I gamla tider, när det ännu var bodar rad i rad utmed den östra
Londonbron, bodde i den lilla staden Swaffham i norra England en
gårdfarihandlare, som hette Jones. Han hade rätt svårt att förtjäna
sitt uppehälle, och när han hade vandrat omkring hela dagen med sin
kramlåda och sin hund, så var han hjärtans glad, om han hade fått ihop
så mycket, att det räckte till litet mat.
En natt drömde han, att han stod på Londonbron och hörde en röst, som
förkunnade, att han skulle få glada nyheter, om han begav sig dit. Men
det var ju bara en dröm, och han tänkte inte vidare därpå. De båda
följande nätterna drömde han precis detsamma.
Då sade han för sig själv: Jag får lov att se, hur det här går, och så
gav han sig av till London. Det var lång väg dit, och glad var han, när
han äntligen kom fram och såg framför sig bron, som han så tydligt hade
sett i drömmen. Hela dagen gick han och spatserade av och an på bron,
men inte fick han höra någonting glädjande för det. På samma sätt gick
det andra dagen. Tredje dagen kände han sig ganska missmodig, där han
stod vid ena hörnet av bron och såg, hur folk strömmade förbi.
En man, som hade sin bod alldeles bredvid, hade givit akt på Jones, som
gått av och an på bron utan sysselsättning i två hela dagar. Han gick
fram till gårdfarihandlaren och slog sig i språk med honom och frågade,
varför han gick så där sysslolös, om han kanske stod och väntade att få
en allmosa.
— Nej, allmosor tager jag inte emot, så länge jag kan förtjäna mitt
bröd, sade Jones, och så berättade han om den märkvärdiga dröm, han
hade haft, och som förmått honom att företaga den långa resan till
London.
— Min gode man, sade då den andre handelsmannen, inte ska ni bry er
om drömmar; de äro ju som strömmar. Det kan jag ge exempel på. Jag
drömde just i natt, att jag befann mig i en stad i norra England, som
heter Swaffham, hos en gårdfarihandlare. Och så tyckte jag, att i hans
trädgård höllo några män på att gräva invid en stor bok, som står i
norra hörnet, och där hittade de en stor skatt. Men det var ju bara en
dröm, och inte må ni tro, att det skulle falla mig in att fara i väg
ända dit för den skattens skull.
När gårdfarihandlanden hörde dessa ord, sade han ingenting, men i sitt
hjärta jublade han, ty på den andres beskrivning förstod han, att det
var fråga om hans eget hus där hemma i Swaffham. Det var sålunda av
denne främling, han skulle få höra den glada nyhet, som drömmen talat
om.
Med glatt mod lämnade han därför London och skyndade tillbaka hem.
Genast tog han en spade och började att gräva invid boken i norra
hörnet av träd gården, och där fann han också en stor skatt, som med
ens gjorde honom till en rik man. Kyrkan i Swaffham var gammal och
bristfällig, och den förre gårdfarihandlaren lät uppföra en ny och var
dessutom välvillig och hjälpsam mot fattiga och nödställda. Hans minne
lever därför i bygden än i dag.
(England.)