Rikard med sin handlingskraftiga natur var ej i stånd att lida passivt.
Han _måste_ ingripa på något sätt i händelsernas gång, söka tvinga dem
efter sin vilja. Han beslöt, för att ändå företaga något, att uppfordra
Serra till en förklaring, och på morgonen af den andra dagen, då han
antog att han borde vara återkommen, gick han och sökte upp honom i hans
villa.
Han fann honom sakta vandrande utanför på en terrass, ledande en gammal,
ståtlig dam, som han antog vara hans mor. Det var något så ovanligt ömt
och skyddande i det sätt, hvarpå han stödde henne, att Rikard ej kunde
undgå att känna sig tilltalad häraf, och han stannade ett ögonblick på
afstånd och betraktade dem. Han märkte nu i den gamla damens rörelser
något osäkert och försiktigt. Hon kände sig för, hvar hon satte foten,
och höll ena handen utsträckt framför sig samt hade en skärm för ögonen.
Serra fick sikte på Rikard och ropade till honom: Herr Kapten! Stig på!
Ursäkta, att jag inte kommer emot er -- men kom bara in, jag ber.
Rikard öppnade grinden och trädde in på den rikt blomstersmyckade
terrassen utanför villan.
Det är den svenske officeren, om hvilken jag just talat, tant! sade
Serra till den gamla damen. Kapten Rode! Markisinnan Serra! Min tant
beredde mig den angenäma öfverraskningen att vara här, då jag kom i
morse, tillade han till Rikard.
Då vill jag inte störa, sade Rikard och ville gå.
Nej -- ni stör visst inte. Jag är visserligen min tants varma
tillbedjare, men förhållandet mellan oss är nu redan så gammalt, att
inte är det precis nödvändigt att vi ständigt ä i tête-à-tête. Eller
hur, tant?
Markisinnan log belåtet; men Rikard var ej i stämning för att skämta,
utan svarade sträft: Hvad jag önskade tala med herr markisen om är i
alla fall af allt för enskild natur för att nu -- jag ska be att få
komma igen en annan gång.
Om det är så, så lämnar jag herrarne, sade den gamla damen. Följ mig
bara in, Andreuccio.
Hon böjde med vänlig förbindlighet på hufvudet åt Rikard och gick
därefter långsamt upp för de breda marmortrappstegen upp till villan,
stödd af Serra på samma ömma, försiktiga sätt, som Rikard först lagt
märke till.
Min tant är nästan blind, sade markisen, då han kom tillbaka till
Rikard. Men så liflig och ungdomlig till sinnet, att jag för min del
alltid blir lite förälskad i henne, hvar gång jag råkar henne. -- Er fru
mår bra? fortfor han i vanlig sällskapston. Hon har öfvervunnit sin
trötthet?
Rikard hörde ej ens denna fråga. Han hade af Serra blifvit förd in i en
stor sal med gula möbler och nedfällda, gröna persienner. Där var nästan
mörkt och han såg knappast den andres ansikte, där denne halflåg i en
fåtölj med en cigarett i munnen. Han försökte dock att studera honom, i
det han började: Jag går helst rakt på saken. Ni vet kanske, att den
unga dam, som är med min hustru och mig här, är ett slags fosterdotter
till min mor, och att jag därför har en brors skyldigheter och
rättigheter emot henne. Efter hvad jag såg i förgår afton, anser jag mig
därför böra fråga er, hvilka era afsikter äro.
Ej en rörelse hos den andre förrådde, att denna högtidliga fråga gjorde
något som helst intryck.
Afsikter! svarade han blott lugnt och med sitt vanliga förbindliga
leende. Jag har inga andra afsikter än att som artig värd göra hennes
vistelse i mitt land så angenäm som möjligt.
Då tillåter jag mig att säga er, att man inte komprometterar en ung
flicka med en så enträgen kurtis, utbrast häftigt Rikard.
Ni är en mycket öm -- bror! inföll Serra och tog cigaretten ur mun samt
såg spefullt på honom. Hans gamla misstankar vaknade i en ny form. I
hvad förhållande stod hon egentligen till denne unge officer, som ej
genom något verkligt familjeband var förenad med henne? Och var kanske
hustrun svartsjuk, så att det nu blifvit nödvändigt att söka placera
henne? Åhå, inte så lätt lurad, min vän.
Hvad menar ni? frågade Rikard iskallt.
Jag menar, att jag tror era bekymmer något öfverflödiga. Om någonsin en
ung dam varit rustad att svara för sig själf, är det visserligen
signorina Alie.
Rikard insåg, att hans manöver var förfelad, och fann ej annan utväg än
ett återtåg.
Godt! Jag ber då att få säga er farväl med detsamma, sade han stelt, i
det han steg upp. Vi reser i morgon.
Redan! Det gör mig ondt, svarade Serra fullkomligt artigt och
fullkomligt kallt. Jag ska då tillåta mig att göra en afskedsvisit hos
damerna i eftermiddag.
Då Rikard kom tillbaka yttrade han dock ingenting om sitt beslut att
resa. Han vågade ej gå så brådstörtadt till väga, emedan han fruktade
att Alie då kunde vara i stånd att fullfölja sin hotelse och stanna
ensam kvar. Han började i stället att i allmänna ordalag tala om huru
italienarne, i synnerhet af de högre klasserna, vore de mest samvetslösa
egoister i kärleksaffärer. Att förföra en flicka, helst af en lägre
klass än de själfva, eller underhålla en brottslig förbindelse med en
annans hustru, helst sin bäste väns, emedan det är bekvämare och
angenämare, det är deras dagliga förströelse, sade han. Men när det är
fråga om giftermål, har kärleken icke det minsta att betyda. Det faller
icke en italienare inom den högre societeten in att gifta sig med en
flicka, därför att han gjort henne sin kur, kanske är förälskad i henne.
Giftermålet är uteslutande en konvenanssak och en spekulation.
Har du lidit af sömnlöshet i natt och roat dig med att läsa någon fransk
roman, frågade Alie stridslysten. Det är förklarligt att du, som så
sällan läser romaner, trott dig göra en upptäckt. Men du får förlåta,
att för mig, som läst så många, är det lite gammalt, allt det där.
Jag talar inte om franska romaner, utan om verkliga, italienska
förhållanden.
Och hvad vet du om dem, om jag får fråga? Hämtar vi inte alla vår visdom
ur de franska romanerna, när vi vill bedöma de sydländska folken?
Förlåt, men jag är inte någon nykomling i Italien. Du vet, att jag varit
här flera gånger och jag har haft många förbindelser äfven med
aristokratien genom mina militärvänner. Jag har visserligen inte känt
många damer, men jag har hört männen tala och berätta sina
kärlekshistorier. Och jag försäkrar dig, att hade du lyssnat till dem en
halftimme --
Officerarne ä också öfverallt ett dåligt släkte, inföll Alie hetsigt.
Du tror att det är bara officerarne. Men om jag nu talat just med markis
Serra själf och från hans egen mun --
Hvad? frågade Alie och reste sig med flammande kinder. Hvad har du talat
med honom om?
Det hade ej varit Rikards mening att omtala sin direkta inblandning i
Alies angelägenheter. Han visste väl, att hon skulle upptaga det illa.
Men nu hade hennes misstro till allt, hvad han sade, retat honom och han
glömde sig.
Jag kommer just nu från honom. Jag har frågat honom rent ut, hvilka hans
afsikter med dig voro.
Han hann icke säga mer, då Alie med skälfvande stämma och tårar af vrede
afbröt honom.
Du har vågat -- du har vågat, utbröt hon. Med hvad rätt blandar du dig
i, hvad som inte angår dig -- hvad ska nu han tänka om mig! Att jag vill
framtvinga ett frieri! Fy, det är så afskyvärdt. Du har förstört allt
för mig -- hela min lycka -- du har förplumpat allt det som var fint och
stämningsfullt -- nu är allt förbi!
Och hon grät med ansiktet i händerna -- grät, så att hela hennes kropp
skakades.
Aagot kom fram och sökte smeksamt lugna henne, men hon stötte henne
bort.
Hvad har ni med mig att göra? ropade hon förtviflad. Hvad rätt har ni
att beröfva mig den enda lycka, jag någonsin ägt i mitt lif. Ni tvingar
mig att skiljas från honom, men om det är för att följa er såsom
hittills, så misstar ni er. Det må gå med mig hur det vill, men jag
sätter aldrig mer min fot inom era dörrar efter detta.
Rikard hade blifvit mycket blek och det ryckte kring hans ögon och
läppar. Han kunde icke tala; den smärtsamma beklämningen tillsnörde hans
strupe. Han hade förlorat henne. I dubbel, tiodubbel mening förlorat
henne. Och han älskade henne.
Midt i detta upprörda ögonblick syntes en skugga i de öppna dörrarna
till terrassen. Endast Aagot hade besinning nog att med sitt vanliga
småleende gå emot och hälsa på markis Serra, som trädde in.
Alie, sade Rikard lågt. Hvad jag kan göra för att försona -- det vill
jag göra, allt hvad du begär. Ska jag lämna er ensamma nu?
Alie svarade ett kort, energiskt: ja! och Rikard gaf Aagot en vink att
följa sig och gick, efter att ha växlat ett par intetsägande ord med
markisen.
Denne uppfattade genast hennes upprörda sinnesstämning, hvarom för
öfrigt hennes skälfvande läppar och genom tårarna gnistrande ögon gåfvo
ett allt för tydligt vittnesbörd.
Han gjorde ett slag genom rummet och såg att alla dörrar voro
tillstängda, därefter satte han sig ned i soffan, drog henne till sig
och frågade tvärt: Ska vi gifta oss?
Aldrig! utbrast hon häftigt. Hvilken kränkning att han på detta sätt --
han trodde sig således nu tvungen därtill efter Rikards ogrannlaga
inblandning.
Hör på mig, Alie -- med Beatrice är allting slut. Jag har sagt henne
rent ut, att jag älskar dig.
Verkligen! Du har sagt det?
Det ljusnade till öfver Alies förgråtna ansikte.
Och nu vill du lämna mig -- resa din väg för att inte mer komma åter
hit. Det är ju inte möjligt?
Hvad ska jag då göra? Jag begär ju inte bättre än att få stanna -- om
jag bara visste någon utväg.
Jag vet en utväg, som kanske inte vore så dålig. Jag har en tant, som
bor i nedra våningen af vårt palats -- änka efter min farbror, en mycket
älskvärd och bildad dam. Hon har just kommit till villan för att hälsa
på mig -- vi ä särdeles goda vänner. Hon är född amerikanska, mycket
språkskicklig och road af läsning, men hon är nästan blind och hon ville
därför ha en ung flicka i huset, som kunde läsa högt för henne både
franska, tyska och engelska. Och som detta är nästan omöjligt att finna
i Italien, blef hon mycket glad, då jag talade om dig, och du blir strax
antagen, om du vill.
Du har redan talat vid henne! -- Det hade således icke ens varit hans
allvar, då han frågat henne, om hon ville bli hans hustru.
Men detta -- att vara i en tjänande ställning i din familj, yttrade hon
med lite osäker stämma, kunde du vilja det?
Tjänande -- hvad säger du -- min tant skulle behandla dig som en dotter.
Seså, nu är du sårad. Men hvad vill du då, när du inte vill bli min
hustru? Du afböjer allt, hvad jag föreslår. Vill du således ändå, att vi
ska skiljas?
Spela inte komedi med mig! Jag vill inte bli din hustru -- det är
fullkomligt sant och jag har alltid sagt dig det -- hvarför ska du då
kränka mig med att föreslå det, när det inte ens är ditt allvar.
Det är mitt allvar, att om du vill -- tro mig, jag älskar dig så mycket
nu, att jag till och med vill göra en dårskap för din skull. Allt vill
jag göra hellre än att mista dig. Låt oss således göra kort process och
gifta oss, det är det enklaste. I Italien kunna vi inte stanna, förstås
-- jag vet inte annat än att vi får resa till Massaua med andra
misslyckade subjekter. Vill du det?