II.

Resan gällde Rivieran. Man var i början af april och naturen hade ännu

ej begynt visa tecken till lif hemma. Stora snömassor voro öfverallt

hopade, sjöarna voro ännu isbelagda, i Skåne var marken visserligen

delvis bar, men fälten lågo grå och tunga, som kunde de ej komma riktigt

till lif igen efter den långa vintersömnen. Först i Tyskland började de

se gröna marker och knoppande träd, och Rikard och Aagot begynte tala

om, hur härligt det ändå var att komma bort från Norden vid denna tid på

året.

Men Alie hade från början satt sig i försvarsställning mot den tjusning,

som alltid griper nordbons sinne, när han tidigt på våren reser mot

Södern.

Herre gud, det var väl icke så mycket att tala om, om våren kom några

veckor förr eller senare. Den var i alla fall aldrig så härlig, som

hemma, när den kom -- med flyttfåglar och ljusa nätter och blommor under

snön -- och allt det jubel och alla de förhoppningar, som den alltid

förde med sig. Det kunde man ju inte känna i Södern, där det var sig

likt hela året om. Hon grät en liten stund hvarje kväll öfver fru Rodes

och »parfvelns» porträtter samt undrade oaflåtligt hur de hade det, om

de åto, sofvo, gingo ut och lefde som förnuftiga människor.

Efter ett par veckors uppehåll här och där på vägen ankommo de till

Cannes. Detta var således det berömda Medelhafvet! Inte var det så blått

som man påstod, inte! Kunde man inte ibland se Östersjön lika rent

himmelsblå på vackra sommardagar? Ja, lite ljusare var ju både himlen

och vattnet hemma, men hvarför var en mörkblå horisont vackrare än en

ljusblå? Hur skarpt och hårdt, nästan grymt var icke detta ljus öfver

den hvita dammiga sandstranden -- det kändes som om det brände tvärs

igenom hjärnan och ut i nacken -- som skulle det göra en blind eller

tokig. Det var ingen hvila, ingen förtrolighet i denna natur. Och dessa

ensamstående palmer, som ej gåfvo svalka, men hvilkas hårda, violetta

slagskuggor aftecknade sig som bläckfläckar på den ljusa sanden -- hur

dekorationsmässigt, oljetrycksaktigt det verkade.

Var detta ett haf? Det var ju bara en stor, kvalmig insjö utan friskhet,

utan tånglukt.

Och all denna osmakliga lyx, dessa hotell, konstgjorda trädgårdar,

restauranger, toaletter och ekipager. Kunde man komma i stämning i en

sådan omgifning!

Till Alies belåtenhet ville också Rikard ej gärna lämna dem midt i detta

världsvimmel utan ville söka upp en mer undangömd ort, som bättre

lämpade sig för två ensamma, unga damer, när han nu snart måste

återvända hem. I närheten af Genova, i det stilla, mot alla skarpa

vindar skyddade Nervi, funno de också en plats, som tillfredsställde dem

helt och hållet. Här var endast sjuklingar, som kommit för sin hälsas

skull, och ingen af dessa tvifvelaktiga personligheter, som i lysande

ekipager och utmanande toaletter gifva sin prägel åt de andra, större

kurorterna. Och ehuru Aagot älskade att se all denna lyx och att visa

sina egna toaletter på promenaden, var hon dock alltför mycket sin mors

väluppfostrade dotter för att ej säga sig, att en hustru, som måste

undvara sin mans sällskap, borde lefva i ett värdigt gräsänkestånd och

undvika världslifvets förströelser. Dessutom var hon ju sjuk, och det

var hennes skyldighet att tänka på att vårda sin hälsa för att så snart

som möjligt kunna återtaga sina plikter mot man och barn.

Innan de slogo sig ned i Nervi tillbragte de dock några dagar i Genova.

Medan Aagot, som funnit att man utomlands bar den eller den modesaken

lite olika mot hemma, och som därför fann sig nödsakad att göra sig

ytterligare ett par nya toaletter, uppehöll sig i modemagasinen, gingo

Alie och Rikard och besågo de gamla palatsen. Den storstilade, ädla

skönhet, som utmärker dessa, väckte för första gången hos Alie smak för

rikedom och lyx. Den vanliga, banala salongslyxen hade hon alltid

föraktat -- Aagots små plyschbord och broderade gardiner väckte nästan

hennes afsmak -- men dessa gårdar med marmorkolonner, dessa höga salar i

rena proportioner, gömmande taflor af världens yppersta konstnärer,

dessa undangömda, skuggiga trädgårdar med citronträd och palmer och

dessa terrasser, på hvilka man plötsligt trädde ut från palatsets dunkel

och som badade i solsken och behärskade utsikten öfver hafvet -- de

tjusade henne omotståndligt och uppenbarade för henne en glimt af den

drömda skönhetsvärld, mot hvilken hon varit så misstrogen.

Särskildt var det ett af dessa palats, som fängslade henne genom sin

rena skönhet. Det var Palazzo Serra, tillhörigt prins di Palmi. Alie,

som under de sista veckorna före afresan flugit igenom två, tre verk

öfver Italiens historia, gissade strax, att ägaren härstammade från den

berömde amiralen, som på 1300-talet vunnit en viktig batalj mot de

upproriska sicilianerna och till belöning erhållit feodalgodset Palmi i

Calabria af den dåvarande kungen af Napoli och grefven af Provence,

Roberto d'Angiò. De funno också snart bekräftelse på denna förmodan i en

inskrift på muren, som berättade att palatset blifvit byggdt på

1500-talet för att för efterkommande i alla tider bevara minnet af den

store stamfadern.

Öfver en gård med korintiska pelare kom man in i vestibylen, som var

prydd med några statyer från olika tidpunkter, ett par antika, en af

Canova, porträttstaty af en af husets herrar. Därifrån ledde en trappa

upp till öfra våningen, där de trädde in i en sal med väggar af

lapis-lazuli och guld, golf af mosaik, taket uppburet af svarta sfinxer,

samt måladt af en ung konstnär, hvilken varit Rafaels lärjunge, men som

dött innan han hunnit lämna efter sig något annat verk än detta, hvilket

dock bar ett lysande vittnesbörd om hans snille. Vaktmästaren upprepade

traditionen om, huru den dåvarande prins di Palmi upptäckt den unge

konstnären, som var färdig att dö af svält, hur han uppfattat hans stora

begåfning utan att hafva sett annat prof därpå än några ofullbordade

skizzer, och hur han gifvit åt honom ensamt det storartade uppdraget att

dekorera hela palatset, medan så många andra, redan kända talanger

täflade om denna heder -- hur den unge mannen, berusad af denna oväntade

lycka och storsinta tillit hade velat öfverträffa sig själf, hade

arbetat natt och dag, gjort ständigt nya skizzer, förkastat hvad han

gjort och begynt på nytt, tills han slutligen var alldeles utarbetad --

och när palatset var färdigt och han hade uppburit en hel förmögenhet i

belöning föll han ner på sjukbädden för att ej resa sig mera.

I en af salarna stodo på ett bord af florentinsk mosaik åtskilliga

fotografiporträtt, som fängslade Alies uppmärksamhet. En ung dam i

venetiansk, medeltids hofdräkt utmärkte sig genom en så äkta, Tiziansk

skönhet, att Alie tog det för en fotografi af en tafla. Men vaktmästaren

upplyste, att det var prinsessan di Palmi, född romarinna, hvilken burit

denna dräkt på en kostymbal under karnavalen. Bredvid henne stod

porträttet af en ung man i en motsvarande dräkt från samma tid, äfven

han med ett vackert ansikte, som dock hade ett något oroande, spefullt

uttryck kring den fina, med små tunna, krusiga mustascher prydda munnen.

Hennes man? frågade Alie.

Hvad du är nyfiken, sade Rikard skrattande.

Nej, prinsens bror, markis Serra, svarade vaktmästaren.

Tänk en så vacker familj, sade Alie. Riktiga romanmänniskor. Allt har de

förenadt: börd, rikedom, bildning, konstsinne, skönhet. Man kan bli

afundsjuk.

Ja -- och den tjusande prinsessan har väl sina älskare -- prinsen roar

sig på sitt håll och har skuld upp öfver öronen -- och den unge markisen

lefver för galanta äfventyr och är på spaning efter en rik flicka för

att hjälpa upp sin ställning, inföll Rikard. Det är baksidan af medaljen

i de flesta af dessa nobla, italienska familjer.

Tyst med dig! sade Alie. Låt mig få ha mina illusioner i fred. Här är så

vackert, att det gör en godt ända in i själen.

Och prinsen själf? frågade hon vaktmästaren. Finns inte hans porträtt?

Nej -- prinsen är mycket sjuklig -- han låter aldrig porträttera sig.

Han sade det med ett underligt, vördnadsfullt beklagande uttryck.

Och ha de några barn?

Nej. Det lär väl bli markis Serra, som skall ärfva palatset och titeln

en gång.

De kommo till ett annat rum med familjeporträtter, och här fästes strax

Alies uppmärksamhet af ett hufvud i olja, framställande en ung man med

en bred, något kupig panna, ett tätt, krusigt, mörkt hår, drömmande,

intelligenta ögon och en fin, känslig mun.

Det där ansiktet tycker jag, att jag sett förut, sade hon till Rikard.

Det är ett intressant utseende. En skald eller vetenskapsman, skulle jag

säga. Hvem är det? frågade hon vaktmästaren.

Markis Andrea Serra, prinsens yngre bror, svarade denne.

Densamme som på fotografien? -- Ja. -- Tänk, Rikard, det är verkligen

märkvärdigt. Har du någonsin sett en människa så olik sig vid olika

tillfällen. Om den här kan du inte säga, att han jagar efter galanta

äfventyr. Jag tror, att han håller på att skrifva ett skaldestycke.

Gärna för mig, sade Rikard. Men har du inte fått nog här än? Jag är rädd

Aagot blir otålig.

Kära, rara Rikard, låt mig se på fotografien i det andra rummet en gång

till! Detta intresserar mig.

Jag tror du är kär i sagoprinsen, inföll Rikard.

Nej, men han intrigerar mig. Hur kan man ha två så olika ansikten.

Följande morgon omtalade Alie, att hon drömt om »sagoprinsen» hela

natten.

Minsann är inte Alie kär i honom, sade Rikard till Aagot. Hon tänker på

honom både natt och dag.

Ja, sade Alie skrattande. Om jag någon gång skulle bli kär skulle det

vara i en person, som jag visste, att jag aldrig finge se i

verkligheten.

För resten har jag också tänkt på honom sedan, sade Rikard. Jag hade

liksom en aning om, att det där namnet, Andrea Serra, hade jag hört

förut. När du sa' att han funderade på ett skaldestycke, inbillade du

dig, att du var fysionomist. Men det var helt simpelt en reminiscens.

Kommer du inte ihåg att när vi var i Cannes, vi läste i någon italiensk

tidning om en ung skald, som nyligen gifvit ut en samling satiriska

politiska dikter och angripit hela Italiens s. k. pånyttfödelse -- målat

ut den som humbug och svindel? Minns du inte -- det hade väckt ett

ofantligt uppseende och sades vara mycket snillrikt -- en ny Giusti

allra minst.

Ja, kors! sade Alie. Det var ju Andrea Serra. Och de där italienarne vid

table d'hôten talade ju om honom och sade att han tillhörde en af de

mest konservativa och katolska familjer. Jag går tvärt och skaffar mig

boken. Herre gud, att han är en sådan stockfisk.

* * * * *

I Nervi tog Rikard rum åt dem i ett bekvämt hotell, som ägde

dispositionsrätt för sina gäster öfver en storartad, skuggig park,

hvilken tillhörde en italiensk markis, som för tillfället var bortrest.

De fingo två rum bredvid hvarandra utåt hafvet, badade af solen från

morgon till kväll.

Societeten i hotellet var distingerad, mest engelsmän, man gjorde

toalett till dinern kl. 7 och samlades sedan i salongen, där det

musicerades och spelades sällskapsspel. Sedan Rikard sett sina damer väl

installerade samt fått tillfälle presentera dem för ett par familjer,

reste han.

Aagot fann sig mycket väl. Hon saknade visserligen Rikard, som hon

aldrig förr varit skild från och längtade efter sin lilla gosse, men då

underrättelserna från dem voro täta och goda tog hon skilsmessan ganska

lugnt. Hon gjorde strax åtskilliga bekantskaper och blef särskildt

förtrolig med en engelsk familj med två unga döttrar, med hvilka hon

ständigt var tillsammans.

Alie, som fann dessa konventionela och tråkiga, begagnade tillfället, då

Aagot var upptagen af dem, till att njuta sin frihet. Hon var uppe före

alla andra om morgnarna, då luften ännu var sval, och gick på

upptäcktsresor i omgifningen, så att hon snart kände hela landskapet

rundt omkring, under det de andra hela dagen sutto på stranden,

pliktskyldigast insupande hafsluften, som skulle återgifva dem deras

hälsa. Men Alie kunde ej uthärda i tio minuter solens fruktansvärda,

brännande glöd på denna öppna, rätt mot söder blottade strand, där de

stackars sjuklingarna sutto och stekte sig, där hesa stämmor, kväfvande

hostanfall och urhålkade kinder skärande afstucko mot naturens prakt,

där samtalen öfver handarbetena ljödo lika tomma och andefattiga, som i

de instängda salongerna om vintern, och där man mer betraktade hvarandra

än hafvet, samt där utropen öfver naturens skönhet regelbundet återkommo

som en inlärd läxa i deras samtal och ständigt på nytt framkallade Alies

motsägelselust.

Hon led af en alldeles oresonlig längtan efter barrskog, vikar, uddar

och skär och påstod, att endast med en sådan omgifning hade hafvet

poesi. Den yppiga vegetationen i denna skyddade bukt, där till och med

ökenoasens palmer växa och bära mogna dadlar, och där hvarje fläck af

jorden är tagen i besittning af kulturen, där landsvägar och fotstigar

äro instängda mellan höga murar emedan hvarje träd bär något slags frukt

-- ja, det var mycket rikt och präktigt, men aldrig i världen kunde

denna natur gå henne till hjärtat, som våra gröna ängar med betande kor,

de mjuka ljung- och mossbäddarna mellan granitklipporna, skogarna med

sin doft af barr och Linnæa, den friska brisen och de lekande små

vågorna mellan våra skär. Hon var en långsam natur, när det gällde nya

stämningar, och äfven när Söderns egendomliga tjusning begynte att smyga

sig öfver henne liksom från ett bakhåll, dag för dag lite mer,

försvarade hon sig ännu däremot och gömde kärleksfullt i en vrå af sitt

hjärta sin stora ömhet för hemlandets natur och stämningar och

barndomsminnenas trollvärld.

En dag, då Alie antagit en inbjudning att fara ut och åka tillsammans

med Aagot och de båda engelska misserna, Florence och Harriet, kommo de

förbi en liten, skinande hvit med marmor beklädd villa, som låg på en

höjd, inramad i citronträdens mörka grönska samt med en terrass på

taket, hvilken måste hafva en härlig utsikt öfver hela kustlinien, till

Genova och hela den liguriska kusten med hafsalperna i bakgrunden å ena

sidan -- å den andra kanske ända till Corsica, när vädret var klart.

Ja, det borde vara lyckliga människor, som bor där! sade Florence. Men

det tror jag ändå inte det är. Vi såg dem förra våren -- de bruka komma

hit ibland -- det är en mycket förnäm familj, prins någonting -- _hon_

är alldeles gudomligt vacker, men han -- tänk han är krympling och

sitter i en rullstol på sin terrass -- han lär ha blifvit sådan kort

efter sedan de gifte sig. De ä nästan aldrig tillsammans -- när han

kommer hit reser hon. Ibland kom också hans yngre bror, det är en vacker

ung man, de säger, att prinsen inte kan tåla honom, emedan det är han,

som ska bli hans arfvinge. Han brukade också kurtisera sin sköna

svägerska, så att vi ibland tyckte det var nästan stötande. Hvad hette

de, Harriet? De ha också ett af de präktiga palatsen i Genova?

Prinsen af Palmi, kanske? frågade Alie och kände sig till sin stora

förtret blifva röd i ansiktet.

Jag vet inte, sade Harriet. Hvem kan minnas deras konstiga, italienska

namn. Men den yngre brodern skall ha skrifvit en diktsamling, som väckt

stort uppseende.

Det var således de! Det vore dock egendomligt, om hon skulle få

tillfälle att göra hans bekantskap. Hans diktsamling hade varit hennes

dagliga sällskap och sysselsättning, allt sedan hon kom till Nervi. Hon

kunde ej tillräckligt italienska för att uppfatta den fullständigt, men

hon hade strax, med intuitivt förstånd, känt att här mötte henne en

ande, som var besläktad med hennes egen, men som hade en styrka och

originalitet i uttryckssättet, en öfverlägsenhet i satiren, en skärpa i

angreppet, som fängslade och bländade henne. Det var ej, som hon trott,

en konservativ hjärnas anfall mot det nya, som rörde sig i tiden. Det

var en skeptikers förakt för de tomma och braskande fraserna, ibland i

form af en idealists harmfulla påpekande af det bristande sammanhanget

mellan ord och handling, ibland af en öfverlägsen gycklares skratt öfver

mänsklighetens evigt samma komedi. Någon gång bröt en underton af lyrik

fram genom gycklet -- en fosterlandskärlek, som på samma gång den

ängsligt undvek de stora orden och det patriotiska skrytet dock hade en

ton af innerlighet, som kändes äkta. Detta var något som Alie förstod.

Man kritiserar den man håller af, man harmas öfver bristerna -- och man

älskar ändå.

Men hennes glädje öfver utsikten att möjligen få lära känna honom

personligen var dock blandad med hennes vanliga fruktan att blifva

sviken i sina förväntningar, och om det blott berott af ett ord af henne

att få göra hans bekantskap, skulle hon icke uttalat detta ord.

Det hade börjat bli nästan plågsamt varmt i Nervi, och de flesta af de

främmande, som kommit för vintersäsongen, hade rest. Det stora, engelska

hotellet var i det närmaste tomt, endast Aagots vänner, familjen

Grey-Johnston, stannade ännu, emedan modern var sjuk och ej kunde resa.

Aagot och Alie väntade på Rikard, som först i augusti kunde komma och

hämta dem till en tur genom hela Italien, innan de återvände hem. De

tillbragte nu nästan hela dagarna i rummen, då hettan ej längre medgaf

att vistas ute annat än mot aftnarna, då de gingo ned och spelade

lawn-tennis i den stora, skuggiga parken. Men ägaren, markis Gropallo,

väntades komma snart och då skulle de troligen bli förjagade äfven från

denna tillflyktsort.

En eftermiddag, då de kommo dit med sina bollar och nät, sågo de också

villan öppen och flera personer ute på den stora loggian, som just vette

åt deras lekplats. De ville strax vända om, men en medelålders herre kom

artigt emot dem och bad dem ej genera sig, hotellvärden hade omnämnt,

att de voro roade af att spela, och han, markis Gropallo, såg med stort

nöje, att de kommo och lifvade upp hans ensliga park.

De tre flickorna stodo förlägna och visste ej, om de borde antaga

anbudet eller ej. Men Aagot med sin lugna frusäkerhet svarade

förbindligt och värdigt, att de tackade för markisens artighet och ej

ville vägra att begagna sig af en så älskvärd gästfrihet.

Alie var missbelåten härmed och tyckte, att de borde ha gått. En flyktig

blick på loggian hade visat henne, att ett helt sällskap herrar och

damer var samladt här, och hon hade, med den för närsynta egendomliga

snabba gissningsförmågan genast uppfattat, att en af dem var -- markis

Serra. Naturligtvis -- om de skulle råkas, skulle det vara under de

tänkbarast ogynnsamma villkor! Hon var ingen skicklig spelerska och alls

icke road af sådana nöjen -- och hon visste att hon vid sådana

tillfällen, närsynt och något förströdd, som hon var, icke visade sig

till sin fördel. Och äfven hennes dräkt -- hon hade ej en enkom engelsk

lawn-tennis-kostym som de andra, utan blott en enkel, kort kjol och en

randig perkalblus med ett läderbälte om lifvet. Hon hade begagnat sig af

den ensamhet, hvari de en tid lefvat, till att följa sin smak för en

sval och bekväm dräkt -- men nu syntes den henne dock lite för

påfallande enkel. Och håret, som aldrig ville sitta uppe under de

häftiga rörelser, som leken fordrade! Hon måste stanna oupphörligt för

att fästa det.

En sådan enfaldig sysselsättning för fullvuxna människor, detta

springande! Också hade spelet aldrig gått så illa som i dag. Hon

lyckades ej gripa en enda boll, sprang emot hinder och föll slutligen

omkull och vred fotleden. Det smärtade så häftigt, att hon blef röd i

ansiktet och fick tårar i ögonen. Hon såg sig strax omgifven af flera

herrar, bland hvilka äfven Serra befann sig. Hon svarade på alla frågor,

att hon ej gjort sig det minsta illa, men oaktadt den största

viljeansträngning kunde hon ej stöda naturligt på foten, hvarför

ställets ägare bjöd henne sin arm och ledde henne tillbaka till

hotellet. Den andre, det hade hon sett vid första ögonkastet, var ifrigt

upptagen af en af de vackra damerna i sällskapet, en yppig skönhet med

ömma gasellögon och glittrande af juveler.

På natten medan hon låg med vattenomslag på foten, hvilken svullnat

betydligt, kände hon en underlig förstämning smyga öfver sig. Det

harmade henne att hon visat sig så tafatt, och hon tänkte med en viss

förargelse på den vackra italienskan, som stått och sett på henne genom

en sådan där retsam lorgnett med långt sköldpaddskaft.

Hvad gör det mig för resten, sade hon sig själf. Hvad har jag med det

där sällskapet att göra. De tillhör en så helt annan värld än jag, att

vi lika litet kan närma oss hvarandra, som om vi lefde på skilda

planeter.

Såg du din markis i går? frågade henne Aagot dagen efter. Harriet säger,

att han var där bland de andra.

»Ja, jag såg honom», sade Alie. Men han liknar inte mycket sina

porträtt. De ä allt för idealiserade. Och hans dikter ä betydligt

spirituellare än han själf.

Jaså, det har du redan klart för dig, sade Aagot, skrattande. Du är då

alltid så hastig i dina omdömen.

Från denna dag läste Alie icke mer i hans dikter, hon hade förlorat allt

intresse för honom.

Kvinnlighet och erotik II. · 第 3 / 26 题