Nej, aldrig, säger jag, aldrig! Hvad faller dig in -- till _henne_, just
till henne skulle jag gå och säga -- ah, du förstår ju ingenting af
ställningen -- du har ingen aning om hvad som är den djupaste konflikten
i mitt lif -- om _det_ ej vore, skulle jag inte vara så obeslutsam, som
du funnit mig --
Andrea -- du älskar prinsessan?
Förplumpa inte allt genom att uttala sådana ord. Jag älskar dig, du vet
det -- dig och ingen annan än dig -- men -- känslolifvet kan vara så
underligt sammansatt ibland -- kort sagdt, kom aldrig mer med sådant.
Andrea -- vill du inte ge mig ditt förtroende?
Men jag tror du är förryckt -- jag har inte något förtroende att ge.
Hvad inbillar du dig nu? Kan jag bära till dig och lägga i din hand en
blommas doft -- eller kan jag ta med mig till dig ljudet af en stämma,
som jag hört -- lika litet kan jag berätta dig om något, hvars ljud och
doft inte låter sig gripas, utan som förflyktigar i luften -- förstår
du. Men jag älskar dig, dig, endast dig.
* * * * *
Om söndagarna var Alie fri, ty då tillbragte alltid markisinnan dagen
hos en syster, som också var gift i Genova. Andrea mötte henne då vid
någon spårvagnsstation och de gjorde utflykter tillsammans i
omgifningarna.
Ofta besökte de någon af de villor, som voro öppna för allmänheten, och
gingo timtal omkring i dessa lundar af orange-, citron- och lagerträd.
Eller ströfvade de fram på landsvägarna mellan murarna, som dolde vin-
och olivplanteringarna, samt stannade här och där, då de sågo någon
trädgårdsarbetare sysselsatt med att plocka frukt och fingo sig en
orange eller en fico d'India direkt från trädet att släcka sin törst
med. Ibland kommo de till rika kastanjeskogar, och då var det Alies
glädje att vika af från stora vägen och att söka upp några vilda
småstigar, som väckte minnen om skogsvandringar mellan björkar och
tallar. De plockade kastanjerna, som öfversållade marken, samt funno
äfven här och där en väldig, nerfallen pinje-kotte. De samlade då ihop
kvistar och torra löf samt gjorde en stor eld, på hvilken de rostade
kastanierna och pinjens mandelliknande små bönor och förtärde under
skratt och lek dessa smakliga rätter, hvarefter de gingo till någon
landtlig osteria för att med ett glas vin skölja ned den något torra
måltiden. Kom en skogvaktare och gjorde anmärkning mot deras upptändande
af eld i skogen, inbjöds han att dela deras frukost samt att sedan komma
med dem till osterian och dricka vin, likvisst sedan de alla hjälpts åt
att släcka elden.
Det var intet Alie älskade så högt som dessa ströftåg i det fria. De
återknöto henne på sitt sätt till hennes forna lif och hade på samma
gång den nya tjusningen af att hon gick vid den mans sida, hon älskade,
och i en ny, rikare natur. Och dessutom den underligt bedårande känslan
af att det var midt i vintern, man på detta sätt kunde njuta af naturen.
På de ensamma småstigarna mellan murarna gingo de med armarna lindade om
hvarandra, hufvud intill hufvud, ofta mun mot mun.
När de åter kommo ut på de stora landsvägarna, släppte de hvarandra och
gingo hvar för sig och försjönko då ofta i tysta drömmar, medan de
långsamt framskredo under middagssolens glöd.
En af Alies älsklingsdrömmar under dessa vandringar var att föreställa
sig dem resa hem en sommar till Sverige -- som gifta, naturligtvis, ty
då hon drömde sig dem i Sverige, voro de alltid gifta. -- Och åter och
åter upplefde hon i fantasien återseendets glädje -- fröjden af att få
visa Andrea sitt land, den natur i hvilken hon vuxit upp och som hon
alltjämt älskade med en alldeles särskild ömhet. Rikards och fru Rode
brukade om somrarna bo på ett landtställe ute i Stockholms skärgård i
samma trakt där äfven hon lefvat som barn. Hon tänkte sig hvad intryck
denna natur skulle göra på Andrea, hur egendomlig han skulle finna den!
Hon såg sig med honom på båten, som genom trånga sund, förbi uddar och
öar, ångar ut åt Dalarösidan, sedan i liten roddbåt tills de landa vid
näset med de susande björkarna. De gå upp för backen, en liten barfotad,
hvithårig flicka öppnar grinden och niger så svenskt och näpet för
slanten, där uppe ligger den röda stugan med stora glasverandor -- hur
olik Serras marmorvilla i Nervi! -- där kommer parfveln springande utför
backen, så att han är färdig att stupa på näsan, Aagot i sin trefliga
norska bonddrägt med hvita skjortärmar, kjol med röda bårder samt
hängande fläta kommer vänlig och söt som alltid, Rikard i hvita
linnekläder och halmhatt -- och den gamla på verandan med ögonen fuktiga
och armarna utsträckta, sliten mellan lusten att gråta och le.
Under tiden gick Andrea och drömde om, hur han hyrde sig en styrbar
luftballong och sväfvade fram med Alie där uppe öfver allas hufvuden,
blickande ned i de städer, de passerade, som i svarta bås och
dessemellan seende blott den vida rymden, likgiltiga för hela världen
där nere, för släkt och vänner, för krig och ministerskiften, kolera och
dynamitattentat, lefvande dag och natt i ett enda kärleksrus, tills de
dogo däraf, utmattade och lycksaliga.
Det var alltid samma skillnad mellan det måttlösa i hans drömmar och det
praktiska, lätt förverkligade i hennes. Trots hennes starka häfdande af
friheten i deras förhållande hade hon dock alla kvinnors instinktiva
längtan att ställa sin kärlek och sin lycka under samhällets och de
anhörigas skydd samt att ha det dagliga lifvets små fröjder och omsorger
gemensamt med den hon älskade. Alla hennes borgerliga svenska instinkter
drefvo henne att längta efter det gemensamma hemmets stilla lycka.
Han återigen, ehuru han ej skulle tvekat att offra hela sitt lif för
hennes skull, om han kunnat ega henne utanför hela världen, stöttes
alltid tillbaka inför tanken att här i sitt eget land, bland sin vanliga
omgifning, stiga ned från den privilegierade ställning han var född
till, utbyta det sköna palatset mot någon borgerlig bostad i två rum och
knuffas med hundra andra om en knapp brödkaka. Med den egendomliga
dubbelsyn, som utmärkte hans på en gång sangviniska och skeptiska
temperament, kunde han aldrig hindra sig från att liksom se slutet på
den lidelse, som nu behärskade honom. Men han ville hellre att detta
slut skulle bryta in starkt och våldsamt öfver dem, än komma så
småningom under ett prosaiskt hvardagslif.
En krök af vägen eller en mötande åsna med sin last af torra kvistar
eller sina gungande korgar med apelsiner och mandariner kom dem att
stanna och vakna upp ur sina så olika drömmar. De smålogo åt hvarandra,
lyckliga åt hvarandras närhet trots de stundom störande tankarna, och
när åsnedrifvaren vändt dem ryggen, möttes deras läppar i en lång kyss,
som hade de varit borta från hvarandra på en resa och nu återfunnit
hvarandra.
* * * * *
Vintern hade på detta sätt gått obegripligt fort, d. v. s. för Alies
uppfattning hade det aldrig varit någon vinter. Hon liksom gick och
väntade på vintern till fram i Februari, då det redan begynte kännas
vårligt i luften och alla mandelträden stodo som stora, jättelika
brudbuketter på sluttningarna rundt omkring staden och påminde Alie om
midsommartiden hemma, då körsbärsträden ändtligen mödosamt brukade
skjuta blom efter sin långa kamp med snön och tjälen i jorden.
I April började markisinnan tala om att hon till sommaren ville resa
till en tysk brunn, och hon erbjöd Alie att göra sällskap eller att vara
ledig och resa hem till de sina i Sverge, om hon hellre ville det.
Om jag får ge er ett råd, så reser ni hem, och Andrea kommer sedan efter
dit, då han är färdig att gifta sig. Jag tror inte, uppriktigt sagdt,
att ert samlif här kan fortsättas längre på det här sättet.
Den alltid så vänliga markisinnan yttrade detta med en litet torr ton,
som kom Alies hjärta att klappa häftigt. Var hon missnöjd med henne, och
var det meningen att säga, att det nu var slut, att hon ej mer fick
komma tillbaka? Och att resa hem till Sverge nu, skulle det ej vara att
för alltid skiljas från honom.
Jag ska tala med Andrea, sade hon med nedslagna ögon och beklämd ton.
Ja, gör det, min kära flicka. Tro mig, det är på tiden att er ställning
blir klar. Alla har inte det förtroende till er, som jag -- man får
redan höra antydningar, som -- kort sagdt, en ung flicka som ni är för
god att utsättas för sådant. Jag ska själf säga det till Andrea, om ni
vill.