Birgittas lugnaste tid, men den var kort: 1348 skildes de båda vännerna
åt, emedan Mathias såsom konungens främste rådgifvare måste följa med på
det korståg till Ryssland, som Magnus Eriksson då företog. Korståget
berodde på ett länge sedan afgifvet löfte, om hvars uppfyllelse Birgitta
icke tröttnat att påminna konungen. I minsta detalj hade hon
föreskrifvit de kyrkliga anordningarna för det hela, talat om hvilka
fanor som borde användas och hvilka präster som borde medfölja, för att
Guds välsignelse skulle följa företaget. Säkert var det också hon, som
förmått konung Magnus att medtaga Mathias, men detta hindrade icke, att
Birgitta, när skilsmässan nalkades, ogärna ville afstå från sin trogne
rådgifvare. Hon blef desto mer bekymrad öfver hans afresa, som hon 1346
erhållit en gudomlig befallning att resa till Rom.
Det så ifrigt efterlängtade korståget blef ödesdigert nog; enda
resultatet blef en ökning af Sveriges skuld. Icke heller fick Birgitta
någonsin återse Mathias. Han öfverlefde visserligen korståget men dog
strax efter hemkomsten, såsom det uppgifves 1350 i Stockholm, där han
lär ha begrafts i svartbrödraklostret, hvars grundmurar delvis ännu
finnas i ett hus vid Svartmangatan. Birgitta, som då vistades i Rom,
lär »i anden» ha förnummit sin gamle väns död, ett prof på
»tankeöfverföring», hvarom icke endast medeltiden gifvit oss sägner.
Hvilket rikt utbyte vänskapsförhållandet till Mathias gifvit, det finna
vi bäst af hennes omfattande skriftställarskap under de fyra åren af
deras samvaro. Sannolikt förskrifver sig öfver hälften af de
uppenbarelser, som sedermera utgåfvos, däribland Vadstena klosterregler,
från denna tid. Denna verksamhet har aldrig afstannat i den mening, att
hon icke också efter skilsmässan från Mathias fått mottaga
uppenbarelser; hennes biografer säga oss tvärtom, att sådant dagligen
inträffat. Men utan stödet af sin förre biktfaders teologiska lärdom
synes hon icke alltid ha vågat lita på uppenbarelsernas gudomliga
ursprung, och detta förklarar måhända, hvarför större delen däraf fått
vänta på utgifning till slutet af hennes lif.
Alldeles utan andliga rådgifvare var Birgitta dock icke efter
skilsmässan från Mathias. Den nyss omtalade priorn i Alvastra hade redan
under Mathias’ lifstid varit henne behjälplig vid öfversättningen af
uppenbarelserna, och till sin nye biktfader utsåg hon priorns namne,
magister _Petrus Olai_, föreståndare för Helgeandshuset i Skeninge.[1]
På grund af namnlikheten har han ofta blifvit förväxlad med sin vän
priorn; vi skilja dem åt genom namnen priorn Petrus och magister Petrus.
Liksom de andra båda teologerna var han en from och Birgitta varmt
tillgifven man, men han var trots sin magistertitel Mathias djupt
underlägsen i teologisk lärdom, och Birgitta har själf haft blicken
öppen för denna underlägsenhet. Så låter hon Guds moder i en
uppenbarelse uttrycka sig i en något öfverseende ton om hans mindre
fulländade latin och råder honom en gång att öfverlämna en af honom
själf författad hymn till biskop Heming i Åbo för att möjligen efterses
och kompletteras. Det är troligen denna tydliga misstro till magister
Petrus’ förmåga af teologisk kritik, som gjort, att Birgittas
författarverksamhet numera för en längre tid i viss mån tycks ha legat
nere.
[Fotnot 1: Helgeandshus = fattighus och härbärge för resande.]
Teologisk kritik har Birgitta dock icke heller under denna period
saknat. Alvastrapriorn, för hvilken hon egentligen tyckes ha hyst större
förtroende än för sin nye biktfader, befann sig i Rom under en stor del
af hennes vistelse där, och det var åt honom och ej åt biktfadern, som
hon öfverlämnade uppdraget att öfversätta uppenbarelserna på latin.
Detta språk hade hon visserligen redan mot slutet af sin vistelse i
Sverige börjat lära sig, och tack vare flitiga lektioner äfven under den
tidigare vistelsen i Rom hann hon därvid så långt, att hon kunde läsa en
del latinska böcker, men hon var ju vid den tiden en äldre kvinna, och
hon lärde sig aldrig tala eller skrifva språket. Sina uppenbarelser
nedskref hon därför själf – eller dikterade dem – på svenska; vi äga på
Kungl. biblioteket i Stockholm två af hennes egenhändiga utkast i
behåll. Genom jämförelse mellan det ena af dessa utkast och den latinska
öfversättning, som priorn Petrus däraf verkställt, finna vi, att han
gjort sammandrag och uteslutningar i den ursprungliga texten, något som
för öfrigt under medeltiden, då man intet begrepp hade om nödvändigheten
af ordagranna öfversättningar, var fullkomligt vanligt. Detta
förhållande har emellertid haft till följd, att de Birgittas
uppenbarelser vi nu äga i allmänhet torde få betraktas såsom en mången
gång ganska grundlig omskrifning af hennes egen text, som tydligen ofta
förefallit hennes teologiska rådgifvare alltför våldsamt kritisk mot
dåvarande kyrkliga och politiska myndigheter. Hade Birgitta fått skrifva
okorrigerad, så är det troligt, att hon fått nöja sig med den
helgongloria, som allmänna opinionen gifvit henne – i vår tanke
säkerligen icke mindre värd än den påfliga!
* * * * *
Det var i slutet af 1348 eller början af 1349 Birgitta anträdde sin
romresa; i alla händelser var hon framme vid jultiden 1349. En sådan
resa var denna tid, särskildt då under digerdödens härjningar i Europa,
farlig nog, men den, som har stora mål i sikte, frågar icke efter yttre
faror. Och Birgitta hade stora mål för sin återstående lefnad: hon ville
föra påfven tillbaka till Rom, och hon ville där mottaga hans
bekräftelse på den klosterorden, till hvilken hon under vistelsen i
Alvastra utarbetat regler.
Oss nittonhundratalsmänniskor förefaller detta vid första påseende
främmande nog, men de bland oss, som äga religiösa intressen, kunna ana
hvad det innebar, om de erinra sig, att dessa ting för 1300-talets
katoliker nästan sammanföllo med begreppet kyrklig reformation. För
medeltidens fromma var påfvemakten liksom ett synligt vittnesbörd om
sanningen af Jesu löfte att vara när sina trogna alla dagar intill
världens ända. Jesus hade meddelat Petrus uppdraget att förvalta sin
kyrka, och från Petrus hade detta uppdrag gått öfver på hans
efterträdare – så var den medeltida tron, som ännu icke hade hunnit
rubbas af några historiskt-kritiska frågor. Och då åt Kristus hade
gifvits all makt i himmeln och på jorden, måste ju Kristi jordiska
ställföreträdare förvalta äfven hans jordiska välde. Kejsaren, i hvars
hand väldet öfver jordkretsen alltsedan det gamla romarväldets dagar
ansågs ligga, var därför i sin ordning egentligen endast påfvens
världslige vikarie, skyldig att tjäna denne vid gudsrikets upprättande
på jorden. Så bildade maktförhållandena i dessa länsväsendets tider
liksom en väldig pyramid, hvars topp utgjordes af påfve och kejsare.
Kejsardömet, eller, som det kallades, det heliga romerska riket,
betecknade därför hela den kristnade statsmakten. Föreställningen om
»monarkien», som man också brukade säga, hängde så segt fast i den
historiska undervisningen ännu i 1600-talets Sverige, att Johan Skytte
1629 vid ett rådssammanträde, då frågan om Sveriges deltagande i
trettioåriga kriget behandlades – om också blott liksom formellt och för
traditionens skull kunde invända något om att det var »mot gud och
samvetet att vilja tillintetgöra monarkien». I själfva verket måste
äfven vi med våra från den moderna nationalitetsidéen hämtade
föreställningar erkänna, att det låg någonting storartadt i denna
medeltidstanke, som redan på jorden och politiskt taget sökte upprätta
ett enhetligt, alla folk omfattande gudsrike.
Vid den tid, då Birgitta uppträdde, såg det dock allt utom lofvande ut
för förverkligandet af denna tanke. Korstågstidens religiösa idealer
hade redan undanträngts af furstarnes sträfvan efter en stark världslig
makt, och denna sträfvan underlättades genom kyrkans förvärldsligande.
Båda företeelserna framträdde skarpast i Frankrike, där påfven för
närvarande vistades i nesligt beroende af den uppåtsträfvande
konungamakten och hängifvande sig åt ett lefnadssätt, som den store
italienske skalden Petrarca skildrat på följande sätt:
»Hoppet om ett tillkommande lif var en fabel, sanningen vanvett,
kyskheten skam, och hvar dag utmärktes genom orgier, som dessa stinkande
gamla bockar, kardinalerna, höllo, medan Satan satt i en vrå och
gapskrattade.»
Birgitta och de flesta rättrogna katoliker med henne sågo nu i påfvens
återvändande till Rom, och därmed till oberoendet, första villkoret för
en bättre sakernas ordning inom kyrkan. Som alltid hade hennes tankar
tagit sig uttryck i uppenbarelser, och på den tiden låg det intet
onaturligt i den idéen, att en nordisk kvinna skulle kunna vara vald
till Guds verktyg för att genomdrifva en kyrkoreform. Redan 1348 hade
hon skickat biskopen i Åbo och priorn Petrus med en maning till påfven
Klemens VI att återvända till Rom.
Men äfven en annan tanke hade mognat hos Birgitta under vistelsen i
Alvastra; uppenbarelsen om den nya nunneorden med Vadstena kloster som
medelpunkt hör också med till de för tiden betecknande reformtankarna.
För den katolska kyrkan ha Kristi omutliga helighetskraf och det
naturliga världslifvet alltid tett sig som oförenliga motsatser, och den
enda utväg man kunnat finna till kompromissande mellan bägge har bestått
i skapandet af två slags moral, en lägre för lekmännen, som endast
behöfde uppfylla tio Guds bud, och en högre för de andliga, som
dessutom åtogo sig fattigdom, kyskhet och lydnad och genom sina
»öfverloppsgärningar» godtgjorde för de andras världsliga lif.
Men eftersom det »högre» lifvet alltid måste te sig som idealet, kunde
världsmänniskorna alltför ofta, därest de togo saken allvarligt, komma
att känna sin religiösa »underlägsenhet» tyngande för samvetet.
Helgjutna kristliga karaktärer, fullt lefvande i känslan af att Gud
bestämt deras uppgift i världen, voro därför under medeltiden säkerligen
sällsynta nog utanför klostermurarna. Vi spåra samvetsbetänkligheter
redan i Birgittas äktenskap och hoflif. Hvad tiden hade af innerligare
religiöst lif finna vi mestadels bland »renlifvesmän och -kvinnor», och
de reformationsrörelser, dem medeltidskyrkan upplefde, kommo vanligen
från klostren. Så hade varit fallet på 9- och 1000-talen med
kluniacenserrörelsen; detsamma gäller ock om tiggarordnarnas folkliga
rörelse på 1200-talet, och Birgittas orden, af henne själf kallad
Salvatorsorden, d. v. s. Frälsarens orden, var ämnad att bli en länk i
denna kedja. En egendomlighet skilde den dock från alla föregående
ordnar: den var ämnad att sammanföra munkar och nunnor till gemensam
gudstjänst och arbete för män och kvinnor inom samma kloster, dock på
det sätt, att de manliga ledamöterna skulle vara ett fåtal och
uppfattades såsom väsentligen till för nunneklostrets skull, hvilket
framgår af ordensregelns stadgar.[2]
[Fotnot 2: Se bihanget.]
Men hennes orden var också på visst sätt afsedd att blifva en
folkbildnings- och uppfostringsanstalt. Till munkarnes skyldigheter
hörde att om söndagarna på svenska utlägga bibeln för allmänheten, en
uppgift som dock icke kan sägas vara någon nyhet inom den katolska
världen, eftersom redan tiggarordnarna på detta sätt verkat
reformerande. Birgittas förordning i detta afseende är emellertid ett
ytterligare bevis på att det icke först var protestantismen, som hos oss
införde predikan på modersmålet.
Slutligen var orden, som man sagt, afsedd att vara en
uppfostringsanstalt för adelns döttrar men en anstalt, där uppfostran
icke blott inskränkte sig till meddelandet af några vissa kunskaper utan
afsåg hela personlighetens utbildning i den riktning, som Birgitta ansåg
vara den väsentliga. Ordens aristokratiska läggning är tydlig, och de i
Vadstena inskrifna nunnorna tillhörde i allmänhet Sveriges förnämsta
släkter.
Ordensregeln var »uppenbarad» och färdig redan under vistelsen i
hemlandet, men det absolut nödvändiga fattades: påfvens bekräftelse.
Kyrkans insegel skulle Birgitta minst af allt velat sakna för sitt verk,
och hur skarpa ord hon än – för öfrigt i likhet med många andra af
medeltidens heliga – utslungat mot kyrkans fördärf och påfvedömets
laster, kunde allt detta icke förmå henne att misströsta om dessa
institutioners gudomliga ursprung och slutliga seger öfver synd och
värld. Hon kunde utslunga våldsamma angrepp mot den faktiske påfven, men
ämbetets helighet betviflade hon aldrig. Finns det än reformtankar hos
Birgitta, kan hon sålunda dock aldrig jämnställas med reformationens
förelöpare; hennes reformnit står helt och hållet på katolsk grund, och
endast i sällsynta undantagsfall kan en protestant finna hvad vi numera
kalla uppbyggelse af hennes skrifter, såframt man icke med uppbyggelse
menar den stämning af vördnad inför naiv tro, som de äldre italienska
mästarne ännu i dag ingifva äfven den otrogne turisten, som studerar
deras målningar.
Birgitta kom till Rom, medan där var jubelår och rättrogna katoliker
myllrade på alla gator. Man har beräknat, att omkring tio gånger så
många främlingar som nu för tiden detta år besökte Rom för den stora
aflatsutdelningens skull, hvilket gjorde, att det 1350, då staden endast
hade tiondedelen af sitt nuvarande invånarantal, var nästan omöjligt för
alla resande att få härbärge, helst romarne genom dryga tullar plägade
dyrka upp lifsmedelsprisen. Själf fick hon nog snart tak öfver hufvudet,
känd som hon var såsom en märklig och inflytelserik person; man kallade
henne i Rom icke sällan »furstinna af Närike». I hela fem år bodde hon i
ett med kyrkan San Lorenzo in Damaso sammanbyggdt hus, som eljest var
afsedt till ämbetsbostad åt en kardinal. Därefter erbjöds henne fri
bostad hos en vän, den förnäma romarinnan Francesca Papazuri, hvars hus
låg i närheten af nämnda kyrka på en då föga bebyggd plats. Det är nu
ståtligt restaureradt och innehafves af en polsk nunneorden, som med
stor vördnad omhuldar minnena efter Birgitta och gärna visar dem för
främlingar.
Birgitta kom till Rom på den tid, då Petrarca ännu lefde och minnet af
Dantes personlighet ännu icke försvunnit från Italien. En del af de
konstnärer, som förebådade renässansen, hade också hunnit smycka
kyrkorna med målningar och skulpturarbeten. Men lika litet som vi ha
något bevis på att Luthers romresa medfört annat än moraliska och
religiösa intryck för honom, lika litet kunna vi på Birgittas skrifter
skönja, att samtidens konst och diktning haft något att säga henne.
Nämner hon något om bildverk, är det snarare i den klandrande tonen:
sådant är »världslig fåfänglighet», som drager själen från Gud. Det är
Roms kyrkliga och politiska förhållanden, som taga hela hennes intresse.
Det kyrkliga tillståndet kunde icke vara annat än sorgligt, då Rom var
en försummad, af sin herde öfvergifven stad, men härmed följde äfven en
nästan fullständig brist på politisk ordning, för att icke säga det
enklaste rättsskydd. Betecknande var, att herraväldet öfver staden var
så godt som deladt mellan två privata adelsfamiljer, Colonna och Orsini,
hvilkas anhängare slogos om makten öfver gatorna. Röfvarband huserade
för öfrigt obehindradt, och det var ofta lifsfarligt att våga sig ut om
dagen, liksom man om natten var tvungen att förvandla husen till små
fästningar. Tillståndet återspeglas i följande af Birgittas
uppenbarelser:
»O Rom, Rom, dina murar äro rämnade och nedbrutna; därför äro dina
portar utan vård och dina kar säljas; därför äro dina altaren ödelagda;
offret och ottesångsrökelsen brännas i uthusen; därför stiger ingen
ljuflig doft från din främsta kyrka. – Men nu vill jag tala om Rom,
såsom profeten talade om Jerusalem, sägande: fordom byggde rättvisa i
henne, och hennes höfdingar voro fridens höfdingar, men nu är hon
förvandlad till slagg, och hennes höfdingar äro mandråpare. O Rom, om du
kände dina dagars tal, skulle du gråta och icke fröjdas! I forna dagar
var Rom såsom en duk, glänsande af de skönaste färger och väfd af de
kostbaraste trådar, ty jorden var purpurfärgad af martyrernas blod och
blandad med helgonens ben. Men nu äro hennes portar öfvergifna, därför
att deras väktare förfallit till girighet, murarna äro grusade och utan
försvar, emedan prästerskap och folk, hvilka äro Guds mur, sprida sig
och utöfva köttets gärningar; de gudomliga kärlen säljas skamligen, ty
Guds sakrament bortgifvas för penningar och världslig vinning; altarna
äro ödelagda, emedan vårdaren har händer, obekväma till kärlekens
gärningar, och ehuru han vidrör Guds lekamen, bor Gud icke i hans
hjärta, hvilket är uppfylldt af världens fåfänglighet.»
Birgitta lefde på det hela taget ett enformigt lif i Rom. Hennes dag var
noga indelad; sysselsättningarna växlade mellan studier, bön, kyrkobesök
och välgörenhet mot de fattiga. När tillförseln från Sverige dröjde,
hade hon stundom svårt att reda sig och sitt stora hushåll, hvilket
under olika tider bestod af bland andra sådana personer som hennes barn
Katarina och Birger, priorn Petrus och magister Petrus, och hvilket för
öfrigt gästfritt mottog en hel mängd resande svenskar, som eljest haft
svårt att få bostad. Ibland kunde det hända, att hon rent af satte sig
bland tiggarne och begärde allmosor; dåtidens tiggeri hade ju också
prägel af ett slags botöfning.
Sin stora tanke glömde hon ej, men förgäfves slungade hon det ena
brefvet efter det andra mot påfvarne. Klemens VI och Innocentius VI
lefde och dogo i Avignon. Först Urban V gjorde 1367 sitt högtidliga
intåg i sin residensstad, och följande år kom äfven kejsaren på besök
till Rom. Birgitta förde sina söner till audiens hos påfven. Troligen är
det vid denna tid hon först ansökt om stadfästelse på klosterregeln.
Denna stadfästelse lät dock vänta på sig, och Birgitta blef gammal och
trött under sin väntan, men hon gaf sig ej; en biograf säger, att hon
juli 1370 uppsökt påfven och talat allvarsord till honom, sagt honom,
att hans tid var kort och att han därför borde akta på hur de åt honom
anförtrodda själarna skulle kunna frälsas. Ville påfven icke stadfästa
regeln utan betalning, skulle Kristus själf bekräfta den. Den glädje
påfven skulle få känna efteråt skulle vara vittnesbörd om att detta
verkligen var en befallning från Frälsaren.
Ändtligen, den 5 augusti 1370, utfärdades också stadfästelsebrefvet.
Ett par gånger dessförinnan hade Birgitta varit utanför Roms murar, på
ett par smärre resor till Assisi och Neapel; nu drog hon ut på sin sista
långa pilgrimsfärd, till Jerusalem, dit hon genom uppenbarelser
flerfaldiga gånger blifvit kallad. Hon kom tillbaka därifrån endast för
att dö. »Tidigt i gryningen en julimorgon 1373 uppenbarade sig Kristus
åter för sin brud för att trösta henne under dödsarbetets plågor; därpå
åhörde hon mässan, mottog sakramenten och utandades sin sista suck,
omgifven af sina närmaste.»
Nästan omedelbart efter Birgittas död gjorde hennes dotter Katarina, den
första abedissa i Vadstena och själf till sist inskrifven bland
helgonens tal, ansökan om att få sin moder uppsatt på kyrkans
helgonförteckning. Ansökningen understöddes af kung Albrekt och hans
stormän, men äfven kejsaren, drottningen af Sicilien och flera romerska
ädlingar anhöllo därom. På Urban VI:s tillskyndan kom också 1390
generalkonfessorn i Vadstena, Birgittas vän, Petrus Magni, öfver till
Rom för kanoniseringens fullbordan, och en af hans följeslagare, Lars
Romare, har gifvit en nyligen i Vatikanen funnen beskrifning på hur
denna tillgick.
När Petrus kom, var Urban redan död, och det var för påfven Bonifacius
IX, som munken fick framlägga bevisen på Birgittas helighet, hvilka
öfverlämnades till undersökning åt en fransk, en engelsk och en
italiensk kardinal. När undersökningen utfallit efter önskan, utlystes i
den franske kardinalens hus en sammankomst, där hvar och en, som hade
något att invända mot helgonförklaringen, fick yttra sig. En munk
invände, att saken var väckt för tidigt efter Birgittas död, och en
annan öfverlämnade en bok, hvari han nedskrifvit anmärkningar mot
Birgittas skrifter. Men invändningen tystades tämligen omildt af
kardinalen, som för öfrigt ref sönder boken, och så var den saken
afgjord.
Petrus Magni fick sedan i uppdrag att anskaffa allt som behöfdes till
Peterskyrkans och påfliga palatsets smyckande för kanoniseringen. 600
vaxljus, 5,000 lampor och så mycket friska olivkvistar, som tio åsnor
kunde bära, hörde med till det nödvändiga och kostade dryga pengar.
Fredagsaftonen den 6 oktober och lördagsmorgonen den 7 firades helgonet
med klockringning i alla Roms kyrkor. Kanoniseringen skedde i påfliga
palatsets stora kapell. Efter en predikan, som handlade om Birgitta,
hennes underverk och uppenbarelser, upptog påfven själf, knäböjande, en
lofsång, slog så upp den stora boken med förteckning på kyrkans helgon
och inskref där Birgittas namn.
Efter en kort procession återkom påfven, och då uppstämdes hymnen »Bed
för oss, Birgitta». I Peterskyrkan hölls gudstjänst på aftonen, och
följande dag förrättade påfven själf mässan därstädes, hvarvid högtidlig
offring skedde.
Petrus Magni fick denna dag den tvifvelaktiga glädjen att, utan att dock
själf få vara med, bjuda påfven på middag; Bonifacius hade nämligen
förklarat sig »vilja vara helgonets gäst». Kardinalen af Frankrike höll
däremot stor middag i sin trädgård för hvem som ville vara med, och
därvid gick naturligtvis åt en oerhörd massa mat och dryck.
Helgonets reliker framvisades på måndagen.
Det var slutligen också kardinalen af Frankrike, som åtog sig att
betäcka de dryga kostnaderna för kanoniseringen, troligen till följd af
att han såsom släkting till Magnus Erikssons gemål betraktade sig som
frände till det nya helgonet.
* * * * *
Återstår nu att säga några ord om fullbordandet af Birgittas båda
förnämsta verk, Vadstena kloster och uppenbarelserna. Till klostret hade
Magnus Eriksson redan 1346 skänkt Vadstena kungsgård jämte 6,000 mark
silfver, en i sanning kunglig gåfva, som visar, att Birgitta trots alla
misshälligheter dem emellan dock för honom var en auktoritet. Klostret
invigdes 1384, och dotterkloster anlades i främmande länder, i England,
Holland, Frankrike, Tyskland, ända ned till Spanien och Italien.
Särskildt i Norden blefvo dessa kloster verkliga kulturhärdar, där
krönikor författades, en stor del af vår medeltidslitteratur afskrefs,
främmande böcker öfversattes och förbindelser med främmande folk
uppehöllos, handaslöjder bedrefvos och icke minst – folkliga
predikningar på svenskt språk höllos. För katolicismens renlärighet i
Norden blefvo birgittinerklostren äfvenledes af stor betydelse. Eriks af
Pommern skrifvelse till kyrkomötet i Basel säger rent af, att orden
fredade den svenska kyrkan för grekiskt och hussitiskt kätteri, och en
ifrig dansk motståndare till reformationen förehöll Gustaf Vasa, att
öfvergifvandet af Birgittas uppenbarelser var orsaken till alla Sveriges
olyckor.
Ännu Erik XIV och Johan III gåfvo rikliga anslag till Vadstena kloster,
men 1595 gjorde hertig Karl slut på resten af katolicism i Sverige; de
elfva kvarvarande nunnorna och deras biktfader måste den 13 december
detta år lämna fäderneslandet.
Det varaktigaste och mest kända minnet af Birgitta utgöres dock af
hennes uppenbarelser. Deras fullbordande och slutliga utgifning äro
förknippade med namnet på en man, som mot slutet af Birgittas lif på
visst sätt hade blifvit henne en ersättning för Mathias, eftersom han
kunde tjänstgöra som både biktfader och teologisk rådgifvare. Det var
den spanske biskopen _Alfons_, som af kärlek till ett lif i religiösa
betraktelser afsagt sig sin biskopsstol och sedan vistades i Rom. En tid
af året 1370 har han varit Birgittas ende biktfar; han var henne också
följaktig på pilgrimsfärden till Jerusalem, och på grund af Kristi
befallning öfverlämnade hon samtliga sina uppenbarelser åt honom, »som
må förtydliga de mörka punkterna och som förstår den rättrogna meningen
af de ord min ande ingifvit dig». »Ty», säger Kristus sedan, »min ande
öfvergifver någon gång mina utvalda, och de få då själfva afväga och
pröfva mina ord i sitt hjärta, på det att de efter mogen öfverläggning
må klarare och bättre utveckla min mening.»