Men -- Aagot såg betydelsefullt och pröfvande på henne, som om hon
misstänkt att Alie hade sina skäl att önska att bli lämnad ensam en
afton -- det är väl då riktigt säkert, att du går och lägger dig strax
vi gifvit oss af.
Strax! Nej, jag ska följa er till båten och se er i väg först.
Och gå ensam tillbaka i mörkret?
Än sedan! Hur många hundra gånger har inte jag gått ensam om kvällarna
hemma djupt in i svarta skogen?
Ja, hemma i Sverige, ja. Men här anses det opassande.
Och hvem ser mig? Jag går den lilla smala gränden direkt upp till
hotellet. Där möter jag inte en katt en gång. Du vet väl, att aldrig
någon människa är ute om kvällarna här.
Ja, jag tycker inte om det, sade Aagot. Men jag kan inte hjälpa det. Du
får svara för dig själf.
Ja, tack ska du ha -- hvem skulle annars svara för mig?
Vid tiotiden begåfvo de sig af. De gingo stora vägen fram, innan de veko
af ner till den lilla båthamnen. Som det var en klar månskenskväll, voro
verkligen några promenerande ute. Och knappast hade de gått tio steg,
förrän de mötte Serra, som gick i sällskap med Gropallo. De båda
herrarne kommo genast fram till dem och frågade, hvart de ämnade sig så
sent.
Ett fiskeparti? Och hvilken herre har ni med er? frågade Serra.
Ingen herre alls, skyndade sig Harriet att svara med en liten knyck på
nacken. Tror ni att vi, fria, nordiska kvinnor, nödvändigt behöfver en
herre att beskydda oss?
Att beskydda er, nej. Men ni har inte roligt utan en kavaljer.
Hör! Så egenkär! ropade Harriet och Florence, fnittrande.
Egenkär eller inte, det hör inte hit. Men är det inte sanning, hvad jag
säger? Signorina Alie, kan ni neka till det?
Hur det nu förargade Alie att hon sagt sig ej vilja följa med! Men hvad
skulle de andra säga, om hon nu ändrade beslut! Dessa njöto synbarligen
af det lilla spratt, ödet spelat henne, och till och med Aagot, den
hyggliga, aktningsvärda Aagot var road af tanken, att de skulle ta Serra
med sig i båten, medan Alie blefve tvungen att stanna på stranden.
Om markisen ville följa med oss, vore det naturligtvis mycket roligt,
sade hon därför, förbindligt.
Med förtjusning, svarade han. Gropallo afskedade sig och de andra
fortsatte tillsammans ner mot stranden.
Först då de skulle stiga i båten och Serra räckte Alie handen för att
hjälpa henne, fick han veta, att hon ej följde med.
Inte det. Men hur tänker ni då komma hem?
Alie visste, att han skulle erbjuda sig att följa henne, och det ville
hon ej. Hon fick en nervös hjärtklappning vid blotta tanken härpå. Ensam
med honom i månskenet i den lilla, skarpt sluttande gränden mellan
trädgårdsmurarna. Nej, hon var ej hågad göra några galenskaper nu igen.
Bekymra er inte om det, skar hon skarpt af. Tror ni jag är mörkrädd?
Men det är omöjligt -- det kan jag inte tillåta -- då följer jag er
naturligtvis, antingen ni vill det eller ej -- ni kan inte förbjuda mig
att gå bakom er på tre stegs afstånd åtminstone.