DEN HELIGA BIRGITTA
AF
LYDIA WAHLSTRÖM
FIL. D:R
FÖRENINGEN HEIMDALS
FOLKSKRIFTER; N:R 86.
P. A. NORSTEDT & SÖNERS
FÖRLAG, STOCKHOLM.
PRIS: 40 ÖRE.
Föreningen Heimdals folkskrifter.
Anmälan.
Föreringen Heimdal, stiftad och upprätthållen af studenter i
Uppsala, sträfvar att verka för folkupplysningens sak genom ett
efter dess krafter afpassadt opartiskt folkupplysningsarbete utan
politisk innebörd. I detta syfte har föreningen sedan 1893
utgifvit folkskrifter – smärre populärt skrifna uppsatser i
skilda ämnen – för hvilkas halt och värde den känner sig kunna
bära ansvaret, utan att den därför gör till sitt hvarje i dem
förefintligt omdöme eller förslag.
Sex à tio folkskrifter beräknas årligen utkomma. Hvarje skrift
utgör ett afslutadt helt. Omfånget växlar i allmänhet mellan 1
och 5 tryckark och priset mellan 10 och 50 öre.
Skrifterna, hvilka först utgifvits af F. & G. Beijers
bokförlagsaktiebolag, Stockholm, utkomma från och med 1899 å P.
A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm.
Utom genom bokhandeln kunna skrifterna äfven erhållas genom
föreningen eller förläggarne – numren 1-60 genom F. & G. Beijer,
nummer 61 och följande genom P. A. Norstedt & Söner – hvilka vid
direkt partirekvisition lämna rabatt.
FÖRENINGEN HEIMDALS FOLKSKRIFTER. 86.
DEN HELIGA BIRGITTA
AF
LYDIA WAHLSTRÖM
FIL. D:R
STOCKHOLM
P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG
STOCKHOLM
KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
1905
Sveriges medeltidshistoria företer, i synnerhet vid en jämförelse med de
skandinaviska grannländernas, en märkbar brist på verkligen kända
personligheter. Vikingatågens svenska hjältar blänka fram endast
glimtvis genom isländska sagors dunkel eller frankiska krönikors torra
notiser, de stora folkungarnes karaktärer kunna vi sluta oss till endast
genom deras regeringshandlingar, och själfva vårt nationella
skyddshelgon, den helige Erik, är en omtvistad personlighet. Men
skymningen räcker längre: hertig Eriks »ridderlighet» och Magnus
Erikssons »svaghet» känna vi endast genom de samtida historieskrifvarnes
mer eller mindre tillförlitliga, mer eller mindre naiva omdömen, och af
vår störste nationalhjälte från denna tid äga vi ingen annan
karakteristik än den knapphändiga, som våra vanliga läroböcker pläga
återgifva: att han var liten till växten men hugstor och dristig samt
krigskunnig, rådig och vältalig.
Saken är lätt förklarlig. En verklig inblick i en afliden persons
själslif kunna endast hans efterlämnade skrifter eller privatbref skänka
oss, och dylika voro tunnsådda nog på en tid, då skrifkonsten var en
företrädesrätt för prästerna och till och med läskunnigheten var en lyx
för de förnäma. Några större enskilda brefsamlingar finna vi icke heller
förrän på Sturarnes och Hemming Gads tid. Om den svenska medeltidens
inre lif skulle vi i själfva verket icke veta mer än hvad vi af andra
länders häfder kunna sluta oss till, om vi icke ur vårt lands kyrkliga
litteratur här och där kunde hämta en smula personkännedom. Kyrkan, som
vid denna tid är den enda kulturbäraren, ger oss också de enda
tillfällena till mera djupgående och inträngande karaktärsstudier.
Sålunda finna vi ett stort stycke af den vackraste medeltidsromantik hos
den gottländske dominikanermunken Petrus de Dacia, som, hemkommen från
sina studier i Köln och Paris, viger sitt återstående lif till
författandet af en lefnadsteckning öfver den unga tyska flickan,
Kristina från Stumbelen, hvilken hos honom väckt en kärlek, den han
själf uppfattade som vördnaden för Guds nådeverkningar hos ett helgon.
Bäst lära vi dock känna tidens innersta skaplynne hos en kvinna. _Den
heliga Birgitta_ är den enda historiska personlighet under Sveriges
medeltid, med hvilken vi kunna känna oss stå öga mot öga, hvars själslif
vi kunna studera i minsta detalj och hvars lefnadsvanor vi kunna sluta
oss till.
Dock mer än så. Hon är vår medeltids enda europeiskt ryktbara
personlighet; tillsammans med Gustaf II Adolf och Emanuel Svedenborg
står hon för utlänningen alltjämt som representanten för svensk
religiositet. Och hon, det katolska helgonet, gör detta med samma rätt
som dessa protestantismens bägge stormän, den ene statsman och
fältherre, den andre naturvetenskapsman och uppfinnare. Religiös
trångsinthet är ingen inhemsk planta i Sverige, där germansk folkfrihet
äfven under medeltiden var påfveväldet för stark, och Birgittas
uppenbarelser erinra oss mindre om klostercellen i Alvastra än om lifvet
vid kung Magnus’ hof eller i Rienzis Rom. Trots tagelskjorta och
gissling, djäfvulsfantasier och medeltidsteologi finns dock hos henne på
samma gång tillräckligt af politiker och hofdam, af borgfru och
landtkvinna. Den svenska riddarfruns och riddardotterns sunda kärfhet
och aristokratiska stolthet förneka sig ej, lika litet som hennes
vördnad för den internationella stat, som kallas katolsk kyrka, förmår
minska hennes fosterlandskärlek eller försvaga hennes blick för
påfvedömets förfall.
Därför skulle man utan att göra våld på den faktiska verkligheten mycket
väl omkring hennes storvuxna personlighet med de skarpt markerade dragen
kunna gruppera hennes samtids svenska historia, både den politiska, den
kyrkliga och den kulturella.
* * * * *
Birgitta föddes, troligen 1303, på Finstad gård i Uppland, belägen
mellan Uppsala och Norrtälje. Fadern var den främste bland lagmän i
Sverige, upplandslagmannen Birger Persson, af den släkt, som bar tvenne
vingar i vapnet och som sedermera till följd af giftermålsförbindelser
med den danska ätten Brahe upptagit dennas namn. Modern, lagmannens
andra hustru, Ingeborg, var dotter till östgötalagmannen Bengt, som
tillhörde en gren af folkungaätten.
Birger Persson har spelat en icke obetydlig roll i tidens historia. Vi
känna honom som ordförande i den kommission, som hade att utarbeta
Upplandslagen, innan den fick kunglig stadfästelse, 1296, och vi möta
honom senare som de olyckliga hertigarnes, Eriks och Valdemars,
anhängare i deras kamp med brodern, kung Birger. Han deltager också i
förmyndarregeringen under Magnus Erikssons minderårighet och är med om
mötet i Skara 1322, där 35 svenska riksråd ena sig om att stäcka
hertiginnan Ingeborgs maktlystnad. Hans fromhet är otvifvelaktig; med
stora gåfvor har han hugnat kyrkor och kloster, och såsom pilgrim har
han vallfärdat till S:t Jago de Compostella i Spanien. Några större
försakelser ha dock gåfvorna näppeligen behöft kosta honom, ty hans
rikedom var furstlig, och enbart Birgittas andel i arfvet efter honom
uppgick till tretton gårdar med tillhörande kvarnar och sågverk.
Birgittas mor dog redan 1314, fadern 1328, och ännu visas som Uppsala
domkyrkas äldsta grafsten den häll, där samtliga familjemedlemmarne äro
afbildade; lagmannen enligt seden med ett lejon och hans hustru med en
hund, tapperhetens och trohetens sinnebilder, vid sina fötter. I kanten
ser man mindre afbildningar af barnen, på ena sidan de fyra sönerna,
däribland faderns efterträdare som lagman i Uppland, Israel, äfven han
känd för sin fromhet och död under Magnus Erikssons andra korståg till
Ryssland 1351; på andra sidan de tre döttrarna och längst ned bland dem
Birgitta.
Nästan alla Birgittas nyare lefnadsteckningar frossa en smula i
utmålningar af det glada, friska lifvet på Finstad, men den främste
medeltidskännaren bland dem alla gör processen kort med dessa
föreställningar.
Enligt hans skildring ha vi att tänka oss Finstad som en samling
envånings trähus: Härbärget, den s. k. stugan, stekarhuset, visthusen,
sömnhusen, fähusen, lador o. s. v. Det hus, dit alla samlades, den s. k.
stugan, var antagligen ett väldigt blockhus, bestående af ett enda rum,
som om dagarna hämtade sitt ljus från några små i taket anbragta
fönster; under de långa och mörka vinterkvällarna var det flammande
skenet från stockvedsbrasan den enda belysning, som gafs åt den stora
salen, hvars väggar svärtats af röken, innan denna från härden midt på
golfvet letat sig väg ut genom en öppning i det nedsotade taket;
skorsten fanns icke, och facklor såsom ett ytterligare belysningsmedel
förekomma endast vid mera högtidliga tillfällen. Vid denna härd
tillbragte nu husets folk sina kvällar, kvinnorna sysslande med sin
sömnad och troligen lyssnande till husets kapellan, som entonigt
föredrog något gammalt legendarium eller några böner, under det att snön
genom det öppna rökfånget yrde in i den halfskumma och dystra stugan.
Vid nattens inbrott gick man till hvila i sömnhusen – kalla och ödsliga
kammare, hvilkas enda bohag utgjordes af sängen, några bänkar och en
bönstol.
Det var en dyster omgifning, lämplig att utveckla en fantasi, fylld af
spökscener och vidskeplig skräck men också af religiös längtan och
lidelse. Sägnen visste förtälja om järtecken både före och vid Birgittas
födelse; hennes egen första syn omtalas i en gammal legend på följande
sätt:
»När hon var sju år gammal, såg hon plötsligt vid sin säng ett altare;
och en fru i skinande kläder, sittande öfver altaret och hafvande en
krona i sin hand, sade tills henne: ’O Birgitta, kom hit!’ Då hon kom
till frun, sade denna: ’Vill du hafva denna krona?’ Hon sade sig vilja
hafva henne. Frun satte kronan på hennes hufvud, så att hon granneligen
kände kronans rundning beröra sitt hufvud. Och genast bortgick synen af
hennes åsyn; dock bortgick den aldrig ur hennes minne.»
För hennes nästföljande syn, som inträffade några år senare, låna vi
skildringen från en nutida dansk författare, som med den nyomvände
katolikens hänförelse upplefver i sin egen själ hvad han beskrifver:
»På aftonen samma dag kunde Birgitta ej falla i sömn, då hon hade gått
till sängs. Det brann intet ljus i hennes rum, men hon låg så länge och
stirrade ut i mörkret, att det slutligen liksom vek tillbaka. Natten var
ljus af snön utanför, och en svag grådager kom in genom gluggen. Hon
kunde urskilja det lilla altaret vid fotändan af sängen och krucifixet,
som hängde däröfver – –.
Plötsligt såg hon icke annat än detta krucifix. Det blef så stort, så
verkligt, så lefvande. Hon såg tydligt alla de röda gisselslagen öfver
den korsfästes stackars magra armar, de ohyggliga gula spottklumparna i
hans vackra skägg och på hans bleka kinder, blodsdropparna, som sipprade
ned under törnekronan och droppade ned i hans förgråtna ögon och gjorde
dem blinda. Hon såg det alltsammans, och det var en syn så bedröflig,
att hennes hjärta var nära att brista af sorg och medömkan och harm.
’O, min käre Herre, hvem har väl gjort Eder detta?’ sporde hon, nästan
utan att veta det; hennes hjärta slog häftigt i hennes bröst.
Då öppnade den korsfäste sina blå, liksom frusna läppar, och en röst,
som lät så sorgsen som vindens klagan genom säfven i Finstad borggraf,
svarade sakta: ’Alla de som glömma mig och förakta min kärlek.’
I samma nu var det, som om ljuset släcktes i rummet. Det var samma
grådager som förut, och Birgitta kunde knappast urskilja altaret och
krucifixet mera. Men hon kunde ej somna, hennes hjärta fortfor att bulta
i hennes bröst, hon hörde dess hårda slag i nattens djupa stillhet, och
det var, som om hvarje slag drifvit hårda spikar in i hennes själ. Hon
kunde ej blifva liggande i sin säng, på sina nakna fötter sprang hon ut
på det kalla golfvet och kastade sig ned för korsets fot.»
– – – – – – Att ett sådant barn som Birgitta tidigt skulle komma att
längta efter alla religiösa medeltidssjälars tryggaste hamn,
klosterlifvet, var ju endast helt naturligt, men för hennes utveckling
till en rik och allsidig mänsklighet var det godt, att hon fick vänta
länge på sina drömmars uppfyllelse. Moderns död gjorde, att hon
skickades öfver till sin moster, fru Karin på Aspenäs i södra
Östergötland, drotsen Knut Bossons husfru. Sägnen har åtskilligt att
berätta om den praktiska, nyktra mosterns naturligtvis fåfänga kamp med
barnets öfverspända fromhet. Ur hennes vård kom hon, ett tretton års
barn, direkt öfver i sin mans.
Redan 1316 bortgiftes nämligen hon och systern Katarina med sönerna till
faderns vän, lagman Gudmar i Västergötland, äfvenledes en rik man och en
hertigarnes anhängare. Birgittas man, Ulf Gudmarsson, var då endast
aderton år gammal. Om bröllopet veta vi ingenting annat, än hvad vi ur
landskapslagarnas bestämmelser kunna sluta oss till. Brudens
öfverlämnande till brudgummen skedde, som bekant, med den gamla, ur »S:t
Eriks lag» hämtade formeln: »Jag gifter dig till heder och husfru, till
half säng, till lås och nycklar, till laga treding i lösören och
aflingegods och till all den rätt, som uppländsk lag är och den helige
Erik konung gaf.»
Så voro de bägge barnen man och hustru – med hur mycken glädje från
Birgittas sida, kunna vi sluta oss till af hennes senare ord till sin
dotter Katarina, att hon hellre velat dö än träda i brudstol. På hennes
tillskyndan hade brudparet också aflagt löfte om afhållsamhet för första
året af sitt äktenskap – ett drag, som bland många andra visar oss, att
hustrun i religiösa ting blef den egentligen bestämmande.
Om mannens personlighet veta vi icke mycket. Bevarade urkunder säga oss,
att han blef riddare 1328 och två år senare lagman i Närke, där han
också ägde gården Kägleholm. Någon framstående politisk roll har han
däremot icke spelat. Om skötseln af hans jordagods ha för öfrigt gamla
köpebref åtskilligt att säga oss, men intimare drag ur hans själslif
leta vi förgäfves efter; historien låter honom träda i skuggan för sin
berömda hustru. Men därför behöfva vi icke med nödvändighet sluta oss
till, att han stått under toffeln. Sin dotter Märta har han gift bort
alldeles mot Birgittas vilja med den råe riddaren Seved Ribbing från
Halland, som i svärmoderns skrifter vanligen omtalas under namnet
»röfvaren». Och i fråga om späkningar har Birgitta haft så stort
undseende för sin man, att hon endast, när han var bortrest, pålade sig
strängare botöfningar.
Det var blott på det religiösa och litterära området, som hustruns vilja
i allmänhet blef afgörande. Hennes äldsta biografer meddela oss, att Ulf
på hennes uppmaning börjat lära sig läsa böner till jungfru Maria samt
lagböcker och juridiska arbeten. Bland hennes uppenbarelser finnes också
en, som meddelar oss några belysande drag af mannens karaktär och af
makarnes förhållande till hvarandra. Den har till öfverskrift: »Om en
själ, som säges hafva varit sancta Birgittas husbonde», och innehåller
tydligen änkans uppfattning af hans lefnadssätt i form af ett samtal dem
emellan. Här uppräknar han först fem synder, för hvilka han fullt ångrat
sig, och sex goda gärningar, hvilka frälsat honom från plågorna i
skärselden. Hans redlighet i handel och vandel framgår här obestridligt:
»ej säger mig mitt samvete, att jag hafver något gods med orätt samkat
eller undanhållit från andra; då jag satt för rätta, dömde jag ej efter
väld eller penningbegär, utan jag rannsakade granneligen alla mina
domar, redebogen att rätta mig, om jag for vill»; »jag vaktade mig, att
jag ej skulle vara de fattiga tung och skadlig i gästning och att jag ej
skulle komma i stor gäld». Ett enda uppdrag har han härvidlag att gifva
sin hustru, nämligen att hon skulle fullt godtgöra en änka för ett gods,
som han köpt men glömt betala, innan han dog: »om hon kommer i morgon
till dig, så gälda henne så mycket som hon begär, ty hon begär ej mer,
än hon äger få!»
Men i detta märkliga samtal framlägger själen också några bekännelser,
karakteristiska för en glad och njutningslysten riddare, som tycker om
att »lefva och låta lefva» och som gärna lofvar men icke gärna håller
sina löften, om ordhålligheten visar sig riskabel. Så klagar han, att
han en gång lofvat en vän att bistå honom, när han så behöfde, men då
denne däraf blifvit djärf och satt sig emot konung och lag, hade han
dragit sig undan honom.
Till de stora synderna räknar han vidare, att han »idkat spjutkastning
och annan världens fåfänglighet mer för ros och högfärd än för någon
nyttas skull» och att han »syndat mycket med den galne pilten, som du
känner, glädjande och förlustande mig åt hans galna och löjliga
åthäfvor», ett uttryck som senare biografer ansett tyda på sonen Karl,
Birgittas sorgebarn, känd som en glad och världslig herre. Vidare hoppas
den stackars mannen, att han på grund af sin återhållsamhet från
drickande under pilgrimsfärden till S:t Jago hade fått förlåtelse för
sin gamla hängifvenhet åt bordets nöjen, åberopar sig slutligen på sin
regelbundna bikt alla fredagar och ber Birgitta icke spara, när det
gällde att bortskänka dryckeskar, hästar och andra sådana ting, »i
hvilka han fordom mycket lustades».
De uppräknade synderna förefalla oss ju jämförelsevis obetydliga, och
det är icke utan, att hustruns stränga omdömen om herr Ulfs lättsinne
påminner oss en smula om den engelske skoflickaren-puritanen Bunyan, som
förtviflar öfver sin ungdoms »laster», hvilka hufvudsakligen bestått i
bollspel om söndagarna! 1300-talets katolska och 1600-talets
protestantiska pietism äro icke utan sina beröringspunkter.
Äfven Birgitta har senare talat om sitt lif under denna tid såsom ett
lif i världen och synden, något som vi dock vid närmare påseende finna
att vi icke få taga efter orden. Efter alla tecken att döma har hon
varit ett mönster af maka och moder, arbetsam och gästfri, gifmild mot
fattiga, uppmärksam på husfolkets seder och sträng i sina fordringar på
egen fromhet. Redan från den tidigare delen af hennes äktenskap hör man
talas om tagelskjorta, fastor och vallfarter, de sistnämnda mestadels
bestående i fotvandringar till de i närheten af hennes hem på Ulfåsa
belägna östgötaklostren, till cistercienserna i Alvastra, dominikanerna
i Skeninge och Linköping och cisterciensernunnorna i Vreta. Men för
religiösa svärmerier fanns föga tid; man finner henne också deltaga med
sin man i anordningarna för uppbyggandet af ny herregårdsbyggnad på
Ulfåsa, och barnens uppfostran var det nog hon som förestod. Den äldsta
af dem, Märta, var född omkring 1320, därefter kommo sönerna Karl och
Birger samt dottern Katarina, född 1331 eller 1332. Vidare Bengt,
Gudmar, Ingeborg och Cecilia. Till deras lärare valde modern den unge
kaniken _Nicolaus Hermanni_, sedan biskop i Linköping och en af de
medeltida författare, som kraftigast bidragit till förhärligandet af
hennes minne.
På 1330-talet synes den unga husfrun för en tid ha lämnat sitt hem för
att tjänstgöra som hofmästarinna hos Magnus Erikssons gemål, den
nederländska furstinnan Blanche af Namur. Man vet icke, hur länge eller
ens vid hvilken tidpunkt Birgitta i denna egenskap vistats vid hofvet,
men säkert är, att hennes befattning därstädes lämnat talrika spår efter
sig i hennes uppenbarelser och att hennes beröring med kungafamiljen
icke upphörde med hennes officiella verksamhet där. Det var sörjdt för
att intet mänskligt skulle få vara henne främmande, att intet område af
samtidens inre och yttre lif skulle vara henne stängdt. Det politiska
intresse, som tycktes vara denna upplandslagsmannens dotter nästan
medfödt, fick under hoflifvet i en politiskt upprörd tid ny näring.
Bristen på motsvarighet mellan konungens förmåga och de vanskliga
uppgifter, som af honom väntade sin lösning, iakttogs af ingen skarpare
och obarmhärtigare än af Birgitta. I mångt och mycket har hon bestämt en
senare tids uppfattning af Magnus Eriksson; ännu Geijer citerar hennes
uppenbarelser, när det gäller att gifva skäl för hans dåliga rykte.
Vår egen tid har sett nyktrare på saken och satt Birgittas uppfattning i
samband med hennes släktförhållanden och aristokratiska fördomar.
Simpelt skvaller och ogrundade smädelser öfverensstämma visserligen icke
med hennes karaktär, sådan vi för öfrigt till fullo känna den, men de
stormanstraditioner och den kärft asketiska fromhet, i hvilka hon vuxit
upp, gjorde henne icke benägen för öfverseende med de många halfva
åtgärder och ouppfyllda löften, hvarpå konung Magnus’ regering
öfverflödar. Vi må också hålla henne räkning för att hon aldrig stack
under stol med sin motvilja mot konungens politik eller brist på
politiskt förutseende. I den åttonde boken af uppenbarelserna, som har
kallats »Konungaboken», träffar man på nästan hvarje sida de
otvetydigaste erinringar från hennes långvariga och förtroliga
förbindelser med hofvet. Att hon icke alltid stått på spänd fot med
konungen och drottningen, framgår här tydligt; tvärtom finner man, att
hon icke sällan af dem blifvit tagen till råds likaväl i statssaker som
i de mest grannlaga privatangelägenheter. Här får kung Magnus i namn af
Kristus själf – som i detta sammanhang vanligen börjar sitt tal med
orden: »Jag är sanner konung, och ingen är värdig att kallas konung utan
jag, emedan all heder och allt välde är af mig» – mottaga förmaningar
icke blott att uppbygga Vadstena kloster och företaga ett utlofvadt
korståg, under villkor nämligen, att han gör det frivilligt, af kärlek
till Gud och med rättsinnigt hjärta. Han uppmanas också att dagligen
läsa sina bestämda böner till jungfru Maria, dagligen läsa två mässor,
fasta på de stora helgdagsaftnarna, gifva tionde åt de fattiga och hvar
fredag två tretton fattiga mäns fötter. Han får dessutom af sin
hofmästarinna uppmaningar, att han skall bära höfvisk klädebonad »till
ett konungens hederstecken» samt krona på de större helgdagarna, och att
han, »eftersom han är barnslig», bör låta läsa för sig »om manliga mäns
gärningar, efterdöme och åthäfvor, af hvilka hans håg må uppväckas till
Gud».
Förmaningarna gälla dock visst icke enbart religiösa ting. I själfva
verket läser man en god del politisk historia mellan raderna i de
uppenbarelser, där »Kristus talar till sin brud om en smekare och
trollkarl, hvilken en konung ville upphöja och taga i sitt råd» men som
i grunden är en varg, som under enfaldiga ord döljer »oskälig törst och
svikligt etter i hjärtat». Eller bakom varningarna till konung Magnus
att icke åstunda hjälp och vänskap af »en stor utländsk herre, som är en
räf, hvilken, om han får en del af landet, ej ämnar låta sig nöja,
förrän han får mer». Anspelningen på Valdemar Atterdag är lika tydlig i
denna mening som hänsyftningen på gunstlingen Bengt Algotsson i den
förra; hertig Bengt återkommer för öfrigt då och då i senare
uppenbarelser under namnet »en man af ödlesläkt, hvilken konungen
upphöjt öfver alla i sitt rike».
Birgittas politiska uppfattning, som är rakt motsatt uppfattningen i
den med henne samtida, mycket lästa boken »Om konunga- och
höfdingastyrelsen», är ungefär sådan som man kan vänta sig af ättlingen
till en gammal lagmanssläkt. Icke sällan förekomma också i hennes
skrifter anföranden, som visa oss, att hon själf deltagit i sin mans
lagstudier och halft omedvetet tillägnat sig den gamla germanska
rättsuppfattningen, om ock i en egendomlig, äkta medeltida blandning med
katolskt kyrkligt åskådningssätt. Så anser hon konungadömet vara en
gudomlig institution, eftersom människan efter syndafallet måste visa
lydnad och undergifvenhet för sin like, då hon ej längre vill lyda Gud.
Hennes ställning i frågan: arfrike eller valrike, är icke fullt klar,
men hennes utläggningar öfver konungadömets uppgifter ansluta sig nära
till landslagens kända ord: »landom råda, rike styra, lag styrka och
frid hålla». Han är bunden vid sin ed till folket, ty han är icke
kronans herre utan rättens uppehållare och folkets beskyddare, hvars
statskonst bör hvila på kristen tro. Tydligt framlyser denna uppfattning
i de förebråelser hon riktar mot konungen, för att han icke beifrar
vrakplundringar och i allmänhet icke uppehåller rätten för de fattiga.
Bryter han sin ed, inträder också rätt till uppror; denna nordiska
uppfattning, som ju äfven Karl IX häfdat, ligger på flerfaldiga ställen
bakom hennes varningar, som alltmera tilltaga i skärpa. Sådana
benämningar på kungen äro alls icke sällsynta som: »en krönt åsna med
ett harhjärta», »en röfvare och en själaförrädare», så mycket värre än
andra röfvare, som han sorgeligen röfvat rikets allmoge, fast den lagt
sitt hufvud i hans knä.
Äfven till drottningen äro skarpa förmaningar riktade, såsom den
följande i jungfru Marias namn: »Säg drottningen, att jag, misskundens
moder, tog henne så som en äppelkärna, den ej var fager att se, utan
besk att smaka och osmaklig att svälja. Dock planterade jag henne långt
bort i ett annat land, att hon skulle bära god frukt; så må hon bära
dygdens lön, gärna hörande Guds ord, hvilka äro nyttiga för själen. Hon
må ock tala de ting, som äro Gudi till heder och medkristna till nytta,
ty då bär hon fagra blomster; älska Gud och sina medkristna, ty då bär
hon fager frukt. Men nu talar hon gärna lättsinniga ord och sådana ting,
hvarmed hon må förskaffa sig världens heder och kärlek.»
Ju mera tiden framskrider, dess skarpare bli uppenbarelserna. När
Birgitta en dag sett »den högfärdiga frun» åka i »en lekamlig vagn» –
något som i den tidens Sverige ännu räknades till lyx –, visar sig den
heliga Agnes och förklarar den som en symbol af »högfärdens vagn», där
djäfvulen själf är körsven och där hjulen heta högfärd, olydnad,
girighet och egenkärlek. Och då drottningen en gång bedt Birgitta om ett
råd men ansett rådet för svårt att följa, får hon höra, att på Elias’
tid hade funnits en drottning, som hatade sanningens ord och därför fått
sitt välförtjänta straff.
Att det icke endast är religiös nitälskan utan också fosterlandskärlek,
som drifver Birgitta att taga så tungt på hoflifvet och politiken, det
finna vi framför allt af en syn, som hon uttryckligen berättar att hon
haft i Stockholm och som först efter elfva framfarna år blifvit henne
tolkad af Kristus. Hon hade därvid sett solen och månen, samtidigt
lysande från en alldeles mörk himmel, men strax därpå hade solen blifvit
svart och månen flytt under jorden, skrämd af en stor och
skräckinjagande drake, allt medan jorden blef full af krypande maskar
och ormar, som uppåto grödan och stungo människorna. Hon fick nu genom
Kristus veta, att den mörka himlen var Sveriges rike, där allt borde
vara lugnt och rättvist såsom i himlen men som nu plågas och oroas af
bedröfvelsernas storm och nedertrampas och fördärfvas af orätt och
skatter. Dessa olyckor bero på att konungen och drottningen, hvilka
skulle skina som sol och måne, hafva hedrat och upphöjt »en man af
ödlesläkt», för att han skulle nedslå »Guds vänner» i riket.
Starkt framlyser också fosterlandskärleken i den uppenbarelse, där
Birgitta med ord, som påminna om kungaeden i landslagen, erinrar om att
konungen icke äger rätt att minska riksens krona, d. v. s. område, »ty
hvad är riket annat än allmogen, och hvad är kungen annat än allmogens
och rikets värjare».
Och sedan Birgitta förgäfves skickat konungen den ena varningen efter
den andra, har hon icke heller tvekat för den direkta uppmaningen till
uppror och val af en annan konung. I en fruktansvärdt osminkad
vidräkning med alla Magnus Erikssons både underlåtenhets- och
öfverträdelsesynder, hvarvid hon bland annat förebrår honom Skånes
lösslitande från Sverige och upplösningen af unionen med Norge,
tillägger hon slutligen i den heliga jungfruns namn de djärfva orden:
»Om han icke vill lyda, så leten hemligen edra vänner, om I hafven några
af ridderskapet, som hålla med eder, och sägen dem uppenbarligen det I
saden konungen hemligen, och sägen, att I viljen icke tjäna någon
kättare eller förrädare, icke heller hans son, om han vill följa sin
faders gärningar, och tagen eder sedan en förman, som kan strida på
kronans vägnar.» Såtillvida ha dessa ord sitt intresse, som Birgitta är
den enda svenska kvinna, som före 1800-talet offentligen gett uttryck åt
några samhällsidéer.
Att Birgitta på detta sätt icke kunde blifva populär »i stora världen»,
var ju helt naturligt, och äfven härom lämna hennes skrifter de
omisskännligaste vittnesbörd. »Hvad har vår fränka drömt om oss i natt»,
lär ha varit kungens ofta förekommande fråga till henne, och en norsk
prins lär en gång ha frågat henne, »om det skulle blifva vackert väder
eller regn och om hennes söner skulle blifva konungar». Svarslös blef
hon nog icke; legenden meddelar oss, att hon på sistnämnda fråga svarat:
»Om du icke bättrar ditt lif, skall du icke varda konung, icke lefva
länge på jorden och icke skåda någon afkomma; din moder skall icke
glädjas af dig, och ditt eftermäle skall icke varda långvarigt.»
Men det var icke endast sarkasmer hon fick uppbära. Präster och munkar,
gentemot hvilka hon heller icke sparade på skarpa ord, ha också i början
sökt undergräfva hennes anseende. Åtminstone möter oss underrättelsen om
att en munk en dag under åberopande af en legendsamling, »Fädernas
lefnad», sökt uppvisa, att den askes Birgitta fordrade var onyttig eller
rent af skadlig. Hennes biktfader fick en gång försvara hennes
uppenbarelser mot en munk »af stort anseende», som icke kunde tro, att
Gud utvalt en kvinna till tolk af himmelrikets hemligheter.
Och en af hennes fiender, tydligen en förnäm man, hade en dag i
Stockholm slagit öfver henne ett spann vatten, när hon befann sig på en
af de trängsta gatorna i den gamla staden.
Slitningarna med hofvet hafva naturligtvis i hög grad bidragit till att
öka Birgittas längtan från världslifvet. I tvenne längre pilgrimsresor
sökte hon också den stillhet och den religiösa tröst världen icke kunde
lämna henne. Den ena af dessa sträckte sig till Sankt Olofs graf i
Trondhjem; tidpunkten när den företogs känner man icke, endast en del
anekdoter därifrån, såsom att Birgitta gått hela vägen till fots, ehuru
man icke hade ondt om hästar med på resan. Det, som för andra skulle
varit försakelser, upptog hon knappast på detta sätt. Den hårda bädd hon
vant sig vid och den köld hon stundom kunde tåla, såsom då hon en gång
på en resa utan att frysa tillbragte natten i en öppen båt, emedan hon
icke ville störa folket, som sof i stugorna på stranden – det var
umbäranden, som ådrogo sig till och med den föga ömtåliga samtidens
beundran.
De stora berömda vallfartsorterna i utlandet hade emellertid länge
hägrat för Birgittas håg, och hon kunde minst af allt glömma, att fyra
släktled af hennes ätt vallfärdat till Sankt Jakob i Compostella. En
sådan vallfärd kunde nu blifva en möjlighet, sedan barnen vuxit upp. De
båda äldsta sönerna voro vapenföra, dottern Märta var gift, och Katarina
gifte sig snart med riddaren Eggart von Kürnen; de öfriga insattes i
olika klosterskolor. – För öfrigt kunna vi lätt fatta, att för Birgittas
natur icke endast heligheten utan också de äfventyr, som voro förenade
med en utländsk resa, måste innebära någonting lockande.
Omkring 1341 begåfvo sig Ulf och Birgitta, med abboten Svenungus i
Varnhem såsom biktfader, ut på den långa resan, från hvilken vi icke äga
många underrättelser mer än namnen på några orter, där pilgrimerna
stannat för att bedja. Troligen står dock den franska resan i något
samband med det intresse Birgitta senare under vistelsen i Rom i sina
uppenbarelser visar för Frankrike och för de olyckor, hvaraf detta land
led till följd af det engelskt-franska tronföljdskriget, som uppstått
just ett par år före pilgrimsfärden. I en syn ser hon Frankrikes
skyddshelgon, Sankt Dionysius, bedja Guds moder om hjälp för sitt land,
»där själarna ständigt äro stadda i våda och människornas kroppar
nederslås såsom djur». Maria vänder sig då till Kristus och beskrifver
för honom Frankrikes och Englands konungar som två »de grymmaste djur»,
hvilka åstunda att uppsluka hvarandras hjärtan. Det hela slutar med att
Kristus manar dem att hålla frid med hvarandra.
Den tvååriga pilgrimsresan nalkades emellertid sitt slut. I
Nederländerna sjuknade mannen och synes aldrig riktigt hafva
tillfrisknat från denna sjukdom, ty kort tid efter ankomsten till
hemlandet nedlades han på dödsbädden och dog i Alvastra
cistercienserkloster den 12 februari 1344. Han hade begifvit sig dit i
tanke att blifva munk men fick nu munkdräkten till svepning.
* * * * *
Birgitta hade varit hos sin man i hans sista stunder och af den döende
mottagit ett »fingergull», som han bedt henne bära till minne af deras
äktenskap, hvilket i trots af det affärsmässiga sätt, hvarpå det
ingåtts, dock varit alltigenom lyckligt. Men endast några dagar senare
strök hon ringen af fingret och kastade bort den: hon hade gjort sitt
lifs största erfarenhet, hon hade utbytt den jordiska kärleken mot en
himmelsk. Vi låta hennes biografer här tala:
»Några dagar därefter, då Kristi brud stod bedjande i sitt kapell,
fattades hon af hänryckning, och därunder såg hon ett glänsande moln,
och ur molnet hörde hon en röst sägande: ’Kvinna, hör mig!’ Hon blef
skrämd, och fruktande, att allt blott vore en gyckelbild, flydde hon
till sin kammare, biktade och tog nattvarden. Då hon för andra gången
efter några dagars förlopp förrättade bön i samma kapell, syntes ånyo
det glänsande molnet framför henne, och ur molnet hörde hon samma röst
och samma ord som förut: ’Kvinna, hör mig!’ Men hon förskräcktes ånyo,
flydde till sin kammare, biktade och tog nattvarden, såsom förut
misstänkande, att rösten vore ett själfbedrägeri. När hon för tredje
gången låg i bön, greps hon åter af hänryckning, såg åter det glänsande
molnet, och i detta varsnade hon gestalten af en man, sägande: ’Kvinna,
hör mig; jag är din Gud, och jag vill tala med dig.’ Då hon i sin
räddhåga ånyo trodde sig vara föremål för ett själfbedrägeri, hörde hon
gestalten säga: ’Frukta icke, ty jag är alltings skapare och kan icke
bedraga. Jag talar till dig icke blott för din egen skull utan för de
öfrigas frälsning. Hör hvad jag säger och gå till magister Mathias, din
biktfader, hvilken förstår att skilja sanningens och lögnens andar. Säg
honom från mig det som jag säger dig, emedan du är min brud och
förbindelsen mellan mig och människorna. Du skall höra och skåda andliga
ting, och min ande skall dröja hos dig ända till din sista dag.’»
Skarpsinnigt har våra dagars främste birgittakännare, professor Henrik
Schück, påpekat, att den stora hvälfningen i Birgittas lif, den som
gjorde henne till helgon och sierska, egentligen bestod icke så mycket i
en fullständig nydaning af hennes själslif som fastmer i en förskjutning
af dess tyngdpunkt. Det öfverskott af krafter, som alltid funnits i
hennes rika natur, späktes icke till döds: det öfverflyttades endast
till ett nytt verksamhetsområde, där svängrummet var större. Hon hade
alltid varit en skaldenatur med skaldenaturens öfvermått af känsla och
fantasi, men hon hade också alltid varit en stark kvinna med styrkans
kufvande och imponerande härskarvilja. Sådana naturer sörja själfva för
att deras krafter äfven under de mest motiga och begränsande
förhållanden få användning i världen, och Birgittas krafter hade
hittills helt tagits i anspråk af hennes dubbla kall inom hem och
hoflif. Moderns och hustruns ömhet uttryckte endast den ena sidan af
samma natur, hvars andra sida yttrar sig i slottsfruns och
hofmästarinnans organisationsförmåga och sedlighetsnit; Birgitta, om
någon, bevisar den gamla satsen, att den bästa kvinna alltid har något
af man i sitt innersta väsen.
Men så kom den stora, bittra sorgen och beröfvade henne den hon själf
säger sig ha älskat som sitt eget hjärta. Barnens uppväxt och brytningen
med hofvet hade redan dessförinnan frigjort henne från mycket af de
jordiska omsorger, som förut tagit hennes tid i anspråk. Det stod henne
nu fritt att, om hon så ville, sluta sina dagar i ett nunneklosters
stilla enformighet, ömsom eggande, ömsom söfvande sina efterhängsna
världsliga minnen med broderandet af mässkrudar och mumlandet af böner.
I så fall hade hennes händers verk kanske nu hängt i sakristiornas
skräpvrår i våra gamla landtkyrkor och endast framtagits till
förevisning, men Birgitta Birgersdotters namn hade då hört till de
många, som försvunnit utan att lämna spår efter sig i historien.
Nu är det emellertid med diktarens och härskarens gåfvor som med
strömmarna, att dämmer man för dem på ett håll, så leta de sig väg på
ett annat. Den kraft, som är medveten om sig själf, kan icke dö; den kan
endast skaffa sig nya aflopp. Själf har hon, som vi sett, dömt sitt
tidigare lif med en, såsom det synes oss, fullkomligt orättvis
stränghet; i en uppenbarelse låter hon Kristus säga: »Ditt hjärta var
kallt och hårdt som stål, det fanns däruti blott en liten gnista, men
hon föll på ett svafvelberg, då världen gick dig emot och din make dog.»
Själf lefde hon hädanefter nog också helst i den tron, att den nya lågan
förstört allt det gamla inom henne, att det var ett svalg befästadt
mellan hennes förflutna och nuvarande lif. Men lyckligtvis gick det icke
så, och lyckligtvis går det icke heller någonsin så till vid den
företeelse inom själslifvet, som verkligen förtjänar det kristna namnet
omvändelse. Den iakttagelse litteraturhistorikern gjort rörande
Birgittas omvändelse är i själfva verket allmängiltig; kan man någonsin
tala om en »kraftens oförstörbarhet», så kan man det vid denna
»omvärdering af alla värden», där kraften växer sig stark i nya makters
tjänst, tvingas att välsigna i stället för att förbanna, att bygga upp i
stället för att rifva ned, att vända hatet i kärlek och sorgen i glädje.
På detta sätt är det också, som man med ett visst berättigande kunnat
tala om en religion för hvarje personlighet: det gamla kynnet, de gamla
naturanlagen trycka sin prägel äfven på det »nya», af religionen
genomträngda själslifvet.
Så fick Birgittas gamla viljekraft endast ett nytt och mäktigare aflopp,
då hennes reformdrömmar icke längre inskränktes till Sveriges kyrka och
politik utan fritt fingo omspänna hela den katolska värld, där enligt
medeltida uppfattning kyrka och statsmakt tillsammans skulle tjäna Guds
rike. Så fick hennes varma jordiska kärlek intet dödssår af mannens död,
såsom hon själf uppfattade det; den lefde fastmer upp med sina gamla
drag, sina jordiska former, i den nya kärleken till brudgummen Kristus.
Medeltidens katolska mystik har nämligen med sin nutida protestantiska
afkomling, pietismen, det gemensamt, att den uppfattar de bibliska
liknelserna om den himmelske brudgummen såsom betecknande icke endast
förhållandet mellan den kristna församlingen och dess herre utan också
föreningen mellan Kristus och den enskilda själen. Och här fanns ju ett
rikt tillfälle för medeltidsfantasiens barnsligt naiva och därför
jämförelsevis oskyldiga sinnlighet att få ge sig utlopp, att få »lustas
andeligen», som den fornsvenska öfversättningen af Birgittas
uppenbarelser kallar det – då nämligen den lekamliga lusten, den
jordiska njutningen såsom oren och syndfull var de religiöst högtstående
förmenad.
Häraf komma de många religiösa liknelser, dem Birgitta hämtar från den
erotiska kärlekens område, icke minst i inledningen till de olika
uppenbarelserna, där den heliga jungfrun icke sällan kallar Birgitta
»min sons brud» eller säger till »riddaren»-själen: »Du är mig så
ljuflig invärtes och så manlig utvärtes, att mig lyster att bo hos dig.»
Observera också följande ställe, där Kristus säger: »Om du intet
åstundar utan mig, om du försmår allting för min skull, ej blott barn
och föräldrar utan äfven heder och rikedomar, så skall jag gifva dig den
dyrbaraste och skönaste lön: ej guld eller silfver, utan jag skall gifva
mig själf såsom lön och morgongåfva ... Om du det gör, då skall ditt
hjärta vara i mitt hjärta och upptändas af kärleken till mig, liksom det
torra riset upptändes af elden, och jag skall blifva i dig, så att alla
världsliga ting skola varda dig beska och köttets lustar såsom etter. Du
skall hvila i min gudoms armar, i hvilka ingen sinnlig vällust är utan
andens glädje och hugnad. Är det ej skrifvet, att änkans olja minskades
ej, under det Gud, efter profetens ord, lät det regna öfver jorden? Jag
är den sanne profeten. Om du tror mina ord och lyder dem, skall glädjens
och fröjdens olja evärdligen aldrig minskas för dig.»
Birgitta vill lära sig hata egen vilja och endast lefva i kärleken till
Gud; om denna kärlek åt henne bestämmer eviga kval eller evig salighet,
må vara likgiltigt, ty då vår egen själfviska vilja en gång utrotas,
»förvandlas vi till den vi älska och synderna ligga i själen liksom
gäster, som slumra i ett härbärge». Ur denna mystiska, brännande kärlek
hämtar själen evig kraft och ungdom. »Den fågel, som kallas Fenix,
plägar, då han åldras, på den högsta bergstoppen reda sig ett bål, och
när veden tändts genom solens glöd, då kastar han sig i elden, men ur
hans aska uppstår en annan Fenix. Så skall ock den själ, som upptändes
af den gudomliga kärlekens eld, liksom Fenix uppstå starkare och
bättre.»
I uppenbarelserna är det nu, som Birgitta hädanefter ser sin egentliga
lifsuppgift; de äro också den förnämsta källan till studiet af hennes
karaktär, och genom dem tillhör hon icke endast vår svenska
litteraturhistoria, såsom vår största medeltidsskald, utan är öfver
hufvud taget en af medeltidens yppersta diktarnaturer. Som det första
utkastet till den tidigare serien af hennes uppenbarelser troligen är
att hänföra till åren 1344-49, tiden mellan mannens död och hennes resa
till Rom, är här platsen att redogöra för arbetets uppkomst.
Birgittas förnämste rådgifvare och medhjälpare härvid har varit en annan
af den svenska medeltidens märkligare personligheter, af samtida
författare omtalad såsom »_magister Mathias_, professor i den heliga
skrift och kanik i Linköping.» Han är känd såsom författare till flera
arbeten, af hvilka de flesta äro helt eller delvis bevarade i
handskrift, såsom en lärobok i poetik och en samling berättelser,
afsedda att användas som exempel i predikningar. De bland hans skrifter,
som för Birgittas utveckling varit de viktigaste, äro dock utan tvifvel
dels hans stora bibelverk: en samling latinska förklaringar till hela
bibeln, dels en särskild, under medeltiden mycket högt skattad
utläggning af Uppenbarelseboken. Af det ursprungliga latinska
bibelverket finnes numera tyvärr endast en mycken liten bit af Nya
testamentet i behåll, men vi äga ännu Moseböckerna i en fornsvensk
omskrifning och utläggning, för hvilken troligen Mathias’ bibelverk
ligger till grund, och vi ha all anledning antaga, att denna svenska
bearbetning tillkommit på Birgittas föranstaltande och att det varit
därur, som hon fått sin ganska omfattande och under medeltiden sällsynta
kunskap i bibeln.
Möjligt är, att hon känt magister Mathias redan tidigt. Man har gissat,
att han till och med varit hennes ungdomslärare, eftersom han alltid
kallas hennes förste biktfader, men med säkerhet vet man endast, att han
mot slutet af Ulf Gudmarssons lifstid eller åtminstone från tiden
närmast efter hans död innehaft denna ställning. Mathias var närvarande
vid hennes första uppenbarelser, och han var hos henne, då hon nu, till
icke liten förundran och äfven förargelse för samtiden, valde till
bostad sin mans sista vistelseort, Alvastra, visserligen icke själfva
munkklostret men dock ett närbeläget och till klostret hörande hus.
Pratet tystnade likväl inför det beskydd Birgitta åtnjöt af två så
ansedda andliga som magister Mathias och priorn i Alvastra, _Petrus
Olai_.
Eftervärlden förundrar sig ej öfver att Birgitta valde deras umgänge,
med de tillfällen till rikt andligt utbyte det medförde, framför
vistelsen i ett af dåtidens nunnekloster. Det är också under denna tid,
som hon börjar sina egentliga teologiska studier, hvilka, då hon ännu
icke kunde latin, skedde på det sätt, att man muntligen eller
skriftligen för henne öfversatte helgonlegender och annan litteratur,
som i latinska handskrifter fanns tillgänglig i klosterbiblioteket.
Birgitta har dock under samlifvet med den lärde teologen icke varit
endast den mottagande. Mathias beundrade till den grad sin inspirerade
lärjunge, att han icke ens kunde afhålla sig från att stundom i sina
predikningar offentligen prisa hennes dygder såsom efterföljansvärda
exempel, så att hon själf måste bedja honom låta bli det. Ofta frågade
han henne till råds i kvistiga teologiska spörsmål, särskildt rörande
Uppenbarelseboken, och vissa delar af Birgittas uppenbarelser härröra
tydligen från dylika samtal dem emellan. Särskildt gäller detta femte
boken däraf, som tycks ha tillkommit, då hon var stadd på en resa i
Östergötland tillsammans med sin biktfader och några andra andliga.
Boken utgöres nämligen egentligen af en enda sammanhängande
uppenbarelse, hvarunder hon först lyssnar till en kättersk munk, som
uttalar allahanda tvifvel på kyrkolärans sanning, och sedan meddelar
honom »brudgummens» vederläggningar af dessa tvifvel. Det är icke svårt
att inse, att vi här ha att göra med den i teologiens spetsfundigheter
väl bevandrade lärarens ängsliga frågor, vederlagda af hans mindre lärda
och därför mera barnsligt troende skriftebarn.
Å andra sidan har Mathias gifvit Birgitta just det stöd hon behöfde för
att få sina uppenbarelser erkända som gudomlig sanning inom den
teologiska världen. Det fanns under denna det religiösa svärmeriets tid
godt om folk, som framträdde med ett »så säger Herren» på läpparna, men
så naiv var dock icke ens medeltiden, att alla dessa uppenbarelser togos
för goda. Innan kyrkan erkände dem som ingifna af Gud, erfordrades
tvärtom en noggrann undersökning af skolade teologer, och säkerligen
blef kritiken icke mildare, därför att man hade en kvinna att göra med.
Historien visar, att den katolska kyrkan, sedan den förvandlats från en
lekmannakyrka till en prästkyrka, särskildt gjort allt för att befria
sig från kvinnans inflytande och göra henne enbart till ett prästens
lydiga verktyg – detta till och med när det gällde sådana områden som
fattig- och sjukvård, dem vi nu äro benägna att anse som företrädesvis
»kvinnliga» verksamhetsfält. Hur mycken ödmjukhet och hur mycket
erkännande af den redan halft bortglömda läran om det allmänna
prästadömet måste då icke erfordras, innan medeltidsteologiens målsmän
kunde lära sig att betrakta en kvinnas ord som annat än kvinnogriller!
Vi finna också, att icke ens Birgittas egenskap af redan offentligen
erkändt helgon kunde skydda hennes uppenbarelser från att af det stora
kyrkomötet i Basel bli misstänkta såsom icke fullt renläriga. Det har
rent af gått så långt, att en samling böner, hvilka inom den katolska
världen gå och gälla för att vara hennes verk, ehuru de bevisligen icke
äro det, på 1600-talet blifvit införda i kyrkans förteckning öfver
förbjudna böcker!
Under sådana förhållanden var det för Birgitta af oskattbart värde att
bland sina närmaste vänner äga Sveriges dåförtiden mest framstående
teolog, som kunde pröfva andarne och skilja Guds ord från djäfvulens.
Att sierskan verkligen haft uppenbarelser, därom kunde man nämligen
enligt medeltidens åskådningssätt icke tvifla; hvad det här gällde, var
endast att, liksom i ett annat mycket kändt fall – rättegången mot
jungfrun af Orléans – utröna, hvarifrån uppenbarelserna kommo.
Åtskilligt ger också vid handen, att det förnämligast är Mathias’
auktoritet, som från början skaffat Birgittas skrifter deras anseende
inom kyrkan, på så sätt, att han skilt ut de uppenbarelser, som icke
voro ingifna ofvanifrån, och försett de öfriga med teologiska
utläggningar och rekommendationer till biskopar och andra framstående
män. Hans företal till hennes äldsta uppenbarelse finnes ännu kvar.