I.

Rikard och Aagot hade varit gifta i tre år och hade en liten son, som

med sin mors klara, himmelsblå ögon såg sig om i världen -- som aldrig

skrek, aldrig var olydig, sof utmärkt om nätterna och aldrig hade haft

den minsta krämpa. De hade ett vackert, bekvämt och elegant hem med

moderna fantasimöbler, anordnade oregelbundet och i smågrupper, hvilka

syntes liksom tillfälligt kastade hit och dit, men som i själfva verket

voro uppställda efter ett visst bestämdt system. Aagot älskade ordning,

men som hennes smak och tycken alltid voro dagens och pluralitetens,

kunde det ej falla henne in att anordna sitt hem annorlunda än som modet

bjöd. Själf gick hon omkring i sina vackra rum i eleganta toaletter, väl

afpassade för de olika tiderna på dagen -- en morgonrock af mjuk

kaschmir med spetsar, en förmiddagsklädning i engelsk herrstil, en

middagstoalett efter sista franska modjournalen. Alltid glad, alltid med

ett vänligt leende på läpparna, alltid nöjd med sig själf och andra

spred hon en viss lugn trefnad omkring sig. Inga tårar tycktes någonsin

ha fördunklat den klara blicken i dessa ögon, intet nattvak blekt dessa

alltid rosiga kinder.

Rikards första eldiga förälskelse hade, under inflytande af den hvilande

trygghet, som hela hennes väsende ingaf, snart öfvergått till en lugn,

äktenskaplig likgiltighet. Han var ständigt sysselsatt och höll på att

skapa sig ett namn som militär-författare och organisatör. Han kysste

förströdd sin hustru på pannan, när han kom hem till middagen, åt med

nöje en fin måltid, smakfullt serverad på dyrbart porslin, samt lekte

efter middagen en liten stund med den lille, lät honom hoppa, härma

läten och göra konster som en hundvalp och gick sedan in i sitt vackra,

djupa, med böcker och stora väggkartor prydda arbetsrum och satte sig

att skrifva, medan Aagot broderade i sitt kabinett och lekte med sitt

barn, till dess det var tid att föra honom i säng, då hon själf afklädde

och tvättade honom samt lät honom knäppa ihop sina små händer till

aftonbön, medan hon låg på knä bredvid bädden.

Vid denna tid på aftonen tog sig Rikard ett par timmar ledigt och då

begynte egentligen hans dag. All hans naturliga meddelsamhet, hans lust

att tala om sitt arbete och sina planer samt att känna sig i en atmosfär

af sympatiskt förstånd, fann först sin tillfredsställelse, när han

stigit upp för två trappor till i sitt hus och ringt på en liten, half

tamburdörr till en våning, afdelad från den stora, som motsvarade hans.

Här bodde de två oberäkneliga, som Alie skämtsamt kallade sig själf och

gamla fru Rode. Här var horribelt stillöst, sade Aagot. Möblerna voro

från denna period mellan det antika och det moderna, som nu rättvisligen

föraktades af alla personer med smak, och de stodo stelt uppradade kring

väggarna, hvarjämte sofforna voro täckta med hvita öfverdrag, borden med

dubbla dukar, en för prydnad och en för att skydda och dölja denna

prydnad, samt golfven med tredubbla mattor, den ena för att akta den

andra, och på hvilka man dock ej fick sätta sin fot utan att ha torkat

sig väl. Men midt i denna ordentlighet från en svunnen period hade de

båda personligheter, som bodde här, den rörliga gamla, som på en gång

var aktsam till pedanteri samt oregelbunden, frihetsälskande i sina

vanor och den själfsvåldiga, fantasifulla unga dock präglat det hela med

en viss, personlig ton, som man ej riktigt kunde begripa, hvari den

bestod, men som gjorde att man strax kände sig hemma här, under det att

man hos Aagot var som i ett första klassens hotell.

I hvardagsrummet fanns en lång, rak soffa, som kallades Rikards soffa,

och där han brukade sträcka ut sig på rygg, när han kom upp till dem om

kvällarna, trött efter en arbetsam dag. Lampan flyttades bort mot

fönstret för att den ej skulle göra honom ondt i ögonen, Alie lade en

kudde under hans hufvud och modern ropade: »glöm inte antimakassen,

Alie!» under det hon själf lade en annan skyddsduk under hans fötter. Så

lagade Alie te på det gamla kopparteköket och så sysslade de båda

omkring honom, modern så innerligt lycklig att få rå om sin gosse, Alie

pratande, diskuterande, tvistande, snabbt uppfattande hvarje hans tanke,

alltid individuel i bifall som i kritik, ibland huggande i sten och

färdig att försvara en paradox in i döden, men å andra sidan så rikt och

varmt sympatiserande, när de voro eniga om något, att det för Rikard

alltid var som en lifssak att vinna henne på sin sida. Utan hennes

bifall och gillande kunde han ej få riktig fart med någonting, och han

kunde ibland gå flera dagar och förarga sig, när han ej lyckats få henne

att se en fråga med hans ögon. Han beskyllde henne då för att vara

ensidig och orimlig, men han blef ej vid riktigt godt lynne igen, förr

än han öfvertygat henne eller, ibland, låtit sig öfvertygas.

Och så var det detta oberäkneliga hos dem, som så ofta framkallade små

angenäma öfverraskningar. Aagot kunde komma upp till dem kl. 11 på dagen

och finna den gamla ännu i underkjolen, Alie i nattrock, sysselsatt med

att vattna sina blommor, hvilka hon dragit fram midt på golfvet, böcker

och arbeten kastade omkring på stolarna -- och en timme efter sedan hon

gått därifrån med ogillande min kunde Alie titta inom dörren till henne,

klädd för att gå ut och nigande säga: fru Rode anhåller att få se

herrskapet på middag i dag kl. 5.

Hvad säger du, i dag? utropade då Aagot. Ni har ju inte ens städat uppe

hos er ännu!

Kom kl. 5 och du ska få se, sade Alie och sprang nedför trapporna och i

väg till slaktare och specerihandlare. Och när så Rikard och Aagot

kommo, funno de rummet vackert ordnadt med de friska växterna med sina

nyspolade, glänsande blad uppställda i en dekorativ grupp, en nyss

utslagen kamelia på matbordet, fru Rode belåtet leende i sin

söndagsklädning af grå taft med Vadstena-spetsar kring hals och armar,

Alie i en enkel, randig blusklädning, som dock, liksom allt hvad hon

bar, präglades af hennes originela skönhet, så att det gjorde intryck af

utstuderad smak. Hon hade lindat ett garnityr af oslipade koraller kring

halsen och i håret, och denna enkla prydnad syntes afsiktligt vald för

att förhöja friskheten af hennes varma hy och öka det konstlösa behaget

af hennes lätta, mjuka gestalt och själfsvåldiga, skiftande väsen. Det

var ett sådant spelande lif öfver hela hennes personlighet, att det

alltid verkade som elektriserande på omgifningen; trötthet, stelhet,

misslynthet försvann ovillkorligen inför denna gnistrande munterhet, som

dock icke var glädtighet. Ty såg man in i djupet af dessa dunkla, lite

närsynta ögon, upptäckte man en glimt af något skarpt och

otillfredsställdt, som gjorde en förundrad och osäker, och lät en ana

ett doldt, inre lif, som var af helt annan natur än den skimrande ytan.

Lika energisk och själsstark, lika lifsglad och verksamt intresserad,

som Alie i sällskap kunde förefalla, lika liknöjd, håglös och overksam

var hon dessemellan. Hon visade ingen uthållighet i något arbete; läste

allt möjligt, som kom i hennes väg, hade ytligt reda på allting, kunde

göra hvad som helst, när det behöfdes, men förmådde aldrig samla sitt

intresse om något särskildt. Hon sade ofta, att om hon varit man skulle

hon studerat till läkare, men nu hade hennes uppfostran ej gifvit henne

hvarken de nödvändiga förkunskaperna eller den nödiga arbetsvanan. Hon

längtade efter ett bestämdt och positivt mål för sin verksamhet, men fri

att välja, som hon var, då ingen ekonomisk nödvändighet dref henne att

taga hvad som helst, och då hon ej hade någon talang i en viss riktning,

kunde hon aldrig besluta sig för något. Hon led af detta planlösa lif

och af att se sin ungdom förflyta så meningslöst, utan egentlig

lifsglädje, utan att hon med sin rika begåfning uträttade någonting och

utan att hon ens kunde ha den tillfredsställelsen att känna sig vara

allt för en annan. Ty hur afhållen hon än var i den familj, hon genom

omständigheterna kommit att tillhöra -- nödvändig var hon dock icke för

någon af dem. Och önskan att älska och älskas, att lefva sitt lif för

och med en annan, för hvilken hon vore den första och enda, växte allt

starkare inom henne för hvarje år, som förflöt på detta sätt. Hennes

känsla för Rikard, som hon nu bedömde såsom mera ett tomt svärmeri än en

verklig kärlek, hade dock uppfyllt hela hennes första ungdom. Hon hade,

halft omedvetet, alltid väntat på honom, och detta hade hindrat henne

att på allvar välja en lefnadsbana. När denna så länge närda illusion

ramlat, när hon själf kastat bort den lycka, hon hade i sina händer,

hade en stor tomhet inkräktat hela hennes lif -- en tomhet, ur hvilken

så småningom en stark, djup längtan uppväxte. Ja, hon skulle vilja älska

-- men icke så, som Rikard och Aagot älskade hvarandra.

Gud ske lof att jag inte blef hans hustru, kunde hon nu mången gång säga

till modern. Det finns inte mer erotik i honom än i -- hon visste ej,

hvad liknelse hon skulle få fatt i och högg till med: än i tants grå

filtsockor. Hans lilla kärlekslåga var inte så stor, som min lilla

spritlampa en gång. Om jag vore i Aagots ställe, så skulle jag klösa ut

ögonen på honom. Gu' bevare en från att älska. Man kan ju mista sitt

förstånd på sådant.

Skäms du inte för att vara så romantisk, invände den gamla. Hvad kan man

önska bättre än en sådan lugn lycka som deras?

Jo, visst skäms jag, kunde Alie svara. Men sedan kunde hon plötsligt

springa fram, ta den gamla om halsen och se henne i ögonen, sägande: men

skäms inte du, ditt gamla troll, att sitta där med dina 65 år och gömma

på en sådan fond af romantik som du ändå innerst gör?

Aagot höll egentligen mycket af Alie och sökte gärna hennes sällskap,

ehuru hon inom sig tyckte, att hon just icke dugde till någonting. Hon

var underhållande, man hade aldrig tråkigt i hennes sällskap; det var,

enligt Aagot, hennes enda förtjänst. Men när Rikard sade, att hon var så

begåfvad, undrade Aagot många gånger, hvari detta bestod. Ty Alie hade

ingen af de talanger, hvarmed Aagot var rikligen utrustad.

Aagot var musikalisk samt hade en nätt klar, sopran, hvarför hon också

ofta samlade ett litet musik-kotteri i sitt hus. Hon målade med smak och

hade dekorerat dörrarna och kakelugnarna i sitt hem med blommor, drufvor

och amoriner, hon var händig med alla slags arbeten och uppfyllde

våningen med konstbroderier, hon hade en liten dramatisk subrett-talang

och hade ett par gånger anordnat sällskapsspektakel för välgörande

ändamål i sitt hem och hon förstod dessutom ypperligt att leda sitt

hushåll.

Hon kunde ibland, helt godmodigt, säga till sin svärmor: jag förstår

inte, hvad Alie gör om dagarna. Hur man kan vara nöjd med att aldrig

göra något nyttigt! Men då flammade fru Rode upp och svarade, ej utan

skärpa, att Alie studerade och att det icke fanns någon man, som var mer

allmänt bildad och kunskapsrik än hon, och att det måtte väl vara mer

värdt än alla de onyttiga små talanger, som andra kvinnor odla.

Det kunde icke falla Aagot in att bli stött; hon var allt för nöjd med

sig själf för att ej förlåta andra deras små ömtåligheter. Och hon

frågade blott för att få upplysning om, hvad hon verkligen icke förstod:

Men hvartill tjänar allt hennes studerande? Hon duger ju inte till den

minsta sak, och du förebrår henne ju ofta själf att hon aldrig har någon

uthållighet med något, och att hon slarfvar med allting.

Men dessa Alies brister, som i själfva verket plågade den gamla, blefvo

nu, då det gällde att försvara hennes älskling, nästan till en

förtjänst, och hon svarade: Ja, det kan väl vara sant, att jag grälar på

henne för det ibland, men egentligen tycker jag om det. Jag vill själf

ha rätt att vara oordentlig, när jag vill. Och det är viktigare att vara

så mångsidig och så allmänt-intresserad som Alie verkligen är, än att ta

sina näsdukar i nummerföljd ur byrålådan. Du ser, hur Rikard kan tala

med henne om allt, nästan mer än med någon man.

Ja, det säger jag ju också, att hon är mycket treflig, sade Aagot med

sitt lugna leende. Men nog är det bra, att hon inte gifter sig, för inte

tror jag, att någon man skulle bli lycklig med henne.

Alie kan allt hvad hon vill, svarade den gamla. Hon kunde också bli en

utmärkt hustru, om hon ville. Men det bryr hon sig inte om, och det gör

hon rätt i.

Ja, när man har så liten kvinnlig känsla som hon, tillfogade Aagot.

Modern hann icke svara, ty i detsamma öppnades dörren med buller och

bång, och in tågade ett muntert sällskap. Alie i spetsen, utklädd till

trumslagare i benkläder och jacka och trummande af all kraft på Halvards

nya julklappstrumma, och efter henne en skara jublande småbarn, Halvards

vänner, som inbjudits att plundra julgranen.

Ja, roa barn, det kan hon alldeles utmärkt, bifogade Aagot.

Och tror du, man kan det utan kvinnlig känsla, inföll fru Rode. Se, hur

förtjusta de alla ä i henne.

Hon hade kastat trumman och lagt sig ned på golfvet, och barnen trängdes

nu omkring henne, trampade på henne, luggade henne och öfverhöljde henne

med kyssar. Hon skrattade, bannade, lekte, knöt ett band på den ena och

strök håret ur ögonen på den andra, och det var ett surr, ett lif, ett

jubel omkring henne som när en hel bisvärm slår sig ned på en gång i en

stor, blommande lind.

* * * * *

Men den fredliga lycka, som omgaf det vackra hemmet vid Strandgatan,

skulle ej alltid vara orubbad.

Vintern hade tagit sig för att blifva alldeles oresonligt kall och

stormig. Massor af snö föllo, men blefvo ej liggande hårda och packade,

utan upprefvos då och då af blåst och töväder -- det blef osundt i

staden och särskildt kring Nybroviken gick en riktig lungkatarr-epidemi.

Goda kakelugnar, vadderade fönster, dubbla mattor -- utsökta pälsverk

och täcksläda för juluppköpen -- ingenting hjälpte. Vintern respekterade

ej det väl ordnade hemmets harmoni, den ociviliserade vinden trängde in

genom själfva murarna, Aagot fick snufva, hon gick med snufva hela

julen. Hur är det med Aagots snufva? frågade hvarje dag föräldrar och

anhöriga. Och svaret var alltjämt lika nedslående. I afton var ena

näsborren alldeles igentäppt -- i dag hade hon också hufvudvärk, i natt

hade hon haft något feber. Rikard hade mätt hennes temperatur med

termometern och funnit att den stigit till 6 tiondedelar öfver 37. Då

deras husläkare, som var en af hufvudstadens mest ansedda, ej kunde bota

Aagots envisa snufva, gick slutligen Rikard i förtviflan till en näs-

och hals-specialist. Men äfven denne kunde ingenting göra, och en morgon

på nyåret kom Rikard blek upp till sin mor och sade med upprörd röst:

Aagot har feber.

Lika likgiltig som Rikard visade sig mot sin hustru under vanliga

förhållanden, lika ängslig var han nu, då något fattades henne. Han

omgaf henne med alla tänkbara omsorger, var ständigt på färd för att

skaffa ett eller annat, som hon kunde önska, steg upp många gånger om

natten för att hjälpa henne eller lyssna om hon sof.

Du ser, hur mycket han ändå håller af henne, sade modern till Alie. Och

du, som tviflar på det ibland.

Ja, jag ser att han är lycklig att finna ett nytt mål för sin

verksamhet, sade Alie.

Fy, Alie, det är styggt af dig att tolka det så.

Hvarför styggt? Jag nekar visst inte, att han håller af henne, jag säger

bara att det ligger i hans karakter att blott älska det, han har att

vinna eller är rädd att förlora. Hans kärlek, liksom allt hos honom, är

bara aktivitet.

Det blef i själfva verket en långvarig, envis lungkatarr. Men Aagot låg

lika leende och nöjd på sjukbädden, som hon annars gick omkring i sitt

hem. Ja, hon var egentligen ännu lyckligare än annars, ty hon njöt af

att se sig så omhuldad af alla. Och nu sade hon ej heller längre, att

Alie ej dugde till någonting, ty denna visste nu att fördubbla sig och

räcka till för allt; hon såg efter huset, hon roade både Aagot och den

lille, uppmuntrade Rikard, tog emot läkarnes order och öfvervakade deras

utförande och hann ändå med att vara hos den gamla, när helst denna

behöfde henne.

Då Aagot slutligen kom upp från sängen återstod dock en stor mattighet;

hon fick ej igen sina krafter och vädret var också fortfarande så svårt,

att hon aldrig kunde komma ut i luften. Läkarne förklarade, vid en

noggrann undersökning, att en liten förtätning fanns kvar i ena

lungspetsen, och att det vore bättre om hon kunde undvika våren hemma,

hvilken nog skulle bli svår, innan de massor af is och snö, som vintern

hopat, blifvit bortrensade.

Det blef en uppståndelse. Aagot måste resa till södern, det var

afgjordt. En förtätning i lungorna! Ett sjukdomsfrö, som kunde bli

lifsfarligt, så mycket mer som anlag för lungsjukdom fanns i familjen.

Föräldrarna, hvilka genast efterskickades från Norge, fru Rode, Rikard,

Alie tänkte ej mer på annat än på att Aagot måste bort från norden så

fort som möjligt. Rikard ordnade strax sina göromål så, att han skulle

kunna vara ledig och följa henne ut, och Aagot tillbragte hela

förmiddagarna i rådplägningar med sin sömmerska om en stilfull resdräkt,

en table-d'hôtes-dräkt, en frukost-, en promenad-, en strand-toalett o.

s. v. Ty hon ville ej riskera att köpa sig kläder ute, hvem vet om en

främmande sömmerska kunde tillfredsställa henne. Reskoffertar,

kappsäckar, fotpåsar, filtar, reskuddar -- allt tänkbart anskaffades,

som kunde anses tillhöra en elegant och komfortabel reseutstyrsel.

Men två frågor voro ännu oafgjorda. Hvem skulle följa med för att hålla

Aagot sällskap, då Rikard måste återvända hem till mötet, och hvem

skulle ha lille Halvard under moderns frånvaro. Mamma Skeen, Aagots mor,

kunde ej resa med henne, emedan hon hade sin något despotiska och lite

sjukliga man att vårda. Af samma skäl kunde hon också svårligen ta lille

Halvard till sig, ty hon var af dessa ängsliga naturer, som slita ut sig

af öfverdrifvet nit, och hon var så upptagen af att studera sin mans

nycker, att hon ej hade någon tid öfrig. Mamma Rode återigen var något

för gammal för att ensam ha den lille om hand. Endast till Alie skulle

man lugnt kunnat anförtro honom, men hvem kunde väl å andra sidan vara

bättre sällskap för Aagot än just Alie. Man öfverlade härom fram och

tillbaka, utan att någonsin fråga Alie själf, om hon ville det ena eller

andra. Det skulle också förundrat henne, om man gjort en sådan fråga,

och hon skulle troligen svarat: prata inga dumheter! ty så själffallet

var det för henne, att man blott hade att taga henne, när man behöfde

henne.

Men egentligen hade hon ej mycken lust att resa. Hon var aldrig

företagsam för egen del, sökte aldrig något nöje, och hon föredrog att

sitta hemma och läsa om främmande länder framför att uppsöka dem i

verkligheten. Hon var så öfvertygad om, att verkligheten alltid skulle

bringa henne missräkningar, att hon skyggade tillbaka, när tillfällen

erbjödo sig att utföra något af det, som i inbillningen lockade henne.

Italien! Det var så vackert att drömma om, alla nordbor råkade ju i

förtjusning, när man talade därom. Men det hade naturligtvis sina stora

skuggsidor, äfven det, som det var bättre att icke känna.

Dessutom hängde hon ömt fast vid den gamla och den lille, och oaktadt

hon i fantasien hade öfvergifvit dem hundra gånger, viss om att de ej

behöfde henne och i grunden ej brydde sig mycket om henne, blef hon dock

nu helt upprörd och gripen, då Rikard en afton kom upp och sade: Nu ha

vi kommit öfverens om, att det blir bäst, att Alie reser med oss och

mamma tar gossen.

Också modern förskräcktes vid tanken på detta ansvar, då hon skulle bli

ensam utan sitt allt i allom. Men Rikard hade nu beslutat det så, och

det föll ingen af dem in att motsäga honom.

Resan skulle ske om fjorton dagar och Alie sysselsatte sig nu ifrigt med

att förbereda den lilles inflyttande i hennes rum samt att göra

åtskilliga anordningar för de båda »barnen», som hon skulle lämna.

Du springer inte opp och fjantar om nätterna för att höra om han sofver,

sade hon till den gamla. Han är ett änglabarn och gör allt hvad han

skall göra, utan att du bekymrar dig för det. Och du pylsar inte på

honom för mycket kläder, när han skall gå ut. Och du äter ordentligt

hvarje dag och låter inte middagen stå och kallna till sena kvällen. Och

så går du ut i luften hvar dag.

Nej, det kan jag verkligen inte lofva dig, kära Alie, afbröt den gamla.

Ensam ut, vet du, att jag inte gärna går.

Herre gud, den enfaldiga gumman, nu vill hon sitta inne, tills hon får

sig en slagattack, utbrast Alie. Det är riktigt samvetslöst af dig, när

du har det oskyldiga barnets vård på ditt ansvar! Men vänta, jag ska nog

sörja för den saken.

Och borta var hon som en stormil, utan att den gamla förmådde hindra

henne, och när hon kom tillbaka, berättade hon att hon varit och talat

vid en af deras väninnor, som skulle komma och hämta fru Rode till

promenad hvar dag. Men denna var föga belåten med anordningen och

beklagade sig öfver Alies tyranni. Skulle hon släpas ut på klockslag som

en skolflicka och gå och dras med den tråkiga människan -- den goda,

kära väninnan. Men Alie gaf icke med sig och fick Rikard på sin sida,

och då visste fru Rode att det ej var annan råd än att foga sig.

Och så ska du skrifva regelbundet hvarje vecka och tala om allting

ordentligt.

Ja, när ni kommer fram till ett ställe, där ni stannar och kan ge mig en

säker adress.

Har man hört på maken! Alie tog tak och väggar till vittne på den gamlas

oresonlighet. När vi kommer fram! Och under hela tiden vi ä på resa vill

hon lämna oss utan underrättelser.

Hon satte sig strax att noggrant studera reserouten, uträknade huru

många dagar de kunde antagas komma att uppehålla sig på hvarje ställe,

bestämde, med Bædeker i hand, de hotell, de skulle taga in på, samt

skref upp alla dessa data och adresser på en lista, som hon fäste upp på

väggen bredvid fru Rodes chiffonier.

Under alla dessa omsorger närmade sig dagen för afresan och Aagot

frågade förundrad Alie: Men har du tänkt på en resklädning åt dig?

Resklädning? Min gamla marinblå måtte väl duga till det.

Och vid table-d'hôten på hotellen? Du har ju ingenting.

Än min svarta siden, då! Om kvällarna vid ljus ser den inte alls så

tokig ut. Och i det där välsignade södern äter man ju vid ljus midt i

sommaren.

Och till promenad -- till strandtoalett? Och hattar! och kappa! Du har

ju inte tänkt på något. Jag begriper inte, hvad du gjort dessa fjorton

dar.

Jag köper färdigt på resan och sliter ut det ute. Tror du jag vill kasta

ut pengar på transport af kläder fram och tillbaka.

Men, kära Alie, det bör du inte tänka på. Det är ju Rikard, som bekostar

resan.

Och tror du jag vill, att Rikard ska kasta ut sina pengar i onödan?

Så stodo de då en dag resfärdiga, de båda så olika utrustade, Alie i sin

något slitna blå klädesklädning samt med en liten mössa af samma tyg på

hufvudet, hvilken hon själf förfärdigat åt sig i sista stund och som i

hastigheten blifvit något sned, men som satt käckt och klädsamt på det

luftiga, lockiga håret -- för öfrigt upprörd, röd i ansiktet, skrattande

och pratande för att inte gråta; Aagot, distingerad, elegant i sin

engelska ulster samt sin mjuka filthatt med lång resslöja, ögonen

simmande i milda, lugna tårar -- händerna fulla af blombuketter.

Kammarherrinnan Skeen storgrät och omfamnade snyftande fru Rode.

Kära farmor, hvad ett modershjärta måste bära och lida! Tänk, att nödgas

skiljas så här från sitt enda, älskade barn!

Fru Rode, som stod med den lille vid handen och som ej kunde tåla

sentimentalitet, svarade torrt: Aja, kära mormor, våra barn ä ju inte

till bara för vår skull. Och bara di får det bra, får vi väl finna oss.

Albertina Rode är en präktig människa, sade sedan fru Skeen till sin

man. Men hon har inte mycket hjärta.

Aagot omfamnade för sista gången sin lille gosse och hoppade upp på

tåget. Det drog på perrongen, hon fick inte stå där längre. Hon lutade

sig ut genom fönstret och smålog genom tårar åt sin mor och sitt barn.

Alla väninnorna, som bildade en tät grupp nedanför dörren, kysste på

fingret åt henne och sade sig emellan: Hvad hon är söt!

Alies lilla originela hufvud stack under tiden obemärkt fram bakom Aagot

i kupén. Hon hade sysslat med att ordna alla kappsäckarna och göra plats

för Aagot i hörnet baklänges, så att det ej skulle dra, nu stod hon och

nickade och kysste på fingret åt fru Rode och gossen, och i sista stund,

när tåget redan satt sig i gång, ref hon af sig handsken och räckte ut

handen till den gamla, och de växlade stilla, utan ord och utan tårar,

ett varmt, trofast handslag. Men när sedan en af väninnor ville taga

hennes framräckta hand, drog hon den hastigt tillbaka och höll den upp i

luften, visande den för den gamla. Denna förstod -- hennes handtryckning

skulle vara den sista afskedshälsningen.