Jo, mystiskt -- så länge man inte försökt den.
Hvem kan bli klok på er, utbrast Florence. Ibland talar ni känslofullt,
poetiskt, som Leopardi själf -- och ibland har ni något så retsamt
hånfullt.
Ja, hvad är det för märkvärdigt i det. Har ni kanske känt någon
människa, som haft en hel karakter? Har vi inte allesammans bara stumpar
och stycken af karakterer? Och vet ni inte, hvaraf det kommer sig?
Nej, inte egentligen.
Ni tror kanske, att det bara är den gode guden, som skapat människorna
efter sin afbild. Vet ni inte att det från begynnelsen fanns två släkten
på jorden, guds barn och djäfvulens barn, de hvita och de svarta. Och
som dessa sedan oupphörligt gift sig med hvarandra, så har det blifvit
en sådan rasblandning, att man numer inte kan träffa på en enda
människa, som inte har lite arf från båda hållen, somliga mera svart,
andra mera hvitt.
Och hvilket har ni mest af?
Det svarta, naturligtvis. Och det är jag stolt öfver. Den svarta rasen
har alltid visat sig ha mer motståndskraft. Ty hvad det gäller här i
lifvet för att kunna lefva lycklig, det är bara helt enkelt att vara
likgiltig och egoistisk. Har jag inte rätt, signorina Alie?
Nej, det vill jag inte påstå? Jag tänker ungefär raka motsatsen.
Det tänkte jag också, när jag var tjugu år. Älska, hängifva sig med hela
sin själ, uppoffra, om det gällde, ända till sitt lif --
Verkligen! sade Alie med en liflig, intresserad blick. Har ni varit
sådan en gång. Berätta mig om det!
Ja, om ni vill gå med mig ett slag.
De gingo sakta framåt terrassen, aflägsnande sig tillräckligt från de
andra för att ej höras.
Är det om min första kärlek, ni vill veta? Ja -- jag var tjugu år och
hon ett par och tretti -- det var naturligtvis hon, som förförde mig och
inte tvärt om -- men hur jag dyrkade henne -- hon kunde göra med mig,
hvad hon ville, hon kunde slagit mig och jag skulle kysst hennes hand --
hon kunde satt sin fot på mig och trampat på mig och jag skulle inte ha
rest mig -- kort sagdt, en sådan där narraktig förälskelse, som bringar
en på gränsen till vansinne.
Jag tillstår, att jag skulle bra gärna velat känt er på den tiden. Jag
har lite smak för det, som är riktigt vanvettigt.
Ja -- för att få det nöjet göra detsamma med mig, som hon gjorde.
Hvad gjorde hon?
Marterade mig, ref mig, stackars oerfarna yngling, som jag var, mellan
förtviflan och lycksalighet, stötte mig bort, gjorde mig svartsjuk på en
annan -- och då hon såg mig rasa, gråta af ursinne och smärta, drog hon
mig åter till sig med sådana smekningar, att -- kort och godt, hon fick
slutligen ett fördelaktigt giftermålsanbud -- hon var nämligen änka --
och så skref hon en biljett till mig, att jag skulle svära att aldrig
förråda, hvad som tilldragit sig mellan oss samt skicka igen alla hennes
bref.
Och hur tog ni det?
Som en galning, som jag var, förstås. Först kunde jag inte finna ro vid
någon annan tanke, än att jag skulle skjuta henne först och mig sedan.
Men så kom jag på en förnuftigare idé. Jag beslöt att hämnas på hennes
kön, hvad hon gjort mig. Och sedan reciterade jag för andra kvinnor alla
de ömma scener, jag uppfört med henne. Bara med den skillnaden att med
henne hade jag verkligen varit genomträngd af hvad jag sa -- och
misslyckats. Med de andra har jag helt simpelt varit aktör -- och alltid
lyckats. Ty ju mer likgiltig man själf är, ju mer makt får man öfver
kvinnorna.
Men en god spelare låter inte andra se i sina kort, som ni nu gjort,
utbrast hon. Det är det, jag grubblat öfver hela tiden, om ni varit
aktör eller uppriktig -- nu är jag mycket glad, att ha fått veta
sammanhanget.
Och hvad har det med vårt förhållande att göra? Ni vet, att jag skulle
kunna älska er verkligt -- om ni bara ville.
Ja -- och till hur många har ni sagt det?
Nej, jag brukar aldrig säga det -- tvärt om, jag har alltid sagt, att
kärleken för mig bara är en lek.
Då förstår jag inte, att någon velat älska er.
Hvarför det. Tvärt om. Det är så många, som ha smak för en sådan lek --
men den verkliga, stora, lifsafgörande kärleken -- hur många kan känna
den -- och hur många kan inge den?
Ni tror således ändå på den?
Ja, det är det enda, jag tror på i världen. Och om jag kunde möta den en
gång, så vet jag att det skulle förändra hela lifvet för mig.
Hon såg frågande på honom. Nej, detta var icke gyckel -- det var något
af äkta innerlighet i hans tonfall och i hans blick. Och det vaknade
inom henne en brinnande önskan att vinna honom helt, att göra honom så
fullständigt till sin, att hvarje hans hjärtas pulsslag vore för henne.
Och då, när det icke mer funnes möjlighet till något tvifvel om, att hon
och endast hon kunde gifva honom detta, som för honom var lifvets enda
lycka -- då skulle hon kanske, äfven hon, kunna våga att gifva sig helt
åt en känsla, som hon fruktade och som hon längtade efter.