De äro dömda, hvilka köttsligt synda
Och som förnuftet kufva under lustan.
Egentligen ha de dock fått det lindrigaste straffet af alla, som äro i
helvetet. Dante hade nog sina skäl, hvarför han icke nändes vara så
sträng mot dem. Således -- Francesca närmar sig på Dantes tillrop och
tilltalar honom så:
O animal grazioso e benigno,
Che visitando vai per l'aer perso
Förstår ni det?
Inte riktigt.
Alie var i själfva verket så förströdd, att hon ej uppfattat ett ord.
Ni förstår inte, om ni inte följer med i boken, sade han och närmade sig
henne. Han begärde tillåtelse med en åtbörd och satte sig bredvid henne
på bänken, i det han gaf henne att hålla ena permen af den tunga boken.
Hon tvingade sig att vara uppmärksam, då han nu rad för rad förklarade
dessa så vidt berömda strofer, hvilka i Italien till den grad äro hvar
mans egendom och så ofta citeras i tid och otid, att de nästan blifvit
banala, men hvilka på den, som läser dem första, andra, tredje gången
alltid utöfva samma milda, vemodiga tjusning.
En dag för ro skull läste vi tillhopa
Om Lancelot, hur kärlek honom snärjde,
Allena voro vi och utan misstro.
Den läsningen kom våra ögon ofta
Att mötas, våra kinders färg att skifta,
Men _ett_ var stället, som på fall oss bragte.[1]
Han hade kommit närmare henne på bänken, medan han läste, och hans hand
hade liksom omedvetet, som en åtbörd som beledsagade läsningen, tagit
fast i hennes. Han fortsatte, i det han sänkte rösten något:
När som vi läste hur på munnens löje
En kyss blef tryckt af älskaren så eldig,
Då kysste _han_, som aldrig från mig skiljes
Min egen mun med darrning i hvar fiber.
Galeotto[2] boken var och den som skref den.
[Footnote 1: Öfversättningen af Böttiger.]
[Footnote 2: Galeotto = kärleksmäklare.]
Nu smög hans arm om hennes lif, han gjorde ett uppehåll och såg på
henne. Hennes kinder voro flammande röda och han kände hennes hjärta
bulta mot sin sida. Han sade de sista orden af Francescas förklaring
långsamt, betydelsefullt:
Den dagen sen vi läste icke längre.
Han slog igen boken och med ögonen i hennes frågade han leende: Hvarför
läste de icke längre den dagen, tror ni?
Hans stämma dog bort vid de sista orden och deras läppar möttes
oemotståndligt.
Ser ni, utbrast han och sprang upp. Stolta kvinna!
Hon kunde ej längre motstå sin önskan att aftvinga honom ett slags
förklaring.
Ni älskar mig inte, sade hon.
Han svarade skalkaktigt, men dock med ett smekande tonfall: Lika mycket
som ni älskar mig.
Det slog henne. Ja, han hade ju rätt. Icke var detta ännu någon riktig
kärlek å någondera sidan. Men hvad var det då? Så måste det ju för allt
i världen bli slut. Hur kunde hon vara så föraktligt svag! Men det
skulle bli sista gången. För allt i världen, hvad höll hon på att komma
in i! -- Hon lämnade honom hastigt och upprörd.
* * * * *
Följande dag, då han kom till badet, frågade han henne, om hon ännu en
gång ville springa i tillsammans med honom.
Frivilligt, naturligtvis. Jag ska visst inte tvinga er. Men kanske ni
hellre vill hoppa i ensam? Det vore också mycket bättre.
Ja, det vill jag hellre. Det är alltid bättre att lita bara på sig
själf.
Hon sprang ut på den sten, från hvilken de andra brukade hoppa i, men
när hon blickade ner i djupet kom rädslan öfver henne på nytt och hon
blef stående med hjärtat i halsgropen utan att besluta sig. Serra
iakttog henne leende, på lite afstånd.
Hon önskade, att han skulle erbjuda sig en gång till och sökte honom
omedvetet, med en flyktig blick. Han kom genast.
Ni vill? frågade han.
Hon räckte honom handen, han lade armen om henne, och de hoppade.
Denna lek upprepades nu för hvarje dag och blef alltid en förevändning
till ett ögonblicks omfamning. Alie hade hvarje gång en liten känsla af
hissnande, och hon simmade aldrig långt, utan vände snart. Men hon
underkastade sig detta ögonblicks obehag för nöjet af denna omfamning, i
fria luften, i solen, inför allas blickar -- en omfamning, som för de
andra, hvilka sågo den, och inför hennes egen tveksamma själfgranskning,
betydde intet, men som dock hade en viss hemlig tjusning.
Men hon var dock alltid på vakt mot sig själf för att ej låta sig
hänföras, och hon fortfor alltjämt att studera honom, misstrogen både
mot sin egen känsla och mot hans. Och så fort hon blef ensam, genomlefde
hon åter och åter i tankarna allt hvad som tilldragit sig mellan dem,
upprepade i minnet hvarje hans ord, hvarje tonfall, granskande dem,
låtande dem ljuda för sina öron för att höra, om klangen var äkta.
En dag hade han läst för henne och de engelska flickorna några stycken
af Leopardi, och hade, som alltid, i läsningen inlagt så mycket af
personlig känsla, att diktarens ord föreföllo som ett omedelbart uttryck
af hans egen stämning. Florence, som hade anlag åt det sentimentala,
blef gripen af det mjuka, känsliga föredraget, och utan att ha förstått
mycket af dikten, utbrast hon: Hvad det är vackert! Och hvad jag har
sympati för den stackars olycklige skalden! Jag önskar, att jag känt
honom.
Skulle ni då velat trösta honom? frågade han med ett något tvetydigt
leende. Ni vet väl, att han var så ful, att ingen kvinna någonsin
älskade honom. Detta var honom en stor sorg -- han var nog naiv att inte
begripa, att det var en verklig lycka för honom.
Hvarför en lycka?
Emedan han fick behålla sina illusioner -- dessa, som vi andra mister,
innan vi fyllt tjugu år. Han trodde alltjämt, att det var något
mystiskt, öfversvindlande lycksaligt i kärleken.
Alie såg på honom uppmärksamt.
Och tror inte ni det? frågade Florence.
Hvad?