Aagot och Alie hade länge önskat att få börja bada, men det italienska
bruket medgaf ej badhytternas utsättande förr än i slutet af juni. Som
Nervi icke äger någon badstrand, då kusten är klippig och brant, var här
icke något egentligt badlif, inga främlingar, endast några italienska
familjer från omgifningarna, som här hade sina sommarvillor. De hade
sina badhytter spridda här och där mellan klipporna, men man kunde ej
komma dit annat än utför långa, i klippan uthuggna trappor, som voro
afstängda för allmänheten. Det engelska hotellet satte nu upp sina
badhytter nedanför markis Gropallos trappa, till hvilken det egde
nyttjanderätt, och Aagot och Alie samt de engelska flickorna skyndade
dit första morgonen, otåliga att få pröfva de mångbesjungna blå
böljorna.
Då de kommo ned på den lilla strandplätten, funno de redan flera herrar
och damer där, somliga ute i vattnet, andra liggande halfnakna, solande
sig på stranden. Också Serra var där.
Han bar en röd och gulrandig badkostym, som väl framhöll gestaltens
ungdomliga, gossaktiga smidighet, denna behagfulla, nästan kvinnliga
finhet, som karakteriserar italienaren. Han stod böjd öfver den vackra
svartögda damen, i hvars sällskap de förut hade sett honom, hjälpande
henne att plocka »frutti del mare» (hafvets frukter), snäckor, sniglar
och andra hafsdjur, hvilka sitta undangömda i klippskrefvorna. Hon hade
en hvit ylledräkt med röda bårder samt en stor suffletthatt med en röd
knut, hals, armar och ben voro bara, figuren, frigjord från korsetten,
aftecknade tydligt under blusen sina något öfverdrifvet yppiga former,
och hon lutade sig så tätt emot honom, när hon talade, med ett glänsande
leende och ömma ögon upp i ansiktet på honom, att Alie rodnade, då hon
såg på dem, och skyndade förbi och in i badhytten.
Det var första gången hon såg herrar och damer tillsammans vid badet,
och hon fann det stötande. Och när hon nu fick på sig sin egen, i Genova
just köpta badkostym, och såg sig själf lika litet klädd som de andra,
greps hon af en sådan blyghet, att hon helst skulle afstått från hela
badet. Men de engelska flickorna gjorde så mycket väsen af sin
förlägenhet, att Alie började finna det löjligt och tillgjordt, hvarför
hon hastigt beslöt sig, stötte upp dörren och sprang ut före de andra.
Florence och Harriet följde nu, men hopkrupna, med små, trippande steg
och åtbörder, som påminde om den allt för medvetet förlägna mediceiska
Venus.
Efter dem kom Aagot, säker, naturlig, öfvertygad om att vara vacker med
sin mjölkhvita hud, sin höga, smärta gestalt och raka hållning --
omedveten om, att hennes utseende var af det slag, som fordrade
modeklädningens relief, för att göra sig gällande, emedan figuren hade
en viss torrhet i linierna och brist på harmoni i formerna. Hon steg
långsamt, lugnt seende sig omkring, upp på en sten, där vattnet var
djupt, samt hoppade i och simmade utåt, omedelbart följd af sina båda
engelska väninnor.
Alie däremot kunde icke simma och nödgades därför hålla sig helt nära
stranden. Men en gång i vattnet glömde hon hvarje förlägenhet och
blickade med förundran och förtjusning ned i det eterklara djupet. Nu
först fick hon riktigt ögonen upp för hur underbart, metalliskt blått
detta vatten var. Och hur smekande mjukt och ljumt och ändå svalt det
smög sig omkring henne!
Alies skönhet var just af motsatt slag mot Aagots, och hon tog sig bäst
ut, ju mindre klädd hon var. Det fina, mjuka, luftiga i hennes figur
tyngdes ner af en modeklädning; modejournalens fantasier syntes platta
och oädla på denna fint mejslade gestalt; och detta lilla, originella
hufvud fordrade liksom att få göra sig gällande på sitt eget sätt.
Därför var hon i sin smidiga trikådräkt, med den fria, ädelt formade
halsen, de späda hand- och fotlederna, det mjuka behaget i hela
gestalten, den soliga, varma hudfärgen, så påfallande vacker, att Serras
blickar genast fästes vid henne, då hon sprang och hoppade i vattnet,
plaskande med armarna och görande små tafatta försök att simma.
Càspita! utbrast han till markis Gropallo. De där svenskorna -- ni talar
om den andra, men hon är ingenting mot denna.
Alie, närsynt som hon var samt i detta ögonblick fullkomligt likgiltig
för omgifningen, märkte ej den uppmärksamhet, hon var föremål för, utan
öfverlämnade sig helt åt nöjet af badet. Hon ställde sig upprätt på en
jämn sandbotten, som hon funnit mellan klipporna och där vattnet syntes
henne mycket lågt, och kastade sig baklänges med armarna öfver hufvudet
för att lägga sig att flyta, men då hon kände vattnet stiga sig öfver
pannan blef hon rädd och gaf till ett litet rop. I samma ögonblick kände
hon sig fattad om lifvet af en manlig arm och en smekande stämma yttrade
på franska: Var inte rädd! Jag håller er.
Men hon var ännu helt förvirrad af sin förskräckelse och höll ögonen
slutna samt lutade hufvudet tillbaka mot den arm, som stödde henne.
Se upp! ropade stämman skrattande. Hvad går åt er -- här är ju inte så
djupt att man kan dränka en kattunge en gång.
Jag sjönk, sade hon på italienska, förlägen och med ett ursäktande
leende, i det hon strök tillbaka håret, som lösgjort sig ur badhättan
och föll fram i pannan i en stor, fuktig lock. Jag kan inte simma, men
jag ville bara försöka att flyta -- men jag blef rädd, när jag såg att
det var så djupt.
Och hur vill ni kunna flyta utan att vattnet är tillräckligt djupt för
att bära er? Låt mig föra er några steg längre ut, så ska ni få se, att
det går bättre. -- Han räckte henne handen, i det han lät sin blick
långsamt och liksom smekande glida utför hela hennes gestalt, följande
dess linier ända ned i vattnet.
Hon drog tillbaka sin hand.
Tack, sade hon, men jag tycker bättre om att öfva mig lite för mig
själf.
På det sättet skall ni aldrig lära er simma. Om ni vill tillåta mig --
först och främst bör jag kanske presentera mig, markis Serra -- vill ni
inte tillåta mig att gifva er simlektioner, ni skall se hur fort ni då
lär konsten och hur mycket mer nöje ni får af baden.
Nej, tack -- jag har inte fallenhet för sådant, och jag tror att det
redan är för sent -- när man inte lärt som barn.
Han upprepade ej sitt anbud, men han visste så småningom att göra sig
nyttig för henne vid badet, aldrig erbjudande henne sin tjänst men
alltid till hands, när hon behöfde en handräckning, och på detta sätt
blef han i själfva verket hennes simlärare, utan att hon någonsin gifvit
honom tillstånd därtill. Hennes skygghet att mottaga hans närmande aftog
så småningom, då hon såg den förtrolighet mellan de båda könen, som
badet alstrade, så allmän omkring sig, så osökt och naturlig, att det
nästan blef en tillgjordhet att undandraga sig den. Hon tillät honom då
slutligen en dag att föra sig längre ut än vanligt samt att hålla sin
hand under hennes nacke, i det hon intog den rätta ställningen för att
ligga på rygg och flyta. Men hon gjorde till villkor att han icke skulle
föra henne längre än till en liten klippa, som stack upp ur vattnet rätt
framför dem. Hon slöt ögonen och lät sig glida sakta fram. Men när hon
så såg upp, märkte hon, att de kommit ett långt stycke förbi klippan.
Hon greps af en plötslig skrämsel och kastade armarna om hans hals, så
att äfven han höll på att förlora jämvikten. Ond öfver hans förräderi
och förlägen öfver att ha förlorat besinningen ville hon sedan icke
simma med honom på flera dar.
Under allt detta var det i hans väsende något, som förbryllade henne;
något vinnande mjukt, något af detta fina, halft svärmiska, halft
sinnliga galanteri, som så ofta utmärker italienarens väsende gent emot
kvinnan, och på samma gång en viss gäckande öfverlägsenhet, som
skrattade han inom sig åt hennes försök att afvisa honom, viss om att i
alla fall vinna henne, om han ville. När hon sagt, att hon icke mer
ville simma med honom, kunde han ibland hålla sig tillbaka flera dar,
tills hon, med instinktivt, kvinnligt koketteri, begynte se sig om efter
honom och söka draga honom till sig igen, och när han då kom, var det
alltid med ett leende, som om han velat säga: jag visste nog, att jag
bara hade att förhålla mig lugn och vänta.
Hon var ej säker på, om hon tyckte om honom eller icke. Hon trodde
snarare att han icke behagade henne, men han sysselsatte dock ständigt
hennes fantasi.
Aagot, som för sin hälsas skull ej vågade vara så mycket i badet som de
andra, oaktadt hon nu var fullt återställd, låg ofta mellan klipporna
under sin stora parasoll och följde med sina klara, uppmärksamma ögon
Alies och Serras simöfningar. Hon iakttog i hennes väsende något
konstladt och osäkert gent emot honom, något än öfverdrifvet afvisande,
än allt för muntert och gycklande, än en stillhet, en blyg orörlighet,
som vore hon under en förtrollning. Aagot kände sig egendomligt oroad af
den atmosfär af erotik, som omgaf henne. Ty det var knappast någon af de
badande damerna, som ej hade sin uppvaktande kavaljer, endast hon själf
hade ingen, oaktadt hon visste, att man fann henne vacker. Men hennes
hållning var så afgjordt den dygdiga hustruns och hon talade så mycket
om sin man, som hon nu snart kunde vänta, att ingen vågade sig på en mer
ingående hyllning.
Serra var dock icke så uteslutande Alies kavaljer, att han icke äfven
för de andra hade ömma ögonkast och smekande tonfall i sin stämma, och
den beundran han visade äfven Aagot förfelade icke att utöfva någon
dragning på henne. Hon hade egentligen aldrig varit kurtiserad, emedan
hon blifvit gift strax sedan hon kommit ut i världen och sedan aldrig
visat sig annat än vid sin mans sida, men hon tyckte sig nu utan fara
kunna mottaga denna kurtis, emedan hon sade sig, att den ej var riktad
till henne personligen utan blott var ett sätt, som italienarne hade mot
alla damer. Hon trodde sig själf vara mycket klok och kritisk och
beklagade Alie, som uppenbarligen var förblindad och tog åt sig mer än
hon borde.
Och så var där ju äfven den vackra Beatrice, med hvilken man sade att
han skulle gifta sig. Hon var där med sin mor, markisinnan di Rivalta,
och sades vara ett mycket rikt parti. Serra egnade äfven henne sin
uppmärksamhet, men det tycktes vara mer hon, som var förälskad i honom
än tvärtom. Hennes stora, smältande svarta ögon följde honom öfver allt,
hennes pärlhvita tänder glimmade emot honom och hon koketterade för
honom på ett sätt, som skandaliserade de andra.
Hur en kvinna till den grad kan glömma sin värdighet, sade Alie, det
begriper jag inte. Att hon inte ser, att han bara föraktar henne därför.
Ja, ja, akta dig själf du, sade Aagot.
Jag! å, jag vet nog att hålla honom på tillbörligt afstånd, var säker på
det.
Efter fjorton dar kunde Alie simma, men hon hade ännu ej tillräcklig
säkerhet för att våga sig ut på djupet, utan höll sig gärna nära
stranden. Serra hade flera gånger sökt öfvertala henne att hoppa i från
klippan, där det var bråddjupt, men kunde ej förmå henne därtill. Han
beslöt att ännu en gång använda ett litet bedrägeri för att få henne att
öfvervinna denna rädsla och öfvertalade henne en dag att simma med sig
till en grotta, som han sade vara mycket vacker men endast åtkomlig från
sjösidan. Den låg strax bakom en utskjutande klippudde, förbi hvilken
hon hittills aldrig vågat sig, men han försäkrade henne att där icke var
djupt. Det gick mycket bra, ända tills de kommo förbi udden, men då
greps hon plötsligt af medvetandet om att hon ej hade mark under
fötterna och fattades af den blinda yrsel, som vid denna förnimmelse
ofta öfverfaller oerfarna simmare och störtar dem räddningslöst i
djupet; hon gaf till ett förtviflans skri och sjönk. Han fick nätt och
jämt tag i hennes dräkt, fick så en arm om hennes lif och förde henne
halft medvetslös till grottan. De voro båda mycket bleka, då de stodo
där midt emot hvarandra, och hon skakades af en frossbrytning i grottans
fuktiga kyla.
Man kan då aldrig lita på er, utbrast hon, upprörd öfver hans bedrägeri.
Tvärtom, man kan lita fullkomligt på mig, sade han skrattande,
återvinnande sitt lugn. Kände ni inte, att min arm var säker. Var viss
på att jag inte låter er drunkna.
Hur ska vi nu komma härifrån. Ni måste hämta mig en båt. Jag ger mig
inte ut med er på djupet en gång till.
En båt. Det finns inte på en timmes afstånd härifrån. Och under tiden
skulle ni förkyla er i denna fuktiga håla. Raskt beslut nu! Det finns
ingen annan möjlighet än att kasta oss i igen. Men var inte rädd, jag
svarar för att allt ska gå bra.
Han räckte ut armen för att gripa henne om lifvet och springa i med
henne, men hon drog sig häftigt tillbaka.
Ni är ju galen -- vi kan ju drunkna bägge två. Jag förlorar besinningen
och så drar jag också er ner i djupet.
Ja, visst är jag galen -- men hvad gör det -- med mig är det så -- man
måste antingen riskera allt med mig eller också -- högt spel, lite mod,
perdio! Hvad är det annars värdt att lefva!
Han hade kastat armen om henne, oaktadt hennes motstånd och såg henne in
i ögonen.
Öfverlämna er bara lugnt åt mig -- jag ansvarar för ert lif med mitt,
sade han och hans stämma sjönk till en låg, upprörd hviskning.
Det var ett af dessa ögonblick, då en dold, för båda okänd lidelse,
plötsligt, omotståndligt som en yrsel kan gripa tvenne varelser, och då
det lättaste vidrörande blir en smekning, blicken blir ett
besittningstagande och ett motståndslöst gifvande, orden förstummas
eller förklinga tomma och meningslösa, hela den yttre världen, det
förflutna, framtiden, allt försvinner inför ögonblickets andlösa
berusning.
Alie vaknade först till besinning, då hon kände hans läppar mot sin
hals, hans bägge armar om sitt lif. I nästa ögonblick hade han upplyft
henne och burit henne ut på den yttersta stenen, samt kastat sig med
henne i vattnet. Hon gaf till ett lätt rop, men då hon kom upp med
hufvudet igen, simmade hon ensam utåt, rundt klippan och ända fram till
stranden med badhytterna på andra sidan -- i början med små, snabba,
andlösa tag, men då han ropade till henne: långsamt! stora tag! saktade
hon så småningom, och när hon blef synlig från stranden sköt hon fram
med långa, säkra, jämna rörelser, som en öfvad simmerska.
Nej, Alie, hvilka framsteg du gjort! utbrast Aagot, som väntade henne på
stranden.
Men då hon kom upp ur vattnet, var hon mycket blek och skälfde häftigt,
samt sprang strax in i badhytten och klädde sig.
Serra väntade på henne utanför.
Nå, sade han, då hon kom. Det var en vågad kur. Men den lyckades -- och
nu kan ni tacka mig, att jag lärt er simma.
Men jag vill inte lära mig på det sättet, utbrast hon, och hennes röst
darrade af sinnesrörelse. Jag är inte ett barn, som man kan med våld --
ni har skrämt mig så, att jag aldrig kastar mig i vattnet mer!
Och hon brast i gråt.
Aagot drog henne ömt med sig hemåt. Det är lite öfveransträngning, sade
hon moderligt. Kom och hvila dig!
På eftermiddagen kom Serra till hotellet och frågade efter hennes
befinnande.
Å, det är alldeles öfver nu, sade Aagot. Hon sitter och läser Dante på
lilla terrassen.
Kan jag få gå och tala med henne? frågade han. Jag måste göra henne mina
ursäkter.
Ja, det kan ni gärna, svarade Aagot och anvisade platsen, där Alie satt,
undangömd på en terrass inåt en inre gård. Markisen förundrade sig något
öfver, att Aagot icke följde med utan lämnade dem ensamma, liksom han
många gånger hade förundrat sig öfver den frihet, hvarmed Alie gick
omkring ensam öfverallt, i motsats till hans landsmaninnor, som alltid
voro följda och öfvervakade.
Hon satt med en stor, tjock upplaga af Divina Commedia med förklarande
noter i knäet, men hon läste ej utan drömde, med fötterna på en pall och
armbågarna på knäna, pannan i händerna.
Hon var ännu i ett nervöst uppror efter scenen i grottan, hela hennes
inre skälfde. Hvad betydde detta, som tilldragit sig mellan dem? Hvad
var det för en yrsel, som gripit henne? Hon älskade honom icke -- nej,
detta var åtminstone icke kärleken, sådan hon alltid tänkt sig den. För
hennes föreställning hade kärleken framför allt varit själsfrändskap,
djup förståelse af hvarandras väsen, beundran för något öfverlägset --
den borde vara något så stort, så hela personligheten genomträngande,
tillfredsställande både hufvudets, hjärtats och karaktärens kraf, att
hon misströstat om att någonsin kunna möta den i en form, som motsvarade
hennes fordringar. Och här hade hon nu plötsligt, oreflekteradt låtit
sig på detta sätt berusas af en främling, som hon knappt kände, med
hvilken hon aldrig talat annat än i skämt och lek, och om hvilken hon ej
ens visste, om han älskade henne, eller om det hela blott varit ett
djärft tilltag, emedan han tog henne för ett lättfånget byte. Å, denna
tanke gjorde henne utom sig!
Hon sprang upp och begynte gå. Hvad skulle hon göra för att visa honom,
hur han misstagit sig på henne. I detsamma hörde hon honom komma -- hon
igenkände genast den lätta, snabba gången, han brukade alltid närma sig
så där hastigt, liksom springande, med en viss segervisshet -- och hon
vände sig emot honom med en flammande rodnad och en nervös darrning
kring läpparna, samt ett varnande, afvisande uttryck i ögonen.
Ni är ond ännu? frågade han, halft spefullt, halft ömt.
Ja.
Men för hvad? det intresserar mig mycket att veta.
Hon stod lutad öfver balustraden och såg utåt hafvet. Han böjde sig lätt
öfver henne och frågade i hennes nacke: för det ena eller för det andra?
För bägge delarna, svarade hon fortfarande med bortvändt hufvud,
armbågarna på muren och ögonen ner i hafvet. För att ni så där -- med
våld --
Jaså, jag skulle bedt om lof först. Jag skulle sagt: tillåter ni,
signorina, att jag kysser er? Liksom man någonsin uppnådde något hos
kvinnan på det sättet. Ni skulle då naturligtvis svarat nej -- det gör
kvinnan alltid, instinktivt -- men om jag då helt beskedligt gått min
väg, skulle ni skrattat åt mig och föraktat mig. Kvinnan vill och
fordrar att blifva tagen -- det är hennes natur. Eller har ni kanske
lyckats ändra det där uppe i Sverge, där ni gjort så mycket för kvinnans
emancipation?
Hennes hand lekte nervöst med en kvist, som böjde sig öfver muren och
som hon lindade kring fingrarna, brytande af små skott mellan tummen och
pekfingret.
Jag tror, att ni missförstår, sade hon, om man också kan gripas af en
tillfällig -- hon sökte ett annat ord, men fann endast berusning,
hvilket hon dock yttrade med mycket låg röst -- en tillfällig berusning,
så bevisar inte det -- en verkligt utvecklad kvinna ger sig inte lätt
och inte utan mycken strid -- men om hon en gång kommit till klarhet med
sig själf, att hon vill -- då behöfver hon inte, som ni säger, tagas --
då ger hon sig frivilligt, själfmant. Och jag tycker, att det vore långt
ädlare af en man att vänta på detta -- att inte så där --
Nu log han henne upp i ansiktet -- men på ett så älskvärdt, ömt och
lekfullt sätt, att hon ej kunde bli sårad.
Det är således öfverenskommelsen, sade han. Jag ska vänta på att ni
kommer en dag till mig och säger: tag mig! Jag är din. Och dessförinnan
-- inte ett närmande, inte en handtryckning -- är det så ni vill?
Hon kunde ej låta bli att småle, då hon svarade: ja.
Godt, sade han och vände sig om samt tog upp La Divina Commedia, som
fallit på marken.
Förstår ni verkligen italienskan tillräckligt bra för att läsa Dante?
frågade han i hvardagston.
Hennes själfbehärskning var icke så stor som hans -- detta omslag kom
för tvärt, och hon kunde ej svara strax, utan blef ännu stående
framåtböjd öfver balustraden.
Ska jag läsa ett stycke för er?
Ja, om ni vill.
Hon gick tillbaka till bänken och gjorde våld på sig för att kasta in
alla sina tankar på en så främmande riktning.
Jag kan ännu inte riktigt njuta den som poesi, sade hon. Jag läser den
som ett studium, med noter.
Nej, ni kan inte läsa den ensam, det är omöjligt. Men ni ska få se, att
när jag läser för er, förstår ni på ett helt annat sätt. Jag tar den
berömda sången om Francesca da Rimini. Har ni läst den?
Nej, jag har inte hunnit dit än.
Hör då på! Det är Francesca, som talar. Ni känner hennes historia?
Ja, så där tämligen.
Således: Dante ser henne och hennes älskare närma sig i luften bland
dessa, som äro dömda att sväfva omkring i en ständig storm.
Hvad är det för brott, som straffas så?