fråga om
livet.»
Anders tog ett ämbar och hjälpte Maja att bära vatten.
»Har han skvallrat?»
»Vem? -- Inge? -- Gud tröste dej, Anders, om du varit elak mot honom.»
Anders tyckte inte det var lönt att bekänna i onödan. Han satte ned
ämbaret och smög sig tyst därifrån.
På flera dagar såg han inte till Inge. Men han fick höra av Olle,
att gossen låg till sängs i feber. Sent en kväll rodde han över från
Ekskär. Han hade med sig en liten båt, som han själv gjort och riggat
som slättoppad skonare i noggrann likhet med de estländska och finska
galeaser, som plägade ligga i hamn mellan Dägerön och Långgarnslandet.
Det var hans enda leksak. På omvägar sökte han upp sitt gömställe och
stuvade undan båten under några tegelstenar från den gamla skorstensmuren.
Följande dag, som var en söndag, kom han tidigt till sitt gömställe, men
Inge satt redan på trappan, insvept som vanligt. Hans kinder hade fått en
smula färg, men så var det också ett grant solskensväder. Anders tog mod
till sig, letade fram båten och gick med fasta steg in genom grinden och
fram till trappan. Utan att säga ett ord lade han båten i knät på Inge
och sprang sin väg.
Men när han skulle vika om hörnet vid ladugården, råkade han mitt i
fånget på Maja.
»Vad har du nu haft för konster för dej igen?»
Hon tog honom i örat och ledde honom tillbaka.
»Om du gjort Inge något för när, så --»
Men Inge såg glad och lycklig ut, där han satt och fingrade på båten.
»Ä’ det din båt, Anders?»
»_Han_ ska’ ha den.» Han pekade på Inge.
»Har man nånsin sett -- det finns något gott hos dej ändå, byting.»
»Det ska’ inte vara mycket», sa’ Anders och såg besvärad ut.
»Nu ska’ du ha dej en kopp kaffe, det ä’ säkert. Kom in, gossar, och du,
Inge, ta Anders i hand och tacka för båten.»
Inge smög sig till Maja och viskade något.
»Han vill inte ta ifrån dej båten, Anders», förklarade Maja. »Vet jag
visst! Ni kan ha den tillsammans och segla nere vid sjöbo’n.»
Hon skar upp tjocka skivor vetebröd och drog en stol till bordet.
»Stig fram, Anders!» Gossen stod vid dörren och tummade på mössan. »Stig
fram, säjer jag!»
Anders gick fram och satte sig på yttersta stolskanten.
»Men nu får du lov att bli en snäll gosse, Anders, du som varit så
fullklappad med odygd.»
Hon lutade sig ned och såg honom i ögonen.
»Kom _det_ ihåg -- om du lär honom några konster, så ska’ du få med mej
att göra.»
»Det ä’ nog inte lönt försöka, och» -- han såg trovärdigt upp mot henne
-- »jag tror inte jag vill heller.»
Så kom det sig, att Inge och Ekskärs Anders blevo goda vänner. Och som
skolan på Dägerön måste stängas i samma veva -- det hade förekommit ett
par fall smittkoppor på ön -- fingo de båda gossarna god tid att vara
tillsammans. Anders hade, förstås, att hjälpa till hemma med ett och
annat, men inte var det mycket, ty något åkerbruk fanns inte att tala om
på Ekskär.
Maja var på det hela tillfreds med att Inge fick någon att leka med, ty i
själva byn funnos inga barn. Och Ekskärsfolket var skötsamt och hade gott
rykte om sig, fast välmågan inte var stor. Holmen deras låg inte heller
så långt från byn, mitt i sundet mellan Långgarn och Dägerön. Den hade
sitt namn av att där funnits en enda ek för mycket länge sedan. Nu var
det inte annat än barrskog kvar.
Ekskärsfar var stillsam och saktmodig liksom även dottern Elin, som kunde
vara en nitton år. Anders däremot bråddes på den döda modern, som varit
ett rivjärn, påstod folk, men en duktig kvinna för resten. Anders kunde
nog bli bra, han också, med tiden, menade Maja. Gick något på tok, så
skulle hon väl få nys därom och kunna ställa till rätta igen. För Maja
var inte att leka med, det visste Anders och flera till.
Inge hade aldrig förut haft någon lekkamrat. Han hade lärt sig läsa av
modern, efter han var för klen att gå i någon skola. En äldre släkting,
faster Sara, hade nödtorftigt undervisat honom i skrivning och räkning.
Någon beröring med jämnåriga kunde inte komma i fråga.
Det var därför ett härligt liv, som nu började för Inge. Luften blev allt
varmare -- det var en vår utan like -- och han kunde snart vara ute så
gott som hela dagarna. Han blev frisk och kry och kände icke mer någon
trötthet, när han strövade omkring med Anders.
Och överallt, vart han vände sig, var det nya, underliga ting att se och
höra.
Först gällde det att lära sig hitta i trakten och ta reda på de olika
ägorna i byn: Nedergårdsmarkerna, och vad som hörde till den gamla
Mellangården eller Frönäset. Och så den stora Uppgården, där gubben
Jakob bodde -- ett helt mantal, påstod Anders, inberäknat den avsöndrade
lägenheten Torpängen. Men vad som menades med mantal, kunde Anders inte
förklara.
Och alla kor och hästar, och vad de hette, och vem som rådde om dem --
det var inte så lätt i början att komma ihåg allt. Och får och svin, som
inga namn hade, och båtar och grejor, och allt vad de användes till.
Och vad det sedan var mycket att berätta för moster Maja, innan han
somnade om kvällarna! Om den lilla leksaksbåten med sin köl av ett
sönderrostat tunnband, som seglade så bra på egen hand, om man bara
surrade fast styret på ett visst sätt -- »på sned, förstår moster!» Och
om roddfärderna i Anders’ lilla ökstock. För Anders hade en egen båt,
som inte rymde mer än två. Den hade slitit sig från någon skuta under en
storm och drivit i land på en kobbe. Och sedan hade Ekskärsfar lagat upp
den, så att den var som ny.
Och vilka märkvärdiga djur hade han inte fått se! En gång hade en
själhund dykt upp tätt invid båten och bligat på dem med sina stora ögon
för att sedan ljudlöst sjunka ned igen. Det var precis som man sett
en människa, tyckte Inge. En annan gång blev han rent skrämd av ett
grävsvin, som rusade upp mitt för fötterna på honom -- det var på vägen
till sundet, där det fanns så många klyftor och gryt.
Och alla fåglar sedan! En dag fick han se en glada -- ty det fanns ännu
glador den tiden i skärgården. Och måsar och trutar, ejdrar och skrakar,
änder och svärtor, lommar och doppingar, hökar och vråkar, gröngölingar
och andra slags hackspettar. Och även deras läten hade han lärt sig känna
igen och sökte härma efter, så gott han kunde. Men inte gick det så
bra som för Anders, tycker någon det. Ibland var han så i färd med att
berätta, att han glömde sin aftonbön, som han annars var mycket noga med,
och kunde somna mitt i en mening.
Anders hade också åtskilligt att anförtro moster Maja. I synnerhet när
det var fråga om företag, som voro av tvivelaktigt värde. Ty Anders ville
trofast stå vid sitt löfte att inte locka Inge till sådan lek, som
Maja skulle ogilla. Så fann han snart, att det inte gick an att plundra
fågelbon eller skjuta på ekorrar med pil: »di ä’ så seglivade, och en
ska’ inte pina djur onödigtvis.» Och abborrar och mörtar, som de metade
upp, skulle de genast slå ihjäl och inte låta dem ligga på land och
självdö.
Sina gamla konster kunde han dock inte helt och hållet överge. Det var
nog, om han höll Inge ifrån dem och inte ens talade med honom därom. Men
Maja, tyckte han, kunde inte lida någon skada. Det var ett dubbelt nöje,
när han fick meddela henne, vad han i den vägen företog sig, vanligen
i förbund med några drängpojkar i trakten, som voro kända som riktiga
upptågsmakare.
»I natt», kunde han säga, »var jag ute med pojkarna, och vi spände en
lina över Frönäs notbrygga, så Vedbackarn drumlade i sjön. Och innan han
kom opp, hade vi halat undan linan, så han rakt inte kunde bli klok på,
hur det gått till. Och vad han svor och levde! -- Det ä’ en dålig karl,
Vedbacka sme’n, det ä’ vad han ä’. Han var så svår mot Elin.»
»Nå ja», tänkte Maja, »det ä’ bra, så länge han bara tar syster sin i
försvar.»
Men värre var det, när han målat Dyviksgummans vita ko med limfärg, så
att hon blev rödbrokig.
»Vad kan det vara för främmande kritter, som envisas följa med våra?»
gnällde gumman.
Anders låg på lur med Norruddsdrängen och såg henne köra bort djuret
gång på gång, innan hon äntligen kom underfund med, att det var hennes
egen ko.
Det förstås, att Maja förmanade honom, men han sa’, att Inge inte visste
en smul om’et och inte skulle få veta’t heller. »För det passar sig inte
för honom, var det likt det», tillfogade han. »Men i alla fall var det
rätt åt gumman, för hon ä’ en riktig skvallerkäring.»
Ja, vad skulle man göra med en så förstockad pojke? Maja var tills vidare
nöjd med det inflytande, hon fått över honom. Det kunde alltid vara
förmånligt att ha reda på, vad han hade för sig.
En kväll kom Anders med viktig min till Maja.
»Nu har vi tagit tag igen, Inge och jag.» -- Maja hade redan kommit
underfund med hur det gått till vid deras första möte. -- »Vi brottades
_så_, och Inge var så stark, och jag höll på att aldrig få ikull honom.»
»Han bara gör sej till», sa’ Inge. »Han kan lägga mej när som helst.»
»Det va’ en evig lögn --»
»Tyst, Anders!» förmanade Maja. »Men få se, hur det kan bli nästa sommar.»
»Nästa sommar, då ä’ jag nog inte här», klagade Inge.
»Om du inte ä’ här, så ä’ inte jag heller», förklarade Maja. »Jag släpper
dej inte ifrån mej, förrän du ä’ riktigt stark.»
Men i en sak var Inge ojämförligt överlägsen. Han hade ett naturligt
handlag att kasta sten såsom inte en på tusen.
»Det ä’ inte styrkan, som gör’et, det märker man», sa’ Olle en gång, då
pojkarna övade sig. »Om jag lägger till med all min kraft, kommer jag
inte tiondeln så långt. Han bara viftar till, och sten far i väg som ur
en slunga.»
Och -- som det går, när någon har en avgjord fallenhet -- Inge övade
sig dagligen och kom även i träffsäkerhet så långt, att han kunde råka
ett mål på otroliga håll. När kråkor sutto i flock på ett avstånd från
människor, som gjorde dem trygga, kunde en sten slå ned mitt ibland dem,
och mången gång fick någon stanna på platsen.
Mot mitten av juni kom Ingrid ut på ett kort besök. Hon hade följt med
kapten Melbys båtskjuts och gått landvägen från Norrudden. Redan följande
morgon skulle hon tillbaka. Man visste inte om hennes ankomst på förhand,
ty hon skrev aldrig. Gossarna hade ridit i vall med Pålle och Majsa,
Nedergårdshästarna, och det dröjde, innan de kommo tillbaka. När de
äntligen visade sig och Inge, röd och varm av ritten, hälsade på modern,
kunde Maja känna sig belåten med den förändring, som skett med honom.
Ingrid såg på honom ett ögonblick och vände sig strax bort. Slutligen
reste hon sig häftigt och gick in i anderstugan, där hon skulle ligga.
Maja följde efter.
»Jag står inte ut med att se på gossen. Hans ögon glänser till ibland
liksom -- liksom faderns.»
»Kan du aldrig förlåta Nils? -- Om han kommer tillbaka --»
»Förlåta honom!» Hon skakade på huvudet. »Vad bryr han sej om min
förlåtelse? -- Om jag inte hållit av honom så. -- Men att resa bort från
hustru och barnet, som väntades, utan att säga ett ord, utan att --» Hon
föll i gråt och tryckte sitt ansikte mot Maja. »Det ä’ underligt. Jag kan
inte gråta annars -- utom när jag ä’ här.»
Inge följde under tiden Anders ett stycke på väg.
»Du, svartöga» -- Anders tog emellanåt upp det namnet -- »var ä’ far din?»
»Det vet jag inte. Han ä’ visst död.»
»Vet inte din mor heller?»
»Jo -- det vill säga -- det ä’ nog möjligt.»
»Kan du inte fråga henne?»
»Jag frågar henne aldrig om någonting.»
»Hon ä’ väl svår?» fortsatte Anders. »Hon klår dej, kan jag tro?»
Nu måste Inge skratta. Hans milda, vackra mor, som inte gjort någon
förnär i hela sitt liv.
»Nej, Anders, nu ä’ du för tokig!» Han dunkade honom kraftigt i ryggen
och sprang hem.
»Jag kommer, så snart jag hjälpt far ta opp nät», ropade Anders och
slängde en grankotte efter honom.
[Illustration]
3. Svartöga och Barfot på spejarfärd.
Det likade sig till ett midsommarväder, vars make man ej sett på länge.
Inte ett moln på himmeln, inte en krusning på vattnet. En åländsk galeas
låg sedan två dagar i hamn under Långgarnslandet för stiltje. Syrenerna
voro utblommade, och det var fullt med smultron i backarna.
»Det blir tidigt i år», sa’ Olle, han höll på att löva till helgen. »Jag
får snart ta och slipa liarna. Hade vi bara ett regn först!»
»Det ska’ bli majstång i Oppgår’n», sa’ Stina-Lisa, som hjälpte till.
»Kan förstå det. Då blir väl ett leverne igen.»
Inge kom i dörren med en pilbåge i ena handen och en smörgås i den andra.
»Olle, nu kan jag simma. Närapå.»
Majas röst hördes inifrån stugan, ängsligt förmanande.
»Det ä’ inte farligt, inte alls», tröstade Inge. »Anders ä’ som en fisk.
Han kan simma med mej, om jag håller honom om halsen. Men nu ä’ han strax
vid bryggan.»
Han satte i väg utför backen och ropade på långt håll:
»Anders! -- Jag har hittat på en ny lek.»
Anders reste sig i båten och lät den glida fram av farten.
»Vad ä’ det för slag?» Han såg litet betänksam ut.
»Indianer och vita. Du ska’ vara indian och jag en vit jägare.»
»Ska’ vi slåss då?» frågade Anders.
»Nej, du ska’ vara en vänskapligt sinnad indian, som det heter.»
Anders sprang i land och drog upp båten. Det där var en lek, som han
aldrig hört talas om. Han satte sig på båtkanten och funderade.
»Jag får väl vara rödmålad, förstås?»
»Å, det kan inte behövas.» Inge satte sig på bryggan med benen dinglande
över vattnet. »Vi låtsar, att du ä’ röd.»
»Jag vet, att Olle har rödfärg i sjöbo’n», envisades Anders.
Men Inge fortfor utan att ge akt på avbrottet:
»Och jag ska’ heta Svartöga och du Barfot.»
»Det ä’ inga riktiga namn.»
»Jo du, och stiliga namn till.»
Och så berättade Inge om en väldig krigare, som hette Falköga -- han
hade läst om honom i en bok, som han fått av faster Sara -- och hur
hjältemodigt han kämpat med vildarna. Och namnet Falköga, det hade han
fått av en indian, och det skulle vara ett hedersnamn. Och Svartöga,
kunde inte det vara nästan lika så bra? »Och det ä’ du, som gett mej
namnet», slutade Inge.
»Men Barfot?» klagade Anders.
»Vet du inte, att Barfot var en kung?» tillrättavisade Inge.
»Var han kung över indianerna?»
»Tycker nå’n det! Det var nå’nstans i Danmark eller Norge.»
Nå, det var inte så illa, menade Anders, efter de nödvändigt skulle ha
nya namn. Annars var han inte så värst hågad för den föreslagna leken.
Det var förut alltid han, som hittade på nytt. Men Inge berättade så
märkvärdiga historier om strider och äventyr, om spejarfärder till lands
och sjöss, att Anders snart var lika livad för saken som han.
»Men du måste tjuta förfärligt, Anders, för det gör indianer.»
»Tjuta! Som det vore någon konst!»
Och så genljödo stränderna av det hiskligaste indianska stridsrop. Korna
svarade i storskogen, och Stina-Lisa, som höll på att sätta upp en båge
av björklöv över grinden, tappade i förskräckelsen alltsammans.
»Bevara mej för di ungarna! Di tar livet av en till sist.»
Men Inge for upp.
»Barfot», viskade han. »Hörde du? Det ä’ bufflar! Det ä’ bufflar i
storskogen.»
Och nu fick Stina-Lisa se de båda gossarna krypa på händer och fötter
genom hagen mot koflocken, som samlat sig utanför ledet. Snart flög en
välriktad pil mot en jättestor buffeltjur -- det var Kulla, skällkon --
och en förtvivlad jakt började.
»Maja, Maja, di jagar korna!»
Maja ut i en handvändning med brödspaden i hand, degig och varm -- hon
höll på med midsommarbaket -- och det blev ett bedrövligt slut på jakten.
»Det ä’ förstås du, Anders, som ä’ framme igen. Gud nåde dej, om du jagar
kossorna!»
Anders teg.
»Nej, moster, det var jag den här gången», sa’ Inge och såg ångerfull ut.
Och då kunde hon, förstås, inte vara ond längre.
En stund därefter lågo Barfot och Svartöga bakom en sten på byberget, dit
de räddat sig för kringströvande indianer.
»Det var irokeser, kunde jag se av krigsmålningen», anmärkte Svartöga.
»Di var tydligen på jakt efter samma bufflar som vi», fortsatte Barfot.
»Inge du, vi kan skjuta på stenar och enbuskar och låtsa, att det ä’
bufflar. -- Men vem kommer där?» Han såg ut åt sjön.
Inge kröp upp på den högsta klinten, där han hade bättre utsikt. En
nytjärad båt for tätt utmed vasskanten ned mot sundet. Mannen, som rodde,
såg misstänkt ut. Han hade en slokhatt på huvudet och var klädd i en
gammal regnkappa.
»En indiansk kanot», viskade Inge. »Det ä’ Röda höken, vår farligaste
fiende. Jag undrar, vad han har för planer.»
»Vi måste förfölja honom och se, vart han tar vägen», avgjorde Barfot.
De smögo sig försiktigt ned till stranden, där de hade sin kanot gömd.
När de kommit ut på sjön, var den främmande kanoten ingenstädes att se.
»Han har rott in i vassmar’n», föreslog Barfot.
»Se till, att din bössa är laddad. Vi kan träffa på honom när som helst.»
De lade sina pilar i ordning till begagnande och rodde efter genom en
smal kanal, som förde in till den så kallade Prästmaren, som var nästan
överväxt med vass. Efter åtskilligt sökande funno de båten liggande vid
en tvättbrygga, alldeles nedanför prästgården. Kappan låg kvar i båten,
men mannen syntes icke till.
Prästgården låg på en hög landtunga mellan maren och sundet, mitt emot
Ekskärsstugan. Gossarna kände väl till trakten men hade inte varit inne i
maren förut.
»Röda höken ä’ djärv och listig», viskade Inge. »Han tänker överfalla
nybyggarn däruppe» -- han pekade på prästgården -- »och ta hans skalp.»
Varsamt smögo gossarna uppför gångstigen. Allt tycktes vara lugnt, och
Röda höken var försvunnen.
»Ro du vår kanot ut ur mar’n, Barfot, och lägg den på andra sidan. Det
kan vara onödigt, att Röda höken får se den, om han kommer tillbaka. Jag
kryper under tiden fram och spejar.»
Barfot skulle gå, men Svartöga höll honom tillbaka.
»Kom för all del ihåg att utplåna alla spår efter oss.»
»Hur ska’ det gå till?» ville han fråga, men Svartöga låg redan på magen,
i färd med att hasa sig fram mot byggningen.
Några syrener och olvonbuskar bildade ett tätt snår utanför ett öppet
fönster. Där var rätta stället att ligga i bakhåll, tänkte Inge och
kröp dit. Det hördes röster inifrån rummet, men han kunde inte urskilja
någonting bestämt. Slutligen kom en man, som han aldrig sett förut, och
satte sig mitt i det öppna fönstret. Det var omöjligt för Inge att komma
därifrån utan att bli upptäckt. Han måste stanna och höra på samtalet,
antingen han ville eller inte.
»Puff -- så hett!» sade mannen. »Och när man suttit och rott i regnkappa
som jag. -- Här kan väl ingen se mej från vägen?»
Det var tydligen Röda höken, tänkte Svartöga.
Pastorn kom också fram till fönstret, Inge kände igen honom på målföret.
»Och du tror alltså, vi har tjyvligan här, på _vår_ ö?» frågade han.
»Ja, säj själv, vad ska’ man tro? Di stjäl i norr och i söder, utefter
kusten eller på öarna, men aldrig på själva Dägerölandet eller i
skärgården häromkring, där det annars vore så goda tillfällen. Varför
ska’ just Dägerö-borna gå fria!»
»Men det ligger ju närmast till hands för en tjyv att hålla till i sin
hemtrakt, där han känner förhållandena --»
»Och där han själv ä’ känd och lätt kan bli misstänkt!» avbröt mannen i
fönstret. »Nej, min gubbe lilla! Du måste medge, det ä’ en tankegång i
vad jag sagt: di stjäl inte, där di bor, för att inte dra uppmärksamheten
dit. Och det ä’ just här di bor, någonstans i er skärgård.»
Efter en stund fortfor han:
»Jag misstänker starkt missionärn. Om han inte ä’ tjyv själv, så ä’ han
åtminstone tjyvgömmare.»
»Vilken missionär?» hördes pastorns förvånade utrop.
»Känner du inte bättre till dina egna församlingsbor? Han, som har en kåk
på en klippa i söder på Långgarn.»
»Jaså, gamle båtsman Gobort. Varför kallar du honom så?»
»Det gör alla. Han lär vara deras kommissionär, när di ska’ ta brännvin
från sta’n, skärgårdsgubbarna. Och det förkortas, ser du, till missionär,
det ä’ enklare och lättfattligare. Jo, det ä’ en riktig lönnkrog där
ute. Jag har sökt komma på honom, men han ä’ mej för slug. -- Och det har
du ingen aning om?»
»Att han tycker om ett glas, har jag hört --»
»Ja, du håller honom om ryggen, som du gör med alla rackare.»
»Jag vill vara rättvis.»
»Och dessutom ä’ han tjyvskytt och tjyvfiskare --»
»Liksom alla här i orten.»
»Men han ä’ värre än andra.»
»Därför att han skjuter bättre och känner djurens vanor bättre. -- Jag
ska’ säja dej, hur det ä’. Här ute stjäl man inte ur sump, det ä’ en
skam. Men den fisk, som går fri i sjön, den har ingen ägare. På samma
sätt med de vilda djuren i skog och mark. Rår någon om dem, säjer di, så
kan han hålla dem instängda eller märka dem eller sätta halsband på dem.»
Det blev ett ljudligt skratt i rummet.
»Och sådana åsikter kan du gilla?»
»Det ä’ inte fråga om _mina_ åsikter. Jag ä’ ingen djupsinnig man. Men
ska’ jag kunna göra någon nytta här ute, så måste jag sätta mej in i
deras sätt att tänka och lära mig tala deras språk. Gunås, det ä’ inte så
lätt -- jag har aldrig haft lätt för någonting.»
»Du ä’ en hedersman, käre Gustav. Du tror i din oskuld alla människor
om gott och vill göra dem ännu bättre. Jag vet, hurudana di ä’ -- och
kniper dem, var jag kan.»
Han tände en cigarr. Röken kom i stora ringar och slog ned i
syrenbuskarna.
»Om jag skulle få lov att hosta», tänkte Inge för sig själv, »det bleve
allt trevligt.» Han hade för länge sedan ledsnat vid sin spejarfärd.
»Du har vackert här», började åter mannen i fönstret. »Men nu ska’ du
höra, hur jag tänkt mig saken. Det blir dans i kväll i Dägeröby. Jag ror
dit och gör affärer -- köper tjyvgods, förstår du, och lockar ur folket,
vad di vet. Jag ska’ klä ut mej, så du själv inte ska’ känna igen mej.
Gamla Brita ä’ den enda, som har en aning om att jag ä’ här, och hon ä’
pålitlig. Kanske kommer missionärn dit, och då --»
I detsamma började ett häftigt gräl ute i förstugan. Inge förstod, att
det var någon, som ville in till pastorn.
»Regla dörrn, Gustav!»
Men mor Brita, pastorns hushållerska, hade redan stuckit in huv’et.
»Di ä’ här, Långgarnsbond’ och käringen hans. Di vill nödvändigt träffa
kommissarien. Di säjer, att di sett honom ro förbi.»
»Jaså», tänkte Inge, »det ä’ själva länsman, som ä’ här.»
Pastorn och länsmannen sågo på varandra och brusto i skratt.
»Där har du för dina utklädningar. Det ä’ väl så gott, di får komma in,
för nu ä’ det inte värt att hålla på hemligheten.»
Det blev ett skrapande av fötter vid dörren och omständliga hälsningar.
En gnällig karlröst började:
»Si, vi såg nådig länsman -- hm, kommissarien, när han rodde förbi. Och
jag sa’ åt gumman min: Kajsa, sa’ jag, tycker du inte det ä’ länsman, som
ror därborta, sa’ jag. Och gumman min höll på och rensa’ en gädda, som
dött för oss i sumpen --»
»Vad ä’ du för en evinnerlig pratmakare!» avbröt länsmannen.
»Det ä’ ett stort svin --», föll gumman in.
»Ja, det kan jag väl tro.» Länsman skrattade.
»Di har _stulit_ ett stort svin ifrån oss», rättade gumman.
»Si, vi hade slakt i går», började åter gubben, »och Kajsa sa’ --»
»Tyst du, Per! -- Det ä’ den där ålänska skepparn, som ligger därute. Det
såg ut att bli vind på nattsidan, och di räkna’ på att vara borta, när vi
kom opp. Per hörde dem men iddes inte gå opp och se efter, vad det var.»
Efter hand kom det fram under ideliga avbrott, att de misstänkte skepparn
för att ha stulit svinet och ville, att länsman skulle fara dit och
visitera.
»Men hur kunde ni veta, att det var jag, som rodde förbi?»
»Å, det kunde en väl se, det var klart.»
»Kände ni igen mej?»
»Hur skulle en kunna känna igen kommissarien, så som han styrt ut sej,
var det likt det!»
»Och båten ä’ ny, så _den_ kunde ni inte ha reda på.»
»Ja, det såg vi, och att det ä’ mjölnarn, som byggt’en.»
»Begriper du det, Gustav? Det tycks vara ogörligt att ta sig fram i
hemlighet här ute. Och lika ogörligt att få veta, hur di kommit underfund
med att det var jag.»
Men gumman redde saken.
»Det ä’ så, att länsman har sitt eget sätt att ro. Han lyfter ena år’n
högre än den andra.»
Inge hade givit sig undan, så snart fönstret blev tomt, och stod nere vid
båtsta’n i sällskap med Anders, när de andra närmade sig.
Det blev nu en fråga, hur länsmannen skulle komma över till galeasen.
Långgarnsfar ville på inga villkor ro.
»Vi blir olyckliga, om di får veta, att det ä’ vi, som klagat. Di ä’
rama vilddjur. Di kan komma över oss om natten, när vi sover, och när vi
vaknar --»
»Så ä’ ni mördade hela bunten», föll länsmannen in. »Men det ska’ jag
säja: inte ror jag i sådan hetta, och om ni vill ha tillbaks ert svin --»
»Jag ska’ ro länsman», ropade Anders och förde fram sin lilla båt till
bryggan.
»I det där nötskalet! Nej, om jag sätter min fot i den båten --»
»Det ä’ inte farligt alls -- i så lugnt väder.»
»Du kan ta min båt, så ror Anderspojken», avgjorde pastorn.
»Men ingen stämning, nådig länsman, ingen stämning! För då blir vi rent
olyckliga. Bara vi får igen vårt svin --»
»Tyst, Per! Det där förstår nog kommissarien.»
Medan Anders rodde, satt länsmannen på mellantoften och tänkte på den
uppgift, som nu någon tid sysselsatt honom. De upprepade stölderna i
skärgården hade väckt stor uppmärksamhet, och den unge mannen, som var
känd för sin skarpsinnighet, hade fått särskilt förordnande som länsman i
trakten, i förhoppning att det skulle lyckas honom -- vad som misslyckats
för alla andra -- att komma gärningsmännen på spåren. Hittills hade hans
undersökningar varit fruktlösa. Hade han nu äntligen funnit ett uppslag,
som kunde leda till uppdagandet av de hemlighetsfulla förbrytelserna?
Ägde möjligen svinstölden något sammanhang med de övriga stölderna?
Han tog upp sin anteckningsbok, där dag och ort för tjuvarnas olika
bedrifter voro angivna. På andra blad fanns bokfört, var och när de
fartyg, som plägade färdas den leden, varit synliga under de senaste
åren, så vitt han kunnat inhämta av trovärdiga lotsar och skärkarlar; ty
han var en ordentlig man och lämnade ingenting obeaktat.
Men anteckningarna stämde icke. Väl befanns det, att den misstänkta
ålänningen ibland, då någon stöld blivit begången, samtidigt uppehållit
sig i grannskapet, men lika ofta kunde han vara långt därifrån. Han hade
antagligen ingen del i dessa företag, och svinstölden var sannolikt en
tillfällighet, utan sammanhang med de andra förbrytelserna.
Å andra sidan gick det icke an att ringakta någon omständighet, som
kunde lämna en möjlig ledtråd. Han funderade vidare. Det skadade i
alla händelser inte att närmare granska ålänningens förbindelser och
jämföra hans resor med andras. Det kunde tänkas, att olika fartyg efter
en uppgjord plan tidtals avlöste och omväxlande ersatte varandra, för
att efterspaningarna skulle försvåras. Att det var sjömän, som förövat
stölderna, därom fanns intet tvivel. Det måste göras en grundlig
undersökning över skärgårdsskutornas färder, bestämde han, men det var
icke tid att längre grubbla härpå, ty de närmade sig redan galeasen.
Anders löpte in under bogen och tog törn mot den ena ankarkättingen, för
de hade två ankare ute.
»Sitt kvar i båten, gosse lilla, och ro ut en bit, om det blir något
bråk.»