VIII.

I Firenze fortfor detta drömmande tillstånd. Hon tillbragte sin mesta

tid på gallerierna och sökte alltid att få vara ensam så mycket som

möjligt. Den skönhetsvärld, som här omgaf henne, spred en viss ro öfver

hennes sinne. Hennes medfödda skönhetskänsla satte henne i stånd att

tillgodogöra sig hvad hon såg på ett mer förtroligt sätt än som blott

konstnjutning. De hade något att säga till henne personligt, de blefvo

en del af hennes eget upprörda tanke- och känslolif, dessa taflor, där

färgernas och liniernas skönhet sammansmälte med känslans djup och

innerlighet, och hon somnade om kvällarna och vaknade om morgnarna med

ögat och sinnet så mättadt af dessa intryck, att de spredo som ett

skimmer öfver hennes eget lifsöde. Gallerierna berättade henne hela

mänsklighetens saga i en förskönande, idealiserande belysning, som väl

passade samman med den romantiska vändning, hennes eget lif fått. Och

all tvekan angående det berättigade i det förhållande, hvari hon inlåtit

sig, försvann inför den större lifssyn, som dessa salar förtäljde om.

Den stolte kavaljeren där, som bar ett af historiens största namn och

hvars porträtt var måladt af Salvator Rosa -- denna rena italienska typ

med de på en gång lidelsefulla och milda svarta ögonen, den elegant

smidiga gestalten, det på en gång indolenta och energiska i uttrycket --

och denna blonda kvinna, i hvars bild Tizian koncentrerat en främmande

races skönhetstyp, de hade naturligtvis varit ett älskande par, men

ingen frågade: Voro de gifta? Hvem var hon? Hvad var hennes fars titlar,

namn och stamträd? Han stod i katalogen med alla sina titlar uppräknade,

hon var namnlös. Men hvad betydde allt detta i en värld, där skönhet,

ungdom och kärlek härskade allsmäktigt.

Och alla dessa bilder af »la santa famiglia», där moderslyckan och

moderskärleken fått det skönaste uttryck, som någon fantasi kan

frammana, hur hon kunde njuta af dem. Hon kunde sitta timtal och drömma

framför Peruginos och Botticellis fromma madonnor, som i stum

lycksalighet betrakta det nyfödda barnet.

Någon gång bröts dock hennes stämning af andra, mer oroande bilder. Midt

i denna värld af idealisk skönhet framträdde också en och annan ton af

mer sinnlig art: Rubens djärfva köttslighet afstack bjärt mot

italienarnes idealism. Här var det icke längre en ängel, som med

vördnadsfull hållning och djupt bugande bragte den skygga, häpna

jungfrun budskapet om, att hon skulle bli mor. Här var det en kraftig,

framstormande man, som med brännande lidelsefullhet åtrådde en kvinna,

hvilken å sin sida flydde honom blott för att locka och egga. Alie vände

sig bort från sådana taflor, full af en obestämd oro. Men när äfven

Rubens döpte en tafla »santa famiglia» fann hon detta så djärft, att hon

småleende stannade framför den. Det himmelska barnet, som ofta nog ser

ut att ha engelska sjukan, emedan målaren, i bemödandet att göra det

riktigt själfullt, begåfvat det med ett allt för stort hufvud och allt

för bleka kinder, var här förvandladt till en duktig, rosig pojke, som

lutar hufvudet tillbaka och skrattar så hjärtligt smittande, under det

den några år äldre Johannes ser på honom med leende beundran som en

äldre bror, hvilken finner den lille mycket söt och lustig. Modern, rund

och fyllig, ser ut som en präktig amma, och Josef är icke mer den

ensamme gubben, som håller sig på afstånd och ej har med det hela att

göra, utan en ungdomlig, belåtet leende familjefar.

Andrea skref flera gånger och hans bref öfverflödade af ömma uttryck.

Alie stängde alltid in sig för att läsa dessa bref, hvilka hos henne

väckte en liflig rörelse, kom henne att rodna och få tårar i ögonen

eller gjorde henne allvarlig och fundersam. Hon läste dem oupphörligt om

igen, hvarje afton på sängen innan hon somnade, många gånger äfven om

dagen, när hon hade en stund för sig själf; och ibland kunde hon vakna

om natten, grubblande öfver något uttryck däri, och hon fick då ej ro

förrän hon tändt ljus och tagit fram brefpacken, som hon alltid hade

under sin hufvudkudde, samt letat reda på det ifrågavarande stället. Hon

pröfvade och vägde hvarje ord för att se, om det var verkligt kändt, om

det var ett uttryck öfverensstämmande med hans karakter och hans

personliga sätt att känna eller en allmän fras; och hon sårades och

ängslades djupt, när hon någon gång tyckte sig märka det sistnämnda.

Det var alltid denna samma fruktan, som nu stegrades till verklig ångest

-- fruktan att ha gifvit vika för en kärlek, som från hans sida varit

endast lidelse, ej hela personens fulla hängifvande. Och allt som hon

grubblade öfver hvad som tilldragit sig mellan dem och särskildt öfver

den sista natten, kom hon att fantisera öfver och omdikta hela deras

förhållande så många gånger och på så många sätt, att hon slutade med

att icke veta, hvad som händt i verkligheten och hvad endast i

inbillningen. Och denna ovisshet med afseende både på sig själf och

honom stegrade nu hennes otålighet att återse honom till en förtärande

längtan. Hon tyckte att hela hennes lif, hennes själfaktning och

sinnesjämvikt skulle blifva beroende af detta nya sammanträffande, och

af om ett djupare och varaktigt förhållande skulle visa sig kunna framgå

af det fantasiens och sinnenas rus, som under den glödande solen, i det

ljumma badet, i de doftande, ångande sommardagarna omotståndligt fört

dem tillsammans.

Därför var det henne ett svårt slag när ett bref kom, som meddelade

henne att han ej kunde komma till Firenze, som han tänkt. Det hade

uppstått svårigheter där nere på godset, förvaltaren befanns hafva

vanskött egendomen, så att nu hela administrationen måste ställas på en

annan fot, hans bror var dålig och det var omöjligt att han kunde lämna

honom ensam med alla dessa obehag.

Sök att uppehålla dig i Italien så länge som möjligt, skref han, så

skall jag väl alltid kunna nå er, vare sig i Roma eller Venezia på

uppresan. Men _om_ du måste resa utan att vi återsett hvarandra -- det

stack till inom henne, hur kunde han blott tänka sig en sådan möjlighet

-- så skall jag söka upp dig en gång i Sverge, när min ställning blir

mer oberoende än den är nu. Men skall du väl vänta på mig? Jag vågar

knappast hoppas det -- jag har alltid vetat, att jag icke var ämnad att

blifva lycklig, och det förundrar mig egentligen icke, att ödet tycks

vilja skilja oss åt just i det ögonblick, då vi funnit hvarandra.

Hon läste brefvet flera gånger och det lade sig som en isande kyla kring

hennes hjärta. Så lätt var han färdig att uppge henne -- mer allvar hade

det icke varit. Hon satt först som förlamad inför detta slag, men så

småningom steg en blodvåg upp i hennes ansikte och hon erfor en

brännande, outhärdlig blygsel vid tanken på att hon gifvit sig helt åt

en man, som för framtiden skulle blifva en främling för henne och för

hvilken hon endast skulle blifva en ibland många. Var det så de skulle

sluta, alla hennes drömmar om en kärlek, som borde vara så mycket

större, djupare och mer sammanhängande än allt hvad hon sett hos andra!

Blott ett kort rus -- och så förbi!

Utom sig af sinnesrörelse, med hela sitt väsende i uppror gaf hon sig ut

att gå -- hon bara gick och gick, utan att tänka på hvart det bar,

hjärtat bultade och det susade för hennes öron som sjudande vatten.

Hon gick upp för den vackra Viale dei Colli, som vindar sig upp för

höjden mellan hvita villor och blomstrande trädgårdar, hvilka ligga

tysta och svala i skuggan af lager och citronträd, dofta af rosor och

orange-blom, prunka med oleandrar och kamelior, hvilkas praktfulla

blommor afsticka bjärt mot trädens mörka, blågröna massa. Så kom hon upp

till Piazzale Michel Angelos stora ensamhet, där den unge David

behärskade horisonten och aftecknade sina kraftiga linier mot den af

aftonrodnaden purprade himlen och kullarnas violetta konturer. Hon

stannade och såg på den hemlighetsfulla Natten på statyns sockel,

hvilken från första stunden hon sett den starkt hade fängslat hennes

fantasi. Hvad hade den väldige velat uttrycka med denna outförda

gestalt, som ej ännu riktigt trädt fram ur det marmorblock, ur hvilket

den var skapad, men som dock var så mystiskt lockande, så innehållsrik,

så full af sagor och sägner och drömmar, att man i den kunde läsa snart

sagdt hvarje stämning, man själf genomlefvat.

Det var på en gång den sömnlösa natten, då man vrider sig under kvalfull

ångest af och an på den heta bädden och lyssnar till den täta

klockringningen, som blandar sig med timslagen, så att man förvirras och

ej kan bli klok på om det är kväll eller morgon -- och den sofvande

natten, full af dagens lif och af ljusa drömmar -- och den vakande

natten, då hjärtat står stilla i bäfvande väntan, då ögonen blicka

skrämda och tjusade mot lifvets och kärlekens största mysterium -- då

hjärtat liksom upphör att klappa, pulsarna tyckas afstanna och ett

töcken höljer tankar och känslor -- -- -- -- Men det var också den

hotfulla, mörka natten, ensamhetens och förtviflans mörka natt, från

hvilken ingen utgång finnes.

Alie såg och såg -- hur de plastiska figurerna aftecknade sig mot

septemberaftonens genomskinliga klarhet -- hur blommornas stad låg där

nedanför i ett rosenskimmer och hur Arno lindade sig fram genom den som

ett silfverband -- nu ljöd Angelusringningen från många kyrkor genom

aftonens tystnad -- känslorna blefvo henne öfvermäktiga, hon brast i

gråt, öfverväldigad af denna stämning, som uppenbarelsen af det

fullkomligt sköna väcker inom oss genom sin motsägelse med vår inre,

sönderslitna värld. Där kommo några resande och stannade på piazzan med

Bædeker i hand, och de sågo förundrade på den ensamma, gråtande flickan.

Alie skyndade undan och gick in på kyrkogården San Miniato för att få

gråta i fred. Här, mellan de hvita monumenten med dessa sörjande

kvinnogestalter på trappsteget eller skinande änglar, som med utbredda

vingar bevakade grafvens port, kunde hon få gifva vika för sin

sinnesrörelse utan att väcka uppseende; det var blott allt för naturligt

att gråta här, och hon blef liggande länge på knä vid en obekant graf,

snyftande så våldsamt, så hejdlöst, som det kanske aldrig blifvit gråtit

öfver den döde.

Ur denna förtviflan framväxte ett beslut hos henne. Hon skulle icke

resa, hon skulle finna på hvad som helst för att kunna uppehålla sig i

Italien, tills hon återsett honom. Resa hem med detta dödliga tvifvel i

hjärtat, det var omöjligt.

Hvarför hade hon tillbakavisat platsen hos markisinnan Serra? Det var ju

blott af högmod, som hon ej velat antaga den. Ja, _då_ kunde detta

högmod vara på sin plats, men icke mera nu. Nu var det viktigaste af

allt för henne att återse honom för att få klarhet i sina tvifvel. Och

hon beslöt sig hastigt för att skrifva till honom, att hon ville antaga

platsen, om den ännu stode henne öppen. Hon skyndade att afsända detta

bref för att lägga en bestämd handling mellan sig och sin egen tvekan,

men hon nämnde ännu ingenting därom till Rikard och Aagot, utan gick där

tyst emellan dem, oåtkomlig, helt upptagen af sitt grubbel och af den

växande ångesten i sitt sinne.

I dessa dagar reste de till Roma och här gick hon och väntade på hans

svar. Ett jublande, tacksamt svar blef det väl -- han skulle glädjas

öfver detta prof på hennes ömhet, detta bevis att hon kom ihåg hans bön

att icke tillåta honom att förstöra deras lycka, och att hon, för hans

skull, kunde öfvervinna sin stolthet.

Men -- hvad var detta -- hon blef alldeles stel och hvit i ansiktet, då

hon läste brefvet. Han afböjde det. Hon hade förödmjukat sig ända därhän

att erbjuda sig komma till honom -- och han afböjde det.

Jag bör icke antaga ditt anbud, skref han. När jag först framställde

detta förslag, älskade jag dig icke ännu så djupt, medvetet, som jag nu

gör. Jag tänkte då endast på min egen tillfredsställelse. Nu älskar jag

dig tillräckligt för att ha styrka att försaka dig hellre än att låta

dig uppoffra dig. Hur länge tror du väl att vårt förhållande, om vi hade

tillfälle att dagligen se hvarandra, skulle kunna döljas för min tant

och för min svägerska. Och hvilken kunde ej sedan din ställning bli, om

de upptäckte allt. Tro mig, det är bättre att ej återse hvarandra, att

endast bevara minnet af den ljufvaste lycka lifvet kan skänka och som

skall kasta sin återglans öfver hela vårt lif. Det är bättre att skiljas

så, än att draga ned och slita ut denna kärlek i hvardagslifvets prosa,

som fallet skulle bli om vi gifte oss -- eller att utsätta oss för de

obehag och kränkningar, de missförstånd och slitningar, som skulle

följa, om vi lefde i ett hemligt förhållande till hvarandra.

Härpå följde de vanliga ömma uttrycken: »anima dell' anima mia, mio

dolcissimo amore» etc., hvilka hon nu sprang öfver nästan med

förbittring. Ty hon kunde ej nu tro på deras sanning, en skärande

misstanke vaknade inom henne. Hon hade lugnt låtit honom resa utan att

oroa sig för den dagliga, landtliga samvaron med svägerskan, och hon

hade aldrig, sedan första gången de talat härom, framkastat någon

misstanke angående hans beundran för henne. En sådan svartsjuka syntes

henne ovärdig, hon ville visa honom full tillit. Men nu! Hvem vet, om

det ej var hon ändå, som hållit honom kvar, som ej ville tillåta honom

att resa till henne?

Denna misstanke brände henne nu med en känsla af oöfvervinnelig skam --

hon som varit så öfvertygad om, att hon aldrig kunde älska någon, som ej

först gifvit henne de mest otvetydiga bevis på en kärlek öfver hvarje

prof -- hon hade slutat med att kasta bort sig själf till en man, som

öfvergaf henne efter deras första famntag. Hvad för ett lif återstod

henne väl efter detta. Det som han kallade sitt lifs ljufvaste minne,

det hade nu för henne blifvit för alltid besudladt, blifvit till en

fläck, som aldrig kunde rentvås.

Det fanns blott en lösning -- att dö! Ja, döden, endast döden kunde åter

upprätta henne, återge henne hennes själfaktning. Efter en sådan kärlek

kunde intet följa -- allt blef lågt och lumpet efter detta, endast döden

hade tillräcklig storhet för att på ett värdigt sätt afsluta ett sådant

lifsöde.

Aagot hade beställt varmt bad för dem i dag och ropade nu till Alie att

komma. Badet!

En tanke flög igenom hennes upphettade hjärna. Hon såg på sina händer.

Där var hufvudpulsådern, ja. Man sade, att det var så lätt. Hon såg sig

förvirrad om i rummet efter något hvasst föremål, och fick fatt i den

Genovesiska spadettan, som han gifvit henne, silfverpilen, som kvinnorna

bära i håret och som de ofta bruka till att sticka ned hvarandra med

under sina våldsamma svartsjuksgräl. Hon hann ej eftertänka, om denna

värkligen lämpade sig för det ändamål, hon afsåg, stack den blott i

håret och sprang efter Aagot utför trapporna och in i droskan, som

väntade.

Badhuset var ett gammalt palats med en vacker pelarburen gård med ett

citronträd och en fontän i midten, och badrummen voro dekorerade i

pompejansk stil, ungefär sådana som de varit redan på romarnes tid. Det

var ej första gången, som ett sådant bad såg en olycklig träda öfver

tröskeln för att söka ett plågfritt slut på ett lif, som förlorat sitt

innehåll och sin mening.

De fingo två rum vid sidan af hvarandra, men utan någon dörr emellan.

Om signorinan önskar någon hjälp, har hon bara att ringa på den där

strängen, sade uppassaren, som gjorde i ordning badet.

Tack, det är bra.

Hon afvisade honom skyndsamt. Skulle hon lämna dörren öppen? Nej, det

var bättre att låsa den, eljest kunde någon komma för fort -- man fick

bryta upp den sedan.

Det var kallt i det oeldade rummet, och hon hade en frossbrytning, medan

hon klädde af sig. Hon tappade på mer varmt vatten, så att det nästan

brände henne, när hon sprang i. Hon hade lagt spadettan bredvid sig på

badkarets kant och låg nu stilla med slutna ögon, öfverlämnande sig åt

de drömmar, som härigenom väcktes -- drömmar om dessa bad i det

metallblå hafvet, i solglöden, där först den tjusning fått makt med

henne, som skulle sluta med att bränna henne med en känsla af outhärdlig

blygsel. Ja, ty det var blott hennes kropp, han hade älskat -- det var

blott ett sinnenas rus, alltsammans, nu visste hon det. Och hon ville ej

öfverlefva denna förnedring.

I detta ögonblick gaf hon till ett gällt skrik och for upp i sittande

ställning. Det var blott en liten sakta knackning på hennes dörr, men

den bröt in i hennes drömmars stora tystnad som ett alldeles förfärande,

obegripligt buller.

Aagots röst utanför.

Är du färdig än?

Färdig! Jag ligger ännu i badet.

Men då har du ju legat där nästan en timme -- du blir alldeles utmattad

på det viset. Stig upp för all del!

Alie kastade en förvirrad blick på spadettan och såg först nu hur illa

den lämpade sig för det ändamål, hon tänkt. Och då hon såg på sina

kläder, som lågo på stolen, kom en löjlig, prosaisk tanke och förstörde

hela hennes stämning. Hennes linne var gammalt och något slitet --

främmande människor skulle komma in och granska hvarje klädesplagg --

när hon skulle göra något sådant, ville hon vara klädd som till brud. En

känsla af blygsel öfver sitt omogna infall jagade blodet till hennes

hufvud och löste den uppdrifna själsspänningen till en torr

verklighetskänsla. Å, hon hade öfverskattat sig själf, hon hade trott

sig mer hel, än hon var. Hon hade således ändå inte satt in hela sin

själ på detta -- hon skulle nog finna sig i att lefva ändå, med nedsatta

fordringar på lifvet och på sig själf.

Hon klädde sig med en känsla af afsky för sig själf och allt omkring

sig.