var färdig, tills uppenbarelserna före helgonförklaringen skulle
öfverlämnas till påfven. Att ordna dem efter innehållet, som han också
tänkt göra, medhann biskopen dock ej, och så bibehölls den mycket
orediga, närmast men icke följdriktigt i kronologisk ordning gjorda
uppställning, som härrör från priorn Petrus och magister Petrus och som
bereder oss sådana svårigheter vid läsningen af Birgittas skrifter. De
värsta utfallen mot påfvar och präster aktade man sig att framlämna vid
undersökningen före helgonförklaringen; de utkommo dock sedermera i den
första tryckta upplagan af uppenbarelserna. Birgittas skrifter ha utgått
i mer än 20 latinska upplagor, däribland ett par från början af
1500-talet med träsnitt af Albrekt Dürer. Franska och italienska
upplagor finnas äfven samt en fornsvensk, som först på 1800-talet kommit
i tryck.
Huru skola vi förklara Birgittas uppenbarelser? Bedrägerier voro de ej,
det öfvertygas man om redan vid en tämligen flyktig genomläsning. Att
förklara dem som ett hysteriskt lynnes sjuka fantasier är en utväg, som
nog blifvit försökt mer än en gång men som lider af betydlig ensidighet.
Hysteri var visserligen hos medeltidens både män och kvinnor en smula
vanligare än nu; man lefde ju i en ständig skräck för det onda
andelifvets hemlighetsfulla makter. Men Birgitta visar på samma gång så
mycken sund lifsuppfattning, så mycken vördnad för och rent af kärlek
till naturen, och uppenbarelserna äro för öfrigt så märkbart hämtade ur
hennes eget lifs yttre händelser och erfarenheter, att vi godt, trots
den profetiska formen, kunna i hennes skrifter känna oss på fast mark.
Förklaringen på det hela synes mig ligga i den omständigheten, att
Birgitta på samma gång var en religiös personlighet och en skald. För
hvarje verklig, själfupplefvad fromhet, den må nu vara aldrig så
protestantiskt frisinnad, existera alltjämt »under» i den bemärkelsen,
att de egna upplefvelserna faktiskt tagas som uppenbarelser från Gud
till personligheten och alltså föranleda till stärkande af den
undergifvenhet under Guds vilja, som utgör religionens innersta väsen.
Men Birgitta var icke blott en varmt religiös personlighet; hon var
också skald, med skaldens oemotståndliga längtan att nedskrifva och för
världen förkunna erfarenheterna i sitt inre och yttre lif. Att hon gjort
detta under känslan af hänförd glädje öfver sina egna ord, det är
ingenting enbart för medeltidens författare typiskt; hänförelse tillhör
ju alltid det konstnärliga skapandets ögonblick. Och att ofta hennes
egna tankar tedde sig för henne som syner och meddelanden från de
rymder, som voro henne kärast – det är med hennes fantasi ingenting att
undra på.
Är nu på detta sätt allt »underbart» affärdadt ur Birgittas personlighet
för oss, nyktra nutidsmänniskor? Jag tror fastmer, att vi på detta
betraktelsesätt ingenting förlora; en själfständig religiös personlighet
och en skald i samma individ, det är just förklaringen på en äkta
profetnatur, och öfverallt där sådana naturer visa sig – och detta sker
nog än i dag –, där framträder också något af gudomlig uppenbarelse i
mänskligheten. Detta har hvarje verklig skald lätt att förstå, och
därför torde heller ingen historisk skildring af Birgitta ens i trogen
karaktärsteckning öfverträffa den bild af henne, som Heidenstam i sin
enkla, vackra bok »Heliga Birgittas pilgrimsfärd» skänkt vårt folk.
Birgitta är ingen protestantisk reformator, men hon är dock en af de
starkaste föreningslänkarna mellan vår katolska medeltid och vår
luterska nutid. Äfven protestantismens svenska folk har i alla tider
skäl att se upp till henne för hennes fasthållande vid det allmänna
prästadömets idé, för hennes varma intresse för fosterland och
folkbildning och för hennes både i klosterregeln och i hennes eget lif
framträdande uppfattning af mannens och kvinnans betydelse för hvarandra
i samarbetet för Guds rikes förverkligande på jorden.
BIHANG.
Utdrag ur Birgittas uppenbarelser.
S:a Agnes beder Maria för Birgitta i följande ord: »Gör misskund med din
dotter, ty hon är lik fattig kvinna, som intet hade i torpet eller i
dalen, där hon bodde, utom litet lefvande, som är höna eller gås. Dock
hade hon så mycken kärlek till den herren, som bodde ofvanför berget,
att hon unnade och gaf honom af kärlek allt det, som hon hade lefvande.
Då herren säger, att han har allt i öfverflöd och behöfver intet, svarar
kvinnan: ’Ej offrar jag dig detta, därför att du behöfver det, utan
därför att du lät mig, fattig kvinna, bygga vid ditt berg och palats och
därför att jag är hedrad af dina tjänare. Jag skulle göra mer, om jag
förmådde. Men det jag gjort har skett för att icke vara otacksam mot din
nåd.’ Herren svarar, att han därför vill upptaga henne å sitt berg i
sitt palatium. Birgitta har liksom lämnat ’det enda hon hade i lifvet,
som var världens kärlek och sina barn; därför skall Marias mildhet
försörja henne, och hon skall komma till Jesu palats, där tusen sinom
tusen änglar tjäna honom’.»
Lifvet i Rom växlar mellan bedröfvelse och hugnad. »Hugnaden är den
helige andes ingjutelse. Bedröfvelse är, då orena tankar eller stolta
och leda tankar bedröfva människans hug emot hennes vilja. När hugen
ängslas af Guds vanhedrande och själarnas skada, när hugen nödgas att af
skälig sak invefva sig i världsliga tings omsorg, så måga ock stundom
Guds vänner hugnas med världslig hugnad, såsom af studier eller läsning,
af höfvisk lek eller af andra gärningar, i hvilka intet ohöfviskt är. Om
näfven jämt hölles knuten, krympte senorna och vanmäktades handen. Så i
andliga ting, ty om hugen alltid stode till gudliga tings skådan, blefve
han uppblåst af högfärd och glömde sig själf, eller ock minskades hans
äras krona. Därför hugnas Guds vänner stundom med den helige andes
ingifvelse, och stundom bedröfvas de med Guds tillåtelse, ty med
bedröfvelsen upprifvas syndernas rötter och rättfärdighetens frukt
rotas; fastän Gud, som ser hjärtan, afväger sina vänners frestelser så,
att de lända dem till förkofran och gagn, ty han gör allt rättvist, med
rätt mål och vikt. Medan du således är kallad genom Guds ande, haf ingen
omsorg, därför att Gud länge fördröjer sitt löfte, ty skrifvet är, att
ingen kommer till Gud, utan Gud Fader drager honom. Så har ock skett med
dig, ty det som förr syntes dig hårdt och vanskligt att tåla, har nu
blifvit dig så lätt och kärt, att dig lyster intet, utan hvad Gud vill.»
* * * * *
»En af djäfvulens största frestelser är att vilja synas hvad man ej är
eller att åstunda vara det, som går öfver ens kraft och förmåga. Några
äro, som med sina gärningar tro sig fullgöra för sina synder, hvilkas
vilja alltigenom är fördömlig, ty äfven om en människa dräpte sin
lekamen hundrade gånger, förmådde hon ej svara Gud ett emot tusen,
därför att Gud gifver makten och viljan. Han gifver tiden och hälsan,
han gifver den goda åstundan. Han gifver rikedom och ära, han dödar och
gör lefvande, han upphöjer och förnedrar, och allting är i hans hand,
och därför bör all heder gifvas honom allena och ingen människas
förskyllan räknas henne för något.»
* * * * *
Mot påfven och kyrkans fördärf: »Länge sedan var det, som världens
hufvud, som är påfven, blidkade Gud med lefvernets helighet och goda
efterdöme, så som forna helgade påfvar gjorde, och därför hafva de andra
lemmarna blifvit vanmäktiga och tvinande. Snart skall dock plöjaren
komma, sänd af den allsmäktige. Han aktar ej jordägor eller lekamlig
fägring och frågar ej efter människornas styrka, ej höfdingarnes hot, ej
någon människas värdighet. Arbeten därför, mina vänner, manligen och
ifrigt! Ty detta, som jag säger, skall ej varda i yttersta dagarna, så
som jag sagt förut, utan i dessa dagar, och många nu lefvande skola se
det med sina ögon, att fullkomnas må hvad skrifvet är: Varde deras
hustrur änkor och deras söner faderlösa, och allt det människorna
åstunda skall tagas ifrån dem. Ty rättvist är, att huset renas, hvari
konungen skall ingå, och glaset tvås rent, att drycken må synas klar,
kornet starkt tröskas, att det må skiljas från ax och agn, och det, som
inneslutes i formen, skall tryckas och pressas, tills det får gestalt
efter formen. Men liksom sommaren kommer efter vintern, så skall jag
gifva dem hugnad efter bedröfvelse, som vilja vara ödmjuka och mer akta
himmelriket än jordiska ting. För det tredje skall jag andeligen säga:
’Kommen, I fåkunniga och enfaldiga, och jag skall gifva eder mun och
snille, så att högfärdiga och mångtaliga ej skola förmå strida emot
eder.’ Så gjorde jag i dessa dagar. Jag upphöjde enfaldiga med min
visdom till att motstå de lärda. Jag föraktade de stortaliga, och de
bortgingo med hast.»
* * * * *
»Därför anklagar jag nu dig, du min kyrkas hufvud, som sitter i mitt
säte, hvilket jag antvardade åt Petrus och hans efterkommande med
trefaldig värdighet och makt: för det första, att de skulle hafva makt
att binda själarna och lösa dem från synden; för det andra, att de
skulle för de ångrande upplåta himmelrikets portar; för det tredje, att
de skulle tillsluta dem för de förbannade och för dem, som försmått min
lag. Men du, som skulle hela själarna och föra dem till mig, du är
sannerligen själarnas dråpare! Jag gjorde Petrus till en herde för mina
får, men du drifver dem åtskils och sargar dem. Du är värre än Lucifer,
ty han hatade blott mig och ville ingen dräpa utan mig, att han i mitt
ställe måtte blifva herre; men du är mycket värre, ty med dina onda
gärningar drifver du ej allenast mig från dig, utan genom ditt onda
föredöme dräper du jämväl de själar, som jag återlöst med mitt blod och
som jag antvardade åt dig såsom åt en trogen vän. Du är orättvisare än
Pilatus och grymmare än Judas, ty han sålde mig ensam, men du säljer
icke blott mig utan ock de utvaldas själar för världslig vinning och
fåfäng ära.»
* * * * *
Till en biskop, som uppehöll sig hos påfven i Avignon: »Herre biskop!
Vår Herre Jesus Kristus sade till mig, att jag skulle tillskrifva eder
nedanstående ord, hvilka ni bör framlägga för påfven. Påfven begär ett
tecken; säg honom, att fariséerna fordrade tecken. Dessa svarade jag,
att liksom Jona var i hvalfiskens buk under tre dagar och tre nätter, så
låg jag, jungfruns son, under tre dagar och tre nätter död i jorden, och
sedermera uppstod jag och uppsteg till min ära. Så skall ock denne påfve
Gregorius mottaga min varnings tecken, att han må frälsa själarna. Må
han förrätta sådana verk, som lända mig till ära; må han arbeta på
själarnas frälsning och på att min kyrka kommer till sin forna
betydelse; då skall han undfå ett tecken och den evinnerliga tröstens
frukt. Men såvida han ej hörsammar mina ord och icke kommer till
Italien, skall han hafva ett annat tecken: han skall förlora ej blott
det timliga goda utan ock det eviga, och han skall känna förtviflan, så
länge han lefver; om än hans hjärta kan förefalla att äga någon hugnad,
skola likväl samvetskvalen och den inre oron icke öfvergifva honom. Det
tredje tecknet består däri, att jag, Herren Gud, talar dessa underbara
ord till en kvinna; till hvilket mål och till hvilket gagn, om icke till
själarnas frälsning och båtnad och på det att de onda må rättas och de
goda blifva bättre? Rörande oenigheten mellan påfven och Bernabo
(Visconti i Milano) svarar jag, att den är mig på det högsta emot,
emedan otaliga själar därigenom vedervågas; därför vill jag, att fred
slutes, ty äfven om påfven fördrefves från påfvedömet, vore det bättre,
att han ödmjukade sig och gjorde fred på hvad sätt ske kunde, än att så
många själar förloras i den eviga fördömelsen. Angående Frankrike får
han intet veta, förrän han personligen kommer till Italien. Själarnas
fördömelse är uppenbar, och därhän sträfva de flesta. Därför må påfven
endast lyssna till mig, emedan – om än alla afråda honom från att
begifva sig till Rom och sätta sig däremot så mycket de kunna – han bör
förlita sig på mig ensam, och jag skall vederkvicka honom. Inga andra
skola då få makt öfver honom, utan liksom kycklingarna i boet sträcka
upp sina hufvuden, skria och fröjdas vid hönans ankomst, så skall jag
med glädje gå honom till mötes, upphöja honom och andligen och
lekamligen hedra honom. Desslikes säger Herren: Emedan påfven tvekar,
huruvida han för fredens stiftande och min kyrkas rensning bör komma
till Rom, vill jag, att han kommer under närmast följande höst, och må
han tillika veta, att han ej kan utföra någon mig behagligare gärning än
den att återvända till Italien».
* * * * *
I uppenbarelsernas sjunde bok finnes ett herdabref af Birgitta till en
biskop, som öfvertagit styrelsen af Mark Ancona i Italien och i sitt
samvete kände sig oroad öfver att nödgas vara borta från sitt stift,
emedan han ej kunde sköta de själar, som voro anförtrodda åt hans vård.
Han bad därför Birgitta säga sig, hvilket behagade Gud mest, antingen
att han vände tillbaka till sitt stift, eller att han fortfore att
förvalta det ämbete, som blifvit honom anförtrodt. Af Birgitta erhöll
han då följande svar:
»Gud vare prisad för all sin godhet i evighet, amen! Ärevördige fader!
Först en ödmjuk hälsning. I hafven i ödmjukhet skrifvit, att jag, en för
eder okänd kvinna, skulle bedja Gud för eder. Härpå svarar jag eder i
sanning, som mitt samvete förpliktigar mig, att jag dess värre är en
stor synderska och helt ovärdig att bedja för eder. I hafven ock
skrifvit till mig, att jag skall gifva eder några andliga råd till
frälsning af eder själ.
Och därför har Gud sett till eder tro och ödmjukhet och som en god fader
velat uppfylla er önskan, i det att han icke har aktat på mina synder
utan blott har sett på den ödmjukt bedjandes innerliga önskan. Ty då
jag, som genom min synd är helt ovärdig till dylika ting, bad för eder
till min Herre Jesus Kristus, visade han sig själf för mig i anden och
sade till mig i en liknelse: Du, som det är gifvet att se och höra
andliga ting, gif nu väl akt och vet, att alla biskopar, abboter och
alla öfriga kyrkans prelater, som öfvergifva sina kyrkor och förvalta
andra ämbeten för att nå högre äreplatser och blifva aktade af
människorna, äro, till och med när de i sin förvaltning icke göra sig
skyldiga till annan orättfärdighet, att likna vid orena djur, som
blifvit beklädda med biskopliga och prästerliga skrudar. Häraf, vördige
herre och fader, har jag insett, att I skolen göra så: Rannsaken i edert
samvete, om dessa får, nämligen de som äro eder betrodda i edert
biskopsdöme, under eder frånvaro blifva väl och på andligt sätt styrda
eller icke. Ledas de till själarnas gagn och bästa, och sen I dessutom,
att I genom förvaltningen af Mark Ancona kunnen uträtta mera till Guds
ära och själarnas frälsning än i edert biskopsdöme, då säger jag eder,
att I efter Guds vilja tören förblifva i edert nuvarande ämbete, såframt
det ej blott är längtan efter ära eller fåfänglig berömmelse, som
fasthåller eder där. Men om edert samvete däremot säger eder motsatsen,
så råder jag eder till att uppgifva er ställning i Mark Ancona, vända
tillbaka till eder kyrka och fästa bo i det eder anförtrodda stiftet för
att styra edra eller rättare Kristi får och med ord, exempel och gärning
vakta dem, icke sorglöst och illa som en legoherde utan flitigt och
troget som en sann och god herde. Förlåt mig, min herre och fader, att
jag, en ovetande kvinna och ovärdig synderska, skrifver detta till eder.
Jag beder vår sanne och gode herde, som värdigats dö för sina får, att
han ville gifva eder sin helige andes nåd att värdigt vakta hans får och
intill döden uppfylla hans härliga och heliga vilja.»
Utdrag ur ordensreglerna.
Nunnornas antal är 60. Nunnekoret är under taket, och munkar och nunnor
äro afskilda från hvarandra äfven under gudstjänsten.
Dessutom finnas 13 präster, som beteckna de tolf apostlarne och Paulus,
och 4 mässdjäknar, som beteckna kyrkofäderna Ambrosius, Augustinus,
Gregorius, Hieronymus. Prästerna igenkännas på ett rödt kors,
mässdjäknarne på hvit cirkel med fyra röda »stycken». Dessa 13 präster,
4 djäknar tillika med 8 lekbröder utgöra således inalles 25. Abbedissan
väljer med biskopens råd och konventets en af de 13 prästerna till
konfessor.
Prästerna sköta gudstjänsten, studier och gudeliga böner samt predika
öfver skrifttexten å modersmålet vissa dagar för nunnorna.
Konfessor (biktfadern) väljer några af bröderna, som äro präster, till
hjälp i skriftermålet.
Hvar torsdag hålles kapitel af abbedissan.
Nunna skall vid inträdet vara minst 18 år, munk 25. Nunnornas tid delas
mellan gudstjänst, läsning och handarbete.
Nunnesången vid gudstjänsten får ej vara smältande vek, ej bruten, ej
lekande, utan höfvisk, dämpad, samdräktig och ödmjuk. Det är styggelse
för Gud, när rösten höjes mer för åhörarnes skull än för Guds.
Systrarna få ej utgå af klostret, annat än då nytt kloster skall byggas.
Konfessor må ock utgå med bröder i klosterärenden eller för kätteris
öfvervinnande, om så behof varda kan.
Systrarna få samtala i trädgården. Likaså få prästerna idka läsning,
samtal och studier samt med konfessors lof för hugnads skull gånga och
spatsera.
Samtal med världsfolk tillåtes systrarna vid fönstergallret. Vid
intagning i klostret frågar biskopen nunnan, om hon ej nödgas till
»renlif» af blygd eller af världens motgång eller gäld.
Före den, som skall intagas i klostret, bäres en röd fana med Kristi
pina och jungfru Marie beläte. Nya bruden skåde Kristus på korset och
läre sig tålamod och fattigdom, renhet och ödmjukhet af jungfru Maria.
Innanför kyrkan stannar bruden vid dörren. Biskopen viger hennes ring,
och två tända ljus bäras framför henne och skola brinna, så länge mässan
sjunges. Biskopen läse därvid denna bön: O, allsvåldige, evärdlige Gud,
som fäster dig din nya brud i misskund, välsigna denna ring, och såsom
din tjänarinna bär detta brudetecken utantill på handen, må hon ock bära
din tro och kärlek innantill i faderns, sonens och den helige andes
namn. Amen.
För altaret klädes klosterbruden af biskopen i sin nunnedräkt under bön.
Därefter läses litanian under åkallan af alla helgon för Guds
tjänarinna. Däruppå meddelas absolution åt den knäböjande, hvarefter hon
tager Kristi lekamen. Nu inbäres af systrar en bår med mull, som sättes
vid dörren, förrän mässan börjar. Under en lofsång gå biskopen och
bruden till samma dörr, där biskopen öfverantvardar henne åt abbedissan,
som bidar vid dörren med konventet.
Ur Birgittas böner.
Min Herre Jesus Kristus, du är den starkaste kämpe och manligaste
riddare. Du gjorde den största gärning och tålde den hårdaste pina i
världen. Nu må din ära utropas af allt himmelrikets härskap upp till den
höjd, där ingen kan omfatta slutet af gudomens välde. Gånge ock det
ropet ned i helvetet, i hvars djup ingen grund finnes, och ditt lof må
förkunnas i världen, både bland dina vänner och ovänner, för det du var
den förste och främste i striden under ditt eget baner, hvarvid din
kärlek må liknas. Då blef baneret rest och sedt, vid den timmen, då du
sade: »det är fullkomnadt», och till dess du antvardade din ande i din
faders händer. Då syntes din kärlek, att du hellre ville, att ditt
hjärta ginge sönder, än att själarna skulle mista himmelriket.
Då fick Lucifer, höfdingen i helvetet, så stort fall, att han domnade i
sin styrka och sina krafter och allt djäfvulssläktet röt och skalf af
rädsla. – –
O, hertig af Betlehem, så fullkomnade du en hertigs lefverne, då du
ledde den stora skaran från mörker och bedröfvelse till evärdlig glädje.
O, hur manligen du fullkomnade ridderskapsrätten: du styrkte kyrkan, då
du tolkade och skipade din nya lag, du värjde änkorna, då du instiftade
skriftermålet, du hjälpte faderlösa barn, då du med ditt hjärteblod
öppnade himmelriket; ditt hjärta är oförtrutet tillreds att göra
rättvisa och fördärfva orättvisa. Du, som är min själs och min lekamens
allrakäraste öfver allt det, som skapadt är, Guds och jungfruns Son, dig
äre och tacke allt det i himmelriket är för den glädje där skall vara
förutan ände!
Herre min, jag klagar inför dig, huru jag tycker mitt hjärta vara
beskaffadt: mig tyckes, som om i hjärtat vore en etterblemma; där stånda
ock genom hjärtat två törnen, och kringom dem är dragen en hinna, som
tränger det och kväljer mig mycket. Min käre Herre Gud, detta är mig
omöjligt att göra själf utan med din hjälp, därför beder jag dig för all
den ödmjukhets skull, som du uppenbarade i världen: rif af den hinnan,
hvarmed jag menar högfärden, och omhvärf hjärtat med den ödmjukhet, som
utan början hafver funnits i din gudoms dygd. Min Herre Gud, jag beder
dig, för det att ditt hufvud kröntes med en törnekrona: rif ut den
taggen, som står i mitt hjärta, hvilken är köttslig kärlek till man
eller barn, vänner eller fränder, och insätt där i stället gudlig kärlek
till mina medkristnas själagagn.
Min Herre Jesus, hör min bön, som du hörde röfvaren på korset, gör mitt
hjärta brännande af din kärleks eld, så att allt, som där är dig emot,
må bortsopas af stormen.
Källor:
Henrik Schück: Svensk Litteraturhistoria I. Stockholm 1890.
» » Illustrerad svensk Litteraturhistoria I.
Stockholm 1896.
» » Birgitta. (Ord o. bild, 1892).
» » Några anmärkningar om Birgittas revelationer
(Vitterhets-, Historie- o.
Antikvitetsakademiens handlingar 13: 1).
Stockholm 1901.
» » Lifvet i Vadstena kloster. (Dagny 1901.)
Fr. Hammerich: Den hellige Birgitta og Kirken i Norden.
Köpenhamn 1863.
Ellen Fries: Märkvärdiga kvinnor. Stockholm 1891.
Gustaf Bergström: Sancta Birgitta. Örebro 1898.
A. Brinkman: Den hellige Birgitta. Köpenhamn 1893.
Johannes Jørgensen: Romerske Helgenbilleder. Köpenhamn 1902.
Heliga Birgittas uppenbarelser, utgifna af G. E. Klemming. Stockholm
1857-1875.
Vadstena klosterregler, utg. af C. F. Lindström. Stockholm 1845. (De
båda sista i Svenska Fornskriftsällskapets samlingar.)
C. Bildt: Svenska minnen och märken i Rom. Stockholm 1900.
Systematisk förteckning å Föreningen Heimdals folkskrifter.
A. Historia, biografi och statskunskap.
1. Unionen, sådan den stiftades och sådan den blifvit. I. Den
ursprungliga unionen. Af prof. R. Kjellén. 0,25.
14-15. Unionen etc. II. Unionens historia (1814-1891). Af prof.
R. Kjellén. 0,40.
18-19. Unionen etc. III. Den nuvarande unionen. Af prof. R.
Kjellén. 0,40.
2. Om Engelbrekt Engelbrektsson och betydelsen af hans verk. Af
prof. S. J. Boëthius. 0,20.
4. Uppsala möte 1593. Af d:r Karl Hildebrand. 2. uppl. 0,25.
11. Olaus Petri, hans reformatoriska verksamhet och karakter. Af
komminister Karl Hult. 0,20.
16-17. Gustaf II Adolf, hans personlighet och betydelse. Af prof.
Ludvig Stavenov. 2. uppl. 0,30.
27. Alexander den store. Af d:r Richard Nordin. 0,25.
36. Gustaf Vasa, hans personlighet och hans betydelse. Af
riksarkivarien E. Hildebrand. 0,20.
42. Karl XI:s personlighet och lifsgärning. Af d:r Rudolf
Fåhræus. 0,20.
57. Betydelsen för Sveriges utveckling af 1600-talets
krigspolitik. Af fil. d:r Ellen Fries. 0,25.
64. Erik Dahlberg. Af d:r Hjalmar Nilsson Heden. 0,50.
65. Holländare och engelsmän i Sydafrika. Af doc. V. Söderberg.
0,25.
78. Axel Oxenstierna och hans broder. Af d:r P. Sondén. 0,40.
B. Geografi och etnografi.
21. Kina och dess förbindelser västerut. Af doc. S. Lönborg.
0,25.
28. Indianerna i norra och mellersta Nordamerika. Af fil. kand.
O. A. Wetterling. 0,20.
52. Vasco da Gama och upptäckten af sjövägen till Indien. Af
lektor J. Fr. Nyström. 0,30.
61. Ferdinand Magellan och den första världsomseglingen. Af fil.
lic. Erik Falk. 0,45.
74. Polarforskningen. Af prof. A. G. Nathorst. Med en karta.
0,25.
C. Naturvetenskap och praktisk tillämpning däraf.
8-9. Om solen. Af Prof. N. C. Dunér. 0,30.
10. Underjordiska inflytelser på jordytan. Af prof. R. Kjellén.
0,25.
12. Om väderleksmärken, deras betydelse och ursprung. Af prof. H.
H. Hildebrandsson. 0,20.
25. Människans inflytande på vårt lands vegetation. Af prof. Th.
M. Fries. 0,20.
31. Om nordens vårväxter. Af prof. F. R. Kjellman. 0,10.
32. Om koksaltets betydelse för människo- och djurkroppen. Af
prof. O. Hammarsten. 0,15.
37. Hvad torfmossarna förtälja. Af prof. Aug. Quennerstedt. 0,15.
45. Om fotografering och ljustryck. Af doc. N. A. Langlet. 0,25.
51. Om Röntgenstrålarne. Af prof. Knut Ångström. 0,25.
54-55. Om växternas näring. Af fil. kand. J. F. Nordwall. 0,40.
58. Om oljeväxterna och deras användning inom industrien. Af
direktör Tom von Post. 0,20.
62. Om det gamla och det nya krutet. Af prof. Oskar Widman. 0,15.
67. Djurens blodomlopps- och andningsorgan. Af lektor Ludv.
Johansson. 0,40.
72. Om anfalls- och försvarsmedel inom djurriket. Af doc. Einar
Lönnberg. Med 7 planscher. 0,50.
77. De nordiska trädens arkitektonik. Af prof. F. R. Kjellman.
0,20.
D. Medicin och hälsovård.
3. Om lungsot och tuberkulos. Af prof. S. E. Henschen. 0,20.