Min hustru, hviskade Andrea. Han kallade henne så nu och hon lät honom
säga det, det klingade så ljuft i hennes öron. Men inom sig visste hon,
att hon nu mindre än någonsin ville blifva det. Det var hon, som hade
kommit till honom, hade hon ej gjort det, hade hon kanske aldrig
återsett honom, och hon var glad öfver att hon gjort det. Men för intet
pris ville hon vinna några yttre fördelar därpå. Gifta sig med honom,
binda honom olösligt vid sig för hela lifvet, mottaga de offer detta
skulle medföra för honom -- det kunde hon endast göra, om han en gång
sökte upp henne, om han kom till henne och sade: jag _har_ redan brutit
med allt för att ega dig.
Men så länge han endast sade: jag är beredd att offra allt, hela min
ställning, hela min framtid, om du vill bli min hustru, så länge
upprepade hon åter och åter sitt nej.
Men hon begynte emellertid trifvas väl i sitt nya hem. Markisinnan
bemötte henne med så mycken vänlighet och förtroende, att hon endast led
af att behöfva föra henne bakom ljuset med afseende på sitt förhållande
till Andrea. Men snart beslöt han sig för att till hälften inviga tanten
i deras hemlighet, för att de skulle få mer tillfälle att vara ostörda
tillsammans. Han sade henne, att de voro sins emellan förlofvade och
tänkte på att gifta sig, så fort han kunde skaffa sig någon ställning,
som satte honom i stånd därtill. Markisinnan skänkte dem sin fulla
sympati. Hon hade inga aristokratiska fördomar, var själf dotter till en
self-made man och trodde att det skulle vara en lycka för Andrea, som
hon höll hjärtligt af, om han genom omständigheterna blefve tvingad in i
någon bestämd verksamhet. Hon gaf de unga all den frihet de skulle haft,
om de varit ett amerikanskt förlofvadt par, tillät Andrea att hvarje dag
tillbringa flera timmar i Alies rum och var med i hemligheten, då de
stämde möte ute för att gå ut och promenera. Som öfre våningen icke fick
ana något, införde hon som sed att Alie gick ut ensam, när hon ville,
blott hon icke blef ute efter solnedgången.
Herre gud, flickan är ju van vid att röra sig fritt, sade hon på
prinsessans invändningar. Inte kan jag tvinga henne att gå skridt för
skridt med mrs Howard -- det är nödvändigt för hennes hälsa att hon får
taga sig motion.
Emellertid öfverlämnade sig de unga fritt åt alla förälskades små
glädjeämnen.
Det var en ständigt ny lycka i detta att veta sig tillhöra hvarandra
helt och att så småningom mer och mer taga hvarandra i besittning. Han
hade i sin förälskelse så många af dessa små barnsligheter, som utmärka
starkt erotiska naturer, och som mildra lidelsen med en lekfull
glädtighet. Han dyrkade hvarje tum af hennes personlighet, doften af
hennes hud, hennes andedrägt, alla hennes åtbörder, hvarje tonfall af
hennes stämma, hårets fall -- ja, äfven hennes små brister, såsom en
guldplomb i en tand, ett litet märke på kinden, en ovana att sitta
hopkrupen, ett litet gungande med höfterna, när hon gick -- allt iakttog
han och allt var han förälskad i. Han kände hennes doft på hvarje
klädesplagg, hon nyttjat, samt röfvade alltid hennes näsdukar, handskar
och schaletter. En silkesschal, som hon ofta burit under sommaren, tog
han med sig upp på sitt rum och svepte in sig i den om natten. Det var
hans glädje att taga ned hennes hår, kamma det och böja det i ringlar
kring fingrarna, samt sedan försöka olika sätt att lägga upp det.
Kom det då någon oväntadt och knackade på dörren, hade hon ett sätt att
blixtsnabbt vrida upp det igen, så att det såg vackrare ut än någonsin,
med små lockar lösgörande sig här och där bakom öronen och vid
tinningarna.
Sutto de tillsammans i soffan med armarna om hvarandra och Alie begynte
tala, berätta eller fråga något, bad han henne ofta vara tyst, det
störde honom att tala, han ville sitta stilla och bara njuta af att
känna henne så tätt intill sig, lyssna till hennes hjärtas slag, insupa
hennes andedräkt. Detta var honom sysselsättning nog för flera timmar.
Men Alie kände i allt detta något annat än den personliga kärleken till
honom. Det var äfven denna allmänna kult af kvinnan, af allt det som är
specifikt kvinnligt, af allt det sexuelt tilldragande hos det motsatta
könet. Det var en sinnlig vällust däri, som förskräckte henne och
utmattade henne, hon kunde ej hålla ut att lefva i denna ständiga
excitation och försökte därför att lösgöra sig, resa sig, företaga sig
något, förströ sig, finna på en gemensam sysselsättning. Men då hon
föreslog att gå ut eller att läsa något, förebrådde han henne att hon
ville förstöra deras lycka.
Läsa, gå ut, det kan du göra med hvem som helst, lefva kan du bara med
mig. Och när man älskar hvarandra lefver man blott när man håller
hvarandra så tätt sammanslutna, att man liksom andas med samma lungor,
att bägges hjärtan klappa med samma pulsslag. Det är för mig kärleken.
Hon gaf vika och satt stilla, men hon var ej i stånd att på detta sätt
öfverlämna sig åt ögonblicket, hon kunde ej hindra sin hjärna att
arbeta, och hon grubblade oaflåtligt på ett medel att knyta honom fast
vid sig på ett mer personligt sätt, att egga hans intressen, drifva
honom till att utveckla sina rika anlag och vilja något i lifvet. I
samma mån som hon hängaf sig mer helt åt denna kärlek, kände hon ett
behof att göra den till medel, icke blott till mål, medel till att föra
dem båda framåt till en rikare, mänsklig utveckling. Hon kände, att
endast på så sätt kunde den blifva bestående, att så länge hans kärlek
blott var ett vällustigt njutande, hade den ej den lifskraft, som bär en
öfver lidelsens period med dess eggelser och retelser in i den verkliga
lifsgemenskapens trygga hamn. Hennes oaflåtliga sträfvan var därför att
tränga in i hans tankar, att ana och gripa i flykten hvarje stämning,
som flög igenom honom, att uppmuntra allt det som bar lifskraft i sig
och att sympatisera äfven med det, som ej egentligen var henne
sympatiskt. På detta sätt ville hon göra till verklighet hans lekfulla
smeknamn: anima dell' anima mia = min själs själ.
Hvad tänker du på? frågade hon honom ofta, då de sutto tysta tillsammans
med armarna om hvarandra.
Jag tänker inte, svarade han vanligen. Jag känner dig -- det är allt. --
Och hvad tänker du på?
Jag tänker mycket, jag, i stället, svarade hon. Jag tänker på, att du
ska bli en verkligt stor skald -- jag arbetar i tankarna på ditt stora
historiska epos. Nu är det länge, som du inte skrifvit på det.
Jag behöfver inte dikta nu mer. Jag lefver. Och när jag inte är med dig,
fantiserar jag bara om dig, om oss -- i stället för att tänka på att
göra vers. Sådant kan vara godt, när man ingen personlig lycka har --
Det tycker inte jag. Jag tycker att lyckan -- kärleken -- bör stimulera
hela lifsverksamheten -- utveckla alla gåfvor -- jag har tvärt om
tiotusen gånger mer verksamhetslust nu, än förut.
Hvad verksamhet vill du då ha?
Jag vet inte -- till en början ville jag ha den att sätta dig i gång --
att se dig frambringa något.
Och vet du, hvad jag ville? Jag ville vara mycket rik -- jag ville t.
ex. vinna det stora numret på lotteriet -- 6 millioner -- så skulle jag
göra en hel mängd vackra saker, som vore mer värda än ett helt band
dikter.
Och hvad skulle det vara t. ex.?
Jo, först skulle jag utrusta en vetenskaplig expedition, som skulle gå
på upptäcktsresor till främmande länder för att taga reda på något i
afseende på naturförhållanden riktigt lyckligt lottadt, obebodt land --
Och där ville du stifta ett idealsamhälle?
Visst inte. Tror du jag vill inlåta mig på sådana utopier. Jag vet väl,
att människorna alltid måste kifvas och slåss och stifta dumma lagar
bara det finns tre på ett ställe. Endast parvis kan man lefva lycklig.
Och därför ville jag köpa hela landet för att lefva där ensam med dig.
Tänk, att ligga hela dagen på stranden, i solen, utan kläder -- när vi
ville äta behöfde vi bara sträcka ut handen efter frukter -- inga
omsorger, ingen som störde oss -- bara lefva för att älska hvarandra.
Och hur fort skulle vi då tröttna på hvarandra? sade hon skrattande.
Fort eller långsamt -- det gör ingenting. Kärleken har ingen tidräkning.
Det viktiga är, att den är hel, allt uppslukande, medan den räcker. Det
tilltalar dig inte?
Nej. Jag är en bättre ekonom än du -- om du vore vår Herre, så skulle du
förslösa all den eld, som finnes på bara blixtar och eruptioner -- men
jag skulle spara på den så att den brände med en jämn och värmande låga
hela året om.
Så sa du inte förr. En gång tyckte du om min idé om fjärilarnas
kärleksdag.
Ja, innan jag älskade dig, ja. Det är så lätt att vara slösaktig med
det, hvars värde man inte känner. Nu däremot är jag så rädd för den
tanken att det kan ta slut en dag -- så nu tänker jag bara på att spara
för framtiden.
Det ska i alla fall ta slut en dag.
Det stack henne i hjärtat, då han sade det. Hon kunde ej längre tänka
sig denna möjlighet.
Och om du vill spara, tar det bara slut så mycket fortare. Jag kan inte
med någon halfhet -- bara det som uppfyller mig helt har någon betydelse
för mig. Och bara så länge du är allt för mig, mitt hela lif, mitt enda,
absolut enda intresse -- och så länge du inte lefver, inte andas för
något annat än mig -- bara så länge ska jag älska dig. Försök inte att
dra mig öfver på något annat -- börjar jag att dikta igen t. ex., så
älskar jag dig inte mer -- då är jag helt uppe i det. Låt mig få lefva
bara för dig nu så länge jag kan det.
Denna omättlighet i hans lidelse kom henne att bäfva. Hon visste ju, att
så kunde det icke alltid fortfara, och att om hon ej skulle lyckas att
kringgärda deras kärlek med fastare murar, skulle det hela falla till
grunden en dag.
Därför kan också vår kärlek endast lefva hemlig, fortfor han. Därför har
du kanske gjort mer klokt än du vet, då du inte velat att vi skulle
gifta oss. Jag kan bara älska en älskarinna men inte en hustru. Vet jag
en gång, att det är ett förhållande som skall, som måste vara för hela
lifvet -- ja, då är med detsamma intensiteten borta. Nu kan det ju
hända, att det varar ändå, och då är det så mycket bättre. Men vi har då
åtminstone inte strax från början förstört vår lycka med att tänka: vi
har hela lifvet för oss, vi kan ge oss god ro. Det är som när man kommer
till en stad med mycket konstsamlingar; vet man att man kanske måste
resa därifrån om ett par veckor, tar man det med en sådan ifver, att man
riktigt frossar i konst, firar riktiga orgier i konstnjutning, lär sig
alla taflorna utantill, älskar dem, intränger i konstnärens själ på ett
sådant sätt, att man bevarar minnet däraf för hela lifvet; vet man
återigen, att man ska lefva där alltid, ja, då kan det hända, att man är
lika oberörd af konsten omkring sig, när man dör, som när man först kom
dit. Har jag rätt?
Hon instämde obetingadt, hon var öfvertygad om att hon höll honom
fastare bunden vid sig i frihet än i tvång.
Och dock fanns det stunder, då det smärtade henne att stå så utanför
hans lifs hvardagliga förhållanden, då det sårade henne att han nödgades
förneka henne inför de sina, låtsa som om hon vore honom en alldeles
likgiltig person, då de voro tillsammans i familjekretsen, under det han
då alltid egnade sin svägerska en vördnadsfull och varm hyllning. Och
hon hade ej så lätt att finna sig i den underordnade ställning, hon här
intog. Hon hade hemma varit van att vara föremål för sina kvinnliga
bekantas beundran, och hon plägade alltid vara en hufvudperson, en
medelpunkt, kring hvilken alla samlade sig i deras umgängeskrets där
hemma. Hon trodde då, att hon icke satte det minsta värde härpå. Men nu
kände hon sig dock ofta skygg och beklämd i medvetandet om hur ringa hon
var i denna omgifning.
Och i synnerhet gent emot prinsessan! Hon hade denna slags dyrkan för
henne, som en ung flicka ofta kan ha för en något äldre, henne
öfverlägsen fru, som hon gör till ett ideal, hvilken hon i allt söker
efterlikna. Alie satte ej mer upp sitt hår, valde ej ett band eller en
spets till sin dräkt, utan att tänka på hur prinsessan bar det eller
det, och hon förde sig bättre, lärde det italienska sättet att hälsa,
att komma in i en salong, genom att studera henne. Det var första gången
i sitt lif hon sökt att efterlikna någon. Och hon hade en stor önskan,
som växte nästan till en fix idé: hon ville, att prinsessan skulle veta,
att hon kunde bli hennes svägerska, om hon behagade.
Trots sin sträfvan att alltid inför Andrea visa sig oblandadt nöjd med
sin ställning, trots det att hon lade sig vinn om att ofta upprepa för
honom att hon föredrog denna framför att vara hans hustru, kunde hon ej
öfvervinna vissa stunder af svaghet, i synnerhet då hon tillbragt
aftonen uppe i prinsessans våning och pinats af de förödmjukelser detta
alltid medförde. Och hon kunde då ibland brista ut i gråt inför honom
utan att vilja förklara hvad som bedröfvade henne.
Jag har ju sagt dig det många gånger, att du inte skulle kunna bära
denna ställning i längden, kunde han då säga. Låt oss då hellre välja
den vanliga, banala stråkvägen och gifta oss.
Nej, det var inte det. Men -- nu kom hon slutligen tveksamt fram med
hvad hon hade på hjärtat. Om han bara ville tala med prinsessan om
henne; säga att han älskade henne och att han bedt henne bli sin hustru,
men att det var hon, som inte ville detta.
Han for upp.
Hvad skulle det tjäna till -- det vore ju det orimligaste af allt.
Antingen måste ju vårt förhållande vara hemligt eller också måste vi
gifta oss -- annars blir din ställning här ohållbar. Till tant var det
ju nödvändigt att säga något; men äfven hon, om hon visste att vi ej
egentligen ä riktigt beslutna att gifta oss -- om hon hade reda på allt
-- tror du, att ens hon, som håller så mycket af dig, längre skulle vara
på vår sida. Och nu vill du ropa ut på taken --