En rik kinesisk änka hade en riktig dumbom till son. När han blev
giftasvuxen, valde hon åt honom till fästmö den enda dottern i ett rikt
och förnämt hus.
När han första gången skulle göra visit hos sin fästmös föräldrar, gav
modern honom allehanda råd och anvisningar, hur han skulle bära sig
åt, och vad han skulle säga. Hon önskade nämligen helt naturligt, att
man inte genast skulle märka, hur illa dum han var. Hon tänkte därför
noga över, vilka frågor man sannolikt skulle ställa till honom och
inpräntade i honom lämpliga svar, som voro av den art, att de kunde
tillfredsställa den spörjande och på samma gång göra ytterligare frågor
onödiga.
Då nu ynglingen hade med sig såsom present en dyrbar solfjäder, på
vilken ett landskap var målat, så ansåg modern troligt, att man skulle
fråga, vilken trakt målningen föreställde, och härpå skulle han svara:
»Det är fria fantasier.»
Eftersom han vidare red på en mycket vacker mulåsna, var det ju
sannolikt, att man skulle säga några smickrande ord härom. Därpå borde
han svara helt blygsamt: »Det kreaturet är ett helt vanligt lastdjur,
som är uppfött på vårt gods, och är inte värt någon uppmärksamhet.»
Ynglingen tog solfjädern, satte sig upp på sin mulåsna och red stolt
i väg. När han kom fram, träffade han först sin blivande svärmor, som
vänligt kom emot honom och frågade, hur det stod till med hans mor.
Nu hade den dumme fästmannen i en hastig vändning glömt ordningen på de
svar, han hade pluggat i sig, och därför svarade han:
— Det kreaturet är ett helt vanligt lastdjur, som är uppfött på vårt
gods och inte är värt någon vidare uppmärksamhet.
Den förnäma frun hade så när fått dåndimpen. Hon tog ett par steg
tillbaka och utropade förvånad:
— Jag trodde, ni härstammade från en aktad familj!
Fästmannen funderade ett ögonblick, så kom han ihåg det återstående
svaret, som han lärt sig och svarade med ett leende:
— Det är bara fria fantasier.
Ni kan förstå, att detta blev Dumboms både första och sista visit hos
den familjen.
(Kina.)