Excentriska hufvud! Allvar ska det således vara -- fruktansvärdt
allvarsamt, hvad -- men inga löften --
Han såg på henne med en underlig blick -- en blick i hvilken hon läste
en viss misstro, ett tvifvel, hvars rätta art hon ej förstod, men som
förbryllade henne.
Han kunde i själfva verket ej fatta denna yttring af tanketrots mot
samfund och lagar hos en ung flicka. Detta starka häfdande af det
individuelas rätt gent emot samhällets yttre former var ett utslag af
modern, nordisk idealism, som för honom, italienaren, positivisten, var
så främmande, att han missförstod det.
Van som han var vid den italienska flickans ytterliga tankeskygghet,
kunde han ej föreställa sig denna hänsynslöshet förenad med jungfrulig
oskuld, och den ledde honom därför blixtsnabbt till en slutsats, hvilken
dessutom syntes honom kasta ljus öfver mycket, som förut förefallit
honom oförklarligt i denna främmande flickas väsende. Det fullständigt
obundna lif hon tycktes ha fört allt sedan sin tidigaste ungdom, den
utvecklade själfständighetskänslan, den djärfhet, hvarmed hon
diskuterade de ömtåligaste frågor, ja, själfva hennes sätt emot honom,
detta att hängifva sig till en viss grad, men alltid veta att draga sig
tillbaka i rätta ögonblicket -- tydde det icke på erfarenhet? Det var en
skymt af gäckeri i tonen, då han nu frågade henne: hur många gånger har
min emanciperade, svenska flicka redan tillämpat dessa idéer?
Hon förstod icke strax -- hon stirrade blott häpen på honom.
Jag menar -- hur många gånger har du redan gjort en man olycklig --
eller lycklig?
Hon gaf till ett rop, som om man slagit henne.
Är det så ni förstår mig! utbrast hon med darrande stämma.
Han ville taga hennes händer, men hon ref sig lös.
Gå! Gå! Ni, som älskar en, gifter er med en annan, beundrar en tredje --
ni kan inte förstå mig. Ni kan inte förstå, att för mig kan kärleken
endast komma som helhet, som något allt uppslukande, allt omfattande och
för hela lifvet! Allt det andra, beräkning, klokhet, försiktighet,
föraktar jag -- å, så djupt -- den som inte kan sätta in allt på sin
kärlek, förlora allt på den, hellre bli olycklig för hela lifvet på den,
än lycklig på något annat sätt -- den kan inte älska, och den ska inte
komma och tala om kärlek.
Underliga flicka! utbrast han, och hans ögon lyste till. Hur har du
funnit just dessa ord, som ä liksom tagna ur mitt eget, innersta väsen.
Ja, älska mig så och du ska kunna göra med mig allt hvad du vill! --
Han hade haft för afsikt att begagna den förevändning, som syskonens
besök gaf honom, och resa därifrån. Denna kurtis med en ung flicka, som
han ej kunde tänka på att gifta sig med, började bli för allvarsam, det
var hög tid att afbryta. Men nu var han igen så fängslad, att han ej
kunde rifva sig lös. Så fort hon uppenbarade för honom något af kraften
och djupet af sitt eget väsende, kände han som en frisk, styrkande bris
draga fram öfver sitt kvalmiga lif, och han tyckte, att hans hela
tillvaro berodde af, om han kunde äga henne och behålla henne.
För att afleda svägerskans misstankar sade han henne nu, att han skulle
komma efter dem till Palmi om ett par veckor, men att han först ville
göra ett besök i det närbelägna Spezia, där markisinnan di Monsoprano
hade en villa, dit hon i dessa dagar dragit sig tillbaka med sin dotter.
På detta sätt vann han lite tid, och då prinsens rest var han nu åter
oaflåtligt vid Alies sida, mer förälskad i henne än någonsin.