Det var ett torparfolk, som hade många barn. Perkil hette den yngste,
och han var så liten, så att han åtta års ålder såg ut, som han hade
varit fem. En dag fick Perkil följa med sin far, när denne skulle ut
för att plöja en åkerlapp, som låg tämligen långt från stugan. Det var
en solig och vacker vårdag, och Perkil satt på en sten vid kanten av
åkern och såg på hur fadern plöjde, och lyssnade till lärkorna, som
drillade däruppe i skyn.
Bäst han satt där, kom det två jättar. När de fingo se den lille pysen,
sade den ene till sin kamrat:
— Det var ett litet ynkligt människokryp, den där lönar sig väl inte
att slå ihjäl.
— Nej, det ska vi inte göra, sade den andre. Jag kommer just att tänka
på en sak: Det skulle vara roligt att se, om vi inte kunde amma upp den
där lille stackaren, så att han blir en riktig karl.
Det var den andre gärna med om, och så togo de Perkil med sig hem och
läto honom dricka jättemjölk ett års tid. På den tiden hade han växt
upp, så att han blev stor och stark som en ordinär sjuttonåring. En dag
tog den ene jätten honom med sig i skogen och sade till honom:
— Ryck upp den där enen med rot, så får jag se, om du har fått några
krafter än.
Perkil ryckte, så mycket han orkade, och fick verkligen upp enen.
— Det går allt litet trögt ännu, sade jätten, du får allt följa med hem
och dricka mjölk ett år till.
Så gick det också, och när andra året var till ända, sade jätten till
Perkil:
— Nu gå vi till skogs.
När de kommo ut i skogen, befallde jätten:
— Ryck upp den där ungtallen med rot!
Perkil ryckte, så att det knakade i armarna, och fick upp tallen.
— Riktigt ledigt går det inte ännu, sade jätten, men har du fått dricka
mjölk ett år till, så blir det nog annat av.
— Så gingo de hem, och pojken fick stanna kvar och dricka mjölk än ett
år. Han växte och frodades, så att det var en fröjd att se på honom,
och fick muskler som stål. När det tredje året var till ända, skulle
han åter prova sina krafter och följde med jätten ut i skogen. De
stannade framför en medelstor ek, och jätten sade:
— Ryck upp den där!
Perkil högg tag, spände sina muskler och ryckte upp eken i en
handvändning.
— Nu har du blivit en riktig karl, sade jätten, nu kan du få gå hem och
hjälpa far din. Han håller på att harva samma åker, som han plöjde för
tre år sedan.
Jätten visade honom vägen, och det dröjde inte länge, förrän han kom
fram till åkern och såg sin far gå där och harva.
— God dag, far! hälsade han.
— Vad är du för en? frågade fadern, som inte kände igen den reslige,
axelbrede ynglingen.
— Känner inte far igen mig? För tre år sedan kom en jätte och tog mig
med hem till sig, och nu har jag blivit stor och stark och skall hjälpa
far med jordbruket.
Nu kände fadern igen hans röst och gladde sig över att ha pojken sin
tillbaka som en hel karl. Perkil var otålig att få hjälpa till.
— Du kan gärna vila dig litet, sade han till fadern, så skall jag
harva. Det hade fadern ingenting emot, och så satte han sig på en sten
och vilade och lät Perkil taga sin plats vid harven.
Perkil började men tryckte harven så hårt ner i jorden, att hästen inte
rådde dra.
— Hästkraken kan få vila sig han också, sade Perkil, och så spände han
ifrån hästen och drog harven. Fadern körde, och i ett huj hade han hela
åkern harvad. Så gingo de hem.
Modern blev naturligtvis över sig förtjust över att få återse sin
pojke, som blivit en så stor och duktig karl. Hon hade gråtit mången
god dag, och undrat, om jättarna hade slagit ihjäl honom, eller vart
han hade tagit vägen.
— Har mor någon mat till mig nu? sade Perkil.
— Jag har en duktig gryta gröt, och det förslår nog.
De satte sig ned till att äta, och Perkil tog för sig så väldigt, att
det inte blev mycket kvar åt de andra.
— Sannerligen tror jag inte, pojken har slevat i sig all gröten,
som far skulle haft till flera mål, brummade modern. Det var en
förskräcklig människa att äta.
Vad ska vi göra i morgon? frågade Perkil och vände sig till fadern.
— Vi ska gå till skogen och hugga famnved.
När de kommo ut i skogen, frågade Perkil, hur mycket som skulle huggas,
och fadern visade honom, vilka träd som skulle huggas ned.
Inte bryr jag mig om någon yxa, sade Perkil. Jag rycker upp träden med
rötterna. Ni far kan sitta och vila er så länge.
Så ryckte han upp träden helt behändigt, alldeles som han hade plockat
blommor. Före middagen hade han ryckt upp så mycket, som fadern behöft
sju veckor för att hugga ned.
— Nu ta vi oss en matbit, sade Perkil och löste upp matsäcken. Det, som
mor hade lagt i, räckte bara till några få munsbitar.
— Vi få lov att gå hem och få litet mer mat, sade Perkil; det här var
ju inte mycket att komma med för två karlar.
— Har ni redan ätit upp allt, som fanns i väskan? knorrade modern, då
de kommo hem och begärde mat. Var i all världen skall jag skaffa mat åt
en sådan storätare?
— Då far och mor voro ensamma, klagade hon ytterligare och sade:
— Du får allt lov att laga, att pojken kommer bort, annars äter han oss
rakt från hus och hem.
Följande dag sade fadern till Perkil:
— Nu har jag intet arbete åt dig längre, och inte orkar jag föda dig
heller. Du får se dig om efter tjänst på annat håll, och det blir nog
inte svårt för en, som är så stor och stark som du.
— Ja, det skall jag gärna göra, sade Perkil, men jag vill bara, att far
ger mig en järnstav, som är så stark, att jag inte mäktar bryta av den.
Fadern spände för båda sina hästar, for till smeden och köpte en
järnstång, den grövsta han hade, men när han kom hem med den, bröt
Perkil av den i ett nafs.
— Det var den största, jag kunnat få tag i, sade fadern, och vill du
inte ha den, så får du vara utan.
— Jag tar den väl, som den är, sade Perkil.
— Kom nu ihåg, att du, som är stark, skall hjälpa de svaga, förmanade
fadern sin son, och så gav denne sig i väg med den avbrutna järnstången
till vandringsstav.
I en by en mil därifrån fanns en smed, som hade varit elak mot sin
lärpojke och kört bort honom. Dit kom Perkil och frågade, om han kunde
få tjänst.
— Du ser mig ut att vara en stark karl, sade smeden. Vad begär du i lön?
— Jag begär bara till lön att få ge dig två örfilar, sade Perkil.
— Inte tycker jag om stryk, sade smeden, men nog är jag karl till att
stå för ett par örfilar. Gå in och få dig ett mål mat nu, så ska vi
börja arbeta sedan.
Smeden var snål och gladde sig i själfva verket att få den där starka
karlen utan lön.
— När Perkil kom in i stugan, satte smedens hustru fram en stor bunke
potatis, ett fat med fisk och en rågad brödkorg.
Länge stod det inte på, förrän Perkil hade ätit upp alltsammans.
— Har du redan ätit? sporde smeden, när han kom tillbaka.
— Det var inte mycket, som bjöds, och då var det snart gjort, svarade
Perkil.
— Nå så tag släggan och kom hit och slå!
Perkil slog till, så att ekstubben, som städet stod på, sjönk en halv
aln ner i jorden.
Aj, aj, aj, hur skall jag stå ut med dina örfilar? tänkte smeden.
I detsamma fick han en sittopp, så att han flög ut genom dörren och
tappade träskorna efter sig.
— Den andra örfilen skall du få slippa, sade Perkil, tog sin järnstav
och gick.
Härnäst kom han till en herrgård, där husbonden var känd för att klå
sina drängar.
Vill herrn städsla en dräng? frågade Perkil.
— Ja, det beror på vad du vill ha i lön.
Perkil begärde samma lön som hos smeden, att få ge husbonden två
örfilar. Det tyckte denne var billigt och gick in på förslaget.
Gå in till de andra drängarna, sade han. I morgon börjas arbetet.
Tidigt på morgonen väcktes drängarna för att köra till skogen efter
bränsle.
— Ska vi inte få någon mat först? frågade Perkil.
— Nej, här i huset arbetas det ett par timmar före frukost.
— Får jag inte mat först, så arbetar jag inte, sade Perkil.
— Han såg så bestämd ut, att husmodern inte vågade säga emot honom,
utan gjorde i hast i ordning en gryta mjölgröt. När Perkil ätit, spände
han för hästen och for till skogen.
När han kom dit, ryckte han upp ett stort träd, kastade det över vägen
och for sedan vidare.
De andra drängarna hade kört före och! voro snart färdiga med sina lass.
— Jag tror, du kommer sist, fast du ser stor och stark ut, ropade de
försmädligt till honom.
— Det får vi se, sa' Perkil och körde vidare. Han hade snart lassat
på sin vagn och vände om hem. Då han kom till trädet, som låg över
landsvägen, höllo de andra drängarna på att hugga och knoga av alla
krafter för att få bort hindret.
— Har ni inte kommit längre?
— Nej, det ligger ett stort träd tvärs över vägen, kom du och hjälp oss
att få bort det!
— Jag ska visa er, hur man ska göra, sa' Perkil, och så lyfte han sin
häst och lasset över trädet och åkte hem.
När han kom till gården, frågade husbonden, var de andra drängarna
höllo till.
— De komma väl efter så småningom, sa' Perkil.
— Jaså, jag kunde nog tro, att de ligga i skogen och lata sig.
När drängarna kommo hem, gick den äldste av dem fram till husbonden och
sade:
— Jag tror inte, att den här nya drängen, som herrn städslade i går, är
någon vanlig människa.
— Hur så då?
— Jo, han är så omänskligt stark. Det hade fallit ett träd över vägen,
och han tog och lyfte både häst och lass över, och vi andra fick stå,
där vi stod.
Nu blev husbonden ängslig, han tänkte på de två örfilarna förstås, som
han hade gått in på att taga emot.
— Den karlen måste dö, sade han.
Och så funderade han ut ett sätt att bringa Perkil om livet. Han lät
honom gräva en brunn på gården, och när han hade kommit bra nog djupt
ned, lät husbonden kasta ned en stor kvarnsten över honom. Men Perkil
passade på att träda huvudet genom hålet i kvarnstenen och fortsatte
helt lugnt sin grävning.
När herrn såg, att Perkil var oskadd och arbetade på, som om ingenting
hänt, så lät han välva en kyrkklocka över honom. Den tog Perkil emot
på huvudet som en annan hatt, och så steg han upp ur brunnen med
kvarnstenen om halsen och kyrkklockan på huvudet.
— Jag tror, ni har kastat ned mors spinnrockshjul och fars kyrkhatt,
sa' han och skrattade. Nu är brunnen färdig, vad skall jag nu göra?
Husbonden funderade ett slag. Han ville helst ha honom så långt borta
som möjligt för att gå säker för hans örfilar.
— Du får köra till kvarnen med ett par tunnor råg, sade han.
— Inte är det lönt att spänna för hästen för så litet, sa' Perkil, och
så gick han till magasinet, tog en tunnsäck under vardera armen och
stegade av till kvarnen.
— I kväll kan du inte få mala, sade mjölnaren, då han kom. Det är
helgdagsafton, och här i kvarnen finns det spöken; mal du i natt, så
kommer de och tar livet av dig.
— Dra på kvarnen du, mjölnarfar, jag är inte rädd för gastar.
Vid tolvtiden på natten blev det alldeles ljust i kvarnen. Där dukades
upp ett stort matbord med tallrikar, skedar, knivar och gafflar; händer
rörde sig fram och åter och åto med knivarna och gafflarna, men inget
folk syntes till.
— Huvudsaken är, att här finns mat, sa' Perkil för sig själv och tog
för sig rundligt av den framdukade kalasmaten. De andra gästerna bryr
jag mig inte om.
När han slutat måltiden, satte han sig helt belåten på en bänk. Bäst
det var, fick han en ordentlig örfil och en stund efter en sittopp på
andra sidan.
Nu blev Perkil arg och slog igen. Han såg ingen men dunkade på ändå. Så
höll han på att slåss, tills det blev ljusan dag.
Mjölnaren hade sett på natten, att det lyste alldeles vådligt nere i
kvarnen. Han förstod, att spökena varit framme, och trodde, att det nu
var slut med drängen. När han kom ner i kvarnen, blev han förvånad att
finna Perkil välbehållen.
— Nå, hur har du haft det? frågade han.
— Tack, bra! Jag har fått ett riktigt kalas. Vid tolvtiden dukades
här fram ett bord med mycket mat och god mat, och så fick jag äta mig
riktigt mätt. Sen fick jag mig en örfil, men jag är karl att ge igen
slikt, och så har jag hållit på och nappats hela natten.
När Perkil kom hem med mjölet, sade husbonden, att han inte längre hade
något arbete för honom.
— Jaså, sa' Perkil och gav honom en örfil, så att han flög ut genom
dörren. Så sprang han efter och gav herrn en smäll till, så att han
flög in igen.
— Den första räkna vi för min lön, sade han, den andra får ni till
betalning för alla smällar, ni givit edra drängar. Därmed gick han sin
kos.
Som Perkil vandrade fram på vägen, gick han och tänkte på vart han nu
skulle bege sig för att få användning för sina jättekrafter. Det är
bäst, jag går till kungen, tänkte han. Han lär ha krig vid det här
laget, och då kan han nog behöva en starker karl.
Så begav han sig till kungen och begärde arbete.
— Vad kan du göra då? sporde kungen.
— Slåss kan jag åtminstone.
— Gott, då skall du få ut i kriget.
— Får jag matsäck med?
— Ja, det ska inte felas.
— Men jag vill ha en väska, som är gjord av tre oxhudar, sa' Perkil,
annars är det inte lönt att ta' den med. Och så vill jag ha en duktig
tina till smörask.
Kungen var nådig och gav Perkil både tina och väska efter hans önskan.
Sedan befallde han honom att gå ut i kulregnet. Det gjorde han också.
Men när han kom fram till slagfältet, var han hungrig och satte sig
först ned att äta. Bäst han satt och åt, slog en kula ner i hans
smörask.
— Hör ni, gubbar, vill ni låta bli att kasta blåbär i smöret I ropade
han varnande till fienderna.
Men de brydde sig inte om hans varning utan fortsatte att skjuta. Då
blev Perkil arg över att han inte fick vara i fred, han samlade upp
kulorna och kastade dem tillbaka. Sen tog han sin järnstav och gick
emot fienderna och dräpte dem varenda en.
Kungen stod på en backe och såg på och blev så hjärtans glad, när han
såg, hur Perkil mosade till fienderna hans.
— Du är en duktig karl, sade kungen, när Perkil kom tillbaka och hade
nedgjort alla fienderna. Du ska få min dotter till brud.
Och Perkil sa' ja, tack! Och så blev han bra gift. Andra fiender, som
kungen hade, hörde talas om hur det hade gått med krigshären, och de
aktade sig visligen att försöka komma och slåss sedan. Och så fick
riket och folket leva i fred och ro i många år, så länge Perkil levde,
men hur det gick sedan, är inte gott att veta.
(Finland.)