Följande dag frågade Rikard Alie, om hon ville gå in på att resa nu,
eller om hon ännu önskade stanna i Nervi. Hon svarade, att de blott
skulle bestämma som de ville, hon skulle följa dem när som helst. Det
var nämligen öfverenskommet mellan henne och Serra, att de nu skulle
skiljas, emedan det var nödvändigt, och att Alie skulle följa med de
andra på den tillämnade rundresan i Italien, men sedan ville Serra
sammanträffa med dem på nytt och de skulle då närmare besluta om sin
framtid.
Familjen Grey-Johnston gjorde en tebjudning för dem sista aftonen. Alie
var i en på en gång upprörd och glad sinnesstämning. Det föreföll henne
som om denna skilsmässa aldrig skulle bli af, som skulle i sista stund
något oväntadt inträffa, som förändrade allt. Hon klädde sig elegant i
sin nya foulardklädning. Den enkla tebjudningen hos den engelska
familjen var för hennes uppspelta fantasi en stor fest, en förlofnings-
eller bröllopsfest, som öppnade en framtid af okänd, blott dunkelt anad
lycka framför henne, och hon hade något af en bruds på en gång blyga och
strålande uttryck, då hon trädde in i salongen. Det grönblå sidenet i
klädningen kom hennes hy att framstå ovanligt varm och klar. I håret
hade hon instuckit ett par stora, olikfärgade rosor och kring halsen
lindat sin collier af pärlor, som var Rikards present till minne af
resan. Med långa, svenska handskar, höga guldskinnsskor och en hvit
plymsolfjäder i handen såg hon så distingerad ut, att Florence smått
försmädligt utbrast: Å, hvad den Alie kan se stilfull ut, när hon vill.
I dag är hon ju en riktig prinsessa.
Prinsessan Palmi, inföll Harriet.
Om jag ville, ja, sade Alie och gaf henne en stor blick.
Hör! hviskade Florence till Aagot, hon inbillar sig verkligen -- liksom
han inte hade gjort lika mycket sin kur till -- andra -- som till henne.
Ja, han har ju det sättet mot alla, sade Aagot. Ett sätt att se på en --
att trycka ens hand och behålla den länge i sin -- har han gjort det
också med dig?
Florence smålog betydelsefullt och rodnade. Det gick verkligen för
långt, tänkte hon inom sig, trodde nu också Aagot -- å, hvad de voro
löjliga! Men hon visste hvad hon visste, hon.
Florence hade klädt sig helt hvit i afton. Hon var en skönhet i engelsk
stil, blek, genomskinlig, smal om lifvet och utan former -- Harriet var
rödhårig med en liten uppnäsa, mycket finhyllt och en smula fräknig
under ögonen -- men hon var liflig och munter och ansågs pikant.
Florence väntar, att han ska fria i afton, hviskade hon till Aagot.
Mr Grey-Johnston var en hypokonder, som alltid undvek sällskapslifvet,
och hans fru var mycket sjuklig, hvarför flickorna voro till och med
ännu mer öfverlämnade åt sig själfva än engelska flickor vanligen äro.
De begagnade sin frihet till att hitta på förströelser och kokettera för
alla män, som de lyckades draga till sig -- d. v. s. kokettera på
engelskt vis, blodlöst, kallt, ty af passion hade de icke ett spår, och
de funno därför Alie narraktig och skrattade åt henne, då de ofta sågo
henne så upprörd och genombäfvad af känsla.
Tebordet var dukadt ute på terrassen med lampor under bar himmel.
Florence gick och ordnade kopparna med sina vaxhvita händer, modern satt
bredvid i en hvilstol och mr Grey-Johnston kom och gick, åt upp tebrödet
och sade icke ett ord.
Rikard stod just och ansträngde sig för att få ett samtal i gång om
Crispis tyska politik, då Harriet, följd af Serra, kom rusande upp för
de tre trappstegen från trädgården och kastade sig skrattande i armarna
på Aagot.
Kan du tänka dig hurdan han är! ropade hon. Vi skulle springa i kapp
uppför stora gången, och så föll jag omkull -- och hvad tror du, han tog
sig för, när han lyfte upp mig. Fy, fy! sade hon och pekade fingret åt
honom.
Hvad gjorde ni? frågade Alie leende.
Jag kysste henne på kinden. Och om jag inte gjort det -- tror ni inte
hon skulle föraktat mig och ansett mig som en narr -- när en ung dam
faller till ens fötter, så skulle man väl vara en ohjälplig tölp --
Vill ni hålla vad med mig, att jag kan klättra upp på det där taket?
ropade Harriet, som icke återkom från sin uppsluppna sinnesstämning. Och
hon flög lätt och smidig till muren och lyckades verkligen klänga upp på
en öfre terrass ofvanpå ett tak.
Kom, signorina Alie! ropade Serra. Om ni också klättrar upp, så ska vi
springa i kapp där uppe.
Å, ni är tokig! Springa i kapp där uppe -- det är ju inte något
stängsel.
Ja, det gör ingenting. Kom!
Han drog henne med sig med våld och lyfte henne, hvarefter Harriet
däruppifrån drog henne upp. Trädgården syntes härifrån djupt under dem
och Alie hissnade, då Serra grep henne om lifvet och gjorde en åtbörd
som för att slänga henne ut öfver djupet.
Hvad går det åt er i kväll?
Jag vill göra någon galenskap. Hitta på något, miss Harriet. Ju
tokigare, ju bättre.
Alie såg förundrad på honom. Det låg en viss vild ysterhet öfver hans
väsende denna afton.
Ska vi göra inbrott i ett af rummen här. Hvems är det där fönstret? Den
franska damens? Ska vi gå in och stjäla hennes smycken?
Kom och drick te! ropade Florence's stämma därnedanför.
Bra! Men hur ska vi komma ned? Vill ni, att jag kastar er ned, först den
ena och så den andra?
Nej, vi stjäl oss igenom ett af rummen här, sade Harriet, och så komma
vi ut i stora korridoren.
Och om alla ä inne, invände Alie.
Det gör ingenting -- vi kan ju be om lof.
Visst inte, sade Serra. Följ bara mig! Och släpp inte.
Han tog de båda flickorna vid hvar sin hand och de gingo sakta, spejande
mot de öppna balkongdörrarna till ett af de rum, som vette ut åt den
loggia, där de befunno sig. De sågo en äldre dam gå och syssla i rummet
och utan ett ord drog Serra dem med sig och de rusade alla tre som en
hvirfvelvind igenom rummet och ut på andra sidan.
Han är alldeles komplett tokig i kväll, sade Harriet till de andra, då
de åter kommo ned till tebordet.
Ja, det är sant. »Ho la mente piena di raggi e di follia», deklamerade
han, vänd till Alie.
Hvad betyder det? frågade Florence.
Jag har sinnet fullt af strålar och galenskap, öfversatte Aagot
trovärdigt.
Serra satte sig med Alie på muren ett stycke ifrån de andra, tog hennes
hand, böjde sig emot henne och deklamerade med ögonen i hennes:
Oh! sei bianca, sei pura come perla marina,
E parli il vero, armata della tua castità.
Guarda, la notte è bella; guarda, il cielo è sereno.
Sai tu che sia la fiamma che ti solleva il seno?
Se la tua voce trema, sai tu Berta, perchè?
Questo nuovo sgomento, questo vano terrore,
Il rimprovero stesso di cui ti crucci è amore,
È amore e tu sei bella e tu vivi per me.
Il mio braccio ti serra, il mio cuor ti desia.
Ed ho la mente piena di raggi e di follia,
E voglio che mi passi sul labbro il tuo respir.
Voglio posar la fronte sulla tua fronte bianca,
Voglio sentirti inerte, come persona stanca.
Voglio che inebbriata mi parli di morir.