(O, du är hvit och ren som hafvets pärla är,
Och sant du talar, klädd i kyskhets vapenskrud.
Se, natten huru skön, se himlen huru klar!
Vet du den lågas namn, som eldar så ditt bröst?
Din stämma darrar, vet, o Berta, du hvarför?
Din ångest, förr ej känd, din bäfvan utan grund,
Själfförebråelsen, allt detta kärlek är!
Det kärlek är, och du är skön och du är min.
Min arm omsluter dig, mitt hjärta dig begär.
Min själ i lågor står och jag är yr och vild.
Din ljufva andedräkt få känna på min mun,
Emot din pannas snö min panna luta få
Jag ville och dig se i vanmakt halft försänkt,
Och höra dig i rus blott tala om att dö.)
Hennes hand blef liggande i hans och hon satt så orörlig som om hon
knappt andades. Kanske kände hon något af detta viljelösa hängifvande,
hvarom dikten talade, genomströmma sig.
Det var mörkt på den delen af terrassen, där de båda sutto, de syntes
knappast, men den mjuka, smidiga, manliga stämman trängde patetiskt och
med en egendomligt darrande lidelsefullhet fram till de andra vid
tebordet.
Stämningen bröts dock af Florence, som ingenting hade förstått.
Ert te kallnar, sade hon. Kan ni inte deklamera sedan?
Men Aagot, som uppfattat det hufvudsakliga af verserna och som kände sig
skandaliserad af vissa uttryck däri och af vissa allt för vältaliga
tonfall, gick fram till Alie och vidrörde sakta hennes arm samt hviskade
till henne: Kom till tebordet. Sitt inte här borta i mörkret ensam med
honom -- du glömmer dig ju.
Alie ryckte till och steg upp. Då hon kom fram i ljuset från tebordet,
hade hon ett yrvaket, frånvarande uttryck i ögonen.
Serra återföll i sin förra uppsluppna ysterhet. Han satte sig att rida
grensle på en stol i galopp öfver hela golfvet, han draperade sig till
en arab med teservetterna och bordduken och satte sig på marken med
korslagda ben, strax därefter var han en siciliansk bandit med en
hårlugg öfver ögat och dolken under kappan, som stod på lur i skuggan af
muren och kastade sig öfver Rikard, då denne kom i närheten, med ett så
plötsligt, kattlikt språng och fordrade portmonnä och klocka med så
hotande stämma och minspel, att flickorna skreko till.
Hvad går det åt er? sade Alie, som skrattade med de andra, men som
dunkelt kände, att det låg något bakom denna uppsluppenhet.
Det är, emedan ni reser i morgon.
Så, ni är glad för det?
Nej, det är inte därför jag är glad, men sista akten i en komedi kan
aldrig vara nog munter. Nu har jag spelat komedi för er i två hela
månader och nu vill jag sluta med ett glansnummer.
Alla flickorna ville veta, hvad han menade med att han spelat komedi.
Har jag inte gjort er min kur allesamman, kanske? frågade han. Och jag
slår vad, att ni tagit mig på allvar allihop. Endast signora Aagot icke
-- hon är den enda, som aldrig velat tro, att jag varit förälskad i
henne -- --
Ni har för höga tankar om er själf som aktör, utbrast Alie med exalterad
munterhet. Hvem tror ni har tagit er på allvar! Ingen -- men somliga af
oss har kanske roat sig med att betala er med samma mynt -- och hvem
vet, om det inte är ni, som blifvit narrad till slut.
Kanske, sade han och såg halft lekande, halft pröfvande på henne. Det
ska framtiden utvisa.
Efter detta skämt kom det som en stillhet öfver dem båda två. Serra
begynte åter deklamera verser. Han kunde alla Italiens klassiska skalder
utantill och när han icke direkt ville uttala sina egna personliga
känslor, gaf han gärna sina stämningar luft i en omskrifning, med andra
ord, utan att välja, gripande på måfå bland det, som han mest älskade
och beundrade.
Hvarför deklamerar ni aldrig något af er själf? frågade honom Florence.
Nej, för jag tycker bara om att deklamera det, som jag verkligen
beundrar. Ja, tro nu inte, att det är af blygsamhet, jag säger så,
tillade han skyndsamt. Det är en fras, som jag lärt, och som jag tycker
låter bra. Hör på detta, sade han till Alie. Jag har ju berättat er,
huru jag dyrkade Leopardi, när jag var ung och svärmisk. Hör nu till
sist en liten bit af honom och sedan ska det vara nog.
Han ställde sig framför henne och deklamerade:
Sempre caro mi fu quest'ermo colle,
E questa siepe, che da tanta parte
Dell' ultimo orizzonte il guardo esclude.
Ma sedendo e mirando, interminati
Spazi di là da quella, e sovrumani
Silenzi, e profondissima quïete
Io nel pensier mi fingo; ove per poco
Il cor non si spaura. E come il vento
Odo stormir tra queste piante, io quello
Infinito silenzio a questa voce
Vo comparando: e mi sovvien l'eterno,
E le morte stagioni, e la presente
E viva, e il suon di lei. Così tra questa
Immensità s'annega il pensier mio;
E il naufragar m'è dolce in questo mare.
(Städse mig kär var denna ensliga kulle
och denna häck, som till stor del stänger
från blicken den yttersta horisonten.
Då jag sitter och skådar, obestämda
rymder bortom denna och öfvermänsklig
tystnad och en djup, oändlig stillhet
inbillningen frammanar; föga fattas
att hjärtat bäfvar. Och medan jag vinden
hör susa mellan dessa plantor, jämför
jag inom mig denna tystnad med denna
stämma, och jag tänker på evigheten
och de svunna tider och den varande
och lefvande och dess röst. Och i denna
vida oändlighet drunknar min tanke,
och det är mig ljuft förlisa på detta haf.)
De sutto alla tysta, när han slutat. Diktens milda svärmeri och det veka
tonfallet hade utöfvat ett visst inflytande äfven på dem, som ej
förstodo helt. Den oändliga stillheten, som föresväfvat diktarens
fantasi, hade genom ordens och föredragets fulländade konst liksom
kommit öfver dem alla och höll dem som i en förtrollning.
Slutligen reste sig dock Aagot med en frågande blick på Rikard.
Klockan är tolf. Ska vi inte ta afsked nu? Vi ska tidigt opp i morgon.
Det blef ett allmänt afskedstagande, hvarvid Serra fick tillfälle att
hviska till Alie: Jag kommer och tar afsked af dig i ditt rum senare,
när de andra gått till sängs. Vill du?
Alie svarade ej, men det for såsom en darrning igenom henne och hon blef
plötsligt helt blek.
Hvem väcker er i morgon bittida? frågade Harriet Aagot.
Å, Rikard vaknar alltid af sig själf.
Jag vaknar också alltid, när någon ska resa, sade Harriet. Jag ska komma
och nypa Alie i näsan, medan ni alla sofver. Du sofver ju alltid med
dörren öppen, du -- gör du inte det?
Serra såg på Alie vid denna fråga. Hon svarade ej.
Då hon kommit in på sitt rum, som genom en korridor sammanhängde med
Rikards och Aagots, var hon mycket otålig att bli ensam, men Aagot kom
oupphörligt in till henne, än för att söka någon af sina saker inne hos
henne, än för att erbjuda henne att få lägga ned i sin koffert någon af
hennes tillhörigheter. Aagot hade alltid en vana, då de skulle resa, att
gå och småsyssla sista natten till fram emot morgonen. Alie blef så
otålig till slut, att hon svarade henne ovänligt:
Låt det vara nu, jag ber dig -- jag dör af trötthet. Har vi glömt något,
kan vi ju lägga ned det i morgon.
Tag åtminstone af dig den där klädningen, så att jag får lägga ner den
ordentligt i min stora koffert. Du förstör den, om du ska knyckla in den
i din.
Alie tvekade. Hvad skulle hon hitta på för att komma från detta. Klockan
var redan 1, han kunde komma hvilket ögonblick som helst, och icke gick
det an att hon tog emot honom annat än fullt klädd.
Men Aagot gaf icke med sig. Det var som om hon haft någon misstanke, ty
det var ej möjligt att bli af med henne i kväll.
Har du tänkt på, att din resklädning är sönderrifven. Inte! Ja, lägg dig
bara nu, så ska jag fästa upp draperiet, medan du klär af dig.
Hon blef tvungen att ge henne kjolen och hade nu blott en ljusröd
morgonklädning att kasta om sig. Hon satte sig framför spegeln och
begynte taga ner sitt hår för att låta Aagot tro, att hon verkligen
ämnade gå i säng, men samtidigt lyssnade hon med öron och alla sinnen
utåt korridoren, och tyckte sig oupphörligt höra steg. Tänk, om han kom
och knackade på medan Aagot satt där! För att hindra detta begynte hon
tala högt, på det han skulle höra, att hon ej ännu var ensam.
Hvad gör Rikard! Stackare, han kan väl inte somna så länge du går och
stökar. Låt vara nu, söta Aagot, det är bra som det är! Det är inte alls
så noga i järnvägskupén.
Hvad du är otålig! Nå, då tar jag klädningen med mig och slutar inne hos
mig. -- Det var fasligt hvad du håller på länge med ditt hår i kväll --
hvarför lägger du dig inte?
Alie kysste henne brådskande på kinden och nästan sköt henne ut, och så
fort hon var gången ordnade hon sin klädsel i jagande hast och med
hjärtat bultande i våldsam oro för att han skulle komma och finna henne
så där halft afklädd. Hon vred upp håret igen, knäppte omsorgsfullt igen
alla knapparna i den långa peignoaren samt knöt ett sidenband fast om
midjan för att det ej skulle se så ledigt och vårdslöst ut -- hon
blygdes så öfver att han skulle finna henne i en annan dräkt än han
lämnat henne, att hon nästan önskade, att han icke skulle komma. Och då
hon nu verkligen hörde och igenkände hans steg, blef henne denna blyghet
så öfvermäktig, att hon blixtsnabbt, utan att besinna sig, rusade till
dörren och vred om nyckeln.
Hon hörde honom taga i dörren, hörde en sakta hviskning: öppna, amor
mio! -- ett ögonblicks väntan, så gick han, kom tillbaka igen, tog ännu
en gång i dörren -- och därefter, med ett litet, föraktfullt,
förbittradt »pah!» aflägsnade han sig snabbt.
Då hon hörde hans bortdöende steg i korridoren sjönk hjärtat inom henne
och det kom öfver henne som en plötslig mattighet ofvanpå den starka
spänningen nyss. Hon klädde skyndsamt af sig, lade sig till sängs och
blåste ut ljuset.
Ja, nu var allt slut! I morgon bittida skulle hon resa -- och hon hade
nekat honom det tillfälle att få taga afsked af henne, som han bedt om
och hvartill hon dock gifvit ett slags stumt samtycke! Skulle han väl
efter detta komma och söka upp henne mer? Af falsk blygsel hade hon åter
igen fördärfvat allt -- och troligtvis för alltid! Hon vred sig
våndfullt i sin bädd och kunde ej tänka på att somna.
Natten var så där tryckande kvaf, som den endast kan vara i södern --
utan ett luftdrag, så starkt ångande af vällukter, att man tycker sig
kväfvas, och den minsta rörelse, blott att räcka ut handen eller jämka
kuddarna, medför ett svettbad.
Hon slutade med att ligga fullständigt orörlig med armen under nacken
och stirrande genom de öppna balkongdörrarna utåt stjärnhimmeln, som
framskymtade gnistrande och flammande mellan loggians hvita kolonner.
Hon låg så, då hon plötsligt såg utsikten skymd af en mörk gestalt, som
fyllde dörröppningen. Hennes ögon vidgade sig och stirrade stela och
orörliga på denna uppenbarelse, som blott syntes henne som en
fantasibild, framkallad af hennes vakna drömmar. Hon var nästan
medvetslös, då ett par armar om hennes lif, ett par läppar mot hennes
kom hennes stelhet att liksom smälta i en hängifvenhet utan gräns.
* * * * *
Följande morgon var det den vanliga, jäktande brådskan, som åtföljer
alla affärder med järnväg, i synnerhet vid en tidig timme. Alie var mot
sin vana icke färdig i tid, så att Aagot måste hjälpa henne att lägga in
sina saker, och hon måste gifva sig af utan kaffe. De kommo till
stationen i sista stund, Rikard och Aagot sprungo åt hvar sitt håll för
att köpa biljett och se efter bagaget, flickorna Johnston kommo med
blommor och kyssar. Alie lyckades dock komma undan ett ögonblick och ut
på perrongen före de andra, hvarigenom Serra fick tillfälle att närma
sig henne.
Om några veckor kommer jag och söker upp dig, hann han blott säga. Tro
på mig, vänta på mig och älska mig.
Hon svarade blott med ett kort, energiskt: Ja!
Alla de andra kommo nu ut, tåget var där, dörrarna öppnades, ett
ögonblicks allmän förvirring och rusning!
Omotståndligt, utan tanke på omgifningen, kysste han henne på munnen, i
det han hjälpte henne upp i kupén. Aagot hann blott att studsa,
konduktören slog igen dörren och det bar i väg.
Alie var fullkomligt borta från omgifningen. Hon satt orörlig, som
förlamad inkrupen i ena hörnet, med ögonen blickande rakt framför sig,
med en fin rodnad öfver kinden och ett visst egendomligt hemlighetsfullt
uttryck, som den som lyssnar till dolda röster eller skådar en värld,
osynlig för andra.