Det var en fattig pojke, som var lång och gänglig, och därför kallades
han för Palle Rankom. När han blev så stor, så att han skulle förtjäna
sitt bröd själv, fick han tjänst som vallpojke.
När han gick och vandrade ute på vägen en dag, kom en gammal gumma och
frågade, om han inte ville bli vallgosse åt henne, och det hade Palle
ingenting emot. På morgonen, när han skulle gå i vall, fick han se, att
det inte var vanlig boskap; han skulle ta hand om, utan bara kattor och
hundar, och kattorna klöste honom, och hundarna nafsade efter benen på
honom, så Palle önskade, att han vore långt därifrån.
Bäst det var, kom en liten hund fram till honom och ryckte honom
helt sakta i byxbenet, sedan kilade den bort till ett skåp, som stod
på glänt, och började nosa och vädra. Pojken förstod, att det var
meningen, han skulle följa efter. Hunden sprang före och nosade reda på
ett par gamla skor och en käpp. Gumman hade gått ut för tillfället, så
att de voro ensamma i stugan.
— Vad skall jag med de där gamla skorna? tänkte pojken. I detsamma
hörde han en späd röst, och då han vände sig om, var det hunden, som
sade:
— Det är inte vanliga skor. Om du tar dem på dig och snurrar runt tre
varv, så kommer du genast till den plats, dit du önskar dig. Och den
här käppen har den egenskapen, att om man bär den över ett ställe, där
silver ligger gömt, så hoppar den två gånger upp i luften.
— Det passar bra för mig, sade pojken, jag önskade mig just långt
härifrån, den här sortens valltjänst trives jag inte med. Så satte
han skorna på sig och snurrade runt tre varv och önskade sig sju mil
därifrån, och vips blev han förflyttad långt bort i en skog. Här
vandrade han omkring både länge och väl men träffade inte en människa,
och inte kunde han se något slut på skogen heller. Nå, Palle Rankom var
inte ängslig för det. Han visste ju, hur han skulle komma därifrån.
Frågan var bara den, varthän han skulle önska sig.
Bäst som han gick, fick han syn på en liten gubbe med långt vitt skägg,
som gick och strövade där i skogen. Palle Rankom gick fram till honom,
tog av sig mössan och hälsade artigt.
— Nå, vart skall du gå, min gosse? frågade gubben.
— Jag är ute och ser mig omkring efter tjänst, svarade pojken. Jag har
varit vallpojke på ett ställe, men där ville jag inte stanna, för jag
hade bara arga hundar och kattor att valla.
— Nå, då kan jag visa dig en tjänst, som är bra. I huvudstaden, som
ligger några mil härifrån, har folket inte något vatten utan måste
skaffa sådant på mycket långväga håll. Kan du skaffa dem vatten, så är
din lycka gjord.
— Nå, var skall jag ta vatten ifrån?
— Jo, det skall jag säga dig. Strax utanför staden, norr om stadsmuren
ligger en stor, jordfast sten. Under den är ett mycket starkt
källsprång, och om man bara lyfter bort stenen, sprutar vattnet högt
upp, och sen behöver folket inte lida någon brist. Giv dem anvisning
på den stenen och låt bända upp den, så är saken klar. Därmed försvann
gubben.
Palle Rankom hade genast fattat sitt beslut. Önskeskorna hade han på
sig; han snurrade runt ett par tag, önskade sig till huvudstaden, och i
ett huj stod han alldeles utanför stadsporten. Han gick genast in och
sökte sig väg till närmaste värdshus, där han begärde mat och logi.
När han skulle betala maten, fann han till sin förvåning, att ett glas
vatten, som han druckit, var uppsatt särskilt och betingade ett pris av
tolv skilling.
— Ni måste ha ont om vatten häri sade han till värden.
— Ja, det kan ni vara säker på, svarade denne. Allt vatten i stan är
slut, och vi måste fara långa vägar för att skaffa sådant.
— Det kanske jag skulle kunna hjälpa er med, sade pojken.
Värden såg förvånad på honom. Palle Rankom såg inte något märkvärdig ut
i sina gråa, torftiga kläder. Det var många lärda män, som hade försökt
sig på att skaffa vatten, men ingen hade lyckats. Men Palle Rankom var
säker på sin sak.
— Skicka bud till kungen, sade han, att jag kan skaffa vatten.
— Det var sent på kvällen, och därför uppsköt värden saken till
följande dag, men tidigt på morgonen sände han bud till slottet, att
det kommit en främling till staden, som påstod sig kunna skaffa vatten.
Kungen skickade genast efter Palle, och så fick denne komma upp till
slottet. Han häpnade över de många praktfulla rummen och de fint
utstyrda hovmännen. Kungen satt på sin tron, då Palle fördes in, och
denne bugade sig ödmjukt.
— Är det du, som har åtagit dig att skaffa vatten till staden? frågade
kungen och såg förundrad på den vadmalsklädda ynglingen.
— Ja, det är jag, svarade Palle käckt.
— Nå, hur ska du då göra?
— Jo, jag skall be att få häst och vagn och fyrtio arbetskarlar med
spadar och spett, så skall det snart vara gjort.
Kungen gav genast befallning, att Palle skulle få, vad han begärde,
och så steg han upp i sin kungliga vagn och tog drottningen och
prinsessan med sig, för han var mycket nyfiken att se, hur det skulle
gå för ynglingen. I staden hade ett rykte spritts, att det kommit en
främling, som kunde skaffa vatten, och därför följde en hel hop folk
med, då kungen och Palle Rankom begåvo sig ut genom norra stadsporten.
Länge dröjde det inte, förrän de fingo syn på den stora stenen, och nu
tillsade Palle arbetarna, att de skulle sätta spadarna i marken och
gräva upp den där stenen. Karlarna grävde duktiga tag och togo i med
sina spett och bräckjärn.
— Akta er gott folk, sade Palle, för här kommer snart vatten och
sprutar på er allihop, om ni står för nära.
Men åskådarna bara skrattade åt honom.
Nu anskaffades kättingar och block, och efter en liten stund lyckades
man resa stenen upp. I detsamma sköt en mäktig vattenstråle upp ur
marken och sprutade över både kungen och drottningen och en hel del
av åskådarna, så att de blevo riktigt duktigt genomvåta, men det var
ingen, som var ledsen över det. Åskådarna skreko och hurrade av glädje,
ty det var länge sen de hade sett så mycket vatten på en gång.
Nu fick Palle följa med kungen och drottningen upp till slottet, och
där fick han fina kläder och en stor penningsumma till belöning.
Palle Rankom hade stått och sett på den fagra prinsessan och blev så
förtjust i henne, att han nödvändigt ville stanna kvar i slottet för
att vara i hennes närhet, och därför bad han kungen att få stanna i
hans tjänst.
— En duktig tjänst har du gjort oss redan, sade kungen, men kanske du
kan några flera konster.
— Jo, jag kan springa i kapp med den bäste löparen, som finns vid
hovet, sade Palle.
— Ja, det få vi se, sade kungen, och befallde fram den bäste löpare,
han hade. Så bestämdes ett mål en mil utanför staden. På givet tecken
skulle de ge sig av. Löparen sprang, så fort han någonsin orkade, men
Palle stod lugnt kvar.
— Nå, varför springer du inte? sporde kungen.
— Å, jag har inte så bråttom, jag hinner nog ändå, sade Palle, som
kände sig lugn och säker, när han hade sina önskeskor på sig. Därefter
snurrade han runt tre varv, och vips var han framme vid målet. Där
satte han sig ner i lugn och ro och satt och rökte sin pipa, när
löparen kom springande andfådd och flämtande. Lika hastigt kom han
tillbaka igen, och nu såg kungen, att han var styvare än alla de andra,
och gjorde honom till sin förnämste budbärare.
Palle Rankom och prinsessan spatserade ofta i trädgården, och
prinsessan tyckte riktigt bra om den käcke vallpojken. En vacker dag
tog han sig för att tala med henne om kärlek, men det ville sig inte
bättre, än att kungen satt i en berså och hörde, vad Palle sade, och då
blev han mycket förbittrad, för han hade lovat sin dotter åt en prins i
grannlandet.
Samma dag fick emellertid Palle Rankom tillfälle att göra kungen en
ny tjänst. Han gick i trädgården med sin käpp i handen, och då flög
plötsligt käppen ifrån honom och rätt upp i luften. Nu visste han,
att det låg silver gömt på detta ställe. Genast skickade han bud till
kungen, att han hade funnit en skatt, och då man grävde på platsen,
hittade man också en hel hop av de vackraste silversaker.
I glädjen häröver förlät kungen Palle, att denne hade talat med
prinsessan om kärlek, men han måste lova att aldrig göra så mer. Detta
var emellertid mer, än Palle Rankom kunde hålla. Några dagar därefter
fick kungen höra, huru hans dotter och herdepojken talade kärvänliga
ord sinsemellan. Nu blev han så vred, att han skickade efter bödeln för
att låta avrätta Palle på fläcken. Men prinsessan grät och bad för hans
liv. Så blev han då benådad men måste lämna slottet, och kungen behöll
hans önskeskor och hans märkvärdiga käpp.
Nu hade Palle Rankom kommit riktigt i trångmål. Han begav sig ut på
måfå och kom till en stor skog. Här vandrade han omkring hela dagen
och lade sig på kvällen, trött och hungrig, att vila under ett stort
träd. När han vaknade på morgonen, sken solen, och fåglarna kvittrade,
och han kände sig ganska väl till mods. Då han såg närmare efter, fann
han, att det träd, under vilket han sovit, var ett fruktträd. Han
klättrade upp i trädet och plockade några av dess stora, mörka frukter.
Hungrig var han förstås och började genast äta, och frukterna smakade
förträffligt, men om en stund märkte han till sin förvåning, att hans
näsa hade börjat växa, och när han hade slutat sin måltid, var den en
halv aln lång.
Nu blev han riktigt förtvivlad, för han kunde ju omöjligt visa sig
för människor sådan, som han nu var. Han strövade emellertid vidare i
skogen och kom efter en stund till ett annat träd, som bar ljusa, röda
frukter.
De där frukterna, äro säkert inte sämre än de förra, tänkte han och
beslöt att smaka på dem också. Han plockade ett par tre av de röda
frukterna och började äta. Länge hade han inte ätit, förrän han kände,
hur hans näsa började krympa ihop, och när han slutat äta, var näsan
alldeles som vanligt.
Nu blev Palle Rankom riktigt glad, för han begrep, att han av de där
frukterna kanske skulle ha lika stor nytta som av önskeskorna. Han
tog noga reda på stället, där de båda träden växte, och vandrade
sedan vidare. När han hade kommit utanför skogen, gick han in i en
bondgård och hörde sig för, om han inte kunde få något arbete. Det
var slåttertid och mycket att göra, varför bonden var glad att få en
extra hjälp. Här stannade nu Palle en månads tid och hjälpte till med
höbärgningen och skörden, och därmed hade han förtjänat så mycket
pengar, att han kunde bege sig av till huvudstaden igen.
Dessförinnan hämtade han ett duktigt förråd av de där underbara
frukterna; både de mörka och de ljusa. Så skaffade han sig ett lösskägg
och förklädde sig till en gammal gubbe. I denna förklädnad begav han
sig till det kungliga slottet. På vaktens fråga, vad han ville, sade
han, att han hade präktiga frukter till salu. Då gick vakten upp till
kungen och sade, att därute stod en, som sålde frukter, och kungen kom
ned, såg på frukterna och frågade, om han kunde få taga ett par stycken
upp med sig för att visa prinsessan.
Ja, det kunde han få, sa' Palle och bestämde tillika ett mycket högt
pris för sina frukter.
När kungen kom tillbaka, visade han sig mycket angelägen att få köpa
de rara frukterna. Det gjorde detsamma, vad de kostade, han ville ha
dem allihop. Palle lät inte säga sig detta två gånger, och så snart han
fått sin betalning, gav han sig i väg därifrån, det fortaste han kunde.
Nu ställde kungen till en stor middag och lät anrätta de sällsynta
frukterna. När maten var färdig, satte sig hela hovet till bords.
Överst satt naturligtvis kungen, de andra efter rang och värdighet, men
prinsessan, som var yngst, fick sitta längst nere vid bordet.
Sedan de ätit en stund, såg kungen händelsevis på prinsessan och
utropade bestört:
— Vad går åt din näsa, som här blivit så lång?
De övriga bordsgästerna började också betrakta varandra, och man fann
snart, att de hade lika långa näsor allihop.
— Vad i all världen ska vi nu ta oss till? jämrade sig kungen.
Han lät kungöra över hela sitt land, att den, som kunde finna ett
botemedel för de långa näsorna, skulle få halva kungariket till
belöning. Och dit strömmade doktorer från alla världens kanter, och
alla trodde de sig om att kunna bota de långa näsorna, men ingen
lyckades.
När Palle Rankom hörde talas om belöningen, förstod han, att tiden var
kommen. Han tog med sig av de röda frukterna och samlade dessutom ihop
en hel del andra gräs och örter, köpte sig en läkarbok och begav sig på
väg till slottet, förklädd naturligtvis.
Då han kom fram, sade han till kungen:
— Jag har hört talas om att en svår sjukdom härjar här i slottet och
har därför kommit för att bota de sjuka. Vad får jag då för mitt besvär?
— Den, som lyckas, här jag lovat halva mitt rike och pengar därtill.
— Det är för litet, sa' Palle. Jag vill ha halva kungariket och pengar
och prinsessan därtill.
— Så mycket kan jag inte lova, svarade kungen, men börja nu med kuren,
så få vi se sen.
Nu började Palle att koka örter och höll på med det en hel dag, tills
prinsessan blev otålig och kom in för att höra, om inte läkemedlet
snart bleve färdigt.
— Det dröjer nog en stund ännu, mente Palle, Sedan vände han sig till
prinsessan och frågade:
— Vill inte prinsessan gifta sig?
— Jo, det vill jag visst, om jag får den jag vill ha, men vem vill
gifta sig med någon av oss, så som vi ser ut?
— Vill du gifta dig med mig, om jag tar bort den långa näsan? sporde
Palle.
Nu kände prinsessan igen Palles röst och ropade:
— Är inte du den gosse, som förr lekte och spatserade med mig här i
trädgården.
Nu varken kunde eller ville Palle förställa sig längre utan svarade ja.
Prinsessan blev så glad, att hon tog ett högt skutt, och lovade genast
att gifta sig med honom, så snart han tagit bort hennes långa näsa.
Sedan skulle han också bota alla de andra, bad hon, men kungen sist av
alla.
Palle Rankom kastade nu bort den smörjan; som han först kokat, Och
började i stället tillreda sina röda frukter.
När de voro färdiga, bjöd han hela hovet att sätta sig till bords.
Överst skulle kungen sitta, de andra efter rang och värdighet, men
prinsessan måste sitta längst ned, bestämde Palle. Han hade slagit sitt
läkemedel i en skål och räknat ut, att därav blev jämnt två skedblad
åt var och en vid bordet, men när han slutligen kom fram till kungen,
skulle det inte finnas mera kvar i skålen.
Först gav han prinsessan två skedblad, i det han samtidigt läste ur sin
läkarbok:
Likadant gjorde han sedan med de övriga. Så snart kungen fick se
prinsessans näsa krympa ihop, blev han så glad, att han kunde nätt och
jämnt sitta stilla. Men när doktor Palle kom fram till kungen, var
läkemedlet precis slut. Då sade han till kungen:
— Nå, herre kung, är inte mitt arbete värt den lön, som jag begärt? Får
jag inte prinsessan med, så tar jag inte bort den långa näsan av kungen.
— Nej, sa' kungen, jag står vid vad jag sagt, men följ med mig in i min
skattkammare, så skall du få välja bland dyrbarheterna därinne.
Kungen gick först, och Palle Rankom följde efter. Gossen visste,
att hans skor Och käpp förvarades därinne, och när de kommo in i
skattkammaren, sade kungen:
— Se här, tag nu ock välj, vad du vill ha!
Pojken gick rakt fram till vrån, där skorna och käppen stodo, och
tog dem. Hastigt satte han på sig skorna, höll käppen i handen, rev
lösskägget av sig och sade:
— Kanske känner kungen igen mig?
I detsamma snurrade han runt tre varv och var försvunnen. Förut hade
han avtalat med prinsessan, så att hon ensam visste, var han dolde sig.
När kungen kom tillbaka in och såg, att prinsessan och hovfolket voro
botade och hade näsor som annat folk, sade han till henne:
— Om pojken bara ville komma tillbaka och taga den långa näsan av mig,
skulle han gärna få halva riket och dig med på köpet.
Prinsessan svarade:
Han kommer nog, om jag ber honom därom.
Och Palle Rankom kom naturligtvis, och nu var kungen mjuk som vax. Han
hade fått nog av sin långa näsa, som gjorde, att han inte kunde visa
sig någonstans. Han lovade nu att genast ställa till bröllop, och många
var det, som hörde hans kungsord.
Pojken gav honom nu att äta av de röda frukterna, och om en liten stund
hade kungens oformliga näsa försvunnit, och han såg ut som förut.
Så fick då Palle Rankom prinsessan och halva riket, och när kungen en
tid därefter dog, så blev han kung och regerade med sin kära drottning
lycklig och säll i många år, och är han inte död, så lever han väl än i
dag.
(Ryssland.)