V.

Aagot väntade nu Rikard hvarje dag och hon längtade efter honom med en

viss nervös oro och otålighet, som icke liknade henne. Detta att

dagligen ha två förälskade under sina ögon, att se Serras smekande ömhet

och Alies upprörda känslighet hade hos henne väckt en längtan efter

kärlek, som hon aldrig känt förr.

Slutligen anlände då Rikard en morgon utan att ha skrifvit förut och

öfverraskade dem. De hade just den dagen bestämt sig för en utflykt.

Serra hade öfvertalat dem att resa och bese Spezia i sällskap med honom.

Han ville ej försumma den utlofvade visiten hos markisinnan di

Monsoprano, men resa bort utan Alie på en enda dag kunde han ej heller

förmå sig till. Han försäkrade henne, att han skulle begagna detta

tillfälle till att låta förstå, att han ej vidare tänkte på giftermålet,

och ehuru Alie skulle funnit det naturligare, att han låtit förstå detta

genom att ej alls uppsöka dem vidare, gick hon dock in på förslaget utan

någon anmärkning.

Då Rikard kom, ville Aagot naturligtvis afstå från utflykten, men denne

förklarade sig tvärt om mycket hågad att följa med, han hade i alla

händelser önskat att se hamnen i Spezia. Och så sutto de på tåget, en

knapp timme efter sedan han var kommen. Han hade ej hunnit mer än äta

frukost och kläda om sig, men Aagot hade begagnat denna stund till att

berätta honom, hur bekymrad hon var för Alie, huru denna komprometterade

sig och gjorde sig rent af löjlig genom att visa sig alldeles ursinnigt

förälskad i markisen, hvilken dock hade så föga allvarliga afsikter, att

han samtidigt kurtiserade henne, Aagot, på ett sätt, som ofta gjorde

henne förlägen. Hon höll upp här och väntade, att Rikard skulle göra

några närmare frågor om detta. Hon hade så gärna velat se honom lite

svartsjuk, men han tycktes helt upptagen af hvad hon berättat om Alie.

Var det verkligen möjligt! Alie så förälskad, att hon glömde all

värdighet och takt. Alie, den kalla, satiriska, kritiska Alie utsättande

sig för sådana anmärkningar. Det ville han dock se med egna ögon förrän

han kunde tro det.

Under hela tiden de vandrade omkring i Spezia var han ifrigt upptagen af

att iakttaga Alies och markisens hållning, och som han på samma gång ej

ville försumma tillfället att se och studera förhållandena på den ort,

de besökte, hade han ingen tid öfrig för sin hustru, som gick där

ovanligt allvarlig och förstämd vid hans sida. Plötsligen lämnade han

dem och gaf sig ut i roddbåt för att närmare bese ett par krigsfartyg,

som lågo i hamnen, och Aagot måste finna sig i att gå ensam med Serra

och Alie till en restaurant och begynna frukostera utan Rikard. Alla de

små omsorger Serra egnade Alie irriterade i dag Aagot mer än någonsin.

Han tänkte inte på att se på krigsfartyg, han.

När ändtligen Rikard kom mot slutet af frukosten, visade sig Aagot

nästan för första gången i sitt lif vid dåligt lynne. Hon förklarade sig

så trött, att hon ej orkade gå mer och vägrade följa med på en liten

utflykt i ångbåt till det egendomliga, antika Porto Venerze, om hvilket

man talade såsom något ytterst märkvärdigt. De andra kunde ju fara, om

de ville, hon skulle lägga sig och hvila på hotellet under tiden.

Hon hoppades att Rikard skulle afstå från färden och stanna hos henne.

Men det var i stället Serra, som föreslog, att de skulle uppge den, då

hon ej kunde komma med. Rikard däremot framhöll hur synd det skulle vara

att försumma denna intressanta utfärd och han påyrkade, att Aagot skulle

söka öfvervinna sin trötthet och följa med. Men hon lät sig icke

öfvertalas. Hon var besluten att sätta sin man på detta prof. De hade

varit skilda hela sommaren. Och om han nu föredrog att fara och se på

några gamla, ramlande hus och en utsikt framför att stanna hos henne, så

--

Rikard anade ej det minsta af hvad som försiggick inom hans vanligen så

lugna hustrus själ utan gick nu för att höra efter när den lilla

ångbåten skulle gå, medan Alie och Serra följde Aagot in i hennes rum

och den sistnämnde ordnade soffan åt henne samt drog igen

spjäljalusierna. Nu ska ni sofva ett par timmar och vara riktigt rask,

när vi kommer igen, sade han med sitt vinnande, mjuka tonfall. -- När de

hade gått, låg Aagot och grät på soffan.

Rikard var ytterst uppfylld af hvad de hade sett, då de kommo tillbaka

och berättade lifligt för Aagot, hur underligt eländigt, fattigt och

ramlande detta lilla näste under klippan var, och hur naturens härlighet

och prakt kontrasterade med armodet i dessa mörka gränder. Han märkte ej

ens den misslynthet och köld, hon visade honom, utan tolkade hennes

förstämdhet blott som yttringar af den trötthet, hon talat om.

Serra åt middag hos markisinnan Monsoprano, och Alie gick strax efter

table d'hôten på hotellet ut i trädgården, medan Aagot och Rikard dröjde

i salongen, drickande kaffe och läsande tidningar liknöjdt och

förströdt. Då Serra återkom och ej fann Alie med dem gaf han sig strax

ut att söka henne, och som det ännu var något månsken gissade han, att

hon gått till trädgården. Han fann henne sittande på en låg mur under

pergolans vinlöfstak, hvilket lade hennes ansikte i djup skugga under

det ett par skarpa månstrålar, som här och där bröto igenom löfven,

kastade bjärta dagrar på hennes klädning och genast visade honom, hvar

hon var.

Nå? frågade hon, då han stod framför henne. Hvad sa Beatrice?

Stackars liten! Hon grät och gjorde mig en stor svartsjuksscen. Och

modern bad mig säga rent ut om jag öfvergifvit tankarna på giftermålet,

emedan hon i så fall ville välja en annan man till sin dotter.

Och hvad svarade ni?

Å, jag lyckades lugna dem fullkomligt. Men det kostade mig visserligen

ett offer.

Hvilket då?

Min stolta, svenska flicka blir väl inte svartsjuk, sade han och satte

sig bredvid henne, i det han tog hennes hand i sin och strök den sakta

smekande uppåt armen. Jag måste lofva dem att stanna här öfver

morgondagen och tillbringa hela dagen hos dem.

Alie gjorde ett litet snabbt ryck för att lösgöra sin arm, men han höll

den kvar.

Hvad nu? Du är svartsjuk?

Visst inte!

Naturligtvis inte, skrattade han. Men du tycker i alla fall inte om det

-- det stöter dig. Men det är ju bara en konvenanssak, för att bevara

skenet.

Och hvilket sken är det ni vill bevara? frågade hon med kinderna röda af

sinnesrörelse och vrede; att ni tänker på att gifta er med Beatrice,

eller hur? Men det enklaste sättet att bevara det skenet vore ju att

förlofva er med henne. Hvarför gör ni inte det strax?

Hon hade sprungit upp och ställt sig mot en af de brutna

stuckkolonnerna, som uppburo vinlöfstaket, med händerna bakom sig,

hufvudet framåtböjdt, men ansiktet tillbakastadt, så att hennes

ställning kom att påminna om dessa martyrers, med armarna bakbundna vid

en trädstam och ögonen mot himlen, som man så ofta ser på de gamla

mästarnes taflor. Hon böjde den mjuka kroppen med en vaggande rörelse

fram och tillbaka och talade lågt, upprördt, med kort, nervös stämma.

Jag ska i alla fall inte längre hindra er. Jag ska be Rikard att vi får

resa, helst i morgon dag, och sedan ska ni inte vidare höra talas om den

svenska flickan, som -- som --

Hon var så vacker i den ställning, hon intagit, att han nästan icke

hörde hvad hon sade, utan var helt upptagen af att med ögat följa

gestaltens mjuka linier, och hans arm smög nu oemotståndligt om hennes

lif. Om du fordrar det, sade han lågt, ömt, så skickar jag strax återbud

till Beatrice och följer med er tillbaka i morgon.

Men den kroppsliga tjusning, hon kände sig utöfva öfver honom, syntes

henne i denna stund som en kränkning, hon vred sig undan och sade

häftigt: ni ger och tar tillbaka löften som ingenting. Men jag ska

aldrig fordra, att ni ska vara trolös mot en annan för min skull. Stanna

bara hos Beatrice!

Är det ert allvar?

Ja visst. Och nu är det så godt jag säger er farväl med detsamma. När ni

kommer tillbaka till Nervi är vi kanske resta.

Flicka! är det så du älskar mig! Han grep tag i båda hennes axlar och

ryckte henne fram emot sig, i det han böjde sitt ansikte tätt emot

hennes, med gnistrande ögon och hopbitna läppar. Det var en så häftig

öfvergång, att Alie stod som andlös inför den sjudande lidelse hon

plötsligt läste i detta vanligtvis så behärskade ansikte.

Släpp mig -- ni gör mig ju riktigt illa, kunde hon blott framstamma.

Så mycket bättre -- jag vill göra dig illa -- jag skulle ha en riktig

fröjd af att se dig vrida dig i smärta inför mig och be mig om nåd.

Han kastade henne ifrån sig så att hon till hälften föll ner på muren,

där hon nyss suttit, vände sig om och ville gå.

Men hon sprang upp och grep tag om hans arm samt försökte få honom att

vända sig emot henne.

Jag förstår dig inte, sade hon.

Han stötte åter undan henne och gick ifrån henne. Ännu en gång sprang

hon efter honom, tog fatt i båda hans händer och sade: gå inte!

Det lyste upp i hans ansikte.

Du älskar mig? frågade han.

Ja.

Du älskar mig!

Och i ett anfall af vild, yster glädje lyfte han henne upp på sina armar

samt bar henne springande långs hela sandgången under pergolan.

Jag förstår dig inte, upprepade hon, då de åter satt sig ned bredvid

hvarandra.

Förstår du inte, att din kärlek har blifvit mig ett lifsvillkor. Jag

leker med den, jag sätter den på alla möjliga prof -- men om jag tror

att den sviker, blir jag utom mig. Jag tviflar på mig själf -- men du

får inte tvifla, ty då är allt förloradt. Du måste vinna mig tum för tum

ifrån mig själf. Du är den starka af oss, ty du är hel och klar --

därför ska du ha mod att hålla mig kvar, till och med mot min egen

vilja. Hade du låtit mig gå nu, så hade jag aldrig kommit igen till dig

-- men när du så slutligen sa det lilla förlösande ordet: 'gå inte!' ja,

då kände jag, att du eröfrade mig så fullständigt, att jag inte mer

skulle kunna göra mig fri, om jag också ville.

Och ändå -- jag vet inte, om jag kan tro på dig riktigt, sade hon med

ett smeksamt tonfall och lade hufvudet mot hans axel -- du är ändå --

Hvad!

Jag vet inte, om jag törs säga det -- du är en mycket god aktör. Midt i

din våldsamhet nyss visste du ändå mycket väl hvad du gjorde. Du kastade

mig med en viss varsamhet, så att jag kom att falla ned helt bekvämt, i

sittande ställning.

Naturligtvis, sade han, skrattande. Sådana ä vi italienare. Lidelsefulla

och behärskade på samma gång, hetsiga och beräknande. Det är därför jag

älskar dig, förstår du, för att hos dig finnes denna helhet i stämning,

som jag saknar hos mig själf.

Han drog henne ett ögonblick upp på sitt knä och tryckte henne tätt

intill sig. I det samma kom Rikard gående framåt sandgången. De sprungo

båda upp, men det var för sent, han hade sett dem, han vände så häftigt

om, som hade han rusat med pannan mot en mur och gjort sig illa.

Alie var brydd att möta honom efter detta och gick upp på sitt rum.

Först vid 10-tiden kom hon ner i salongen och fann då Serra där,

fördjupad i ett schackparti med Aagot.

Då hon räckte honom sin hand till god natt sade han: vi träffas alltså

inte förr än i öfvermorgon. Eller vill ni att jag ska komma ner till

tåget i morgon bittida?

Han hade således ändå beslutit sig att bli kvar! Just nu när hon trodde

att han var hennes så helt och hållet.

Hon svarade i isig ton: nej, för all del, gör er inte så mycket besvär?

Bravo! Så får jag sofva till kl. 9. -- Följande morgon vid affärden var

Alie i en stark spänning. Hon hoppades att han dock ej skulle underlåta

att komma till stationen. Men när tåget gick utan att han syntes till,

ångrade hon häftigt, att hon varit så afvisande föregående kväll. Han

hade ju strax förut så varmt bedt henne att vårda deras kärlek och ej

tillåta honom att mot sin vilja förstöra deras lycka. Hvarför hade hon

ej svarat honom helt uppriktigt och naturligt: jag önskar inte bara att

ni ska komma ned till stationen utan också, att ni ska följa med oss

tillbaka till Nervi. -- Men än en gång hade hon genom sin ömtåliga

stolthet satt allt på spel, hade stött honom tillbaka och lämnat honom

att tillbringa dagen med denna Beatrice, som älskade honom så mycket,

att _hon_ säkert icke skydde något medel för att behålla honom.

Men -- å andra sidan -- om hans kärlek icke vore mera fast än att hon

ständigt måste vara på sin vakt för att bevara den -- hvad var den då

egentligen värd? Var det då icke bättre att lösrycka sig, att bekämpa en

lidelse, som höll på att förnedra henne? En känsla af oändlig beklämd

tomhet svarade inom henne på denna själfpröfning. Jo, det vore bättre,

men -- hvad hade hon då sedan att lefva för.

Alie såg på Aagot och Rikard, där de sutto midt emot henne i kupén. Hon

hade förstått allt det, som föregick inom Aagot och visste, att hon satt

där och längtade efter en liten uppmärksamhet, ett litet ömhetsbevis

från sin man med samma smärtsamma saknad, som den, hvilken nu förtärde

Alie. Men samma bundenhet låg äfven öfver hennes väsende. Det var den

gamla, eviga väntan på det första steget, hvarmed det kvinnliga släktet

i alla tider pinat sig själfva och männen.

Rikard kände ett visst instinktivt obehag öfver Aagots köld, men han var

allt för upptagen af den förändring han funnit i Alies hela väsende för

att lägga mycket märke till något annat.

När får vi gratulera dig till din förlofning? frågade han henne nu helt

tvärt.

Alie ryckte till och svarade förvirradt och afvisande, att hon inte

visste, hvad han menade.

Jag tror att du gjorde bättre i att förtro dig till oss, fortfor Rikard.

Du komprometterar dig annars inte bara i alla andras utan också i hans

egna ögon. Du vet väl, att i Italien inte en ung flicka kan taga emot en

mans kurtis i hemlighet, utan att utsätta sig för de mest kränkande

tolkningar. Det enda hederliga herr markis Serra kan göra är att utan

uppskof komma till mig och begära din hand, och gör han inte det, reser

vi strax härifrån.

När har du blifvit nämnd till min förmyndare? svarade Alie uppflammande.

Du har kommit hit under mitt beskydd och jag är ansvarig för dig. -- Det

är bäst du börjar tänka på att packa dina koffertar, Aagot.

Men han hade valt ett mycket olyckligt ögonblick för att tala med Alie i

detta ämne, ty hon var nu så ömtålig för det minsta vidrörande däraf,

att hon råkade i uppror vid första ord.

Ni gör naturligtvis som ni vill, men jag stannar, sade hon i utmanande

ton.

Stannar. Ensam vid en badort i Italien!

Ja, när ni tror er böra lämna mig ensam, så. När det inte är värre med

ansvarskänslan --

Men inser du inte, att jag inte kan låta denna kurtis fortgå.

Hvad angår det dig? Jag har ingen annan än mig själf att svara för.

Du störtar dig.

Och om jag vill störta mig, är det inte min rättighet? Hvad har du att

erbjuda mig, efter du vill rycka mig från den enda lycka, som mött mig i

lifvet. Tror du inte, att jag fått nog af att alltid vara en slängboll,

som kastas hit och dit mellan er alla, som alltid ska stå alla till

tjänst, men som vräkes undan i en vrå, när ingen behöfver mig.

Hvad i all världen menar du med det? frågade Aagot och Rikard, lika

häpna bägge två.

Har inte du kanske en gång öfvergifvit mig för Aagot? Och äfven din mor

-- försköt hon inte mig i sitt hjärta, så länge den första förtjusningen

för Aagot varade. Sedan, när hon blef ensam, tog hon mig till nåder

igen. Och så är det alltid -- jag ska alltid vara till reds för alla,

när man behöfver mig, men ingen vill vara något för mig, för ingen är

jag den första, ingen håller riktigt af mig. Din mor, som jag är en

dotter för, älskar hon mig också som en dotter? Visst inte, hon ansåg

mig ju inte god nog åt sin son. Och aldrig ett ögonblick skulle hon

tveka att uppoffra mig för dig, för dina barn, för Aagot, som ändå är så

mycket mindre för henne än jag -- men bara därför, att hon är din

hustru.

Men för all del, lugna dig då, kära Alie. Hvad hör allt detta hit?

Jo, det hör hit, att jag inte precis är en gammal tant ännu, som kan

nöja mig med att lefva bara för andra. Hvarför skulle inte jag också en

gång kunna bli älskad? Hvarför skulle inte jag kunna få någon, som lefde

för mig, som jag kände att jag kunde göra lycklig, bara jag och ingen

annan i världen.

Detta utbrott upprörde Rikard lifligt, det låg som en uppenbarelse för

honom däri. Detta var således förklaringen till det kyliga, knappa i

hennes väsende, som en gång stött honom tillbaka. Han hade aldrig

förstått henne, aldrig vetat att spela på de rätta strängarna. En aning

gick upp för honom om hvad hon kanske skulle kunnat bli för honom, om

det varit han, som vetat tända denna glöd, och en smärtsam beklämning,

som inför ett förfeladt lif, fick makt med honom. Hvilken maskerad, hela

lifvet! Han hade varit blind för den våldsamma känslighet, som dolde sig

under den enas kalla mask och hade i stället låtit sig lockas af den

andras kvinnliga yttre, hvilket blott dolde ett fullständigt tomt inre!

Och Alie! Hon hade försmått det, som kunnat utveckla sig till en så stor

och stark och manlig kärlek för att sedan kasta bort sig själf till en

ytlig, lättsinnig kurtisör, för hvilken hon blott var en kvinna som

många andra, en vacker form. Ty hvad visste, hvad förstod han af hennes

djupare väsende. Maskerad! maskerad!

Han anade ej, att det fanns ännu en annan mask med i spelet, att det

misslynta, trumpna lilla barnansiktet där bredvid honom dolde en annan

sida af lifvets stora maskerad.