Två skälmar kommo en dag överens om att spela värdshusvärden i byn ett
duktigt spratt. De gingo in i krogrummet, och därvid slog den ene till
ett högt skratt och sade:
— Det var underligt, att han inte ville åtaga sig det.
— Ånej, det var inte så märkvärdigt, vem tror du skulle vilja göra det?
svarade den andre.
Välden var mycket nyfiken, och när han hörde, vad som yttrats, kunde
han inte låta bli att fråga, vad saken gällde.
— Jo, det ät så, att vi träffade nyss en, som ville slå vad med en
annan, att han kunde sitta en hel timme framför klockan och slå takt
med fingret och säga: Tick, tack! Tick, tack!
— Det var väl ingen konst, sade värden, det kan jag åtaga mig.
Det tror jag inte, sade de båda skälmarna med en mun.
— Ska vi slå vad?
— Topp!
— Vad gäller det?
— En god frukost, föreslog främlingarna.
Värden var ivrig och lät genast servera en smaklig måltid med två
flaskor vin.
— Om ni vinner, sade han, så får ni det här till skänks. Vinner jag, så
ger ni mig dubbelt betalt.
Det voro främlingarna gärna med om, och så började de äta i godan ro.
Värden satte sig framför klockan och började slå takt med fingret och
säga: Tick, tack! Tick, tack!
När de hade ätit sig mätta, togo de lugnt knivar, gafflar och skedar,
stoppade alltihop i fickorna och sade adjö.
Det göra de naturligtvis bara för att narra mig och vinna vadet, tänkte
värden, och därmed satt han kvar framför klockan och pekade med fingret
och sade: Tick, tack! Tick, tack!
Efter en liten stund kom hans hustru in och frågade:
— Betalte de där två herrarna sin frukost?
— Tick, tack! sa' värden.
— Vad i all världen, vill det här säga?
— Tick, tack! Tick, tack! blev svaret.
— Är du sjuk, min gubbe lille?
— Tick, tack! Tick, tack!
— Lotta, spring genast till doktorn! Far har visst blivit stollig.
Doktorn bodde inte långt därifrån.
— Hur är det fatt? sporde han, när Lotta kom.
— Jo, husbonde har visst blivit sjuk eller konstig i knoppen. Han ger
inte svar på tal utan sitter bara och nickar med huvudet och pekar med
fingret Och säger: Tick, tack!
— Det var ett märkvärdigt fall, sade doktorn, tog rocken på sig och
gick med.
När han kom ned i värdshuset, satt värden trogen på sin post och sade:
Tick, tack!
Doktorn ville känna honom på pulsen, och han räckte fram vänstra handen.
Pulsen är normal, sa' doktorn, men något galet är det i alla fall. Vi
få lov att ha honom i säng.
Det var emellertid lättare sagt än gjort. Doktorn fick lov att ta honom
under ena armen och hustrun under den andra, och Lotta sköt på bakifrån.
Tick, tack! Tick tack! mumlade värden och försökte göra sig lös.