Det var en bonde, som var känd i hela trakten för att vara den värsta
snålvarg, man kunde tänka sig. Länge gick han och var tveksam, om han
skulle ha råd att gifta sig. Så till slut hittade han på, att han
skulle försöka få en riktigt anspråkslös hustru, som inte begärde mat
en gång.
Han lyckades verkligen få en sådan, för han var rik, och hustrun tänkte
förstås inte vara utan mat, fast hon inte fick äta på samma gång som
mannen.
Bonden gick alltjämt och jämrade sig, att maten inte förslog. En dag
sade han till drängen:
— Jag vet inte, hur det kommer sig, att maten har i huset rakt
försvinner. Kanske är det min hustru, som äter upp den i smyg. Hur
skall jag få reda på det?
Drängen höll med hustrun, han kunde inte annat än tycka, det var synd
om henne, och så sade han:
— Kanske äter hon, medan hon kokar maten.
— Nå, hur skall jag få besked om det?
— Jo, jag kan föra er upp i skorstenspipan, och därifrån kan ni sedan
se ner i spisen.
Det tyckte bonden var ett bra förslag, och drängen hjälpte honom upp
och sade sedan till husmodern:
— I dag ska ni akta er för att äta, medan ni håller på att koka, för
bonden sitter uppe i skorstenen och tittar ner i spisen.
— Jaså, gör han det? sade hustrun. Det skall jag nog vänja honom av med.
Så skickade hon tjänsteflickan till skogen efter enris. Det behövdes
för att röka böckling med, sade hon. Därpå tände hon på enriset, och då
ska jag säga, bonden höll på att storkna däruppe i skorstenen.
Drängen gick för att hjälpa husbonden därifrån.
— Såg ni något? frågade han.
— Inte ett skapande dugg, hon började röka böckling, och jag hade så
när gått åt däruppe.
— Kanske äter hon, då hon går i källaren och hämtar svagdricka,
framkastade drängen.
— Det är mycket möjligt, men hur skall jag bli klok på det?
Jo, det är inte svårt. Ni kan krypa ner i en stor tunna, som har
gistnat och står där tom i källaren. Där kan ni kika ut genom sprundet.
Det var bonden gärna med om. Men drängen varnade sin husmor och sade:
— För all del ät inte någon matbit i källaren, när ni hämtar
svagdricka! Far ligger på lur i den stora tunnan och kikar på er.
— Det skall jag allt vänja honom av med, sade hustrun. Så befallde hon
pigan att koka enrisvatten, för den stora tunnan i källaren skulle
tätas. När vattnet kokade, buro de ner det i källaren och slogo i
tunnan. Bonden tordes för skams skull inte giva ett ljud ifrån sig.
En stund efter kom drängen, hjälpte upp honom och frågade:
— Nå, såg ni något?
— Oj, oj, oj! jämrade sig bonden. Gumman min kom hit och öste i hett
vatten för att täta tunnan, och jag höll på att bli alldeles skållad.
— Kanske äter hon, när hon går i visthusboden, förmodade drängen.
— Ja, men hur ska jag få se det?
Drängen föreslog att sprätta upp ett av bolstren, som hängde i
bodtaket, och därifrån hålla utkik på vad hustrun företog sig.
— Det var inte så dumt, sa' bonden.
Drängen gick nu till husmodem och varnade henne:
— I dag går det inte an att äta så mycket som en äppelbit, när ni går i
visthusboden, för där har far gömt sig i ett bolster och lurar på er.
— Så, det skall jag nog vänja honom av med, sa' hustrun, och så
befallde hon pigan följa med ut i boden, för de skulle ta ner
bolstrarna, som hängde i taket, och piska dem.
Och så togo de ned bolstret med gubben i och hängde honom över en
gärdsgård och bankade på riktigt grundligt. Ett under var det, att
gubben kunde hålla sig tyst.
Sen gick drängen för att hjälpa ut honom.
— Nå, såg ni något? frågade han.
— Oj, oj, oj! skrek gubben. De slog mig rakt fördärvad, nu står jag
inte ut längre — — — Jag bryr mig inte om, vad hon äter.
Efter den betan blev bonden riktigt sjuk och måste lägga sig till
sängs. Hustrun pysslade om honom, så gott hon kunde. Och stekte till
och med två kycklingar, som hon försökte truga i honom, men antingen
det nu berodde på att han inte orkade, eller att han var för snål, nog
av, han rörde dem inte. Då satte sig hustrun ned och åt upp de båda
rara kycklingarna, och mannen måste ligga i sängen och se på. Därav
blev han naturligtvis ännu sjukare. Gräla orkade han emellertid inte,
han låg bara och stönade och sade:
— Bägge två och alltihop.
Hustrun skickade efter prästen, men bonden var så upptagen av sina
tankar, att han inte kunde svara eller yttra något redigt mer än orden:
— Bägge två och alltihop. Han menade förstås, att hustrun hade ätit upp
båda kycklingarna.
— Han äger två hemman, sade hustrun till prästen. Kanske menar han, att
jag ska få båda gårdarna, och det övriga med.
— Skall hon få ärva båda gårdarna och det övriga med? sporde prästen
den sjuke..
— Bägge två och alltihop, mumlade bonden med svag stämma, och hustrun
fick alltsammans, ty mannen var död ett dygn därefter. Det fick han,
för att han var en snålvarg och inte unnade sin hustru någonting.
(Finland.)