Hon fruktade ingenting så mycket som att han genom yttre påverkning
skulle anse sig tvungen att gifta sig med henne.
Hon berättade honom blott om markisinnans anbud att antingen följa med
henne till Tyskland eller resa hem till Sverge, och väntade med oro på
hans svar.
Det är ju förträffligt, utbrast han. Ser du inte hvilket ypperligt
tillfälle detta är till att förverkliga det som jag alltid drömt -- att
få vara alldeles ensamma tillsammans på någon undangömd ort, där vi inte
har att aflägga räkenskap för någon.
Hvar? I månen? frågade hon leende, beredd på något nytt, fantastiskt
förslag.
Han drog henne ner på sitt knä i soffan och lade hennes hufvud mot sin
axel, så att ansiktet låg tätt upp emot hans hals.
Nej, rör dig inte -- jag kan inte tala, om jag inte känner dig så!
Men jag kväfs.
Hvarför andas du inte ut. Jag vill just, att du ska andas mot min hals
-- så där ja. Hör nu på mitt förslag. Du säger till tant, att du vill
resa hem, packar din koffert och sätter dig mycket riktigt på tåget
norrut. Men när du kommit öfver italienska gränsen far du till någon
liten ort i Tyrolen, som vi ska komma närmare öfverens om, och där möter
jag dig sedan strax efter, och vi slår oss ned i någon liten pension
bland bergen, där vi kan lefva alldeles obemärkta och ostörda, fria från
alla hänsyn och slitningar, som nu håller på att fördärfva lifvet för
oss. Å, jag tycker, att jag lefver upp på nytt, när jag bara tänker mig
detta: att vara alldeles ensam med dig i flera månader, utan någon, som
blandar sig i våra förhållanden. Då ska jag älska dig bättre än
någonsin.
Alie tvekade något -- talade om, att det var att bedraga hans tant, som
varit så god mot henne, att om hennes bekanta i Sverge finge reda på
det, vore hon störtad, för alltid stämplad som en äfventyrerska o. s. v.
Men hoppet om att en gång få vara fullkomligt lycklig, innan den stora,
oundvikliga skilsmessan kom, var dock starkare än alla betänkligheter.
Hvad gjorde det henne, om hon störtade sig, sade hon sig själf. Hvem var
hon skyldig ansvar? Och hvad återstod i alla fall för henne att hoppas
af lifvet sedan -- intet. Hedrad eller vanhedrad, aktad eller föraktad,
hvad betydelse kunde det ha för henne en gång, när det stora mörkret
ohjälpligt skulle omsvepa hela hennes tillvaro.
En tid efter detta samtal voro de en söndag ute tillsammans i en roddbåt
på hafvet.
Det var en af dessa underbart, obeskrifbart sköna dagar på Medelhafvet,
då vattnet är så metalliskt blått, hårdt och blankt, att man tycker sig
kunna gå på det, himlen så safirblå och så sammetsmjuk och på samma gång
så ljusdrucken, att man ej kan uthärda att fästa blicken därpå, och de
vinröda bergen tyckas liksom gömma en egen ljuskälla. Och Genova, hur
skinande hvitt det upptornade sig amfiteatraliskt mellan detta vatten
och denna himmel. Endast olivens gråa eller citronträdets blågröna,
blanka blad och de gulröda frukterna spelade in färg här och där mellan
de hvita palatsen. Alie greps af den känsla af lycka, som denna skönhet
omotståndligt väcker. Det är omöjligt att vara sorgsen under denna
solglöd; omöjligt att icke blifva genomträngd af en lifslust, så stark,
att den är besläktad med vånda. Hon tyckte att hon ville kväfvas, att
hon hade behof att rifva upp sina kläder för att riktigt kunna andas med
djupa, fulla drag. Och allt hvad hon innerligast hoppades och önskade
syntes henne förverkligadt i denna stund.
Hvad tänker du på? frågade hon Andrea, som äfven var försjunken i
drömmar. Hon hoppades att af hans svar finna, att deras tankar möttes i
detta ögonblick.
Jag tänker på hur vi ska finna något vackert sätt att skiljas, svarade
han.
Att skiljas?
Ja, just nu, när vi ä som allra lyckligast, borde det ske, pang, med ett
slag -- innan det begynner gå utför backen. Men _hur_ ska vi göra det,
det är frågan -- att bara sätta ut en dag, då vi måste säga hvarandra
farväl, går inte. Ett sätt vore att du, som du har sagt ibland, bara
helt enkelt försvunne ur min väg -- jag kommer en morgon, du är borta.
Men du har visst inte mod till det, och därför blir det väl jag, som får
göra det. Vi reser till Tyrolen, lefver där några veckor af fullkomlig
lycka tillsammans -- och så en morgon, just när vi omfamnat hvarandra
längre än vanligt, när vi riktigt känner, att vår kärlek nått en sådan
punkt, att man ej kan komma längre, utan att återgången nu snart måste
begynna -- då går jag helt stilla ut ur rummet, säger kanske till dig,
att jag ska beställa kaffet, medan du klär dig. När du så kommer ned i
matsalen, är jag inte där. Du söker mig, du frågar värdinnan hvar jag
är, och hon svarar helt förvånad: men det är nu en halftimme sedan han
gick till tåget, madame. Nu måste han redan vara på väg.
Alie gaf nästan till ett ångestrop och lade handen på hans mun.
Du dödar mig bara helt enkelt, om du gör så, utbrast hon. Hon hade
blifvit blek och tårar sprängde fram i hennes ögon.
Det var honom ett slags omotståndligt behof att på detta sätt pina sig
själf och henne, men när han nu såg hvilket intryck det gjort på henne,
blef han själf upprörd af sina ord och slöt henne innerligt intill sig.
Det är rätt, släpp mig inte, släpp mig inte, bad han. Jag ska göra allt
för att fördärfva vår lycka -- jag drifves genom en fatalitet därtill --
men hindra mig bara du, håll bara fast.
Ja, om jag bara vore säker på att min lycka också vore din, så kan du
vara viss på, att jag skulle hålla fast. Men det är detta tvifvel, som
förlamar mig. När du kan sitta här vid min sida, midt i denna outsägliga
skönhet som omger oss -- denna vårluft, som gör mig tokig af
förhoppningar -- och komma på sådana tankar -- hvad ska jag då tänka
annat än att det du talar om -- vår skilsmässa -- är något oundvikligt,
som måste komma en dag.
Du förstår mig ändå inte riktigt. Du förstår inte, att just det, att jag
var gripen af samma stämning som du, kom mig att uttala mig så där. Just
när jag känner som allra innerligast, hur nära förenade vi ä, kommer det
öfver mig en sådan fruktan för att se det urarta i hvardaglighet och
banalitet -- att se dig begynna bli en nyans likgiltigare -- att känna
mig själf mindre uteslutande uppfylld af dig.
Var inte rädd -- så fort jag märker något sådant hos dig -- så ska jag
vara den första att gå.
Nej, nej, om du gör det, fördärfvar du allt. Det är just det, vi måste
undvika -- att skiljas i bitterhet och misstämning. _Det_ kunde jag inte
bära. Om du märker -- eller tror dig märka något aflägsnande från min
sida -- då ska du tvärt om fördubbla din ömhet, sätta in hela din själs
energi på att återvinna mig -- du ska hitta på tusen nya lockelser --
jo, tro mig, jag vet, att du ska göra det -- din kvinnlighet ska
utveckla alla sina förförelsemedel -- du ska finna på nya ömhetsbevis,
nya smekord -- ja, om inte annat hjälper, ska du kasta dig till mina
fötter och tigga om min kärlek -- pah! hvad betyder den gesten? Att du
finner det föraktligt, fegt -- det gör ingenting, du ska göra det ändå
-- det är därför jag älskar dig så, emedan jag vet att du är i stånd
till allt, hellre än att släppa mig.
Hon kände en inre bäfvan vid dessa hans ord -- en aning, att hon skulle
sättas på detta prof och att hon skulle få erfara, att lidelsen hade
denna fruktansvärda makt öfver henne.
* * * * *
Alie skulle resa hem till Sverge i början af juni, hette det. Men
samtidigt begynte Andrea att tala med sin bror och svägerska om, att han
funderade på att göra en liten resa i sommar, han längtade efter lite
ombyte af luft och skulle kanske gifva sig ut på en fottur i Alperna.
Detta väckte strax prinsessans misstankar och en dag kom hon -- till
Alies förundran, ty hon brukade aldrig tala med henne annat än de
nödvändigaste höflighetsfraser -- och slog sig ned bredvid henne i ett
kabinett, där hon satt ensam och läste.
Ni reser till Sverge, signorina? begynte hon.
Ja, signora principessa!
Alie kunde dock ej låta bli att rodna vid denna osanning och bläddrade
nervöst i sin bok.
Och kommer ni sedan tillbaka till Italien?