Det var en bonde här i byn, som var nygift och hade fått en riktig rar
och trevlig hustru. För det mesta voro de också så innerligen sams och
hade det riktigt bra, men en dag kom det en liten fnurra på tråden, och
nu ska ni få höra, hur det gick.
Tidigt på morgonen gick bonden ned till sjön med sina fiskedon, och
lycka hade han den gången, för när han kom hem till frukost, hade han
ett halvt tjog präktiga ålar med sig. Nu hade de emellertid ingen panna
att steka dem i. Då säger bonden:
— Gå till grannas och låna en panna!
Ja, det hade hon ingenting emot, och så kommer hon hem och anrättar
ålarna, och de fingo sig en riktigt smaklig måltid. Sedan blev det
frågan om att bära tillbaka stekpannan. Då säger hustrun:
— Nu är det din tur att gå till grannas.
— Nej, säger mannen, det är inte rätt; jag har fångat ålarna, och du
har fått med så mycket, du vill ha. Den, som lånat pannan, får lov att
lämna tillbaka den också.
Men det hjälpte inte, vad han sade. Hustrun hade väl vaknat på orätt
öra den dagen, hon satte sig på tvären och ville inte gå.
Då hittade bonden på en utväg att avgöra saken:
— Den av oss två, som talar ett ord först före sängdags, den skall
också gå tillbaka med pannan.
Det gick hustrun in på. Hon satte sig att spinna, och mannen gick ut
och högg ved. När han kom in till middagen, var maten färdig, och de
satte sig till bords. Det var tyst som i ett gravvalv i stugan; ingen
sade ett ord.
När middagen var undanstökad, fortsatte hustrun med spinningen, och
mannen tog fram sina grejor ur verktygsskåpet och satte sig vid spisen
att tälja nya pinnar till räfsoma.
Efter en stund knackade det på dörren. Ingen sade ett ord. Ännu ett par
slag på dörren, och så trädde en främmande man in.
— God afton! hälsade han.
Intet svar.
Jag ville bara fråga om vägen till stan, vi måtte ha kört vilse, vi ha
inte färdats fram här förut.
Bonden såg på sin hustru, men hon spann oförtrutet vidare och nynnade
sakta för sig själv. Då teg han också.
Främlingen upprepade sin fråga men utan resultat.
— Det var konstigt folk, här bor, sade han och gick.
Bonden tittade ut genom fönstret och såg, att det satt en herre i
vagnen, som höll utanför. Kusken gick fram till honom och sade:
— Här är både man och hustru hemma, men ingen av dem svarar på tal.
— Nå, då ska jag gå in själv och se, hur det är fatt, sade herrn.
Några ögonblick därefter knackade det åter på dörren, och strax
därefter trädde herrn in.
— God afton, gott folk! hälsade han.
Bonden och hustrun sågo på varandra. Båda tänkte, att den andra skulle
svara, och i avvaktan därpå tego de båda två.
— Vart går den här vägen? frågade herrn.
Intet svar.
— Hur långt är det till stan?
Intet svar.
Herrn betraktade dem en liten stund, de sågo inte tokiga ut någondera.
— Kan jag inte få svar på tal, så hittar jag väl på någon råd att öppna
munnen på er, sade han.
Därmed gick han fram till hustrun, böjde sig ned över henne och gav
henne en smällande kyss.
— Vet hut, karl! skrek bonden, det är min hustru.
— Nu har du talat först! ropade hustrun riktigt jublande glad, nu får
du allt gå tillbaka med stekpannan.
Sen talade hon om för herrn, att de hade ingått liksom ett litet vad om
vem som skulle kunna tiga längst, men nu, när saken var avgjord, skulle
de gärna stå till tjänst med upplysningar.
Men bonden hade förlorat vadet, och det var han, som fick knalla sig
till grannas med stekpannan.
(Danmark.)