Hvarför? För att få något att lefva af, helt enkelt. Du ser förvånad ut
-- du tänker på vårt palats. Men först och främst är det inte mitt, utan
min brors -- och för det andra, äfven om jag skulle öfverlefva min bror
och ärfva det, så vore det så mycket sämre att vara utan förmögenhet.
Hvad tror du det kostar att äga ett sådant palats? Det slukar en hel
förmögenhet för hvarje generation, det och de anspråk det medför. Det
kostar så mycket, att äldste sonen -- äfven på de tider, då Genovas
stora familjer ännu voro rika, aldrig kunde tänka på att gifta sig annat
än till en stor hemgift. Ännu mycket mindre nu, då alla förmögenheter ä
så reducerade, tack vare vår stora armé och flotta och vår dyrbara
administration, som lägger sådana bördor på landtbruket, att det vore
bättre skänka bort all sin jordegendom än betala skatt för den. -- Och
till den yngre sonen har det aldrig blifvit någonting öfver. Du ser
således, att Beatrices två millioner inte ä mer än nätt och jämt hvad
jag behöfde för att kunna uppehålla min ställning som gift.
Och du skulle inte finna något förnedrande i att göra ett sådant
giftermål -- för att bli försörjd?
För att bli försörjd, det är inte rätta ordet. Jag har hvad jag behöfver
som ogift. Men giftermålet för med sig stora fordringar i min ställning,
och därför måste det äfven bringa en vissa fördelar. Diamine, hvad
skulle eljest hela äktenskapet tjäna till? Och som jag troligtvis ej kan
undgå att en dag bli prins di Palmi -- min bror är ju så sjuklig och kan
inte få några barn -- åtminstone min son får således ärfva titeln och
palatset -- så anses min ställning betinga ett par millioner i
äktenskapsmarknaden, så att det är blott fullständigt i sin ordning, att
min hustru medför detta i hemgift, och jag kommer inte i någon
förbindelse till henne för det.
Alie kände sitt mod sjunka. Det var ett allt för stort svalg mellan dem.
Hela uppfattningen var ju så olika. Hon kände sin enkla, borgerliga,
mänskliga uppfattning af äktenskapets betydelse och mening falla sakta
och ljudlöst till marken som ett litet visset blad, hvilket den
blifvande prinsen af Palmi trampade på i förbigående utan att märka det
en gång. Hvad förstod han af hennes lifssyn!
Gifter jag mig åter utan förmögenhet, fortfor han, ja, då kommer jag
först och främst i den pinsamma belägenheten att inte kunna underhålla
palatset, om det blir mitt en gång -- eller jag sätter min son i den
belägenheten. De dyrbara konstsamlingarna, som mina förfäder satte sin
stolthet i, dem finge jag sälja -- och nu för tiden finns knappast
någon, som köper hela samlingen, den finge styckas bort bit för bit till
den högst bjudande -- den stolta lapis-lazulisalen med sina svarta
sfinxer, där det var min glädje att gå och drömma som yngling om mina
förfäders bedrifter -- den finge jag väl -- ja, hvad vet jag, man finge
bryta ut stenarna ur väggarna och sälja dem styckevis -- sköfla hela
härligheten -- kort sagdt, det kan ju vara bara fåfänga kanske, men jag
ville dock, att du skulle förstå, att vi, som genom generationer växt
upp i ett sådant hem, vänjer oss så vid den tanken att bevara det
oförändradt till våra barn i sin ordning, att detta blir oss en tyngande
plikt, och att vi knappast anser oss ha rätt att frigöra oss.
Ja, jag förstår det. Men hvad jag inte förstår är, att det just skall
vara genom ett giftermål, som ni skaffar er de erforderliga medlen. Kan
då inte en man som du bryta sig en bana själf?
Hvad skulle det vara för en bana? Hvilken karrier tror du att jag skulle
kunna göra i det moderna Italien? Jo, om jag ej hölle mig för god till
att knuffa mig fram bland all den plebs, som nu tränges om platserna --
om jag ville krypa för de nuvarande maktinnehafvarne och låta mig
beskyddas och muta och göra mannamån -- ja, då tror jag nog att prinsen
af Palmi in spe skulle bli accepterad och att jag kunde göra en stor
politisk karrier samt få tillfälle att roffa åt mig några millioner af
folkets medel, som så många andra af de så kallade liberala -- och du
skulle tas emot med uppräckta händer i Crispis politiska salonger och
ingen skulle där fråga efter ditt stamträd. Men därmed skulle jag också
afsäga mig mitt skönaste privilegium såsom oberoende adelsman, att få
säga de där herrarne sanningen -- att få slunga dem i ansiktet deras
lögner, då de säger sig vilja folkets bästa på samma gång som de utarmar
dem och drifver dem att emigrera i tusental för att förgås af elände,
medan deras rika vinfält står oskördade, efter som det ej lönar sig att
skörda dem -- allt under det de styrande och deras skyddslingar, som
ofta begynt som fattiga uppkomlingar utan ett öre, hopar allt större
rikedomar i sina fickor och köper våra palats, sedan de ruinerat oss.
Ja -- och hur har ni själfva fått era förmögenheter en gång -- var ni
kanske bättre, när ni hade makten?
Nej, det påstår jag inte. Men just därför, att vi nu kommit utanför, ä
vi bättre än de andra. Det är alltid minoriteten och oppositionen, som ä
de bästa i ett samhälle -- de, hvilkas idealer inte ä dagens. Och det
skulle kosta på mig att afstå från detta mitt dyrbara privilegium genom
att sluta mig till den flacka majoriteten. Du har läst mina dikter -- du
vet, hur oberoende min ställning är åt båda hållen. Tror du, jag kunde
fortsätta att skrifva så, om jag måste tänka på att göra en karrier?
Han hade rest sig upp och gick af och an i rummet, fortsättande att tala
för sig själf med lifliga åtbörder. Plötsligt afbröt han sig, knäppte
med fingrarna, som om han funnit något, blef så stående stilla en stund
med handen öfver ögonen, hvarefter han begynte räkna på fingrarna.
Det går ihop! utbrast han. Har du papper och penna där? Sätt dig och
skrif.
Och han dikterade för henne en sonett, som hade format sig kring tanken
om minoritetens privilegierade ställning såsom opposition mot samtidens
missriktningar, om den ensamme, som stod utanför alla partier och blott
åsåg kappjakten efter ämbeten och utmärkelser, hvilka falbjödos till den
högstbjudande.
Då Alie hade slutat skrifva, steg hon upp och gick fram till honom samt
lade armarna om hans hals och kysste honom för första gången af egen
impuls.
Var säker om, att inte jag ska bli den, som drar dig ifrån denna
privilegierade ställning, sade hon. Jag hör lyckligtvis inte till de
kvinnor, som älskar på det sättet -- som vill draga ned och hänga sig
fast vid den, de älskar.
Säg inte så. Om du älskar mig riktigt, ska du tvärtom inte sky något
medel att hålla mig fast.
Och förmå dig att handla mot din öfvertygelse?
Ja, än sen? Hvad är en öfvertygelse i grunden? Ingenting är absolut sant
eller osant. Och om man väljer den ena eller andra nyansen af denna
komposition, så betyder det i det hela inte stort. Jag är oppositionsman
af temperament och naturlig smak -- men en öfvertygelse -- hvilken
intelligent man kan ha en öfvertygelse?
Alie kände sig obehagligt berörd af detta omslag i hans ton. Hennes
idealistiskt anlagda natur hade genast med värme omfattat den
ståndpunkt, han i sin sonett utvecklat, och det hade synts henne lätt
och härligt att uppoffra sin personliga lycka för ett sådant mål. Men nu
isades hon af hans skepticism, hvilken med ens slog ner den entusiasm,
som flammat upp inom henne.
Jag har bara en öfvertygelse, fortfor han leende. Och det är, att
ingenting annat i lifvet kan göra mig lycklig än din kärlek. Och om du
älskar mig riktigt, så ska du minsann inte tänka på att offra mig för
någon öfvertygelse. Jag ville att din kärlek skulle vara så hänsynslöst
stor, att den ginge fram äfven öfver detta -- att den tvingade mig att
offra allt för dig, till och med mitt oberoende. Jag tror egentligen,
att vi endast på det sättet skulle kunna bli verkligt lyckliga.
Det ska du aldrig vänta af mig, invände hon. Det är ingenting jag är så
rädd för som att du ska behöfva offra något, det allra minsta för min
skull.
På det sättet ska du fördärfva allt för oss. Min lycka skulle vara, att
du fordrade mycket -- men också gåfve mycket. Du vill inte göra hvarken
det ena eller det andra.
Han hade tagit henne i sina armar och höll henne tätt intill sig, så att
hon ej kunde se honom in i ögonen. Hon lade därför hufvudet något bakåt
för att se på honom och sade: Jo, tvärtom -- jag fordrar mycket -- och
vill också gifva mycket -- under vissa förutsättningar. Öfvertyga mig om
att du älskar mig helt -- och det finns intet, jag inte vill gifva.
Intet? frågade han med sina läppar mot hennes och en stråle i ögat.
Men du hörde villkoret, upprepade hon och vred sig lös, rodnande.