XII.

En dag i slutet af juni ankom ett ungt par till ett litet, anspråkslöst

hotell långt upp bland bergen i Tyrolen. Alla de öfriga gästerna på

hotellet intresserade sig mycket för dem. De syntes aldrig annat än vid

måltiderna, stannade aldrig kvar efter middagen i sällskapsrummet utan

gingo strax upp till sig och gjorde ej ens mycket fotturer. Men när de

kommo till bordet, vanligen för sent, låg det ett sådant skimmer af

lycka öfver dem, de voro så frånvarande och likgiltiga för omgifningen,

så synbart försjunkna i en egen, rik, hemlighetsfull sällhetsvärld, att

de liksom spredo en fläkt af poesi och erotik omkring sig, blott de

visade sig. Alla talade om dem som »de nygifta», och mången ung eller

halfgammal mö, mången desillusionerad hustru betraktade nyfiket och med

afund denna lyckliga unga brud, som ryckte till, när någon tilltalade

henne, som om man väckt henne ur en dröm, glömde att räcka faten till

sin granne till höger under det hon alltjämt tänkte på att förse sin

granne till vänster samt var fullkomligt omedveten om, att man beundrade

hennes skönhet och hviskade om henne vid bordet. De talade nästan icke

med hvarandra under måltiden, men det fanns ingen som ett ögonblick

kunde taga detta för likgiltighet, ty man kände instinktivt, att det

blott var, emedan de ej kunde tala till hvarandra utan en smekning, ej

kunde se på hvarandra utan ett allt för vältaligt leende, ej kunde yttra

likgiltiga och hvardagliga ord till hvarandra. Och om han någon gång

gjorde henne en obetydlig fråga, t. ex. om hon ville ha mer af den eller

den rätten, såg hon upp på honom med en sådan värme i blicken, en sådan

glöd på kinden och ett så rörligt uttryck kring läpparna, att en tysk,

som satt midt emot henne vid bordet, blef alldeles utom sig af

förälskelse och svartsjuka och påstod, att han skulle sluta sitt

hittills hederliga lif som mördare, i det han skulle hitta på något

tillfälle att peta den där italienaren utför ett bråddjup.

Alla försök att inleda bekantskap med dem afvisades af Alies förströdda

svar och ögonblickliga återfall i sina drömmerier och af Andreas iskalla

oåtkomlighet. Man lyckades ej ens få reda på, af hvilken nation hon var;

man märkte, att hon förstod och talade alla språk, men alla med en något

främmande accent.

Sålunda hade de tillbragt flera veckor på samma hotell utan att känna en

enda af de öfriga gästerna där.

Men ingen, som såg detta lyckliga par kunde ana det mörker, som midt

under detta solljus småningom lade sig mer och mer öfver den enas själ.

Ju mer fullkomlig deras lycka var, ju mer växte inom Alie vissheten, att

den ej kunde räcka länge. De hade förverkligat Andreas dröm: att under

några veckors fullt egande och njutande samla ett helt lifs

kärlekslycka. Hon kände mången gång, att detta var för mycket, att detta

var ett oförsvarligt slöseri. Men känslan af det stora mörkret, som

väntade henne efteråt, kom henne att nedtysta alla betänkligheter och

girigt gripa hvarje ögonblicks lycka, som nu skänktes henne.

Och under tiden samlade hon all sin själs energi kring den tanken: att

hon _måste_ hafva styrka att gifva honom fri den stund, han själf skulle

önska det; att hon icke finge, i det afgörande ögonblicket, förneka sin

naturs djupaste kraf: att hellre gå under själf än se en annan ofritt

fasthållen vid sig.

Och midt under hans tätaste famntag och hetaste kyssar kunde hon för sin

inre syn skåda den stora ensamheten, som skulle komma sedan, och grubbla

öfver den oundvikliga skilsmässa, som förestod. Hon hade i fantasin

genomlefvat alla de olika former denna skilsmässa kunde komma att taga.

Hon tänkte sig att någon af hennes bekanta från Stockholm en vacker dag

genom en händelse skulle anlända till denna samma plats, skulle upptäcka

i hvilka förhållanden hon här befann sig och skrifva därom till fru Rode

-- och så skulle Rikard säkert anse det för sin plikt att ingripa ännu

en gång, han skulle komma resande dit genom natt och dag och fordra att

hon strax följde med honom hem. Och denna gång skulle hon ej sätta sig

till motvärn. Hon skulle säga Andrea, att hon följde honom för att resa

hem och besöka fru Rode. Så skulle de skiljas utan att säga sig själfva

eller hvarandra att det var för alltid. Och en gång i Stockholm ville

hon skrifva det till honom -- allt det, som hon stilla tänkt under det

hon låg i hans armar och kände i hans kyssar en kärlek, som gaf allt i

nuet men ej bevarade något för framtiden.

Ofta, när hon gick ner till middagsbordet föreställde hon sig, att hon

bland de nykomna gästerna skulle få se den eller den af sina bekanta

träda in. Förundrade utrop. Du här! Och ensam! Med hvem är du? Hon

beredde sig att försvara sig i det längsta.

Jag är med en italiensk familj -- vi bor i närheten -- jag har blott

kommit hit i dag på en fottur. -- Och så bort, fort packa kappsäckarna

och i väg till en annan trakt.

Det skulle endast skydda henne för stundens obehag, för förödmjukelsen

att se det förhållande, hvari hon lefde, och som för henne var det

heligaste af allt heligt, vida höjdt öfver all världens dom, betraktas

med missaktning och ovilja, stämplas som något lågt och förnedrande. Men

sedan skulle upptäckten och katastrofen komma i alla fall så som den

måste komma.

Till fru Rode hade hon skrifvit, att hon var på resa med markisinnan.

Och hon hämtade alltid själf sina bref på det lilla postkontoret i

närheten. Hon, som aldrig förr ljugit i hela sitt lif, fann det nu lätt

och naturligt att bedra alla. Hon var inne i en trollkrets, som drog sig

allt tätare omkring henne, och allt det utanförstående blef så overkligt

och långt borta.

Andrea öfverlämnade sig under tiden fullkomligt sorglöst åt lyckan att

slutligen äga henne på det sätt, han alltid åstundat, ensam, undangömd

och uteslutande för sig själf. Alla moln hade vikit från hans sinne och

hans lycka var jublande, full af lidelsefulla och ystra utbrott, den var

ett oafbrutet, girigt tagande -- han tyckte sig aldrig äga henne nog,

han var svartsjuk om hvarje stund och kunde ej finna sig vid att hon ett

ögonblick var sysselsatt med något annat än med honom.

Då hon någon gång satte sig ned för att skrifva till fru Rode, stod han

otåligt öfver henne och klagade alltid, att det blef för långt, ehuru

dessa bref blefvo allt kortare och mer sällsynta.

Men en gång kom ett bref från Aagot, som återväckte Alies känsla för

dessa, som hon förr kallat de sina, så lifligt, att hon strax satte sig

ner att skrifva ett långt svar.

Aagot meddelade henne, att hon väntade en tillökning i sin familj inemot

jul och att hon var mycket glad häråt.

»Jag har ofta tänkt på hvad vi talade om den där sista aftonen i

Frascati», skref hon. »Och vet du, jag tycker allt, att vi då pratade

stora dumheter, bägge två. Jag tror inte, man blir lycklig genom att

vara så där öfverspänd, och Rikard förstår sig inte alls på sådant --

men vi ä lika belåtna med hvarann för det, och jag önskar ingenting

annorlunda än det är.»

Alie skref och uttryckte sin lifliga glädje öfver att allt utvecklat sig

så bra och gjorde Aagot en mängd frågor om deras lif, om parfveln, om

fru Rode. Tillgifvenheten och intresset för dem hade vaknat på nytt vid

Aagots förtroliga meddelande.

Andrea blef otålig, då han såg henne så ifrigt upptagen och frågade, om

hon ej kunde fortsätta i morgon, han ville gärna gå ut lite nu.

Hon svarade kort och utan att se upp: nej, nej, låt mig sluta nu!

Han stod en stund ännu och såg på henne, hur pennan raspade mot papperet

och hur hon satt framåtlutad med kinderna röda af ifver och helt

uppfylld af hvad hon hade för sig.

Kom nu, sade han smekande och ville taga papperet ifrån henne.

Nej, låt vara. Jag vill ha af brefvet i kväll.

Gör som du vill; men då går jag ensam. Hon märkte en liten skiftning af

otålighet i hans röst, sprang upp och lade händerna på hans axlar.

Du går ensam! Hvilken idé! Tror du jag tillåter det!

När du sitter hela eftermiddagen och skrifver utan att se upp en gång.

Jag har suttit en halftimme. Men det gör detsamma. Det får vara till i

morgon.

Detta var blott ett af många tillfällen, då hon med både glädje och oro

såg, hur fordringsfull hans kärlek var. Ett torrt tonfall i hennes

stämma, ett ögonblicks förströddhet var nog för att förstöra hans lynne.

Och hon kände med bäfvan, att i samma stund hon ej skulle kunna fylla

hvarje hans tanke, ständigt förnya sin ömhet och utveckla ända till det

otroliga sitt förstående och gensvar på hvarje hans stämning, så skulle

han kylas af och hans fantasi skulle söka tillfredsställelse på annat

håll. Endast ett förhållande så fullt och rikt, så ständigt nytt och

mångsidigt, att det gick öfver mänskliga krafter att bevara det sådant i

längden, skulle helt kunna fängsla honom.

Han fortfor också allt jämt att experimentera med henne och sätta hennes

ömhet på prof, han hade en viss fröjd af att tyrannisera henne och bryta

hennes motstånd på alla punkter, att se henne icke ha någon vilja eller

tanke, som icke var hans.

Om _det_ är ditt ideal, anmärkte hon ibland skrattande, så begriper jag

inte, hvarför du förälskat dig just i mig, då det finns så godt om små

dumma flickor, som inte begär bättre än att vara sin älskades trogna

hund.

Och begriper du inte, att en sådan liten flicka skulle jag strax ledsna

på och förakta. Men att bryta en vilja som din, att se en stolthet som

din krypa till korset, att göra dig så förälskad, att du inte längre

bryr dig om något annat än bara att hålla mig fast till hvad pris som

helst -- det är något, som lockar mig.

Det var redan mindre frimodig tillförsikt i Alies ton nu än förr, då hon

svarade: det ska ändå aldrig lyckas dig.

De gjorde ej några stora fjällstigningar, emedan en viss indolens, som

alltid låg i hans väsen, smittat äfven henne, och äfven emedan de ej

ville underkasta sig obehaget att ha en förare, som störde dem med sitt

sällskap. Men de gjorde emellanåt mindre ströftåg, letade sig fram

själfva på de små skogsstigarna, ofta förirrande sig in i vilda snår,

där de då sorglöst lade sig ned att hvila i gräset hela timmar,

likgiltiga för om de någonsin mer skulle hitta tillbaka till hotellet.

Som Alie var mer van än han vid att ströfva fram i sådan vildmark och

kände sig som hemma hos sig bland dessa tallar och granar, bergsknallar,

mossor och brusande bäckar, ville hon alltid leda vägen; men han ville

gå efter sitt hufvud och så tvistade de ofta om hvilken af de olika

fotstigarna de borde välja. Han afgjorde dock alltid saken kort med att

gå den väg, han ville, och Alie följde protesterande.

Hvarför följer du då, sade han, skrattande. Hvarför går du inte din egen

väg?

Så vände han sig om mot henne, såg henne komma klättrande efter utan att

räcka henne handen till hjälp -- men när hon hunnit fram till honom grep

han henne om lifvet och lyfte henne upp i sina armar.

Ser du, att du är min, sade han. Det är onödigt, att du protesterar. Du

följer mig ändå, hvart jag går. Och om jag nu ville kasta mig ned där i

forsen, så följde du också med.

Han sprang med henne ut mot klippkanten, där ett svindlande bråddjup

störtade rätt ned i den hvitbrusande gletscherströmmen.

En gång hade de varit ute och ströfvat omkring hela dagen och gingo

först hemåt inemot solnedgången, då de påskyndade sina steg för att ej

öfverfallas af mörkret. Alie var mycket trött, men vägrade att stödja

sig mot honom, då hon antog, att han måste vara lika trött, fast han ej

ville erkänna det. Men så kommo de till ett ställe, där vägen delade

sig. Å ena sidan en stor väg, hvilken här gjorde en betydlig krök innan

den vek af åt det håll, dit de borde gå. Å andra sidan en liten stig,

som förde öfver en något gungande träskmark, men som skar af hela

kröken.

Låt oss gå här, sade Alie.

Nej, det är för sent att våga oss ut på okända vägar, invände han.

Men det är ju alldeles tydligt, att denna är mycket kortare.

Var så god -- gå den då, om du vill. Jag går stora landsvägen.

Chi lascia la via vecchia per la via nuova

Sa ciò che lascia ma non sa ciò che trova

(Den, som lemnar den gamla vägen för den nya

vet hvad han lemnar, men ej hvad han finner)

deklamerade han skrattande, i det han fortsatte rakt fram, öfvertygad

om, att hon skulle komma efter.

Men denna gång satte hon sig afgjordt på tvären. Det var allt för

orimligt att göra en sådan krok, när man var så trött och det fanns en

så ypperlig genväg.

Få se, hvem som kommer först, ropade hon gladt till honom och vek in på

den lilla stigen samt begynte gå mycket fort, ifrig att vinna stort

försprång. Hon såg honom lugnt och långsamt framskrida på stora vägen

och triumferade redan vid tanken på, hur långt efter henne han skulle

komma. Visserligen var fotstigen lite obehaglig, en mängd törniga buskar

refvo i kjortlarna och marken sviktade här och där, så att hon blef våt

om fötterna. Men det gjorde ingenting, hon var redan långt före honom.

Ett litet stycke ännu, och hon skulle vara framme vid stora vägen på en

punkt, dit han ej kunde nå utan ännu tre långa krökar. Och han var ändå

nog fräck att gå så där långsamt.

Men hvad var detta? Hon stannade häpen. En ström -- fotstigen ledde till

en ström, så bred, att det ej var att tänka på att hoppa öfver.

Naturligtvis -- hur hade hon kunnat glömma det. Stora landsvägen förde

ju öfver en bro! Och det var därför han gick så långsamt, han visste,

att hon skulle bli tvungen att vända om och gick där och fröjdade sig åt

hennes nederlag.

Men hon skulle icke gifva honom den tillfredsställelsen. Stigen

fortsatte ju där längs strömmen, det fanns säkert en spång längre fram,

det var icke möjligt annat än att det skulle finnas något medel att

komma öfver. Och i värsta fall var hon besluten att springa i och vada

öfver. Hon gick därför käckt vidare, påskyndande sina steg, så att hon

nästan sprang, allt ifrigare ju mer hon märkte, att mörkret föll på och

att hon nu redan aflägsnat sig så långt från stora vägen, att hon ej

visste hur benen skulle bära henne att återvända ännu en gång hela denna

krök. Men ju längre hon kom, ju bredare och djupare blef strömmen, allt

efter som den närmade sig sitt utlopp i den lilla sjön, och förgäfves

spanade hon mellan de buskar och snår, som bekransade den, om hon ej

skulle upptäcka skymten af en bro eller ett grundt ställe. Hon hade så

brådtom, att hon nu ej ens hade tid att se sig om efter honom.

Hon hörde på afstånd ljudet af en vagn på andra sidan strömmen, men hon

såg ej ens däråt, förrän hon tvingades därtill af ett tillrop. Nu såg

hon upp och fick se Andrea i en liten bondkärra farande raskt förbi och

svängande hatten åt henne, skrattande. Inom ett ögonblick var han

försvunnen vid kröken af vägen, just där hon beräknat komma fram långt

före honom.

Hon stannade häpen. Var det möjligt, att han utan vidare körde ifrån

henne? Nej, det var naturligtvis bara ett elakt skämt, han skulle strax

komma tillbaka och möta henne. Hon visste nu, att det var hopplöst att

gå vidare och begynte återtåget, alltjämt nästan springande, uttröttad,

med värkande fötter, sönderrifven klädning och med den känsla af

hjälplöshet, som öfverfaller närsynta i mörkret. Och då Andrea

fortfarande ej syntes till, började hon blifva allvarsamt förbittrad på

honom. Detta var dock att drifva skämtet för långt. Hur kunde han ha

hjärta att lämna henne ensam ute i mörkret blott för att få det nöjet

att förödmjuka henne!

Hennes trötthet och retlighet ökades för hvarje steg, hur väl hon nu

hade behöft hans arm att stödja sig mot! Han visste det och han lämnade

henne för ett dåligt skämt.

Nej, så skulle han minsann icke få den triumf, han hoppats. Nu var det

hon, som skulle straffa honom i stället.

Strax bakom träsket, på hvilket hon befann sig, på denna sidan af

strömmen, fanns en annan liten by med ett främlingshotell. Dit ville hon

gå och taga in där för natten. Och så ville hon se, om icke det skulle

bli han denna gång, som måste gå efter henne.

Andrea hade emellertid gjort upp med bonden, som han råkat på vägen, att

denne skulle fara tillbaka med honom för att hämta henne vid

skiljevägen, men först ville han låta henne tro, att han verkligen

öfvergifvit henne för att se, hur hon skulle taga det, och han lade sig

därför på utkik bakom en klippa och bespejade henne. Han såg hennes

ojämna, nervösa springande och fröjdade sig vid tanken på att få taga

henne trött i sina armar och lyfta henne upp i vagnen och fråga henne,

om hon nu lärt sig, att det bästa hon hade att göra vore att uppge all

egen vilja och blindt följa honom. Men så såg han henne stanna och

tveka, då hon kom till vägen, som ledde till den andra byn. Och så, med

ett raskt och energiskt beslut, kastade hon sig in på denna väg och

försvann snart bakom husen.

Han förstod hennes mening. Å, hon tänkte, att han skulle springa efter

henne dit! Hon tänkte att han skulle komma förskräckt och ångerfull och

tigga henne om att komma tillbaka med honom!

En stygg tanke kom öfver honom. Han satte sig upp i vagnen och sade till

bonden att köra vidare.

Vi ska då inte vända om efter signoran? frågade denne.

Nej, det behöfs icke.

Alie väntade med spänning i sitt lilla rum på hotellet hela kvällen.

Naturligtvis skulle han gifva sig ut att söka henne, då han icke såg

henne komma. Och då låg det så nära till hands att gissa, att hon tagit

sin tillflykt hit, att det ej kunde slå felt, att han ju komme hit och

frågade efter henne.

Men det blef natt, och han kom icke. Detta var han således i stånd till!

Större var icke hans kärlek, än att han kunde veta henne ensam ute i

mörkret utan att ens taga reda på, hvad som blifvit af henne. Men om han

trodde, att hon nu skulle vara den, som först kom till honom, så misstog

han sig. Hon ville vänta tåligt på honom, en dag, två dagar -- och kom

han icke då -- ja, så måste hon ju tro, att han grep denna anledning för

att bli fri -- och så hade hon ingenting annat att göra än taga en

biljett på postvagnen och försvinna.

Följande dag väntade Andrea på henne hela dagen. Han var säker om, att

hon skulle komma, men han kände sig ändå nästan förbittrad på henne för

att hon kunnat lämna honom på detta sätt. Han gick hela dagen af och an

utanför huset och rökte cigaretter, den ena efter den andra, kastade

bort dem halfbrända och rullade nya, i det han spejade utåt vägen. En

underlig kyla smög sig mer och mer öfver hans sinne. Å, var det icke mer

bevändt med hennes hängifvenhet än så! Svek den för ett så litet prof?

Ja, då hade han ju misstagit sig helt och hållet på henne, det var en

illusion när han trott sig ha vunnit henne så helt, att hon ej mer

skulle kunna frigöra sig. Ja, hvad tjänade då hela leken till. Å, han

borde väl vetat det, att något verkligt kunde det icke bli. När hade han

någonsin haft ett helt förhållande i sitt lif. Och han hade ju alltid

vetat, att detta måste sluta en dag, lika väl som alla andra. Han hade

bara inte trott, att det skulle komma så snart. Men det var bäst, som

det var, det var sannerligen hög tid att nu blifva fri, han hade ju

varit på väg att haka sig fast vid denna flicka på det mest lumpna,

banala sätt. I morgon skulle han taga diligensen och gifva sig af

därifrån. Nu visste han då åtminstone, att hon skulle trösta sig, han,

som så många gånger fruktat för, att han en dag skulle drifvas till att

göra henne en obotlig sorg. Gudskelof, det var då ingen fara.

Han gick ännu och rökte och spejade utåt vägen, när mörkret föll på. Och

han hade blifvit så nervös och retlig, att han höll på att piska upp en

pojke, som kom springande mot honom, som om han haft något att säga

honom, för att sedan blott begära en soldo. Han hejdade flera bönder,

som kommo körande, med den meningslösa frågan, om de ej sett en dam på

vägen, och när värdinnan på hotellet frågade honom, om ej signoran

skulle komma igen i dag heller, bad han henne ursinnigt, att hon icke

skulle blanda sig i, hvad som icke angick henne.

Alie hade under tiden med en viss förtviflans kallblodighet öfverlagt,

hvad hon hade att göra. Hur kunde hon resa med blott den lilla kassa,

hon hade i fickan och utan några reseffekter? Nej, hon ville vänta ännu

en dag och sedan ville hon sända ett bud till honom med en biljett, däri

hon bad honom att tillställa henne hennes tillhörigheter. Hon hade

skrifvit och kasserat och skrifvit om igen denna biljett många gånger

under dagens lopp, hade mildrat dess ursprungliga bitterhet, tills den

slutligen blifvit nästan öm.

Vi ha funnit det tillfälle, du sökt för att skiljas, tänkte hon sig till

slut skrifva. Låt oss minnas hvarandra utan bitterhet -- -- -- hvad mig

beträffar -- skall jag alltid välsigna de outsägligt lyckliga dagar, du

skänkt mig.

Detta kom under en ström af tårar.

Allt som dagen led blef hon mer och mer vekt stämd. En våldsam,

oresonlig längtan började att få makt med henne. Ej återse honom mer!

Det var ju icke möjligt. Slut för alltid! Och hon skulle nu anträda den

långa, oändliga återresan till Sverge ensam, hon skulle sitta dag och

natt i kupén med denna dödande sorg i hjärtat -- för att slutligen komma

fram -- till hvad? Till ett lif af evig saknad, till dagar och nätter

och veckor och år, som ej skulle ha annat innehåll för henne än ett

ständigt rufvande öfver hvad hon ägt och mistat. Nej, det var att bli

tokig åt, och hon skulle bli det, om hon kom åter hem. Hvad var då att

göra? Resa härifrån, det måste hon -- hon måste låta honom veta, att hon

rest -- men sedan? Då hon for i diligensen, om natten, öfver det vilda

bergspasset! Hon ville taga platsen på taket, denna förtjusande dubbla

fåtölj, i hvilken de båda suttit, när de kommit, och hvarifrån

bråddjupen på sidorna syntes så svindlande -- och så -- om natten -- med

ett språng! Ja, det var det enda, som återstod henne.

Mot aftonen greps hon af en outhärdlig ångest. Tänk, om han redan

förverkligat, hvad hon tänkte på. Om han tagit afton-diligensen och

rest! Nej, hvad var klockan? Diligensen gick kl. 9. Det var ännu tid.

Och förtviflad, besinningslös, glömmande allt annat för den enda tanken

att hindra honom att resa, började hon att springa vägen fram åt byn.

Han stod ännu utanför hotellet och rökte. Det var redan mörkt, och han

väntade henne icke mer. Men han hade vägrat att gå in till bordet, där

de andra gästerna samlats till aftonmåltiden. Då värdinnan envisades att

han dock skulle äta något, hade han dundrat ett: lämna mig i fred! så

energiskt, att ingen mer tordes närma sig honom. Han såg den stora,

tunga postvagnen med sex hästar komma långsamt släpande upp emot

stationen, och han stod just och funderade på, om han skulle gifva sig

af redan i kväll, då han hörde små, ifriga steg och såg en liten,

kvinnlig gestalt komma springande emot sig.

Han kastade bort cigaretten, tog ett par steg emot henne, öfvertygade

sig om att det var hon och hans ögon lyste upp i jubel, det brusade för

hans öron och surrade i hans tinningar, som vore han färdig att förlora

medvetandet, han öppnade sina armar och drog henne, utan ett ord, med

sig in i deras rum. Hon föll storgråtande till hans bröst, och de voro

båda som från besinningen, gräto och skrattade om hvartannat, samt

kväfde hvarandra med sina omfamningar, utan att på länge komma till

tals. Och då hon slutligen ville börja tala, tystade han henne.

Låt mig bara känna, att jag har dig igen, sade han och blef sittande med

henne tätt sluten intill sig långt inpå natten, utan att tillåta henne

att röra sig.

Vet du hvad Runeberg säger, vågade Alie blott en gång sakta hviska:

»I himlen

af deras kärlek föddes

ej ordens skyar mera.»

Efteråt återkom han ofta till detta. Det är inte värdt du talar om att

lämna mig, ty nu har du ju sett, att du inte kan det, sade han. Om jag

också skulle önska att bli fri från dig, ska det inte lyckas mer -- du

ska nog hålla mig fast.

Hon försökte bestrida det. Det var för hans skull, hon gjorde det, och

inte blott för sin egen. Hon visste, att hon skulle gjort honom

olycklig, om hon lämnat honom på detta sätt. Men om hon en gång blefve

öfvertygad om, att det vore bättre för honom --

Inte ens då, afbröt han. Du ska hålla mig fast ändå -- men hvarför

försvarar du dig, som om det vore en anklagelse? Förstår du inte, att

detta är min lycka.

Men du själf -- du skulle verkligen lämnat mig, om jag inte kommit

tillbaka?

Ja, det är säkert.

Hvad du är underlig! Du vill alltid, att jag ska göra allt -- och själf

vill du inte räcka ut en hand för att hålla mig.

Ja, ser du -- det är därför att vi ä af så olika ålder. När man är ung,

som du, har man tillräcklig entusiasm för att tro det lönar sig att

strida för något. När man däremot är gammal och lifserfaren --

Vi ä ju alldeles jämnåriga.

Personligen, ja, men inte som ras. Du är af ett ungt folk, du. Kom i

håg, hvad Giusti säger i dikten till Gino Capponi på tal om barbarerna:

Ma il libro di natura

Ha l'entrata e l'uscita:

Tocca a loro la vita

E a noi la sepoltura.

E poi, se lo domandi,

Assai siamo campati.

Gino, eravamo grandi,

E là non eran nati.

(Men naturens bok

har inkomster och utgifter:

Dem tillkommer lifvet,

oss förgängelsen.

Och om du mig spörjer,

länge nog ha vi lefvat.

Gino, vi voro stora,

då de ej voro födda.)

Ser du, fortfor han i samma lekfulla ton. Vår kärlekshistoria är i smått

barbarernas intagande af det gamla Roma. Kan du tänka dig saken omvändt

-- att romarne skulle tågat ut till barbarerna?

Ja, det gjorde ni väl också mången gång.

Ja, på sin tid naturligtvis. När vi ännu voro tillräckligt unga för att

vara ett eröfrarfolk. Men när vi en gång hade nått själfva höjden af

världsmakt och kultur -- då fanns det ingenting som skulle förmått oss

att anstränga oss mer. Vi behöfde det nya blodet, vi läto oss i det hela

ganska gärna styras af främmande eröfrare, emedan det var bekvämare --

men om någon skulle sagt oss, att i barbarernas land funnes själfva den

eviga ungdomens lifskälla, tror du att vi då skulle tågat ut för att

finna den? Nej, vi skulle sagt: -- förutsatt att vi trott på hela

historien -- att vara evigt ung kan visst vara bra, men kostar det så

mycket ansträngningar, får det hellre vara.

Fy, det är afskyvärdt! Du gör mig helt förtviflad, när du talar så.

Jag däremot finner mig mycket bra i fångenskapen hos min urfriska lilla

barbarkvinna. -- Hvad tänker du på? Hvilken allvarsam min?

Jag tänker på, att jag så förfärligt gärna ville sätta dig på prof en

gång -- ville se, om du verkligen, verkligen inte skulle kunna kämpa en

dust för att vinna mig.

Det är en dålig tanke, som du bör afstå ifrån. Allt hvad som heter strid

och kamp är så oskönt -- jag hatar det så mycket, att jag icke skulle

hålla ut många dagar förrän jag frågade mig själf: är nu också verkligen

målet priset värdt? Och om jag fullföljde ändå -- hvilket jag troligen

inte skulle göra -- så skulle jag i alla fall inte ha någon glädje af

det, ty de obehag, som varit, skulle kasta sin skugga också öfver

framtiden.

Tänk, hvad du är olik oss andra -- Rikard t. ex.

Rikard, ja! Han är ju en äkta, typisk barbar -- som tycker om att strida

för stridens egen skull.

Alie kunde ej låta bli att önska inom sig, att Andrea ägt något af denna

stridslust, som hon förut klandrat hos Rikard. Hon skulle varit tryggare

för deras framtid då. Men hon tänkte på hans svaghet i detta fall som en

mor tänker på de brister hos sitt barn, som göra det illa rustadt för

lifvet, utan en skugga af klander, blott med ett oändligt behof att få

stödja och styrka.