Hon sprang i utan att våga se på de andra, hvilkas satiriska småleenden
hon kände i ryggen på sig.
Sedan alla ordnat sig i båten gledo de sakta ut, förda framåt af
ljudlösa årtag. Den ena af båtkarlarne stod i fören med blosset i hand
samt järnet i beredskap för att hugga till, när någon fisk, yrvaken,
lockad af ljuset, kom upp emot vattenytan. Han kastade då och då några
droppar olja på vattnet för att öka dess genomskinlighet, och man kunde
tydligt se de slumrande invånarna i hafvets stora sofsalar. Alla höllo
sig tysta för att ej genom det minsta buller varna dem och väcka i deras
fiskhjärnor någon föreställning om, att det glimmande ljuset, som så
vänligt lockade dem, fördes af fiendehand. De fingo upp den ena fisken
efter den andra, vackra, mångfärgade, skiftande i rödt, grönt och blått,
i silfver och guld, såsom det anstår det romantiska »blå hafvet» att
hafva dem.
Jag förstår inte, hvad det ska tjäna till, att de ä så vackra, sade
naivt Florence, då fisket var slut och de styrde hemåt, hvilande på
årorna och låtande sig sakta glida med strömmen. Man ser dem ju i alla
fall nästan aldrig, så att man kan ha någon glädje af deras vackra
färger.
Man! inföll Serra skrattande. Tror ni då, att fiskarna ä till för vår
skull? De ha sitt eget lif och sin egen glädje och vi ä, från
fisksynpunkt sedt, bara till för att fördärfva deras lycka.
Deras lycka. Hvad kan de ha för en lycka?
Samma som vi. Äta, sofva, älska. Tror ni inte, att fiskarna har erotik?
Fastän det blott är en släkterotik och icke en individuel, som hos oss,
så är den dock förenad med glädje och njutning också hos dem.
Florence rodnade och fnittrade och Harriet svarade utmanande:
Alltid talar italienarne om erotik. Det är som om det inte funnes något
annat viktigt i lifvet.
Och hvad annat viktigt finns det väl? Att älska, att förena sig, att
föröka sig -- det är hufvudinnehållet af hela lifvet -- för de högsta
som för de lägsta djuren. Tror ni inte på det, miss Harriet?
Visst inte -- det är bara de, som jämt läser romaner -- som Florence
till exempel, som får sådana inbillningar i hufvudet.
Men fiskarna och fåglarna läser inga romaner -- och de tänker ändå
alldeles som miss Florence.
Som jag! Jag vet inte, hvad Harriet pratar.
Har ni sett två fjärilars kärleksmöte en vårdag i solen, miss Florence?
Är inte det, som den vackraste roman? Och säg mig, när ni drömmer om
kärlek, har ni någonsin drömt något skönare än denna kärlek af en dag,
bara från solens uppgång till dess nedgång -- men så intensiv, så stark,
att de båda dö däraf. Och kan ni tänka er något ljufvare än två par
vingars smekning -- två par vingar af guld och purpur och sammet och
siden och allt det som är mjukt och yppigt och vällustigt -- har ni sett
hur de trassla in sig i hvarandra, de två vingparen, så att de se ut som
en enda varelse, och hur de sedan flyga tillsammans upp mot höjden, allt
högre och högre -- tills de slutligen försvinna för våra blickar --
sedan mot aftonen falla de ned i någon lund och ni ser bara ett par
liflösa små kroppar, som kännas kalla och tunga, om ni tar dem i handen.
Vore det inte bättre, om också vi människor kunde älska så? Eller har
ni, i någon af era romaner, läst en vackrare kärlekshistoria?
Inte har jag läst så många kärlekshistorier, inte, sade Florence, mer
och mer brydd.
Det är också inte värdt att läsa dem. Det är bättre att lefva dem.
Han såg på Alie och deras blickar möttes; men Florence, som satt med
nedslagna ögonlock, kände tydligt hans blick riktad på sig och hon sade
sedan till Harriet, då de kommo upp på sitt rum, att hon varit så
generad öfver, att Serra i de andras närvaro gjort henne en så tydlig
kärleksförklaring.
Ja, så har jag alltid drömt mig kärleken, fortfor Serra, vänd till Alie.
Det är så oskönt att spara och ekonomisera med den, som vi människor gör
och aldrig våga släppa sig riktigt lös, emedan man måste tänka på
framtiden. Hellre en enda dags fullt kärlekslif och sedan slut. Eller
hvad säger signorina Alie?
Naturligtvis är det bättre, svarade hon och såg hastigt upp med en glimt
i blicken.
Ni skulle verkligen vara i stånd till det? Ni skulle kunna glömma
forntid och framtid och allt i ögonblicket?
Ja, jag skulle kunna det -- om jag kunde _tro_, svarade hon starkt.
Tro -- på hvad? När det inte är fråga om framtid -- således inte om
trohet --
Nej, jag bryr mig inte om troheten -- men sanning -- sanning i
ögonblicket -- ett fullt, absolut hängifvande. Ty jag vet ingenting
oskönare, än om den ena ger sig helt, på lif och död -- och den andre
bara på lek.
De hade sänkt stämmorna och talade nu så lågt, att de ej kunde höras af
de andra, som sutto på den motsatta sidan i båten.
Ger man sig till er, ger man sig icke på lek, hviskade han.
Då de gingo hem upp för den lilla fotstigen mellan trädgårdsmurarna, som
låg djup som en hålväg i svart skugga, fann Serra tillfälle att jämte
Alie komma bakom de andra. Han lade armen om henne och drog henne in
emot muren, så att de ej kunde ses, om någon vände på hufvudet, och
hållande henne fast sluten intill sig kysste han henne med dessa snabba,
hetsande kyssar, som liksom betogo henne andedräkten.
Vill du vara min? frågade han. Min helt och hållet -- utan löften, utan
framtid, utan världens inblandning -- min hemliga brud?
På muren ofvanför deras hufvuden klängde rosenrankor, hvilka hängde ända
ut öfver vägen och blandade sin milda, söta doft med orangeblommans mer
berusande och magnolians bedöfvande, nästan kväfvande vällukt. Där i den
löfrika, mörka trädgården midt emot var ett stort magnoliaträd, som just
var belyst af månen, där det stod ensamt på en gräsmatta, under det
citronlunden nedanför låg i djup skugga. Man såg tydligt den enda,
jättelika förunderliga hvita blomman, som i sin stela fullkomlighet
förefaller så onaturlig och hvars kvalmiga vällukt är intensiv och
oroande som en halfruttnad blomma i ett tillstängdt rum. -- Och månen,
som belyste den förtrollade lustgården där inne, det var ej nordens
bleksiktiga gula måne, som gömmer sig bakom trädtopparna lågt ned vid
horisonten, utan en lysande eldkula, hvilken satt midt öfver ens hufvud
lik solen och som strålade så starkt, att det kändes som om den värme
och glöd, som uppfyllde natten, hade sin källa där.
Alie insöp allt detta i en enda sammanhängande bild. Det var ramen
omkring denna kärlek, som hon ännu stred emot och som syntes henne lika
främmande, halft overklig som den natur, som omgaf henne -- och hvilken
ändå berusade henne och gjorde henne mer och mer motståndslös -- liksom
denna ljumma, saltmängda luft och dessa starka, hetsande vällukter.
Hon lösgjorde sig med möda från hans famntag, satte till rätta hatten
som fallit ner i nacken och gick med sakta, släpande steg före honom upp
för backen.
Då hon kommit in i sitt rum och hade klädt af sig för att gå i säng,
kände hon, att det skulle bli henne omöjligt att sofva. Hon kände ännu
som i en hallucination magnolians kvalmiga lukt stiga sig åt hufvudet.
Hon gick ut på sin balkong i sin långa, hvita nattdräkt och stod länge
och hängde öfver balustraden, stirrande ner i trädgården under sig,
upprepande i minnet allt hvad han hade sagt denna kväll och enligt sin
vana liksom lyssnande till klangen af hans stämma för att höra, om där
ljudit en enda falsk ton.
_Om_ han blott lekt, _om_ han blott spelade komedi, eller _om_ -- det
fruktade hon mest -- om hans kärlek blott var ett sinnligt rus, om han
ville äga henne blott emedan hon var vacker, emedan han i badet hade
blifvit fängslad af hennes kropp -- om det var så, så ville hon hellre
störta ut i natten och springa, springa, springa -- långt bort från
honom och från sig själf. -- -- --
Hon väntade med stark spänning på hans ankomst följande dag. Det
föreföll henne som om i går något afgörande tilldragit sig mellan dem,
och som om hon, af hans hållning i dag, borde få klarhet i de tvifvel,
som plågade henne. Hon trodde att han skulle skynda till henne tidigare
än vanligt, men hela morgonen gick utan att han syntes till. Då han ej
heller kom till badet begynte hon bli orolig. Hvad kunde väl nu hålla
honom borta från henne.
Först fram på eftermiddagen kom han till terrassen, där hon satt, och
hon märkte strax en viss förändring i hans utseende och väsende. Det var
också liksom en främmande ton i hans stämma, då han hälsade på henne.
Han satte sig ned bredvid henne på marmorbänken, utan att inleda något
samtal. Hennes hjärta stod stilla i beklämd väntan.
Efter en stund återtog hon sitt arbete, att laga en lång, gul
silkesvante, som hon höll uppträdd på handen. Han följde med ögonen de
små snabba, nervösa rörelserna af de mjuka händerna, och slutligen tog
han fatt i dem, drog af henne vanten och kysste båda händerna.
Nu först fick hon mod att tala.
Ni kom inte till badet i dag?
Nej, jag var upptagen -- min familj har kommit hit på ett litet besök --
min bror och svägerska.
Det stack till inom henne -- hon kom ihåg hvad Florence hade sagt om
hans kurtis af den vackra prinsessan di Palmi.
Ni beundrar väl mycket er svägerska? sade hon.
Hur så? Hur faller ni på det?
Jag såg hennes porträtt i palazzo Serra. Det är den mest förtjusande
kvinna jag någonsin sett.
Det är sant -- och det är synd om henne, att hennes äktenskap blifvit så
misslyckadt. Jag anser mig därför också skyldig att visa henne all den
uppmärksamhet, jag kan -- hennes önskningar har alltid varit en lag för
mig. Och vet ni hvarför hon nu kommit hit? Egentligen för att öfvertala
mig att följa med dem till vårt gods i Calabrien för att vara med om
skörden där.
Skörden! Vinskörden! Men det är väl icke förrän i Oktober?
Vi brukar vara där allt från det fikonen begynna och ända tills vinet är
inbärgadt. Det är en enda oafbruten skördetid från augusti och nästan
till jul.
Alie kastade hufvudet tillbaka med en litet ansträngd åtbörd, smålog
tvunget och sade spefullt: och hvad säger markisinnan Beatrice om det?
Hon ska ju bli er hustru, ni måste väl då först be henne om lof.
Det var första gången hon vidrört hans kurtis med Beatrice och de
rykten, som angåfvo henne som hans tillämnade hustru. Hon hade ej velat
låta honom tro, att hon var svartsjuk, men nu kände hon dock måttet
rågadt och nu bröt det oemotståndligt fram med en sådan häftighet, att
hennes läppar darrade.
Det också har ni hört. Jag måste beundra er att ni så länge tegat med
alla dessa misstankar. Tro för resten inte, att jag ämnar försvara mig
-- det är alltihop sant. Jag beundrar min svägerska och jag är till
hälften förlofvad med Beatrice -- det vill säga det är ett
konvenansparti, som redan för länge sedan varit uppgjordt mellan våra
familjer -- det är egentligen bara mitt samtycke, som ännu fattas -- men
hvarför tar du dig allt detta så när, anima dell' anima mia! fortfor han
leende och flyttade sig närmare intill henne. Beundra är ett, välja till
hustru är ett annat, men ett tredje är -- vet du, hvad det tredje är --
det är att älska. Och det är dig, endast dig jag älskar.
Tack! Och emellertid visar ni mig er kärlek så, att ni reser bort med en
annan och gifter er med en tredje.
Hon sade det med ett tvunget skratt, samlade ihop sina tillhörigheter
och ville gå.
Vänta litet. Jag hvarken reser bort eller gifter mig, om ni inte vill
det. Vet ni hvad min svägerska sade -- hvarför hon egentligen kom
hitresande så där hastigt. Hon hade hört, att jag skulle gå här och göra
min kur för en viss, svensk flicka, och hon fruktade, att jag skulle
göra en galenskap.
Hvad skulle det vara för en galenskap?
Det skulle vara det slags galenskap, som man kallar: mariage d'amour.
Det var första gången han vidrörde möjligheten af äktenskap mellan dem
och det behagade henne icke. Tanken att tränga sig in i denna familj,
som naturligtvis ej skulle vilja veta af henne, att genom ett äktenskap
till en sådan grad höjas i social ställning, rikedom och yttre glans,
upprörde henne, kastade liksom en skugga öfver det förhållande, hvari
hon inlåtit sig till honom och sårade hennes stolthet. Om hon skulle
älska honom, så ville hon hellre förlora än vinna allt på denna kärlek.
Ni kan lugna er svägerska, sade hon. Ni kan säga henne, att den lilla
obetydliga svenska flickan sätter allt för mycket värde på sitt
oberoende för att vilja binda sig.
Detta yttrande stötte honom.
Å, är det så, signorina, utbrast han. Och jag som trodde att ni älskade
mig.
Ja -- det vore kanske också rättare att säga -- binda _er_. Jag har den
känslan att jag inte för något pris i världen skulle vilja se er bunden
vid mig af yttre band. Och ett italienskt äktenskap är ju också något
förskräckligt omoraliskt -- det är ju olösligt.
Och det kallar ni omoraliskt.
Han skrattade, han fann henne lustig, antingen otroligt naiv eller
otroligt djärf.
Ja, jag tycker alldeles afgjordt att det skulle vara omoraliskt -- af
mig till exempel, att begagna mig af att ni vore förälskad i mig till
att binda er för hela lifvet, när jag vet, att ni inte ens själf tror på
en evig kärlek.
Skulle ni således finna det mer moraliskt att tillhöra mig utan någon
invigning af vare sig präst eller borgmästare -- utan samhällets
bekräftelse?