Sommaren led mot sitt slut, dagarna begynte bli korta och det föll snö
och blåste bitande kallt här uppe bland bergen. Hvarje dag hade
diligensen med sig ett par extra vagnar, som ändå ej räckte till för den
massa resande, hvilka strömmade bort till varmare trakter eller tillbaka
till sina hembygder. Men där voro två, som icke visste, hvart de skulle
taga vägen, som med oro sågo denna upplösning omkring sig, emedan den
för dem betydde slutet på en period af fullkomlig lycka, på hvilken
ingen fortsättning tycktes kunna följa. De hade alltjämt uppskjutit att
afgöra något om framtiden, och nu stodo de där inför nödvändigheten att
fatta ett beslut. Men hvilket? De vågade ej ställa den frågan till
hvarandra, de sågo med växande ångest de för hvarje dag bortdragande
främlingsskarorna, som om en bit af deras lycka dragit bort med dem.
Se på alla dessa belåtna borgare, som nu återvänder till sina hem, sade
Andrea. De har varit ute och förstrött sig, har hållit öppen börs en tid
och gjort extravaganser -- men nu gäller det att begynna spara och slita
igen, nu kommer hvardagslifvets sträf ofvanpå feriedagarna -- skulle du
ha lust att byta öde med någon af dem?
Neeej.
Du drar på det. Men hur kan ett hvardagslif följa ofvanpå sådana
feriedagar som våra? Det är omöjligt. Om vi skulle göra en alpbestigning
-- men en riktigt svår och utan förare -- vi förirra oss, mörkret och
snöstormen öfverfaller oss -- vi gör ett falskt steg -- det är så lätt
-- en lina bunden om lifvet för att göra oss oskiljaktiga -- och så:
buona notte! Det vore en lösning så god som en annan -- bättre kanske än
någon annan.
Det hade ej på länge kommit någon ny gäst till hotellet, då en afton ett
ungt par steg ur diligensen och begärde ett rum för natten. De sade sig
ämna fortsätta resan följande dag och medförde intet bagage. De fingo
sitt rum vägg i vägg med Alies och med en dörr emellan, hvilken var
tillstängd med en tung, gammal soffa, där Alie och Andrea brukade
tillbringa sina aftnar tillsammans. De hade med ett visst intresse
iakttagit de nykomna vid bordet. Hon var påfallande vacker med stolta,
energiska drag, stora, djupblå, lidelsefulla ögon och en yppig,
vällustig mun. Han hade ett mycket fint, ädelt formadt hufvud och en
smärt, elegant gestalt. Men det var något trött och slappt öfver hela
hans personlighet, oaktadt han ännu var helt ung, ögonen voro urgräfda
med blåa skuggor, hufvudet nästan kalt, uttrycket prägladt af lifsleda
och ett slags dof förtviflan. De drucko mycket vin vid bordet, och hon
talade hela tiden lifligt. Efter middagen drogo de sig strax tillbaka
till sitt rum, och Andrea och Alie hörde genom dörren, att de efter ett
kort sysslande genast lade sig till sängs. Själfva sutto de däremot ännu
uppe och läste, då de, ungefär en timme efter sedan allt blifvit tyst
där inne, hörde ett skott smälla af, ett rop och strax därefter ännu två
andra skott. Alla människor i hotellet störtade till, man bröt upp
dörren, som var läst, och fann dem båda ligga döda i hvarandras armar.
Alie kunde ej hämta sig från detta intryck. Om kvällarna, när de sutto i
sin soffa, lyssnade hon ofta inåt det andra rummet, som lämnats tomt med
öppna dörrar och fönster, sedan de båda döda burits ut därifrån. Och
oupphörligt, natt och dag kommo de tillbaka i hennes tankar, dessa båda
unga, som valt att dö tillsammans, hellre än att låta lifvet skilja dem
åt, och de utöfvade som en egendomligt dragande makt på hennes fantasi.
På Andrea hade däremot denna händelse haft en motsatt verkan.
Nå, där har de nu stulit min goda idé, sade han med sitt vanliga begär
att vända allt i skämt. Två par på samma ställe -- det vore ju nästan
komiskt, i synnerhet hvad det andra paret beträffar. Därtill ä vi dock
för goda, du och jag, att gå och apa efter den första bästa. Vi måste
hitta på en originellare lösning.
Alie log med en smärtsam dragning i mungiporna.
För mig vore den tillräckligt originel ändå, min ambition går inte
längre, sade hon.
De sutto en afton efter måltiden inne i Alies rum, där det var så kallt,
att de, för att hålla sig någorlunda varma, krupit upp i soffan, tätt
tillsammans med en pläd öfver fötterna. Ett enda ljus stod bredvid dem
på bordet och de läste vid dess sken tillsammans, som de alltid brukade,
Ariostos Orlando Furioso. Detta stora verk i sex band hade varit hela
deras sommarläsning, och de voro nu nära slutet. Aldrig hade en af dem
under hela deras samvaro öppnat en bok för att läsa ensam. Endast
gemensamt kunde de njuta af hvad det vara måtte; med armarna om
hvarandra, med bådas ögon i boken, omväxlande läsande högt -- så hade de
tillbragt alla aftnarna här uppe, och det lilla bergshotellets bristande
komfort, rummets nakenhet och kyla försvann inför den värme och
stämning, som genomströmmade dem där de sutto hopkrupna tillsammans,
helt uppfyllda af sin läsning och af hvarandras närhet. När han läste,
lyssnade hon med spänd uppmärksamhet till hvarje tonfall, ifrig icke
blott att förstå hvarje ord af innehållet, utan också att låta sina öron
så mättas med själfva språkets ljud, så att hon sedan, i sin ordning,
skulle kunna läsa väl. Och hon hade på detta sätt förvärfvat sig ett
nästan fulländadt uttal af italienskan, så att han med oblandad njutning
kunde höra henne föredra sina älsklingsskalder. Endast någon gång, på de
allra vackraste ställena, afbröt han henne och sprang upp samt föredrog
ur minnet.
Alie hade med lefvande medkänsla följt Bradamantes och Ruggieros
kärlekshistoria med dess så mänskliga, psykologiskt sanna konflikter,
och de voro just vid den intressanta punkten, då den stolta amazonen
förklarat, att ingen annan man skulle äga henne än den, som visste att
öfvervinna henne i tvekampen, då det knackade på dörren. Fördjupade som
de voro i sin läsning och öfvertygade om att det ej kunde vara någon
annan än uppasserskan, som kom för att göra i ordning bäddarna till
natten, ropade de: kom in! utan att ändra ställning och utan att ens se
upp från boken. Det hände ju aldrig, att någon besökande kom till dem.
Dörren öppnades och någon kom in, men först efter ett par minuter blefvo
de uppmärksamma på, att denne ej rörde sig ur stället. De sågo båda upp
på en gång och upptäckte en manlig gestalt, som stod orörlig vid dörren.
I ett ögonblick hade Alie kastat undan filten, hvari de suttit insvepta
ända upp till hakan, och med ett litet utrop stod hon på golfvet,
ansikte mot ansikte med -- Rikard.
Det dröjde ännu flera minuter, innan någon talade. Slutligen utbrast
Andrea: Hur har ni burit er åt för att få rätt på oss? Det må jag säga
var en mästerkupp.
Det var inte så svårt som det kan tyckas, svarade Rikard, talande med
ansträngning och i upprörd ton, samt undvikande att möta Alies blick.
Andrea inbjöd honom med handen att stiga fram. Han kastade liksom en
skygg och förlägen blick kring rummet, som bar alla spår af deras
förtroliga samlif, rynkade lite på ögonbrynen samt satte sig slutligen
långt ifrån dem.
En af mina bekanta i Stockholm, fortfor han, var nyss här på genomresa.
Han såg Alie ute i förbifarten, gjorde efterfrågningar om henne på
hotellet och fick reda på allt. Min mor blef alldeles öfverväldigad af
sorg och förtviflan -- men äfven utan hennes önskan skulle jag inte
tvekat ett ögonblick att resa strax och göra allt hvad som kunde stå i
min förmåga att rädda Alie från -- en så förnedrande ställning.
Alie, som hela tiden stått orörlig framför honom med upplyftadt,
trotsigt tillbakakastadt hufvud, men bortvänd blick och två djupa
flammor på kinderna, gjorde här en rörelse, som för att afbryta honom,
men han hejdade henne.
Jag vet, hvad du vill säga, sade han. Jag vet, att du inte tror mig äga
tillräcklig opartiskhet för att blanda mig i denna sak. Jag kände detta
också själf förra året och det var det, som förmådde mig att lämna dig
som jag gjorde. Tror du, att någon hänsyn skulle kunna förmått mig att
annars -- tror du, att jag annars skulle lämnat något medel oförsökt att
återföra dig till sans och besinning. Men jag var inte opartisk då, och
jag fruktade för att låta min känsla inverka på mitt omdöme. Men nu har
jag arbetat ärligt hela detta år på att öfvervinna denna svaga punkt hos
mig själf -- hela min sträfvan har varit att uppfostra mig själf till
att bli för dig det enda jag ännu kunde bli -- en god och trofast och
fullkomligt osjälfvisk bror. Jag kände att den stund skulle komma, då du
allt för väl behöfde en sådan -- här är jag nu och du kan lugnt räcka
mig handen -- du behöfver heller inte vara så rädd att se mig i ögonen
-- han ansträngde sig för att själf stadigt möta hennes blick, som dock
ännu vek undan -- du må tro, att den kamp, jag haft, inte varit den
lättaste -- jag kan väl säga, att jag aldrig i mitt lif förr till den
grad behöft all den viljekraft, hvaraf jag är i besittning -- men det
har lyckats, och det är nog.
Det blef åter en stunds tystnad. Alie kände som en varm blodström kring
hjärtat -- ja, denna osjälfviska tillgifvenhet var som en utsträckt hand
till en drunknande -- men hon kunde ej tala ännu.
Hvad är således nu er afsikt? frågade slutligen Andrea torrt, med ett
litet satiriskt, sårande leende.
Min afsikt är helt enkelt den, att erbjuda Alie en brors stöd, om hon
behöfver det -- och om hon inte känner sig behöfva det, att använda allt
det inflytande, jag möjligen kan ha -- eller rättare -- inte jag, ty jag
gör inte anspråk på att ha något inflytande öfver henne -- men det
inflytande, som förnuftsskäl och en varm tillgifvenhet kan utöfva -- för
att förmå henne att rycka sig lös, innan det ännu är för sent -- från
ett förhållande, som _måste_ sluta illa. Och om Alie nu vill återvända
med mig, så lofvar jag henne, att hon inte bara ska finna ett
kärleksfullt hem med den ömmaste mor och syskon och syskonbarn, utan
också -- hon ska inte bara finna en oförminskad tillgifvenhet hos alla
dem, hon med allt skäl kan räkna för de sina -- utan hon ska också
alltid aktas och äras såsom den, hon alltid varit -- inte skuggan af ett
klander eller en misstro ska möta henne -- mina barn ska uppfostras att
i henne se den kvinna, som jag för min del alltid ska sätta högst bland
alla jag känt -- vid sidan af min mor och -- min hustru.
Andrea såg spörjande och pröfvande på Alie, som stod där blek och liflös
som en bildstod.
Alie ensam har att afgöra här, sade han. Jag kan inte lofva henne
detsamma som ni -- en lugn familjelycka. Hvad jag har att bjuda henne är
alltid ett kamplif under svåra förhållanden -- vare sig hon blir min
hustru eller ej -- må hon alltså fritt välja!
Nu lyfte Alie för första gången blicken och såg på honom med ett uttryck
af så djup smärta, sugande ömhet och förtviflans ångest att han skulle
velat falla till hennes fötter och bedja henne förlåta sig att han ej
kunde annat än sönderslita henne på detta sätt. Han _kunde_ ej annat. Om
det hade gällt både hans och hennes lif kunde han ej i denna stund lagt
ett ord i vågskålen för att påverka hennes beslut.
Jag begär naturligtvis inte, att du ska bestämma dig i kväll, afbröt
slutligen Rikard den pinsamma tystnaden. Jag är beredd att vänta -- så
länge du vill -- jag har tagit in på det andra hotellet -- jag ska inte
besvära dig -- när du vill kalla mig till dig är jag beredd, det är allt
-- du kan fullständigt förfoga öfver mig.
Därmed afskedade han sig och Andrea följde honom till dörren, utan att
Alie ännu hade växlat en blick med honom eller uttalat ett enda ord
under hela tiden han varit inne i rummet.
Då de åter blefvo ensamma och dörren var låst, löste sig hennes
krampaktiga stelhet, hon kastade sig på golfvet framför Andrea med
hufvudet i hans knä och utbröt med en ström af tårar: Andrea! Andrea!
bed mig stanna. Bed mig!
Han sköt henne bort, häftigt, nästan våldsamt, och sprang upp.
Jag kan inte! ropade han.
Hon kröp efter honom på golfvet, hon hängde sig fast vid hans knän och
upprepade blott under strömmande tårar: bed mig! bed mig! Säg bara ett
ord, att du vill det, säg bara, att utan mig ska du bli olycklig, ska du
gå under. Säg, att du, liksom jag, hellre vill bära allt, än skiljas!
Bed mig, Andrea!
Jag kan inte -- jag kan inte! upprepade han som utom sig, i det han
sprang undan. Han fick fatt i sin hatt, störtade sig på dörren, ryckte
upp den och sprang ut i natten.
Då dörren stängdes om honom, kom det som en isande kyla öfver henne. Hon
reste sig upp, stirrade i spegeln på sitt uppsvullna ansikte, ordnade
sitt hår och begynte därefter att packa sin koffert. Hon skilde på sina
och hans saker, hvilka i öm oreda lågo om hvarandra, hon räknade
kallsinnigt sina egna näsdukar ifrån hans, läste namnet i de böcker, som
voro hans och lade dem åt sidan, alltsammans under ett slags drömlikt
tillstånd, som ginge hon i sömnen eller i yrsel. Hon hade ej något klart
medvetande om hvad som förestod, blott en känsla af stingande, nästan
olidlig smärta, någonstans, hon visste icke hvar, samt en andnöd, så att
hon emellanåt tyckte sig skola kväfvas. Hon tog de sex i röda band
inbundna volymerna af Ariosto, som han gifvit henne, och ställde sig att
läsa den sonett, han skrifvit till henne på första sidan. Hon läste den
flera gånger och tyckte, att den var så underligt tom och meningslös.
Därefter satte hon sig att skrifva en biljett till Rikard, däri hon
förklarade sitt beslut att afresa med honom följande morgon med den
postvagn, som gick kl. 7. Hon ringde och tillsade, att biljetten genast
skulle bäras dit, samt att hon ville bli väckt kl. 6 och ha räkningen
för sista veckan. Hon hade alltid fordrat att få betala sina egna
utgifter.
Sedan allt detta var omställdt, kofferten packad och stängd,
handkappsäcken öppen för att hon på morgonen kunde lägga ned de sista
effekterna, lade hon sig uttröttad och med en sådan känsla af absolut
tomhet i hjärnan, att hon ej ens förmådde reflektera öfver det underliga
i att Andrea dröjde så länge ute. Hon somnade genast i en tung, död
sömn, med ljuset ännu brinnande på bordet, men vaknade efter ett par
timmar och kom strax till fullt medvetande, samt for upp i bädden med
stark hjärtklappning. Hon såg sig om i rummet och märkte, att Andrea
varit inne och gått igen. Han hade tagit sin ytterrock, som förut låg på
en stol, samt sitt cigarrettfodral, som hon ännu under packningen hade
lagt framme på toalettbordet. Hon visste, att det var hans vanliga
tillflykt, när han var upprörd -- att spatsera och röka. Natten var
kall, men månljus -- hon såg det genom fönstren, som hon försummat att
stänga för.
Hon såg på klockan. Ännu blott 1. Först om sex timmar skulle hon kunna
resa -- detta tycktes henne nu en oändlighet. Hon kände nu samma otåliga
längtan efter det, hon så länge fruktat värre än döden, som Dante så
djupt träffande skildrar hos de fördömde vid deras första inträde i
helvetet, då de skola stiga ned i Karons färja för att låta sig föras
mot oerhörda kval:
Chè la divina giustizia gli sprona
Sì che la tema si volge in disio.
(Ty den gudomliga rättvisan sargar dem så,
att fruktan förvandlas i åstundan.)
Ja, hon längtade efter morgonen, hon längtade efter att sitta i vagnen
och se för sista gången dessa drag, denna gestalt, som hon älskat så
våldsamt, så vanvettigt, utan att dock kunna vinna det, på hvilket hon
samlat all sin själs energi med en sådan intensitet, att det syntes
henne som blödde hon däraf ur tusen sår -- att vinna honom helt och för
alltid. Han hade ej kunnat gifva henne det sista prof, som hon satt
såsom villkor, som hon måste sätta som villkor för att knyta sig
varaktigt till honom -- han hade ej kunnat uttala det enda lilla ord,
som skulle varit nog för att få henne att underkasta sig allt. Hon hade
gifvit efter punkt för punkt af sina fordringar, hade vikit steg för
steg -- men i detta sista kunde hon ej vika. Han måste en gång vilja,
klart och bestämdt vilja äga henne för alltid -- hon hade förgäfves
väntat därpå hela tiden, och när han ej heller nu kunde taga ett sådant
beslut, så hade hon intet val.
Han kom och gick ännu ett par gånger under natten; hvilade sig stundtals
i soffan, men gick snart ut igen. Hon låg med slutna ögon och bultande
pulsar, räknande klockans knäppningar tills hon somnade däraf, alltid
för att åter vakna med en ångestfull känsla under bröstet, som skulle
hon svimma eller kväfvas.
Han hade sett den stängda kofferten, sina egna saker ordnade i en rad på
en stol och förstått allt. Och en dof förbittring jäste inom honom mot
henne, så stark, att han ej ens kunde förmå sig att närma sig henne. Å,
hur hade hon kunnat bedraga honom så! Han hade trott, ja, han hade
slutat med att tro, att han här skulle finna denna lifvets helhet och
fullhet, som var hans sinnes djupaste kraf -- trott på en kärlek, höjd
öfver hvarje prof -- och där var hon nu färdig att svika honom så
gränslöst. Han gick omkring med sjudande hämndtankar i sitt sinne. Denne
Rikard, denne tarflige moralist och kälkborgare med sina äckliga, banala
fraser -- han skulle velat gå upp på rummet, där han sof, och gifva
honom ett knytnäfsslag i ansiktet och sedan slåss med honom på lif och
död.
Och hon, som låg där och sof helt lugnt, sedan hon med en sådan ordning
och metod räknat hans näsdukar och tagit vara på sina egna -- ja, han
skulle vilja döda äfven henne. Hvarför inte. Inte göra som det där andra
paret -- bara helt enkelt döda henne.
Han stannade nu slutligen bredvid hennes säng och såg på henne. Hon
slumrade lätt men oroligt samt andades flämtande. Han hade många gånger
förr gladt sig åt, hur vacker hon var, när hon sof. Äfven nu lade sömnen
ett visst skimmer af rodnad öfver hennes ansikte. Hon låg på sidan, med
ena handen under kinden, den andra utbredd på täcket. Håret bucklade sig
mjukt kring tinningarna och utefter ryggen, läpparna voro halföppna och
hade ännu i sömnen en sakta skälfning som i smärta -- äfven ögonlocken
ryckte något -- men den profil, som aftecknade sig mot kudden, var så
beundransvärdt ren och fin, så själfullt känslig och mjuk, att Andrea
öfverväldigades af rörelse och kastade sig öfver henne med en omfamning,
som nästan var en kväfning.
Hon for upp och stirrade honom i ansiktet med den yrvaknas förskräckta
blick. Han grep med båda händerna hårdt om hennes hals och höll henne
så. Hon kom till besinning, läste som ett begynnande vansinne i hans
ansikte, kastade sig tillbaka mot kuddarna, slöt ögonen och sade med
svag, flämtande stämma, men ett lyckligt leende: Ja, ja! döda mig! Gör
det! Jag ber dig -- döda mig!
Hans händer sjönko långsamt tillbaka och den onaturliga spänningen i
hans drag gaf vika, i det tårar strömmade till hans ögon.
Då kastade hon armarna om hans hals och hängde sig fast vid honom med
hufvudet tillbakakastadt, kramade sitt bröst intill hans och bad ifrigt,
inträngande, med fullt medvetande: Döda mig! Eller låt oss dö
tillsammans -- som de andra!
Så mycket älskar du mig? frågade han, och det började sprida sig ett
skimmer af lycka öfver hans ansikte. Men hvarför vill du då lämna mig?
Jag vill ju inte lämna dig -- jag kan det inte. Därför vill jag dö.
Och hvem tvingar dig att lämna mig?
Du.
Jag! som bara väntat, bara hoppats på denna stund -- som kände att hela
min tro på lifvet, den enda möjligheten att bli botad från en
skepticism, som dödade mig, var om du kunde ge mig detta yttersta prof
-- nu vet jag det säkert, du ska alltid hålla mig fast. Nu kan vi gärna
trotsa allt och gifta oss -- du har gifvit mig den kraft, som fattades
mig, nu kan jag strida, nu kan jag arbeta för dig. Du ska bara fordra
det af mig, så går det.
Hon kramade armarna hårdt omkring honom och snyftade ännu länge mot hans
hals. Men det var inte längre tårar af förtviflan, utan af en lycka, som
hon kände vara allt för stor för att kunna vara varaktig. Hon visste
väl, att hon i denna stund invigde sig till ett lif af oafbruten kamp,
och det var ångest och bäfvan i den sällhet, hvarmed hon gick framtiden
till mötes. Hon visste, att den fullkomliga lyckan endast existerar i
ett moment och att den alltid köpes dyrt.
Transcriber' note:
Källa: Anne-Charlotte Leffler: Ur Lifvet. Femte Samlingen.,
Z. Hæggströms Förlags-Expedition, Stockholm 1890, pp. 1-232.
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits.
Titelns »kvinlighet» blev i andra delen stavat »kvinnlighet». Båda
delar har därför registrerats under samma titel, »Kvinnlighet och
erotik», men respektive originalets stavning har bibehållits i
respektive individuell text.
Uppenbarliga fel har rättats (innan/efter):
[p. 81]:
... rum och den sistnämde ordnade soffan åt henne samt ...
... rum och den sistnämnde ordnade soffan åt henne samt ...
[p. 107]:
... nu också Agot -- å, hvad de voro löjliga! Men hon ...
... nu också Aagot -- å, hvad de voro löjliga! Men hon ...
[p. 108]:
... armarna på Agot. ...
... armarna på Aagot. ...
[p. 119]:
... öppna balkongdörrarna utåt stjärhimmeln, som framskymtade ...
... öppna balkongdörrarna utåt stjärnhimmeln, som framskymtade ...
[p. 126]:
... kom, som meddelade henne att kan ej kunde komma ...
... kom, som meddelade henne att han ej kunde komma ...
[p. 133]:
... lämna dörren öppen? Nej, det var bättre att läsa ...
... lämna dörren öppen? Nej, det var bättre att låsa ...
[p. 148]:
... här resan, som kunde vara bätte att inte ha tänkt ...
... här resan, som kunde vara bättre att inte ha tänkt ...
[p. 162]:
... mörket, så hade hon här ingen annan utväg än att ...
... mörkret, så hade hon här ingen annan utväg än att ...
[p. 207]:
... Stigen fortsatte ju där långs strömmen, ...
... Stigen fortsatte ju där längs strömmen, ...
[p. 226]:
... Då de åter blefvo ensamma och dörren var läst, ...
... Då de åter blefvo ensamma och dörren var låst, ...