Jag vet att min tant inte har inbjudit er att komma tillbaka till henne.
Men detta är inte ovänlighet från hennes sida, hon håller mycket af er,
men hon tror att för ert eget bästa --
Signora principessa!
Alie flammade till och såg upp med blicken af ett jagadt villebråd, som
är beslutet att värja sig i dödsångest.
Ja, förlåt att jag rör vid detta. Men jag tycker dock att ni bör veta
det. Alla här har så småningom kommit under fund med verkliga
förhållandet. Hur skickligt ni än båda spelat komedi, i längden går dock
sådant aldrig. Tjänstfolket först och främst -- och sedan tusen andra
små omständigheter. Jag tycker det är synd att inte säga er det -- ni är
ju ännu ung, ni är vacker, ni ska kanske ännu kunna göra ett godt parti
i ert eget land, om ni återvänder i er familj.
Alie reste sig, darrande af sinnesrörelse.
Förlåt mig, principessa, men jag är van vid att själf svara för mina
handlingar och har ingen annan än mig själf att stå till räkenskap för.
Det är inte sant -- ni har också på ert ansvar dens lycka, som ni
älskar. Och -- låt mig säga er det, eftersom vi nu ändtligen en gång
kommit till tals -- det är tid för min svåger att tänka på att gifta sig
-- han har för er skull varit färdig att låta gå sig ur händerna ett
fördelaktigt parti, men ännu är inte allt förloradt; hon är mycket fäst
vid honom och väntar på honom, viss om att han en gång ska återkomma
till henne -- om ni verkligen älskar honom, som jag tror, så bör ni inte
längre stå i vägen för hans framtid. Det är alldeles nödvändigt för
honom att göra ett sådant gifte -- hänsynen till hans familjs
traditioner fordrar det och han är den förste att själf erkänna detta --
men så länge ni inte lämnar honom, kan han ju inte --
Ögonblicket var kommet. Djupare förödmjukad af den kvinna, hon
beundrade, kunde Alie icke bli; det var nu tid att resa sig.
Signora principessa, sade hon med skälfvande röst och tårar i ögonen.
Det är till er blifvande svägerska, ni säger allt detta.
Prinsessan ryckte till, drog sig två steg tillbaka, och hennes händer
slöto sig krampaktigt.
Det är inte möjligt, sade hon med kväfd stämma.
Det beror bara på mig att vilja, fortfor Alie, höjande rösten. Hade jag
velat det, så hade jag varit hans hustru, innan jag någonsin satte min
fot i detta hus. Och när jag inte har velat det hittills, så har det
varit för att jag älskat honom så mycket, att jag tänkt mer på hans
bästa än på mitt. Och jag har inte velat binda honom, så länge jag inte
var säker på att vara så oumbärlig för honom att han ej kunde lefva utan
mig. Jag har frivilligt valt en förödmjukande ställning --
sinnesrörelsen gjorde åter hennes röst osäker, hon hade högröda flammor
på kinderna och tårarna dallrade i ögonvinklarna -- och ni ska inte tro,
att det kostat mig så litet. Jag är inte van att bli missaktad, jag var
i mitt hem och min krets alltid den styfvaste nacken, som inte böjde sig
för någon -- frivilligt gjorde jag mig gärna till andras tjänare, men
alla kände ändå att jag härskade på samma gång, och aldrig skulle det
fallit någon in att inte visa mig den största aktning -- sådan _var_
jag, signora principessa, sådan var min karakter och min ställning och
jag försäkrar er, att jag mycket lätt skulle vetat att uppbära min plats
äfven som härskarinna i ett palats som detta -- om _det_ hade varit min
äregirighet. Men -- jag hade nog äregirighet, ja, stor, men den var af
annat slag. Den var att göra mig älskad -- så älskad att den andre
skulle vilja göra alla offer för mig -- men inte att ta emot dem, nej,
att ge dem alla tillbaka och säga: jag ville bara se, att du _kunde_
göra offren, men det är jag, som gör dem, som vill och skall göra dem,
emedan det är min lycka.
Härvid bröto tårarna omotståndligt fram, och hon sprang öfver golfvet
med händerna för ansiktet och bitande sig i läpparna för att kväfva
gråten, som hon fann dum och meningslös i detta ögonblick, då hon hade
velat stå där så stark och klar och imponerande.
Men hon hade icke märkt den sinnesrörelse hon framkallat äfven hos sin
åhörarinna, förrän hon hörde denna rika altstämma, hvars klang hon så
beundrade, och som nu lät nästan onaturligt djup och dof, framstöta: och
tror ni inte, att hvarje kvinna, som älskar, förstår att göra sådana
offer! Och hvad är det för svårt för er, som ändå fritt får visa honom
er kärlek -- det finns kanske andra, som nödgas kväfva och dölja den
hela sitt lif för att inte störa hans lugn och kasta honom in i en falsk
ställning. En sådan kvinna kan ha rätt att tala om offer -- men inte ni,
ni, som äger honom -- ni, som har allt -- åh! Jag vill inte höra er!
Hon hade kastat sig tillbaka i soffan och knäppte händerna öfver
hufvudet, i det hon höjde de stora, släpande, nu tårfyllda ögonen mot
taket.
Alie såg för första gången, att detta harmoniskt formade ansikte bar
spår af lidande och inre kamp, hon hade något af mater dolorosa i sitt
uttryck och sin ställning, som gjorde henne så idealiskt skön i detta
ögonblick, att Alie, omotståndligt följande sin impuls, kastade sig på
knä vid soffan, kysste hennes händer under strömmande tårar och
framhviskade: ja, ni har rätt -- ni har rätt -- och jag tackar er!
Lætizia böjde sig fram, Alie kände de kraftiga armarna om sin hals, det
yppiga, skälfvande bröstet mot sitt, en tårad kind mot sin. Och de
kysste hvarandra.
I detta ögonblick trädde Andrea in i rummet. Han såg och förstod genast
allt.
Lætizia! utbrast han med stämman bruten af sinnesrörelse. Och för första
gången omfamnade dessa båda hvarandra i en lång, innerlig omfamning:
hans var tacksam rörelse, hennes smärtsam försakelse.
Alie, sade Andrea därefter och tog hennes hand. Vet att den vördnad och
tillgifvenhet jag hyser för henne är så stor, att både ditt och mitt öde
beror af henne. Jag ska hellre mista det käraste jag eger i världen än
göra henne emot.
Du ska göra hvad hon vill, sade Lætizia, pekande på Alie. Jag har
förtroende till henne -- vi förstår hvarandra. Hvad _hon_ beslutar
gillar också jag, ty jag är säker på att det är det bästa för dig.
Hon hade fullkomligt återvunnit sin själfbehärskning och smålog mot
honom med en äldre systers lugna välvilja.