Resan gällde Rivieran. Man var i början af april och naturen hade ännu
ej begynt visa tecken till lif hemma. Stora snömassor voro öfverallt
hopade, sjöarna voro ännu isbelagda, i Skåne var marken visserligen
delvis bar, men fälten lågo grå och tunga, som kunde de ej komma riktigt
till lif igen efter den långa vintersömnen. Först i Tyskland började de
se gröna marker och knoppande träd, och Rikard och Aagot begynte tala
om, hur härligt det ändå var att komma bort från Norden vid denna tid på
året.
Men Alie hade från början satt sig i försvarsställning mot den tjusning,
som alltid griper nordbons sinne, när han tidigt på våren reser mot
Södern.
Herre gud, det var väl icke så mycket att tala om, om våren kom några
veckor förr eller senare. Den var i alla fall aldrig så härlig, som
hemma, när den kom -- med flyttfåglar och ljusa nätter och blommor under
snön -- och allt det jubel och alla de förhoppningar, som den alltid
förde med sig. Det kunde man ju inte känna i Södern, där det var sig
likt hela året om. Hon grät en liten stund hvarje kväll öfver fru Rodes
och »parfvelns» porträtter samt undrade oaflåtligt hur de hade det, om
de åto, sofvo, gingo ut och lefde som förnuftiga människor.
Efter ett par veckors uppehåll här och där på vägen ankommo de till
Cannes. Detta var således det berömda Medelhafvet! Inte var det så blått
som man påstod, inte! Kunde man inte ibland se Östersjön lika rent
himmelsblå på vackra sommardagar? Ja, lite ljusare var ju både himlen
och vattnet hemma, men hvarför var en mörkblå horisont vackrare än en
ljusblå? Hur skarpt och hårdt, nästan grymt var icke detta ljus öfver
den hvita dammiga sandstranden -- det kändes som om det brände tvärs
igenom hjärnan och ut i nacken -- som skulle det göra en blind eller
tokig. Det var ingen hvila, ingen förtrolighet i denna natur. Och dessa
ensamstående palmer, som ej gåfvo svalka, men hvilkas hårda, violetta
slagskuggor aftecknade sig som bläckfläckar på den ljusa sanden -- hur
dekorationsmässigt, oljetrycksaktigt det verkade.
Var detta ett haf? Det var ju bara en stor, kvalmig insjö utan friskhet,
utan tånglukt.
Och all denna osmakliga lyx, dessa hotell, konstgjorda trädgårdar,
restauranger, toaletter och ekipager. Kunde man komma i stämning i en
sådan omgifning!
Till Alies belåtenhet ville också Rikard ej gärna lämna dem midt i detta
världsvimmel utan ville söka upp en mer undangömd ort, som bättre
lämpade sig för två ensamma, unga damer, när han nu snart måste
återvända hem. I närheten af Genova, i det stilla, mot alla skarpa
vindar skyddade Nervi, funno de också en plats, som tillfredsställde dem
helt och hållet. Här var endast sjuklingar, som kommit för sin hälsas
skull, och ingen af dessa tvifvelaktiga personligheter, som i lysande
ekipager och utmanande toaletter gifva sin prägel åt de andra, större
kurorterna. Och ehuru Aagot älskade att se all denna lyx och att visa
sina egna toaletter på promenaden, var hon dock alltför mycket sin mors
väluppfostrade dotter för att ej säga sig, att en hustru, som måste
undvara sin mans sällskap, borde lefva i ett värdigt gräsänkestånd och
undvika världslifvets förströelser. Dessutom var hon ju sjuk, och det
var hennes skyldighet att tänka på att vårda sin hälsa för att så snart
som möjligt kunna återtaga sina plikter mot man och barn.
Innan de slogo sig ned i Nervi tillbragte de dock några dagar i Genova.
Medan Aagot, som funnit att man utomlands bar den eller den modesaken
lite olika mot hemma, och som därför fann sig nödsakad att göra sig
ytterligare ett par nya toaletter, uppehöll sig i modemagasinen, gingo
Alie och Rikard och besågo de gamla palatsen. Den storstilade, ädla
skönhet, som utmärker dessa, väckte för första gången hos Alie smak för
rikedom och lyx. Den vanliga, banala salongslyxen hade hon alltid
föraktat -- Aagots små plyschbord och broderade gardiner väckte nästan
hennes afsmak -- men dessa gårdar med marmorkolonner, dessa höga salar i
rena proportioner, gömmande taflor af världens yppersta konstnärer,
dessa undangömda, skuggiga trädgårdar med citronträd och palmer och
dessa terrasser, på hvilka man plötsligt trädde ut från palatsets dunkel
och som badade i solsken och behärskade utsikten öfver hafvet -- de
tjusade henne omotståndligt och uppenbarade för henne en glimt af den
drömda skönhetsvärld, mot hvilken hon varit så misstrogen.
Särskildt var det ett af dessa palats, som fängslade henne genom sin
rena skönhet. Det var Palazzo Serra, tillhörigt prins di Palmi. Alie,
som under de sista veckorna före afresan flugit igenom två, tre verk
öfver Italiens historia, gissade strax, att ägaren härstammade från den
berömde amiralen, som på 1300-talet vunnit en viktig batalj mot de
upproriska sicilianerna och till belöning erhållit feodalgodset Palmi i
Calabria af den dåvarande kungen af Napoli och grefven af Provence,
Roberto d'Angiò. De funno också snart bekräftelse på denna förmodan i en
inskrift på muren, som berättade att palatset blifvit byggdt på
1500-talet för att för efterkommande i alla tider bevara minnet af den
store stamfadern.
Öfver en gård med korintiska pelare kom man in i vestibylen, som var
prydd med några statyer från olika tidpunkter, ett par antika, en af
Canova, porträttstaty af en af husets herrar. Därifrån ledde en trappa
upp till öfra våningen, där de trädde in i en sal med väggar af
lapis-lazuli och guld, golf af mosaik, taket uppburet af svarta sfinxer,
samt måladt af en ung konstnär, hvilken varit Rafaels lärjunge, men som
dött innan han hunnit lämna efter sig något annat verk än detta, hvilket
dock bar ett lysande vittnesbörd om hans snille. Vaktmästaren upprepade
traditionen om, huru den dåvarande prins di Palmi upptäckt den unge
konstnären, som var färdig att dö af svält, hur han uppfattat hans stora
begåfning utan att hafva sett annat prof därpå än några ofullbordade
skizzer, och hur han gifvit åt honom ensamt det storartade uppdraget att
dekorera hela palatset, medan så många andra, redan kända talanger
täflade om denna heder -- hur den unge mannen, berusad af denna oväntade
lycka och storsinta tillit hade velat öfverträffa sig själf, hade
arbetat natt och dag, gjort ständigt nya skizzer, förkastat hvad han
gjort och begynt på nytt, tills han slutligen var alldeles utarbetad --
och när palatset var färdigt och han hade uppburit en hel förmögenhet i
belöning föll han ner på sjukbädden för att ej resa sig mera.
I en af salarna stodo på ett bord af florentinsk mosaik åtskilliga
fotografiporträtt, som fängslade Alies uppmärksamhet. En ung dam i
venetiansk, medeltids hofdräkt utmärkte sig genom en så äkta, Tiziansk
skönhet, att Alie tog det för en fotografi af en tafla. Men vaktmästaren
upplyste, att det var prinsessan di Palmi, född romarinna, hvilken burit
denna dräkt på en kostymbal under karnavalen. Bredvid henne stod
porträttet af en ung man i en motsvarande dräkt från samma tid, äfven
han med ett vackert ansikte, som dock hade ett något oroande, spefullt
uttryck kring den fina, med små tunna, krusiga mustascher prydda munnen.
Hennes man? frågade Alie.
Hvad du är nyfiken, sade Rikard skrattande.
Nej, prinsens bror, markis Serra, svarade vaktmästaren.
Tänk en så vacker familj, sade Alie. Riktiga romanmänniskor. Allt har de
förenadt: börd, rikedom, bildning, konstsinne, skönhet. Man kan bli
afundsjuk.
Ja -- och den tjusande prinsessan har väl sina älskare -- prinsen roar
sig på sitt håll och har skuld upp öfver öronen -- och den unge markisen
lefver för galanta äfventyr och är på spaning efter en rik flicka för
att hjälpa upp sin ställning, inföll Rikard. Det är baksidan af medaljen
i de flesta af dessa nobla, italienska familjer.
Tyst med dig! sade Alie. Låt mig få ha mina illusioner i fred. Här är så
vackert, att det gör en godt ända in i själen.
Och prinsen själf? frågade hon vaktmästaren. Finns inte hans porträtt?
Nej -- prinsen är mycket sjuklig -- han låter aldrig porträttera sig.
Han sade det med ett underligt, vördnadsfullt beklagande uttryck.
Och ha de några barn?
Nej. Det lär väl bli markis Serra, som skall ärfva palatset och titeln
en gång.
De kommo till ett annat rum med familjeporträtter, och här fästes strax
Alies uppmärksamhet af ett hufvud i olja, framställande en ung man med
en bred, något kupig panna, ett tätt, krusigt, mörkt hår, drömmande,
intelligenta ögon och en fin, känslig mun.
Det där ansiktet tycker jag, att jag sett förut, sade hon till Rikard.
Det är ett intressant utseende. En skald eller vetenskapsman, skulle jag
säga. Hvem är det? frågade hon vaktmästaren.
Markis Andrea Serra, prinsens yngre bror, svarade denne.
Densamme som på fotografien? -- Ja. -- Tänk, Rikard, det är verkligen
märkvärdigt. Har du någonsin sett en människa så olik sig vid olika
tillfällen. Om den här kan du inte säga, att han jagar efter galanta
äfventyr. Jag tror, att han håller på att skrifva ett skaldestycke.
Gärna för mig, sade Rikard. Men har du inte fått nog här än? Jag är rädd
Aagot blir otålig.
Kära, rara Rikard, låt mig se på fotografien i det andra rummet en gång
till! Detta intresserar mig.
Jag tror du är kär i sagoprinsen, inföll Rikard.
Nej, men han intrigerar mig. Hur kan man ha två så olika ansikten.
Följande morgon omtalade Alie, att hon drömt om »sagoprinsen» hela
natten.
Minsann är inte Alie kär i honom, sade Rikard till Aagot. Hon tänker på
honom både natt och dag.
Ja, sade Alie skrattande. Om jag någon gång skulle bli kär skulle det
vara i en person, som jag visste, att jag aldrig finge se i
verkligheten.
För resten har jag också tänkt på honom sedan, sade Rikard. Jag hade
liksom en aning om, att det där namnet, Andrea Serra, hade jag hört
förut. När du sa' att han funderade på ett skaldestycke, inbillade du
dig, att du var fysionomist. Men det var helt simpelt en reminiscens.
Kommer du inte ihåg att när vi var i Cannes, vi läste i någon italiensk
tidning om en ung skald, som nyligen gifvit ut en samling satiriska
politiska dikter och angripit hela Italiens s. k. pånyttfödelse -- målat
ut den som humbug och svindel? Minns du inte -- det hade väckt ett
ofantligt uppseende och sades vara mycket snillrikt -- en ny Giusti
allra minst.
Ja, kors! sade Alie. Det var ju Andrea Serra. Och de där italienarne vid
table d'hôten talade ju om honom och sade att han tillhörde en af de
mest konservativa och katolska familjer. Jag går tvärt och skaffar mig
boken. Herre gud, att han är en sådan stockfisk.
* * * * *
I Nervi tog Rikard rum åt dem i ett bekvämt hotell, som ägde
dispositionsrätt för sina gäster öfver en storartad, skuggig park,
hvilken tillhörde en italiensk markis, som för tillfället var bortrest.
De fingo två rum bredvid hvarandra utåt hafvet, badade af solen från
morgon till kväll.
Societeten i hotellet var distingerad, mest engelsmän, man gjorde
toalett till dinern kl. 7 och samlades sedan i salongen, där det
musicerades och spelades sällskapsspel. Sedan Rikard sett sina damer väl
installerade samt fått tillfälle presentera dem för ett par familjer,
reste han.
Aagot fann sig mycket väl. Hon saknade visserligen Rikard, som hon
aldrig förr varit skild från och längtade efter sin lilla gosse, men då
underrättelserna från dem voro täta och goda tog hon skilsmessan ganska
lugnt. Hon gjorde strax åtskilliga bekantskaper och blef särskildt
förtrolig med en engelsk familj med två unga döttrar, med hvilka hon
ständigt var tillsammans.
Alie, som fann dessa konventionela och tråkiga, begagnade tillfället, då
Aagot var upptagen af dem, till att njuta sin frihet. Hon var uppe före
alla andra om morgnarna, då luften ännu var sval, och gick på
upptäcktsresor i omgifningen, så att hon snart kände hela landskapet
rundt omkring, under det de andra hela dagen sutto på stranden,
pliktskyldigast insupande hafsluften, som skulle återgifva dem deras
hälsa. Men Alie kunde ej uthärda i tio minuter solens fruktansvärda,
brännande glöd på denna öppna, rätt mot söder blottade strand, där de
stackars sjuklingarna sutto och stekte sig, där hesa stämmor, kväfvande
hostanfall och urhålkade kinder skärande afstucko mot naturens prakt,
där samtalen öfver handarbetena ljödo lika tomma och andefattiga, som i
de instängda salongerna om vintern, och där man mer betraktade hvarandra
än hafvet, samt där utropen öfver naturens skönhet regelbundet återkommo
som en inlärd läxa i deras samtal och ständigt på nytt framkallade Alies
motsägelselust.
Hon led af en alldeles oresonlig längtan efter barrskog, vikar, uddar
och skär och påstod, att endast med en sådan omgifning hade hafvet
poesi. Den yppiga vegetationen i denna skyddade bukt, där till och med
ökenoasens palmer växa och bära mogna dadlar, och där hvarje fläck af
jorden är tagen i besittning af kulturen, där landsvägar och fotstigar
äro instängda mellan höga murar emedan hvarje träd bär något slags frukt
-- ja, det var mycket rikt och präktigt, men aldrig i världen kunde
denna natur gå henne till hjärtat, som våra gröna ängar med betande kor,
de mjuka ljung- och mossbäddarna mellan granitklipporna, skogarna med
sin doft af barr och Linnæa, den friska brisen och de lekande små
vågorna mellan våra skär. Hon var en långsam natur, när det gällde nya
stämningar, och äfven när Söderns egendomliga tjusning begynte att smyga
sig öfver henne liksom från ett bakhåll, dag för dag lite mer,
försvarade hon sig ännu däremot och gömde kärleksfullt i en vrå af sitt
hjärta sin stora ömhet för hemlandets natur och stämningar och
barndomsminnenas trollvärld.
En dag, då Alie antagit en inbjudning att fara ut och åka tillsammans
med Aagot och de båda engelska misserna, Florence och Harriet, kommo de
förbi en liten, skinande hvit med marmor beklädd villa, som låg på en
höjd, inramad i citronträdens mörka grönska samt med en terrass på
taket, hvilken måste hafva en härlig utsikt öfver hela kustlinien, till
Genova och hela den liguriska kusten med hafsalperna i bakgrunden å ena
sidan -- å den andra kanske ända till Corsica, när vädret var klart.
Ja, det borde vara lyckliga människor, som bor där! sade Florence. Men
det tror jag ändå inte det är. Vi såg dem förra våren -- de bruka komma
hit ibland -- det är en mycket förnäm familj, prins någonting -- _hon_
är alldeles gudomligt vacker, men han -- tänk han är krympling och
sitter i en rullstol på sin terrass -- han lär ha blifvit sådan kort
efter sedan de gifte sig. De ä nästan aldrig tillsammans -- när han
kommer hit reser hon. Ibland kom också hans yngre bror, det är en vacker
ung man, de säger, att prinsen inte kan tåla honom, emedan det är han,
som ska bli hans arfvinge. Han brukade också kurtisera sin sköna
svägerska, så att vi ibland tyckte det var nästan stötande. Hvad hette
de, Harriet? De ha också ett af de präktiga palatsen i Genova?
Prinsen af Palmi, kanske? frågade Alie och kände sig till sin stora
förtret blifva röd i ansiktet.
Jag vet inte, sade Harriet. Hvem kan minnas deras konstiga, italienska
namn. Men den yngre brodern skall ha skrifvit en diktsamling, som väckt
stort uppseende.
Det var således de! Det vore dock egendomligt, om hon skulle få
tillfälle att göra hans bekantskap. Hans diktsamling hade varit hennes
dagliga sällskap och sysselsättning, allt sedan hon kom till Nervi. Hon
kunde ej tillräckligt italienska för att uppfatta den fullständigt, men
hon hade strax, med intuitivt förstånd, känt att här mötte henne en
ande, som var besläktad med hennes egen, men som hade en styrka och
originalitet i uttryckssättet, en öfverlägsenhet i satiren, en skärpa i
angreppet, som fängslade och bländade henne. Det var ej, som hon trott,
en konservativ hjärnas anfall mot det nya, som rörde sig i tiden. Det
var en skeptikers förakt för de tomma och braskande fraserna, ibland i
form af en idealists harmfulla påpekande af det bristande sammanhanget
mellan ord och handling, ibland af en öfverlägsen gycklares skratt öfver
mänsklighetens evigt samma komedi. Någon gång bröt en underton af lyrik
fram genom gycklet -- en fosterlandskärlek, som på samma gång den
ängsligt undvek de stora orden och det patriotiska skrytet dock hade en
ton af innerlighet, som kändes äkta. Detta var något som Alie förstod.
Man kritiserar den man håller af, man harmas öfver bristerna -- och man
älskar ändå.
Men hennes glädje öfver utsikten att möjligen få lära känna honom
personligen var dock blandad med hennes vanliga fruktan att blifva
sviken i sina förväntningar, och om det blott berott af ett ord af henne
att få göra hans bekantskap, skulle hon icke uttalat detta ord.
Det hade börjat bli nästan plågsamt varmt i Nervi, och de flesta af de
främmande, som kommit för vintersäsongen, hade rest. Det stora, engelska
hotellet var i det närmaste tomt, endast Aagots vänner, familjen
Grey-Johnston, stannade ännu, emedan modern var sjuk och ej kunde resa.
Aagot och Alie väntade på Rikard, som först i augusti kunde komma och
hämta dem till en tur genom hela Italien, innan de återvände hem. De
tillbragte nu nästan hela dagarna i rummen, då hettan ej längre medgaf
att vistas ute annat än mot aftnarna, då de gingo ned och spelade
lawn-tennis i den stora, skuggiga parken. Men ägaren, markis Gropallo,
väntades komma snart och då skulle de troligen bli förjagade äfven från
denna tillflyktsort.
En eftermiddag, då de kommo dit med sina bollar och nät, sågo de också
villan öppen och flera personer ute på den stora loggian, som just vette
åt deras lekplats. De ville strax vända om, men en medelålders herre kom
artigt emot dem och bad dem ej genera sig, hotellvärden hade omnämnt,
att de voro roade af att spela, och han, markis Gropallo, såg med stort
nöje, att de kommo och lifvade upp hans ensliga park.
De tre flickorna stodo förlägna och visste ej, om de borde antaga
anbudet eller ej. Men Aagot med sin lugna frusäkerhet svarade
förbindligt och värdigt, att de tackade för markisens artighet och ej
ville vägra att begagna sig af en så älskvärd gästfrihet.
Alie var missbelåten härmed och tyckte, att de borde ha gått. En flyktig
blick på loggian hade visat henne, att ett helt sällskap herrar och
damer var samladt här, och hon hade, med den för närsynta egendomliga
snabba gissningsförmågan genast uppfattat, att en af dem var -- markis
Serra. Naturligtvis -- om de skulle råkas, skulle det vara under de
tänkbarast ogynnsamma villkor! Hon var ingen skicklig spelerska och alls
icke road af sådana nöjen -- och hon visste att hon vid sådana
tillfällen, närsynt och något förströdd, som hon var, icke visade sig
till sin fördel. Och äfven hennes dräkt -- hon hade ej en enkom engelsk
lawn-tennis-kostym som de andra, utan blott en enkel, kort kjol och en
randig perkalblus med ett läderbälte om lifvet. Hon hade begagnat sig af
den ensamhet, hvari de en tid lefvat, till att följa sin smak för en
sval och bekväm dräkt -- men nu syntes den henne dock lite för
påfallande enkel. Och håret, som aldrig ville sitta uppe under de
häftiga rörelser, som leken fordrade! Hon måste stanna oupphörligt för
att fästa det.
En sådan enfaldig sysselsättning för fullvuxna människor, detta
springande! Också hade spelet aldrig gått så illa som i dag. Hon
lyckades ej gripa en enda boll, sprang emot hinder och föll slutligen
omkull och vred fotleden. Det smärtade så häftigt, att hon blef röd i
ansiktet och fick tårar i ögonen. Hon såg sig strax omgifven af flera
herrar, bland hvilka äfven Serra befann sig. Hon svarade på alla frågor,
att hon ej gjort sig det minsta illa, men oaktadt den största
viljeansträngning kunde hon ej stöda naturligt på foten, hvarför
ställets ägare bjöd henne sin arm och ledde henne tillbaka till
hotellet. Den andre, det hade hon sett vid första ögonkastet, var ifrigt
upptagen af en af de vackra damerna i sällskapet, en yppig skönhet med
ömma gasellögon och glittrande af juveler.
På natten medan hon låg med vattenomslag på foten, hvilken svullnat
betydligt, kände hon en underlig förstämning smyga öfver sig. Det
harmade henne att hon visat sig så tafatt, och hon tänkte med en viss
förargelse på den vackra italienskan, som stått och sett på henne genom
en sådan där retsam lorgnett med långt sköldpaddskaft.
Hvad gör det mig för resten, sade hon sig själf. Hvad har jag med det
där sällskapet att göra. De tillhör en så helt annan värld än jag, att
vi lika litet kan närma oss hvarandra, som om vi lefde på skilda
planeter.
Såg du din markis i går? frågade henne Aagot dagen efter. Harriet säger,
att han var där bland de andra.
»Ja, jag såg honom», sade Alie. Men han liknar inte mycket sina
porträtt. De ä allt för idealiserade. Och hans dikter ä betydligt
spirituellare än han själf.
Jaså, det har du redan klart för dig, sade Aagot, skrattande. Du är då
alltid så hastig i dina omdömen.
Från denna dag läste Alie icke mer i hans dikter, hon hade förlorat allt
intresse för honom.