Jan Glux var en skräddare, som hade tröttnat på sitt yrke. Det var så
enformigt att sitta där på verkstadsbordet och sy och pressa. Han gick
därför och funderade på att ge sig ut i världen och söka sin lycka.
Varför skulle inte han kunna vinna guld och ära så väl som andra?
Men Jan Glux hade ett fel, han var lat. Nog kunde han fundera på
allehanda storverk, men mest tyckte han om att få sitta och gassa sig i
solen. En dag, när han satt så där utanför stugväggen och mojade sig,
kom det en hel svärm flugor och slog ned på hans bara ben. Raskt slog
han till med sin stora näve och dödade en hel hög. Det tyckte han var
väldigt duktigt gjort, och så började han sätta ihop en hjältedikt så
här:
Det var tappert gjort utav Jan Glux,
femtio fiender han slog ju hux flux.
Nu hade han kommit i en krigisk stämning och tog ned från vinden ett
gammalt rostigt svärd, som han ärvt av sin farfar, och beväpnad därmed
begav han sig ut för att söka ära och äventyr. När han hade vandrat
några dagar, kom han till en trakt, som hemsöktes gruvligen av två
jättar, och ingen hade lyckats rå på dem.
Jan Glux fick nu veta, att kungen lovat giva sin dotter och en stor
belöning åt den, som kunde befria hans land från jättarna. Det där
lockade skräddaren — tänk att få en kungadotter till brud och aldrig
behöva knoga och sy mer! Han tog reda på var jättarna höllo till,
omgjordade sig med sitt svärd och gick åstad.
När han kom fram till den angivna skogen, satte han sig ned under ett
lummigt träd och funderade, hur han skulle gå till väga. För att han
inte skulle kunna rå på jättarna med våld, det kunde han ju begripa.
Bäst det var, fick han se de båda jättarna komma med en stor vagn för
att hämta bränsle. Det var ena väldiga masar, grymma sågo de ut och
hade stora huggtänder, som sköto fram över underläppen.
Nu ville det sig så väl, att det träd, där Jan Glux satt, var gammalt
och ihåligt. Han hade sålunda lätt att gömma sig. När han hade setat
där en stund, tittade han ut på jättarna ett slag, och snart hade han
sin anfallsplan färdig. Han tog upp en sten och kastade den i skallen
på den ene av jättarna. Denne vände sig till sin kamrat och skrek
förargad:
— Vad slår du mig för?
— Inte har jag rört dig! sade den andre.
Så började de att gräla. Om en stund passade Jan på och gav den andre
jätten en välriktad sten, som träffade honom rakt på näsan.
Nu blev han riktigt ilsken, skall jag säga, och gav sin kamrat en
väldig örfil. Sådant var denne inte sinnad att taga emot, och snart var
striden i full gång. De ryckte upp träd med rötterna och begynte banka
på varandra duktiga tag.
Skräddaren satt och såg på, till dess de voro alldeles utmattade och
sjönko till marken. Då gick han fram, tog sitt rostiga svärd och högg
huvudet av dem båda två. Därpå återvände han i triumf. Kungen blev
hjärtans glad, tog emot honom med stora hedersbetygelser och ställde
genast till bröllop, och det varade i dagarna sju.
Någon tid därefter utbröt ett uppror i landet. Jan Glux, som hade
utfört stordådet att döda jättarna, blev naturligtvis utsedd att
undertrycka upproret. Det var han minsann inte glad åt, men draga sig
undan kunde han inte heller, och så fick han lita på sin goda tur, och
den svek honom inte.
Han satte sig upp på en eldig springare, men som han aldrig hade selat
på någon häst förut, så gick det inte precis efter beräkning. Hästen
galopperade i vild fart emot rebellernas här. På vägen passerade den en
galge och stötte till den; galgen var gammal och murken och föll ned
över halsen på hästen, men den lät sig inte hejda.
Så kom skräddaren framsprängande mot upprorshären med galgen framför
sig på hästen. Rebellerna kände igen honom och blevo mycket förskräckta.
— Här kommer jättedödaren med galgen! ropade de. Han har säkert en hel
här av spöken i följe!
Och alla upprorsmännen lade benen på ryggen, och hären skingrades åt
alla håll. Och Jan Glux återvände och mottogs av kungen med öppen famn.
Någon tid därefter dog den gamle kungen, och då blev Jan Glux hans
efterträdare. Många förundrade sig, att denne kung, som dödat två
jättar och slagit en hel upprorshär på flykten, regerade så fredligt.
Men folket välsignade honom, och grannkonungarna vågade inte angripa
honom, och så fick han leva i lugn och lycka i många långa år.
(England.)