IX.

Rikard, som under hela vistelsen i Italien lefvat i en feberaktig

rastlöshet, stigit upp med solen om morgnarna samt varit på språng hela

dagarna för att riktigt grundligt studera alla förhållanden och för att

finna en afledare för den djupa misstämning, som gnagde honom, ådrog sig

härigenom slutligen en släng af den karakteristiska romerska febern, och

läkaren tillstyrkt honom att ofördröjligen lämna Roma. Som febern varit

mycket häftig och föranledt denna starka nedsättning af krafterna, som

vanligtvis en tillfällig sjukdom medför hos kraftiga individer, kunde de

ej strax tänka på hemresan, utan slogo sig ned för en fjorton dar i

Frascati, där den torra bergsluften hastigt afbröt sjukdomen. Härifrån

skulle de sedan, med blott några dagars uppehåll i Venezia, resa direkt

hem.

Under dessa stilla, overksamma dagar i det nu alldeles öfvergifna

Frascati, hvilket i sitt landtliga lugn ej erbjöd tillfälle till någon

företagsamhet eller några förströelser, lade sig en pinsamt betryckt

stämning öfver dem alla tre. De gingo där hvar och en med sin hemliga

sorg, och ingen af dem kunde lätta sitt hjärta för den andra. Hvilken

förändring, sedan den gång de reste ut tillsammans, då de voro så nära

förenade, att all deras glädje, alla deras bekymmer voro gemensamma.

Brefven hemifrån med underrättelserna om de kära där voro då det

förnämsta intresset för dem alla tre och slukades med samma begärlighet

af dem alla. Samtalet, då de om morgonen träffades vid kaffebordet, var

alltid så lifligt, som hade de ej sett hvarandra på länge, det var

alltid så mycket, både nya intryck, gamla minnen och framtidsplaner att

tala om, och om det så blott gällde att köpa ett draperi eller en

bronsprydnad med till hemmet, var det en angelägenhet, i hvilken de alla

tre togo lika liflig del. Och nu! Då de träffades vid måltiderna visste

de ej mer, hur de skulle kunna hålla ett samtal i gång, ingen hade något

att säga, när de gingo ut sökte de ej hvarandras sällskap utan gingo

hvar för sig, om kvällarna sutto Alie och Aagot hvar på sitt rum och

Rikard gick ut på sin aftonvandring, utan att fråga dem om de ville

följa med. Smärtans oundvikliga ensamhet var öfver dem. Det gick dem,

som det så ofta går i lifvet: lyckan förenar, men smärtan söndrar.

Mången kan glädjas åt en annans lycka, men ingen kan bära en annans

börda.

Man var nu i slutet af oktober och de skrefvo hemifrån Sverige, att det

redan fallit snö, att gator och vägar voro upplösta af modd och smuts,

att man satt med klistrade innanfönster och kakelugnsbrasa, medan

höststormen hven i knutarna och det var skymning hela dagen.

Och här på terrassen utanför hotellet blommade violer och rosor i det

fria, i trädgården där bakom kamelior, krysantemum, pelargoner och många

andra träd och buskar. Mandarin- och citronträden dignade af halfmogna

frukter och buro ännu på samma gång blom, hvilka uppfyllde luften med

denna ljufva vällukt, som verkar på sinnet som en lycka, en lifsglädje,

innan man ännu hunnit göra sig reda för, hvad det är som stämmer en så

angenämt. Och nedanför terrassen utbredde sig den oändliga kampagnan i

blånande toner, som i synnerhet vid solnedgången gåfvo full illusion af

hafvet och påminde Alie om Via della Circonvallazione i Genova, samt kom

henne att bryta ut i gråt vid tanken på, att hon nu för alltid skulle

lämna detta land, som hon först betraktat med misstro och kritik, sedan

med vaknande, omotståndlig turistbeundran, och som hon nu slutligen lärt

att älska såsom en del af sitt eget jag.

Det lilla, småborgerliga hemmet 4 trappor upp vid Strandgatan med sina

vindskärmar och sin fotogenlampa under de långa vinterkvällarna, hvilket

gömde allt hvad som i så många år varit henne kärt i lifvet, på hvilket

afstånd det nu kommit från henne! Hur främmande hon själf blifvit för

denna värld! Och hvad hade hon där att göra? Fanns det väl någon där,

för hvilken hon var den enda eller ens den första? Om hon aldrig kom

tillbaka mer, så skulle visst den gamla mången gång finna aftonen lång i

sin ensamhet, Aagot skulle icke ha någon att rådgöra med, när hon ville

köpa en ny toalett, och Rikard ingen, som lyssnade så uppmärksamt till

honom, när han låg på rygg på soffan och berättade om sina arbeten. Och

den lille skulle icke ha någon, som kunde roa honom så bra. Men hvad

mer, skulle icke ändå hvar och en af dem, om de kunde, köpa den andres

lif med hennes utan tvekan? En främling var hon trots allt ibland dem.

Och nu mer än någonsin förr, när hon skulle sitta där ensam med sitt

brännande minne -- ensam med sin olidliga blygselkänsla, som hon aldrig

kunde förtro till någon.

Strax efter ankomsten till Frascati hade hon gifvit hela sin förtviflan

och bitterhet luft i ett bref till Serra. Han älskade henne icke, hade

aldrig älskat henne, hvarför hade han då bedragit henne, hvarför stört

hennes lugn, hon var, om icke lycklig, så dock sorglös och frisk till

sinnet, då hon lärde känna honom, han hade med afskyvärd konst

experimenterat med henne, lekt med henne så länge det roade honom för

att sedan, när han såg att det blef allvar hos henne, att hon satte in

sitt lif därpå, draga sig tillbaka med en fras. Och han vågade ännu

komma och bedja henne att bevara som ett ljuft minne det, som nu för

henne blifvit till en oöfvervinnelig skymf.

Och -- hon kunde ej afhålla sig från att tillägga dessa ord, fastän hon

blygdes för dem och vämjdes vid sig själf för att hon kunde förnedra sig

därtill -- och, skymfen blef ännu större därigenom, att han skref detta

till henne från den kvinnas hem, för hvilkens skull han öfvergaf henne.

Hon väntade med en viss dof likgiltighet på hans svar. Det föreföll

henne, som kunde ingenting komma henne att lida mer än hon redan gjort,

lika litet som några ord från honom nu kunde göra helt igen hvad som var

ohjälpligt brustet.

Då svaret kom satt hon vid frukostbordet med Rikard och Aagot. De voro

de enda gästerna på hotellet, och uppassaren, som lämnat brefvet, gick

strax ut för att hämta en ny rätt, hvarför de blefvo ensamma en stund.

Alie blef en skiftning blekare, då hon tog emot brefvet, men hon reste

sig ej från sin plats för att rusa in till sig och läsa det i enrum, som

hon gjort vid föregående tillfällen, utan bröt det i de andras närvaro

med ett visst kallblodigt lugn, sägande sig själf, att hon hade den

fattiges mod: gör med mig, hvad ni vill. Jag har intet att förlora.

Men under det hon läste färgades hennes ansikte så småningom af en djup,

liffull rodnad och tårar strömmade till hennes ögon -- men icke tårar af

smärta utan af en vek, öm rörelse. Hon vände sig nu med flammande kinder

till Rikard och yttrade snabbt och andlöst: Jag reser inte mer hem med

er. Jag far till Genova och stannar där.

Rikard for upp från stolen och drog henne med sig in i salongen, dit han

stängde dörren, lämnande Aagot ensam i matsalen.

Får jag tala med dig! Du reser till Genova. Vill det säga, att Serra

bedt dig bli sin hustru?

Nej -- det är icke det -- men jag vill ta plats som föreläserska hos

hans tant, markisinnan Serra.

Som föreläserska hos hans tant! Det har han föreslagit dig. Och du inser

inte, hvad detta innebär -- hvilken förödmjukelse detta är för dig. Han

anser dig inte god nog att bli sin hustru, men det behagar honom att

leka kärlek med dig; ja, det tror jag nog, det är inte alltid som en så

oskyldig, så vacker -- en flicka med din öfverlägsenhet till -- sådana

flickor som du brukar just inte stå en man till buds till en sådan

ovärdig lek.

Fy, fy, fy, så styggt du uttolkar det! ropade Alie, som kom i ett

nervöst uppror för hvarje gång Rikard med sin allt för ovarsamma hand

vidrörde detta ämne. Men du förstår inte kärleken -- du kan inte, med

din natur, fatta ett sådant stämningsförhållande som vårt. För dig, med

din företagsamhetsanda, är kärleken naturligtvis bara frieri och

giftermål -- och sedan den saken väl är ordnad, slår du dig till ro och

börjar syssla med annat. Men sådan är inte han. Han kan inte gå så rakt

på ett mål. Men han kan i stället älska så, som du inte har en aning om

-- med allt det fina och ömma -- alla de där smådragen, som gör lifvet

ljuft men som du inte förstår -- det är därför inte värdt att du talar

om honom eller dömer om vårt förhållande -- låt du mig handla, som jag

tror är bäst -- jag tar ensam ansvaret på mig.

Det kan du inte, ty du är nu alldeles förblindad af din lidelse. Men

gudskelof att vi ä i ett land, där det finns medel att ställa en sådan

där herre till ansvar för sina handlingar.

Hvad menar du med det?

Jag menar att vi ska duellera -- och inte på lek utan på skarpa allvaret

-- helst så, att antingen han eller jag --

Men Rikard då, är du alldeles från dina sinnen. Du skulle vara i stånd

till att göra något så vanvettigt, så orimligt. Du skulle vilja riskera

att göra mig eller Aagot olyckliga för hela vårt lif. Duellera! Det

_kan_ du ju dessutom inte. En svensk officer, som gjorde det, skulle ju

vara störtad.

Det bryr jag mig inte om. Jag kan inte längre ta sådana hänsyn -- här

gäller det hvad som är viktigare. Jag tar vägen öfver Genova, när vi far

härifrån om ett par dar. Du reser under tiden med Aagot direkt till

Venezia och där väntar ni på mig.

Det gör jag inte.

Alie! Begriper du då inte, att jag måste försöka allt för att rädda dig.

Jag kan inte älska, säger du. Jag har inte den där sydländska vällusten

-- det där sinnligt smekande, som tjusat dig -- må vara. Men -- om du

hade velat förstå mig för fyra år sedan, så skulle du kanske sett, att

jag kan älska långt djupare, långt mer verkligt lidelsefullt än han --

med en manlig trofasthet, som dessa veka sydländingar inte har en aning

om. Hör nu och se skillnaden! Han har inte mod att för din skull försaka

sin ställning som _grand seigneur_, har inte mod att bryta med sin

förnäma släkt, inte mod och kraft att arbeta för dig. Jag däremot, vet

du hvad jag kunde varit i stånd att göra för dig, om det varit mig, du

fäst dig vid? Jag har en hustru, som jag ännu för några veckor sedan

älskade --

Men tyst då, för guds skull, hvad tänker du på!

Ja, det kan inte hjälpas, du ska höra allt. Jag har en ställning, en

framtid, förmögenhet, mitt barn, min mor -- allt hvad som kan binda en

man både genom känsla och heder och äregirighet -- men allt detta skulle

jag kasta på golfvet som den här stolen -- han slängde en stol på

golfvet och satte en fot på den -- och trampa på det, om du ville bli

min. Jag skulle lämna den militära banan och fly med dig till Amerika,

om du ville, och med två tomma händer skulle jag där timra dig ett hus,

där du skulle finna ett säkrare skydd, ett ljusare och lyckligare hem än

någonsin i din prins' fäderneärfda palats, som blygs att mottaga dig.

Å, Rikard! ropade Alie, darrande af sinnesrörelse. Hvad ska det tjäna

till att säga mig allt detta? Du visar mig bara därigenom hur mycket jag

älskar Serra. Ty jag kan ju inte annat än se, att det är något sant i

hvad du säger -- du är stark och stödjande -- han är svag och tviflande

-- han älskar mig inte så helt och han kan inte kämpa för att vinna mig

-- allt det inser jag -- och ändå -- när jag hör dig tala -- så dras

hela mitt hjärta till honom. Du är så stark, så stridslysten, så

handlingskraftig, att du mycket väl kan stå ensam. Men han är vek,

tviflande, han hör till dem, som förr skulle kunna ta lifvet af sig af

förtviflan än strida för ett mål -- och därför, just därför älskar jag

honom dubbelt -- därför att jag har mer mod, mer tro än han och därför

att jag kan stödja honom -- styrka honom -- därför att -- ja, till och

med för hans fel älskar jag honom -- ja, om han hade bara fel och

brister och du bara stora egenskaper -- så skulle jag älska hans fel --

tiotusen gånger mer än dina förtjänster -- förstår du det? Jag älskar

honom och det är alldeles fruktlöst, att du talar illa om honom.

Godt, jag ska inte tala -- men jag ska handla i stället. Det är mig icke

möjligt att stå med kallt blod och se på, att du sätter dig i en så

förnedrande ställning -- begriper du då inte, hvad följden måste bli --

Hvad för en följd? -- Hon såg honom fast i ansiktet.

Ja, om du vill, att jag ska säga det rent ut -- du inbillar dig väl

aldrig att en sådan där italienare är mäktig något sådant som en

platonisk kärlek -- han må ha spelat den komedin hittills, men var säker

att det inte räcker länge, förr än du själf kommer honom så till mötes

-- och är du då så säker på din egen styrka?

Låt mig svara för mig själf, utbrast hon och rodnaden flammade åter upp

på hennes kinder. Du har inte rätt att tala här -- om du verkligen vore

min bror, det vore en annan sak -- men nu -- och efter allt hvad du nyss

sagt mig. Du säger, att jag är förblindad af lidelse -- låt vara -- men

du själf -- är du mindre förblindad? Hur ska jag kunna fästa vikt vid

dina varningar, då jag vet, att du talar i egen sak.

I egen sak! Nej, det gör jag inte. Jag vet alltför väl, att det vore

fruktlöst. -- Om jag vore din bror -- skulle du lyssnat till mig då?

Det vet jag inte -- men du kan väl förstå, att du då på ett helt annat

sätt skulle kunnat vara mig ett stöd.

Låt mig då vara dig en bror -- jag går in på allt, bara du vill höra på

mig. Jag tar tillbaka allt hvad jag sa -- det var galenskap, öfverilning

-- gör bara en sak, som jag ber dig om: följ oss hem till mamma och

vänta där, får du se, om han kommer och söker upp dig. Eller har du inte

ens så mycken tro till hans kärlek, att du törs sätta den på det

profvet?

Låt oss inte tala om det mer! sade hon otåligt. Du förstår inte hvarken

honom eller mig -- du kan inte döma.

Därmed lämnade hon honom och satte sig att på nytt läsa Serras bref.

Du talar om förnedring -- det är du, som förnedrat hela vårt förhållande

genom att framkasta misstankar, som äro ovärdiga dig, skref han. En

Beatrice har rätt att plåga den hon älskar med småaktig svartsjuka -- du

skulle vara för stolt härtill. Men då du nu en gång velat kasta in denna

oskönhet mellan oss -- detta med anklagelser och försvar, som plägar

fördärfva hvarje banal kärleksförbindelse -- så vill jag dock säga dig,

att mitt förhållande till min svägerska snarare förtjänade din fulla

aktning. Jag beundrar henne och jag anser mig skyldig att vara den

ömmaste bror för henne -- vill hon taga sig en älskare, så skall jag

inte fördöma henne därför -- men att _jag_ aldrig skall intaga denna

ställning till henne, det har jag alltid haft klart för mig. Jag tycker

inte om stora ord, annars skulle jag säga, att familjebandens helgd är

något, som jag djupt respekterar. Min brors hustru kan inte vara något

annat för mig än en syster -- men en syster, som jag är mycket

hängifven, det medger jag, och som jag inte alls kan fördra att såra.

Hon har emellertid ingenting med mitt beslut att göra -- du har icke

förstått mig, då du icke insett, att det blott härleder sig af min

tviflande natur, min benägenhet att drifva allting till sin spets och

att sätta din kärlek på de ytterligaste prof. Besluta nu, hur du vill.

Res, och betrakta mig som en låg usling, som bedrar min sjuka bror under

hans eget tak och samtidigt förför en oskyldig flicka för att genast

öfverge henne -- om det är så, du önskar att minnas den man, du en gång

älskat. Jag beklagar, att du råkat ut för en man, som icke kan

tillfredsställa dina kraf -- hvarför har du inte hellre älskat din

Rikard -- en kraftig och energisk karaktär, en god och trofast natur,

helt säkert. Han skulle kunnat göra dig lycklig, under det jag bara

duger till att skapa disharmoni omkring mig och med mitt eget tvifvel

förgifta allt. När jag är i din närhet, när jag ser och hör dig, tror

jag ibland att du skulle kunna befria mig och lösa mig ur detta

tillstånd och gifva mig den lifskraft, som fattas mig -- men när jag är

skild från dig, komma tviflen tillbaka med tiodubbel styrka, och jag

erfar ett slags ursinnigt begär att rifva sönder, sarga, trampa ned alla

de frön, ur hvilka min och din lycka skulle kunnat spira upp. Men du

tror mig inte, jag analyserar mig själf, lägger mig blott och bar under

dina händer på dissektionsbordet -- och du säger: Komedispel. Lögn! Hvad

du här visar mig är icke dina verkliga innanmäten. Detta hjärta är icke

ditt hjärta, denna hjärna, dessa lungor icke dina. Ditt inre är på helt

annat sätt sammansatt -- Buona notte! Som du behagar, då!

Den kväfda smärta och bitterhet och den känsla af egen svaghet, som låg

i detta utbrott, var det, som hade gripit Alie så djupt, och som kom nya

strängar att röra sig inom henne.

I förening med Rikards anklagelser mot honom, ja, med själfva känslan af

Rikards öfverlägsenhet som karaktär framkallade de hos henne något af

det bästa och djupaste i hvarje kvinnas kärlek, något af moderlighet.

Och hela hennes varelse genombäfvades af den innerlighets- och

ömhetskänsla, som kanske har djupare rötter i kvinnans väsende än den

blott erotiska lidelsen.

På aftonen stod hon med Aagot på terrassen utanför hotellet och

betraktade kampagnan, som utsträckte sig under deras fötter oändlig och

hemlighetsfull i månskenet. Längst bort mot horisonten glimmade en

ljuscirkel, som tecknade den eviga stadens konturer.

Aagot hade aldrig synnerligt lifligt uttryckt någon förtjusning öfver

Italien, och Alie förvånades därför att nu höra henne utbrista: Å, när

jag tänker på, att det är sista månskenet här, och att vi snart ska vara

hemma igen blir jag helt förtviflad.

Hvad, Aagot, du längtar inte hem. Är det möjligt?

Längtar du hem? frågade Aagot och såg henne oväntadt i ögonen.

Nej. Jag reser inte hem.

Det gör du rätt i. Jag skulle inte heller resa hem, om jag inte måste.

Du, Aagot. Men du har ju din lille gosse, din man, föräldrar, ditt

vackra hem, allt.

Och har inte du alldeles detsamma, kanske? Hvad har jag, som inte du

har?

Men jag! Jag har helt simpelt ingenting af allt det.

Du vet mycket väl, att du har det alltsammans. Det är alltihop mer ditt

än mitt -- alltihop. Gossen, svärmor, också Rikard -- du är mycket mer

för dem, än jag. Jag kunde dö och allt skulle gå på samma sätt -- du

öfverger oss, och vi vet inte mer, hvad vi ska ta oss till, någon af

oss.

Alies egna tankar! Var det möjligt, Aagot, den lyckliga hustrun, modern

och dottern, hon kände denna samma tomhet och saknad som hon, den

ensamma, utan familj och hem! Samma förtviflade känsla af att icke ha

någon, som är allt för en, och som man själf kan vara allt för.

Jag förstår inte, Aagot, hur du kommit på sådana tankar.

Nej, du förstår inte, för du är van att betrakta mig som en själlös

docka utan känsla -- så betraktar ni mig alla. Aagot, hon är nöjd med

allting -- Aagot, hon är alltid lika glad. Ja, sådan har jag varit. Men

jag har lärt och sett åtskilligt på den här resan, som kunde vara bättre

att inte ha tänkt på. Svenskarne kan inte älska.

Hvad är det du säger, Aagot. Jag begriper inte, hvad som kommer åt dig i

kväll. Månskenet gör dig sentimental.

Vill du kanske påstå, att Rikard kan älska, utbrast Aagot och hennes

hvita kinder färgades plötsligt. Har han kanske en enda dag, en enda

timme omgifvit mig med en sådan ömhet, ett sådant, obeskrifligt något af

-- hvad ska jag säga -- erotik, passion kanske -- jag vet inte hvad --

men så, som Serra varit med dig. Å, tror du inte, att jag sett och känt

skillnaden? Rikard och jag ä som två gamla farföräldrar med hvarandra --

men jag är inte längre nöjd med det, jag är ung, jag, som du, jag är

också vacker, jag vill också ha något af det där, som är lifvets poesi

och lycka.

Ovanan vid att uttrycka sig så varmt framkallade en stark sinnesrörelse

hos Aagot. Hon till hälften blygdes öfver sina ord, till hälften

berusade sig själf med dem, hennes kinder flammade högröda och hennes

ögon glänste, såsom Alie aldrig sett förr.

Men, käraste Aagot, jag tror det är ditt eget fel. Så vidt jag vet, har

du heller aldrig visat Rikard någon riktig ömhet.

Nej, det är sant. Jag var uppfostrad i de idéerna af mamma, att kvinnan

skulle alltid vara reserverad och aldrig visa sig förälskad; hon skulle

vara kylig och kysk, på det sättet skulle hon bättre bevara mannens

kärlek. Och så var jag så kylig och så kysk, så rent af motvillig mot

alla smekningar och allt lidelsefullt, att Rikard ledsnade på mig -- och

nu, när jag tvärt om -- hon fick gråten i halsen och hade svårt att få

fram de sista orden -- nu kan jag hela dagen brinna af längtan efter en

smekning -- men han -- han vänder mig ryggen och sofver -- eller tänker

på något annat.

Nu bröt hon ut i gråt med ansiktet mot Alies axel.

Ja, på det sättet kastar vi kvinnor ofta bort vår lycka, sade Alie. Vi

törs inte vara ömma och hängifna -- vi vill bara ha, men inte ge. Aagot!

sade hon och lyfte upp den andras hufvud samt såg henne in i ögonen med

uttrycket af ett stärkande beslut. Ska vi komma öfverens om att lägga

bort den där s. k. kvinnligheten och vara modiga och sanna, Aagot du.

Hur? frågade Aagot och torkade tårarna samt försökte le, redan full af

blygsel öfver sitt utbrott.

_Du_ ska låta Rikard se dig såsom jag sett dig nu -- du ska säga honom

allt hvad du sagt mig -- och jag tror, att du ska återvinna honom. Jag

-- ja, jag vet nog, hvad jag ska göra.

Du reser till Genova?

Ja.

Och han har inte friat till dig?

Nej. Och det behöfs inte häller. Jag ska ge honom hela min kärlek, hela

min hängifvenhet -- jag ska vända ut och in på mig för att ge honom

hvarje skrymsle af min själ. Men jag ska ingenting begära och inte gå

och vara »stolt» och vänta. Gör detsamma, Aagot, jag ber dig, jag

ålägger dig. Och gör du det inte, förtjänar du inte att vara lycklig och

älskad.

Denna afton hängde sig Aagot med ovanlig ömhet vid sin mans arm, då de

gingo in till sig, men han var förströdd och lade knappt märke till

henne. Följande morgon var hon mycket otålig att igen få tala med Alie

och gick och knackade på hennes dörr strax hon var uppstigen. Hon visste

ej, hvad hon ville säga henne, men hon var så van att rådgöra med henne

om allt, att hon, trots den vaknade svartsjukan, ej fann annan utväg än

att för henne lätta sitt hjärta i det stora bekymmer, som begynte mer

och mer tynga hennes sinne. Då ingen svarade på hennes knackning,

öppnade hon dörren och tittade in. Redan utgången! Men hvad -- hennes

koffert var ju borta! Med detsamma fick hon ögonen på ett bref,

adresseradt till Rikard, som låg framme på bordet. Hon tog det, tvekade

ett ögonblick, i det alla hennes instinkter af snäll och väluppfostrad

flicka och klanderfri hustru uppreste sig mot den handling, hvartill

dock svartsjukan omotståndligt dref henne -- bröt brefvet med darrande

händer och läste: Jag reser till Genova och ber dig att lämna mig i

fred. Kom ihåg, att intet ger dig rätt att ingripa i mitt lif, men den

minsta finkänslighet borde tvärt om förbjuda dig att blanda dig i mina

förhållanden och att döma öfver mig. _Jag_ sätter åtminstone blott min

egen lycka på spel.

Aagot gick direkt till Rikard och räckte honom brefvet.

Du har läst det? frågade han, sedan han genomögnat det.

Ja.

Och -- hvad -- hvad är ditt intryck?

Att det är godt att hon rest, sade hon och lade armarna på hans axlar.

Nu har du bara mig -- men du ska få se, att jag ska bli mycket mer för

dig nu, när hon inte alltid står liksom emellan oss och trycker ner mig

med sin öfverlägsenhet. Nu ska jag bli allt, allt för dig.

Det grep honom en känsla af pinande tomhet vid dessa ord. Det vore tusen

gånger bättre, om hon vore likgiltig som förr -- men att hon nu, i detta

ögonblick, kom och liksom begärde ömhet af honom -- att det vaknat hos

henne en önskan att blifva mer för honom än förut just nu, då han

bittert kände, att hon intet kunde vara, och då hans själ var sårad till

döds af Alies grymhet, det var för mycket.

Låt oss framför allt inte bli sentimentala, sade han. Du har varit för

mig allt hvad jag begärt och önskat.

Och han vände sig bort och lämnade henne.