X.

Tåget närmade sig Genova och den entusiasm, som hittills hållit Alie

uppe, började sjunka. Om han dock, när allt kom omkring, icke skulle bli

glad att se henne! Kanske skulle hon genom sin ankomst blott sätta honom

i svårigheter.

Hon tröstade sig med tanken, att hon endast kom för att hindra duellen.

Denna fara en gång afböjd, kunde hon ju strax lämna honom igen.

Hon tog en droska och for till det hotell, där hon förut bott med Aagot

och Rikard, och där man kände igen henne. Hon öfverlade med sig själf,

om hon genast borde sända bud till Serra och säga, att hon var kommen,

men en obestämd oro för att han då ännu en gång skulle kunna motsätta

sig hennes plan kom henne att besluta sig för att handla på egen hand.

Han skulle öfverraskas med att finna henne redan inflyttad hos hans

tant, innan han visste någonting.

Följande morgon vid 11-tiden begaf hon sig alltså till Via Nuova, denna

trånga, mörka gata, där hvarje hus är ett museum, hvarje portal ett

konstverk, hvarje gård ett arkitektoniskt praktstycke, och där tvärs

igenom gårdarna skymta ständigt blomstrande terrasser med utsikter öfver

hafvet. Hon kom till Palazzo Serra och gick in med en beklämd känsla af

ett oändligt afstånd mellan invånarna här och den lilla obetydliga

flickan i sin grå resklädning, som gick att söka en underordnad plats

hos en medlem af familjen.

Betjänten vid dörren ville visa henne bort under förklaring att det ej

var förevisning i dag. Hon svarade med skygg röst, att hon sökte

markisinnan, gaf sitt visitkort och bad betjänten säga att hon var den

dam, som markis Andrea rekommenderat markisinnan i somras i Nervi.

Betjänten kom snart tillbaka och införde henne i en stor kall salong med

få möbler, marmormosaikgolf och marmorbord samt stela, obekväma divaner.

Här fick hon vänta länge, och som hon redan var frusen, när hon kom, då

Genovas gator i dag piskades af en häftig nordanvind, som gjorde att man

nästan icke kunde komma fram om gatuhörnen, isade henne nu det gamla

palatsets kyla så, att rysningar gång på gång gingo igenom henne, och

hon fruktade att hon förkylt sig och skulle insjukna. Hu, att ligga sjuk

här, det skulle vara förskräckligt! Modet började svika henne. Dessa

palats, hvilka synts henne en så härlig tillflyktsort under

sommarvärmen, de voro dock egentligen mycket otrefliga att bo i. De hade

plötsligt förlorat hela sitt behag för henne. Proportionernas ädelhet,

liniernas renhet gladde ej mer hennes öga, hon tänkte, att ett visst

litet hemtrefligt rum fyra trappor upp vid en viss gata i Stockholm,

öfverfylldt af banala möbler och väl ombonadt mot alla vindar, var dock

tiotusen gånger angenämare att lefva lifvet i än detta iskalla palats.

Ändtligen blef hon införd till markisinnan, som satt i ett kabinett med

ett slags pall med varma kol under fötterna samt i knäet en liten

stenurna med het aska för händerna. Bredvid henne satt en annan

medelålders dam, som Alie gissade var den amerikanska sällskapsdamen,

som varit hos henne sedan hon blef blind. Båda voro insvepta i schalar

och markisinnan hade sammetshatt på hufvudet och pelsmuddar.

Men Alie hann blott kasta en flyktig blick på dem, ty det fanns en annan

i rummet, som genast ådrog sig hela hennes uppmärksamhet. Prinsessan

Palmi satt där i en låg länstol. Alies hjärta klappade starkt af denna

känsla af beundran blandad med svartsjuka, som denna undersköna dam

ingaf henne. Ja, ty hon var underbart vacker, hon syntes Alie

öfverträffa alla de idealbilder af kvinnlig skönhet, hon sett i

gallerierna. Hon var klädd i en morgondräkt af brun sammet, garnerad med

pälsbräm. Klädningen var uppdraperad öfver axlarna som på de antika

statyerna af romerska matronor och lämnade halsen fri -- en hals af

klassisk form, tvärskuren, kraftfull i linierna och med en yppig

rundning. Hela gestalten var för öfrigt den äkta romarinnans, hög och

fyllig. Håret, det egendomligt rödbruna, Tizianska håret, hängde i en

pung i nacken, ögonen, aflånga, stora, rödbruna äfven de, släpande och

ändå stråliga, riktade sig kritiskt granskande på Alie, som kände sig

egendomligt förringad under denna blick. Hennes skönhetssinne var alltid

färdigt att beundra det som var vackert, men här var det på samma gång

en stolthet i hållning, en fulländning i toalettens minsta detaljer,

något af så utpräglad »grande dame» i hela personligheten, att Alie

tyckte sig stå inför ett väsen af annan art än hon själf, och kände sig

så imponerad, att hon skulle velat kyssa hennes klädningsfåll, och på

samma gång så förödmjukad, att hon velat gråta öfver sin egen ringhet

jämförd med den kvinna, med hvilken _han_ var van att lefva i dagligt

förtroligt umgänge.

Det är alltså ni, som min nevö talade om, sade markisinnan. Ni ska vara

mycket språkskicklig och skulle ha lust att stanna i Italien -- min nevö

kände visst egentligen en bror eller kusin till er -- jag vet inte om

han har sett er själf -- men era släktingar hade sagt, att de skulle gå

in på att lämna er i Italien, om de kunde finna ett godt hem åt er --

var det inte så?

Alie nickade tyst; hon förstod att så borde det låta. Men på samma gång

kastade hon en skygg blick på prinsessan, undrande hvad hon tänkte om

djärfheten hos den svenska flicka, på hvilken hon varit svartsjuk. Ty

att det varit svartsjuka och ej blott fruktan att hennes svåger skulle

göra en mesallians, att denna stolta, furstliga skönhet älskade samma

man som hon, det hade Alie genast trott sig uppfatta af den blick,

hvarmed hon granskade henne.

Markisinnan bad mrs Howard att gifva Alie en bok.

Vill ni göra mig det nöjet att läsa ett litet stycke för mig, sade hon

med ett vänligt småleende. Jag vill gärna höra er röst -- och ni har ju

inte sagt ett ord ännu.

Hon lät henne pröfva både franska, tyska och engelska.

Det är förvånande, sade hon, ett så godt uttal på alla språk. Det sätter

jag särskildt värde på -- jag kan inte tåla, att man rådbråkar ett

språk. Och en mycket behaglig röst också, inte sant, Lætizia?

Alie visste dock med sig, att hon ej läst med mycket uttryck, och att

hon darrat betydligt på rösten.

Nu vill jag också ha den glädjen se er, fortfor den vänliga markisinnan,

ty jag är inte alldeles blind, ser ni -- jag kan ännu se lite på mycket

nära håll, gud vare lof. Vill ni inte komma närmare.

Mrs Howard vinkade åt henne att böja sig fram öfver stolen, och

markisinnan klappade henne på kinden.

Carina, eh! sade hon. Men så ung! Bara ni kan trifvas med mitt stilla

lif.

Alie kände hela denna granskning och utställning af sin person och sina

resurser inför den stumt iakttagande prinsessan som en outhärdlig

förödmjukelse och var hvarje ögonblick färdig att brista ut i gråt.

Är det således afgjordt? frågade markisinnan. Jag kan bara säga, att jag

ska bli mycket glad, om ni vill komma till mig. Vill ni kanske be er

kusin -- eller svägerska -- den damen, som ni är med, att komma hit, så

ska jag göra upp allt med henne.

Alie förklarade brydd, att hon skilts från de sina i Roma och kommit

ensam till Genova.

Ensam! Och hvar bor ni här?

Jag tog in på samma hotell, där jag varit tillsammans med de mina och

där de kände mig. Min -- fosterbror var sjuk och därför kunde de inte --

Hon talade ifrigt, kännande instinktivt nödvändigheten att urskulda sig

för ett steg, som hon visste här skulle betraktas som mycket opassande.

Ja, kvinnan har ju samma fria ställning i de nordiska länderna som hos

oss i Amerika, sade den gamla markisinnan, som också tycktes finna en

ursäkt nödvändig inför sin nièce. De ä inte bundna och öfvervakade som

här -- Andrea berättade mig flera intressanta exempel härpå.

Nu lät prinsessan för första gången höra sin röst -- en djup, fyllig,

rik alt sådan som Alie genast tänkt att denna ståtliga varelse måste

hafva, och sade: ja, det där är ju mycket bra, om de unga flickorna

också ä uppfostrade så, att de inte missbrukar en sådan frihet.

Alie kände udden i anmärkningen och rodnade starkt.

Jag måste dock för min del säga, fortfor prinsessan, att jag, som ung

flicka, inte skulle velat veta af denna frihet, äfven om den erbjudits

mig. Jag tycker man är så lycklig, så länge man har någon, som vakar

öfver en och vårdar sig om en -- det gör lifvet så torrt och kallt att

lefva på eget ansvar.

Ja, det är en så olika uppfattning, inföll markisinnan förmedlande. Men

vi förstår hvarandra, signorina mia. Jag hör också till dem, som väckt

horrör i Italien genom min själfständighet. Emellertid bör ni dock inte

längre bo kvar ensam på hotellet utan hellre flytta hit med detsamma, om

ni tror er kunna bli nöjd här. Villkoren --

Låt oss inte tala om det. Jag önskar ett hem här, inte en plats, inföll

Alie med häftighet.

Godt, godt, som ni vill.

Men det kan väl inte gå an, invände prinsessan. Min tant skulle då

alltid genera sig för att besvära er -- hon önskade en aflönad

föreläserska, som hon betalar 100 l. i månaden -- var det inte så, tant?

Alie kände sig öfvertygad om att prinsessan gjorde detta för att gifva

henne en underordnad ställning i huset, och hon beslöt att ej låta sig

förödmjukas.

Jag har aldrig haft någon aflönad plats och behöfver det inte, sade hon

med låg, men fast röst. Men däremot har jag i många år varit hos en

äldre dam, som inte är min släkting -- jag har ingen släkt mer, jag har

mist alla -- och hos henne tror jag nog att jag vetat att göra mig

nyttig utan att önska någon annan lön därför än lite vänlighet och

välvilja, som man så väl behöfver, när man är ensam.

Tårarna trängde vid dessa ord ända fram i hennes ögon och stämman blef

sväfvande.

Och det ska ni få, var säker på det, sade hjärtligt markisinnan. Herre

gud -- kyss mig, barn, -- hon är ju allt för söt. Jag tycker redan jag

håller af henne. Och vill du inte ge henne handen, Lætizia, du ska också

bli vänlig mot henne, det är jag säker om.

Men den fina, juvelgnistrande hand, som på denna uppmaning räcktes

henne, var kall och stel.

Mrs Howard! Vill ni kanske visa signorinan hennes rum. Ni vet -- röda

kabinettet och det lilla sofrummet innanför. Vi ska låta sätta in ett

skrifbord sedan, så att ni får ett trefligt arbetsrum. Men nu får min

kammarjungfru strax följa er till hotellet och taga reda på era saker.

Den amerikanska damen förde henne in i ett stort rum med tillslutna

persienner. De hade gått genom ett par korridorer och Alie hade ej lagt

märke till väderstrecken, men hon hade nu ett litet hopp, att rummet låg

åt sol- och hafssidan. Men nej, hennes följeslagerska öppnade

persiennerna på glänt och hon såg intet annat än en mur midt emot. Samma

kalla, ödsliga intryck, samma möbeltomhet, som i salongen!

Är ni nöjd? frågade markisinnan, då hon kom tillbaka. Alie böjde stum på

hufvudet, under det tårarna stodo henne i halsen.

Jag ska inte öfveranstränga er, fortfor vänligt den gamla. Ni är ung och

behöfver naturligtvis lite förströelse. Jag åker ut hvar dag, när det är

vackert väder, och då kan ni alltid följa med, när ni vill. Och om ni

någon gång har lust att spatsera, så kan ni göra sällskap med mrs

Howard, som går i bodar ibland.

Alie försökte att visa sin glädje öfver dessa rikliga tillfällen att

komma ut och förströ sig. Hon fick kammarjungfrun med sig och gick till

hotellet, och innan hon ännu fått tid att tänka sig in i det, var hela

flyttningen gjord, och hon stod i sitt kalla, mörka rum och gned sina

händer samt stampade med fötterna, ur stånd att tänka på något annat än

att hon frös, frös så som hon aldrig gjort i hela sitt lif. Hon var

färdig att brista i gråt, då hon såg på sina händer, sina små, hvita

händer, som nu voro svullna och röda. Hon var gridelin i ansiktet och

fötterna kändes som blyklumpar. Hon hade sprungit upp och ned i rummet,

medan hon sysslade med sin packning, men utan att lyckas värma sig.

Sätta sig ned och företaga sig något var ej att tänka på. Och hon

föreställde sig hur den vinter skulle bli, som hon nu måste stanna här.

Instängd mellan dessa dystra murar, aldrig frihet att gå ut ensam! Kom

det öfver henne denna omotståndliga frihetslust, som ibland där hemma

brukade drifva henne ut på ändlösa ströftåg uppåt de södra bergen, bort

åt Kungsholmen och Djurgården så att hon ofta ej kom hem förr än i

mörkret, så hade hon här ingen annan utväg än att gå med mrs Howard i

bodar. Hon med sina oregelbundna, själfsvåldiga vanor, sitt utvecklade

själfständighetssinne, hon insnörd i den etikett, som stänger den

italienska flickan från lifvet, hon öfvervakad, ledsagad, vaktad, som

icke en tioårig skolflicka hemma. Ty hon förstod nog att markisinnan,

trots sin amerikanska uppfostran, dock med åren blifvit tillräckligt

mycket italienska för att ej mena så mycket med den frihet, hon sade sig

vilja uppmuntra.

Och Andrea! Hvad kunde hon väl under dessa förhållanden vara för honom?

Kunde de ens någonsin träffas ensamma, skulle hon ens få mottaga honom i

sitt rum, få gå ut med honom? Troligtvis aldrig. Så vida hon ej ville se

honom i hemlighet, utsätta sig för förödmjukelser, gifva den stolta

prinsessan rätt i sina antydningar om en missbrukad frihet. Å, detta var

henne det pinsammaste af allt -- att denna kvinna, som hon tyckte stod

så högt öfver alla, hon sett, och som _han_ beundrade och höll af som en

syster -- att hon skulle se på henne med denna föraktfulla blick,

betrakta henne såsom en underordnad person af tvifvelaktig karakter, en

simpel löntagerska med anstrykning af äfventyrerska. Hur hon skulle

önskat kunnat säga henne i ansiktet: jag skulle kunnat bli prinsessa

Palmi liksom du, om jag velat det. Men jag har försmått att begagna min

makt öfver honom till att skaffa mig den ställning, som du skulle

respekterat, och visste du allt, skulle du kanske ha lite mer aktning

för mig.

Hvilken oerhörd dårskap hon hade gjort! En våldsam hemlängtan grep

henne. Å, den som nu sutte i soffhörnet vid skymningsbrasan hos den kära

gamla, med téköket på bordet och pratande riktigt af hjärtans lust,

medan bjällrorna klingade utanför på gatan och snöstormen yrde utan att

göra annan verkan än att öka hemkänslan i det varma rummet.

Vid denna tanke kunde hon ej motstå längre; hon brast ut i stormande

gråt. Och när hon en gång börjat därmed ville hon aldrig sluta, det var

en vällust att få gråta ut riktigt åtminstone!

Hur ensam hon kände sig. Och hur hopplös var hennes sorg! Ty om hon nu

följde sin ingifvelse, om hon gick till markisinnan och sade: jag kan

inte stanna, jag har fått bref från de mina, att jag behöfs hemma -- det

kunde hon ju göra -- och så fort till tåget och tillbaka till Frascati

-- om hon också gjorde detta, så visste hon ju, att ingen frid i alla

fall fanns för henne i det gamla hemmet. Hon visste ju, att den lycka

och trefnad, hon utmålade sig där, var en förfluten lycka. Ty aldrig mer

kunde hon sitta med sinneslugn i sitt gamla soffhörn med fötterna

uppkrupna och armbågarna på knäna, pratande så där af hjärtans lust,

aldrig mer så där öfverdådigt muntert leka och rasa med parfveln, aldrig

mer tala förtroligt och fritt med Rikard, medan han låg på rygg på

soffan uppe hos dem -- allt det var nu förändradt, Rikard var förälskad

i henne och hon hade djupt sårat honom -- Aagots svartsjuka var väckt

och därmed var det förhållandet brutet -- och hon själf, framför allt

hon själf var så förändrad att hon ej mer hade fotfäste någonstädes. Det

var detsamma hvart hon reste, hvar hon lefde -- ingenstädes frid och

lugn mer! Ty hennes lif hade fallit ur sitt sammanhang i samma stund som

det, som skulle utgjort lifvets högsta lycka och djupaste innehåll hade

kommit till henne i en form, som ej tillfredsställde hennes naturs

starkaste kraf.

Andrea hade varit ute och kom först hem fram på eftermiddagen.

Prinsessan Palmi hade låtit säga att hon önskade få tala med honom, då

han kom. Han trädde in till henne med sin vanliga min af älskvärdt

galanteri och frågade skämtsamt, hvad hans nådiga svägerska nu hade

uppfunnit för en befallning att glädja sin trogne tjänare med.

Men han märkte genast, att hon var starkt upptagen af något, som oroade

och misshagade henne.

Jag ville bara fråga dig, om det skett efter öfverenskommelse mellan dig

och henne eller om det varit ett infall af henne själf, började hon.

Hvilket? Hvad? Jag begriper inte ett ord.

Ty om det varit en öfverenskommelse mellan er, så vill jag säga, att du

inte handlat så lojalt mot mig, som jag är van att vänta af dig. Det är

i alla fall i mitt hus hon kommer och jag kan, för min tants skull, inte

undgå att ta emot henne hos mig. Jag tycker inte att det hade varit för

mycket, om du först hade frågat mig, om jag ville taga emot denna

främmande person i familjekretsen.

Hvad i guds namn ska allt detta betyda. Hvem talar du om? utbrast han,

häftigt upprörd af den aning, som sade honom hela sammanhanget.

Du vet således verkligen inte af det? Nå, i så fall hade jag rätt i att

taga henne för en riktigt intrigant liten äfventyrerska. Så vet då, att

din vackra svenska flamma från Nervi nu är installerad hos min tant

nästan som dotter i huset.

Andrea visste ej hvad som försiggick inom honom i detta ögonblick. Det

var på en gång glädje, triumferande, jublande glädje öfver att hon vågat

detta för hans skull och missnöje öfver den obehagliga belägenhet, hvari

hon försatt honom. Ty å ena sidan ville han icke kränka sin svägerska

och stärka hennes misstankar genom att allt för varmt taga Alies parti,

å andra sidan måste han ju dock rättfärdiga henne i prinsessans ögon.

Och han förutsåg en hel kedja af svårigheter och förvecklingar, men på

samma gång tyckte han, att han ville falla på knä och tacka henne för

hvad hon gjort.

Nå -- jag tror du är häpen själf öfver en sådan djärfhet, sade

prinsessan, som med sina stora, släpande, guldskimrande ögon betraktade

honom, där han gick upp och ned i rummet, talande och gestikulerande för

sig själf.

Han tvärstannade och lyfte upp hufvudet med en frågande min, liksom

väckt ur en dröm.

Hvad -- djärfhet! -- Han återkom till full besinning och svarade leende:

min bästa Lætizia, hvad din fantasi kan skena i väg. Hvad är det nu för

märkvärdigt i allt detta? Jag hade i Nervi föreslagit signorinan platsen

hos min tant, hon afslog den, och jag fann därför ingen anledning tala

med er därom. Nu har hon förmodligen kommit på andra tankar, och den

omständigheten, att hon inte meddelat sig med mig härom, tycker jag inte

är något så märkvärdigt. Jag hade ju inte vidare med saken att göra, hon

har vändt sig direkt till min tant, det var ju i själfva verket det mest

passande.

Strax därefter kom Andrea ned till markisinnan, gratulerade henne till

att ha funnit hvad hon önskade och åhörde småleende hennes loford öfver

den unga flickan.

Det gläder mig, att du tycker om henne, efter det är jag, som hittat på

att föreslå det. Hvar är hon -- jag ville gärna göra henne min visit.

Jag ska skicka efter henne.

Nej, förlåt, bästa tant -- börja inte med att behandla henne så! Kom i

håg, hon är uppfostrad som en amerikanska -- låter du henne inte ta emot

visiter i sitt eget rum, ska hon känna sig riktigt förnärmad.

Nå, som du vill. Hon har fått röda kabinettet till sin salong.

Alie låg ännu på soffan och snyftade, då hon hörde en kort, snabb, lite

nervös knackning på sin dörr. Hon kände den så väl. Tårarna tvärstannade

och hjärtat stod liksom stilla af väntan. Hon kände som om hon ville

kväfvas af en blandad känsla af hopp, lycka, ångest och blygsel -- ja,

blygsel, kvinnlig blygsel öfver, att hon varit mer trofast och mer stark

än han -- att hon hållit fast, när han velat släppa. Och hon kände, att

om han ej visade sig glad öfver, att hon kommit, om han än en gång bad

henne resa, så vore hon färdig att springa ut genom fönstret.

Då intet svar kom på hans knackning öppnade han dörren och trädde in.

Hon satt till hälften upprätt i soffan och höll ännu näsduken för halfva

ansiktet, i det hon dock blickade upp mot dörren.

Han såg i ett ögonblick, att hennes ögon voro svullna af gråt, att

hennes hår var i oordning, som då man borrat hufvudet in bland kuddar

samt att hon blifvit mager, med något långdraget i ansiktet och halsen,

som skadade hennes utseende, men som grep honom djupt och kom liksom en

ny lifskälla af ömhet att på ett ögonblick kvälla fram inom honom. Han

var med ett språng framme vid soffan, ryckte upp henne och tryckte henne

intill sig i ett tätt, andlöst famntag. Hon slöt ögonen och blef länge

liggande orörlig på soffan med armarna fast lindade omkring honom och

sin mun mot hans under en känsla af att hon vore färdig att dö i en

obeskriflig vånda af lycksalighet.

Solen hade gått ner och det hade blifvit skumt i rummet, då de reste sig

upp, ännu med armarna om hvarandra, ännu under intrycket af en

berusning, som gjorde dem ur stånd att tänka på något annat, än att de

nu egde hvarandra helt, att all längtan, all smärta upplösts i en

fullkomlig lycka. Under ett omotståndligt behof af luft och rörelse drog

han henne med sig ut genom en korridor ut på det platta taket af en

lägre afdelning af byggnaden. Här fann hon nu för första gången sedan

hon kommit in i palatset den utsikt öfver hafvet, som hon drömt sig. De

stodo på en af dessa härliga, öppna loggier, som utgöra den italienska

byggnadsstilens största behag; ett stort fajansgolf, omgifvet af ett

järnstaket, kring hvilket kamelior och rosor stodo garnerade i full

blom, under dem hela staden med alla sina skinande hvita palatser,

hamnen med sina hundratals fartyg, hafvet med sin obegränsade horisont,

alltsammans glödande med denna varma, plötsligt uppflammande och strax

bortdöende rodnad, som följer solnedgången i södern.

Här kändes det ej längre kallt, emedan muren bakom dem skyddade mot

vinden, och den röda belysningen öfver alla föremål gaf tvärt om

illusionen af full sommarvärme.

Och här återfann Alie igen sitt älskade Italien, det Italien, som icke

längre var för henne blott den evigt blå himlens land, som alla nordbor

drömma om, utan ett land, där det äfven kan vara kallt och mörkt, där

man äfven kan misströsta och förtvifla, men som, dock först sedan man

lidit sig in i det, kan bli en kärt, som vore det ens eget land,

förflyttadt under ett lyckligare luftstreck. Och liksom man mera älskar

den som skänkt en lyckan, än den som gifvit en lifvet, mera sin make än

sin mor, så hade Italien nu blifvit hennes hemland i djupare mening än

någonsin Sverge varit det. Hon hade återfunnit sammanhanget i sitt lif.